Ållebergs ryttare - westsidestories

Ållebergs ryttare 

- Ållebergsägnernas mytologiska guldhjälmsryttare 

Foto: Ingvar Carlsson 

________________________________________________________________________ 

Roger Karlén

Förord 

Ållebergsägnerna har varit en ständig följeslagare i många år. Egentligen ända sedan jag som 

liten hörde morfar berätta om ryttarna i berget och guldet som fanns därinne. Själv hade han 

som barn bott i ett av de små soldattorpen vid bergets nordspets. Det han berättade för mig 

hade han fått berättat av sina föräldrar. Och då är vi tillbaka till 1850-tal, vilket gör att jag blir 

till bärare av en minst 150-årig muntlig sägentradition. Men som vi ska se är detta sägenmaterial 

mycket äldre än så. 

De 120 sägenuppteckningar som gått att finna i litteraturen har fört mig tillbaka i historien, 

ut i Europa, genom den medeltida riddardiktningen och in i de fornnordiska sagorna. Nyfikenheten 

har tagit överhanden när spåren efter ryttarna fortfarande varit synliga i kulturlagren. 

Det ska erkännas att det inte helt gått att styra de resor som sökandet efter ryttarna 

har tagit mig med på. 

Dock måste jag säga, till mitt och sägnernas försvar, att dessa resor har känts angelägna för 

att försöka förstå och belysa dessa märkliga berättelser som än idag har ett eget liv. 

Jag vill i det här sammanhanget uttrycka min tacksamhet till vännen Sven Andersson som 

hjälpt mig med svåråtkomligt och mindre känt material. Sven har varit en stimulerande och 

kritisk samtalspartner när det gällt såväl Ållebergssägnerna som vitt skilda ämnesområden i 

övrigt. Jag är honom stort tack skyldig för detta. 

Fil dr Lars Bägerfeldt har granskat och kommenterat de områden som faller inom arkeologins 

område i vid mening. Somligt i de ursprungliga skrivningarna har fått justeras efter 

Lars skarpa ögon och anmärkande penna. 

Svens och Lars synpunkter har berikat, korrigerat och utvecklat framställningen i många avseenden. 

Eventuella tvivelaktigheter och brister i de färdiga skrivningarna svarar jag dock 

själv för. 

2

Innehållsförteckning 

Förord 2 

Innehållsförteckning 3 

Inledning 4 

1 Ållebergssägnerna 8 

1.1 Uppteckningarna 8 

1.2 Ryttarna 8 

1.3 Gudinnorna 9 

1.4 Källorna 9 

1.5 Guldet 10 

2 Sägnernas ryttare 11 

2.1 Guldhjälmsryttarna 11 

2.2 Bonden som mötte riddaren 12 

2.3 Porten i berget 14 

2.4 Bergasalen 16 

2.5 Se men inte röra 19 

2.6 Ute igen 20 

2.7 Tolv eller tusenden 21 

2.8 Slaget vid Åsle 24 

2.9 Hären i berget 26 

3 Riddardiktningens ryttare 29 

3.1 Vad säger upptecknarna? 29 

3.2 Ett annat Ålleberg 31 

3.3 Holger Danske 33 

3.4 Karl den store 35 

3.5 Kung Arthur 38 

3.6 Ryttarfolken från öster 40 

3.7 Den tidiga medeltidens rytterier 42 

4 Myternas ryttare 44 

4.1 Folkvandringstida härkomstmyter 44 

4.2 Odens vandring 45 

4.3 Asarnas Valhall 47 

4.4 Kämparnas återkomst 50 

4.5 Krigarnas hjälmar 51 

4.6 De vilande ryttarna i Ålleberg 52 

5 Sammanfattande analys och slutsatser 54 

5.1 Ryttarna i historien 54 

5.2 Ryttarna i litteraturen 55 

5.3 Ryttarna i mytologin 56 

5.4 Mytologiska aspekter 58 

5.5 Svärdet, hjälmen och hästen 58 

5.6 Anfäderna, kämparna och återkomsten 59 

5.7 Trygghet, identitet, självbild 61 

5.8 Sägnernas manliga aspekt 62 

Litteratur 63 

Litteraturförteckning 63 

Litteratur Ållebergssägnerna 64 

Artiklar, tidskrifter, stenciler mm 65 

Förteckning över Ållebergssägnerna 66 

3

Inledning 

”berätta sägnerna, läs sagorna men lev myterna” 

Ålleberg är ett av de karaktäristiska platåberg som omger Falköping. Kring detta västgötska 

berg finns starkt förankrade lokala sägentraditioner. Mest kända är berättelserna om vilande 

ryttarna och gäckande guldskatterna i bergets inre. Men det finns också berättelser om ett 

kvinnligt väsen som kallas Ållemora och de norr-rinnande källorna som mynnar strax nedanför 

bergets rasbrant har fortfarande en funktion för lokalbefolkningen. Än idag hämtas 

kaffevattnet där och folktradition låter berätta att ”bättre kaffevatten inte går att få tag på”. 

Den falbygdska högplatån befolkades tidigt och i området finns en unik koncentration av 

5300 år gamla megalitgravar. Spåren från historiens alla tidsepoker gör sig påminda i landskapet. 

Sägnerna kring Ålleberg är en levande del av detta kulturarv, kring vilket det förvånansvärt 

nog inte finns några moderna studier. Den senaste mer omfattande arbetet kring 

Ålleberg genomfördes på 1920-talet av Hugo Jungner 1. 

Citatet som inleder texten är mitt sätt att försöka beskriva sägner, sagor och myter utifrån 

hur jag ser på deras funktion. Mitt närmande till sagor och sägner sker med utgångspunkt i 

att dessa berättelser är delar av ett levande kulturarv som innehåller mytologiska dimensioner. 

Men det är inte nödvändigt för lyssnaren eller läsaren att fördjupa sig i mytologin, berättelserna 

fyller sin funktion ändå. Goda berättelser har en funktion i själva berättandet. Sägner 

är en del av folkmedvetandet, där överföringen sker över generationerna. Berättandet är 

minst lika viktigt för berättaren som för den som lyssnar. Sägner kan stöpas om i former som 

passar berättarögonblicket. Med en god berättare får materialet nya dimensioner. 

Sägner har också den egenheten att de är mycket kortfattade. Lokala sägentraditioner överförs 

utan att någon egentlig uppmärksamhet fästs vid berättelsernas innehåll. De är ofta 

knutna till en känd plats och har kända aktörer, möten sker med mytiska väsen med beskrivningar 

av magiska händelseförlopp och slutligen finns någon form av sensmoral som 

får uttolkas ur berättelsen. 

Det är inte nödvändigt, och kanske heller inte alltid önskvärt, att tränga bakom sägnernas 

symbolik. Sägner fyller ändå sitt syfte. Men för att kunna närma sig sägnernas undertoner 

behövs en fördjupad förståelse. 

Nycklarna till sägenmaterialets underliggande symbolik står att söka i de mytologiska dimensionerna. 

Myter handlar om livet, om det som varit och om det som ska komma, om det 

djupt personliga och det allmängiltigt gemensamma. 

Föreliggande arbete kommer inte att kunna behandla hela detta komplexa område. Ambitionen 

är att försöka belysa och identifiera en av Ållebergssägnernas mytologiska aspekter; 

den manliga - den aspekt som handlar om ryttarna i berget. 

1 Jungner 1922 

4

1 Ållebergssägnerna 

1.1 Uppteckningarna 

Källmaterialet till denna bok utgörs av 120 sägenuppteckningar med anknytning till Ålleberg 

som återgivits i olika tryckta källor under åren 1784-1986. För att få materialet hanterbart har 

uppteckningarna samlats, förtecknats och numrerats 001-120. Varje uppteckning har dessutom 

namngivits för att skapa en enkel identifikation i syfte att lätt förstå uppteckningens innehåll 

genom rubriken. Sägenuppteckningarna i sin helhet finns att ta del av i Ållebergssägnerna 

– en sammanställning av 120 uppteckningar (1998). 

Uppteckningarna har delats in i grupper som kategoriserats efter sägentyp. Första gruppen 

uppteckningar utgörs av vad källmaterialet har att säga om berget och om sägnerna. I den 

andra gruppen finns sagorna som utspelar sig kring berget och i den tredje gruppen finns 

berättelserna som de återgivits i de tryckta källorna. Kategoriseringen har sedan skett efter 

innehållsmässig kärna; som berättelser om guld, jättar, drottning Margareta etc. Detta har 

lett till följande indelning av sägenmaterialet: 

Om berget och sägnerna 

Ålleberg 001-005 

Sägnernas berg 006-026 

Sagorna 

Sagornas berg 027-033 

Sägnerna 

Bergasalen och de vilande kämparna 034-055 

Händelser vid ännen 056-072 

Guldet 073-080 

Drottning Margareta 081-092 

Jättar och troll 093-105 

Ålle och Ålla 106-111 

Jordälven 112-120 

Alla hänvisningar till sägnerna i det följande utgår från denna indelning. Hänvisningar anges 

med författare, tryckår och uppteckningens registernummer enligt följande exempel; 

(Henrici 1904/41). En sammanställning över alla i undersökningen ingående uppteckningar 

finns i bilagd Förteckning över Ållebergssägnerna. 

Uppteckningarna har hämtats från befintlig litteratur, artiklar, sagosamlingar, vetenskapliga 

arbeten etc. Genom att följa tryckta källors litteraturhänvisningar har en större del gått att 

finna. 

Det som kallas uppteckningarna i denna framställning är de återgivningar av sägnerna som 

gått att finna i befintlig litteratur. Varje återgivning av sägnerna har förtecknats; vare sig det 

är direkta citat från angiven eller icke angiven sagesman, författarens återberättande eller 

eget berättande, fritt påhittade eller bundet till traditionen. 

Materialet är således ett primärmaterial när det gäller författarnas och upptecknarnas bilder 

av Ållebergssägnerna. Eftersom varje författare påverkats av sin tid och tidsanda, sina egna 

föreställningar, syften och ambitioner, finns en rad olika påverkansfaktorer. Dessutom har 

5

författarna i sin tur byggt på tidigare skriftligt material, vilket innebär att det finns ytterligare 

tolkningar i deras återgivningar. Till sist finns sagesmännens olika bakgrund och syften med 

sina återgivningar av sägenmaterialet. 

Detta till trots framträder en tämligen enhetlig bild av sägnerna, något som kan förvåna med 

tanke på vad som sagts ovan. Mot bakgrund av denna enhetlighet ter det sig ändå rimligt att 

använda de tryckta återgivningarna som källmaterial i en analys av Ållebergssägnernas mytologiska 

gestaltningar. 

1.2 Ryttarna 

Berättelserna om ryttarna i Ålleberg är den mest kända av Ållebergssägnerna. I sin allra enklaste 

form fastslås att dessa ryttare finns inne i Ålleberg beredda att rycka ut nära fara hotar. Folktraditionen 

berättar om hur ryttarna setts öva sina skaror på eller vid berget i höstdimmorna. 

Det mest återberättade sägentemat är det om bonden som är på väg in till Falköping med ett 

lass havre. Vid ”ännen” blir han stoppad av en riddare som vill köpa vad han har på lasset. 

Inne i berget får han se den mäktiga salen med de vilande ryttarna. Han får betalt för havren, 

men han kan inte låta bli att fingra på de gyllene betsel som hänger vid varje kämpe varvid ett 

fasligt oväsen uppstår som får ryttarna att vakna för att genast göra sig redo att dra ut i strid. 

Vid lugnande besked kan lägga sig till vila igen. 

Väl ute upptäcker bonden att pengarna förvandlats till spånor eller gråsten. Han lyckas dock 

aldrig återfinna den mäktiga järnporten som ledde in i berget. Sedan den dagen är det många 

som sökt efter öppningen i berget, men ingen har lyckats hitta den igen. 

Det finns också berättelser om hur ryttarna varit synliga på bergsplatån eller på slätten omkring 

berget. Särskilt om höstarna när månen lyser genom dimmorna kan de övande härskarorna ses. 

I månskenet har det också gått att se hur stupade kämpar rider in i berget. Efter slaget vid Breitenfeld 

1631 anförde Johan Lilliehöök en hel trupp i ”brinnande galopp så marken skalv under 

hästhovarna”. 

De ryttare som tas upp i berget är de kämpar som stupat i strid för riket. Föreställningarna om 

att en här av kämpar ska beskydda bygd, folk och rike är tydlig och genomgående i berättelserna. 

6

1.3 Gudinnorna 

Sägnerna berättar också om Ållemora, en kvinna som ibland är en trollkäring och ibland en jättinna. 

Ållemora är den som enligt sägnerna kan lägga hela bygden i dimma och kan frammana 

ihållande regn. Genom att koka sina tvättgrytor uppstår dessa för berget så karaktäristiska 

dimmor som döljer dess övre del. Många är de som mött trollkäringen när de passerat bergets 

norra ände. Eftersom troll är opålitliga gäller det att inte stöta sig med dem, utan snarast ge sig 

iväg långt därifrån. 

Drottning Margareta är en historisk person som knutits till Ållebergssägnerna. Slaget vid Falköping 

1389, då Margareta segrade över Albrecht av Mecklenburg och lade grunden för Kalmarunionen, 

är en händelse som satt spår i sägenmaterialet. Sägnerna vet att berätta var Margareta 

stått under slaget, att hon tappat sina nycklar eller sin guldkrona. Hon tillskrivs också 

konsten att förvandla fjädrarna i sina dunbolster till kämpar. 

Bakom Ållemora, trollkäringen och drottningen urskiljer sig kvinnogestalter som har med väder, 

växtkraft, liv och död att göra. Ålleberg har sedan gammalt använts som vädermärke, dvs 

den omgivande befolkningen har kunnat utläsa det kommande vädret utifrån hur molnens 

formationer kring berget. 

1.4 Källorna i norr 

Vid bergets nordspets finns ett antal källflöden. Ett av dessa fångas upp av Hokällan, en vattenho 

som är belägen i korsningen vid den väg som leder förbi bergets norra ände. Av tradition 

har förbipasserande bönder låtit vattna sina hästar i det kalla och friska källvattnet vid ”ännen”. 

Källorna i norr har sannolikt gett upphov till sägnerna om hur vattnet kommit forsande när 

bönderna grävt brunnar. Den mäktiga jordälven har forsat fram med en kraft som hotat att 

dränka den omgivande bygden. Med gemensamma krafter och stor möda har det till sist gått 

att stoppa den framforsande älven. 

Flera källor finns vid ”ännen” och fyller de krav som ställs på källor med magiska krafter. Källor 

som springer fram i nordsluttningar besitter särskilda krafter enligt folktron. Det var till dessa 

källor som Staffansritterna begav sig på juldagsmorgon för att hästarna skulle få dricka det 

första vattnet innan gryningen. I visan vattnar ju Staffan sina fålar när ”…Ingen dager synes 

än…”. 

Än idag håller falbygdsborna Hokällans vatten högt, ”bättre kaffevatten står inte att finna”, 

sägs det. Det finns de som ständigt hämtar sitt kaffevatten här. Föreställningarna om ett magiskt 

källvatten är starkt förankrade i bygden. Dess verkan har överförts till en form som har 

acceptans i sin samtid. Det friska vatten, som ger det bästa kaffet, har i överförd bemärkelse 

källvattnets magiska kraft. Ållebergs norr-rinnande källor förefaller ha kvar sin funktion. 

1.5 Guldet 

Bergets norra ände, den som i bygden är känd som ”Ållebärs änne”, är den del av berget som 

drar uppmärksamheten till sig. På håll är denna nordspets den mest markerade delen på berget. 

7

Nedifrån betraktat reser sig rasbranten mäktigt inför besökaren. Genom att följa stigen upp på 

de tre kullar som ligger framför branten kommer man till slut till fyndplatsen för guldhalskragen 

från ca 400 e Kr. 

Ållebergskragen är ett mästerverk i hantverksskicklighet, som låter oss ana ett bild- och symbolspråk 

från en annan tid. Upphittandet av Ållebergskragen 1827 gav naturligtvis upphov till 

ytterligare föreställningar om guld inne i berget. Folkfantasin såg bl a kragen som Drottning 

Margaretas krona, som hon tappat vid slaget vid Falköping 1389. Huruvida föreställningar om 

guld inne i berget funnits före 1827 har inte gått att fastställa genom sägenuppteckningarna. 

Dock finns inga sägner upptecknade om guldskatter innan 1827. 

Berättelserna om försöken att fånga det gäckande guldet är många, men alla försök slutar med 

misslyckande. Den som försöker fånga guldet, upptäcker väl ute i dagsljuset att det förvandlats 

till gråsten eller träspån. 

8

2 Sägnernas ryttare 

På grund av det omfattande materialet har texter valts ut för att exemplifiera det både det 

typiska och variationerna i uppteckningarnas teman och innehåll. För att göra materialet 

hanterbart behandlas teman som bonden, porten, bergasalen, klåfingrigheten, ute igen, ryttarnas 

antal, slaget vid Åsle och hären i berget. 

Det kan synas motsägelsefullt att behandla sägnernas olika komponenter var för sig med 

tanke på berättelsernas sammanhållna och kärnfulla karaktär. Men bakom de till synes enkla 

beskrivningarna i uppteckningarna döljer sig uppgifter och detaljer som är av värde för den 

fortsatta analysen. 

I detta syfte identifieras ryttarsägnernas teman och komponenter som de kommer till uttryck 

i uppteckningarna. Den följande genomgången av sägenmaterialet försöker fånga ryttarsägnernas 

karaktäristika som en utgångspunkt för nästa kapitels jämförande utblick innan 

slutkapitlets sammanfattande analys. 

2.1 Guldhjälmsryttarna 

Ållebergs ryttare vilar inne i den mäktiga bergasalen. De sover sin djupa sömn rustade att 

dra ut i strid, närhelst fara hotar. I långa spiltrader står hästarna med betsel av renaste guld. 

Bredvid varje ryttare finns en gyllene hjälm och skarpslipade vapen. Ållebergs ryttare vakar 

sedan urminnes tider över land och rike. 

Den ensamme bonden som möter riddaren, säljer sin havre och får komma in i berget, är en 

av de mest återgivna varianterna av ryttarsägnerna. Men det finns också åsyna vittnen som 

sett ryttarna öva i dimmorna kring berget, och det finns de som hört skrammel och skrän 

från bergasalen när de gått över berget. 

Inledningsvis får Elin Storckenfeldt återge en variant av sägnerna, där den ensamme bonden 

möter riddaren vid Ållebergs änne. Som en gåva från en annan tid skriver Storckenfeldt så 

att vi kan höra det gudabenådade språk som västgötskan utgör. 

Dä va en gång en bonne sum sulle fara te Fallköping o sälja havvre. O ättersum an velle va i 

stan i otta, så ga-n säk å hemmifrå frampå natta. Men nör an kumm mettför Ållebärsänne, så sto 

dar en liten gråklädder kar på vägen o fråkte-n, um an ente velle sälja havvern te hömen. Boen 

tökkte allt, dä va besunnerlit, män an tule-nte sega aant än ja. Då sa dän lelle gubben te-n, att an 

sulle få fulja mä-n ini barjet, um an bara-nte rörle ve nö darinne. O så tok an marra i beschlet o 

ledde-na rätt uppföre barjet. O boen an satt på o åkte. Då va dar ena lita jarndör, o dän öpna 

säk, o så körle di rätt in i barjet! Darinne va dä en stor, stor granner sal, o dän va änna fuller tå 

stora granna hästa. Allihopa va di beschlata, o di änna blekstra tå bare gull å sölver. Män ve huvet 

på var eveli häst inunner krubba lå en kriksmann i full rustning o söv. 

Män boen va-nte go te begripa, hure di kunne föa så mä hästa. ”Joo”, sa dän lelle gråe, ”allt va 

sum skrapas ihop mä orätt på aker o äng, dä kummer hit, o här truter allri”. Nää, dä kunne allt 

boen tänka säk . För på den tia va-nte gårla utskeftata, utan egera lå um varara, hur sum hälst, 

så dä va inga könst för gårlbönnera te ta mä säk ett grånn frå vararas akra. 

Ja, boen han jekk dar o bliga o bliga. O dä va så oändeli möe mä kara o hästa, o allihopa söv di. 

Men så hure dä va, så kunne-n ente läta va te röra ve en häst ett lite färn, för an va så obegripeli 

9

granner. Män då röste-n på säk, s-att beschlet börja skramla. Då vakna kriksmannen, sum lå ve 

krubba. ”Jälle-rlä nu?” sa-n. ”Nä”, sa den lelle gråe, ”ente än”. Men mä däsamma fekk boen en 

spark, s-att an flug ut på vägen, för an sulle ju-nte nö få röra ve darinne. Marra o släen, di sto på 

vägen, o boen turle-nte se säk um, utan satte säk på o körle hemm, så fort hästakraken rådde 

skala. Nör an kumm hem, så-n, att säkka va lika fulla, sum nör an for sta, män nör an så ätter, så 

va dä gull i stäelt för havvre. (Storckenfeldt 1907, uppteckning 43). 

Med denna kärnfulla variant av ryttarsägnerna för ögonen, ska vi i det följande göra en 

genomgång av uppteckningarnas beskrivningar av de vilande ryttarna i Ålleberg. 

2.2 Bonden som mötte riddaren 

Uppteckningarna innehåller många exempel om den ensamme bonden som möter Ållebergs 

ryttare finns återgiven i många varianter. Bonden är på väg till Falköping med ett lass havre 

när han plötsligt får se en ensam riddare vid Ållebergs rasbrant. Oftast kommer bonden från 

någon plats i närheten. Har det hänt en bonde från Åsle, kan det hända vem som helst av 

oss. Närheten till de varit med om dessa upplevelser stärker berättelsernas trovärdighet. 

Den gamla vägen gick ovanför nuvarande hokälla vid Ållebergs norra ände. Alltså den väg 

som idag endast kan beträdas till fots. Ska man försöka göra sig en föreställning om den 

magi som vilar kring denna plats rekommenderas en ensam vandring i tidig gryning eller 

vid kvällsskymning. En stig som förvisso är oändligt vacker, men när man närmar sig ”ännen” 

som mörk och mäktig avtecknar sig mot skyn, är det svårt att helt slå bort tankarna om 

bergasalen och de vilande ryttarna. 

Uppenbarligen har föreställningarna om mötet med den ensamme riddare varit levande hos 

människorna på falbygden. Den äldsta av dessa uppteckningar kommer från mitten av 1800talet. 

I denna berättelse är det ingen riddare, utan ”en man” som kommer ut ur berget. 

… En gång, så är en av dessa sägner, kom en bonde från skogsbygden farande, som förde malt, 

det han wille sälja i staden. Det war något lidet öfwer midnatt, när han kom till berget. Då kom 

der ut en man, som frågade honom efter hans ärende och, på erhållet swar, bad honom följa 

med sig, så skulle han få mångdubbelt mera för sin wara betaldt, än han kunde begära i staden…(Afzelius 

1843, uppteckning 34). 

Detta är samma typ av uppteckning som Elin Storckenfeldt gjorde 1907. I hennes version är 

det en ”liten gråklädder kar” som möter bonden. 

… Dä va en gång en bonne sum sulle fara te Fallköping o sälja havvre. O ättersum an velle va i 

stan i otta, så ga-n säk å hemmifrå frampå natta. Men nör an kumm mettför Ållebärsänne, så sto 

dar en liten gråklädder kar på vägen o fråkte-n, um an ente velle sälja havvern te hömen. Boen 

tökkte allt, dä va besunnerlit, män an tule-nte sega aant än ja. Då sa dän lelle gubben te-n, att an 

sulle få fulja mä-n ini barjet… (Storckenfeldt 1907, uppteckning 43). 

Bengt af Klintberg återger en uppteckning från 1906. Sagesmannen verifierar händelsen genom 

att det hela skulle ha skett under den tid som hans far tjänat som dräng. Men det är inte 

fadern som mött ryttaren, utan en bonde från Leaby. 

… Det var i min fars drängaår, så var det en bonde ifrån Leaby som skulle åka in till Falköping 

med havre, men när han kom till Ålleberg så kom det en karl emot honom och bad att han skulle 

få köpa havren av honom. Visst tyckte han att karln såg sådara lite besönnerlier ut, men han 

fick köpa en tunna havre av honom… (af Klintberg 1986/Svensson 1906, uppteckning 42). 

10

Denna berättelse återkommer med små skillnader i en rad uppteckningar från olika platser. 

En av de mest återgivna skildringarna är Ida Henricis beskrivning av sägnen 1904. Här är det 

dock ”en stor och reslig man klädd i glänsande rustning” som hejdar bonden. 

… För många år sedan skulle en bonde från Åsled fara in till Falköping med hafre. Hunnen till 

den s. k. ”Ållebergs ände”, hejdades han plötsligt af en stor och reslig man, klädd i en glänsande 

rustning. Denne tillsporde bonden, hvad priset vore på hans hafre. Bonden uppgaf det högsta 

pris han i hastigheten kunde tänka sig. Mannen i rustningen var villig att betala den begärda 

summan och bad bonden följa sig… (Henrici 1904, uppteckning 41) 

Att passera ”ännen” var uppenbarligen något speciellt. Mångfalden av uppteckningar som 

bara skiljer sig i detaljer och utsmyckningar visar hur spridd sägnen var. Rasbranten vid Ållebergs 

”änne” har satt fart på fantasin. I några tidiga uppteckningar har vägen upp mot berget 

plötsligt blivit ”jemn och bred”. 

…En bonde från Luttra skulle fara till Jönköping att sälja hafre. När han kom midtför Ollebergsände, 

såg han en jemn och bred väg uppåt berget och en port, hvarigenom visade sig att 

derinne var skönt upplyst. En man kom till honom och begärde få köpa hafren… (Ljungström 


Det är inte bara ryttarna som visat sig när någon ensam bonde passerat, annat har också inträffat 

vid ”ännen”. 

…Ja, där är mycket underligt därborta och mest i närheten av vattenhon och den s k Lokakällan, 

där förresten en synnerålsbonde blev mördad år 1817...(Svensson 1933, uppteckning 64). 

Med detta följer förutsättningarna för att ”ännen” ska bli en plats för allehanda spökerier. En 

av de berättelser som finns nedtecknade handlar om det remarkabla likfölje som berättaren 

kunnat åkalla i minnet. 

…I min ungdom (omkr. 1900) hörde jag min farmor och många andra gamla här i Tiarp berätta, 

att när Göta-Lena dött, så hade folk mött Skam, som kom körande med hennes lik på en vagn 

på landsvägen ute vid Ålleberg. Och vagnen var förspänd med två getabockar, som hade eldslågor 

till manar, och jag tror jag vill minnas, att även deras tungor voro av eld. Ja, det var väl 

någon gång under 1870- eller 80-talet, som hon dog, kan jag tro...(Sandberg 1956, uppteckning 

70). 

Risken att möta underliga väsen vid Ållebergs ”änne” var stor. Sammanblandning med troll 

och andra otyg förekom, vilket framgår av Ebbe Schöns återgivning av en av berättelserna 

kring Ålleberg. 

…En vallpojke som hette Petter gick en dag med korna invid Ålleberg. Han sjöng och trallade 

och var glad. Men plötsligt kom det ut ur berget en högrest man med vitt skägg som räckte 

ända till midjan. Han var klädd i en rustning av rödaste guld och bar ett stort blixtrande svärd 

vid sidan. Han ropade ”Goddag” så högt att berget skakade, och han satte genast igång att skälla 

på Petter för att han hade blivit störd i sin djupa sömn. Men Petter blev inte rädd. Hans 

mamma hade lärt honom att om man bara slår stål och flinta mot varandra så har troll och 

andra övernaturliga väsen ingen makt över en. Petter slog och gnistrade med sina elddon och 

ropade: 

- Slå i sten till domedags otta! 

Detta blev för mycket för den gyllene riddaren. På ett enda ögonblick förvandlades han till ett 

jättestort stenblock, och så finns han att beskåda den dag som idag är...(Schön 1986, uppteckning 

72). 

11

Risken att något skulle hända när man passerade ”ännen” påtaglig i dessa uppteckningar. 

Rasbrantens magi har varit levande hos bygdens människor. Föreställningar om ett magiskt 

berg där möten med olika väsen är möjliga gör att rädslan för att passera berget blir stor. 

Men vad döljer sig bakom dessa berättelser? Går det att följa spåren efter den ensamme riddaren 

för att se varifrån han kommer? 

2.3 Porten i berget 

Berättelserna om bondens möte med riddaren leder i många fall till en uppgörelse om att sälja 

det han har på lasset. Bonden får följa med riddaren upp mot bergsbranten. Där finns en 

öppning i berget, en järnport som plötsligt blir synlig när bonden och riddaren närmar sig. 

Ida Henrici återger sina sagesmäns beskrivning att bergaporten finns i ” klippet…i mellanberget…mellan 

två klippelare”. 

… Därpå gick han före uppför kullarne på en väg, som hvarken förr eller senare varit sedd, rakt 

fram emot det s. k. ”klippet” i ”mellanberget”. Slutligen stannade han framför en port mellan 

två klipp-pelare, och sedan öppnat den, tillsade han bonden att bära in hafresäckarne i berget.... 

(Henrici 1904, uppteckning 41). 

A A Afzelius återger 60 år tidigare att ingången skulle finnas bakom en häll i rasbranten. 

…Bonden följde honom upp emot berget till en häll, der ingången säges wara till guldhjelmsriddarnes 

boning… (Afzelius 1843, uppteckning 34). 

I andra berättelser upptäcker bonden öppningen i berget på egen hand. Plötsligt blir en dörr 

synligt som leder in i berget. Hilder Werner skriver 1869 om en bonde som hittade porten 

när han letade efter ett får. Plötsligt blir järnporten synlig i rasbranten. 

… En gång hände det att en bonde borttappat ett får bland bergets många skrefvor. Bedröfvad 

gick han att söka rätt på detsamma, men hur han sökte, kom han till en halföppen jernport i 

berget… (Werner 1869, uppteckning 35). 

Werner skriver vidare om hur ensamma nattvandrare hört bergsporten öppnas och stängas. 

…Ännu någon gång har vandraren vid den ensliga midnattsstunden hört bergsporten öppnas 

och tillslutas. Det är guldhjelmsriddarne som vattna sina hästar, säger han då och skyndar förskräckt 

sin väg... (Werner 1869, uppteckning 57). 

Ljungström skriver 1877 att ingången kan vara synlig vid enstaka tillfällen för den som passerar. 

…Vid Ollebergs ände, är en ingång i berget, hvilken någon gång visar sig öppen… (Ljungström 


Fredrik Berggren skriver 1894 om dörren in i berget som den förvånade bonden aldrig sett 

förut. 

…Då han kom mitt uppför den branta backe, som Leaby gästgifvaregård leder öfver den s k Ållebergsände, 

stannade han sin häst, för att låta honom hvila ut en stund. Det var tidigt på ”ottan” 

och bonden ställde sig bredvid lasset och betraktade den närbelägna bergjätten, som åt 

12

denna sidan är mycket brant. Bäst han nu stod; tyckte han sig förmärka en stor dörr i bergväggen. 

Han blef helt förvånad däröfver, ty han hade aldrig varseblifvit den förr och beslöt så, medan 

hästen pustade ut, att gå upp till berget och se närmare efter. Framkommen fann han en 

ofantligt stor dörr utaf järn… (Berggren 1894, uppteckning 40). 

I några uppteckningar fångas bondens uppmärksamhet av en grann herrgård eller en bred 

väg in i berget. Gemensamt för berättelserna är att den mäktiga porten till bergets inre plötsligt 

blir synlig och utan att förskräckas dras bonden till porten och in i berget. 

…En gång skulle en bonde från Falbygden fara till Jönköping och sälja ett lass råg. När han i 

qvällskymningen kom midt för Ålleberg, såg han en grann herrgård vid vägen. Då tänkte han 

för sig sjelf: kanske jag finge sälja min råg här, så sluppe jag resa till staden; och så bultade han 

på porten… (Hofberg 1882, uppteckning 38). 

Denna syn är inte hotfull, utan är snarare ”skönt upplyst”. Vägen är jämn och bred och ingen 

rädsla finns att spåra hos bonden. Snarare verkar det helt naturligt att bege sig in i berget. 

Detta tyder på den magiska verkan som berget har på den som blir utsatt för dess väsen. 

Starka krafter gör att den annars mer naturliga förskräckelsen tycks försvinna. 

… När han kom midtför Ollebergsände, såg han en jemn och bred väg uppåt berget och en port, 

hvarigenom visade sig att derinne var skönt upplyst. En man kom till honom och begärde få 

köpa hafren, priset uppgjordes och bonden körde in i berget och aflassade…(Ljungström 1877, 

uppteckning 37). 

Elin Storckenfeldt skriver 1907 om vad hon hört av ”en liten gumma Anna-Maja, nu 60-70 år 

gammal”. Hon har förut tjänat hos upptecknerskans farföräldrar. Storckenfeldt har dessutom 

bevarat den skönklingande västgötskan när hon återger Anna-Maja. 

…I Leabu hade nöka hästa spronget bört, o drängen sulle ut o ta rätt på dum. Han jeck uppåta 

Ållebärj, o hur han langka å, så vesste-n te schlut ente, var han va. Rätt för säk så an en långer 

gång, o i ännen på dän va ena lita jarndör. Men då vart an förskrämder, o la te skala, så mö han 

rådde, o ner an kumm hemm, va hästa dar före hömen... (Storckenfeldt 1907, uppteckning 62). 

Hilding Svensson beskriver 1935 hur en gubbe från Viken lyckats hitta porten och dessutom 

tagit sin in i berget. 

…Det är inte bara ett par falbor, som funnit den där porten. En vikagubbe till har lyckats. Han 

hade tagit med sig ett snöre för att hitta ut igen, trollen kunde ju förgöra synen på en, när en 

kom in. Ingången var så smal så att han fick tränga sig igenom. Där innanför var en lång gång 

och han trängde nu så långt in i berget ” som ett dikessnöre var långt”, men sedan vågade han 

ej längre. På somliga ställen var där fyra alnar brett, men längre in ”feck en krupa”. Där var så 

kvavt och varmt, så det var hemskt, vatten sipprade överallt, men längst bort fanns en förfärligt 

djup brunn, och där hittade han ett rävskinn. Så gick han ut igen... (Svensson 1935, uppteckning 

68). 

Hilding Svensson återger också hur sonen till en gubbe på Viken berättat om att fadern hittat 

porten, men att han aldrig fann den igen. 

…Nu var det (en) gubbe på Viken - han dog för många år sedan, och det är sonen som berättar - 

som hade sett den där ingången många gånger. Den såg ut ”ännasum ena kyrkedörr” och var 

att finna i en av klipporna… (Svensson 1935, uppteckning 67). 

Porten in i berget finns i sägnernas föreställningsvärld och går bara att finna om bergets väsen 

vill att så ska ske. Alla försök att hitta den utan anledning misslyckas. Men vad fick då 

bonden se, när han väl fick komma in i bergasalen? 

13

2.4 Bergasalen 

Det blir en märklig upplevelse för bonden, när han följer riddaren in i berget. Väl inne i berget 

får ha se den mäktiga bergasalen. Kämpar vilar i långa rader och deras gyllene rustningar 

glänser. Hästarna står i långa spiltrader och vid varje häst hänger gyllene betsel. Bonden blir 

tillsagd att vara försiktig, men trots detta vaknar några av riddarna och undrar om det är tid 

att dra ut i strid. När de får lugnande besked somnar de om igen. En av de äldsta beskrivningarna 

av bergasalen återger den förvånade bondens upplevelser: 

…Sedan bonden erhållit hederlig betalning, bad den okände mannen honom följa sig än längre 

in och se bergasalen, men förmanade honom derjemte att gå sagta. Han kom då in i en sal och 

såg ryttarne sofwande ligga rundtomkring med gyldene rustningar hängande öfwer sig. Innanför 

hörde han buller af hästar, likasom i ett stall nattetid; men som han inte gick nog tyst med 

sina jernskodda skor, waknade några af krigsfolket och frågade: ”Är det tid ännu?” Nej, svarade 

mannen, som ledsagade honom, då de åter lade sig ned och somnade tungt in; hwarpå bonden 

war glad att komma ut under Guds bara himmel igen och skyndade sig fort sina färde... 

(Afzelius 1843, uppteckning 34). 

I den väldiga bergasalen får han se den mäktiga skaran av Ållebergs ryttare. Hästar, gyllene 

rustningar och sovande ryttare i långa rader. När han inte kan låta bli att fingra på de gyllene 

rustningarna vaknar ryttarna. Ida Henricis beskrivning från 1904 ger en målande beskrivning 

av hur det gick för den stackars bonden som fick vara med om allt detta. 

…Efter slutadt arbete började bonden se sig omkring i berget, och det var en i sanning underlig 

syn, som mötte hans blickar. Rundt omkring i den väldiga bergssalen stodo hundrade sinom 

hundrade de ståtligaste hästar, bredvid hvarje häst låg en sofvande ryttare och öfver hvarje ryttare 

hängde en gyllene rustning... (Henrici 1904, uppteckning 41). 

Bergasalen rymmer såväl riddare som hästar. Uppteckningarna ger inte så mycket upplysningar 

om salen i övrigt, annat än att den är stor och mäktig. Ibland sover riddarna bredvid 

sina hästar och rustningen hänger vid var och en av dem. I andra beskrivningar sover riddarna 

vilande på bord. I några berättelser framträder prakten och allt guld och silver. 

…och derinnanför var en vacker bergssal, skimrande i tusen färger. Den myckna prakten gjorde 

bonden villrådig om han skulle gå vidare, men efter något funderande tog han dock mod till sig 

och steg in i den granna salen. I midten deraf stod ett bord, hvarpå lågo tolf de grannaste guldhjelmar 

och kring väggarne lågo de tolf riddarne i lysande rustningar, försänkta i djup sömn. 

Bonden tyckte allt detta vara oändligt grannt och fagert, han hade aldrig förr sett något liknande; 

men det som mest frestade hans nyfikenhet var åsynen af tolf de fagraste hästar, med betsel 

och tyg af det rödaste guld, som stodo stampande med sina silfverbeslagna hofvar i bergasalen… 

(Werner 1869, uppteckning 35). 

Hilder Werner ger en bild av bergasalen som vacker och skimrande i tusen färger. Prakten 

med riddarna i de lysande rustningarna och de fagraste hästar han sett med betsel av det rödaste 

guld, ger bilden av en sal som utgör ett bländverk av prakt. Andra uppteckningar utelämnar 

prakten och de gyllene rustningarna. Ryttarna är klädda i järn och svärden är långa 

som spjut. 

…Bonden tog sig dristigheten an och knackade sakta på med piskskaftet, då dörren genast 

öppnades inifrån af en järnklädd ryttare. Öfver dörren hängde ett stort betsel, och ryttaren tillsade 

bonden att icke vidröra detsamma. Rummet eller bergasalen, var mycket stort och på båda 

14

sidor stodo uppsadlade hästar, som åto salt ur stenkrubbor. Midt på golfvet stod ett långt bord, 

rundt omkring hvilket sutto järnklädda ryttare med spjutlånga svärd. De lutade sina hufvuden 

mot armarne, som voro korslagda öfver bordet, och sofvo och snarkade, så att det dånade i hela 

berget…(Berggren 1894, uppteckning 40). 

Berättelserna om bergasalen är ändå samstämmiga. Plötsligt öppnar sig en skreva i berget 

och porten eller ingången blir synlig. En öppning som många förgäves försökt hitta, men 

aldrig lyckats. Det är bara en ensam bonde, dräng eller vallpojke som får tillträde till riddarnas 

sal. 

Dessa berättelser har också en bergtagningsvariant där den ensamme bonden eller drängen 

blir uppslukad av berget och när han kommer tillbaka är det ingen som känner igen honom 

längre. Lång tid har förflutit och alla släktingar och vänner är döda sen länge. Men inne i 

berget får han se den mäktiga salen med riddare. I denna uppteckning sover de inte, utan 

ägnar sig åt muntra lekar. 

…Gården Sunnerål, vid foten av berget, säges fått sitt namn af en fallen riddare vid namn Sunne. 

En bonde derifrån gick sent en afton ut för att söka sina hästar och blef då bergtagen. Inne i 

berget fann han stora och rikt prydda salar, och der åskådade han bergsriddarnes muntra lekar 

samt drack med dem ur gyllene kärl mjöd och vin, som han tyckte några timmar blott. Men när 

han kom tillbaka hem, kände honom ingen; hans vänner och anhöriga voro döda, och hans 

fordna egendom var i okända slägtingars händer; det var i 40 år han varit borta i berget... (Thorsander 


Salen med de vilande kämparna inne i Ålleberg är en central del i Ållebergssägnerna. Det är 

ju många som till och med fått komma in och se denna prakt och mångfald av vilande kämpar. 

Porten till denna sal går bara att finna om det finns skäl därtill. Bara undantagsvis har 

någon kommit att hitta porten av en händelse. Vi kan med detta dra slutsatsen att det inte är 

lönt att leta; det är bara om Ållebergsryttarna ser det som nödvändigt att ta kontakt som vi 

får möjlighet att se vad som döljer sig i bergets inre. 

Berättelserna om ryttarna i berget är den del av Ållebergssägnerna som förekommer mest 

frekvent. Beskrivningarna är tämligen samstämmiga, men varierar i detaljer. Nedan följer ett 

antal uppteckningar som beskriver ryttarna i bergasalen. 

…och bonden steg in. Först kom han i en stor, grann sal. Midt på golfvet stod ett långt bord, och 

på detsamma lågo tolf guldhjelmar, de grannaste man någonsin kunde se, och rundt kring väggarna 

lågo i djup sömn tolf riddare i lysande rustningar. Bonden tyckte nog, att detta var ofantligt 

vackert, men något rågköp tycktes det ej bli af. 

Då gick han vidare och kom in i ett stort stall, der tolf de ståtligaste hästar, med betsel och remtyg 

af rödaste guld, stodo och stampade med silfverbeslagna hovar i spiltorna… (Hofberg 1882, 


…bad den okände mannen honom följa sig än längre in och se bergasalen, men förmanade honom 

derjemte att gå sakta. Han kom då in i en sal och såg ryttarne ligga sofvande rundt omkring 

med gyllene rustningar hängande öfver sig. Innanför hörde han buller af hästar, likasom i 

ett stall nattetid; men, som han icke gick nog tyst med sina jernbeslagna skor, vaknade några af 

krigsfolket och frågade: ”Är det tid ännu?”. Nej! svarade mannen, som ledsagade honom. Då 

lade sig ryttarne åter ned och somnade tungt in, hvarpå bonden var glad att komma ut under 

Guds fria himmel igen och skyndade fort sin färde...(Thorsander 1887, uppteckning 39). 

…dörren genast öppnades inifrån af en järnklädd ryttare. Öfver dörren hängde ett stort betsel…Rummet 

eller bergasalen, var mycket stort och på båda sidor stodo uppsadlade hästar, 

som åto salt ur stenkrubbor. Midt på golfvet stod ett långt bord, rundt omkring hvilket sutto 

järnklädda ryttare med spjutlånga svärd. De lutade sina hufvuden mot armarne, som voro kors- 

15

lagda öfver bordet, och sofvo och snarkade, så att det dånade i hela berget…(Berggren 1894, 


… han följde mä´n och det bar av in i berget. Där låg fullt med knektar, och där var en faslig 

många med hästar och husarer och alla möjliga krigsredskap... (Svensson 1906, uppteckning 

42). 

… Darinne va dä en stor, stor granner sal, o dän va änna fuller tå stora granna hästa. Allihopa 

va di beschlata, o di änna blekstra tå bare gull å sölver. Män ve huvet på var eveli häst inunner 

krubba lå en kriksmann i full rustning o söv. Män boen va-nte go te begripa, hure di kunne föa 

så mä hästa. ”Joo”, sa dän lelle gråe, ”allt va sum skrapas ihop mä orätt på aker o äng, dä kummer 

hit, o här truter allri”. Nää, dä kunne allt boen tänka säk . För på den tia va-nte gårla utskeftata, 

utan egera lå um varara, hur sum hälst, så dä va inga könst för gårlbönnera te ta mä säk ett 

grånn frå vararas akra. Ja, boen han jekk dar o bliga o bliga. O dä va så oändeli möe mä kara o 

hästa, o allihopa söv di... (Storckenfeldt 1907, uppteckning 43). 

…Han for fram en fin väg, och befann sig plötsligt inne i berget. Där mötte honom en underlig 

syn. En mängd hästar, sadlade och färdiga, stodo i spiltor, och framför fötterna på varje häst låg 

en ryttare i full rustning och sov…(Götlind 1926, uppteckning 45). 

… När de kommo in i bergets stora sal såg bonden en mängd med hästar stå runt väggarna, och 

vid var och en låg en kämpe och sov…(Svensson 1933, uppteckning 46). 

… Han fick köra in i berget. Där var fullt med hästar, och där hängde så granna sadlar och betsel, 

så bonden hade aldrig sett så granna…Bergstrand 1944, uppteckning 48). 

… och de stego in. Där inne var ett stort rum, och i detta stodo en mängd hästar, och vid varje 

häst låg en karl och sov… (Sandberg 1956, uppteckning 49). 

… Innan han visste ordet av, så befann han sig inne i en stor sal. Mitt i salen stod ett långbord, 

och på det låg tolv guldhjälmar. Utmed väggarna låg tolv riddare och sov i sina lysande rustningar. 

Något rågköp verkade alltså inte bli aktuellt, men bonden fortsatte tills han kom till ett 

stall, där det stod tolv hästar med tömmar av guld och hästskor av silver...(Schön 1986, uppteckning 

50). 

Med denna mångfald av uppteckningar förefaller föreställningarna om de gyllene ryttarna i 

Ålleberg vara den mest företrädda av Ållebergssägnerna. Men hur gick det då för bonden 

inne i bergasalen. Låt oss följa berättelsen vidare. 

2.5 Se men inte röra 

Trots att bonden blir tillsagd att inte röra något inne i bergasalen, kan han ändå inte låta bli 

att fingra på allt det vackra. Men i samma stund som han rör betslen vaknar de sovande ryttarna 

och undrar om det är dags att dra ut i strid. Ryttarna lugnar sig dock och somnar om 

när de får lugnande besked. 

…Bonden kunde ej motstå frestelsen att taga i en af hästarnes betsel för att utröna huru det så 

konstfullt hopkommit; men knappt hade han vidrört detsamma, förrän han hörde en röst i berget 

fråga: ”Är det tid än?” och en annan röst svara: ”Nej”… (Werner 1869, uppteckning 35). 

Ryttarna sover, men är lättväckta. Det är uppenbart att denna slumrande här av riddare till 

bygdens försvar lätt kan mobiliseras när fara är på färde. Återigen är det bondens nyfikenhet 

som inte kan motstå de vackra betslen. 

16

…Nyfiken, kunde han ej motstå frestelsen att taga i ett af hästarnas betsel, för att utröna huru 

konstfullt det tillkommit. Men knappt hade han vidrört det, förr än han hörde en röst fråga: ”Är 

det tid än?” och en annan röst svara: ”Nej, inte ännu!” Nu hade bonden hört och sett så mycket 

han önskade och skyndade förskräckt sin väg. När han kom ut fann han, att han istället för i 

herrgården varit inne i Ålleberg och sett de tolf riddarna, som sofva der tills landet kommer i 

någon stor fara, då de skola uppvakna och hjelpa till att rädda Sverige mot främmande fiender… 

(Hofberg 1882, uppteckning 38). 

Bondens oförmåga att hålla fingrarna i styr beror i nedanstående uppteckning på en osäkerhet 

om det han ser. I Henricis uppteckning antyds möjligheten att det hela skulle var ett 

”gyckelspel”. Nu är det inte bara en röst som hörs utan ”en väldig sammanringning av 

hundratals klockor”. 

…”Får jag se på allt detta granna?” frågade bonden. ”Ja, men akta dig att röra vid något!” svarade 

mannen i rustningen. Bonden kunde emellertid ej länge hålla sina fingrar i styr, utan började 

rätt som det var att ”peta” på ett gyllene harnesk för att ”känna efter”, om det var verklighet 

eller bara gyckelspel. Men i samma stund klingade genom berget som en väldig sammanringning 

af hundratals klockor, och alla ryttarne rusade upp och ropade med en mun: ”gäller 

det nu?”. Men mannen i rustningen svarade: ”nej, icke ännu!” Då lade ryttarne sig åter till ro 

och insomnade… (Henrici 1904, uppteckning 41). 

I några varianter är det inte bondens klåfingrighet som gör att ryttarna vaknar, utan att han 

råkar stöta emot betslen, selarna eller en av ryttarna. 

...Han gick fram och åter och såg sig omkring, men när han gick, råkade han att med sin piska 

vidröra ett betsel, som hängde i dörren. Då ropade hastigt karlarne: ”gäller det än?” Bonden 

ilade då derifrån och ingången slöt sig igen… (Ljungström 1877, uppteckning 36). 

…Karln hade sagt te´n strängelia att han skulle akta sej för te stöta ve nånting, och det gjorde 

han så gott han kunde, men hur det bar te så hade han råkat stöta till sporren på en ryttare, och 

ryttaren reste på sig på äveli fläck och fråga: ”Ska vi opp nu?” Men då sa karln: Ånä! ”Inte än”, 

och då la ryttarn sej ner igen. Då fråga bonden karln hur länge de skulle ligga där. Och han 

svarte, att de ska ligga här till det blir krig på Nyckelängen härnäst… (Svensson 1906, uppteckning 

42). 

…Då råkade han stöta till en av ryttarna med sin fot. Denne flög genast upp och frågade: 

- Gäller det nu? 

- Nej, inte ännu! svarade följeslagaren. 

Och genast lade sig ryttaren ned och föll ånyo i sömn… 

(Götlind 1926, uppteckning 45). 

…Bonden råkade emellertid att stöta till selen på en av de närmaste hästarna. Av bullret vaknade 

då en av kämparna. 

- Gäller det nu? sporde han. 

- Ligg stilla och vila ännu, sade den andre, som var med bonden… 

(Svensson 1933, uppteckning 46). 

I några av berättelserna finns en stor ek inne i berget. Eken har tre grenar och på en av dem 

hänger selarna. 

…Bonden fick följa med in i berget. Där inne var en stor ek, och på den var tre grenar och på 

dem hängde så många granna selar. Bonden tog i en av selarna och det klingade till. Då vaknade 

en av knektarna och sa: ”Gäller det nu?” Men den som var med bonden svarade: ”Nej, er 

stund är ännu icke kommen.” - Det skulle ha varit när det sista kriget bröt ut 1914…(Bergstrand 


17

Samstämmigheten är stor när det gäller berättelsens kärna, dvs det är övernaturliga krafter 

som verkar inne i berget. Hästarnas betsel i guld är det som får ryttarna att vakna. Men vid 

lugnande besked låter de sig lugnas och faller i sömn igen. 

Det är helt klart en annan värld som bonden tillåts komma in i. Inget går att röra och än 

mindre går det att ta med något från denna märkliga plats. De sovande kämparna är lättväckta 

och ständigt beredda till strid. 

2.6 Ute igen 

Efter att bonden varit inne i den mäktiga bergasalen kommer han i alla fall helskinnad ut ur 

berget. Han får dock anvisningar om hur han ska bete sig med pengarna. Denna del av berättelserna 

om ryttarna i berget finns inte med i de äldsta uppteckningarna, vilket visar att de 

sannolikt är pålagringar av senare datum. 

…Bonden fick nu en stor mängd penningar såsom betalning för hafren, men tillsades strängeligen 

att ej räkna dessa, förrän han kommit tillbaka till sitt hem. Dock - äfven i detta hänseende 

var bonden olydig, och följden blef, att penningarne rullade ifrån honom, allt efter som han 

räknade dem. Han lyckades emellertid kvarhålla så mycket, att han kunde anse sig ordentligt 

betald för sin hafre… (Henrici 1904, uppteckning 41). 

De pengar som bonden får av ryttarna i berget är inte så lätta att flytta från bergasalens 

övernaturliga värld till det vanliga livet. Likt de gyllene betslen kan inte pengarna vidröras 

förrän bonden kommit hem. Men den mänskliga anden är svag och bonden kan inte låta bli 

att räkna sin rikedom, och då försvinner pengarna. Också i nästa uppteckning får bonden instruktioner 

som han följer, om än inte fullt ut. Och då går det illa. 

…Och så sa karln till bonden: ”Nu när du kommer till stan, så ska du laga att du får växlat bort 

pengarna som du har fått för havren”. Och det gjorde han med undantag för en attanskilling 

som han behållde, men morgonen efter hade han bara en liten mörtapp istället för attanskillingen… 


I berättelserna ovan får ändå bonden behålla merparten av pengarna. Men det kan också gå 

så illa att han blir av med allt. Detta sker i berättelsen nedan. 

…Och så fick bonden lämna sin havre därinne i berget och fick en hel massa pengar i betalning. 

Men det var på det villkoret, att han inte skulle titta på pengarna innan han kom till stan, och 

det lovade bonden. Men hur det var tog nyfikenheten ut sin rätt, så han lydde inte. Han kunde 

inte låta bli utan började taga upp dem. Då var det bara några spånor och träflisor i säcken… 

(Svensson 1933, uppteckning 46) 

Övergången mellan det övernaturliga och det vardagliga ställer ibland till förtret, men det 

kan också gå riktigt bra. Bonden i följande berättelse fick bra betalt för sin havre och kom 

hem med havresäckarna fulla med guld. 

…Marra o släen, di sto på vägen, o boen turle-nte se säk um, utan satte säk på o körle hemm, så 

fort hästakraken rådde skala. Nör an kumm hem, så-n, att säkka va lika fulla, sum nör an for 

sta, män nör an så ätter, så va dä gull i stäelt för havvre… (Storckenfeldt 1907, uppteckning 43). 

18

När bonden kommit ut hittar han aldrig porten igen. Det står inte i mänsklig makt att ta sig 

in i bergasalen, utan initiativet måste komma från någon av ryttarna. Berättelserna är tydliga 

på den här punkten; ingen hittar porten in i berget genom att leta efter den. 

Svensson har emellertid en något annorlunda variant. Han beskriver hur en ensam bonde får 

se dörren in i berget. Men eftersom han inte vågar sig in ensam gör han ett märke på en sten 

och går sedan hem efter sin söner. 

…Så en dag, när han gick där upp och slog xxxx(?) fick han se den där dörren igen. Aj, aj, tänkte 

han, nu ska jag ta ett bra kännemärke på en sten rakt mot Karleby kyrka, och så ska jag gå hem 

efter mina pojkar, för om vi blir tre man, så kan det väl inte vara farligt (att) gå in. Jaha, han 

hade lien, tog ett säkert märke och gnodde iväg hem till Viken efter sönerna sina, ty nu eller 

aldrig skulle han in i berget. Men när de sedan kommo tillbaka och sökte efter dörren var (det) 

stört omöjligt att finna den. Det gick varken att hitta klippan eller märkesstenen, och den dan 

finge de aldrig se dem mera… (Svensson 1935, uppteckning 67). 

Porten in i berget blir osynlig igen i väntan på att ryttarna finner anledning att ta kontakt 

med någon förbipasserande. 

2.7 Tolv eller tusenden? 

Hur många ryttare finns det då inne i berget? Uppteckningarna ger inget entydigt svar härvidlag. 

Oftast nämns det i början av några berättelser att det finns en skara vilande kämpar 

inne i berget. Men hur många är ovisst. 

…I Ålleberg ute vid Falköping där ligger det en hel krigshär… (af Klintberg 1986, uppteckning 

42). 

…Det skall ligga en hoper ryttare i Ålleberg; de har legat där och sovit i hundratals år... (Bergstrand 


Även om begreppen ”en hel krigshär” och ”en hoper” är vaga i sin precision, så går det att 

sluta sig till att ryttarna är många. I de uppteckningar som anger något antal varierar uppgifterna 

från tolv till tusenden. 

…Vid Ållebergs slag 1389 uppträdde på den svenska härens sida tolf lysande kämpar, som alla 

buro hjelmar af det klaraste guld … När striden var slut och slaget vunnits af svenskarne, hade 

de tolf riddarne försvunnit lika obemärkt som de kommit. Allmogens tro var att de tolf guldhjelmsriddarne 

sofva inuti Ålleberg, tills det gamla Sverige kommer i fara, då skola de uppvakna 

för att bistå det mot dess fiender…(Werner 1869). 

Hilder Werner anger ryttarnas antal till tolv. Men det verkar som om talet tolv är kopplat till 

de sägner som finns om slaget vid Åsle 1389. Men Werner skriver också i andra sammanhang 

om att det skulle röra sig om tolv ryttare. 

…och (bonden) steg in i den granna salen. I midten deraf stod ett bord, hvarpå lågo tolf de 

grannaste guldhjelmar och kring väggarne lågo de tolf riddarne i lysande rustningar, försänkta 

i djup sömn… Bonden tyckte allt detta vara oändligt grannt och fagert, han hade aldrig förr sett 

något liknande; men det som mest frestade hans nyfikenhet var åsynen af tolf de fagraste hästar, 

med betsel och tyg af det rödaste guld, som stodo stampande med sina silfverbeslagna hofvar 

i bergasalen… (Werner 1869, uppteckning 35). 

19

Detsamma gör Hofberg när han målande beskriver bergasalens inre. Dock kan man förstå att 

han inspirerats av Werners beskrivning. Detaljen om de ”silfverbeslagna” hovarna förekommer 

bara i dessa båda beskrivningar. Huruvida det rör sig om silverskor på hästarna eller 

om det till och med är så att hovarna dekorerats i silver är oklart. Om det bara skulle röra 

sig om hästskorna skulle det knappast ha gått att fastställa om de var av silver bara genom 

att titta in i salen. Så låt oss anta att de ”silfverbeslagna hofvarna” utgjordes av någon form 

av extra utsmyckning som fick hovarna att glänsa vitt som kontrast mot ”det rödaste guld”. 

…Först kom han i en stor, grann sal. Midt på golfvet stod ett långt bord, och på detsamma lågo 

tolf guldhjelmar, de grannaste man någonsin kunde se, och rundt kring väggarna lågo i djup 

sömn tolf riddare i lysande rustningar… Då gick han vidare och kom in i ett stort stall, der tolf 

de ståtligaste hästar, med betsel och remtyg af rödaste guld, stodo och stampade med silfverbeslagna 

hovar i spiltorna…(Hofberg 1882, uppteckning 38). 

Thorsander gör 1887 ett antal beskrivningar som är kopplade till slaget vid Åsle. Han är dock 

inte lika bestämd vad gäller antal, utan menar att det rörde sig om ”en trupp guldhjelmsriddare” 

som efter slaget red rakt in i berget. 

…I Ållebergs-trakten berättar man att bataljdagen i solnedgången kom en trupp guldhjelmsriddare 

sprängande öfver fältet. Deras rustningar skrimrade som guld i aftonsolen. 

Truppen red rakt mot berget och in i en klyfta mellan dess väldiga stalper och försvann. I folktron 

finnas de i berget ännu… (Thorsander 1887, uppteckning 87). 

Uppfattningen om att ryttarna skulle ha varit tolv till antalet eller en mindre grupp verkar 

således ha sin koppling till slaget vid Åsle 1389. Det är då denna okända skara ryttare sluter 

upp på den nordiska härens sida, och har en betydande del i den slutliga segern. 

Ursprunget till att ryttarna skulle vara just tolv är sannolikt en fråga om den symboliska 

laddningen i talet tolv. Jesu tolv lärjungar är kanske det mest kända exemplet. De tolv lärjungarna 

bildar det jämna talet, och tillsammans med Jesus uppstår det talet tretton. Det 

jämna och det ojämna, det manliga och det kvinnliga, det konkreta och det abstrakta förenas 

i talen tolv och tretton. De tolv ryttarna som sluter upp kring en härförare blir tretton. 

Men framför allt framstår de tolv guldhjelmsryttarna som en anpassning till den historiska 

händelse som slaget 1389 utgör. Det är inte på grund av sin i antal överlägsna styrka som 

den nordiska hären segrar, utan genom sitt mod. I det perspektivet passar det inte att en 

armé på flera tusen man sluter upp från bergets inre. En liten symbolisk skara ger berättelsen 

rätt prägel. 

Mer vanligt i uppteckningarna är dock att ryttarna är betydligt fler. Det exakta antalet är inte 

det viktiga, utan det faktum att de är många. En här, ett regemente eller oräknerliga är omdömen 

som ges. 

…Huru många de voro, kunde bonden ej i hast öfverräkna, men af ryttaren, som hade vakten, 

fick han veta, att det var ett helt regemente… (Berggren 1894, uppteckning 40). 

…Rundt omkring i den väldiga bergssalen stodo hundrade sinom hundrade de ståtligaste hästar, 

bredvid hvarje häst låg en sofvande ryttare och öfver hvarje ryttare hängde en gyllene rustning…(Henrici 


…En mängd hästar, sadlade och färdiga, stodo i spiltor, och framför fötterna på varje häst låg 

en ryttare i full rustning och sov… (Götlind 1926, uppteckning 45). 

20

Men det finns också beskrivningar som talar om tusentals man som vilar inne i berget. Den 

äldsta uppteckningen, som härrör sig från 1784, talar om 2 000 man. Men i det fallet är det en 

direkt hänvisning till Holger Danske. Huruvida den danska varianten av sägnen påverkat 

den västgötska eller tvärtom, låter jag vara osagt. 

…Att i Olleberg sitter än idag den rygtbare Olger Dansk med ett Cavalleri till 2000 man på hvita 

hästar…(Sandberg 1956 som citerar Ljunggren 1784, uppteckning 6). 

Dock finns det källmaterial som talar om tusentals ryttare, där det sägs att 

…därinne i bergets sal sofva kämpar i tusental, och deras hästar stå också sofvande i långa 

spiltrader… (Lindberg 1910). 

Men går det att sluta sig till att sägnernas ryttarskaror är färdigräknade? Den tolkning som 

föreslås här är att antalet vilande ryttare inne i berget är oräknerliga; ”hundrade sinom 

hundrade” låter som en bra beräkning. De beskrivningar som talar om tolv ryttare handlar 

uteslutande om det bistånd som Drottning Margareta fick i slaget vid Åsle 1389. Då behövdes 

inte en större ryttarskara än så, en mindre trupp var tillfyllest för den sortens enkla 

uppdrag. Det vi dock kan vara säkra på är det finns tillräckligt med kämpar den dag då de 

verkligen behövs. Sandberg skriver 

…guldsmidda kämpar i tusental sova sin månghundraåriga sömn för att en gång, då fosterlandet 

står i fara rycka ut till dess räddning… (Sandberg 1956, uppteckning 21). 

21

2.8 Slaget vid Åsle 

Den historiska händelse som är starkast sammankopplad med Ållebergs ryttare är slaget vid 

Åsle 1389. En dramatisk historisk händelse som fortfarande lever i medvetandet hos bygdens 

människor. Ållebergs gyllene ryttare grep in i ett kritiskt skede av slaget då de slöt upp på 

Drottning Margaretas sida. Med hjälp av Ållebergs ryttare kunde den tyske och i Sverige regerande 

Albrekt av Mecklenburg till sist besegras. Slaget vid Falköping 1389, eller slaget vid 

Åsle, som man säger på falbygden, lade sedan grunden för de nordiska ländernas enande 

under Drottning Margareta. 

…Vid Ållebergs slag 1389 uppträdde på den svenska härens sida tolf lysande kämpar, som alla 

buro hjelmar af det klaraste guld (hvarföre de af folket blefvo kallade guldhjelmsriddarne). Deras 

hästar voro de skönaste man ville se, och deras remtyg glänste af guld och ädla stenar. Der 

dessa riddare framgingo i striden, måste fienden gifva vika för deras mandom och oförskräckthet. 

Men det besynnerligaste af allt var att ingen i hela den svenska hären kände de tolf riddarne 

eller visste hvarifrån de kommo, ty de sågo dem första och sista gången den dagen. När striden 

var slut och slaget vunnits af svenskarne, hade de tolf riddarne försvunnit lika obemärkt 

som de kommit. Allmogens tro (som af nedanskrifne händelse ytterligare bekräftades) var att 

de tolf guldhjelmsriddarne sofva inuti Ålleberg, tills det gamla Sverige kommer i fara, då skola 

de uppvakna för att bistå det mot dess fiender... (Werner 1869, uppteckning 81). 

I historiens ljus har Drottning Margareta kommit att bli en symbol för frihet från främmande 

herrar. Margaretas ”nordiska här” segrade över Albrekts styrkor och med detta skapade förutsättningar 

för Kalmarunionen 1397. Detta i enlighet med den historieskrivning som alltid 

sker av de som segrat. I en annan tid och med en annan penna skulle detta lika gärna kunnat 

beskrivas som att Sverige hamnade under dansk överhöghet. 

Gustaf Thorsander beskriver 1887 denna skinande här av guldhjälmsriddare. Dessa riddare 

måste ha utgjort en mäktig syn där harnesk, hjälmar, svärd och sadlar glänste i vintersolen. 

…Och hären var onekligen, som förut är nämdt, både utmärkt och lysande. ”Den sken som en 

sol”, denna ryttaremassa, på sina goda springare, iförda sina glänsande harnesk och hjelmar 

och med sin utmärkta utredning af blanka svärd och gyllene sadelmundering, och än idag vet 

folket i trakten genom traditionen att berätta om all den glans, som i vintersolen skimrade öfver 

de snöhöljda fälten, från alla dessa främmande ”guldhjelmsriddare”... (Thorsander 1887, uppteckning 

84). 

Eftermälet i folktraditionen vet också att berätta om de syner nattetid som guldhjälmsryttarna 

gett upphov till. 

…så godt som alla från far till farfar hört berättas om all den glans, som spred sig öfver hela 

nejden af de antågande främmande riddarnes och ryttarnes rustningar och svärd. Men de stupade 

kämparnes vålnader deremot, de föra ännu i folkets fantasi ett rikt lif, och mången som 

nattetid färdats mellan Karleby och Falköping vet berätta om spökelser af krigsfolk och guldhjelms-riddare, 

som visat sig å slätterna eller skramlat med sina vapen och rustningar inne i Ållebergs 

salar. Förr, så berättas det, skulle i synnerhet krigsmännen visat sig mot stundande krig 

och ofred i landet… (Thorsander 1887, uppteckning 85). 

Under alla omständigheter har slaget vid Åsle kommit att avsätta bestående avtryck i folkmedvetandets 

berättelser och sägner. Margaretas närvaro vid själva slaget är en av de ingredienser 

som satt fart på fantasin. Hilder Werner berättar om Nyckelängarna, den äng som 

fått sitt namn av Margaretas tappade nycklar. 

22

…Drottning Margareta skall sjelf hafva varit närvarande under slaget, och under den hetaste 

striden hade hon tappat sina nycklar på en äng nedanför berget, hvarföre den sedan kallades 

Nyckelängen… (Werner 1869, uppteckning 83). 

Hugo Jungner berättar om samma nyckelängar, dock är han inte riktigt säker var dessa ängar 

är belägna. 

…Margareta uppges vara åskådare av slaget från de närbelägna nyckelängarna. Somliga vill 

förlägga dessa ängar till Varvsberget öster om Åsle medan andra vill mena att hon befann sig 

på berget mittemot, dvs på Ålleberg… (Jungner 1922, uppteckning 14). 

Andra vill mena att drottning Margareta vid denna tid satt i värmen på Varbergs fästning, 

och aldrig var i trakterna under slaget. Historikerna anser detta belagt, men visst kan man 

fundera över namnlikheten mellan det närbelägna Hvarfsberget och Hvarberg! Hur det nu 

är med detta, är drottning Margareta för evigt sammankopplad med olika platser på Falbygden. 

Bland annat berättas att 

…Historieskrifvarne deremot påstå att drottning Margareta varit i staden Warberg under slaget, 

andra åter på Bohus slott. Hvem af dessa har rätt, är ovisst, och kan väl äfven vara likgiltigt; 

men ännu går sägnen omkring Ålleberg att drottning Margareta åskådat striden och ridit uppför 

berget på ett ställe, som ännu kallas ”Fru Skår”… (Werner 1869, uppteckning 82). 

Olika platser i bygden har kommit att kopplas samman med slaget. Något som visar att slaget 

kommit att leva i folkminnena. Utsagan om namnet på Mösseberg bör nog tillskrivas de 

mer fria fantasierna. 

…Mösseberg som ligger på andra sidan om staden Falköping, har ock sina minnen från slaget 

1389. På dess sluttning slog konung Albrecht läger, när han tågade mot drottning Margareta för 

att freda sin krona. En qvarvarande jordhög derstädes utvisas ännu som kung Albrechts skans. 

Det var äfven här han, enligt sagan, svor att ej aftaga sin mössa eller hätta, förr än han besegrat 

drottning Margareta, och tros berget deraf fått namnet Mösseberg... (Werner 1869, uppteckning 

83). 

Berättelserna om slaget har levt vidare i olika varianter om osaliga riddare. Gustaf Thorsander 

berättar t ex om att Varvsberget är en plats där de osaliga kämparna gjort sig gällande. 

…Äfven vid foten av Hvarfsberget skola ej de nu snart gångna fem seklerna ha bringat de fallna 

till ro. Man hörer der stundom buller och svärdsklang. Så berättar en ännu lefvande man, att 

han under vedhuggning fallit ned i en klyfta. Der mottogs han med de grufligaste rytande och 

tillrop. Han hade stört några fallne i deras ro. Mannen skyndade sig hastigt upp, följd av krigsmännens 

rytande. Uppkommen slungade han sin yxa ned i klyftan och tog hastigt flykten, lycklig 

öfver att hafva sluppit undan för så godt pris... (Thorsander 1887, uppteckning 86). 

Också fyndet av guldhalskragen i Ållebergs rasbrant kopplades samman med drottning 

Margaretas närvaro och slaget vid Åsle. 

…I trakten trodde man fullt och fast att det var drottning Margaretas guldkrona som Helge hittat… 


Fyndet 1827 av denna rikt utsmyckade 612 g tunga halskrage i 22 karats guld satte naturligtvis 

fart på fantasin. Drottning Margareta blev den självklara innehavaren till detta mästerverk. 

2.9 Hären i berget 

23

Folket på falbygden vet att berätta att när dimman stiger och lägger sig på krönet av Ålleberg 

bildas härskaror av kämpande ryttare. Det är andar av forna kämpar som tar sig denna 

form. Och de strider till dess solens strålar bryter deras led. 

Inne i bergets salar sover kämpar i tusental, och deras hästar står sovande i långa spiltrader. 

Ryttarna ligger i glänsande harnesk, fullt beväpnade och hästarna står i full mundering. Sedan 

århundraden har de samlats, dessa stridsmän, som stupat vid olika slag inom och utom 

landet. Men det är endast de tappraste, de som visat kraftig och ädel mandom i striden för 

fosterlandet, som släpps in i bergasalen. 

Men de sover inte alltid, utan vaknar när landet är i fara. Då sänder de ut spejare åt alla håll 

som rider ut under mörka nätter. De spränger åstad så att gnistor flyger kring de stålskodda 

hovarna. Och då skramlar det av vapen, och deras gyllene hjälmar blänker i månskenet. 

…Riddarne i Ålleberg sova inte beständigt. Då månen lyser genom höstdimmorna kan man se 

Ållebergsryttarne öva sina skaror för den stundande ofreden…(Jungner 1904, uppteckning 51). 

Berättelserna är många om denna mäktiga här som vilar inne i berget. Och många är de som 

ängsligt kikat åt Ålleberg när fullmånen framhävt konturerna av detta märkliga berg. 

…Men om höstaftnarne, då fullmånen skiner och dimmorna vältra sig tunga öfver slätten, kan 

man urskilja Ållebergs ryttare, när de öfva sina skaror för den stundande ofredens tider… 

(Henrici 1904, uppteckning 41). 

Den mäktiga hären finns återgiven av åsyna vittnen. Ibland i höstdimmorna när de övat sina 

skaror vid och på berget. Andra har sett när döda kämpar förts in i berget efter stora slag för 

att ingå i Ållebergs vilande kämpar. Det berättas också om när Sigurd Ring hade samlat sin 

här med många namnkunniga kämpar till slaget på Bråvallaslätten. 

Ytterligare exempel om de fallna kämparnas berg är att efter slaget vid Breitenfeld anlände 

de stupade till salen i berget. De kom i samlad flock vid midnatt och sågs i månskenet rida in 

i berget under ledning av självaste Karl XII. 

…Efter andra slaget vid Breitenfeld sågos de stupade i månskenet nästa midnatt i samlad flock 

rida in i berget under gruveligt skalv och dunder. Karl XII skall själv ha tagit befälet över 

dem…(Jungner 1904, uppteckning 53). 

Andra uppgiftslämnare menar att den stupade Johan Lilliehöök red i spetsen för hären av 

ryttare. 

…En knekt från trettioåriga kriget lär enligt vad som uppges av Paul Aineström ha berättat så 

här för en präst som hette Olaus Rhyzelius och som noterade uppgifterna i kyrkoboken: ”Efter 

slaget vid Breitenfeld (1631) blev det vid solnedgången liksom ett töcken eller älvdans, di kallar, 

och då såg vi huru Johan Lilliehöök och hans bussar som fallit satt upp och gav sig mot norr ut i 

brinnande galopp så marken skalv under hästhovarna…” 

Den som varit åsyna vittne till en sådan händelse har naturligtvis något angeläget att berätta. 

För berättat har man gjort i stugor och gårdar runt berget. Det är lätt att föreställa sig den fascination 

som berättelser av det här slaget tilldragit sig. Som alltid finns det någon som verkligen 

sett och hört. Eller åtminstone så känner man till någon som sett och hört. En bonde i 

Slöta såg en gång en hel armé tälta på berget. Efter ett par timmar försvann hela armén. Detta 

hände enligt uppgift så sent som 1921. 

24

…En gång såg man en hel armé tälta på berget ett par timmar. Sedan försvann den. ”Om det nu 

var en hägring eller vad det var”…(Jungner 1922, uppteckning 52). 

Beskrivningarna av hären i berget varierar. Ljungström kallar den 1877 för ett ”bergtaget regemente”. 

Svensson skriver 1906 om ”en hel krigshär” och Bergstrand skriver 1944 om ”en 

hoper ryttare”. 

…Der inne är ett bergtaget helt regemente af rytteri, som väntar på sin uppbrottsordres... 

(Ljungström 1877, uppteckning 36). 

…I Ålleberg ute vid Falköping där ligger det en hel krigshär… (Svensson 1906, uppteckning 

42). 

…Det skall ligga en hoper ryttare i Ålleberg; de har legat där och sovit i hundratals 

år…(Bergstrand 1944, uppteckning 47). 

I berättelserna framkommer också föreställningen om att hären vilar i berget fram till dess 

riket hotas av ofred, då de ska dra ut för att bistå sina landsmän. 

…och nu sof härstädes, till dess det kommer en ny fiende hit åt trakten, då de återigen skulle ut, 

för att bistå sina landsmän… (Berggren 1894, uppteckning 40). 

Det är inte bara falbygdsbor och västgötar som åtnjuter ryttarnas beskydd. Det är hela riket 

som vaktas av dessa stupade kämpar. De ska väckas vid den ”avgörande kampen för Sveriges 

frihet” och i ”det sista krig som Sverige kan komma i” eller ”när Sveriges rike är nära sin 

undergång”. 

…Ty en dag kommer, då sammanringningen i berget skall väcka dem till den sista och afgörande 

kampen för Sveriges frihet… (Henrici 1904, uppteckning 41). 

…I det sista krig, som Sverige kan komma i, skola dessa män deltaga… (Sandberg 1956, uppteckning 

49). 

…Det skall vara på det viset, att när Sveriges rike är nära sin undergång, då ska de rycka fram 

och förgöra så mycket fiender som finns… (Bergstrand 1944, uppteckning 48). 

Folket i bygden har levt med vetskapen om ryttarna i berget. En rädsla inför att väsnas i närheten 

av berget kan anas i nedanstående berättelse. Men drängar är ju drängar, och kan inte 

låta bli att ställa till ofog. 

…Uppe på berget finns ett par stenar eller rättare sagt diabaspelare som ha namn. De heta 

”Prediksstolen” och ”Altare”, ”Prediksstolen” liknar en talarstol och är lätt att finna. Alldeles 

intill den låg förr en rund sten; som kallades ”Klockan”. Den låg på en häll så uppgillrad, att 

man inte kunde rugga på den, och när någon gjorde detta hörde falbönderna, hur det ringde 

och klang långt inne i berget. Därför, trodde man, var stenen de sovande kämparnas väckarklocka. 

Men Salebydrängarna kommo överens om en dag, att rulla ”Klockan” nedför berget, vilket också 

till sist lyckades. De hörde ett förfärans brak, lade benen på ryggen och vågade aldrig nämna 

ett knyst härom. Tänk om ”Ållebergs ryttare” hade vaknat!…(Svensson 1935, uppteckning 66). 

Andra har fått höra kämparna när det varit på berget. Upplevelsen uppfattas uppenbarligen 

som övernaturlig och hotfull, vilket framgår av att drängen i berättelsen nedan inte vågade 

berätta om vad han varit med om förrän långt senare. 

25

…Man kan höra dessa kämpar ibland. Det var en gång en annan dräng på Saleby, som gick 

över de vackra ängarna på den sida av berget, där gården ligger. Han hade gått långt och var 

trött, och så lade han sig i gräset. Då hörde han hur alla kämparna (gjorde sig) redo där inne i 

berget under brak och dån och sedan hur de ställde hästarna i ordning. Detta vågade han aldrig 

tala om förrän flera år efteråt. Han lever än. (Svensson 1935, uppteckning 65). 

Ållebergssägerna är djupt förankrade i folkmedvetandet på falbygden, vilket mångfalden av 

berättelser styrker. Sägenupptecknarna har gjort ett noggrant arbete när det gäller att bevara 

människors traderade berättelser om den vilande hären i berget. I följande kapitel görs en 

genomgång av motsvarande ryttarlegender i syfte att försöka hitta anknytningar mellan en 

germansk/anglosaxisk tradition och Ållebergsmaterialet. Inledningsvis presenteras en redovisning 

av Ållebergsupptecknarnas uppfattningar i denna fråga. 

26

3 Riddardiktningens ryttare 

De än idag levande sägnerna om den ensamme bonden med sitt havrelass, som möter en 

riddare vid ”ännen”, visar föreställningar som anpassats i tiden och efter de lokala förhållandena. 

De vilande ryttarna i berget, redo att dra ut i strid till bygdens försvar, är ett tankegods 

som återfinns i olika delar av Europa. 

I detta kapitel ska spåren efter ryttarnas hästar följas till andra platser, tider och uttrycksformer. 

Först görs en genomgång av hur sägenupptecknarna själva bedömt det material de 

samlat in. Därefter görs en utblick åt den enda plats i Sverige, så vitt mig bekant, som har direkta 

kopplingar till sägenmaterialet kring Ålleberg. Spåren efter ryttarna leder sedan via 

den medeltida riddardiktningen till Holger Danske, Karl den store och Kung Arthur. 

Detta samgermanska sagomaterial ställs därefter i relation till ryttarfolken från öster som 

kom att sätta skräck i Europa och de därefter tillskapade medeltida rytterierna. 

Ållebergsägnerna har kopplingar till detta material, och det är enligt mitt förmenande, angeläget 

att försöka förstå riddardiktningens idealiserade beskrivningar utifrån ett ännu äldre 

sägen- och sagostoff. 

3.1 Vad säger upptecknarna? 

Vad säger då sägenupptecknarna själva om denna här av ryttare; var kommer de ifrån och 

vad handlar berättelserna egentligen om? Sven Lampa knyter ryttarna i bergasalen till asarnas 

Valhall, till den sal där de tappraste av kämpar samlas efter att ha stupat i strid. 

…den högre mytologiska uppfattningen om Oden och kämparna i Valhall… (Lampa 1904, uppteckning 

12) 

Jungner drar samma slutsats i sin avhandling från 1922. 

…I berättelsen hur man i månskenet såg de stupade svenska krigarna rida in i berget, ligger ett 

omisskänneligt drag av Valhallstro…Enligt västgötsk folktro ha de tappre efter döden samlats i 

Ålleberg för att vara redo till den avgörande dagen. När så mycket av denna tro levat kvar till 

våra dagar, har man all anledning att förmoda, att Ålleberg redan under hednisk tid var ett dödsberg, 

ett primitivt Valhall…(Jungner 1922, uppteckning 17). 

Men Jungner går längre när han menar att ”den inträngande Odinstron” lades till äldre föreställningar. 

Han menar att Ålleberg redan tidigare haft funktionen av ett heligt berg, en 

funktion som kom att förändras med Odinstrons införande. 

…Var Ålleberg, såsom jag sökt visa, redan före vår tideräknings början ett ”heligt berg”, så har 

med all sannolikhet denna uppfattning icke sedan under hednisk tid utplånats. Men så väl 

småningom skeende förändringar i tänkesätt som framför allt den inträngande Odinstron torde 

ha förvandlat den till Ålleberg knutna myt- och sagokretsen. Något av det man tycker sig skönja 

om Ållebergs religiösa betydelse under hednisk tid - säkerligen mest avspegling av förhållanden 

under folkvandrings- och vikingatid... (Jungner 1922, uppteckning 13). 

27

Asarnas Valhall är, enligt Jungner, en överförd form av ett ännu äldre dödsrike eller en samlingsplats 

där döda anförvanter samlades. Jungner går tillbaka till den tid då vanernas makt 

bröts av asarnas genom att de tidigare gudinnorna togs till hustrur av asagudarna. Den 

främsta av dem, Gudinnan Frigg, blev Odens hustru och med det den främsta asynjan i detta 

rike. Jungner menar också att Gudinnan Frigg redan innan asarnas Valhall var den som tog 

emot stupade kämpar inne i berget. Detta leder oss ännu längre tillbaka till en tid då vanernas 

gudar och gudinnor rådde över liv, död, äring, växtkraft och goda skördar 2. 

Den fornnordiska mytologins kopplingar till Ållebergssägnerna behandlas ytterligare i nästa 

kapitel. 

Johan Götlind skriver 1926 om sägnernas urgamla ursprung, där han leder tanken tillbaka 

till ”stenålderfolkets syn på tingen”. 

…Innehållet i dessa berättelser skall synas mången obetydligt. Men får man klart för sig, att de 

ofta innehålla andliga fornminnen från tider, som ligga långt bakom våra första, historiska källor, 

ja, ibland till och med ger oss stenåldersfolkets syn på tingen, ser man saken annorlunda. 

Då förstår man, att de kunna vara kulturdokument av högt värde… (Götlind 1926, uppteckning 

18). 

När Götlind skriver om ”andliga fornminnen” lägger han an ett perspektiv som leder oss 

långt tillbaka i historien. Ålleberg är dock inte ensamt om denna typ av sägner. Götlind 

skriver vidare om detta. 

…Berättelsen om Ållebergs ryttare, kanske landskapets mest kända sägen, återfinnes inte bara 

knuten till flera andra berg i Västergötland utan berättas även om flera andra orter och personer 

ute i Europa. I Danmark är en liknande sägen knuten till Holger Danske, i Tyskland till Karl 

den store och Fredrik Barbarossa… (Götlind 1926, uppteckning 18). 

Detsamma gör Hilding Svensson 1933. Också han pekar på att det handlar om en vandringsägen 

som har sin motsvarighet i olika europeiska länder. 

…Det är inte alls märkvärdigt, att sägnen om de sovande ryttarna blivit lokaliserad till detta 

berg. Det är en vandringssägen, som uppträder hos de flesta germanska folk. I Danmark sitter 

Holger Dansk där nere djupt i källarvalven under Kronborgs slott och bidar den dag, då Danmark 

är bäst i behov av honom och hans män, och i Tyskland väntar kejsar Fredrik Barbarossa 

därinne i sin bergasal, att en ännu värre nödtid kommer än den landet nu genomgår och genomgått. 

Varför skulle inte då drottning Margaretas segrande ryttare 1389 i västgötarnas gamla 

sägenberg få bida Sveriges ödestimma?… (Svensson 1993, uppteckning 19) 

Bengt af Klintberg kopplar också Ållebergs ryttare till Holger Danske när han skriver 

…I Sverige motsvaras Holger Danske-sägnen av den västgötska sägnen om de sovande ryttarna 

i Ålleberg... (af Klintberg, red, 1983, uppteckning 23) 

Hären av vilande ryttare i Ålleberg har således kopplingar till ett sägenmaterial som finns 

knutet till olika mytiska och historiska personer på olika platser i Europa. Det är därför rimligt 

att anta att kopplingar finns till en tradition som varit spridd i stora delar av Europa. 

Upptecknarna av Ållebergssägnerna leder således sitt material tillbaka i tiden. Till och med 

så långt att det talas om ”stenåldersfolkets syn på tingen” (Götlind) och till tiden innan ”den inträngande 

Odinstron” (Jungner), där han själv talar om spåren från folkvandrings- och vi- 

2 Se vidare ”Gudinnan Ålla – Ållebergssägnernas kvinnliga aspekt”, Karlén 1999 

28

kingatid. Flera talar om ett västgötskt Valhall (Lampa, Jungner och Götlind), och många pekar 

på likheterna med de europeiska sägnerna kring Karl den store, Fredrik Barbarossa och 

Holger Danske (Götlind, Svensson och af Klintberg). 

Vi ska i det följande titta närmare på dessa ryttarlegender och se om det går att spåra Ållebergsryttarna 

via det europeiska ryttarlegenderna. Men först ska vi göra en resa till andra sidan 

Vättern; till området kring och i sjön Sommen. 

3.2 Ett annat Ålleberg 

Ålleberg i Västergötland tycks vara den plats i Sverige där föreställningar om vilande ryttare 

fått fotfäste. En anteckning finns dock bevarad genom Leonard Fr Rääf som skriver 1856 i 

”Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergöthland”. Häri återges ett 

antal sägner från området. I flera av dessa omnämns ”Ålleberget” som ligger på en udde i 

sjön Sommens nordspets på gränsen mellan Småland och Östergötland. 

Rääf återger bland annat ett antal sägner om troll i bergen Ydre härad. Förekomsten av troll 

finns knuten till många olika platser. Här riktas intresset på namnkopplingen mellan Ålleberg 

på västgötska falbygden och Ålleberget i östgötska Sommen och förekomsten av ett 

gemensamt sägenmaterial på dessa platser. 

…Mellan Gislekullen och Pukeberget, det förra kalladt lilla herregården Puk, det sednare den 

stora, brukade Trollen fordom flytta fram och åter efter sin beqvämlighet; ett utbyte av bostad 

som äfven skedde mellan Helgeklint och Ålleberget… (Rääf 1856). 

I sin häradsbeskrivning om Wartofta och staden Falköping skriver Ljungström 1877 om de 

vanliga föreställningarna om troll i de västgötska bergen. 

…Nästan öfver allt i bergen, såväl på Falbygden som i Skogsbygden, har man ansett Troll vara 

boende. De flesta af dessa flydde dock för längesedan när kyrkor och klockor kommo i bruk. De 

kunde då på främmande ort träffas af resande från denna följande sägen, som mycket liknar 

den, hvilken är gängse i Skalunda… (Ljungström 1877, uppteckning 93). 

Rääf återger nedanstående sägen från Ydre, där han lämnar uppgiften om att sägnen finns 

knuten också till det östgötska Ålleberget. Sägnen handlar om bondhustrun som har problem 

i hushållet. Först när trollet ”Wid-Wåli” drivits ut får hon till en ”en skön vört”. En variant 

av denna sägen återfinns kring västgötska Ålleberg där en bondmora har problem med 

”vurtasnoka” som förhindrar en bra vört. Först den östgötska varianten. 

Uti Svenningeby Ryttaretorp bodde en hustru som hade olycka uti alt hvad hon sig företog; och 

ehvad hon gjorde hade hon både skam och skada deraf. När hennes man länge hade fördragit 

detta, började han tro att illvilja eller ovårdighet var därtill vållande, samt slog och handterade 

henne derföre ganska illa. Det hände sig en dag att ryttaren för Örsgänge skulle bära förmäns 

ordres, och kom under vägen till Tutteberget, hvaruti han hörde mycket buller med högljudd 

klagan; och då han nu stod och lyddes derpå, utkom ett Troll, som sade: ”bed Wid-Wåli gå 

hem; Kålsupen föll i elden!” När han anlände till Svenningebytorpet hade hustrun lagat till 

brygd, men fick, efter vanligheten, icke rosten att rinna. Mannen bad henne då sätta värjan deruti; 

och när ej heller detta ville hjelpa, bannades han och slog henne hårdt. Örsgänge ryttare, 

som i detsamma insteg i stugan, frågade hvad oväsende der vore, samt tillade: ”när jag gick 

förbi Tutteberget kom der ett Troll ut, som bad mig säga att Wid-Wåli skulle gå hem, emedan 

Kålsupen fallit i elden.” Straxt visade sig trollet för allas ögon, kröp på händer och fötter och 

jemrande ut genom dörren, och räckte änddock med ryggen upp till öfverposten. Uti stugan 

29

stod qvar en stor och präcktig kopparkittel, full av skön vört, hvilket alt hustrun fick behålla, 

och hade sedan god framgång och drygsel i alla sina företag, samt lefde derefter med sin man i 

all kärlighet. 

Denna tilldragelse förlägges äfven till Ålle- eller Svaleberget. Vid ett bröllop i Arnäs, det säges 

äfven Falnhult, anlände en af gästerna sednare än öfrige, och sedan han bland dem nedsatt sig 

yttrade han efter en stund: ”Jag kommer nu ihog att, då jag färdades förbi Ålleberget, tyckte jag 

mig höra en röst som bad mig tillsäga, att Wid-Wåli skulle gå hem, emedan Kålsupen fallit i elden.” 

Knapt var detta uttaladt förrän ett stort Troll, som dittills varit osynligt, framkröp under 

bordet, och klagande begaf sig bort med stor skyndsamhet… (Rääf 1856). 

I sin västgötska variant låter denna sägen så här. 

Dä va en pajk, tjänte dräng på Viken. Han ade fått säk ett par vita ullvanta, män garnt hade-nte 

tutt te dän ene tummen, utan dän ade mor-ans vart tvongen te binna tå svart garn. Så sulle 

drängen fara bort ätter potäter, fö-rli brände brännevin dar på gårln. Nör an for hemm mä potätera 

o kumm mettför Ållebärsänne, så skrek dä så alldeles innifrå barjet: ”Hö-rlu mä vite vanten 

o svarte tummen! Du sa bea vurtasnoka gå hemm. Seg att ållermora ä dör!” Drängen an vart 

änna förskrämder, förstår säk, o körle darifrå så möe an rådde. 

Nör an kumm hemm mä potätera o lassa å dum i brännerit, va mor-ans dar o ella. Då sa-n: 

”Hör I mor”, sa-n, ”I får allt vara bra o binna en viter tumme på vanten, hälla skälle-rli på mäk. 

Nör a kumm te Ållebärsänne, så skrek dä så änna anskrämmelit innifrå barjet: ”Hö-rlu mä vite 

vanten o svarte tummen”, sa dä, ”du sa bea vurtasnoka gå hemm. Seg, att ållermora ä dör!” - O 

sum drängen hade sakt-et, så ble dä ett liv i körsten! Dä ballra o slo o skrek, o mä däsamma 

kumm dar ena fuller vurtabalja nervältanes i spisen. 

Dä va vurtasnoka sum fekk så brått te je se hemm, nör o hörle, att ållemora va dör, så o hindente 

ta mä säk vurta, ho ade stöerlt. (Storckenfelt 1907, uppteckning 110). 

Ytterligare en sägen som återfinns både kring västgötska Ålleberg och östgötska Ålleberget 

är den om trollen som lånade en öltunna/kar med dricka. Som framgår så lönar det sig att 

inte vara småaktig när trollen ber om en tjänst. 

Uti Ålleberget och Helgeklint bodde i förtiden särskilda hushåll av Troll. En sommarnatt då 

bonden i Äng, andre säga Slogebo, för svalka skull tagit sitt läger på logen, inkom en Trollqvinna 

från Helgeklint, begärandes att få låna en öltunna, i ändamål att begagnas vid brygden till 

det bröllop, hon ämnade hålla åt sin dotter med en son från Ålleberget; hvarjemte hon lofvade 

bonden få smaka ölet, om han på utsatt natt åter lade sig på logen. Under den bestämda natten 

kom samma Troll tillbaka, och medförde icke blott lånta tunnan, utan äfven, i lega för densamma, 

en ståtlig silverkanna, full av färsköl, af hvilka gåfvor bonden behöll den ena, men tordes 

icke smaka den andra. (Rääf 1856). 

Motsvarande sägen kring västgötska Ålleberg låter som följer. 

Bergatroll har det funnits förr i Ålleberg och Varkullen. Det kom en bergakäring till ett bondställe 

och lånade ett helt kar med dricka. Hon kallade karet för en bytta. Några dagar därefter 

kom hon igen med samma kar fullt med dricka och tackade för lånet (Bergstrand 1944, uppteckning 

101). 

Varför då denna utvikning om trollsägner? För det första finns en namnöverensstämmelse 

mellan Ålleberg på falbygden och Ålleberget på ön i Sommen. För det andra finns ett likartat 

sägenmaterial om troll, vilket vi sett ovan. Men det som gör det intressant är att det dessutom 

finns en sägen förtecknad av Rääf om en här av ryttare i skogen Hålveden i samma område. 

Rääf skriver att han fått tag på denna berättelse ”Utur en handskrift på v. Engeströmska 

Bibliotheket i Stockholm har af dess lärde och välvillige föreståndare Herr Exp:s Secret S. G. Wallencreutz 

blifvit meddelad följande berättelse”. Rääf återger denna berättelse som följer. 

30

”Föllier här vidare en Syn och uppenbarelse på Skougen Hållväga (Hålaveden) emellan Östergiötland 

och Småland passerat A:o Christi 1675 då Danske kriget begynte. När trenne ährlige 

Dannemänn om Johannis tijd skulle resa öfver denna skoug öfverföll dem hastigt et förskräckeligt 

mörcker, att de måste stanna och binda sina hästar vid ett trää. Omsider ljussnade något att 

de finge see en stor herregård (som de tyckte) då de glade gingo dijt att få hvila eller kiöpa foder 

för sine hästar, men funno ther allenast en gammal grå herre som hälsade dem vänligen, 

och förde dem straxt uti ett stort stall, öfverfullt med sadlade hästar och pistoler vid sadlarna, 

och tädan ifrån uti en stor sahl, hvars ända de icke kunde se, äfvensom stallets: hvarest gålfvet 

var öfverfyllt med Ryttare som de lågo i fulla munderingar framstupa med armarna under hufvuden 

och snarkade… (Rääf 1856). 

Här återfinns omisskännliga komponenter från sägnerna om Ållebergs ryttare. Vi känner 

igen herrgården som plötsligt blir synlig, mannen som vill köpa foder, de sadlade hästarna, 

den stora salen och de sovande ryttarna i full mundering liggande framstupa med armarna 

under sina huvuden. 

Varför denna överensstämmelse finns i sägenmaterialet är höljt i dunkel. Ingen förklaring 

står att finns i källmaterialet, inte heller har några uppgifter gått att finna härvidlag. Vi får 

därför nöja oss med att konstatera att Ålleberg har en östgötsk motsvarighet, till glädje för de 

därstädes boende. 

3.3 Holger Danske 

Den äldsta källan där Ållebergs ryttare omnämns i skrift är i prosten Thure L Ljunggrens beskrivningar 

över Slöta och Karleby socknar från 1784. Denna beskrivning är lite udda i förhållande 

till senare uppteckningar. Här finns distinkta uppgifter om att det är Holger Danske 

som sitter i Ålleberg. Dock tar prosten Ljungberg inte särskilt stor allvar på det han fått 

sig till del av lokala sägner. Han inleder med att kalla dessa för ”Historiska och orimmerliga 

sägner bland allmogen.” 

…Till Historiska och orimmeliga Sägner bland Allmogen hörer: Att i Olleberg sitter än idag den 

rygtbare Olger Dansk med ett Cavalleri till 2000 man på hvita Hästar. Gubben sitter vid ett stenbord 

och sofver, och hans skägg har redan vuxit honom genom Bordet, och skall han åter vakna 

en tid då Turken faller in i Christenheten: Då skall han rycka ut med sitt Cavalleri och utgjuta så 

mycket Turkablod, att hans Ryttare skola vada däruti öfver stöfvelkragarne. Efter denna expedito 

cruciata troppar han in uti Olleberg med sina Esqvadroner och njuter en ärofull hvila… 

(Ljunggren 1784/Sandberg 1956, uppteckning 006). 

Här skräds inte orden. När kavalleriet från Ålleberg gjort sitt ska ryttarna vada i turkablod 

uppöver stövelskaften. Sedan återvänder de till Ålleberg för ärofull vila. Så vitt jag förstår är 

detta enda gången som Ållebergs ryttare varit inblandade i religionsstrider. Det turkiska hotet 

mot de kristna västgötarna får väl här tjäna som exempel på hur en hotbild kan kläs i ord. 

Det viktiga är ändå att när någon fara hotar så rycker rytteriet ut från bergets inre. Mer märkligt 

är då att Ljunggren menar att det är Holger Danske som finns inne i berget. Sandberg 

kommenterar detta nedan. 

…Märkligt är, att i denna typiska Barbarossa-sägen finna den danske nationalhjälten Holger 

Danske, ursprungligen hemmahörande i de franska riddarvisorna, här i Ålleberg göra samma 

vakttjänst som i ett flertal danska ”Bakker eller Huler”… (Ljunggren 1784/Sandberg 1956, uppteckning 

007). 

31

Sägnerna om Holger Danske finns spridda i Danmark. Mest känd är de sägner som låter berätta 

att Holger Danske befinner sig under fästningen Kronborg. Denna uppteckning kommer 

från Helsingör på Själland. 

Genom många släktled hördes det då och då vapenskrammel under fästningen Kronborg. Ingen 

kunde förklara detta, och det fanns ingen i hela landet, som vågade sig ner i fästningens underjordiska 

gångar. En slav blev lovad att han skulle bli fri och få sitt straff eftergivet om han 

gick ner i de djupaste gångarna och kunde berätta vad han fann där nere. Han gick ner och kom 

till sist till en stor järndörr som gick upp av sig själv när han bankade på den. Han såg ett stort 

valv framför sig, mitt i taket hängde en nästan utbränd lampa, och under stod ett ofantlig stort 

stenbord, där några stålklädda kämpar satt och vilade sina huvuden på korslagda armar. Då 

reste den som satt vid bordsändan sig upp. Det var Holger Danske. Men när han lyfte huvudet 

från armen skramlade det väldigt från stenbordet, för hans skägg hade vuxit fast i det. ”Räck 

mig din hand!” sa han till slaven; men denne vågade inte att räcka honom handen så han 

sträckte fram en järnstång, som Holger Danske kramade så hårt att hans fingrar satte djupa 

märken i den. Äntligen släppte han den med orden: ”Det gläder mig, att det fortfarande finns 

män i Danmark!” (Klintberg 1983, översättning från danskan RK). 

Det är uppenbart att prosten Ljunggrens sagesmän hämtat inspiration från denne Holger 

Danske. Särskilt när det i beskrivningen framgår att denne kämpe sovit så länge att hans 

skägg vuxit genom stenbordet. I uppteckningen från Själland förekommer en annan koppling, 

och det är den del som handlar om järnstången som räcks fram till Holger Danske. 

Denna sägen finns på flera ställen, bland annat finns den lokaliserad till Vänern. Det märkliga 

är att trots att denna vandringssägen förlagts till ”det widsträckta stormande hafwet” så 

kommer huvudpersonerna, jätten och den förliste sjömannen, från Falbygden. Återigen finns 

en koppling, om än lite avlägsen, mellan Holger Danske och Ålleberg 3. 

…Det hände en gång att några sjömän från trakten råkade förlisa där ute i det widsträckta 

stormande hafwet. Af besättningen på ett större fartyg fanns slutligen icke mera än en enda 

man kwar. Och denne war ifrån trakten af Mösseberg. Med sin ensamma farkost dref han nu i 

land wid den ö, där jätten hade sin bostad. Då han wandrat där någon stund af och an upptäckte 

han slutligen en klyfta från hwilken rök uppsteg. Han gick närmare och fann en gammal man 

af en jättegestalt med alnslångt hår och skägg sittande wid en eld, som brann helt sakta och 

hemlighetsfullt. Wår i nöd stadde sjöman gick närmare och hälsade. 

”Hwar är du ifrån!” frågade jätten. 

”Från Wästergötland”, blef swaret. 

”Så-å-å, där har jag också warit bosatt, upplyste den förstnämnde. Från hwilken trakt är du?” 

”Från Falbygden!” 

”Åh, då känner du till Mösseberg?” 

”Mycket wäl.” 

”Det har min far murat upp och där har jag själf bott i många år ända tills edra skramlande 

kyrkklockor drefwo mig därifrån.” 

”Ålleberg känner du naturligtvis också?” 

”Mycket wäl.” 

”Det har min farfar byggt upp”. 

”Det war ett bra arbete äfwen det”, menade sjömannen, som icke längre kände någon fruktan, 

då han hörde sådana hemlandstoner. 

”Finnes det någon styrka i Wästgötafolket nu för tiden?” frågade jätten widare och sökte efter 

sjömannens hand. 

Denne, som anade oråd, skyndade att draga denna till sig, och räckte honom i stället en i närheten 

stående järnstång, hwilken han kramade, som det hwarit en morot. 

3 Mösseberg som omnämns i texten ligger alldeles väster om Falköping, från detta berg är finns utsikten över det 

närbelägna Ållebergs karaktäristiska profil. 

32

”Åh, ja” menade han, ”de ha ju ännu kraftiga händer. Men wärre war det wid den tid då jag 

bodde där”… (Johnsson 1915, uppteckning 030). 

När det gäller Holger Danskes historiska autencitet, så går det inte att belägga att han funnits. 

Hans namn finns inte heller i samband med några historiska händelser i Danmarks historia. 

Det är först i den medeltida sagokretsen, nedtecknade i 1000-1300-talens rimkrönikor, 

som han dyker upp. Holger Danske är en av ”Charlemagnes paladins”, dvs Karl den stores 

riddare. Med detta kan han dateras till 700-talets senare del. På denna grundval skrev Kristiern 

Pedersen en vidlyftig prosaroman som han i förkortad form lät trycka som Olger Danskes 

krönike, som närmast kom att uppfattas som en historisk berättelse. Det som står att finna är 

en notering i en krönika i S:t Martins kloster i Köln, där det anges att klostret återuppbyggdes 

778 efter att det skövlats av saxarna under ledning av ”Olgerus dux Daniæ” med stöd av 

Karl den store 4. (Nordisk Familjebok 1909). 

I nästa kapitel ska riddarna kring Karl den store beröras ytterligare. 

3.4 Karl den store 

I den medeltida riddardiktningen förekommer ett antal riddare kring Karl den store, som 

Roland, Oliver, Ogier le Danois, Renaud de Montauban m fl (Charlemagne and his Paladins). 

Ogier le Danois är densamme som Holger Danske, vilken behandlats i tidigare avsnitt. 

Riddar Roland är den mest kände av dessa tappra riddare kring Karl den store genom Rolandssången 

(Chanson de Roland) som grundas på fragment från Einhard, historiker och 

svärson till Karl den store. Charlemagne, Karl den store, är en av den tidigmedeltida litteraturens 

stora hjältar, vars namn kopplats samman med en rad hjältelegender. Bl a beskrivs 

Karl själv som en mäktig kämpe som sov i en sal omgiven av hundra riddare med dragna 

svärd. 

…twenty feet in height, and declare that he slept in a hall, his bedroom surrounded by a hundred 

lighted tapers and a hundred knights with drawn swords…(Grueber 1994). 

I berättelsen om kampen mot jätten Ferracute är det dock inte Karl själv som drar åstad, utan 

han skickar sina riddare. Först sänder han Ogier le Danois. Denne misslyckas, och nästa dag 

sänds Renaud de Montauban för att ta itu med Ferracute. Ett flertal riddare sänds iväg, men 

också de misslyckas. Till sist ger sig Roland iväg för att ta itu med jätten. Fastän jätten drar 

honom ner från hästen, fortsätter striden hela dagen. Nästa dag fortsatte kampen, men Rolands 

svärd Durendal hade inte någon verkan. I pauserna i kampen pratade de båda kombattanterna 

med varann, då berättade jätten att han endast var sårbar på en enda punkt på 

kroppen. Roland försöker med god argumentation, utan framgång, övertyga jätten om kristendomens 

överlägsenhet. Kampen fortsätter och Roland är nära att förlora när han i bön genom 

en ängel får en upplevelse av seger. Han får nya krafter och besegrar jätten genom ett 

slag på hans sårbara punkt. Jätten faller och ropar på Muhammed i sitt sista andetag. 

Karl den store var son till Pippin den lille, som med hjälp av påven kunde avsätta den merovingiska 

kungadynastin och utropa sig själv till kung i det frankiska riket. Detta som förste 

4 Genom den franska Karlamagnus saga (en aningen fri översättning av Charlemagne, dvs Karl den store) blev 

Holger Danske känd i Norden. Hans rykte spreds med den norska kämpavisan Holger Danske och Burman. Visans 

motiv lokaliserades bl a till Kronborgs slott i Danmark. Att han varit känd i Sverige visar bl a ett antal kyrkmålningar. 

(Bra Böckers Lexikon 1976). 

33

kungen i den karolingiska dynastin. Särskilt är det Karl den stores kamp mot hedendom och 

islam som gett honom sin position i de kristna krönikorna och legenderna som kom att skrivas 

under 1000-1400-talen. 

Den som först skrev Rolandssången anses vara Turoldos. Det som i den franska metriska 

versionen var ett poem på fyratusen rader har gradvis kommit att utökas till mer än fyrtiotusen 

rader. Det finns tidiga franska, latinska, tyska, italienska, engelska och isländska versioner 

av rolandsången. Dessa kom sedan under 1300- och 1400-talen att omvandlas i populär 

prosaform. (Guerber 1994). 

Handlingen i Rolandssången byggs upp kring Karl den stores krig mot muslimerna. Ondskan 

i Rolandssången finns dels representerad av den saracenske kungen Marsile och hans allierade 

emiren Baligant och dels den frankiske förrädaren Ganaleon. Roland och Ganaleon 

slåss båda för Karl den store, men de har olika uppfattningar om hur kriget ska föras. Ganaleon 

känner sig förödmjukad och bestämmer sig för att hämnas. Han arrangerar ett bakhåll 

och i striden dödas Roland. Länge håller Roland och hans vän Oliver stånd mot angriparna. 

Han vägrar att kalla på hjälp genom att blåsa i hornet Oliphant. Stor betydelse i striden har 

hans svärd, det legendariska Durendal. När Roland till sist faller död ljuder Oliphant i dalgångarna 

och Karl förstår vad som skett. Han ger sig iväg med den frankiska hären, för sent 

för att rädda Roland men de lyckas driva saracenerna på flykten. Sången slutar med att ärkeängeln 

Gabriel uppmanar Karl den store till nya fälttåg mot de otrogna muslimerna. (Harrison 

1999). 

Roland uppges vara son till Karl den stores syster och en ung tapper riddare vid namn Milon. 

Deras äktenskap accepterades inte av Karl, de fördrevs och fick leva i fattigdom. Dock 

var de lyckliga och födde sonen Roland, som redan som liten visade tecken på enastående 

mod och styrka. Många berättelser finns om den unge Rolands närmande till kung Karl, innan 

han slutligen togs i hans tjänst. Sägnerna om hans bedrifter visar på en riddare som redan 

i unga år kunde besegra långt starkare kämpar. (Grueber 1994). 

När Einhard skriver om Karl den store på 830-talet benämns Roland som ”prefekt av Bretonska 

Mark”. Bretagne kom till efter den brittisk-keltiska tillbakagången under 400-500talen 

(Bretagne; lat Brittannia Minor, lilla Brittannien). Varken merovingerna eller Karl den 

store brydde sig om att lägga under sig Bretagne eftersom priset ansågs för högt för att ge sig 

in i fattiga och oländiga områden i strider med kelterna i en strategiskt oviktig del av Europa. 

Vid gränsen anlades ett s k mark, en gränszon under en förhållandevis mäktig civil och 

militär befattningshavare. Senare skulle dessa komma att kallas markiser eller markgrevar. 

Roland synes således innehaft titeln prefekt i denna gränsbefästning mot Bretagne. 

Rolands besjungna sista strid kom att stå vid Roncesvalles år 778 och Einhard ger honom ett 

synnerligen ärofyllt eftermäle. Märkligt nog beskriver inte Rolandssången Karl den stores 

framgångsrika erövringståg som bevisligen fanns en hel del av, utan ett möte med en tillfällig 

övermakt där riddar Roland stupar. Det är i striden mot arvsfienden muslimerna som 

Karl möter på svårigheter, och det är här som riddar Roland blir dödad efter en lång och 

tapper strid. Han väljer att kämpa in i döden, trots en överlägsen motståndare, trots att han 

när som helst kan kalla på hjälp med det magiska hornet Oliphant. 

Inte ens det mäktiga svärdet Durendal kan hjälpa honom i denna heroiska strid. När Roland 

är döende drar han sig undan för att svärdet inte ska falla i fiendens händer. Han kastar sitt 

svärd i en förgiftad flod och där finns det än. Fortfarande kan en blek Roland ses rida i Roncesvalles 

dalgång och hans horn hörs eka när han drar fram. Många andra berättelser finns 

34

kring denne tappre riddar Roland. Guerbers (1994) genomgång av medeltida myter och legender 

beskriver många av dessa. 

En annan av Karl den stores kämpar bar, som tidigare nämnts, tillnamnet Ogier le Danois. 

Guerber (1994) beskriver att när Karl den store var i krig med och besegrade den danske 

kungen, så tog han kungens son, Ogier le Danois eller Holger Dansk, som gisslan. Den unge 

prinsen hade haft sex féer omkring sig alltsedan han föddes. Fem av dem svarade för alla 

jordiska önskningar medan den sjätte, Morgana, svarade för att han skulle få ett evigt liv. 

När han senare blev kung av Danmark regerade han klokt och blev mycket omtyckt. Än idag 

menar folk att han vakar ständigt om landet skulle hamna i nöd. 

Ogier le Danois var flera gånger tillbaka hos Karl den store. Han förekommer i olika berättelser 

där han kämpar tillsammans med Roland och Oliver. Men det som särskiljer Ogier är att 

han tillsammans med Morgana i en berättelse kommer till Arthurs Isle of Avalon, där han 

stannar till dess landet skulle komma att behöva honom. (Guerber 1994). 

De medeltida berättelserna, diktningen och sångerna om Karl den store och hans riddare 

sammanfaller således med en tradition om tappra riddare, magiska vapen och, som i Holger 

Danskes fall, den ständiga beredskapen till skydd för riket om fara skulle hota. Den yttre fienden 

som ligger till grund för särskilt riddar Rolands martyrdöd är klädd i den kristna heliga 

kampen mot islam. 

Ållebergssägnerna uppvisar drag av överensstämmelse med berättelserna om Holger Danske 

och Karl den store. Utan tvekan finns en relation mellan det falbygdska sägenmaterialet 

och den medeltida riddardiktningen. Något som också gäller den brittiskt-keltiske Arthur, 

som nästa avsnitt handlar om. 

35

3.5 Kung Arthur 

Riddarna kring runda bordet, Kung Arthur, Sir Lancelot, trollkarlen Merlin, svärdet Excalibur 

och den heliga Graalen är omskrivna och filmatiserade. Men finns en historisk person 

bakom berättelserna, vem var denne Kung Arthur och vad handlar dessa berättelser egentligen 

om? Och finns också här en koppling den riddarna i Ålleberg? 

Den mest vedertagna uppfattningen gör gällande att Arthur föddes i Tintagel och begravdes 

på Glastonbury Hill. Med detta knyts han framför allt till västra England. Men åtskilliga 

platser i England i övrigt, i Skottland, i Wales och på Irland vittnar om att berättelsen haft 

stor spridning. Men det bär också vittnesbörd om vikten för människor att knyta arthurmyten 

till sin egen hembygd. Arthurmyten handlar om lokal identitet, något som också gäller 

Ållebergsryttarna. 

Diskussionen om var Arthurs slott Camelot varit beläget fortsätter. Besökaren på Winchester 

Castle får se det berömda runda bordet, ett bord som dock daterats till tidigt 1500-tal. Cadbury 

Castle i Somerset är annars den mest accepterade lokaliseringen. De som argumenterar 

för Arthurs walesiska härkomst förlägger Camelot till Caerlton i södra Wales. 

Men som sägs i förordet till The Camelot Chronichles så är det inte så viktigt var Camelot är beläget. 

…The location of Camelot is more ideological than geographical. It has come to symbolise a haven 

of peace in a world of turbulence - a city of dreams… (Ashley 1995). 

Vad har då källorna att berätta om Arthur? Harrison (1999) skriver att i början av 600-talet 

omnämns Arthur i den stora keltiska elegin Y Gododdin av Aneirin. Här påpekar Harrison att 

elegin endast är känd som handskrift från 1200-talet, vilket innebär att notisen kan ha lagts 

till i efterhand. I 800-talsskriften Historia Brittonum berättas om ”krigsledaren” Arthur som 

segrade i tolv fältslag. 

En annan källa är Annales Cambriae från 800-900-tal. Här uppges Arthur ha vunnit en stor seger 

i ett tre dagar långt fältslag år 516. Här uppges också att Arthur dog vid slaget vid Camlann 

år 537 tillsammans med Medraut. Medraut eller Mordred är i legenden Arthurs son 

med hans egen trollkunniga syster. Också Annales Cambriae har satts i fråga eftersom det visat 

sig att vissa uppgifter kan ha skrivits till senare. (Harisson 1999). 

Enligt den aktuella forskningen är de tidiga uppgifterna om Arthur alltför osäkra för att 

kunna tas till intäkt för att Arthur verkligen funnits. Den äldsta berättelsen nedtecknades 

först på 1100-talet av den engelske krönikören Geoffrey av Monmouth i De brittiska kungarnas 

historia. Denna skildring har legat till grund för den än idag levande bilden av Kung Arthur 

och riddarna kring runda bordet. 

Den tid som tillskrivs Kung Arthur infinner sig i skuggan av det romerska rikets tillbakagång. 

Under 300-talet var Brittannien en stabil romersk utpost i nordväst, där de skotska pikterna 

i norr, irerna i väster och saxarna i öster drevs tillbaka. Men år 383 började tillbakadragandet 

av de romerska styrkorna för att år 410 vara helt borta från Brittannien. Kejsar Honorius 

skrev då till Brittanniens städer att de från och med nu själva fick ta ansvar för sitt försvar. 

Det av romarna sammanhållna Brittannien föll sönder i ett trettiotal småriken grundade på 

de romerska lokalpolitiska enheterna civitates. Dessa hade dock äldre keltiska indelningar 

36

som grund, vilket gjorde processen naturlig vid tillbakadragandet för de lokala stormännens 

maktövertagande. 

Ett antal mindre kungariken uppstod och anglosaxarna började uppträda som politisk kraft i 

europeisk historia. Begreppet anglosaxare, som används om allt engelskt och engelskspråkigt 

är en samlingsbenämning på de olika germanska grupper som under folkvandringstid 

invandrade och kom att omvandla Brittannia till England. Saxarna som kom från Niedersachsen, 

bosatte sig i södra England och gav upphov till namn som Wessex, Sussex, Middlesex 

och Essex, dvs västsaxarnas, sydsaxarnas, mellansaxarnas och östsaxarnas land. Anglerna 

som fick ge namn åt England, härstammade från Angeln vid södra Jylland och Schleswig- 

Holstein. Anglerna kom kom att dominera East Anglia samt mellersta och norra England. 

Dessutom förekom ett tredje folk, jutarna, som bosatte sig i Kent och på Isle of Wight och 

mest troligt kom jutarna från Jylland, som namnet antyder. 

Enligt den brittisk-keltiske kyrkomannen Gildas beskrivningar under 500-talet inkallades till 

en början saxiska stödtrupper för att hjälpa till att hålla stånd mot pikterna i norr. Detta för 

att romarna hade börjat förbereda det avgörande slaget mot hunnerna under 400-talets mitt. 

Saxarna blev emellertid missnöjda med ersättningen och gjorde uppror. Gildas beskriver hur 

Ambrosius Aurelianus slog tillbaka saxarna, om än tillfälligt. Under 730-talet bekräftas detta 

av den anglosaxiske historieskrivaren Beda Venerabilis och flera andra. I den s k Anglosaxiska 

Krönikan från 890-talet, som bygger på källor från 800-talet, nämns kungarikena Kent, Sussex 

och Wessex. Men historikerna manar till försiktighet, eftersom historia och legend tycks vara 

sammanvävd i denna krönika. Om de tidiga faserna i de anglo-sachsiska rikenas historia 

under 500-talet finns nästan ingen säker kunskap. (Harrison 1999). 

Det är i denna okunskap som arthurmyten tycks ha sin grogrund. En uppfattning hävdar att 

Arthur var hövding över en skara krigare i Cadbury Castle i Brittannien på 500-talet. En annan 

uppfattning hävdar att han är en sammanmältning av den hedniske guden Artor eller 

Artaios och en keltisk krigshjälte av dunkelt ursprung från 500-talet. Några historiska källor 

om Arthur som anglosaxisk kung finns inte. (Ross 1990). 

Arthurmyten låter dock berätta att Arthur var son till en kung som hette Uther Pendragon. 

Denne Arthur fortsatte Ambrosius Aurelianus tillbakadrivande av saxarna och därigenom 

kunde ett keltiskt överkungadöme skapas under första hälften av 500-talet. Arthur styrde 

detta rike från slottet Camelot, som anses vara endera Caerleon i Wales eller South Cadbury i 

Sommerset. 

South Cadbury var en av dessa fornborgar (hill-forts) som anlades, eller rättare sagt återuppbyggdes, 

under folkvandringstid. Detta skedde under slutet av 400-talet och början av 

500-talet, dvs den tid då de brittiska kelterna under inhemska hövdingar reste sig till försvar 

mot anglosaxarna. 

Den tid som är Kung Arhurs är således en tid av nya maktstrukturer i skuggan av romarrikets 

tillbakagång. I striderna mellan de anglo-sachsiska invandrande grupperna, lokala hövdingar 

och småkungar har legenden om en kraftfull och enande keltisk/brittisk kung sannolikt 

uppstått. 

Även om källmaterialet inte kan bekräfta en historisk kung vid namn Arthur, så är det inte 

självklart att han inte funnits. Bakom starkt förankrade föreställningar, geografiskt och mytologiskt, 

finns oftast spår av sanning. En försiktig tolkning av Arthurmyten är att den dels vilar 

på äldre keltiska myter och dels att tiden behövde en mytologisk figur som kunde verifiera 

det nya keltiskt/anglosaxiska riket som uppstått i tomrummet efter romarna. Kung Ar- 

37

thur utgör, enligt denna tolkningsmodell, en härkomstmyt av det slag som nya riken behöver 

för att legitimera sin egen historiska förankring i det unga riket. 

Är det kring en sådan härkomstmyt vi ska förstå de fallna kämparna i Ålleberg? 

3.6 Ryttarfolken från öster 

Folken i öster utvecklade beridna stridstrupper tidigare än i västeuropa. I nuvarande Ukraina 

och Iran fanns redan under antiken bepansrade rytterier. Vissa forskare menar att det var 

till följd av denna militära nydaning som sarmaterna kunde besegra skyternas välde norr om 

Svarta havet några sekler f Kr. 

De beridna hunnerna hade under flera århundraden ansatt det kinesiska imperiet. Detta 

gjorde att kineserna började bygga den kinesiska muren och importera ”himmelska hingstar” 

från Persien och under 700-talets Tangdynasti hade stuterier anlagts som inrymde 300 

000 hästar. Allt för att stå emot mongolfolken. Det påvliga sändebudet hos Djingis Khan 

återgav flera århundraden senare, 1246, en detaljerad beskrivning av de mongoliska ryttarna. 

…I krig var man utrustad med tre starka bågar och tre koger fulla med pilar. Några har också 

kroksablar och lansar, men pilbågen är deras huvudvapen. Pilarna var två fot, en tvärhand och 

två finger långa med i genomskärning trekantiga spetsar, som skarpslipades med filar som varje 

man medförde i sitt koger. Deras hjälmar var av läder med förstärkning över hjässan. Det förekom 

rustningar av järnplåt, men de flesta bar endast harnesk, som bestod av läderband som 

gick om lott och var överdragna med ett tjockt lager av harts. Deras små raggiga hästar bar hårda 

läderskydd runt bringa och bakdel och en liten ”hjälm” av järn över pannan. Hästarna tycks 

i allmänhet ha livnärt sig på bete, vilket inte bidrog till snabbhet och uthållighet, men rörligheten 

åstadkoms genom att varje man hade en, två eller tre handhästar som han red i tur och ordning, 

och genom att de inte fördröjdes av långsamma underhållsförband. Vid övergång av vattendrag 

packade de in sina sadlar och kläder i läderskynken, vilka utgjorde vattentäta säckar 

som bogserades över, bundna vid hästsvansarna, under det att ryttarna ledde hästarna simmande 

vid deras huvuden... (Chenevix Trench 1970). 

Hunnerna var under folkvandringstidens första fas det stora hotet, inte minst för romarna 

(de kom till Europa år 375). Man såg faran i Konstantinopel och Ravenna såväl som vid goternas 

och burgundernas kungahov. De folk som romarna inte kunnat erövra, som goter, 

burgunder, alaner, blev taktiskt viktiga. Romarna köpte sig tillfälliga allianser med hunnerna 

för att undvika kostbara strider och för att försvaga de folk som var för starka för romarnas 

smak. 

Hunnerna var inte formellt organiserade med central statsmakt, utan ett rörligt nomadfolk 

med starka ledare. Under åren 395-396 vände de sig söderut över Kaukasus och plundrade 

Syrien och Mesopotamien. Men därefter riktades intresset mot Europa, där slättlandskapen i 

nuvarande Ungern blev en lämplig bas för de hästburna hunnerna. 

Under 430-talet framträder ett starkt hunniskt välde i källorna. År 434 ärvdes ledarskapet av 

de två bröderna Bleda och Attila. Först styrde de gemensamt, men året därpå röjde Attila sin 

bror ur vägen och därmed fick folkvandringstiden en av sina mest legendomsusade härskare. 

Så känd att han är en av de få 400-talsgestalter som de flesta nutidsmänniskor i Europa 

hört talas om. 

38

Under Attilas ledning utvidgades det hunniska området genom årliga plundringståg söderut 

på Balkan. Illyricum och Trakien skövlades och alltfler folkgrupper som till exempel burgunderna 

tvingades erkänna hunnernas överhöghet. Kejsarna i Konstantinopel betalade stora 

summor i lösen för att slippa krig och härjningar. Fram till 451 hade romarna köpt tillfällig 

fred för guld av hunnerna, men därefter inledde Attila en angrepp mot Gallien. Dock kunde 

Attila tillfälligt stoppas av en samlad anti-hunnisk allians bestående av västromare, visigoter, 

franker och britter. Men året därpå inledde Attila ännu ett erövringsförsök mot Italien. Vad 

som hände denna gång är oklart. Attila drog sig tillbaka och gav upp sina planer på att 

plundra Rom till följd av ett personligt ingripande av påven Leo I. 

Minnet av Attila och hans hunner lever dock kvar. Hotet måste ha skakat hela västeuropa. 

Charles Chenevix Trench återger i sin bok Ridkonstens historia från 1970 en bild av dessa barbarer, 

en beskrivning som bär tydliga spår av en skräckbild från 400-talets Europa. 

…Som en civilisationens hemsökelse framträngde nämligen vid denna tid ur Mongoliets dimmor 

och snöstormar hunnerna under sin hövding Attila, kallad ”Guds gissel” . Enligt sägnen 

blev skyternas häxor på grund av sina gemena och dödsbringande konster utdrivna i ödemarken, 

där de parade sig med onda andar. Frukten av dessa avskyvärda kärleksförbindelser blev 

de första hunnerna. Krokryggiga, hjulbenta, skägglösa med långt tovigt hår, platta näsor, små 

svarta ögon och gälla röster tycktes deras utseende ge syn för sägen att de härstammade från 

demoner och trollpackor. Liksom skyterna nästan levde de på hästryggen: ”De var för lata för 

att bruka jorden och med sitt oroliga sinnelag föraktade de ett ordnat samhällsliv”…Under 

krigsförhållanden var hunnerna utomordentligt rörliga, så länge det fanns bete för deras otaliga 

hästar. De medförde inte tungt och skrymmande spannmål och levde på och av hästen. De livnärde 

sig på torkat eller rökt hästkött och stomjölk…(Chenevix Trench 1970). 

Attila avled år 453. Enligt vissa källor dog han under natten efter sitt bröllop med den burgundiska 

kungadottern Ildiko. Hans minne kom att föras vidare genom sagor och hjältedikter 

under hela medeltiden. I den högtyska medeltidslitteratur heter han Etzel och i den fornnordiska 

eddadiktningen heter han Atle. 

Det väldiga hunnerväldet delades efter Attilas död mellan hans söner. Men Attilas bortgång 

ingav mod hos många av de underkuvade folken och år 454 förlorade hunnerna ett avgörande 

slag och deras väldiga rike upplöstes. I senare europeiska källor finns uppgifter om att 

hunnerna fortsatte att anfalla i våg efter våg. Detta har inget med verkligheten att göra, utan 

ordet hunner kom att bli ett begrepp för farliga östliga nomader överhuvudtaget. Åtskilliga 

folk har sedan kommit att beskrivas som hunner, utan att ha den minsta anknytning. Bl a 

kallades magyarerna (ungrare) som spred skräck på kontinenten under 900-talet för hunner. 

Likaså kallades den osmanska turkiska stormakten under senmedeltiden för hunner. 

Möjligen är det en sådan hunnerskräck som vi kan ana när prosten Thure L Ljunggren 1784 

gör följande beskrivning när ”Turken faller in i Christenheten”. 

Till Historiska och orimmeliga Sägner bland Allmogen hörer: Att i Olleberg sitter än idag den 

rygtbare Olger Dansk med ett Cavalleri till 2000 man på hvita Hästar. Gubben sitter vid ett stenbord 

och sofver, och hans skägg har redan vuxit honom genom Bordet, och skall han åter vakna 

en tid då Turken faller in i Christenheten: Då skall han rycka ut med sitt Cavalleri och utgjuta så 

mycket Turkablod, att hans Ryttare skola vada däruti öfver stöfvelkragarne. Efter denna expedito 

cruciata troppar han in uti Olleberg med sina Esqvadroner och njuter en ärofull hvila. 

Under alla omständigheter har Attila och hans hunner kommit att vara ett utomordentligt 

objekt för att kanalisera föreställningar om ondskans barbari. Men det är rimligt att anta att 

de kraftfulla ryttarfolken från öster också blev ett skäl för Europa att utveckla sina egna riddarkavallerier. 

Även om det finns uppgifter om germanska ryttarfolk redan under yngre 

39

onsålder, omnämnt av Julius Caesar år 50 f Kr, så medförde sannolikt Attilas hunner en ny 

dimension. 

3.7 Den tidiga medeltidens rytterier 

Ryttarlegenderna bör rimligen ha uppstått först när beridna trupper kom att användas framgångsrikt 

i krig. Därför kan det vara av intresse att se när detta skedde. Harrison (1999) menar 

att bilden av den tidigmedeltida krigföringen har fått ändras, från att tidigare ha framhållet 

rytteriernas stora betydelse hos franker, langobarder, visigoter med flera. I äldre litteratur 

beskrivs ofta härförarna som ledare för medeltida riddarkavallerier. 

Harrison (1999) menar att den enda väsentligt viktiga funktion som beridna trupper hade 

under hela den tidiga medeltiden var att spionera på fienden, störa fienden och möjligen tjäna 

som en första anfallsvåg. Rytterierna användes senare till blixtattacker bakom ryggen på 

fiendens fottrupper. Särskilt goterna använde denna taktik för att skapa panik och bereda 

vägen för det egna fotfolket. De utvecklade taktiken framgångsrikt genom att anfalla med 

häst och spjut. När ostrogotriket föll i mitten av 500-talet förklarade de själva det med att de 

inte haft vett att använda det bepansrade bågskytterytteriet som hade utvecklats i öster. 

Dock finns det skäl att hävda att Harrison (1999) underskattar bland annat de tidiga germanska 

rytteriernas kapacitet (fackgranskarens kommentar). 

Tidigmedeltida lagstiftare var noga med att föreskriva vilken utrustning och vilka vapen 

som de beridna trupperna skulle använda. Den langobardiske kungen Aistulfs lag från 750talet 

beskrev utförligt den utrustning som skulle medföras i kriget mot bysantinarna. Här regleras 

förhållandet mellan förmögenhet och stridsförmåga och mellan raderna anas ett behov 

av ett samhälligt intresse av att markera statusgränser. (Harrison 1999). 

Stigbygelns införande i Europa under 700-talet har ansetts som avgörande för riddarkavalleriernas 

framgångar. Men historikerna är numera överens om det var först under 900-talet då 

man klarade av att hitta ett sätt som höll fast sadeln i alla lägen som de tekniska förutsättningarna 

fanns för ett kraftfullt bepansrat kavalleri. 

Det första tillförlitliga beviset på stigbygelns förekomst finns i en biografi av en kinesisk officer 

från 477 e Kr. Han uppger också att de uppfanns av hunnerna. Därefter spreds stigbygeln 

österut till Kina, västerut till Sibirien och de ryska stäpperna och slutligen till Europa. Stigbyglarnas 

betydelse var dels de beridna bågskyttarnas möjligheter att stå upp och skjuta sidledes 

i full galopp och dels för det senare kommande tunga kavalleriet, där det nu blev möjligt 

att lägga kraften bakom vapnet. (Chenevix Trench 1970). 

Övergången från ett antikt sätt att strida, med tonvikten lagd på fotfolk, till det högmedeltida, 

med tonvikt på väpnade och rustade kavallerier, skedde först under 800-talet och första 

hälften av 900-talet. Krav restes successivt från härskarna i de västeuropeiska länderna att de 

bemedlade i samhället skulle bidra till de beridna styrkorna genom häst, riddare i brynja och 

vapen. Denna intention fanns redan i den tidigare nämnda Aistulfs lag från år 750, men 

genomfördes först under 900-talet. Inte förrän tidigast under mitten av 900-talet lärde man 

sig använda lansen. Genom att stigbygeln förankrades i den övriga utrustningen blev det 

möjligt att effektivt ta spjärn för att inte kastas ur sadeln när lansen träffade motståndaren. 

En okänd konstnär vid mellersta Elbe omkring 700 avbildade en mäktig östfrankisk eller 

västslavisk krigare till häst med spjut, sköld och svärd. Det vanligaste och billigaste var spju- 

40

tet, och det dyraste och mest statusfyllda var svärdet. Känt från den fornnordiska sagalitteraturen 

och den medeltida riddardiktningen är svärdets mytologiska värde. Svärdet gavs 

namn och dess ägare fick magiska egenskaper. 

Föreställningarna om oövervinnerliga ryttare har sannolikt i hög utsträckning präglats av 

medeltidens riddardiktning. Bilden av de tidigmedeltida hjältarna och stamfäderna påverkades 

naturligtvis av det som var högmedeltidens verklighet med bepansrade riddarkavallerier. 

Motbilden fanns i ”guds gissel”, de vilda hunnerna och andra östliga ryttarfolk som 

präglade bilden av framvällande fientliga ryttarskaror. Detta barbariska hot från öster fanns 

med stor sannolikhet som en levande skräckbild. De västeuropeiska riddarkavallerierna och 

deras hjältar kom att spela en mytisk roll genom sina strider mot ondskans mörker. En 

skräck som fortfarande lever kvar mot islam och den muslimska världen. 

Den beridne krigarens och härförarens maktposition från hästryggen har således aktualitet 

ända från tidig medeltid fram till modern tid. Kungen, härskaren, riddaren är en levande del 

av vår symbolvärld än idag. Inte minst understödd av statyer med kungar till häst på våra 

torg. Filmen, bilderna och sagorna har aktivt tagit vara på detta tema. I sin amerikanska variant 

finns den mytologiske ensamme cowboyen, som blivit något mycket mer än en kodräng. 

Ryttaren och hans häst talar till oss genom årtusendena. 

41

4 Myternas ryttare 

4.1 Folkvandringstida härkomstmyter 

Goternas, Frankernas (från franken i södra Tyskland) och Langobardernas historieskrivare 

berättar om långa folkvandringar med utgångspunkt i nuvarande Skandinavien. Arthurmyten 

beskriver på motsvarande sätt det keltiskt-brittiska rikets uppkomst i skuggan av romarrikets 

tillbakadragande. I striderna mellan germanska invandrande grupper, lokala hövdingar 

och småkungar har legenden om en kraftfull och enande keltisk-brittisk kung vid 

namn Arthur uppstått. Kung Arthur drev enligt myten tillbaka de invandrande saxarna och 

skapade därigenom ett keltiskt överkungadöme under första hälften av 500-talet. 

Företeelsen med att en berättelse utformas, som beskriver ett utifrån kommande folk som 

grundlägger ett rike, förekommer över hela världen. Dessa berättelser blir till etniska myter 

som beskriver ett storslaget förflutet. På detta sätt legitimeras folkets och rikets existens. En 

folkidentitet skapas som tjänar till att samla riket kring en gemensam historia, en idealiserad 

nationalkaraktär och ett sammanhållet ledarskap. 

Harrison (1999) anger de kroatiska och serbiska folkens uppkomst som exempel på detta 

med den totala avsaknaden av inhemska källor för skeendet under 600-talets första hälft. 

Redogörelserna för händelseförloppet skrevs först flera hundra år senare. Det avariska riket 

dominerade under 600-talets första decennier i stora delar av området. Den flera hundra år 

senare tillkomna härkomstmyten beskriver hur tappra kroatiska ryttare sprängde fram på 

Balkan. De besegrade avarerna och grundade det land som deras ättlingar nu bebor. 

Hedeager (1997) menar att härkomstmyterna utgjorde en mytisk, organiserande kärna i de 

germanska folkens identitet. Den politiska ordningen legitimerades i den etniska traditionen 

som bland annat beskrev kungarnas gudomliga härstamning. Hedeager pekar på tre lager 

som kom att tjäna som urhändelser i de germanska härkomstmyterna. I det första lagret sker 

en utvandring under gudomligt ledning. Efter prövningar som t ex korsandet av hav eller 

stor flod och/eller besegrandet av en långt starkare fiende så kan den nya etniska gruppen 

bildas och växa i antal och styrka. I det andra lagret sker en ändring i religionen eller kulten 

och i det tredje lagret görs de besegrade fienderna till arvsfiender. 

Dessa urhändelser omformades sedan, enligt Hedeager, under de våldsamma händelser som 

skakade Europa under folkvandringstid. Sägner och etniska myter konfronterades med 

dramatiska händelser som när de germanska rikena från 375 e Kr och 75 år framåt mötte en 

mäktig krigsmakt, nämligen Attila och hans hunner som kom att bli en traumatisk upplevelse 

för de dittills självständiga germanerna. Mötet med Attila kom att bli ett historiskt verklighetsunderlag 

i den samgermanska episka diktningen och dess hjälteepos. 

Detta och många andra historiska händelser under 400- och 500-talen kom att prägla den 

germanska sägenkretsen. Men Hedeager påpekar att dessa sägner och etniska myter måste 

byggt på ett äldre sägenmaterial. Detta material formades under tidig medeltid och nedtecknades 

fram till 1100- och 1200-tal. För att de skulle ha förutsättningar att fungera som etniska 

myter måste de bära på tidigare kända och erkända föreställningar. 

42

Med utgångspunkt i att tidigmedeltida historieskrivare återgav sägner och berättelser som 

byggde på en muntlig tradition så får dessa inte tas som sanningar, men inte heller kan de 

avfärdas som osanningar. Hedeager skriver om detta: 

Medeltidens historieberättare skapade däremot meningsfulla bilder av sitt eget förflutna, underkastade 

sin egen tids sanningskriterier och formkrav. För att bevara ett uns av trovärdighet 

fanns det dock gränser för hur mycket det vid varje tidpunkt var möjligt att förändra en muntlig 

tradition och ändra på folkets heliga historier. Den kosmologiska legitimitet och politiska 

dominans som ätte- och härkomsthistorierna åstadkom skulle gå förlorad, om de blev alltför 

uppenbart manipulerade. I den muntliga traditionen kan dessa med andra ord inte uppfinnas i 

ögonblicket, utan de måste skapas, byggas upp och förändras genom generationer. (Hedeager 

1997). 

Vi har således att göra med ett sägenmaterial som haft reell betydelse för samhällsbildningar 

och maktstrukturers legitimitet. Betydelsen av sammanhållande härkomstmyter för den folkliga 

självbilden och identiteten ska inte underskattas. Kraften i denna typ av myter visas inte 

minst i deras överlevnad i det folkliga berättandet och ansträngningarna i att bibehålla, utveckla 

och klä myterna i tidsanpassade dräkt och utsmyckning. Härkomst- och ursprungsmyter 

spelar än idag en aktiv roll i vidmakthållandet av nationella identiteter, på gott och på 

ont. 

4.2 Odens vandring 

I den turbulenta tid under och strax efter folkvandringstid, i skuggan av det sönderfallande 

västromerska imperiet, blev härkomstmyterna viktiga för att ge de nya härskarna legitimitet. 

Makten byggdes på ursprung och släktskap med forntida anfäder och gudar. Men enligt 

Hedeager uppvisar källorna inga spår efter en nordisk motsvarighet av folkvandringsmyter. 

I princip, säger Hedeager, 

…skulle berättelsens om både daner och svear kunnat ha varit uppbyggd kring en motsvarande 

vandringshistoria - alldeles oavsett det faktum att varken daner eller svear i verklighetens värld 

knappast vandrade nånstans. Visserligen skriver Prokopios om danerna att de ”hade utgått ur 

svearnas rot” och sedan fördrivit herulerna, men detta måste i så fall ha ägt rum flera hundra år 

för folkvandringstiden…(Hedeager 1997) 

Till skillnad mot de kontinentala germanerna och de anglosaxiska folkens vandringmyter är 

det i den nordiska mytologin inte folket utan gudarna som genomför ”den heliga vandringen”. 

De nordiska kungasläkterna förankras i den mytiska forntiden genom Odens härstamning 

genom tjugo släktled från Troja och den store kung Priamos. I Eddan kallas Odens ursprung 

Turkland (Trakien) med Troja som den viktigaste platsen. Här finns tolv hövdingar 

och överkungen Priamos. Priamos dotter Troan var Odens mor. Oden var spåkunnig och 

fick vetskap om att man i den nordliga delen av världen skulle hålla hans namn högt och 

hedra honom som den högste av kungar. 

Oden ger sig av med delar av sitt folk och stannar inte förrän i det Snorre kallar Saxland. Här 

stannar Oden en tid och lägger under sig stora delar av landet. Han lämnar sina tre söner 

Vegdag i östra Saxland, Balder i Westfalen och Sige i Frankland. Oden fortsätter sedan norrut 

till Reidgotaland, vilket han gav till sin son Skjold, som sedan blev anfader till skjoldungarna. 

Dessa blev danakungar i öriket Själland. Oden fortsatte själv ännu längre norrut och 

kom till landet Svithiod. Den regerande kung Gylfe överlämnade sin makt till Oden. Det var 

goda tider och alla var tacksamma mot Oden. Han valde att slå sig ner på den plats som nu 

43

heter Sigtuna. I Svitiod blev Odens son Yngve kung, och från honom härstammar ynglingaätten. 

Oden fortsatte sedan till Norge, där hans son Saeming blev kung. Från honom härstammar 

de norska kungarna. 

I Heimskringla ges en lite annan version. Här berättar Snorre om Odens rike som ligger nära 

Svarta havet. Genom detta rike rinner floden Tanais (Don) ut i Svarta havet som skiljer de tre 

världsdelarna åt. Öster om floden ligger Asien, i väster ligger Europa. I Asien ligger Asland 

med huvudstaden Asgård. I denna stad bor Oden. Platsen var en offerplats som styrdes av 

tolv hovgodar (offerpräster). De skulle leda bloten och döma mellan människor. Oden var en 

stor krigare som hade rest vida omkring och skaffat mycket makt. Han segrade i varje strid 

utom i den strid som Snorre skriver om tidigare, nämligen kampen med vanerna, som slutade 

oavgjord. 

Eftersom Oden var synsk stod det klart för honom att han skulle befolka norra delen av jorden. 

Han satte sina bröder Vile och Ve att styra Asgård, och begav sig norrut med mycket 

folk och sina hovgodar. Först västerut till Gårdarike (Ryssland) och därefter söderut till Saxland. 

Hans söner sattes att regera där och Oden fortsatte norrut. Han slog sig ner på en ö som 

kom att heta Odensö (Odense) på Fyn. 

Därefter sände Oden Gefion över sundet för att söka land. Hon kom till kung Gylfe som gav 

henne ett plogland. Hon begav sig sedan till Jotunheim (jättarnas land) och fick fyra söner 

med en jätte. Dem förvandlade hon till oxar och spände dem för plogen och drog landet ut i 

havet i väster, alldeles ovanför Odense. Det kallas Själland och där bosatte sig Gefion. Odens 

son Skjold fick henne till hustru. 

Oden begav sig sedan till kung Gylfe. De båda mätte sina krafter med varann i många kraftprov 

med list och trolldomskonster. Oden var dock den som gick segrande ur dessa kraftmätningar. 

Han lade stora landområden under sig och gav hovgodarna boplatser. 

Snorres två berättelser om Odens vandring överensstämmer inte helt, men i det väsentliga 

ges ändå en likartad beskrivning. Oden framställs som en världslig krigarkung med speciella 

egenskaper som magi och trolldomskonst. Hans söner fick försvara de områden han lagt under 

sig. Hovgodarna som satt inne med den rituella makten tog han med sig till det rike han 

bosatte sig i. Oden var kungen som stod över alla. Den sociala ordningen bland asarna speglar 

den nordiska kunga- och härskarideologin. Makten över land och rikedomar var sammankopplad 

med det rituella systemet och därmed förbindelsen till den andra världen. 

Berättelserna om Odens vandring till Norden, motsvarar de kontinentala germanernas och 

de anglosaxiska folkens historier om folkvandringar. Religionshistorikerna är dock oeniga 

om Odenkultens ålder och betydelsen av asarnas vandring. En uppfattning kopplar den 

samman med indoeuropéernas vandringar från trakterna vid Svarta Havet till Europa 5 600 f 

Kr och så fall nått Norden i början av 4000 f Kr. Andra menar att kontakter uppstod under 

goternas vandring söderut till Svarta havskusten och norrut igen med herulerna år 510 och 

goterna 550 e Kr. Detta innebär att Odenkulten skulle ha nått Skandinavien genom den ständiga 

kontakten mellan goter och götar från 200 e Kr. På grundval av enbart det arkeologiska 

materialet finns det inga klara spår av Odenkult och asatro före folkvandringstidens början. 

(Hedeager 1997). 

Snorre kan möjligen antyda svaret genom Eddans redogörelse för Odens släktförhållanden. 

Oden kallas här Woden och uppmärksammar läsaren på att detta är ”den vi kallar Oden”. 

Woden eller Wotan var, enligt vissa forskare, germanernas gamla gudom för krigsextasen, 

för det vilda och rasande, för åska och storm, för magisk makt och religiösa ceremonier. He- 

44

deager menar att det sannolikt är den germanske Wotan och goternas huvudgud Gaut som 

under folkvandringstid blir Oden i den skepnad vi känner honom. Denne Oden blir sedan i 

de fornvästnordiska källorna kung över folket som kallas asar. Fackgranskaren Lars Bägerfeldt 

invänder mot Hedeagers tolkning och menar att det istället för Gaut är Tiwaz=Tyr=Zeus 

som ersätts av Oden. 

Det som fått religionshistorikerna att tolka Odenkulten som en invandring österifrån är 

Odens schamanistiska element. ”Asienfolket” är en vandringshistoria som enligt detta betraktelsesätt 

symboliserar Odenkultens erövring av nordvästeuropa. Men det finns enligt 

Hedeager också en annan tänkbar förklaring. Nämligen att ”Asien-människorna” är det svaga 

spåret efter de asiatiska hunnerna som dök upp i Europa år 375 e Kr. För några av de 

germanska folken blev de fiender och för andra blev de allierade. Hunnerna kom påverkade 

de germanska folken på ett mycket påtagligt sätt, på ett helt annat sätt än kontakten med goterna 

vid Svarta havet. 

Är det möjligt att asatron och ”den nya” Odenkulten skall ses som de nordgermanska folkens 

religiösa överbyggnad i linje med samtidens arianism, dvs den ”kätterska” kristendomen 

som kom de sydgermanska folken till del? För krigareliten kan det ha varit lika självklart 

att upphöja Wotan till gudarnas kung, som det var att göra den triumferande Kristus 

till centrum för en ny kult. De sydgermanska folken fick Bibeln, den kristet-judiska härkomstmyten 

med dess myller av heliga män och kvinnor, som ett alternativ till deras heliga 

historier; nordgermanerna fick ett kalejdoskop av vaner och asar som var sammanflätade i 

ett nätverk av ”bibliska” berättelser, däribland vandrarmyten om Oden och hans utvalda 

folk, asarna, som en lades till den redan existerande tron och religiösa praktiken. (Hedeager 

1997). 

Odenkultens vandring från Asien till Norden kom således att bli en pålagring av ett äldre 

skandinaviskt mytologiskt sägenstoff. Den folkvandringstida krigarelitens ideologiska förankring 

i Oden/Wotan-kulten var en viktig del i att förankra sin maktställning i en fungerande 

mytologi och ett anpassat rituellt system. De asiatiska och europeiska ryttarfolken 

kom att bli ett mäktigt symboliskt uttryck för den turbulenta tid som rådde strax före och 

under folkvandringstid. 

4.3 Asarnas Valhall 

Vår vetskap om den fornnordiska valhallsmyten bygger väsentligen på uppgifter i Snorre 

Sturlassons Edda. Valhall är ett dödsrike som bär drag av föreställningar om ett tidigare underjordiskt 

rike för de döda. Men vikingatidens uppfattning om Oden som en segerns och 

stridens gud kom att placera Valhall i världsträdets övre grenar, en form av ett paradisiskt 

dödsrike dit utvalda kämpar fördes efter att ha fallit i strid. Åke Ohlmarks (1983) ger följande 

beskrivning av den nordiska mytologins förställningar om denna samlingsplats för tappra 

kämpar: 

Valhall, de stupades sal, är Odins stora gilleshall på gården Glansheim i Asgård. Hallen är 

”bjärt av guld”, till taksparrar har den spjutskaft och till takspån glittrande sköldar. Över de 

väldiga långbänkarna ligger ringbrynjor av stål istället för täcken och hyenden. Så enorm är hallen 

att den sägs ha fem storhundraden dörrar och fyrtio därtill (5 x 120 + 40 = 640) i allt och så 

breda är dörrarna att åtta storhundraden (960) einherjar kan gå i bredd genom var port. På huvudportens 

västsida hänger en varg uppspikad och över porten en örn. 

45

Till sina krigare och gäster i Valhall väljer Odin var dag de vapendöda männen på jorden. 

Ibland sägs det att han tar hälften, medan Freja får hälften. Antalet einherjar är närmast oräknerligt 

”men aldrig är det så många gäster i Valhall att inte fläsket av den galt som heter Sährimner 

förslår åt dem. Den galten sjudes var dag och är levande igen samma afton”. Svinköttet 

kokas i jättekitteln Eldhrimner, och kocken heter Andhrimner. All mat som står på Odins eget 

bord ger han åt sina två vargar Gere och Freke, och han dricker varken mjöd eller öl, enbart vin. 

Men hans gäster får det yppersta honungsmjöd, som rinner ur spenarna på geten Heidrun, hon 

som står på halltaket och avbetar världsträdet och vars juver hänger ner genom rökfånget. Av 

detta mjöd fylls ständigt det ofantliga skapkaret som aldrig blir tomt. Valkyrior bär runt drycken 

i horn. 

Vad gör då Valhallsgästerna när de inte äter och dricker? Jo, ”var dag då de stigit upp, då härkläder 

de sig och går ut i gårdshägnaden att slåss och fäller varandra; det är deras idrott. När 

det sedan drar sig mot dagvardstid rider de hem igen till Valhall och sätter sig vid ölet.” Odins 

tron i Valhall står på en hög estrad vid bortre gaveln och heter Hlidskjalf, och på halltaket betar 

också en jättehjort, Eiktyrner, från vars ofantliga hornkrona daggen dryper ner och bildar asavärldens 

tolv floder och den övriga världens tretton. Ut och in genom det rökvida portfånget 

flyger Hugin och Munin, Odins två korpar, med bud och visdomar från all världen. Och från 

tunet startar de tusentals valkyriorna sin luftritt ner till jorden att hämta nya gäster till Valhall. 

(Ohlmarks 1983). 

Snorre beskriver Valhall som en sagornas hövdingahall. Bæksted (1986) menar att Oden sannolikt 

kom att omskapas till en gud för hjältar och krigare. Av detta skäl blev Valhall ett 

dödsrike som befinner sig i världsträdets grenar, till skillnad från det underjordiska dödsrike 

som vanliga människor kommer till. Bæksted menar att det är svårt att avgöra om föreställningen 

om det paradisiska Valhall tillkommit sent i Norden eller om det funnits ett tidigare 

inflytande från andra indoeuropeiska folk, vilka haft liknande uppfattningar om en sådan 

paradisvärld. Myten om världsträdet är känd från många kulturer och i olika religioner. Särskilt 

gäller detta de central- och nordasiatiska där det ofta finns en tydlig relation till schamanistisk 

ideologi. Världsträdet uttrycker en kosmologi som når upp till himlavalvet med 

sin krona och ned till underjorden med sina rötter. 

Oden har sina skäl att samla de tappraste kämparna i Valhall. I Eddan beskrivs att den stund 

ska komma av Ragnarök (gudarnas öde) ska inträda. Då ska den yttersta kampen utföras, 

och till detta behövs Odens utvalda ”einherjar”. I Ållebergssägnerna uttrycks detta genom 

ryttarnas yrvakna ”gäller dä nu” när det tror att det är dags för strid. 

Oden ska som slagets huvudpunkt kämpa mot Fenrisulven. Det är för att möta detta hot som 

Oden samlar de tappraste av kämpar i Valhall. Striden pågår tills ”oförklarliga men tydligt 

märkbara krafter griper in och kräver alltets, hela den gamla världens undergång” (Bæksted 1986). 

”Valhall, de stupades sal, är Odins stora gilleshall på gården Glansheim i Asgård” skriver Ohlmarks. 

Uttalat sägs att det är just vapendöda kämpar som kommer till Valhall. Och det är 

heller inte alla kämpar som platsar, utan endast de som väljs av Oden. ”Till sina krigare och 

gäster i Valhall väljer Odin var dag de vapendöda männen på jorden”. Det är en mäktig sal som är 

”bjärt av guld, till taksparrar har den spjutskaft och till takspån glittrande sköldar”. 

Valkyriorna i Valhall har till uppgift att servera av mjödet som rinner från geten Heidruns 

spenar. Men de har också som uppgift att vara dödens sändebud på slagfälten för att föra de 

värdiga kämparna till hans gästabud. Oden sänder dessa kvinnliga gudomar till varje strid 

för att peka ut vilka som ska falla. ”De rider genom luft och vatten, efter striden visar de vägen för 

de fallna till Odens fest.” (Bæksted 1986). 

Valkyriornas funktion som dödens sändebud och vägvisare i övergången mellan liv och död 

antyder ett släktskap med föreställningar om kvinnliga väsen, eller gudinnor, som var knut- 

46

na till underjorden. Forskningen är oenig huruvida det fanns en äldre mytologisk föreställningsvärld 

som avlöstes/inkorporerades med en folkvandringstida mytologi där de krigiska 

gudarna kom att spela en framträdande roll, eller om det fanns en folklig, vardaglig och 

jordbunden mytologi parallellt med krigarnas, kungarnas och överhetens gudar. 

Kopplingarna mellan de mytologiska världarna återkommer i förhållandet mellan jättar och 

asar. Jättarna är äldre än asarna och befinner sig långt borta från de ställen där gudar och 

människor vanligen färdas. De bor i berg och ödemarker, i urskogar och hav, men de kan 

också bo på rika gårdar och borgar. De kan vara som stora troll med djurisk ointelligent kraft 

samtidigt som deras döttrar kan vara vackra och värdiga gudars kärlek. Men det finns också 

fientliga makter av jättesläkt som Fenrisulven, den blodsugande draken Nidhögg i Hels rike 

och örnen Hräsvelg vid horisonten som framkallar vinden. 

Den i mytologin beskrivna ständigt pågående kampen mellan gudar och jättar, där jättarna 

försöker förstöra Midgårds organiserade värld, visar en rivalitet mellan olika gudomligheter. 

Kan vi här se spår av en jordisk och en himmelsk mytologi som kämpar med varann? Eller är 

denna kamp en allegori för det komplementära förhållandet dem emellan? Gränsen mellan 

gudar och jättar är inte alltid knivskarp. Jättefolket beskrivs närmast som en urgammal gudasläkt, 

som till och med kan ha förbindelser med asarna. Frej och Oden hade t ex älskogsförhållanden 

med jättedöttrarna Gerd och Gunnlöd, jättinnan Skade blev upptagen i asynjornas 

skara genom sitt äktenskap med Njord och Tyr antyds i myterna vara en jätteson. 

Ibland ges också uppfattningar om att jättarna skulle vara asarna stamfäder. (Bæksted 1986). 

Den himmelska krigarsalen med de vapendöda kämparna är en mytologiskt dödsrike som i 

Snorres version är en anpassning till den tid som han levde i. Snorre skrev utifrån ett medeltida 

kristet perspektiv, där han som islänning dels skulle återge förfädernas sagor genom att 

uppteckna sagor och berättelser i 1200-talets Sverige och Norge, och dels skriva en lärobok 

för skaldekonst. Det sistnämnda är inte minst viktigt. Kristinn Jóhannesson skriver i förordet 

till KG Johanssons översättning av Snorre Sturlassons Nordiska kungasagor (1991): 

…Háttatal, består av 102 strofer och 100 olika versmått och ingår i hans Edda. Men syftet med 

dikten var inte enbart att lovsjunga de norska hövdingarna utan också att skapa en lärodikt där 

en ung författare kunde se hur man skulle bära sig åt…I Skáldskaparmál, som upptar drygt hälften 

av hela Eddan kartlägger Snorri den för skaldedikterna stora mängden av komplicerade 

heitti och kenningar. Denna kartläggning sker i form av ett slags novell…Kapitlet ger således en 

ung författare i tillägg till dikten Háttatal en utförlig information om hur man skall handskas 

med själva språket i dikterna, såsom metaforer och synonymer…Slutligen skrev Snorri en inledning, 

Prologus, till alla dessa avsnitt. I denna inledning framställer han en för sina kristna läsare 

rationell förklaring på den gamla gudaläran, asatron. Enligt denna förklaring skall gudarna 

ha invandrat till Norden från Troja och där de drog fram i all sin prakt tycktes de mera lika gudar 

än människor…(Jóhannessons förord i KG Johanssons översättning 1991). 

De omnämnda heitti och kenningar är viktiga för förståelsen av innehållet i den fornordiska 

mytologin. Heitti är en poetisk synonym, där man väljer bland ord med olika valörer (t ex 

kvinna, dam, brud, tjej i dagens svenska). Kenning är också en slag poetisk synonym som består 

av två eller flera ord. Isländska exempel är att en krigare kallas svärdets tall, svärd kan 

då bli sårets orm och i konsekvens med detta kan en krigare kallas sårets ormtall. Andra exempel 

kan vara Ägirs droppar och Frejas tårar som kenningar för guld. Kristinn Jóhannesson 

påpekar att kenningarnas omskrivningar 

…ofta kan vara så fantasifulla och komplicerade, samt att de ofta syftar på någon episod ur den 

nordiska gudasagan, att det krävs säkra kunskaper i den nordiska mytologien och kanske också 

en fallenhet för att lösa rebusar eller korsord om man skall kunna genomskåda bildspråket… 

47

Lars Lönnroth (1996) kallar Snorres Edda för ”Nordens äldsta lärobok i poetik”. Lönnroth pekar 

på att det i Eddan framträder två helt olika sätt att betrakta skaldekonsten. Dels är skaldekonsten 

ett hantverk som måste läras genom omsorgsfullt studium av versregler och exempel 

från äldre skalder, och dels är skaldekonsten en gåva från Oden. Det magiska berusande 

mjödet, som rövats i urtiden ur jättarnas berg, får endast de utvalda skalderna dricka. Här 

framträder skaldekonstens två sidor, tanke och känsla, logos och eros. Eller som Lönnroth 

skriver ”dessa båda synsätt förhåller sig till varann som det apollinska och det dionysiska i Nietsches 

estetik”. 

Kan det vara så att Valhall bör betraktas på detta dubbla sätt; en krigiskt manlig sal i världsträdets 

översta grenar och ett underjordiskt rike med kvinnliga jordbundna och livgivande 

egenskaper, riken som utgör en dualitet genom gudarnas förening med jättarnas döttrar, 

asarnas giftermål med vanerna och som i myten om skaldemjödet i berget, där den magiska 

drycken skapas av gudar, dvärgar och jättar. 

4.4 Kämparnas återkomst 

Arnold van Genneps (1960 [1909]) klassiska undersökning, Rites of Passage, av människors 

övergångsriter framhåller att alla ritualer om övergång från ett stadium till ett annat har 

samma tredelade struktur. Först kommer en separation från det nuvarande, till en mellanliggande 

gräns- eller tröskelperiod för att slutligen komma in i något annat. Många samhällen, 

menar van Gennep, syftar till att överföra den dödes kvarlevor från de levandes värld till en 

annan. Dödsritualer har lika mycket som syfte att bekräfta livet för de efterlevande som att 

överföra de döda till någon form av dödsrike, himmel eller paradis. 

Margaret Clunies Ross (1998) menar att begravningsproceduren syftar till att den döda 

kroppen inte ska stanna kvar i denna mellanperiod. Den isländska sagalitteraturen innehåller 

många exempel på de levandes önskan att försäkra sig om att de döda lämnade den 

gränsposition de befann sig efter döden och stannade kvar i den andra världen. Exempel hon 

nämner är att dricka speciella skålar för den döde (Heimskringla), att ta hål i väggen på den 

dödes hus och föra ut honom baklänges (Egils saga, Eyrbyggja saga), att binda ”helskor” på 

den döde så att han hittade fram till den andra världen och att placera stora stenblock på den 

döde (Gisle Sursons saga). Om inte ritualerna genomfördes på rätt sätt när den döda kroppen 

överlämnades till graven, bålet eller högen kunde de döda återvända som draugar för att 

besvära sina släktingar eller samhället i stort. 

De dödas boningar varierar i sagorna; från en hög på släktgården till klippor, berg, hav, vatten 

eller dödsriket vid Yggdrasils rötter. Kosmografiskt, säger Clunies Ross (1998)), är detta 

likvärdiga lokaliseringar som tillhör världen utanför människosamhället. I den fornnordiska 

mytologin tillhör de döda Hels rike. I texterna är Hel både en plats för de döda och en dödsrikets 

väktarinna. Hel var dotter till asaguden Loke och jättinnan Angrboda (sorgebebådaren). 

Snorres beskrivning har dock påtagliga likheter med kristendomens beskrivning av 

helvetet och dess kval. Den fornnordiska litteraturen bekräftar ändå, enligt Clunies Ross, att 

de dödas värld var placerad nertill och i mörker. 

Den mytologiska kosmologin bygger på en tredelad dimension där gudarna bor längst upp, 

människorna på marken och de döda under jorden. Världsträdet Yggdrasil binder sedan 

samman liv och död med sin krona, stam och rötter. Längst ut på grenarna på människornas 

nivå bor också jättarna i det avlägsna riket Jotunheim. 

48

Men är underjorden uteslutande ett dödens rike? Clunies Ross (1998) menar att det är en 

plats för många slags väsen med olika anknytningar och funktioner. T ex alver och dvärgar 

sägs ofta bo i berg och underjordiska hem. Också vaner och jättar har nära förbindelser med 

underjorden och beger sig dit i olika ärenden. 

…Liksom Oden styrde över Valhall så regerade Hel i underjorden, vilket innebär ytterligare en 

motsättning mellan manligt och kvinnligt. Här associeras kategorin ”över” med manligt genus 

och med krigarrollen, medan kategorin ”under” associeras med kvinnligt genus och med ickekrigarrollen. 

Detta senare konstaterande, jämte Hastrups slutsats att ”vanligt folk” kom till Hel 

efter döden, grundas på uppgiften i Gylfaginning …att Allfader kastade ner Hel i Nifelheim och 

”gav henne makten” över nio världar för att bestämma över vistelsen för dem som sändes till 

henne. Det är de som dött av sjukdom eller ålder”. (Clunies Ross 1988). 

I Grimnismál berättar Snorre om hur Oden och Freja delade på de stupade stridsmännen. 

Freja får här en roll som annars tillskrivs Hel i sina nio underjordiska världar. Jens Peter 

Schjødt (1984) tolkar detta som förhållandet mellan å ena sidan fysisk död och fruktsamhet 

under Freja och å andra sidan andlig död och fruktbarhet under Oden. 

I Gylfaginning berättas om ”de stupade männens sal” och Oden som ”gudarnas far”. Med detta 

blir Oden också ”de stupade männens far”. Oden tycks samla sina adopterade söner i en slags 

mellanvärld, där de äter och lever gott, tränar inför Ragnarök och ligger med valkyriorna. De 

lever ett mänskligt liv med alla materiella tillbehör, nöjen och sysselsättningar. Clunies Ross 

menar att Odens einherjar inte befinner sig i ”den andra världen” utan i ett mellantillstånd där 

de återvända till jorden efter sin ”död” som väl förberedda stridsmän. 

Här har vi, som jag ser det, ett mytologiskt tema, vars spår går att ana i beskrivningarna om 

den vilande hären i Ålleberg. De stupade kämpar som bidar sin tid för att dra ut till rikets 

försvar när ofredstider hotar. Kämparna i Ålleberg har förvisso stupat i strid, men de ”vilar” 

i bergasalen i ständig beredskap. 

4.5 Krigarnas hjälmar 

När ryttarna i Ålleberg nämns i sägnerna kring Ålleberg så är det särskilt de gyllene hjälmarna 

som omnämns. Mot bakgrund av den betydelse hjälmarna uppenbarligen haft i den 

folkvandringstida värdighetssymboliken blir detta förståeligt. De gyllene hjälmarnas framträdande 

roll på Ållebergsryttarna knyter sägenmaterialet till det gemensamma mytologiska 

stoff som förgrenats över stora delar av Europa. 

Hedeager (1997) menar att ett av krigarelitens främsta värdighetstecken var de praktfulla 

hjälmarna. Dessa hjälmar bär i komprimerad form alla symbolerna för maktens auktoritet 

och kontakten med den andra världen. Djursymboliken fortsatte som en viktig del av maktens 

symbolspråk i Norden ända fram till 1200-talet, även om den upphört redan på 700-talet 

på kontinenten då den kristna missionen fick fäste på allvar. 

Likheterna mellan Vendel- och Valsgärde- och Sutton Hoo-hjälmarna är påtagliga genom 

framför allt djurfigurerna. Fågeln och ormen är centrala som hjälpandar i kommunikationen 

med den andra världen. Fågelns vingar ligger beskyddande upp över näsryggen med vingarna 

utbredda över ögonbrynen och stjärten bildar maskens mustasch. Över hjälmen ligger 

sedan ormen som en beskyddande kam. På hjälmen i övrigt återges scener ur krigarelitens 

centrala myter och heliga historier ur asatron. 

49

4.6 De vilande ryttarna i Ålleberg 

Hären av ryttare som vilar i den mäktiga salen i Ålleberg är ett sägentema som fortfarande 

lever på falbygden i Västergötland. Ingen egentlig motsvarighet står att finna i det svenska 

sägenmaterialet, utan paralleller får sökas i Europa och mer kända mytologiska figurer som 

Holger Danske, kung Arthur, Karl den store och riddar Roland. 

Genom medeltidens rimkrönikörer finns dessa mytologiska figurer bevarade. Krönikorna 

har sedan tjänat som inspirationskälla för nationella bearbetningar, pålagringar och utsmyckningar. 

Särskilt Arthurmyten har varit föremål för mycket diskussion och på de brittiska 

öarna finns en livaktig forskning kring kung Arthur och hans tid. Fortfarande lever Arthurmyten 

genom nya böcker och filmatiseringar. Turistindustrin drar stor nytta av en lång 

rad platser som kopplas till kung Arthur och hans riddare. 

Medeltidens rimkrönikörer skildrar dock inte ryttarna i Ålleberg, utan berättelserna har levt 

vidare genom muntligt tradition. Först under 1700-talets senare del och under 1800-talet nedtecknades 

dessa folkliga sägner. Inga tidigare skriftliga belägg finns kring detta sägenmaterial, 

vilket gör att det inte med säkerhet går att påstå att ryttarsägnerna härrör från ett betydligt 

äldre samgermanskt sägenmaterial. 

Dock finns en samstämmighet i flera avseenden som gör att det på rimliga grunder går att 

anta att den muntliga traditionen bevarat en föreställningsvärld som minst sträcker sig tillbaka 

till folkvandringstid, den tid då motsvarande berättelser florerade i Europa. Men det 

finns också inslag i berättelserna som bär spår från äldre tider än så. 

Föreställningarna om stupade kämpar inne i ett berg bär starka drag av den av Snorre Sturlasson 

återgivna valhallsmyten. Dock är berättelserna om ryttarna i Ålleberg mer återhållsamma 

vad gäller gästabud och angenämt umgänge. Ållebergsryttarna vilar i djup sömn, 

men ständigt beredda att sitta upp på sina hästar så snart land och rike hotas av ofred. I likhet 

med Odens einherjar finns de i den guldglänsande salen, som rymmer oräknerliga män. 

Detta leder tanken till föreställningar om ett ättens dödsrike som är betydligt äldre än de 

folkvandringstida härkomstmyterna. Kanske var det ett sådana dödsriken som Snorre Sturlasson 

fick höra berättas om när han reste omkring i Västergötland under 1200-talet för att 

skriva islänningarnas historia. 

Fyndet av den magnifika guldhalskragen, daterad till 400-500-tal, vid Ållebergs norra rasbrant 

styrker argumentationen att Ålleberg spelat en roll i den folkvandringstida föreställningsvärlden. 

Guldhalskragen innehåller en mångfald av det symbolik och med magiskrituell 

betydelse. 

Genom att följa spåren efter ryttarnas hästar bakåt i tiden, ut i Europa, genom fornnordisk 

mytologi och medeltida krönikörer, går det att hitta pålagringar och teman som finns nedärvda 

i sägnerna kring Ålleberg. Från sent 1700-tal, 1800-tal och början av 1900-talet finns 

dessa folkliga berättelser nedtecknade av nitiska folklivsskildrare, till vilka vi sänder en tacksamhetens 

tanke. 

50

5 Sammanfattande analys och slutsatser 

Genomgången i kapitlen 2 - 4 har syftat till att följa spåren efter Ållebergsryttarna. Genom 

uppteckningarna av de folkliga berättelserna, ut i Europa via den medeltida riddardiktningen 

och den fornnordiska mytologin fram till den mytologiska analysen i kapitel 5. Genom 

att ”kulturlagren” utsatts för en historisk, litterär och mytologisk belysning har en 

gradvis tolkning kunnat ske på olika nivåer. Dessa belysningsvinklar i spårningsarbetet har 

visat att Ållebergssägnerna har kopplingar till ett samgermanskt och fornnordiskt mytologiskt 

material. 

Analysarbetet har genomförts på fyra olika tolkningsnivåer: 

Den första tolkningsnivån utgörs av en beskrivning av de allmänna föreställningarna om Ållebergssägnerna 

i syfte att urskilja olika sägenkategorier. 

Den andra tolkningsnivån utgörs av en genomgång av tema och innehållet i de skriftliga uppteckningar 

som gjorts om sägenkategorin Ållebergs ryttare under åren 1784-1986. 

Den tredje tolkningsnivån utgörs av en av en genomgång och historisk belysning av angränsande 

ryttarsägner i den europeiska traditionen. 

Den fjärde tolkningsnivån består av en analys av ryttarsägnernas anknytningar till det fornnordiska 

och folkvandringstida mytologiska materialet. 

I detta kapitel görs slutligen ett försök till sammanfattande analys och slutsatser för att identifiera 

de mytologiska ryttarna som ett uttryck för sägnernas manliga aspekt. 

Begreppet manlig aspekt utgår från sägnernas mytologiska dimension. Inledningsvis användes 

citatet ”berätta sägnerna, läs sagorna men lev myterna” för att särskilja sägner, sagor och 

myter åt genom en funktionalitetsbestämning. Sägner berättas, och sagor läses (nuförtiden) 

medan myter levs. Den mytologiska dimensionen verkar i ett kraftfält mellan personliga inre 

omedvetna processer och kollektiva allmängiltiga föreställningar. Det finns således i grunden 

en psykologisk ansats när det gäller att ”leva sina myter”. Mot denna bakgrund får sägenkategorierna 

sina motsvarigheter i mytologiska aspekter eller innebörder. 

I detta kapitel sammanfattas vad som framkommit om ryttarna i historien, i litteraturen och i 

mytologin. Därefter identifieras ryttarnas symboler, centrala komponenter och djupare psykologiska 

dimensioner 

5.1 Ryttarna i historien 

Historiskt går det att spåra Ållebergssägnerna tillbaka till tidig järnålder eller till det som 

kallas folkvandringstid. Folkvandringstid innebar stora förändringar i Europa. De brittiska 

öarna koloniserades av normander, angler och sachsare som slog sig ner i olika delar av öriket. 

I tomrummet efter romarrikets tillbakadragande på de brittiska öarna uppstod ett tomrum 

där sannolikt äldre keltiska härkomstmyter blev viktiga för de nya ledarna. Kung Arthur 

är ett sådant exempel, där det går att ana en äldre Artois bortom den medeltida riddar- 

52

diktningens Arthur. Det går inte med säkerhet att verifiera en historisk kung Arthur. Men 

det går att spåra historiska föreställningar om en keltisk/anglosachsisk hjältekung som de 

nya ledarna knöt sin härkomsthistoria till. 

Bilden av denne Arthur har sedan präglats av medeltidens föreställningar med starka pålagringar 

av medeltidens riddarideal. Dessa föreställningar tog sin näring i de medeltida riddarkavalleriernas 

ökade militärstrategiska betydelse. Riddardiktningens Arthurmyt ligger i 

hög utsträckning bakom den bild som modern film har förmedlat. Den historiska kärnan i 

dessa berättelser förlorar sig i den skriftlösa och icke-dokumenterade tid som inträdde efter 

romarrikets noggranna beskrivningar innan år 410 e Kr. 

Men också de stora folkomflyttningarna på den europeiska kontinenten skapade behov av 

härkomstmyter som kunde ledarna legitimitet. Urfäderna var hjältar och tappra kämpar som 

lett folket till de platser de slog sig ner på. Härstamning i rakt nedstigande led till dessa urhjältar 

var viktiga ingredienser i ledarskapet och den folkliga identiteten. 

Ryttarfolken från öster, Attila och hans vilda hunner, är en annan historisk företeelse som 

kom att skapa berättelser om tappra ryttare. Skräcken för Attila och hans beridna kämpar var 

en anledning till att europeiska rytterier började utvecklas. Men det skulle dröja ända fram 

till 800-900-tal innan de bepansrade europeiska riddarkavallerierna fick någon avgörande betydelse. 

Karl den store har som historisk person använts i berättelser om tappra riddare. Särskilt är 

det Karl den stores kamp mot hedendom och islam som gett honom sin position i de kristna 

krönikorna under 1000-1400-talen. Särskilt nämns hans tappra riddare Roland och Holger 

Danske. 

När det gäller Holger Danskes historiska autencitet, så går det inte att belägga att han funnits. 

Det som står att finna är en notering i en krönika i S:t Martins kloster i Köln, där det anges 

att klostret återuppbyggdes 778 efter att det skövlats av saxarna under ledning av ”Olgerus 

dux Daniæ”. Det är först i 1000-1300-talens rimkrönikor, som han dyker upp som en av 

”Charlemagnes paladins”, dvs Karl den stores riddare. 

Den beridne krigarens och härförarens maktposition från hästryggen har således aktualitet 

ända från tidig medeltid fram till modern tid. Kungen, härskaren, riddaren är en levande del 

av vår symbolvärld än idag. Inte minst understödd av statyer med kungar till häst på våra 

torg. Filmen, bilderna och sagorna har aktivt tagit vara på detta tema. Ryttaren och hans häst 

talar till oss genom årtusendena. 

5.2 Ryttarna i litteraturen 

I litteraturen går det att spåra Ållebergssägnerna tillbaka till den medeltida riddardiktningen. 

Kring Karl den store under senare delen av 700-talet finns motsvarande berättelser 

knutna om tappra kämpar. Riddar Roland är den mest kände av dessa tappra riddare kring 

Karl den store genom Rolandssången (Chanson de Roland) som grundas på fragment från 

Einhard, historiker och svärson till Karl den store. Charlemagne, Karl den store, är en av den 

tidigmedeltida litteraturens stora hjältar, vars namn kopplats samman med en rad hjältelegender. 

Bl a beskrivs Karl själv som en mäktig kämpe som sov i en sal omgiven av hundra 

riddare med dragna svärd. 

53

Den som först skrev Rolandssången anses vara Turoldos. Det som i den franska metriska 

versionen var ett poem på fyratusen rader har gradvis kommit att utökas till mer än fyrtiotusen 

rader. Det finns tidiga franska, latinska, tyska, italienska, engelska och isländska versioner 

av rolandsången. Dessa kom sedan under 1300- och 1400-talen att omvandlas i populär 

prosaform. 

Handlingen i Rolandssången byggs upp kring Karl den stores krig mot muslimerna. Ondskan 

i Rolandssången finns dels representerad av den saracenske kungen Marsile och hans allierade 

emiren Baligant och dels den frankiske förrädaren Ganaleon. Roland och Ganaleon 

slåss båda för Karl den store, ett slag som slutar med Rolands död. Sången slutar med att ärkeängeln 

Gabriel uppmanar Karl den store till nya fälttåg mot de otrogna muslimerna. 

Genom den franska ”Karlamagnus saga” (en aningen fri översättning av Charlemagne, dvs 

Karl den store) blev Holger Danske känd i Norden. Hans rykte spreds med den norska 

kämpavisan Holger Danske och Burman. Visans motiv lokaliserades bl a till Kronborgs slott i 

Danmark. Att han varit känd i Sverige visar bl a ett antal kyrkmålningar. 

Riddarna kring runda bordet, Kung Arthur, Sir Lancelot, trollkarlen Merlin och svärdet Excalibur 

är omskrivna och filmatiserade i modern tid. Den mest vedertagna uppfattningen gör 

gällande att Arthur föddes i Tintagel och begravdes på Glastonbury Hill. Med detta knyts 

han framför till västra England. Men åtskilliga platser i England i övrigt, i Skottland, i Wales 

och på Irland vittnar om att berättelsen haft stor spridning. 

I början av 600-talet omnämns Arthur i den stora keltiska elegin Y Gododdin av Aneirin. Omnämnandet 

finns i en handskrift från 1200-talet vilket innebär att notisen kan ha lagts till i efterhand. 

I 800-talsskriften Historia Brittonum berättas om ”krigsledaren” Arthur som segrade 

i tolv fältslag. 

Den äldsta berättelsen nedtecknades först på 1100-talet av den engelske krönikören Geoffrey 

av Monmouth i De brittiska kungarnas historia. Denna skildring har legat till grund för den än 

idag levande bilden av Kung Arthur och riddarna kring runda bordet. 

Även om det källmaterialet inte kan bekräfta en historisk kung vid namn Arthur, så är det 

inte självklart att han inte funnits. Bakom starkt förankrade föreställningar, geografiskt och 

mytologiskt, finns oftast spår av sanning. En försiktig tolkning av Arthurmyten är att den 

dels vilar på äldre keltiska myter och dels att tiden behövde en mytologisk figur som kunde 

verifiera det nya keltiskt/anglosaxiska riket som uppstått i tomrummet efter romarna. 

5.3 Ryttarna i mytologin 

Goternas, Frankernas (från franken i södra Tyskland) och Langobardernas historieskrivare 

berättar om långa folkvandringar med utgångspunkt i nuvarande Skandinavien. Arthurmyten 

beskriver på motsvarande sätt det keltiskt-brittiska rikets uppkomst i skuggan av romarrikets 

tillbakadragande. I striderna mellan germanska invandrande grupper, lokala hövdingar 

och småkungar har legenden om en kraftfull och enande keltisk-brittisk kung vid 

namn Arthur uppstått. 

Företeelsen med att en legend utformas, som beskriver ett utifrån kommande folk som 

grundlägger ett rike, förekommer över hela världen. Dessa legender blir till etniska myter 

som beskriver ett storslaget förflutet. På detta sätt legitimeras folkets och rikets existens. En 

54

folkidentitet skapas som tjänar till att samla riket kring en gemensam historia, en idealiserad 

nationalkaraktär och ett sammanhållet ledarskap. 

Till skillnad mot de kontinentala germanerna och de anglosaxiska folkens vandringmyter är 

det i den fornnordiska mytologin inte folket utan gudarna som genomför ”den heliga vandringen”. 

Snorres två berättelser om Odens vandring överensstämmer inte helt, men i det väsentliga 

ges ändå en likartad beskrivning. Oden framställs som en världslig krigarkung med 

speciella egenskaper som magi och trolldomskonst. Hans söner fick försvara de områden 

han lagt under sig. 

Vår vetskap om den fornnordiska valhallsmyten bygger väsentligen på uppgifter i Snorre 

Sturlassons Edda. Valhall är ett dödsrike som bär drag av föreställningar om ett tidigare underjordiskt 

rike för de döda. Men vikingatidens uppfattning om Oden som en segerns och 

stridens gud kom att placera Valhall i världsträdets övre grenar, en form av ett paradisiskt 

dödsrike dit utvalda kämpar fördes efter att ha fallit i strid. 

Valkyriornas funktion som dödens sändebud och vägvisare i övergången mellan liv och död 

antyder ett släktskap med föreställningar om kvinnliga väsen, eller gudinnor, som var knutna 

till underjorden. Forskningen är oenig huruvida det fanns en äldre mytologisk föreställningsvärld 

som avlöstes/inkorporerades med en folkvandringstida mytologi där de krigiska 

gudarna kom att spela en framträdande roll, eller om det fanns en folklig, vardaglig och 

jordbunden mytologi parallellt med krigarnas, kungarnas och överhetens gudar. 

Den himmelska krigarsalen med de vapendöda kämparna är en mytologiskt dödsrike som i 

Snorres version är en anpassning till den tid som han levde i. Snorre skrev utifrån ett medeltida 

kristet perspektiv, där han som islänning dels skulle återge förfädernas sagor genom att 

uppteckna sagor och berättelser i 1200-talets Sverige och Norge, och dels skriva en lärobok 

för skaldekonst. 

De dödas boningar varierar i sagorna; från en hög på släktgården till klippor, berg, hav, vatten 

eller dödsriket vid Yggdrasils rötter. I den fornnordiska mytologin tillhör de döda Hels 

rike. I texterna är Hel både en plats för de döda och en dödsrikets väktarinna. Hel var dotter 

till asaguden Loke och jättinnan Angrboda (sorgebebådaren). Snorres beskrivning har dock 

påtagliga likheter med kristendomens beskrivning av helvetet och dess kval. Den fornnordiska 

litteraturen bekräftar ändå att de dödas värld var placerad nertill och i mörker. 

I Gylfaginning berättas om ”de stupade männens sal” och Oden som ”gudarnas far”. Med detta 

blir Oden också ”de stupade männens far”. Oden tycks samla sina adopterade söner i en slags 

mellanvärld, där de äter och lever gott, tränar inför Ragnarök och ligger med valkyriorna. De 

lever ett mänskligt liv med alla materiella tillbehör, nöjen och sysselsättningar. Odens einherjar 

befinner sig inte i ”den andra världen” utan i ett mellantillstånd där de återvända till 

jorden efter sin ”död” som väl förberedda stridsmän. 

Har vi här ett mytologiskt tema, vars spår går att ana i beskrivningarna om den vilande hären 

i Ålleberg? De stupade kämpar som bidar sin tid för att dra ut till rikets försvar när 

ofredstider hotar. Kämparna i Ålleberg har förvisso stupat i strid, men de ”vilar” i bergasalen 

i ständig beredskap. 

5.4 Mytologiska aspekter 

55

Som visats i föregående avsnitt bär Ållebergssägnernas ryttare på djupare innebörder än berättelsernas 

yttre enkla form. Inte minst finns starka kopplingar till ett samgermanskt mycket 

gammalt mytiskt material. 

För att komma vidare i analysen utifrån den i kapitel 2 gjorda kategoriseringen av Ållebergssägnernas 

innehåll ska dessa kategorier överföras till fyra mytologiska aspekter. 

Ryttarna - sägnernas manliga aspekt 

Gudinnorna - sägnernas kvinnliga aspekt 

Källorna - sägnernas livgivande aspekt 

Guldet - sägnernas heliga aspekt 

De fyra aspekterna definieras enligt nedan. 

De mäktiga ryttarna är en arketyp för det krigiska, det erövrande och det försvarande. Med 

makt och styrka inger de trygghet. En utåtriktad och manlig aspekt av sägnerna. 

De allrådiga gudinnorna som råder över liv, död, äring, väder och vind är en arketyp för livet, 

kretsloppet och övergångarna; gudinnorna ger och tar. En inåtvänd och kvinnlig aspekt 

av sägnerna. 

De livgivande källorna som flödar ur underjorden är en arketyp för den stora moderns livsbringande 

sida. Det friska källvattnet som möter solens värme utgör livets förutsättning. I 

detta möte spirar livet. 

De gäckande guldskatterna i bergets inre utgör en arketyp för den glans som kan förnimmas 

i det innersta rummens gömslen som man med stor ansträngning kan få ana, men aldrig 

fånga. En helhetens, helighetens och andlighetens aspekt av sägnerna. 

5.5 Svärdet, hjälmen och hästen 

Svärdet, hjälmen och hästen syns vara de viktigaste symbolerna för den mytologiska ryttaren 

och härföraren. 

Det dyraste och mest statusfyllda vapnet var svärdet. Känt från den fornnordiska sagalitteraturen 

och den medeltida riddardiktningen är svärdets mytologiska värde. Svärdet gavs 

namn och dess ägare fick magiska egenskaper. Det signade svärdet hade en stark laddning 

som följde sin ägare i graven. Svärden ”dödades” vid gravläggningen genom att böjas till 

obrukbarhet. Kända svärd från litteraturen är Riddar Rolands Durendal och Kung Arthurs 

Excalibur. Bilden av ett med båda händerna höjt svärd utgör än idag en symbolik för heliga 

och gudomliga handlingar för en högre sak. 

Ett av krigarelitens främsta värdighetstecken var den praktfulla hjälmen. Dessa hjälmar bär i 

komprimerad form alla symbolerna för maktens auktoritet och kontakten med den andra 

världen. Djursymboliken fortsatte som en viktig del av maktens symbolspråk i Norden ända 

fram till 1200-talet, även om den upphört redan på 700-talet på kontinenten då den kristna 

missionen fick fäste på allvar. Likheterna mellan Vendel- och Valsgärde- och Sutton Hoohjälmarna 

är påtagliga genom framför allt djurfigurerna. Fågeln och ormen är centrala som 

hjälpandar i kommunikationen med den andra världen. Fågelns vingar ligger beskyddande 

upp över näsryggen med vingarna utbredda över ögonbrynen och stjärten bildar maskens 

56

mustasch. Över hjälmen ligger sedan ormen som en beskyddande kam. På hjälmen i övrigt 

återges scener ur krigarelitens centrala myter och heliga historier ur asatron. Mycket talar för 

att också medeltidens riddarhjälmar var rikt utsmyckade med plymer, hjälmdukar och ättens 

heraldik. Än idag har hjälmen - vare sig det rör sig om järnålder, vikingatid eller medeltid - 

ett stark laddning av krigisk styrka och makt. 

Hästen ger ryttaren en upphöjd position som utstrålar kraft och styrka. Föreställningarna om 

oövervinnerliga ryttare har sannolikt i hög utsträckning präglats av medeltidens riddardiktning. 

Men de tidiga kavallerierna under folkvandringstid och de östliga ryttarfolken har 

sannolikt bidragit till att skapa en föreställning om ryttaren och hästen som ett uttryck för 

styrka och makt. Den litterära medeltida bilden av de tidigmedeltida hjältarna och stamfäderna 

påverkades naturligtvis av det som var högmedeltidens verklighet med bepansrade 

riddarkavallerier. Den beridne krigarens och härförarens maktposition från hästryggen har 

således aktualitet ända från tidig medeltid fram till modern tid. Kungen, härskaren, riddaren 

är en levande del av vår symbolvärld än idag. Inte minst understödd av statyer med kungar 

till häst på våra torg. Filmen, bilderna och sagorna har aktivt tagit vara på detta tema. I sin 

amerikanska variant finns den mytologiske ensamme cowboyen, som blivit något mycket 

mer än en kodräng. Ryttaren och hans häst talar till oss genom årtusendena. 

I Ållebergssägnerna nämns inget specifikt om magiska svärd. När vapen nämns talas det om 

”rustningar och vapen” som finns vid varje riddares sida. När ryttarna i Ålleberg nämns i 

sägnerna är det särskilt gyllene hjälmar som omnämns. Mot bakgrund av den betydelse 

hjälmarna uppenbarligen haft i den folkvandringstida värdighetssymboliken blir detta förståeligt. 

De gyllene hjälmarnas framträdande roll på Ållebergsryttarna knyter sägenmaterialet 

till det gemensamma mytologiska stoff som förgrenats över stora delar av Europa. Ållebergsryttarnas 

stridsberedda hästar omnämns i sägnerna som själva förutsättningen för deras 

uppdykande. Deras övningar sker till häst och när de drar förbi sker det med dundrande 

hästhovar. Den beridna hären utgör symbolen för ett kraftfullt försvar. 

Ållebergs ryttare uppfyller i sägenmaterialet väl två av tre viktiga kriterier för en arketypisk 

bild av hären som krigs- och kungamakt. 

5.6 Anfäderna, kämparna och återkomsten 

Föreställningarna om en här till bygdens/rikets försvar innehåller centrala komponenter 

som anfädernas vilorum, de fallna kämparna och deras återkomst. 

En plats som binder samman de levande med ättens anfäder är viktig för känslan av tillhörighet 

och ursprung. Det symboliska vilorummet för ättens anfäder ser olika ut i olika religioner 

och kulturer, men gemensamt är någon form av föreställning om en plats där förfäderna 

samlas efter döden. I härkomstmyter finns ofta en sådan plats, vare sig den finns på den 

plats där ätten anses härstamma från eller på den plats där släkten/ätten/folket nu lever. 

Respekten för fornminnen av olika slag är besläktad med samma känsla av samhörighet. 

Lämningar från människor från tider långt tillbaka ger oss en känsla som förbinder oss med 

dessa människor. Den mytiskt laddade platsen för ättens ursprung är en symbolisk form för 

samhörighet med tidigare generationer, bygden och riket. Olika historiska eller mytiska personer 

lämpar sig för att bli sådana symboliska anfäder. Begreppet är maskulint, eller patriarkalt, 

men kan i överförd mening bli feminint. Anmödrar kan sannolikt ha spelat en stor roll 

under bronsålder och längre tillbaka. Något som Ållebergssägnernas kvinnliga aspekter 

tycks handla om (Karlén 1999). Men i västerländsk vedertagen tradition är begreppet masku- 

57

lint. En mytisk plats som kan bindas samman med ättens anfäder är sannolikt en viktig del i 

det rika sägenmaterialet kring Ålleberg. 

I fornnordisk mytologi framträder i de bevarade källorna föreställningar om fallna kämpar. 

Valhalsmyten är ett uttryck för detta. Det är inte längre anfäder, förfäder eller döda släktingar 

som samlas på denna plats. Det är inte heller ett dödsrike, utan en plats mellan de levande 

och döda. Det är inte heller dit alla fallna kämpar kommer, utan endast de tappraste som 

väljs ut av Odens valkyrior. Dessa utsända valkyrior, som svarar för urvalet och övergången 

mellan liv och död, leder tanken till äldre ärings- och dödsrikesgudinnor. Till Valhall förs således 

de utvalda kämparna för att leva ett gott manligt liv. De tränar sina stridsfärdigheter 

under dagarna och har tillgång till mat och dryck i överflöd. De är ständigt uppassade av 

sköna valkyrior som också låter dem leva ut sin sexualitet. Men detta, de fallna kämparnas 

paradis, är inte tänkt att vara för evigt. Kämparna finns i Valhall för att vara redo för den dag 

då de måste gå ut i den yttersta striden. Ållebergssägnerna vilande ryttare uppvisar uppenbara 

likheter med Valhalls fallna kämpar. Dock med den skillnaden att det goda och aktiva 

livet har övergått i en långvarig vila. 

Anfäderna och de vilande kämparna finns på de för ätterna mytiska platserna i händelse av 

att yttre hot kräver kämparnas återkomst. Den fornnordiska mytologin beskriver den slutliga 

striden, Ragnarök, som det yttersta gudarnas kamp. I denna strid behövs ”Odens einherjar”, 

dvs de fallna kämparna i Valhall. Hela föreställningen om ett mellanrike, mellan liv och 

död, tycks bygga på att de tappraste av kämpar behövs ytterligare en gång. I den yttersta 

striden, på den yttersta av dagar, då världen hotas av ofred och undergång behövs denna 

här av kämpar. På samma sätt vilar Ållebergssägnernas ryttare i bergasalen ständigt beredda 

att väckas ur sin slumrande vila för att dra ut till bygdens och rikets försvar. 

Ållebergssägnerna talar inte specifikt om en plats för ättens och folkets anfäder. Men det 

finns spår av sådana föreställningar genom mångfalden av traderade berättelser kring berget. 

Föreställningar om den kraftfulla jordälven och de norr-rinnande magiska krafter antyder 

bergets centrala roll i en mycket gammal äringskult. Sammankopplat med det livgivande 

är också det dödsbringande. De livgivande och dödsbringande gudinnorna utgör ett en 

aspekt av den mytiska platsen för döda anfäder. Denna plats blir genom bland annat den 

fornnordiska mytologin känd som de fallna kämparnas Valhall. Ållebergsryttarna har tagits 

upp i berget efter stora slag. Till exempel såg ”åsyna vittnen” riddare tas upp i berget efter 

slagen vid Åsle 1389 och Breitenfeld 1631. De kommer heller inte till något dödsrike, utan 

syns öva sina styrkor på eller omkring berget. Likheterna med Valhallsmyten är påtagliga. 

Ållebergsryttarna vilar i berget redo att dra ut när så är påkallat. Här finns temat med kämparnas 

återkomst. Ållebergssägnerna berättar dock aldrig om att ryttarna rycker ut. De enda 

berättelser som rör detta tema är när bonden som skulle sälja havre råkar stöta till de hängande 

rustningarna. Ryttarna vaknar då till av detta falska larm, men kan gå till sömns igen. 

Sägnerna kring Drottning Margareta låter dock berätta om hur hon kan förvandla fjädrar till 

ryttare ”Häst å kär, å varev´lia fjär”. Denna mycket kända berättelse är intressant eftersom 

den låter Margareta frammana kämpar. Sägnerna visar dock klart en koppling till föreställningarna 

om de fallna kämparnas återkomst när fara hotar. 

Ållebergssägnernas ryttare uppfyller i sägenmaterialet väl de tre viktiga kriterierna för anfädernas 

mytiska vilorum, de fallna kämparnas paradis och kämparnas återkomst på den yttersta 

dagen. 

58

5.7 Trygghet, identitet och självbild 

Sägnernas mytologiska aspekter bär också på dimensioner av djupare psykologisk karaktär. 

Carl Gustav Jung menar att de föreställningar som vi lägger utanför oss själva; i kulturen, religionen, 

konsten, samhället och relationer till människor omkring oss, i själva verket är projiceringar 

av vårt inre. Mytologiskt laddade sägner ger möjlighet att leva ut fundamentala 

psykologiska behov som trygghet, identitet och självbild. 

När det gäller Ållebergssägnernas ryttare utgör de en symbol för tryggheten. Anfädernas vilorum 

och den beskyddande hären är projicerade representationer för den beskyddande och 

allvise fadern. Ingen ”tror” på hären av ryttare som ska beskydda bygd och rike, men sagornas 

och sägnernas figurer existerar på ett djupare omedvetet plan där de fyller sin funktion. 

Tryggheten i ett gemensamt sägenmaterial binder samman människor, såväl på ett yttre som 

ett inre plan. Ållebergs ryttare blir således symboler för ursprung, bygd och samhörighet liksom 

för en inre internaliserad bild av fadern. 

Ållebergs ryttare är också en representation för identiteten. Den jungianska psykologin pekar 

på det kompensatoriska förhållandet i självet, där mäns omedvetna sidor uttrycks i 

kvinnliga representationer. Jung kallar dessa för anima. Hos kvinnor kallas motsvarigheten 

animus. Sägnerna manliga aspekt fyller således olika funktioner för kvinnor och män. Hos 

män utgör de ett projektionsobjekt för det medvetna yttre, som Jung kallar persona. För kvinnor 

blir sägnernas manliga aspekt en animusrepresentation. Separeringen av manligt/ kvinnligt 

är centrala delar i människors identitetsbygge. 

Sägnerna mytologiska dimensioner rör förhållandet mellan en yttre och inre värld. Uttryckt i 

jungianska termer rör det förhållandet mellan världsbild och självbild. Jung talar om självets 

individuationsprocess där olika aspekter av personligheten först ska separeras (manligt/ 

kvinnligt, liv/död, ont/gott osv) för att sedan förenas i sin dualitet. Sägner, sagor och myter 

är utmärkta projektionsobjekt i självets separerande och individualiserande processer. Ållebergssägnernas 

ryttare kan därför fungera som objekt för både mäns och kvinnors respektive 

pojkars och flickors personlighetsutveckling. 

5.8 Sägnernas manliga aspekt 

Med detta har vi följt spåren efter ryttarna genom det traderade sägenmaterialet om Ållebergs 

ryttare. 

Sägnernas manliga aspekt har i avsnittet ovan diskuterats utifrån följande kriterier 

• svärdet, hjälmen och hästen 

• anfädernas vilorum, de fallna kämparna och deras återkomst 

• trygghet, identitet och självbild 

59

Ållebergssägnernas ryttare måste anses svara upp mot en bedömning utifrån dessa kriterier. 

Sägnernas ryttare är uttalat manliga till sin karaktär, till skillnad från bergets kvinnliga väsen, 

källor och guld. Den mytologiska manliga aspekten av Ållebergssägnerna härigenom 

identifierats. 

60

Litteraturförteckning 

Refererenslitteratur 

- Alcock, Leslie (1990); Arthur´s Britain. London: Penguin Books 

- Ashley, Mike ed. (1995); The Camelot Chronichles. Wings Books 

- Arill, D m fl (1923); Västsvensk Forntro och Folksed, Göteborg: Göteborgs jubileumspublikationer, Elanders 

boktryckeri 

- Bæksted, Anders (1986); Nordiska Gudar och Hjältar. Lund: Politikens Forlag. 

- Bergstrand, Carl-Martin 1939; ”Folktraditioner om gömställen under krig” Folkminnen och Folktankar, 

band 26, sid 151-158 

- Brunius, Clas (1982) Nordens Fransmän. Stockholm: Norstedts. 

- Celander, Hilding (1928) Nordisk jul - Julen i gammaldags bondesed. Stockholm: Hugo Gebers Förlag 

- Celander, Hilding (1955); Förkristen jul - enligt norröna källor. Stockholm: Göteborgs Universitets Årsskrift 

vol LXI, Almqvist & Wiksell 

- Chenevix Trench, Charles (1970) Ridkonstens historia. Norwich: LT:s Förlag. 

- Clunies Ross, Margaret (1996); Hedniska ekon - Myt och samhälle i fornnordisk litteratur. Uddevalla: Anthropos 

- Guerber, H A (1994) Middle Ages - Myths and Legends. London: Studio Editions 

- Forums Historiska Atlas (1983) Gordoba: Bokförlaget Forum 

- Gennep, Arnold van (1960 [1909]); The Rites of Passage. Chicago: University of Chicago Press 

- Harrison, Dick (1999); Krigarnas och helgonens tid -Västeuropas historia 400-800 e Kr. Värnamo: Bokförlaget 

Prisma. 

- Hedeager, Lotte (1997); Skuggor ur en annan verklighet - fornnordiska myter. Finland: Wahlström & 

Widstrand. 

- Hildeman, Karl-Ivar red (1996) Medeltidens litteratur - episk diktning mm, i serien Litteraturens klassiker, 

Bokförlaget PAN Norstedts. 

- Liedholm, John (1976) ”Ätter Jönn”, Dikter av John Liedhom sammanställda av Lars-Erik Linnarsson. 

Falköping: Norders Bokhandel. 

- Lundgren-Nielsen, Fleming red. (1992); På sporet av en dansk identitet. Copenhagen. 

- Lundström, Agneta (1980); ”Vendel och Vendeltid”, Vendeltid. Stockholm: Statens Historiska museum 

- Lönnroth, Lars (1996) Skaldemjödet i berget. Essayer om fornisländsk ordkonst och dess återanvändning 

i tiden. Stockholm: Bokförlaget Atlantis. 

- Matthews, John and Stead, Michael J (1995) King Arthurs Britain, London: Blandford. 

- Matthews, John ed. (1996); Sources of the Grail - An Anthology. Guildford: Floris Books GB/Lindisfarne 

Press US 

- Nancke-Krogh, Sören (1984) ”De gyldene `ryttere`”, Hikuin 10, Höjbjerg 

- Nancke-Krogh, Sören (1992) Shamanens hest. Køpenhavn: Nyt Nordiskt Forlag Arnold Busck 

- Nordisk Familjebok (1909) band 11. Stockholm: Nordisk Familjeboks Förlags AB. 

- Ohlmarks, Åke (1993); FornNordiskt Lexikon. Södertälje: Tiden 

- Ross, Anne (1990) Keltiska sagor och myter. Stockholm: Legenda. 

- Ross, Anne och Robins, Don (1990) Druidens död. Stockholm: Bonnier Fakta Bokförlag. 

- Schjødt, Jens Peter (1984) Aser och vaner. Historie eller struktur? Århus universitet: Fallos. 

- Schröder, Wilhelmina (1902) Borg- och Folksägner. Stockholm: Skandias Bokförlag. 

- Sjöström, Ulla (1998); Kvalitativ metod och vetenskapsteori, Starrin & Svensson (red). Lund: Studentlitteratur. 

- Sturlasson, Snorre (1983) Edda. Översättning Björn Collinder. Stockholm: Forum. 

- Sturlasson, Snorre (1991) Nordiska kungasagor 1-3. Översättning Karl G Johansson. Stockholm: Fabel 

Bokförlag 

61

Tryckt litteratur med uppteckningar av Ållebergssägnerna 

- Afzelius, A A (1843) Swenska folkets Sago-häfvder, del V, Stockholm 

- Berggren, Fredrik (1894) Från Vestergötlands Bygder - hågkomster och kulturteckningar, Ulricehamn, S 

M Kjöllerströms Förlag. 

- Bergstrand, Carl-Martin (1944) Västgötasägner, Göteborg, Gumperts Förlag 

- Götlind, Johan (1926) Saga, Sägen och Folkliv i Västergötland. Västergötland B:4 - Bidrag till landskapets 

kulturhistoria och naturbeskrivning, Uppsala, AB L Norblads Bokhandel. 

- Henrici, Ida (1904) ”Sägner om Ålleberg”, Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5 

- Hofberg, Herman (1882) ”Riddarna i Ålleberg” Svenska Folksägner, Uddevalla, facsimileutgåva 1981 Niloebiblioteket 

nr 11, ISBN 91-7102-117-5 

- Johnsson, Pehr (1915) Ur Wästergötlands Sagoskatt, Mariestad, Mariestads Typografiska Anstalt 

- Jungner, Hugo (1922) Gudinnan Frigg och Als härad - en studie i Västergötlands religions- språk- och 

bebyggelsehistoria. Akademisk avhandling, Uppsala, Wretmans Boktryckeri. 

- Kellerman, Gösta (1958) Västgötsk Forntro och Folktro, Västergötlland A:10 - bidrag till landskapets kulturhistoria 

och naturbeskrivning, Lund, Carl Bloms Boktryckeri AB 

- Klintberg, Bengt af; red (1983) Nordsägner, Saarijärvi, Föreningarna Nordens Förbund 

- Klintberg, Bengt af (1986) Svenska folksägner, (första upplagan 1972), Stockholm, Norstedts 

- Lampa, Sven (1896) Om folklig övertro, Föreningen Heimdals Folkskrifter nr 39, Stockholm, F. & G. Beijers 

Bokförlagsaktiebolag 

- Lampa, Sven (1904) ”Tillägg till sägner om Ålleberg”, Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II, 

fjärde och femte häftena 

- Lindberg, Gustaf (1910) ”Sagor, och sägner m.m från staden och orten - De sofvande kämparna i Ålleberg”, 

Falköping Förr och Nu, Falköping, Falköpings Tidnings Tryckeri. 

- Ljunggren, Thure L (1784) Beskrivning över Slöta och Karleby socknar,manuskript KB - M 98 

- Ljungström, Claes Johan (1877) Wartofta Härad och staden Falköping, Facsimileupplaga 1975 Bokförlaget 

Rediviva, Stockholm 

- Lundqvist, Bo V:son (1967) Falköping genom tiderna, del 1, Falköping, Falköpings Tidnings Tryckeri. 

- Nationalencyklopedin (1996) Band 20. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker. 

- Nordisk Familjebok (1922) band 33. Stockholm: Nordisk Familjeboks Förlags AB. 

- Nordlund, Aino (1934) ”Kämparna i Ålleberg”, Barnbiblioteket Saga, nr 160, red A Hammarlund, Stockholm, 

Svensk Lärartidnings Förlag 

- Sandberg, Erik (1949) ”Slaget vid Åsle”, Falköpings Tidning 27/8 1949 (samt Västergötlands Fornminnesförenings 

Tidskrift) 

- Sandberg, Erik (1956) ”Sägner om Ålleberg”, Falbygden, nr 11, Falköping, Falbygdens Hembygds- och 

Fornminnesförening 

- Schön, Ebbe (1986) Älvor, vättar och andra väsen, andra upplagan, Kristianstad, Rabén och Sjögren, 

- Smedberg, Alfred (1911) ”Den fiffige tomten vid Ålleberg”, Bland tomtar och troll, 5:e årgången, Göteborg, 

Åhlén & Åkerlunds Förlag 

- Smedberg, Alfred (1921) ”Guldkedjan i Ålleberg”, Silverslottet - nya sagor och gamla sägner, Göteborg, I 

A Lindblads Förlag, (först publicerad i Sagoprinsen 9:e årg 1916) 

- Storckenfeldt, Elin (1907) ”Västgötasägner, upptecknade i Åsaka och s:n (Vartofta här.)”, Svenska 

Landsmål och Svenskt Folkliv , Stockholm, P. A. Norstedt & Söner 

- Strindberg, August (1915) ”Gullhjälmarne i Ålleberg”, Sagor, Stockholm, Albert Bonniers Förlag 

- Svensson, Hilding (1933) ”Vid Ållebergs änne” Falköpingstypografernas påsktidning, Falköping 

- Svensson, Hilding (1935?) Kring Ållebergs ände, anteckning i muséet, stencil 

- Svensson, Hilding (1935) Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 

- Thorsander, Gustaf (1887) I gårdar och byar - en samling folklifsskildringar, historier, minnen och sägner 

från en gammal kulturbild, Stockholm, Carl Sunesons Förlag 

- ULMA 111:347 (1900) Uppsala Landsmålsarkiv, Uppsala 

- Werner, Hilder (1869) Västergötlands fornminnen - Anteckningar, Stockholm 

62

Artiklar mm om Ållebergsägnerna 

- Andersson, Karl-Erik 1994 ”Ållebergskragen - fakta och sägner”, Årskrift 1 - 1994, Karleby Hembygds- 

och Fornminnesförening 

- Karleby Hembygds- och Fornminnesförening (1989) ”Bebyggelse vid Ålleberg, Årskrift 6 - 1989, 

- Karlén, Karl-Erik (1992) ”Bebyggelse vid Ålleberg”, Årskrift 9 - 1992, Karleby Hembygds- och Fornminnesförening 

- Karlén, Roger (1996) ”Sägnerna berättar om Ålleberg”, Forntida Nyheter från Falbygden 1996, sid 4. 

- Karlén, Roger (1996) ”Västgöta Ting”, Tidskriften Sober, nr 2/1996, sid 34-38 

- Karlén, Roger (1996) ”Hur många var (är) Ållebergs Ryttare”, Falköpings Tidning, 3/8 1996, sid 10-11. 

- Karlén, Roger (1997) ”Ålleberg - sägnernas berg”, Forntida Nyheter från Falbygden 1997, sid 2. 

- Karlén, Roger (1997) ”Västgöta Ting för fjärde året”, Programblad Västgöta Ting 1997, sid 2-3. 

- Karlén, Roger (1997) ”Ålleberg - sägnernas berg”, Programblad Västgöta Ting 1997, sid 8-9. 

- Karlén, Roger (1998) ”Ur dimmorna kring Hornborgasjön”, Forntida Nyheter från Falbygden 1998, sid 2. 

- Karlén, Roger (1998) ”Det magiska och vackra Ålleberg”, Programblad Västgöta Ting 1998, sid 8-11. 

- Karlén, Roger (1998) ”Sägnen om Ållebergs Ryttare lever vidare ännu i vår tid”, Programblad Ur dimmorna 

kring Hornborgasjön 1998, sid 12-16. 

- Karlén, Roger (1998) ”Ålleberg - det västgötska sagoberget”, Falköpings Tidning 3/6 1998 

- Karlén, Roger (1998) ”Ållebergssägnerna - en sammanställning av 120 sägenuppteckningar”, 

ej publicerad stencil 

- Karlén, Roger (1999) Gudinnan Ålla - Ållebergssägnernas kvinnliga aspekt. B-uppsats kulturpedagogik, 

Högskolan i Gävle. 

- Karlén, Roger (1999) ”En dov vibrerande ton”, Forntida Nyheter från Falbygden 1999, sid 2. 

- Karlén, Roger (1999) ”Trollpackan en mäktig gudinna”, Forntida Nyheter från Falbygden 1999, sid 4. 

- Karlén, Roger (1999) ”Ålleberg - sägnernas berg”, Forntida Nyheter från Falbygden 1999, sid 11. 

- Karlén, Roger (2000) ”I dimmorna kring Ålleberg”, manus teaterföreställning sommaren 2000, stencil. 

63

Förteckning över Ållebergssägnerna 

Om Ålleberg 

001 Ett med kölen i vädret vändt skepp (Werner 1869) 

002 Ålleberg - Falbygdens prydnad (Berggren 1894) 

003 Fordom en prydnad för Falbygden (Nordisk Familjebok 1922) 

004 Falköpingsborna och Ålleberg (Svensson 1933) 

005 Segelflygskola (Nationalencyklopedin 1996) 

Om sägnerna 

006 Olger Dansk och Turken (Ljunggren 1784) 

007 Holger Danske i Ålleberg (Ljunggren 1784) 

008 Många sagor och spökelser (Afzelius 1843) 

009 Många sägner om berget (Berggren 1894) 

010 I Himmelsberget likasum Ålleberg (ULMA 1900) 

011 En av traditionen vårdad skön sagodräkt (Henrici 1904) 

012 Riddarsägnernas ursprung (Henrici 1904) 

013 Myter och sagor i förvandling (Jungner 1922) 

014 Om jordälven (Jungner 1922) 

015 De bottenlösa sjöarna på berget (Jungner 1922) 

016 Ett västgötskt Sökkvabekkr (Jungner 1922) 

017 Ett västgötskt Valhall (Jungner 1922) 

018 Landskapets mest kända sägen (Götlind 1926) 

019 Sägnerna kring Ållebergs änne (Svensson 1933) 

020 Många märkvärdiga ting (Svensson 1935) 

021 Det sägenomspunna Ålleberg (Sandberg 1956) 

022 Helveteskärr och nordläge (Kellerman 1958) 

023 Sägner om sovande kungar och krigshärar (af Klintberg 1983) 

024 Berget med sovande krigsmän (Schön 1986) 

025 Den sovande hären i berget (af Klintberg 1986) 

026 Vilka är ryttarna? (Schön 1986) 

Sagornas berg 

027 Ålle och Tova (Falköpings Historia 1910) 

028 Den fiffige tomten vid Ålleberg (Smedberg 1911) 

029 Gullhjälmarne i Ålleberg (Strindberg 1915) 

030 Jätten, sjömannen och guldstenarna (Johnsson 1915) 

032 Guldkedjan i Ålleberg (Smedberg 1921) 

032 Hur guldkedjan hamnade i bergsklyftan (Smedberg 1921) 

033 Vallpojken Nils och slaget vid Breitenfeld (Nordlund 1934) 

Bergasalen och de vilande kämparna 

034 Bonden från skogsbygden som sålde malt (Afzelius 1843) 

035 Bonden och betslen (Werner 1869) 

036 Bonden ochdet bergtagna rytteriet (Ljungström 1877) 

037 Bonden vars pengar blev till hyvelspån (Ljungström 1877) 

038 Bonden som skulle sälja råg i Jönköping (Hofberg 1882) 

039 Bonden som skulle sälja malt (Thorsander 1887) 

040 Bonden som var inne i berget (Berggren 1894) 

041 Bonden som räknade sina pengar (Henrici 1904) 

042 De sovande ryttarna i Ålleberg (Svensson 1906) 

043 Boen som mötte en liten gråklädder kar (Storckenfeldt 1907) 

044 Bonden som inte kunde låta bli seltygen (Jungner 1922) 

045 Bonden som sålde säd (Götlind 1926) 

64

046 Bonden som tittade i säcken (Svensson 1933) 

047 Bonden som såg de granna selarna (Bergstrand 1944) 

048 Bonden som körde in i berget (Bergstrand 1944) 

049 Skörstorpsbonden som sålde havre (Sandberg 1956) 

050 Bonden som trodde han var i en herrgård (Schön 1986) 

051 Övning i höstdimmorna (Jungner 1922) 

052 Armén som tältade på berget (Jungner 1922) 

053 Efter andra slaget vid Breitenfeld (Jungner 1922) 

054 Tolfte Karl i det fasliga berget (Jungner 1922) 

055 Lilliehöök och hans bussar (Schön 1986) 

Händelser vid ännen 

056 Bonden som var borta i fyrtio år (Afzelius 1843) 

057 Midnattsvandrare (Werner 1869) 

058 Bonden som blev bergtagen (Thorsander 1887) 

059 Drängen som drack med ryttarna (Berggren 1894) 

060 Prästen som försvann i berget (Henrici 1904) 

061 Boen sum gravde tre nätter (Storckenfeldt 1907) 

062 Drängen som såg järndörren (Storckenfeldt 1907) 

063 När det lyste vid ännen (Svensson 1933) 

064 Bonden som mördades vid Lokakällan (Svensson 1933) 

065 Drängen som hörde kämparna (Svensson 1935) 

066 Kämparnas väckarklocka (Svensson 1935) 

067 Ännasum ena kyrkedörr (Svensson 1935) 

068 Som ett dikessnöre var långt (Svensson 1935) 

069 Den bergtagne prästen (Svensson 1935) 

070 Möte med Skam som körde lik (Sandberg 1956) 

071 Mannen som aldrig mer kunde ropa (Sandberg 1956) 

072 Vallpojken som mötte riddaren (Schön 1986) 

Guldet 

073 Guldhalskragen och tyska riddare (Werner 1869) 

074 Guldkedjan och tuppen med halmlasset (Henrici 1904) 

075 Den glänsande klumpen i klyftan (Jungner 1922) 

076 Nu ä ho mi! (Jungner 1922) 

077 Helje som hittade guldsmycket (Svensson 1935) 

078 Smycket som föll tillbaka i klippet (Svensson 1935) 

079 Drottningens halskedja i bergskällan (Sandberg 1949) 

080 Tiggaren som fick guldpengar (Sandberg 1956) 

Drottning Margareta 

081 Guldhjelmsriddarne och slaget 1389 (Werner 1869) 

082 Nyckelängen och Fru Skår (Werner 1869) 

083 Albrekts skans och mössa (Werner 1869) 

084 Albrekts guldhjelmsriddare (Thorsander 1887) 

085 Albrekts guldhjelmsriddare går igen (Thorsander 1887) 

086 Mannen som föll ner på Albrekts riddare (Thorsander 1887) 

087 Guldhjelmsriddarna som red in i berget (Thorsander 1887) 

088 Häst å kär å varevelia fjär (Jungner 1922) 

089 Hur Ållebergs ryttare blevo till (Götlind 1926) 

090 Drottning Margaretas guldkrona (Svensson 1935) 

091 Rådet från bergafolket (Sandberg 1949) 

092 Margareta skakade fram ryttarna (Schön 1986) 

Jättar och troll 

093 Jättens far som byggde Olleberg (Ljungström 1877) 

094 Jättens kvinna som bar ihop Ålleberget (Lampa 1896) 

65

095 Gästabud i Himmelsberget (Götlind 1926) 

096 Två hiskeliga jättar på prediksstolen (Svensson 1933) 

097 Jätteskorstenarna (Svensson 1935) 

098 Lotta och den storväxta trollkvinnan (Henrici 1904) 

099 Barjatröllskäringa och halmstråt (Storckenfeldt 1907) 

100 Barjatröllskvenna och Vartöftasjön (Storckenfeldt 1907) 

101 Bergakäringen som lånade en bytta dricka (Bergstrand 1944) 

102 Trollet som kastade sten mot kyrkan (Sandberg 1956) 

103 Trollkäringen som kastade sten (Sandberg 1956) 

104 Trollkäringen tvättar sin nyfödde unge (Sandberg 1956) 

105 Pigan som togs in i berget av trollen (Sandberg 1956) 

Ålle och Ålla 

106 Ållebergsgubben som skakar sina bolster (Henrici 1904) 

107 Bergakungen Åller (Jungner 1922) 

108 Ållebergskäringa med den randiga kjolen (Henrici 1904) 

109 När Ålla bryggar blir det ihållande regn (Henrici 1904) 

110 Ållemora och vurtasnoka (Storckenfeldt 1907) 

111 När Mössa söftar å Ålla bröggar (Sandberg 1933) 

Jordälven 

112 Jordälven som bröt fram i Slöta (Jungner 1922) 

113 Jordälven som bröt fram på Övergården (Jungner 1922) 

114 Mjölnaren som tänkte gräva fram älven (Jungner 1922) 

115 Mjölnaren och strömmen från berget (Jungner 1922) 

116 När jordälven bröt fram i Lokakällan (Jungner 1922) 

117 Männen som hittade jordälven (Jungner 1922) 

118 Jätten som skulle slå hål på dammfästet (Svensson 1933) 

119 Sedan har inte jordälva hörts av mer (Svensson 1933) 

120 Jordälven som höll på att dränka Karleby (Sandberg 1956) 

66

Ållebergs ryttare - westsidestories

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?