Ållebergs ryttare - westsidestories

stod qvar en stor och präcktig kopparkittel, full av skön vört, hvilket alt hustrun fick behålla,
och hade sedan god framgång och drygsel i alla sina företag, samt lefde derefter med sin man i
all kärlighet.
Denna tilldragelse förlägges äfven till Ålle- eller Svaleberget. Vid ett bröllop i Arnäs, det säges
äfven Falnhult, anlände en af gästerna sednare än öfrige, och sedan han bland dem nedsatt sig
yttrade han efter en stund: ”Jag kommer nu ihog att, då jag färdades förbi Ålleberget, tyckte jag
mig höra en röst som bad mig tillsäga, att Wid-Wåli skulle gå hem, emedan Kålsupen fallit i elden.”
Knapt var detta uttaladt förrän ett stort Troll, som dittills varit osynligt, framkröp under
bordet, och klagande begaf sig bort med stor skyndsamhet… (Rääf 1856).
I sin västgötska variant låter denna sägen så här.
Dä va en pajk, tjänte dräng på Viken. Han ade fått säk ett par vita ullvanta, män garnt hade-nte
tutt te dän ene tummen, utan dän ade mor-ans vart tvongen te binna tå svart garn. Så sulle
drängen fara bort ätter potäter, fö-rli brände brännevin dar på gårln. Nör an for hemm mä potätera
o kumm mettför Ållebärsänne, så skrek dä så alldeles innifrå barjet: ”Hö-rlu mä vite vanten
o svarte tummen! Du sa bea vurtasnoka gå hemm. Seg att ållermora ä dör!” Drängen an vart
änna förskrämder, förstår säk, o körle darifrå så möe an rådde.
Nör an kumm hemm mä potätera o lassa å dum i brännerit, va mor-ans dar o ella. Då sa-n:
”Hör I mor”, sa-n, ”I får allt vara bra o binna en viter tumme på vanten, hälla skälle-rli på mäk.
Nör a kumm te Ållebärsänne, så skrek dä så änna anskrämmelit innifrå barjet: ”Hö-rlu mä vite
vanten o svarte tummen”, sa dä, ”du sa bea vurtasnoka gå hemm. Seg, att ållermora ä dör!” - O
sum drängen hade sakt-et, så ble dä ett liv i körsten! Dä ballra o slo o skrek, o mä däsamma
kumm dar ena fuller vurtabalja nervältanes i spisen.
Dä va vurtasnoka sum fekk så brått te je se hemm, nör o hörle, att ållemora va dör, så o hindente
ta mä säk vurta, ho ade stöerlt. (Storckenfelt 1907, uppteckning 110).
Ytterligare en sägen som återfinns både kring västgötska Ålleberg och östgötska Ålleberget
är den om trollen som lånade en öltunna/kar med dricka. Som framgår så lönar det sig att
inte vara småaktig när trollen ber om en tjänst.
Uti Ålleberget och Helgeklint bodde i förtiden särskilda hushåll av Troll. En sommarnatt då
bonden i Äng, andre säga Slogebo, för svalka skull tagit sitt läger på logen, inkom en Trollqvinna
från Helgeklint, begärandes att få låna en öltunna, i ändamål att begagnas vid brygden till
det bröllop, hon ämnade hålla åt sin dotter med en son från Ålleberget; hvarjemte hon lofvade
bonden få smaka ölet, om han på utsatt natt åter lade sig på logen. Under den bestämda natten
kom samma Troll tillbaka, och medförde icke blott lånta tunnan, utan äfven, i lega för densamma,
en ståtlig silverkanna, full av färsköl, af hvilka gåfvor bonden behöll den ena, men tordes
icke smaka den andra. (Rääf 1856).
Motsvarande sägen kring västgötska Ålleberg låter som följer.
Bergatroll har det funnits förr i Ålleberg och Varkullen. Det kom en bergakäring till ett bondställe
och lånade ett helt kar med dricka. Hon kallade karet för en bytta. Några dagar därefter
kom hon igen med samma kar fullt med dricka och tackade för lånet (Bergstrand 1944, uppteckning
101).
Varför då denna utvikning om trollsägner? För det första finns en namnöverensstämmelse
mellan Ålleberg på falbygden och Ålleberget på ön i Sommen. För det andra finns ett likartat
sägenmaterial om troll, vilket vi sett ovan. Men det som gör det intressant är att det dessutom
finns en sägen förtecknad av Rääf om en här av ryttare i skogen Hålveden i samma område.
Rääf skriver att han fått tag på denna berättelse ”Utur en handskrift på v. Engeströmska
Bibliotheket i Stockholm har af dess lärde och välvillige föreståndare Herr Exp:s Secret S. G. Wallencreutz
blifvit meddelad följande berättelse”. Rääf återger denna berättelse som följer.
30