Ållebergs ryttare - westsidestories

Detsamma gör Hofberg när han målande beskriver bergasalens inre. Dock kan man förstå att
han inspirerats av Werners beskrivning. Detaljen om de ”silfverbeslagna” hovarna förekommer
bara i dessa båda beskrivningar. Huruvida det rör sig om silverskor på hästarna eller
om det till och med är så att hovarna dekorerats i silver är oklart. Om det bara skulle röra
sig om hästskorna skulle det knappast ha gått att fastställa om de var av silver bara genom
att titta in i salen. Så låt oss anta att de ”silfverbeslagna hofvarna” utgjordes av någon form
av extra utsmyckning som fick hovarna att glänsa vitt som kontrast mot ”det rödaste guld”.
…Först kom han i en stor, grann sal. Midt på golfvet stod ett långt bord, och på detsamma lågo
tolf guldhjelmar, de grannaste man någonsin kunde se, och rundt kring väggarna lågo i djup
sömn tolf riddare i lysande rustningar… Då gick han vidare och kom in i ett stort stall, der tolf
de ståtligaste hästar, med betsel och remtyg af rödaste guld, stodo och stampade med silfverbeslagna
hovar i spiltorna…(Hofberg 1882, uppteckning 38).
Thorsander gör 1887 ett antal beskrivningar som är kopplade till slaget vid Åsle. Han är dock
inte lika bestämd vad gäller antal, utan menar att det rörde sig om ”en trupp guldhjelmsriddare”
som efter slaget red rakt in i berget.
…I Ållebergs-trakten berättar man att bataljdagen i solnedgången kom en trupp guldhjelmsriddare
sprängande öfver fältet. Deras rustningar skrimrade som guld i aftonsolen.
Truppen red rakt mot berget och in i en klyfta mellan dess väldiga stalper och försvann. I folktron
finnas de i berget ännu… (Thorsander 1887, uppteckning 87).
Uppfattningen om att ryttarna skulle ha varit tolv till antalet eller en mindre grupp verkar
således ha sin koppling till slaget vid Åsle 1389. Det är då denna okända skara ryttare sluter
upp på den nordiska härens sida, och har en betydande del i den slutliga segern.
Ursprunget till att ryttarna skulle vara just tolv är sannolikt en fråga om den symboliska
laddningen i talet tolv. Jesu tolv lärjungar är kanske det mest kända exemplet. De tolv lärjungarna
bildar det jämna talet, och tillsammans med Jesus uppstår det talet tretton. Det
jämna och det ojämna, det manliga och det kvinnliga, det konkreta och det abstrakta förenas
i talen tolv och tretton. De tolv ryttarna som sluter upp kring en härförare blir tretton.
Men framför allt framstår de tolv guldhjelmsryttarna som en anpassning till den historiska
händelse som slaget 1389 utgör. Det är inte på grund av sin i antal överlägsna styrka som
den nordiska hären segrar, utan genom sitt mod. I det perspektivet passar det inte att en
armé på flera tusen man sluter upp från bergets inre. En liten symbolisk skara ger berättelsen
rätt prägel.
Mer vanligt i uppteckningarna är dock att ryttarna är betydligt fler. Det exakta antalet är inte
det viktiga, utan det faktum att de är många. En här, ett regemente eller oräknerliga är omdömen
som ges.
…Huru många de voro, kunde bonden ej i hast öfverräkna, men af ryttaren, som hade vakten,
fick han veta, att det var ett helt regemente… (Berggren 1894, uppteckning 40).
…Rundt omkring i den väldiga bergssalen stodo hundrade sinom hundrade de ståtligaste hästar,
bredvid hvarje häst låg en sofvande ryttare och öfver hvarje ryttare hängde en gyllene rustning…(Henrici
1904, uppteckning 41).
…En mängd hästar, sadlade och färdiga, stodo i spiltor, och framför fötterna på varje häst låg
en ryttare i full rustning och sov… (Götlind 1926, uppteckning 45).
20