Ållebergs ryttare - westsidestories

onsålder, omnämnt av Julius Caesar år 50 f Kr, så medförde sannolikt Attilas hunner en ny
dimension.
3.7 Den tidiga medeltidens rytterier
Ryttarlegenderna bör rimligen ha uppstått först när beridna trupper kom att användas framgångsrikt
i krig. Därför kan det vara av intresse att se när detta skedde. Harrison (1999) menar
att bilden av den tidigmedeltida krigföringen har fått ändras, från att tidigare ha framhållet
rytteriernas stora betydelse hos franker, langobarder, visigoter med flera. I äldre litteratur
beskrivs ofta härförarna som ledare för medeltida riddarkavallerier.
Harrison (1999) menar att den enda väsentligt viktiga funktion som beridna trupper hade
under hela den tidiga medeltiden var att spionera på fienden, störa fienden och möjligen tjäna
som en första anfallsvåg. Rytterierna användes senare till blixtattacker bakom ryggen på
fiendens fottrupper. Särskilt goterna använde denna taktik för att skapa panik och bereda
vägen för det egna fotfolket. De utvecklade taktiken framgångsrikt genom att anfalla med
häst och spjut. När ostrogotriket föll i mitten av 500-talet förklarade de själva det med att de
inte haft vett att använda det bepansrade bågskytterytteriet som hade utvecklats i öster.
Dock finns det skäl att hävda att Harrison (1999) underskattar bland annat de tidiga germanska
rytteriernas kapacitet (fackgranskarens kommentar).
Tidigmedeltida lagstiftare var noga med att föreskriva vilken utrustning och vilka vapen
som de beridna trupperna skulle använda. Den langobardiske kungen Aistulfs lag från 750talet
beskrev utförligt den utrustning som skulle medföras i kriget mot bysantinarna. Här regleras
förhållandet mellan förmögenhet och stridsförmåga och mellan raderna anas ett behov
av ett samhälligt intresse av att markera statusgränser. (Harrison 1999).
Stigbygelns införande i Europa under 700-talet har ansetts som avgörande för riddarkavalleriernas
framgångar. Men historikerna är numera överens om det var först under 900-talet då
man klarade av att hitta ett sätt som höll fast sadeln i alla lägen som de tekniska förutsättningarna
fanns för ett kraftfullt bepansrat kavalleri.
Det första tillförlitliga beviset på stigbygelns förekomst finns i en biografi av en kinesisk officer
från 477 e Kr. Han uppger också att de uppfanns av hunnerna. Därefter spreds stigbygeln
österut till Kina, västerut till Sibirien och de ryska stäpperna och slutligen till Europa. Stigbyglarnas
betydelse var dels de beridna bågskyttarnas möjligheter att stå upp och skjuta sidledes
i full galopp och dels för det senare kommande tunga kavalleriet, där det nu blev möjligt
att lägga kraften bakom vapnet. (Chenevix Trench 1970).
Övergången från ett antikt sätt att strida, med tonvikten lagd på fotfolk, till det högmedeltida,
med tonvikt på väpnade och rustade kavallerier, skedde först under 800-talet och första
hälften av 900-talet. Krav restes successivt från härskarna i de västeuropeiska länderna att de
bemedlade i samhället skulle bidra till de beridna styrkorna genom häst, riddare i brynja och
vapen. Denna intention fanns redan i den tidigare nämnda Aistulfs lag från år 750, men
genomfördes först under 900-talet. Inte förrän tidigast under mitten av 900-talet lärde man
sig använda lansen. Genom att stigbygeln förankrades i den övriga utrustningen blev det
möjligt att effektivt ta spjärn för att inte kastas ur sadeln när lansen träffade motståndaren.
En okänd konstnär vid mellersta Elbe omkring 700 avbildade en mäktig östfrankisk eller
västslavisk krigare till häst med spjut, sköld och svärd. Det vanligaste och billigaste var spju-
40