Ållebergs ryttare - westsidestories

heter Sigtuna. I Svitiod blev Odens son Yngve kung, och från honom härstammar ynglingaätten.
Oden fortsatte sedan till Norge, där hans son Saeming blev kung. Från honom härstammar
de norska kungarna.
I Heimskringla ges en lite annan version. Här berättar Snorre om Odens rike som ligger nära
Svarta havet. Genom detta rike rinner floden Tanais (Don) ut i Svarta havet som skiljer de tre
världsdelarna åt. Öster om floden ligger Asien, i väster ligger Europa. I Asien ligger Asland
med huvudstaden Asgård. I denna stad bor Oden. Platsen var en offerplats som styrdes av
tolv hovgodar (offerpräster). De skulle leda bloten och döma mellan människor. Oden var en
stor krigare som hade rest vida omkring och skaffat mycket makt. Han segrade i varje strid
utom i den strid som Snorre skriver om tidigare, nämligen kampen med vanerna, som slutade
oavgjord.
Eftersom Oden var synsk stod det klart för honom att han skulle befolka norra delen av jorden.
Han satte sina bröder Vile och Ve att styra Asgård, och begav sig norrut med mycket
folk och sina hovgodar. Först västerut till Gårdarike (Ryssland) och därefter söderut till Saxland.
Hans söner sattes att regera där och Oden fortsatte norrut. Han slog sig ner på en ö som
kom att heta Odensö (Odense) på Fyn.
Därefter sände Oden Gefion över sundet för att söka land. Hon kom till kung Gylfe som gav
henne ett plogland. Hon begav sig sedan till Jotunheim (jättarnas land) och fick fyra söner
med en jätte. Dem förvandlade hon till oxar och spände dem för plogen och drog landet ut i
havet i väster, alldeles ovanför Odense. Det kallas Själland och där bosatte sig Gefion. Odens
son Skjold fick henne till hustru.
Oden begav sig sedan till kung Gylfe. De båda mätte sina krafter med varann i många kraftprov
med list och trolldomskonster. Oden var dock den som gick segrande ur dessa kraftmätningar.
Han lade stora landområden under sig och gav hovgodarna boplatser.
Snorres två berättelser om Odens vandring överensstämmer inte helt, men i det väsentliga
ges ändå en likartad beskrivning. Oden framställs som en världslig krigarkung med speciella
egenskaper som magi och trolldomskonst. Hans söner fick försvara de områden han lagt under
sig. Hovgodarna som satt inne med den rituella makten tog han med sig till det rike han
bosatte sig i. Oden var kungen som stod över alla. Den sociala ordningen bland asarna speglar
den nordiska kunga- och härskarideologin. Makten över land och rikedomar var sammankopplad
med det rituella systemet och därmed förbindelsen till den andra världen.
Berättelserna om Odens vandring till Norden, motsvarar de kontinentala germanernas och
de anglosaxiska folkens historier om folkvandringar. Religionshistorikerna är dock oeniga
om Odenkultens ålder och betydelsen av asarnas vandring. En uppfattning kopplar den
samman med indoeuropéernas vandringar från trakterna vid Svarta Havet till Europa 5 600 f
Kr och så fall nått Norden i början av 4000 f Kr. Andra menar att kontakter uppstod under
goternas vandring söderut till Svarta havskusten och norrut igen med herulerna år 510 och
goterna 550 e Kr. Detta innebär att Odenkulten skulle ha nått Skandinavien genom den ständiga
kontakten mellan goter och götar från 200 e Kr. På grundval av enbart det arkeologiska
materialet finns det inga klara spår av Odenkult och asatro före folkvandringstidens början.
(Hedeager 1997).
Snorre kan möjligen antyda svaret genom Eddans redogörelse för Odens släktförhållanden.
Oden kallas här Woden och uppmärksammar läsaren på att detta är ”den vi kallar Oden”.
Woden eller Wotan var, enligt vissa forskare, germanernas gamla gudom för krigsextasen,
för det vilda och rasande, för åska och storm, för magisk makt och religiösa ceremonier. He-
44