Ållebergs ryttare - westsidestories

4.6 De vilande ryttarna i Ålleberg
Hären av ryttare som vilar i den mäktiga salen i Ålleberg är ett sägentema som fortfarande
lever på falbygden i Västergötland. Ingen egentlig motsvarighet står att finna i det svenska
sägenmaterialet, utan paralleller får sökas i Europa och mer kända mytologiska figurer som
Holger Danske, kung Arthur, Karl den store och riddar Roland.
Genom medeltidens rimkrönikörer finns dessa mytologiska figurer bevarade. Krönikorna
har sedan tjänat som inspirationskälla för nationella bearbetningar, pålagringar och utsmyckningar.
Särskilt Arthurmyten har varit föremål för mycket diskussion och på de brittiska
öarna finns en livaktig forskning kring kung Arthur och hans tid. Fortfarande lever Arthurmyten
genom nya böcker och filmatiseringar. Turistindustrin drar stor nytta av en lång
rad platser som kopplas till kung Arthur och hans riddare.
Medeltidens rimkrönikörer skildrar dock inte ryttarna i Ålleberg, utan berättelserna har levt
vidare genom muntligt tradition. Först under 1700-talets senare del och under 1800-talet nedtecknades
dessa folkliga sägner. Inga tidigare skriftliga belägg finns kring detta sägenmaterial,
vilket gör att det inte med säkerhet går att påstå att ryttarsägnerna härrör från ett betydligt
äldre samgermanskt sägenmaterial.
Dock finns en samstämmighet i flera avseenden som gör att det på rimliga grunder går att
anta att den muntliga traditionen bevarat en föreställningsvärld som minst sträcker sig tillbaka
till folkvandringstid, den tid då motsvarande berättelser florerade i Europa. Men det
finns också inslag i berättelserna som bär spår från äldre tider än så.
Föreställningarna om stupade kämpar inne i ett berg bär starka drag av den av Snorre Sturlasson
återgivna valhallsmyten. Dock är berättelserna om ryttarna i Ålleberg mer återhållsamma
vad gäller gästabud och angenämt umgänge. Ållebergsryttarna vilar i djup sömn,
men ständigt beredda att sitta upp på sina hästar så snart land och rike hotas av ofred. I likhet
med Odens einherjar finns de i den guldglänsande salen, som rymmer oräknerliga män.
Detta leder tanken till föreställningar om ett ättens dödsrike som är betydligt äldre än de
folkvandringstida härkomstmyterna. Kanske var det ett sådana dödsriken som Snorre Sturlasson
fick höra berättas om när han reste omkring i Västergötland under 1200-talet för att
skriva islänningarnas historia.
Fyndet av den magnifika guldhalskragen, daterad till 400-500-tal, vid Ållebergs norra rasbrant
styrker argumentationen att Ålleberg spelat en roll i den folkvandringstida föreställningsvärlden.
Guldhalskragen innehåller en mångfald av det symbolik och med magiskrituell
betydelse.
Genom att följa spåren efter ryttarnas hästar bakåt i tiden, ut i Europa, genom fornnordisk
mytologi och medeltida krönikörer, går det att hitta pålagringar och teman som finns nedärvda
i sägnerna kring Ålleberg. Från sent 1700-tal, 1800-tal och början av 1900-talet finns
dessa folkliga berättelser nedtecknade av nitiska folklivsskildrare, till vilka vi sänder en tacksamhetens
tanke.
50