Ållebergs ryttare - westsidestories

Lars Lönnroth (1996) kallar Snorres Edda för ”Nordens äldsta lärobok i poetik”. Lönnroth pekar
på att det i Eddan framträder två helt olika sätt att betrakta skaldekonsten. Dels är skaldekonsten
ett hantverk som måste läras genom omsorgsfullt studium av versregler och exempel
från äldre skalder, och dels är skaldekonsten en gåva från Oden. Det magiska berusande
mjödet, som rövats i urtiden ur jättarnas berg, får endast de utvalda skalderna dricka. Här
framträder skaldekonstens två sidor, tanke och känsla, logos och eros. Eller som Lönnroth
skriver ”dessa båda synsätt förhåller sig till varann som det apollinska och det dionysiska i Nietsches
estetik”.
Kan det vara så att Valhall bör betraktas på detta dubbla sätt; en krigiskt manlig sal i världsträdets
översta grenar och ett underjordiskt rike med kvinnliga jordbundna och livgivande
egenskaper, riken som utgör en dualitet genom gudarnas förening med jättarnas döttrar,
asarnas giftermål med vanerna och som i myten om skaldemjödet i berget, där den magiska
drycken skapas av gudar, dvärgar och jättar.
4.4 Kämparnas återkomst
Arnold van Genneps (1960 [1909]) klassiska undersökning, Rites of Passage, av människors
övergångsriter framhåller att alla ritualer om övergång från ett stadium till ett annat har
samma tredelade struktur. Först kommer en separation från det nuvarande, till en mellanliggande
gräns- eller tröskelperiod för att slutligen komma in i något annat. Många samhällen,
menar van Gennep, syftar till att överföra den dödes kvarlevor från de levandes värld till en
annan. Dödsritualer har lika mycket som syfte att bekräfta livet för de efterlevande som att
överföra de döda till någon form av dödsrike, himmel eller paradis.
Margaret Clunies Ross (1998) menar att begravningsproceduren syftar till att den döda
kroppen inte ska stanna kvar i denna mellanperiod. Den isländska sagalitteraturen innehåller
många exempel på de levandes önskan att försäkra sig om att de döda lämnade den
gränsposition de befann sig efter döden och stannade kvar i den andra världen. Exempel hon
nämner är att dricka speciella skålar för den döde (Heimskringla), att ta hål i väggen på den
dödes hus och föra ut honom baklänges (Egils saga, Eyrbyggja saga), att binda ”helskor” på
den döde så att han hittade fram till den andra världen och att placera stora stenblock på den
döde (Gisle Sursons saga). Om inte ritualerna genomfördes på rätt sätt när den döda kroppen
överlämnades till graven, bålet eller högen kunde de döda återvända som draugar för att
besvära sina släktingar eller samhället i stort.
De dödas boningar varierar i sagorna; från en hög på släktgården till klippor, berg, hav, vatten
eller dödsriket vid Yggdrasils rötter. Kosmografiskt, säger Clunies Ross (1998)), är detta
likvärdiga lokaliseringar som tillhör världen utanför människosamhället. I den fornnordiska
mytologin tillhör de döda Hels rike. I texterna är Hel både en plats för de döda och en dödsrikets
väktarinna. Hel var dotter till asaguden Loke och jättinnan Angrboda (sorgebebådaren).
Snorres beskrivning har dock påtagliga likheter med kristendomens beskrivning av
helvetet och dess kval. Den fornnordiska litteraturen bekräftar ändå, enligt Clunies Ross, att
de dödas värld var placerad nertill och i mörker.
Den mytologiska kosmologin bygger på en tredelad dimension där gudarna bor längst upp,
människorna på marken och de döda under jorden. Världsträdet Yggdrasil binder sedan
samman liv och död med sin krona, stam och rötter. Längst ut på grenarna på människornas
nivå bor också jättarna i det avlägsna riket Jotunheim.
48