Ållebergs ryttare - westsidestories

Sägnerna om Holger Danske finns spridda i Danmark. Mest känd är de sägner som låter berätta
att Holger Danske befinner sig under fästningen Kronborg. Denna uppteckning kommer
från Helsingör på Själland.
Genom många släktled hördes det då och då vapenskrammel under fästningen Kronborg. Ingen
kunde förklara detta, och det fanns ingen i hela landet, som vågade sig ner i fästningens underjordiska
gångar. En slav blev lovad att han skulle bli fri och få sitt straff eftergivet om han
gick ner i de djupaste gångarna och kunde berätta vad han fann där nere. Han gick ner och kom
till sist till en stor järndörr som gick upp av sig själv när han bankade på den. Han såg ett stort
valv framför sig, mitt i taket hängde en nästan utbränd lampa, och under stod ett ofantlig stort
stenbord, där några stålklädda kämpar satt och vilade sina huvuden på korslagda armar. Då
reste den som satt vid bordsändan sig upp. Det var Holger Danske. Men när han lyfte huvudet
från armen skramlade det väldigt från stenbordet, för hans skägg hade vuxit fast i det. ”Räck
mig din hand!” sa han till slaven; men denne vågade inte att räcka honom handen så han
sträckte fram en järnstång, som Holger Danske kramade så hårt att hans fingrar satte djupa
märken i den. Äntligen släppte han den med orden: ”Det gläder mig, att det fortfarande finns
män i Danmark!” (Klintberg 1983, översättning från danskan RK).
Det är uppenbart att prosten Ljunggrens sagesmän hämtat inspiration från denne Holger
Danske. Särskilt när det i beskrivningen framgår att denne kämpe sovit så länge att hans
skägg vuxit genom stenbordet. I uppteckningen från Själland förekommer en annan koppling,
och det är den del som handlar om järnstången som räcks fram till Holger Danske.
Denna sägen finns på flera ställen, bland annat finns den lokaliserad till Vänern. Det märkliga
är att trots att denna vandringssägen förlagts till ”det widsträckta stormande hafwet” så
kommer huvudpersonerna, jätten och den förliste sjömannen, från Falbygden. Återigen finns
en koppling, om än lite avlägsen, mellan Holger Danske och Ålleberg 3.
…Det hände en gång att några sjömän från trakten råkade förlisa där ute i det widsträckta
stormande hafwet. Af besättningen på ett större fartyg fanns slutligen icke mera än en enda
man kwar. Och denne war ifrån trakten af Mösseberg. Med sin ensamma farkost dref han nu i
land wid den ö, där jätten hade sin bostad. Då han wandrat där någon stund af och an upptäckte
han slutligen en klyfta från hwilken rök uppsteg. Han gick närmare och fann en gammal man
af en jättegestalt med alnslångt hår och skägg sittande wid en eld, som brann helt sakta och
hemlighetsfullt. Wår i nöd stadde sjöman gick närmare och hälsade.
”Hwar är du ifrån!” frågade jätten.
”Från Wästergötland”, blef swaret.
”Så-å-å, där har jag också warit bosatt, upplyste den förstnämnde. Från hwilken trakt är du?”
”Från Falbygden!”
”Åh, då känner du till Mösseberg?”
”Mycket wäl.”
”Det har min far murat upp och där har jag själf bott i många år ända tills edra skramlande
kyrkklockor drefwo mig därifrån.”
”Ålleberg känner du naturligtvis också?”
”Mycket wäl.”
”Det har min farfar byggt upp”.
”Det war ett bra arbete äfwen det”, menade sjömannen, som icke längre kände någon fruktan,
då han hörde sådana hemlandstoner.
”Finnes det någon styrka i Wästgötafolket nu för tiden?” frågade jätten widare och sökte efter
sjömannens hand.
Denne, som anade oråd, skyndade att draga denna till sig, och räckte honom i stället en i närheten
stående järnstång, hwilken han kramade, som det hwarit en morot.
3 Mösseberg som omnämns i texten ligger alldeles väster om Falköping, från detta berg är finns utsikten över det
närbelägna Ållebergs karaktäristiska profil.
32