Ållebergssägnerna - westsidestories

Ållebergssägnerna 

- en sammanställning av 120 sägenuppteckningar 

Foto: Roger Karlén 

________________________________________________________________________ 

Roger Karlén

Förord 

Ålleberg är ett vackert berg när det reser sig mot det omgivande odlingslandskapet. Men 

trots detta är det ändå sägnerna som gett berget sin särställning. Det finns mycket som talar 

för att berget haft en speciell roll i människornas föreställningar sedan lång tid tillbaka. Hur 

långt tillbaka låter sig inte med bestämdhet besvaras. 

Bergets norra ände, den som i bygden är känd som Ållebergs änne, är den del som drar 

uppmärksamheten till sig. På håll är det just denna nordspets som är den mest markerade 

delen på berget. Står man nedanför är den mäktiga rasbranten av monumentalt slag. 

Genom att följa stigen upp på de tre kullar som ligger framför branten kommer man till slut 

till fyndplatsen för den magnifika guldhalskragen från ca 400 e Kr. Ett mästerverk i 

hantverksskicklighet som bara låter oss ana ett bild- och symbolspråk från en annan tid. 

Detta fynd gav naturligtvis näring åt föreställningar om att det finns mer guld i berget. 

Huruvida berättelserna om guldet i berget fanns innan guldhalskragen hittades går inte att 

fastställa utifrån de uppteckningar som finns. Men klart är detta fynd för evigt fått berget att 

förknippas med guld. Och många är de som fortsatt att leta. 

Ur bergets inre strömmar friskt källvatten. Flera källor finns vid ”ännen” och fyller det krav 

som ställs på källor med magiska krafter. Källor som springer fram i nordsluttningar besitter 

särskilda krafter enligt folktron. Det var till dessa källor som Staffansritterna begav sig på 

juldagsmorgon för att hästarna skulle få dricka det första vattnet denna morgon. Än idag 

håller falbygdsborna Hokällans vatten högt, bättre kaffevatten står inte att finna. Många är 

de som ständigt hämtar sitt kaffevatten här. Källorna vid Ålleberg fyller fortfarande sin 

funktion. 

Tar man sig upp på berget möts man av en överväldigande vy. Från den diabaspelare som 

kallas ”Predikstolen” är utsikten över bygden överväldigande. De som sett solen gå upp 

över över Varvs- och Gerumsbergen en morgon när dimmorna fortfarande ligger kvar över 

falorna, ja de kan förstå den fascination som människor har och har haft inför detta berg. 

Falbygdskalden Jönn, John Liedholm, skrev 1922 om den utsikt som ges den som beger sig 

upp på berget en månljus kväll. Hurvida Jönn skrev om Mösseberg eller Ålleberg kan i detta 

sammanhang var egalt. Det som bjuds betraktaren är en stor upplevelse. Jönn skrev så här 

Har du stått på bergets krön en månljus kväll, 

då den vida slätten legat i ett blekgrönt skimmer - 

legat nedanför dig som en sammetsfäll, 

vävd i guldbrokad med silvertrådar och med glimmer? 

… 

Har du sett hur varje gård och ensligt hus 

givit sammetsvävnaden dess rika, varma mönster, 

där bland dunkla färger guldgult ljus vid ljus 

lyser dubbelt starkt och klart från lyktor och ur fönster? 

… 

Har du icke stått på bergets krön en kväll, 

då Hekate varit kvällens envåldshärskarinna, 

gå då, bäste vän, då dit, och där dig ställ, 

och låt dig gripas av den trolldomsmakt, du där skall finna! 

2

(John Liedholm 1922 - I Hekates våld) 

Ålleberg finns där mäktigt och ständigt växlande utifrån årstid, väder och ljusförhållanden. 

Väl synligt från alla håll. Berget är närvarande i falbygdbornas verklighet på ett självklart 

sätt. Hilding Svensson sammanfattar detta 1933. 

Vilken falköpingspojke har ej varit vid ”Ållebergs änne”, och den som inte varit där, bör gå dit 

med det allra snaraste, ty där finns både mångahanda att titta på och mycket att lyssna till, om 

du söker upp någon, som kan berätta därom. Här ska nu inte talas om raset, som skedde där 

julen 1928, ty om det har så många andra skrivit, och ej heller ämna vi skildra naturen eller 

utsikten, utan låt oss i stället höra efter vad de gamla har att berätta om allt det underliga och 

konstiga, som håller till där bland stenarna och stupen. Där sova icke blott ”Ållebergs ryttare” 

sin månghundraåriga sömn, inne i bergssalarna, utan mycket annat trolltyg driver där sitt spel 

kring klipporna, och där har skett så många märkvärdiga ting, som ingen kan förstå sig på, och 

som man icke heller bör fundera över. Att allt detta har hänt är nu alldeles visst och sant, om 

man får tro de gamla, som bo i karlebygårdarna eller på Viken. Den allra bästa berättaren har 

(bott) just i en liten stuga nära sistnämnda gård, och det är efter honom följande huvudsakligen 

skall återgivas. Berget är ihåligt, men det är svårt att finna ingången, fast många försökt. 

Troligen har här förr i tiden funnits en grotta e. d., vars mynning rasat igen, ty uppgifterna äro 

samstämmiga och traditionerna härom skulle inte annars vara så samstämmiga. Det nya raset 

är nog ej det första. (Svensson 19xx, uppteckning 20) 

3

Innehållsförteckning 

Förord 

Innehållsförteckning 

Inledning 

Falbygdens prydnad 

Om Ålleberg 

Ett med kölen i vädret vändt skepp 

Ålleberg - Falbygdens prydnad 

Fordom en prydnad för Falbygden 

Falköpingsborna och Ålleberg 

Segelflygskola 

Om sägnerna 

Olger Dansk och Turken 

Holger Danske i Ålleberg 

Många sagor och spökelser 

Många sägner om berget (Berggren 1894) 

I Himmelsberget likasum Ålleberg (ULMA 1900) 

En av traditionen vårdad skön sagodräkt (Henrici 1904) 

Riddarsägnernas ursprung (Henrici 1904) 

Myter och sagor i förvandling (Jungner 1922) 

Om jordälven (Jungner 1922) 

De bottenlösa sjöarna på berget (Jungner 1922) 

Ett västgötskt Sökkvabekkr (Jungner 1922) 

Ett västgötskt Valhall (Jungner 1922) 

Landskapets mest kända sägen (Götlind 1926) 

Sägnerna kring Ållebergs änne (Svensson 1933) 

Många märkvärdiga ting (Svensson 1935) 

Det sägenomspunna Ålleberg (Sandberg 1956) 

Helveteskärr och nordläge (Kellerman 1958) 

Sägner om sovande kungar och krigshärar (af Klintberg 1983) 

Berget med sovande krigsmän (Schön 1986) 

Den sovande hären i berget (af Klintberg 1986) 

Vilka är ryttarna? (Schön 1986) 

Sagornas berg 

Ålle och Tova (Falköpings Historia 1910) 

Den fiffige tomten vid Ålleberg (Smedberg 1911) 

Gullhjälmarne i Ålleberg (Strindberg 1915) 

Jätten, sjömannen och guldstenarna (Johnsson 1915) 

Guldkedjan i Ålleberg (Smedberg 1921) 

Hur guldkedjan hamnade i bergsklyftan (Smedberg 1921) 

Vallpojken Nils och slaget vid Breitenfeld (Nordlund 1934) 

Bergasalen och de vilande kämparna 

Bonden från skogsbygden som sålde malt (Afzelius 1843) 

Bonden och betslen (Werner 1869) 

Bonden ochdet bergtagna rytteriet (Ljungström 1877) 

037 Bonden vars pengar blev till hyvelspån (Ljungström 1877) 

038 Bonden som skulle sälja råg i Jönköping (Hofberg 1882) 

039 Bonden som skulle sälja malt (Thorsander 1887) 

040 Bonden som var inne i berget (Berggren 1894) 

041 Bonden som räknade sina pengar (Henrici 1904) 

042 De sovande ryttarna i Ålleberg (Svensson 1906) 

043 Boen som mötte en liten gråklädder kar (Storckenfeldt 1907) 

044 Bonden som inte kunde låta bli seltygen (Jungner 1922) 

045 Bonden som sålde säd (Götlind 1926) 

046 Bonden som tittade i säcken (Svensson 1933) 

047 Bonden som såg de granna selarna (Bergstrand 1944) 

048 Bonden som körde in i berget (Bergstrand 1944) 

049 Skörstorpsbonden som sålde havre (Sandberg 1956) 

050 Bonden som trodde han var i en herrgård (Schön 1986) 

051 Övning i höstdimmorna (Jungner 1922) 

4

052 Armén som tältade på berget (Jungner 1922) 

053 Efter andra slaget vid Breitenfeld (Jungner 1922) 

054 Tolfte Karl i det fasliga berget (Jungner 1922) 

055 Lilliehöök och hans bussar (Schön 1986) 

Händelser vid ännen 

056 Bonden som var borta i fyrtio år (Afzelius 1843) 

057 Midnattsvandrare (Werner 1869) 

058 Bonden som blev bergtagen (Thorsander 1887) 

059 Drängen som drack med ryttarna (Berggren 1894) 

060 Prästen som försvann i berget (Henrici 1904) 

061 Boen sum gravde tre nätter (Storckenfeldt 1907) 

062 Drängen som såg järndörren (Storckenfeldt 1907) 

063 När det lyste vid ännen (Svensson 1933) 

064 Bonden som mördades vid Lokakällan (Svensson 1933) 

065 Drängen som hörde kämparna (Svensson 1935) 

066 Kämparnas väckarklocka (Svensson 1935) 

067 Ännasum ena kyrkedörr (Svensson 1935) 

068 Som ett dikessnöre var långt (Svensson 1935) 

069 Den bergtagne prästen (Svensson 1935) 

070 Möte med Skam som körde lik (Sandberg 1956) 

071 Mannen som aldrig mer kunde ropa (Sandberg 1956) 

072 Vallpojken som mötte riddaren (Schön 1986) 

Guldet 

073 Guldhalskragen och tyska riddare (Werner 1869) 

074 Guldkedjan och tuppen med halmlasset (Henrici 1904) 

075 Den glänsande klumpen i klyftan (Jungner 1922) 

076 Nu ä ho mi! (Jungner 1922) 

077 Helje som hittade guldsmycket (Svensson 1935) 

078 Smycket som föll tillbaka i klippet (Svensson 1935) 

079 Drottningens halskedja i bergskällan (Sandberg 1949) 

080 Tiggaren som fick guldpengar (Sandberg 1956) 

Drottning Margareta 

081 Guldhjelmsriddarne och slaget 1389 (Werner 1869) 

082 Nyckelängen och Fru Skår (Werner 1869) 

083 Albrekts skans och mössa (Werner 1869) 

084 Albrekts guldhjelmsriddare (Thorsander 1887) 

085 Albrekts guldhjelmsriddare går igen (Thorsander 1887) 

086 Mannen som föll ner på Albrekts riddare (Thorsander 1887) 

087 Guldhjelmsriddarna som red in i berget (Thorsander 1887) 

088 Häst å kär å varevelia fjär (Jungner 1922) 

089 Hur Ållebergs ryttare blevo till (Götlind 1926) 

090 Drottning Margaretas guldkrona (Svensson 1935) 

091 Rådet från bergafolket (Sandberg 1949) 

092 Margareta skakade fram ryttarna (Schön 1986) 

Jättar och troll 

093 Jättens far som byggde Olleberg (Ljungström 1877) 

094 Jättens kvinna som bar ihop Ålleberget (Lampa 1896) 

095 Gästabud i Himmelsberget (Götlind 1926) 

096 Två hiskeliga jättar på prediksstolen (Svensson 1933) 

097 Jätteskorstenarna (Svensson 1935) 

098 Lotta och den storväxta trollkvinnan (Henrici 1904) 

099 Barjatröllskäringa och halmstråt (Storckenfeldt 1907) 

100 Barjatröllskvenna och Vartöftasjön (Storckenfeldt 1907) 

101 Bergakäringen som lånade en bytta dricka (Bergstrand 1944) 

102 Trollet som kastade sten mot kyrkan (Sandberg 1956) 

103 Trollkäringen som kastade sten (Sandberg 1956) 

104 Trollkäringen tvättar sin nyfödde unge (Sandberg 1956) 

105 Pigan som togs in i berget av trollen (Sandberg 1956) 

5

Ålle och Ålla 

106 Ållebergsgubben som skakar sina bolster (Henrici 1904) 

107 Bergakungen Åller (Jungner 1922) 

108 Ållebergskäringa med den randiga kjolen (Henrici 1904) 

109 När Ålla bryggar blir det ihållande regn (Henrici 1904) 

110 Ållemora och vurtasnoka (Storckenfeldt 1907) 

111 När Mössa söftar å Ålla bröggar (Sandberg 1933) 

Jordälven 

112 Jordälven som bröt fram i Slöta (Jungner 1922) 

113 Jordälven som bröt fram på Övergården (Jungner 1922) 

114 Mjölnaren som tänkte gräva fram älven (Jungner 1922) 

115 Mjölnaren och strömmen från berget (Jungner 1922) 

116 När jordälven bröt fram i Lokakällan (Jungner 1922) 

117 Männen som hittade jordälven (Jungner 1922) 

118 Jätten som skulle slå hål på dammfästet (Svensson 1933) 

119 Sedan har inte jordälva hörts av mer (Svensson 1933) 

120 Jordälven som höll på att dränka Karleby (Sandberg 1956) 

6

Inledning 

Här redovisas 120 återgivningar av vad litteraturen har att säga om sägnerna kring 

Ålleberg. Sammanställningen gör inte anspråk på att vara komplett, ytterligare uppteckningar 

står säkert att finna. Men den följande redovisningen är ändå ett försök att 

samla det som skrivits om Ållebergssägnerna. 

Först återges vad olika författare har skrivit om berget och dess sägner. I ett särskilt 

avsnitt finns de sagor som Ållebergssägnerna givit inspiration till. Detta återfinns under 

de tre första avsnitten med följande rubriker. 

- Ålleberg 

- Sagornas berg 

- Sägnernas berg 

För att göra läsningen enklare har återgivningarna ordnats efter sägenteman. Några 

innehåller komponenter från flera teman, men har kategoriserats efter vad bedömts vara 

det dominerande inslaget. Sägnerna har grupperats under rubrikerna nedan. 

- Bergasalen och de vilande kämparna 

- Händelser vid ännen 

- Guldet 

- Drottning Margareta 

- Jättar och Troll 

- Ålle och Ålla 

- Jordälven 

Så välkomna till en resa in i Ållebergs levande sägenmaterial. Bläddra gärna, leta och läs. 

Mycket kan synas som upprepningar, men var vaksamma på nyanserna. Återgivningarna 

säger minst lika mycket om de som berättat. Somligt bär författarnas upphöjda 

och tolkande perspektiv, medan annat är troget upphovmännen och - kvinnorna. Elin 

Storckenfelt till hör de mest noggranna när hon återger hur den 60-70-åriga Anna-Maja 

berättar. Läs och njut, här går det faktiskt att höra Anna-Maja. Men läs sakta och försök 

föreställ er hur det lät när Anna-Maja pratade. Västgötskan är ett gudomligt språk! 

Dä va en gång en bonne sum sulle fara te Fallköping o sälja havvre. O ättersum an velle va i 

stan i otta, så ga-n säk å hemmifrå frampå natta. Men nör an kumm mettför Ållebärsänne, så 

sto dar en liten gråklädder kar på vägen o fråkte-n, um an ente velle sälja havvern te hömen. 

Boen tökkte allt, dä va besunnerlit, män an tule-nte sega aant än ja. Då sa dän lelle gubben 

te-n, att an sulle få fulja mä-n ini barjet, um an bara-nte rörle ve nö darinne. O så tok an 

marra i beschlet o ledde-na rätt uppföre barjet. O boen an satt på o åkte. Då va dar ena lita 

jarndör, o dän öpna säk, o så körle di rätt in i barjet! Darinne va dä en stor, stor granner sal, 

o dän va änna fuller tå stora granna hästa. Allihopa va di beschlata, o di änna blekstra tå 

bare gull å sölver. Män ve huvet på var eveli häst inunner krubba lå en kriksmann i full 

rustning o söv...(Storckenfeldt 1907, uppteckning 43) 

I det skrivna materialet återges sägnerna i ett antal varianter. Sagesmännen och 

sageskvinnorna har gjort sina tolkningar, och de som skriver gör det med sina tolkningar 

och kopplingar. Vid en genomgång av tjugotalet arbeten, som återger sägnerna kring 

Ålleberg, formas en bild av hur de uppfattades under åren 1784-1956. Det är under denna 

tid som sägnerna skrevs ned. 

7

2.1.2 Falbygdens prydnad 

Ålleberg är ett naturligt blickfång när man närmar sig Falbygdens högplatå. Med 

sin karaktäristiska profil höjer sig berget majestätiskt över det böljande 

slättlandskapet. Det som gör berget speciellt är dess läge där hela berget är synligt 

från norr, öster och väster. Ålleberg är helt enkelt ett vackert berg. 

Odlingslandskapet och Ålleberg är för många bilden av Falbygden. Det är svårt var 

man än befinner sig i bygden, att låta bli att söka Ålleberg med blicken. Från 

Mösseberg, från Göteborgsvägen, Tidaholms- och Jönköpingsvägarna från 

Skövdevägen; ja från alla dessa håll är det just Ålleberg som framträder. Bevisligen 

är vi inte de första att låta sig imponeras av denna. Hilder Werners liknelse med ett 

skepp som ligger upp och ner kanske inte är det första man tänker på, men efter att 

ha sett efter så har han faktiskt rätt. 

På hvilken sida man än nalkas den lilla staden Falköping, fängslas ovillkorligen 

blicken av tvänne berg, Ålle- och Mösseberg, hvilka, lik fornverldens resar, höja sig 

öfver den kala, men bördiga Falboslätten, hvars förnämsta prydnader de äro. På 

afstånd liknar Ålleberg ett med kölen i vädret vändt skepp af storartade dimensioner. 

På detsamma växte fordom en präktig ekskog, hvaraf namnet Ålleberg tros hafva 

uppkommit. Ålleberg har många sägner om sig af äldre och yngre data, hvilket gör att 

fornvännen blickar upp mot detsamma med en viss vördnad för dess många minnen. 

(Werner 1869, uppteckning 1). 

Bild xx . Ålleberg från Borgen 

Hilder Werners liknelse med ett skepp med kölen i vädret är inte så tokig, även om det kanske 

inte är det första falbygdsbon tänker på. (Foto Roger Karlén) 

När det gäller namnfrågan finns det kanske anledning att inte ta Werners tolkning 

som självklar. Men att ”fornvännen blickar upp mot detsamma med en viss 

8

vördnad” är lika giltigt då som nu. Ålleberg imponerar. Det drar blickarna till sig 

vare sig det är ljusan dag, skymning eller solnedgång. Berget har alltid någon ny 

sida att visa upp. 

Ålleberg är ett vackert berg som lämnar få oberörda. Hilding Svensson beskriver 

1933 bergets betydelse för Falköpingsborna. Också han vill se berget som den upp- 

och nedvända båten. Möjligen har han inspirerats av Werner i detta. Men det han 

framför allt beskriver är ändå bergets dragningskraft. 

När det söndagsflanerande Falköping ska ut på en riktig långpromenad bär det oftast 

iväg till Ålleberg. Den där sänkan mellan skifferkullarna och ”klippet” har sett många 

kaffekoksrökar stiga mot skyn, och hundrade falköpingsbarn ha där plockat inte bara 

vårens första sippor utan även under kulna höstdagar skattat hasselbuskarna i 

Saleby ängar på deras skörd. Och mångtusende vägfarande i gången tid och ny ha 

haft sin färd förbi ”Ållebergs änne”, kring vars klippor sägen och tradition alltjämt 

spinna sin underliga väv. Ingenstans i vårt land ligga så lättillgängliga forn- och 

kulturminnen samlade så tätt hopade som kring Ålleberg. Med sin om en upp- och 

nedvänd båt, med aktern i norr och fören åt söder, påminnande karakteristiska profil 

har berget blivit det mest omtalade och mest sägenomspunna av västgötabergen, där 

det nu höjer sig över Falbygden, lätt att överblicka och med vederhäftighet i sina 

formationer. (Svensson 1933, uppteckning 3). 

I Nordisk Familjebok från 1922 ges en ingående beskrivning av berget som avslutas 

med den lite mustiga historien om när Ragnvald Knapphövde slogs ihjäl i Karleby. 

En händelse som för övrigt prästen i Karleby-Slöta påminde vår egen kung om när 

han var på Eriksgata 1974. Prosten Borg stoppade helt sonika Carl XVI Gustaf och 

berättade om hur det gick till när Ragnvald Knaphöfde hade varit så stursk att han 

inte tagit gisslan när han passerade Smålandsgränsen och fortsatte in i 

Västergötland. Detta retade västgötarna så pass till vida att de helt sonika slog ihjäl 

den stackars Ragnvald. Nordisk Familjebok från 1922 har följande upgifter att 

lämna om detta 

…Nordöst om Å. ligger Karleby, där västgötarna omkr. 1130 ihjälslogo Ragnvald 

Knaphöfde, och där bortom vidtar Åsle mosse, som var skådeplatsen för ”slaget vid 

Falköping”. (Nordisk Familjebok 1922, uppteckning 4). 

Nordisk Familjebok är i övrigt noggrann i beskrivningen av berget, där också 

uppgiften om en 73 hektar stor sjö ska finnas belägen. 

Ålleberg, ett af de s. k. Västgötabergen, beläget s. ö. om Mösseberg inom Slöta socken 

och sträckande sig öfver gränsen mot Karleby och Luttra socknar. Det tillhör Saleby 

säteri. Berget, som är kalt och fristående uppstiger till 334 m. höjd ö. h. eller 110 m. 

öfver Falbygdens slätt, består liksom Billingen af sandsten, alunskiffer, kalksten, 

märgel, skiffer, och öfverst trapp … Krönet utgör en platå med starkt kuperade åkrar, 

9

ängar, skogs- och betesmarker samt en omkr. 73 har stor sjö, den högst belägna i 

Götaland, och tre dammar. Fordom bevuxet med vacker ekskog, utgjorde berget en 

prydnad för Falbygden…(Nordisk Familjebok 1922, uppteckning 4). 

I Nationalencyklopedins band 20, som kom ut 1996, har dessa delar av 

beskrivningen tagits bort och kvar finns inget av vare sig historien eller sägnerna 

kring berget. 

Ålleberg, platåberg s.ö. om Falköping, Västergötland; 335 m ö.h. Berget består av 

sedimentära bergarter överlagrade av ett diabastäcke, som har skyddat de 

underliggande lagren mot erosion. På Å. finns en flygplats och en skola för segel- och 

hängflyg. - Namnet (omkring 1325 Aldubiærgh) anses innehålla ordet ålla (fornsv. 

alda) avlång fördjupning eller urgröpning, t.ex i ett berg, mm, syftande på en eller flera 

fördjupningar i Å. (Nationalencyklopedin 1996, uppteckning 5). 

Även om författarna till uppslagsverken inte längre förstår att värdera berget så är 

det svårt att undgå bergets dragningskraft när man är i dess närhet. Ålleberg är en 

bygdens prydnad som på ett självklart sätt kommit att fungera som källa till sagor, 

sägner och mer eller mindre historiskt förankrade berättelser. 

Ållebergs mytologiska funktion är sprunget ur dess monumentala placering i 

bygden. Man kan blott stilla begrunda den betydelse berget hade för 5 300 år sedan 

för gånggrifternas folk som valde just Falbygden att bygga den stora ansamlingen 

av megalitiska byggnadsverk. Man kan också fundera över varför den magnifika 

guldhalskragen från järnåldern kom att hamna under några stenblock i bergets 

norra rasbrant. Frågorna är många och svaren få. Kanske är det just det som 

fascinerar. 

Bild xx. Gånggriften i Luttra 

Ruinen efter den mest kända och avfotograferade av falbygdens gånggrifter, Luttra nr xxx 

Naturkrafterna gör också sitt för att ge den mest magnifika koreografi åt det redan 

så sällsamma berget. Upplevelsen av att sitta en sommarmorgon på berget och se 

solen gå upp ovan de tidiga morgondimmorna i ett närmast overkligt landskap är 

en stark upplevelse. Lika märkligt är när vinterns högtryck pressar ner den fuktiga 

10

imfrosten i ett disigt och kallt väder för att från krönet av Mösseberg kunna se 

Ålleberg övre del skjuta upp ovan täcket av tjockt dis. 

Dimmorna som lägger sig runt bergen har förklarats med att Ållemora är i färd med 

att koka sina tvättgrytor. Och vem vet, varför skulle annars dimmorna ligga så täta 

kring bergen. En annan märklig vädertyp är när de stora snösjoken vräker ner så 

tätt att det inte går att se många meter framför sig. De som upplevt ett sådant 

snöfall vet att det inte är några vanliga snöflingor utan riktiga flak större än 

femkronor. Är det månne detta som gett upphov till berättelserna om att Ållemora 

skakar sina dunbolster? 

Nattetid är berget inte mindre fascinerande. I höstnätternas fullmåne blir bergets 

krön en sällsam upplevelse. Det skulle inte förvåna om det mellan träden frigjordes 

silhuetter av övande ryttare. För att inte tala om den vy som breder ut sig om man 

tar sig upp på berget en månljus kväll för att se hela den nedanför liggande bygden 

ligga vilande. 

Ja, det är mycket som talar för att Hilder Werner 1869 har rätt i sin uppfattning att 

Ålleberg gör skäl för epitetet Falbygdens prydnad. 

11

Sägenuppteckningarna 

1. Ett med kölen i vädret vändt skepp 

Hilder Werner skriver 1869 i Västergötlands fornminnen ett avsnitt med rubriken ”Sägnen om 

Ålleberg”. Han börjar med en inledande beskrivning av bygden och dess berg. 

På hvilken sida man än nalkas den lilla staden Falköping, fängslas ovillkorligen blicken av 

tvänne berg, Ålle- och Mösseberg, hvilka, lik fornverldens resar, höja sig öfver den kala, men 

bördiga Falboslätten, hvars förnämsta prydnader de äro. På afstånd liknar Ålleberg ett med 

kölen i vädret vändt skepp af storartade dimensioner. På detsamma växte fordom en präktig 

ekskog, hvaraf namnet Ålleberg tros hafva uppkommit. Ålleberg har många sägner om sig af 

äldre och yngre data, hvilket gör att fornvännen blickar upp mot detsamma med en viss 

vördnad för dess många minnen. 

2. Ålleberg - Falbygdens prydnad 

Fredrik Berggren skriver 1894 under rubriken ”Ryttarne i Ålleberg” på sidan 9 i Från 

Vestergötlands Bygder - hågkomster och kulturteckningar. Han inleder med att beskriva Ålleberg. 

I södra delen af Falbygden , just där den i forna tider s k Söderfalan slutar mot sydväst, reser sig 

ett enstaka taffelberg, med en höjd av 1.127 fot öfver havet, hvilket från urminnes tider burit 

namnet Ålleberg. Det har blivit ansedt för Falbygdens prydnad och lärer fått sitt namn af den 

ollonbärande ekskog, som fordom växte på bergets sluttningar. 

3. Falköpingsborna och Ålleberg 

Hilding Svensson skriver 1933 om Ålleberg i artikeln ”Vid Ållebergs änne” i 

Falköpingstypografernas påsktidning. 

När det söndagsflanerande Falköping ska ut på en riktig långpromenad bär det oftast iväg till 

Ålleberg. Den där sänkan mellan skifferkullarna och ”klippet” har sett många kaffekoksrökar 

stiga mot skyn, och hundrade falköpingsbarn ha där plockat inte bara vårens första sippor utan 

även under kulna höstdagar skattat hasselbuskarna i Saleby ängar på deras skörd. Och 

mångtusende vägfarande i gången tid och ny ha haft sin färd förbi ”Ållebergs änne”, kring vars 

klippor sägen och tradition alltjämt spinna sin underliga väv. Ingenstans i vårt land ligga så 

lättillgängliga forn- och kulturminnen samlade så tätt hopade som kring Ålleberg. 

Med sin om en upp- och nedvänd båt, med aktern i norr och fören åt söder, påminnande 

karakteristiska profil har berget blivit det mest omtalade och mest sägenomspunna av 

västgötabergen, där det nu höjer sig över Falbygden, lätt att överblicka och med vederhäftighet 

i sina formationer. 

12

4. Fordom en prydnad för Falbygden 

Under Ålleberg står följande att läsa i Nordisk familjebok band 33 från 1922. 

Ålleberg, ett af de s. k. Västgötabergen, beläget s. ö. om Mösseberg inom Slöta socken och 

sträckande sig öfver gränsen mot Karleby och Luttra socknar. Det tillhör Saleby säteri. Berget, 

som är kalt och fristående uppstiger till 334 m. höjd ö. h. eller 110 m. öfver Falbygdens slätt, 

består liksom Billingen af sandsten, alunskiffer, kalksten, märgel, skiffer, och öfverst trapp (se 

fig.). Krönet utgör en platå med starkt kuperade åkrar, ängar, skogs- och betesmarker samt en 

omkr. 73 har stor sjö, den högst belägna i Götaland, och tre dammar. Fordom bevuxet med 

vacker ekskog, utgjorde berget en prydnad för Falbygden. Nordöst om Å. ligger Karleby, där 

västgötarna omkr. 1130 ihjälslogo Ragnvald Knaphöfde, och där bortom vidtar Åsle mosse, som 

var skådeplatsen för ”slaget vid Falköping”. 

5. Segelflygskola 

Under Ålleberg står följande att läsa i Nationalencyklopedin band 20 från 1996. 

Ålleberg, platåberg s.ö. om Falköping, Västergötland; 335 m ö.h. Berget består av sedimentära 

bergarter överlagrade av ett diabastäcke, som har skyddat de underliggande lagren mot 

erosion. På Å. finns en flygplats och en skola för segel- och hängflyg. - Namnet (omkring 1325 

Aldubiærgh) anses innehålla ordet ålla (fornsv. alda) avlång fördjupning eller urgröpning, t.ex i 

ett berg, mm, syftande på en eller flera fördjupningar i Å. 

6. Olger Dansk och Turken 

Erik Sandberg citerar prosten Thure L Ljunggrens beskrivningar över Slöta och Karleby 

socknar från 1784 i ”Sägner om Ålleberg”, Falbygden, nr 11, Falbygdens Hembygds- och 

Fornminnesförening, sid 74. 

Till Historiska och orimmeliga Sägner bland Allmogen hörer: Att i Olleberg sitter än idag den 

rygtbare Olger Dansk med ett Cavalleri till 2000 man på hvita Hästar. Gubben sitter vid ett 

stenbord och sofver, och hans skägg har redan vuxit honom genom Bordet, och skall han åter 

vakna en tid då Turken faller in i Christenheten: Då skall han rycka ut med sitt Cavalleri och 

utgjuta så mycket Turkablod, att hans Ryttare skola vada däruti öfver stöfvelkragarne. Efter 

denna expedito cruciata troppar han in uti Olleberg med sina Esqvadroner och njuter en ärofull 

hvila. 

7. Holger Danske i Ålleberg 

Sandberg (1956) återger Ljunggren (1784) som beskrivit Olger Dansk lokaliserad till 

Ålleberg. Sandberg kommenterar 

Märkligt är, att i denna typiska Barbarossa-sägen finna den danske nationalhjälten Holger 

Danske, ursprungligen hemmahörande i de franska riddarvisorna, här i Ålleberg göra samma 

vakttjänst som i ett flertal danska ”Bakker eller Huler”. Men kanske är det så, att folktron ansett 

honom vara den, som i slaget på Nyckelängarna i Åsle 1389 ledde de svenska och danska 

trupperna till seger över Albrekt av Mecklenburg. 

13

8. Många sagor och spökelser 

A A Afzelius skriver 1843 i Swenska folkets Sago-häfvder, del V, på sidan 48 om sägnerna hos 

lantfolket i Falbygden i samband med att han berättar om slaget vid Falköping 1389. 

Ibland landtfolket i Fahlbygden, där slaget stod, äro sägner qwar om de tyska riddarnes 

guldblänkande härbonad; och efter folk, som färdats nattetid mellan Karlaby och Fahlköping 

stora wägen fram öfver Ållebergsända och Nyckelängarna, förtäljas många sagor och spökelser 

af krigsfolk och guldhjelmsriddare, som wisat sig på ängen, särdeles mot stundande krig och 

ofrid i landet. 

9. Många sägner om berget 

Berggren skriver 1894 i Från Vestergötlands Bygder - hågkomster och kulturteckningar. Han 

inleder med att beskriva Ålleberg, därefter följer en beskrivning av sägnerna kring berget. 

Om detta berg gå i orten många sägner om bergtagningar, jättekvinnor och bergatroll, såsom t 

ex sagan om trollet och de tolf riddarne m fl, men allmännast är sägnen om de under striden 

mellan konung Albrecht och drottning Margareta bergtagne ryttarne. Författaren, som i sin 

barndom vistades några år i närheten af berget och då flera gånger besökte detsamma, hörde 

där i orten tvänne, något olika, berättelser om ryttarna i Ålleberg. 

10. I Himmelsberget likasum Ålleberg 

ULMA 111:347, Uppsala Landsmålsarkiv, Uppsala, innehåller en uppteckning på 

landsmålsalfabet där det står angivet ”uppteck. Hj. Alner, 1900, N. Lundby, Vgl”. 

Inne i Himmelsberget legger hä ett regemente å söver likasum i Ålleberg änna te Sverget 

kommer i fara. 

11. En av traditionen vårdad skön sagodräkt 

Ida Henrici skriver 1904 under rubriken ”Sägner om Ålleberg” i Västergötlands 

Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5 där hon gör en genomgång av sägenmaterialet. 

Sedan århundraden har Ålleberg varit föremål för det kringboende folkets diktande fantasi. 

Hedniskt religiösa föreställningar och historiska händelser ha sammanväfvts till en underlig, 

ofta poetiskt skön sagodrägt, som af traditionen vårdats och - tack vare den för folket 

egendomliga naiva realismen - så småningom öfverflyttats från diktens till verklighetens värld. 

Att dessa sägner från en urgammal kulturbygd som Falbygden äga kulturhistorisk betydelse, 

kan näppeligen bestridas. På grund häraf bör det ock vara öfverensstämmande med denna 

tidskrifts uppgift, då här nedan meddelas några af dessa ”Ållebergssägner”, som i viss mening 

ännu ”lefva på folkets mun”, ehuruväl de måste sägas tillhöra ”ett utdöende slägte”. 

14

12. Riddarsägnernas ursprung 

Lampa skriver 1904 under rubriken ”Tillägg till sägnerna om Ålleberg” i Västergötlands 

Fornminnesförenings Tidskrift II: 4-5 om de i berget sovande krigarna. 

Den sista af ofvan meddelade sägner (Jfr framställningen af Ållebergssägnerna hos C. J. 

Ljungström, Vartofta härad och staden Falköping) utgör för vårt lands vidkommande det 

fullödigaste uttrycket för en i många länder utbredd folktro som till föremål har inne i berget 

sofvande krigare eller ock en nationalhjälte, som en gång skall framstå såsom sitt folks befriare. 

Till olika personer, historiska eller icke, har en sådan föreställning blifvit knuten, så i Tyskland 

till Karl den store, till Fredrik Barbarossa (egentligen Fredrik II) inne i Kyffhäusserberget och i 

Danmark till den mystiske Holger Danske (ursprungligen hjälten i en fransk riddarroman). I 

dessa sägner ingå olika drag. Så känner man, huru föreställlningen om rikets befrielse i dess 

yttersta fara genom en mäktig härskare, som icke på vanligt sätt var försvunnen genom döden, 

under medeltiden var gängse på flera håll. Och i öfrigt innehålla sägnerna en mytisk kärna, i 

det de utgå från den allmänna folktron om den ensamme, inne i högen kvarlefvande jätten eller 

om bergakungen med sitt folk, slutligen den högre mytologiska uppfattningen om Oden och 

kämparna i Valhall. En i mera utbildadt skick framträdande sägen om Ållebergsriddarna här 

efter; dock hvilar den i enskildheter icke på rent folklig grund. Vi finna här ett försök att äfven i 

Sverige sätta en känd historisk personlighet i samband med dessa föreställningar. Numera 

synes denna berättelses hjälte, herren till Fårdala Johan Lilliehöök, lika utmärkt som krigare och 

människa, helt och hållet ha försvunnit ur folkets minne. - Det kan tilläggas, att 

folkföreställningen stundom låter Karl XII föra regementet i berget, och att ännu i senare tid 

bergporten setts öppnad för att insläppa fallna krigare. 

13. Myter och sagor i förvandling 

Hugo Jungner gör i sin avhandling från 1922 Gudinnan Frigg och Als härad - en studie i 

Västergötlands religions- språk- och bebyggelsehistoria en omfattande genomgång där Ålleberg 

och dess mytologiska roll omnämns på många håll. 

Var Ålleberg, såsom jag sökt visa, redan före vår tideräknings början ett ”heligt berg”, så har 

med all sannolikhet denna uppfattning icke sedan under hednisk tid utplånats. Men så väl 

småningom skeende förändringar i tänkesätt som framför allt den inträngande Odinstron torde 

ha förvandlat den till Ålleberg knutna myt- och sagokretsen. Något av det man tycker sig 

skönja om Ållebergs religiösa betydelse under hednisk tid - säkerligen mest avspegling av 

förhållanden under folkvandrings- och vikingatid - skall här framläggas. 

14. Om jordälven 

Jungner gör i sin ovan nämnda avhandling från 1922 en omfattande genomgång där 

Ålleberg och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver på sidorna 314-315 

under rubriken ”Ålleberg och jordälven” med underrubriken ”Ett västgötskt Sökkvabekkr” 

om jordälven. 

Uppenbarligen har Jordälven i folktron övernaturliga proportioner. Sambandet mellan 

Jordälven å ena sidan hennes mera ofarliga efterföljare Lokakällan samt å den andra 

Helveteskärren förstärker intrycket, att sägnerna om vattenflödet vid Ålleberg ha ett mytiskt 

ursprung. Namn som Helveteskärret äro icke sällsynta i Sydsverige…I en omgivning med 

uppenbara kultminnen finnas vid Hasselberget i Floby sn Helveteshålorna. Lundberg 1920 

anser därför, att platser med dylikt namn ansetts som tillhåll för troll…i ett Helveteskärr å Dal 

nattetid dansande och skriande barn med röda mössor och käppar i händerna brukar visa sig. 

Man har i danska namn som Helvedes Kedel, Palus Lethalis (Saxo) sett minnen av hedniska 

15

offerplatser…Ur minnen av offer (offrade människor som spöka) kan naturligtvis 

föreställningen om troll…Meningen är tydligen, att fienderna vigas till underjordiska 

makter…Det är då ganska märkligt, att även Helveteskärret i Åsle sn sättes i samband med en 

blodig strid. Vid Åsle sammandrabbade Albrekts och Margaretas trupper. ”Strax nedanför 

Nyckelängarna är ett litet kärr, kalladt Helvetes-kärret, som på den dagen lärer haft ett rysligt 

utseende” (Lindskog, Beskrifn. 3, 1814, s. 82). Motsatsen mellan Ålleberg och Helvetskärret är i 

sägnerna uppenbar. De räddande guldhjelmsriddarne komma från samma Ålleberg, som 

brukar såsom ett Valhall mottaga de stupade svenske. Men fienderna bli enligt folktron 

nedstörtade i ett kärr, vars namnförbindelse med Hel mycket väl kan vara av urgammalt 

datum. 

Sägenförbindelsen mellan Lokakällan och Helveteskärret stärker den ovan framställda 

meningen, att källan icke uteslutande har sin ryktbarhet genom det i dess närhet begångna mordet 

och förekomsten av ett stenvarp. Sannolikt har här varit en gammal offerplats. 

Det skulle vara av stort intresse att veta, vilken utbredning en sådan föreställning som den 

om Jordälven vid Ålleberg har. Från ett par platser ej alltför långt från Ålleberg känner jag 

liknande föreställningar. Därtill har föreställningen om Jordälven - även om namnet ej 

förekommer - tydligen funnits i Smedtofta, Levene sn, Viste hd (Jungner nämner i en not att 

gamla män, födda i början av 1700-talet, berättat ”att vattnet skolat så grufveligen uppsvallat, 

att Byemännen varit nödsakade att samla alla bolstrar de egde, för att dermed tillstoppa hålan, 

på det intet hela Byen skulle förstöras af vatten”/min anm RK). 

15. De bottenlösa sjöarna på berget 

Jungner skriver 1922 i sin avhandling under rubriken ”Ålleberg och Jordälven” med 

underrubriken ”Ett västgötskt Sökkvabekkr” på sidan 316 

På Ållebergs platå finnas några små sjöar; om dem se S. N. Fridéns artikel - jämte illustrationer i 

Sv. Dagbladet 19/10 1919 (huvudstadsuppl.). Omedelbart ovanför Saleby egendom ligga ett 

par sammanhängande sjöar med ringa djup och dyiga stränder men ej alltför obetydlig, efter 

årstiderna åtskilligt växlande, ytvidd. Fridén anger ytvidden till c:a tre hektar och säger, att 

denna Götalands högst belägna sjö (344 m. ö. h.) användes även till rodd- och fisketurer. Dess 

rudor upphämtas skickligt av de på Ålleberg häckande hägrarna. I augusti 1920 var den västra 

sjön omkr. 75 m, den östra omkr. 100 m. i längd. De skola icke gärna torka ; fantasin har mycket 

sysslat med dybottnens outgrundliga djup. En gång sjönk här en ko så djupt, att ”man icke 

kunde känna henne med brandstakar”. 

16. Ett västgötskt Sökkvabekkr 

Jungner skriver 1922 i sin avhandling under rubriken ”Ålleberg och Jordälven” med 

underrubriken ”Ett västgötskt Sökkvabekkr” på sidan 316-317 

Ålleberg visar oss alltså följande på folktro och verklighet vilande bild. I berget finnas vida salar, 

dit tappre döde samlas till sin hövding för att bida en avgörande strid. Därinne bor också en 

kvinna (”Ållemora”, ”Ålla” osv.) nära förbunden med traktens andeväsen. Genom berget 

brusar en mäktig älv. Över bergsalarna finnas sjöar, vilkas djup ingen så noga pejlat. Då 

Ålleberg tillhör ett område med ovanligt säkert betygad Frigg-kult och då vissa föreställningar 

om de döda i berget ha en tydlig likhet med Eddornas skildring av livet i Valhall…Genom sin 

boning Fensalir synes ju också Frigg ha direkt förbindelse med kärrvatten. Sökkvabekkr är 

troligen en underjordisk lokalitet av ungefär den karaktär, som folkföreställningen skapat i 

Ålleberg. 

17. Ett västgötskt Valhall 

16

Jungner gör i sin avhandling från 1922 en omfattande genomgång där Ålleberg och dess 

mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver under rubriken ”Ålleberg ett 

dödsberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Valhall”på sidorna 311-312 

Nu är visserligen sagan om den i berget sovande räddaren vida spridd över världen (Mogk, 

Myth. S 257f; S. Lampa i Vgls FT 2, 4-5, s 156). Men sägnerna om Ålleberg innehålla mera. I 

berättelsen hur man i månskenet såg de stupade svenska krigarna rida in i berget, ligger ett 

omisskänneligt drag av Valhallstro. Med rätta synes mig Hellqvist ställa sig skeptisk till Neckels 

åsikt om Valhallstrons uppkomst och hänvisa till de svenska berg, som bära namnet Valhall 

eller liknande. Om dessa namn se Sjöborg; Inledn till Kännedom af Fädernelandets 

Antiquiteter, s. 216f; Lindskog, Beskrifn. 5, 1816, s. 245; Rietz, s. 789; Mogk, Myth, s. 258, 339f 

och senast Hellquist i Ark. 32, s. 337 n. 1. Utom de i anförda arbeten omtalade bergen i 

Kyrkhults socken, Blek. (Ark 21, s 139) Hellaryds sn, Blek. Kylingareds sn, Vgl (Vale-hall på 

Halleberg hör näppeligen hit), finnes ett Valhall (i folkmun Válhal) vid St. Hulsjön i Kinna sn, 

Vgl. En i sjön utskjutande bergknalle stupar här brant ned: man har knappast anledning tro, att 

namnet givits i sen tid av herrskapet på herrgården Eskilsred. Det är av vikt, att ett par eller tre 

av dessa Valhall finnas i Vgl. En intressant folksägen från Dal synes ock visa, att i rent folklig 

tradition ordet hall i Sydsverige till sen tid levat kvar i betydelsen ”uppehållsställe för 

övernaturliga väsen”. 

Att Odin ställts i förbindelse med stenar, torde framgå ej blott av sådana namn som ”Odins 

flisor”, en bekant fornminnesgrupp (O. Almgren, Sv fasta fornlämningar, s. 53), och ”Skams 

sten”. Ur samma rötter i folktron växte sägnen om Sveigder, som ”hljóp i steininn”, när han 

”vildi Ódin hitta” (Yngl. S, k. 12). 

Enligt västgötsk folktro ha de tappre efter döden samlats i Ålleberg för att vara redo till den 

avgörande dagen. När så mycket av denna tro levat kvar till våra dagar, har man all annledning 

att förmoda, att Ålleberg redan under hednisk tid var ett dödsberg, ett primitivt Valhall. Att just 

Ålleberg fått denna betydelse torde till en del bero därpå, att berget redan mycket tidigt, före 

vår tideräknings början, var ett centrum för kult av den gudinna Frigg, som blev Odins 

dyrbaraste byte i ”vanakringet” och som han vid sin sida gjorde till den förnämsta asynjan i ett 

himmelskt och allt mer strålande Valhall. Enligt Muchs tolkning kunde Friggs ställning såsom 

Fjorgyns maer innebära, att hon var berggudens maka: Fjorgynn, got. Fairguneis, och Fjorgyn, got. 

Fairgunni, skulle kunna vara beteckningar på ”bergguden” och ”berggudinnan” (Der germ, 

Himmelsgott, s 205f.). Före Odin torde Frigg ha i Ålleberg mottagit de döda (Jfr Mogk i Hoops 

Reallex. 2, s. 102). De i Ålleberg sovande riddarne äga också ett visst samband med det väldiga 

legendträdet ”om de sju sovarne”. Se märkliga paralleller hos Rydberg, Undersökn. I, s. 529ff.; 

jfr v. Friesen, Fv. 1919, s. 124ff. De i dödsberget sovande kämparne, som skola vakna till en 

avgörande kamp, erbjuda ju ock en viss likhet med vegetationsgudinnan, som slumrar i 

vintersömnen (jfr ZfdA 30, s. 226). 

18. Landskapets mest kända sägen 

Johan Götlind skriver 1926 i Saga, Sägen och Folkliv i Västergötland inledningsvis i sin 

sammanställning av 305 sägner och berättelser från Västergötland under rubriken ”Andliga 

fornminnen” om Ållebergs Ryttare. 

En stor del av dessa uppteckningar, som här i urval lägges inför allmänheten, äro gjorda på det 

sätt, att upptecknaren ord för ord återgett, vad de gamla berättat. Ur vissa synpunkter blir 

berättelsen på så vis ofullständig och ibland avbruten med en mängd inskott och utvikningar. I 

gengäld får man en oförmedlad, mera trogen form, som lämnar rika tillfällen till intressanta 

iakttagelser och ofta ger en fläkt av verkligt allmogeliv och av allmogens sätt att tänka, känna 

och berätta. 

Innehållet i dessa berättelser skall synas mången obetydligt. Men får man klart för sig, att de 

ofta innehålla andliga fornminnen från tider, som ligga långt bakom våra första, historiska 

källor, ja, ibland till och med ger oss stenåldersfolkets syn på tingen, ser man saken annorlunda. 

Då förstår man, att de kunna vara kulturdokument av högt värde. Många av dessa sagor och 

17

sägner återfinnas hos vitt skilda folkslag och från vitt skilda tider. Den sägen, som i en 

västgötsk uppteckning berättas om en riksdagsman Hjälmgren i Borgstena socken i Vedens 

härad återfinnes - om ock i något förändrad form hos Homer många hundra år före Kristus och 

berättas ha hänt Odyssevs. Kanske var motivet redan gammalt, när Homer tog upp det ur 

folkmun. Ty att det härvidlag ligger en gammal folklig vandringssägen bakom, har forskningen 

länge varit på det klara med. 

Och sådana vanliga sägner som trollens våldgästning nattetid eller sjömännen som fastnade 

i ett beckhav återfinna i t. ex. indiska sagosamlingar, ett förhållande som är välbekant för varje 

sago- och sägenforskare. Berättelsen om Ållebergs ryttare, kanske landskapets mest kända 

sägen, återfinnes inte bara knuten till flera andra berg i Västergötland utan berättas även om 

flera andra orter och personer ute i Europa. I Danmark är en liknande sägen knuten till Holger 

Danske, i Tyskland till Karl den store och Fredrik Barbarossa. 

Götlind tillägger avslutningsvis att Ållebergs ryttare den mest kända motivkretsen av alla 

västgötska sägengrupper. Mångfaldiga gånger har liknande eller mindre avvikande 

uppteckningar publicerats, där han nämner Ljungström, Berggren, Henrici, Lampa, 

Falköping Förr och Nu m fl. 

19. Sägnerna kring Ållebergs änne 

Hilding Svensson skriver 1933 om sägnerna kring Ålleberg i en artikel i 


Det är inte alls märkvärdigt, att sägnen om de sovande ryttarna blivit lokaliserad till detta berg. 

Det är en vandringssägen, som uppträder hos de flesta germanska folk. I Danmark sitter Holger 

Dansk där nere djupt i källarvalven under Kronborgs slott och bidar den dag, då Danmark är 

bäst i behov av honom och hans män, och i Tyskland väntar kejsar Fredrik Barbarossa därinne i 

sin bergasal, att en ännu värre nödtid kommer än den landet nu genomgår och genomgått. 

Varför skulle inte då drottning Margaretas segrande ryttare 1389 i västgötarnas gamla 

sägenberg få bida Sveriges ödestimma? 

20. Många märkvärdiga ting 

Hilding Svensson har gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i maskinskriven 

form på Falbygdens muséum. Sagesmannen kommer från en liten stuga nära Viken. 

Svensson skriver 

Vilken falköpingspojke har ej varit vid ”Ållebergs änne”, och den som inte varit där, bör gå dit 

med det allra snaraste, ty där finns både mångahanda att titta på och mycket att lyssna till, om 

du söker upp någon, som kan berätta därom. 

Här ska nu inte talas om raset, som skedde där julen 1928, ty om det har så många andra 

skrivit, och ej heller ämna vi skildra naturen eller utsikten, utan låt oss i stället höra efter vad de 

gamla har att berätta om allt det underliga och konstiga, som håller till där bland stenarna och 

stupen. Där sova icke blott ”Ållebergs ryttare” sin månghundraåriga sömn, inne i bergssalarna, 

utan mycket annat trolltyg driver där sitt spel kring klipporna, och där har skett så många 

märkvärdiga ting, som ingen kan förstå sig på, och som man icke heller bör fundera över. Att 

allt detta har hänt är nu alldeles visst och sant, om man får tro de gamla, som bo i 

karlebygårdarna eller på Viken. Den allra bästa berättaren har (bott) just i en liten stuga nära 

sistnämnda gård, och det är efter honom följande huvudsakligen skall återgivas. 

Berget är ihåligt, men det är svårt att finna ingången, fast många försökt. Troligen har här 

förr i tiden funnits en grotta e. d., vars mynning rasat igen, ty uppgifterna äro samstämmiga och 

traditionerna härom skulle inte annars vara så samstämmiga. Det nya raset är nog ej det första. 

18

21. Det sägenomspunna Ålleberg 

Erik Sandberg skriver 1956 om ”Sägner om Ålleberg” i Falbygden, nr 11, Falbygdens 

Hembygds- och Fornminnesförenings Årsskrift på sidan 73 

Intet annat av våra västgötaberg har varit så omspunnet av sägner som Ålleberg. Hit ha 

västgötarna förlagt sitt Valhall, där guldsmidda kämpar i tusental sova sin månghundraåriga 

sömn för att en gång, då fosterlandet står i fara, rycka ut till dess räddning. Här finnas också 

”bergatroll”, av vilka det förnämsta är gumman Ålla eller Ållemora. När dimmolnen hänga 

tunga över bergets hjässa, säger man än idag, att ”Ålla bryggar”. Här finnas ”förborgade 

trädgårdar”, och i bergets inre brusar ”jordälven”, vilken som en förhärjande flod kan bryta 

fram, om man råkar gräva för djupt någonstans vid bergets fot. 

22. Helveteskärr och nordläge 

Gösta Kellerman skriver i 1958 i Västgötsk Forntro och Folktro, kapitel 3, med underrubriken 

”Vattnet och dess makter” om offergåvor i mossar, eller f d sjöar, som han menar kan dateras 

ända tillbaka till yngre stenåldern. Han nämner den romerske historieskrivare Tacitus´ 

uppgift att germanerna straffade vissa brott genom dränkning i kärr. Han menar att detta 

kan ha handlat om ett överlämnande och en offergåva. Endera för att rädda andra, 

människor och husdjur, eller också som ett rent äringsoffer för god växtkraft. 

Ett parallellt fall är den i en mosse på Gerumsberget funna bronsåldersmanteln. Den anses ha 

offrats av segraren i en tvekamp (Beckman: Äldre Västgötalagen sid 56). Genomborrad som den 

är av ett flertal svärdshugg och dolkstick, torde manteln ha tillhört den besegrade 

(illgärningsmannen?) sålunda symboliskt överlämnats i mossens (bergets eller himlamaktens) 

våld. 

Kärret som ofärdsplats har aktualiserats genom debatten om Helveteskärret i Åsle. Samma 

förled, Helvetes-, har en sjö i Lundby, en mad i Bolum och några enligt folktron bottenlösa 

hålor i Floby (Jungner: Gudinnan Frigg, sid 314). Helveteskärret i Åsle har ett speciellt intresse, 

emedan det ligger i närheten av det slagfält, där drottning Margareta besegrade kung Albrekt. 

Det har också förbundits med de messianska vandringssägner, som handlat om det närbelägna 

Ålleberg och dess ”guldhjälmsriddare”. De är belagda så tidigt som på 1600-talet i en sägen om 

den i trettioåriga kriget stupade Johan Lilliehöök till Fårdala (VFT II, sid 157). Enligt folktron 

störtas fienderna till Ållebergs guldhjälmsriddare ned i ett kärr , ”vars namnförbindelse med 

Hel mycket väl kan vara av urgammalt datum” (Jungner). Så mycket är i alla fall sannolikt, att 

namnet Helveteskärret är äldre än sägenbildningen kring slaget vid Åsle. Ty i själva verket är 

det i den betydligt större Åsle mosse man funnit lämningar efter kung Albrekts ryttare. Ändå 

har folktron förbundit Helveteskärret med Ållebergssägnerna. Anledningen bör vara dess 

namn. Motivkomplexet med Ållebergs guldhjälmsriddare och Helveteskärret som ofärdskärr 

för fienderna har rimligen sin bakgrund i medeltidens dualistisk-eskatologiska historiesyn. I en 

anarkisk och upprörd tid, dessutom präglad av digerdödens psykiska efterverkningar och av 

birgittinsk förkunnelse, kunde drottning Margareta stå som gudsfredens och rättfärdighetens 

förkämpe gentemot den gudlöse tyrannen Albrekt. Den första fredstidens förhoppningar 

gäckades, och det messianska framtidshoppet tvangs ”gå under jorden”, dvs in i 

guldhjälmsriddarnas berg. 

Enligt en teori skall namnen Helveteskärret liksom Helvetesmaden i Bolum, kvarteret 

Helvetet vid Stockholms Storkyrka och Helleviksgården samt Helleviksgatan i Skara bero på 

deras nordläge i förhållande till kyrkan eller byn (Sandberg i Några bidrag till Falbygdens 

historia, s 36 och samme forskares skrift Helleviksgården och Helleviksgatan i Skara där s. 13 

citerad litteratur). Eddadikten Voluspa antyder, vad fornnordisk folktro föreställde sig om de 

makter, som huserade i norr, den skräckfyllt farliga obygden norr om människornas bygd: ”En 

sal såg hon stånda från solen fjärran…och åt norr vetter dörren…Där såg hon i strida strömmar 

vada menedsmän och för mord fredlösa och den en annans hustru hemligt lockar. Där sög 

19

Nidhögg de dödas kroppar, vargen slet kämpar.” Man kan härmed jämföra vissa forngravars sydnordliga 

orientering och den länge rådande tron, att kyrkogårdens nordsida var en plats för 

ofärdsmänniskor (se Ahnlund: Norr om kyrkan, Svensk sägen och hävd). Men om också 

nordläge kan ha gjort ett kärr särskilt ofärdsdigert, bör dock även kärr med annat läge kunnat 

ha betraktats som ”ofredskärr”… 

23. Sägner om sovande kungar och krigshärar 

I antologin Nordsägner som redigerats av Bengt af Klintberg 1983 har ett antal sägner samlats 

från de nordiska länderna. Från Danmark finns sägnen om Holger Danske under Kronborg 

som uppges komma från Själland, Helsingör I en kommentar på sid 141 skriver Klintberg 

HOLGER DANSKE UNDER KRONBORG. Thiele 1968 bd 1 sid 23. Sägnen har sin 

motsvarighet i många a Europas länder, där man har berättat om en sovande kung eller 

krigshär, som väntar i ett berg på att träda ut och bistå landet när det befinner sig i fara. På 

grund av sitt innehåll har den varit särskilt populär i tider med starkt nationella strömningar. I 

Sverige motsvaras Holger Danske-sägnen av den västgötska sägnen om de sovande ryttarna i 

Ålleberg. Utanför Norden kan man särskilt lägga märke till de tyska sägnerna om Karl den 

store, Friedrich Barbarossa och kejsar Fredrik II. Slutmotivet med järnstången är i övriga 

Norden särskilt spritt i förbindelse med en sägen om en jätte på en ö, som får besök av 

vinddrivna sjömän. (Christiansen 5010). - L. Pio, Sagnet om Holger Danske, dets Udbredelse og 

Forhold til Mythologien; H. F. Feilberg, Holger Danske og Antikrist. Danske Studier 1920, sid 97 - 

125. Hänvisningar till den tyskspråkiga litteraturen ges i L. Petzoldt, Historische Sagen, II, 1977, 

sid 273. Sägnen i irisk tradition behandlas i Béaloideas, vol. 42-44, 1974-76, sid 213-308. 

24. Berget med sovande krigsmän 

Ebbe Schön skriver 1986 i Älvor, vättar och andra väsen under kapitelrubriken på sidan 30 

”Ingen ro i graven” om Ållebergs ryttare. Han återger berättelserna kring Ålleberg med 

utgångspunkten ”ytterligare ett exempel på kollektivt uppträdande spöken”. 

Inne i Ålleberg i Västergötland finns enligt traditionen en här av sovande krigsmän, det är 

ryttare som har legat där i många hundra år. De ofredar ingen om de får vara ostörda, men om 

någon sjunger eller ropar högt i närheten av berget kan en eller annan av krigarna vakna och 

komma ut. 

25. Den sovande hären i berget 

Bengt af Klintberg skriver 1986 i Svenska folksägner på sidan 351 i en notanmärkning till 

uppteckningen ”De sovande ryttarna i Ålleberg” i sitt urval av svenska folksägner. 

Den kända sägnen om den sovande hären i berget har i Sverige ortfästs till Ålleberg. Den har 

sannolikt nått Sverige från tysk tradition. I en handskrift från 1700-talet återgiven av Rääf (Ydre 

I sid 92-93), utspelas sägenhandlingen i en skog mellan Östergötland och Småland. 

26. Vilka är ryttarna 

Ebbe Schön skriver 1986 i Älvor, vättar och andra väsen under kapitelrubriken ”Ingen ro i 

graven” på sidorna 30-32 om Ållebergs ryttare. Han återger berättelserna kring Ålleberg med 


20

Det är många som har fått lära känna Ållebergs ryttare…Vilka ryttarna är finns det delade 

meningar om. Några anser att det är stupade krigare från slaget vid Ålleberg 1389. Drottning 

Margareta, som segrade i slaget, skall efteråt ha tagit ett fjäderbolster och skakat det med orden: 

”Bli häst å kär 

å varenda fjär”. 

På det sättet kom Ållebergs ryttare till, säger man. Men det finns även en annan teori. En knekt 

från trettioåriga kriget lär enligt vad som uppges av Paul Aineström ha berättat så här för en 

präst som hette Olaus Rhyzelius och som noterade uppgifterna i kyrkoboken: ”Efter slaget vid 

Breitenfeld (1631) blev det vid solnedgången liksom ett töcken eller älvdans, di kallar, och då 

såg vi huru Johan Lilliehöök och hans bussar som fallit satt upp och gav sig mot norr ut i 

brinnande galopp så marken skalv under hästhovarna.” Hemma såg knektens systerson samma 

kväll i månskenet hur dessa ryttare red in i Ålleberg för att förenas med sina förfäder. Det bör 

nämnas att danskarna har en liknande sägen. Den gäller dock endast en enda spökkämpe, men 

han är desto starkare och mäktigare. Under Kronborgs slott ligger nämligen den väldige Holger 

Danske, och den dag som Danmark kommer i verklig fara skall han stiga upp och rädda sina 

landsmän, precis som Ållebergs ryttare. 

27. Ålle och Tofva 

I Falköping Förr och Nu från 1910 återges på sidorna 289-291 berättelsen om Lill-Ålle och 

Tova. Ålle var en smed som bodde inne i Ålleberg. Ungkarl var han och ansträngde sig för 

att få den vackra Tova att flytta till honom. Men Tova ställer allt högre krav trots att Ålle 

anstränger sig för att göra henne till viljes. Till slut avtar kärleken och Tova förlorar sin glans. 

Ålle förblir ungkarl i väntan på den som kan ta livet för vad det är. 

Det säges, att Kärleken är blind och att det är han också, men börjar han att se då ser han bättre 

och med bättre uppfattning än någon annan. Därav kommer det sig, att småsmeden, som bor 

någonstans inne i Ålleberg, Lill-Ålle heter han, är ungkarl än idag, fast han lefvat i flera tusen 

år. Men kär det hade han varit, han som en ann´, och det med besked ändå. Se i Tofarp där i 

Göteved bodde en småkvinna, Tofva hette hon, och hon var så däjelig att skåda, tyckte Ålle. 

Och hon var inte oäfven heller - bruna nästan svarta ögon, korpsvart hår, inbjudande läppar, 

liten morsk uppnäsa, rund haka, bländhvita tänder, rosiga kinder och svällande barn. Hon var 

bara ung då. Men äfven småkvinnor kunna ha sina sidor, vara lynniga och ”eraka”, och se det 

var Tofva. 

Men Ålle hade blickat djupt in i hennes ögon och hela hennes gestalt hade bränt sig fast i 

hans inre, och natt och dag såg han och tänkte endast på henne. Så gaf han sig iväg till Tofarp, 

för att få träffa och tala vid henne. Det var inte så lätt för Ålle att taga sig fram; friarestråten kan 

vara villsam och krånglig nog, och inte så jämn och rak, som kanske mången tror. Under många 

funderingar kom han emellertid till Tofarp och Tofva var hemma. 

- Jag har kommit hit för att fråga dig, om du inte skulle vilja komma hem till mitt, började 

Ålle. 

- Hvad menar du med det? frågade Tofva. 

- Jag menar - hm - du kunde ju se hur jag har det. 

- Jag förstår! Om ett par dagar hälsar jag på hos dig. 

Ålle fick brådt, kan tänka, att göra det fint och putsadt. All hvad han ägde af koppar och tenn, 

som han själf hade smidt och sirat, plockade han fram och hängde på väggen så, att det skulle 

falla i ögonen. Mjöd och kirsedrank bryggde han, fisk metade han i Sjötorpssjön och en tjäder 

fångade han uppe på berget. Elfvorna där ner på ängen hade spunnit garn och virkat en snöhvit 

duk, som de skänkt honom, och den lade han på bordet, som var dukadt för middagsmål. 

- Du är mer än välkommen! bjöd Ålle, då Tofva steg in. 

Tofva såg sig omkring, satte sid vid bordet och smakade på fisken, tjädern, mjödet och 

kirsedranken. Så steg hon upp och granskade de blankskurade koppar- och tennkärlen. 

21

- Du har ju icke smidt en kedja, icke ett armband, icke ens så mycket som ett par örhängen af 

silver. Icke en droppe mjölk, icke ett äpple har du på bordet. Till frukost hade varit något så när, 

men till middag… Nej! Kom igen en annan gång, utbrast hon helt spotskt, och så gick hon. 

Ålle smidde i tusen år både kedjor, armband och örhängen af glänsande silver. Så hackade 

han upp en bit i bergsluttningen mot öster och där planterade han bärbuskar och äppelträd, och 

en get skaffade han sig också. Nu hängde han upp kedjorna, armbanden och örhängena, som 

täckte nära halfva väggen, dukade åter bordet och på detta fanns både mjölk, bär och äpplen. 

Och så gick han åstad till Tofva och vad henne komma, för att se hur han hade det. 

- Jag skall komma, lofvade Tofva. 

Och hon kom, såg sig omkring, smakade på rätterna och granskade silfversakerna. 

- Guld bör det vara och inte silfver, och nog hade jag tänkt att du skulle ha vin eller 

åtminstone drufvor på bordet. Till kvällsmål hade väl detta varit något så när, men till 

middag…Nej! kom igen en annan gång, sade hon helt spotskt, och så gick hon. 

Åter smidde Ålle i tusen år, men nu av lysande guld. Och drufvor odlade han och bryggde 

glödande vin. Han hängde upp både koppar, tenn, silfver och guld på väggen så, att denna var 

nära full. Bordet dukade han och så bad han Tofva komma för att se, hur han hade det. 

- Jag skall komma, lofvade Tofva. 

Och hon kom, såg sig omkring, smakade på rätterna, drack af vinet och granskade det, som 

var uppsatt på väggen. 

- Åhja! nu kan det gå något så när an, men diamanter hade du kunnat sätta åtminstone i 

örhängen, utlät hon sig. 

Men då såg Ålle upp på Tofva och nu först märkte han - han hade i ett ögonblick fått sin syn 

igen -, att Tofvas ögon mistat sin glans, att håret blifvit grått, munnen sjunkit in, näsan och 

hakan blifvit spetsiga, att de hvita tänderna voro borta eller rostbruna, att kinderna ej längre 

buro rosor och att hennes barm icke mera var fyllig och rund. 

- Jaså, ”det kan gå något så när an”, menar du, men nu menar jag att det går mycket väl an 

att lefva dig förutan! Utbrast Ålle, med skärpa i tonen. 

Men nu, må tro, blef det ett annat ljud i skällan. 

- Inte menade jag något illa, och nog är jag nöjd! förklarade Tofva och ville taga Ålle i famn. 

Men Ålle drog sig undan. 

- Det där hade du kunnat säga och velat göra för tvåtusen år sedan. Nu kan det kvitta! sade 

han. 

Och Tofva var ledsen, när hon gick denna gång. 

Men Ålle han lefver ungkarl, som sagdt är. Och han lär inte komma att gifta sig häller förr, 

än då han funnit någon, som är nöjd med koppar och tenn och är villig att hjälpa till med 

smidet af silfver- och guld. Men då skulle han vilja fira både silfver- och guldbröllop, förklarar 

han. 

Så var det med den sagan. 

28. Den fiffige tomten vid Ålleberg 

Alfred Smedberg skriver 1911 om ”Den fiffige tomten i Ålleberg” i sagosamlingen Bland 

tomtar och troll nr 5 på sidorna 3-19. Sagorna är vackert illustrerade av Louis Moe. 

På den rika och vackra bondgården vid östra sidan av Ålleberg hade det blivit en sådan glädje, 

att man där inte upplevat maken på många, många år. Bonden och hans hustru hade äntligen 

fått, vad de så länge hade önskat sig, en söt liten och välskapad flicka. 

Nu må ingen tro, att föräldrarna voro så glada bara därför, att de fått ett litet barn. För de 

hade icke mindre än åtta barn förut, så det var ingenting nymodigt alls, att det fått ett till. Men 

det var nu så besynnerligt ställt, att alla de åtta barnen voro gossar, och ingen må undra över, 

att föräldrarna tyckte detta var lite enformigt. När då det nionde barnet äntligen var en flicka, så 

var det helt naturligt, att glädjen skulle stå högt i tak. 

Det var heller inte bara far och mor, som gladde sig åt den lilla nyfödda. Alla de åtta 

bröderna voro lika förtjusta över att ha fått en liten syster att jollra med och vårda sig om. 

För att med vänner och släktingar riktigt få fröjda sig över barnets födelse, ville bonden och 

hans hustru göra ett stort kalas den dagen, när den lilla skulle döpas. De rustade sig härför en 

22

hel vecka, och för att det inte skulle hända den lilla något ont, innan hon döptes, vakade de över 

henne varenda natt. 

Men natten före dopdagen råkade modern slumra in en liten stund. Ljusen brunno ut, och 

då hände något förskräckligt. 

En stor, grym och luden varelse kom sättandes rakt ifrån berget. Han smög sig in i den 

mörka stugan och bytte bort den nyfödda flickan mot en ful, vanskaplig trollunge samt 

skyndade sig med det lilla flickebarnet till sin håla i Ålleberg. 

När modern vaknat upp ur sömnen och tänt ljus, fann hon icke längre sin lilla vackra flicka i 

sängen. Istället låg där en otäck trollunge, som var luden över hela kroppen och hade fingrar, 

krokiga som klor, samt en bred och ful mun. 

Det blev en förfärlig uppståndelse i huset, och det kan man ju rakt inte undra på. Far och 

mor voro alldeles tröstlösa, och de minsta pojkarna gräto. De större gossarna visste knappt till 

sig av vrede och yrkade på, att man genast skulle kasta ut den vanskapliga trollungen. Men far 

och mor ville inte göra en så stor synd. De ansågo sig skyldiga att vårda den lille stackaren så 

gott de kunde, fast han inte var något människobarn. 

Och det kunde väl gå an med detta, för bondfolket var inte fattigt, och lite mat hade man väl 

alltid råd att offra på den fula varelsen. Men hur skulle man kunna få rätt på deras egen lilla 

flicka? Detta bleve nog en rysligt svår sak, fastän alla så innerligt väl begrepo, vart hon tagit 

vägen. 

På den tiden då detta hände - det är mycket, mycket längesedan - fanns det troll i Ålleberg. 

De hade sin boning innanför de höga klippväggarna, som brant resa sig i bergets nordliga del, 

och som av folket i orten kallas Ållebergs ände. 

Människorna där i trakten hade många ledsamheter av trollen i Ålleberg. Kreaturen som 

betade på bergets sidor, blevo stundom bortrövade, sedan mörkret brutit in, och uppätna i 

trollens håla. Man måste därför ständigt laga så, att de kommo hem till kvällen. 

När man om nätterna åkte på landsvägen, som ledde från Slöta kyrka till Falköping och 

strök alldeles nedanför berget, hände det ofta, att hästarna hörde eller sågo underliga saker där 

uppe i de svarta, överhängande klippmassorna. De råkade då lätt i sken, och det hände icke 

sällan, att bönder och drängar efteråt hittades sönderslagna på vägen. 

Det värsta var likväl, att trollen voro så lystna efter nyfödda barn. För att sådana icke skulle 

bli bortbytta mot trollungar, fick man akta dem mycket noga, ända tills de blivit döpta, för 

sedan hade trollen ingen makt över dem. 

Alla på gården visste därför mycket väl, hur det hade gått med den lilla flickan. Trollen hade 

tagit henne in i sin håla för att ha henne såsom en leksak. Man behövde visserligen inte vara 

rädd för, att de skulle göra henne något illa, men det var i alla fall förskräckligt att ha sin lilla 

flicka i en trollhåla. Föräldrarna fingo ju varken döpa eller uppfostra henne, och om de inte på 

något sätt kunde få henne tillbaka igen, skulle de nog aldrig mer få se henne, förrän hon kanske 

blivit ett troll hon också. 

Det anställdes en riktig skallgång kring berget, för att man möjligen skulle kunna få reda på 

ingången till trollens håla. Men alla spaningar voro fruktlösa. Ingången var så väl tillbommad 

och dold av en sådan massa lösa klippblock, att man inte kunde finna den. 

Men just när människorna på gården uppgivit allt hopp om att kunna återfå sitt lilla 

bortrövade barn, fingo de hjälp av en liten parvel, som de aldrig trott om att kunna göra dem en 

så stor tjänst. 

Det var nämligen så, att uppe på vinden till den stora bondstugan bodde en liten tomte, som 

inte var mer än tre kvarter lång. Han var över två hundra år gammal och hade bott på gården i 

både fars och farfars och farfars fars och farfars farfars dagar. Ja, kan du nu upprepa denna 

svåra mening utan att stappla, så är du inte bland de sämsta skolbarnen. 

Nå, denna lilla tomte brukade om nätterna tassa omkring i huset och se efter, att allting var, 

som det skulle vara. Ingen på gården hade någonsin sett honom, men alla visste om, att han 

fanns till. De visste, att han var en gammal trotjänare, som ville gårdens folk så innerligen väl. 

Därför voro de mycket rädda för att göra honom ledsen, och om nätterna fingo skåp och 

skafferi stå olåsta, för att han skulle kunna få ta, vad han behövde. Han var i alla fall så nätt på 

maten, att det knappast syntes, när han smakat på någonting. Varje julafton brukade barnen 

sätta till honom några äpplen samt lite vitgröt och skinka uppe på vinden. 

När den lille tomten fick veta, att flickan var bortrövad, blev han mycket ledsen. Han tassade 

omkring överallt och lyssnade vid dörrarna på, vad folket hade att säga, för att på det sättet få 

23

veta, om någon lyckats få reda på barnet. När han då till sist förstod, att alla efterspaningar varit 

fåfänga, blev han riktigt hjärtängslig och föresatte sig att själv taga saken om hand. 

Tomten ville inte gärna visa sig för människor, men om han här skulle kunna uträtta 

någonting, så var det alldeles nödvändigt att få någon av de största pojkarna till hjälp. 

Därför smög han sig en afton ut ur huset och sökte upp Anders, den äldste pojken, när 

denne var i stallet och gav hästarna nattfoder. 

Anders blev övermåttan förvånad, när han på tröskeln till stalldörren fick se en tre kvarters 

lång parvel i träskor och röd toppmössa. 

- Nej se, i alla mina tider! sade han skrattande. Vad är du för ett litet pyre, som inte räcker 

upp till dörrklinkan en gång? 

- Å, du känner mig nog, fast du aldrig har sett mig förr, svarade tomten. Du har alltid vari 

snäll mot mig, och tack skall du ha för julgröt och skinka och alla rara äpplebitar! 

- Jaså, ja nu förstår jag, vem du är, sa Anders och lyfte artigt på mössan för den lille tomten. 

Det var roligt att få se dig en gång, fast vi nu ha så ledsamt här på gården. Se, du ska veta, vi ha 

fått en så stor sorg, så det kan du aldrig tro. 

- Jo, jag vet nog omét, svarade tomten. Tror du jag skulle ha visat mig för någon människa 

här på gården, om det inte varit för att försöka hjälpa er att få rätt på den lilla flickan? 

- Å, kära hjärtans! utropade Anders glad. Kan du hjälpa oss med det, så vet jag inte, vad jag 

ville ge dig i belöning. Men du, som är så liten, kan väl aldrig reda dig med de stora, elaka 

trollen. 

- Jo, det kan nog hända det, menade tomten. Se, jag är gammal jag, ska du veta, lika gammal 

som trollen, och jag förstår mig något litet på, hur man ska behandla de där åbäkena. Men jag 

behöver din hjälp, för annars går det inte. Du är väl inte rädd av dig? 

- Å, inte så värst, svarade Anders en smula betänksamt. Ska vi ge oss in i själva trollhålan? 

- Nej, ingen mer än jag. Du skall hålla utanför med en häst, tills jag kommer tillbaka. Törs du 

det? 

- Det törs jag visst, sade Anders käckt. Men vore det inte bäst, att vi toge far med oss? 

- Nej, det får inte vara någon mer än du och jag, för då skulle vi kunna förstöra alltihop. Din 

far är nog starkare än du, men det är inte styrkan det beror på. Du är raskare att rida, och det är 

det viktigaste. Nu skall du sadla den bäste hästen, och så ge vi oss iväg. 

Anders gjorde genast, som tomten hade sagt, och ledde hästen ut ur stallet. Sedan han 

svingat sig upp på ryggen, lyfte han med ena handen upp den lille tomten och satte honom 

framför sig på sadelknappen. 

De redo i sakta mak upp emot berget. Natten var mörk, men det gjorde ingenting, för hästar 

och tomtar se lika bra om natten som om dagen. Under tiden berättade tomten för Anders, 

varför just denna natt vore den lämpligaste för det viktiga företaget. 

- Se, det är på det viset, sade han, att trollgubben är på kalas hos sina släktingar i Varkullen 

där borta på andra sidan om Slöta kyrka, så det är ingen hemma i hålan mer än käringen hans. 

- Men hur vet du det? frågade Anders. 

Å, jag har allt haft ögonen med mig, ska du se. Jag har kilat omkring bland klipporna där 

uppe varenda natt, seń flickan bortrövades. 

- Ja, du är vådligt snäll du, sade Anders hjärtligt. Men hur tänker du nu bära dig åt? 

- Jo, jag har här några smågrejer med mig åt gumman, som jag tänker roa henne med. 

Snottra heter hon, och ett sjåp är hon. Se, gubben är nog dum, han också, men gumman hans är 

tio gånger dummare. Hon är så dum som en ko, och en svart ko till på köpet. 

Under detta samtal hade de kommit fram till Ållebergs ände, där de stannade strax nedanför 

de mörka klipporna. 

- Nu ska du vänta här, sade tomten, tills jag kommer ut ur berget med flickan. Då ska du 

hjälpa oss upp på hästen och sen låta det bara gå i sträck och galopp. Du får allt vara kvick i 

vändningarna, för det är inte så alldeles utan, att det gäller livet. 

Därpå hoppade han av hästen och började klättra uppför branten. Snart var han mittför 

hålan, där trollen bodde. Gubben hade vältrat ett stort klippblock framför ingången, men 

tomten fann en liten öppning vid ena kanten, och där smet han in. 

Det var hemskt i den svarta gången. Ödlor krälade på marken, och läderlappar flaxade kring 

ansiktet. Men tomten trevade sig framåt och kom slutligen till en dörr. Den öppnade han sakta 

och tittade in i hålan. Snottra satt vid spisen och rörde i en puttrande gryta. När dörren 

öppnades vände hon sig om och såg på tomten med så dumma ögon, att han knappt kunde 

hålla sig för skratt. 

24

- Se god afton, mor Snottra! sade han fryntligt. Jag tyckte det kunde vara roligt att titta in lite 

på kvällskvisten och höra, hur ni mår här inne i berget. 

- Jo, tackar som frågar! svarade trollgumman. Det slarvar och går. 

- Jag kan hälsa från pysen din, som du lämnade hos folket där nere härom natten. 

- Jaså. Nå, hur sköter det där folket min pojke? 

Om nu tomten hade varit det minsta lögnaktig, så kunde han hava svarat, att folket slog och 

misshandlade trollungen alldeles förskräckligt. Han kunde på det sättet ha skrämt gumman att 

byta om barnen igen. Men en hederlig människa kan inte ljuga och inte en hederlig tomte heller. 

Han svarade därför, som sanningen var, att bonden och hans hustru voro så pass snälla mot 

ungen, som man någonsin kan vara mot en sådan där vanskaplig bortbyting. 

- Ja, de ha väl heller ingenting annat att göra, puttrade gumman. Det där folket är i alla fall 

ett riktigt pack, som inte kan låta sina kreatur vara ute om nätterna. Nu är det ju nästan omöjligt 

för ett ärligt troll att få sig en ordentlig stek. 

- Kan ni inte ta er en ko på dagen? frågade tomten knipslugt. 

- Inte kan vi det, inte, svarade gumman vresigt. Det hörs, att du bara är en dum tomte, som 

inte vet, att vi troll aldrig kan se att reda oss om dagen för den eländiga solens skull. 

- Det där finns allt bot för, menade tomten. 

- Så-å, säjer du det? 

- Ja, jag har här ett par sotade glasögon, som jag hittade nere i förstukammaren härom dań. 

När man tar dem på sig, ser man ganska bra, fastän solen skiner. 

- Nej, vad säjer du? ropade Snottra nyfiken. Det vore allt bra roligt att få låna dom där ett 

tag. 

- Hjärtans gärna, sade tomten. Och så klättrade han upp på stolen och satte glasögonen på 

gumman. 

- Å, i alla mina dagar! ropade Snottra förtjust. Jag kan titta på elden i spisen, och den ser inte 

annorlunda ut än som det blekaste månsken. Tänk, med dom här skulle man kunna gå ut och 

knipa en ko mitt på ljusa dagen. Vill du sälja dom åt mig? 

- Det går för sig, mor lilla, svarade tomten. 

- Du ska få en hel skäppa guld, för det är dom värda, sade gumman. 

Och i sin förtjusning slog hon ihop de gråludna händerna och skrattade så, att munnen 

drogs ända bort till öronen. 

- Nu har jag inte mer än ett enda bekymmer i livet, återtog hon efter en stund. 

- Vad skulle det kunna vara? frågade tomten oskyldigt. 

- Jo, det är den där förargliga klockringningen från kyrkorna i Luttra, Slöta, Karleby och 

Falköping. Om söndagarna är det rent odrägligt. Jag kan inte lida eländet och inte min gubbe 

heller. Han har otaliga gånger stått här på berget och slungat stora stenblock mot tornen. Men 

han är för stark i armarna och kastar alltid för högt. Kunde du laga till så, att kyrkorna bleve 

nedrivna, så skulle du få en skäppa guld till. 

- Det kan jag inte, svarade tomten, men det finns allt hjälp mot ringningen ändå. Jag har här 

en deg, som man smetar in i öronen, när klockorna ringa, och då hör man dem inte. 

- Å, är det möjligt! ropade Snottra, darrande av iver. Den degen vore allt bra rolig att ha, för 

då kunde jag på en gång bli av med både syn och hörsel. 

- Ja, vi kan genast pröva på, sade tomten. 

Och så tog han fram två mjuka degbitar, som han ältat ihop av tjära och beck. Dem stoppade 

han in i öronen på Snottra och klente till så väl, att inte en springa lämnades öppen. 

- Nu ska vi försöka, om det hjälpte, sade gumman. 

Och så tog hon en järnskopa och slog med den på grytan, så det small. 

- Å, härligt, härligt! skrek hon. Jag hör inte, hur jag slår. Jag hör inte alls några smällar. Det 

låter bara, som när en knackar med knogarna på en trästicka. Det var det bästa jag varit med om 

i hela mitt liv. 

Och med glasögonen på näsan och tjärdegen i öronen hoppade hon upp och ned som en 

spillkråka och skrattade, så det rungade i berget. 

Tomten var inte sen att passa på tillfället nu, medan käringen varken hörde eller såg. Han 

tog den lilla flickan, som låg i hörnet av hålan och sov, samt skyndade genom den mörka 

gången ut till Anders. 

- Fort, fort! skrek han. Käringen där inne är spritt galen av förtjusning över några 

beckklunsar och ett par sotade glasögon. Hon varken hör eller ser, men jag är rädd hon snart 

25

kommer till sans igen, och då blir det andra bullar av. Rid för brinnande livet och vänd dig inte 

om! 

Anders lyfte tomten med flickan upp på hästryggen, och så bar det iväg. 

Snottra hade emellertid kommit att taga av sig glasögonen och fått se, att både tomten och 

flickan voro borta. Då förstod hon schäsen. Hon greps av det vildaste raseri och störtade ut ur 

berget, så att blocken yrde till höger och vänster. Anders hörde brakandet bland klipporna och 

satte hästen i ursinnigt trav. Trollkäringen efter. Hejsan! Det gick i galopp, så att gnistorna 

sprakade och marken skalv. Snart var Snottra de flyende alldeles inpå livet och ropade: 

Hit i rappet med barnet mitt, 

Annars gäller det livet ditt! 

Men just i detsamma hon sträckte fram de klobeväpnade fingrarna för att rycka de ridande 

av hästen, vände sig tomten till Anders och viskade: 

Rid på åkern till gårde 

Och ej på vägen den hårde, 

För då hinner Snottra dig! 

Anders vände genast hästen in på ett åkerfält, och då blev trollgumman snart efter. Det är 

nämligen så, att trollen ha svårt för att springa på åkrarna, där fötterna sjunka för djupt ned i 

mullen. Men på den hårda vägen löpa de fortare än en häst travar. 

Det dröjde inte många minuter, innan Anders var hemma med tomten och barnet. I stugan 

blev en glädje, som inte kan beskrivas. Man skyndade att tända alla ljusen, och Anders stack 

genom dörren ut trollungen till Snottra, som trodde, att det var flickebarnet, och gladeligen 

skyndade hem till sin håla vid Ållebergs ände. 

Tidigt följande morgon skickade man efter prästen i Slöta, som genast döpte den lilla flickan, 

och sedan hade trollen inte längre någon makt över henne. 

Men tomten blev vida berömd för sin duktiga bragd. Och ännu idag kan man få höra folket i 

trakten upprepa den vers, som han ropade till Anders under flykten: 

Rid på åkern till gårde 

Och ej på vägen den hårde, 

För då hinner Snottra dig! 

29. Gullhjälmarne i Ålleberg 

August Strindberg har 1915 i sin sagosamling Sagor med berättelsen om ”Gullhjälmarne i 

Ålleberg”. Sagorna är vackert illustrerade av Thorsten Schonberg. 

Anders var född på Falbygden och hade i sin ungdom marscherat kring land och rike med med 

alnstickan och tygpackan. Men en dag tyckte han det var bättre marschera med gevär och slita 

på kronans kläder, och därför tog han värvning på Västgöta-Dal. Detta gjorde att han en gång 

blev kommenderad opp till Stockholm på bevakningstjänst… 

…Det hade mörknat, men halv-tunglet syntes mellan björklövet, och det var alldeles nedtyst. 

Då tyckte sig soldaten se en stor gul hand som vinkade, fram och tillbaks. Han gick ditåt, och 

fick se att det var ett Lönnlöv, vilket brukar gestikulera så där med fingerna, utan att man vet 

vad det menar. 

Som han stod och tittade, hörde han en Asp skälva: 

- Hu, jag fryser, sa Aspen, för jag har blitt våt om fötterna; och jag är rädd. 

- Vad är du rädd för då? frågade soldaten. 

- Jo, det sitter en pyssling ini berget. 

Då förstod soldaten vad Lönnen menat, och han såg verkligen en pyssling sitta ini berget 

och koka gröt. 

- Vad är du för en? sa pysslingen. 

- Jag är på Vässkötta-Dal, var är du nånstans? 

26

- Jag är i Ålleberg, jag, sa pysslingen. 

- Men Ålleberg ligger i västergylln, svarte soldaten. 

- Vi ha flyttat hit, nu! sa pysslingen. 

- Det lögst du, svarte soldaten, fick fatt i grytstjärten och lade gröten i elden. 

- Nu ska vi se Musbot, sa han, och gick in i berget. 

Där satt jätten vid en stor brasa och glödgade en järnstång. 

- God dag, god dag, sa soldaten och räckte handen. 

- God dag igen! svarte jätten och gav järnstången, så rö han var. 

Kask tog emot och kramade järnet så att det väste: 

- Du är varm om händerna! Vad heter du? 

- Jag heter jätten Svensk, sa trollet. 

- Det var ett svenskt handtag, och nu förstår jag att jag är i Ålleberg. Kanske Gullhjälmarne 

sover där ännu? 

- Tyst! tyst! tyst! sa jätten och hyttade med eldkäppen. 

- Du ska få se dem, efter du är på Vässkötta-Dal; men du ska lösa min gåta först, mente 

jätten. 

- Vill du mulbändas med en landsman, så låt gå! Men lägg bort eldgaffeln först. 

- Jo, Kask, du ska säga svenska historien medan jag röker en pipnubb, så ska du få se på 

Gullhjälmarne sedan; hela svenska historien. 

- Det maxar jag, fast jag inte var något övernöt på korpralsskoln. - Jag ska dra mig till minnes 

lite först ändå. 

- Men det är ett villkor; du får inte nämna namn på en kung, för då blir de onda där inne; och 

när de blir onda, då vet du… 

- Det var farligt svårt; men tänd nubben du, så börjar jag. Här har du eld! 

Soldaten gastkramade sitt huvud en stund; därpå började han: 

- Ett, två, tre! Anno 1161 och däromkring blev Sverige till; ett rike, en kung och en 

ärkebiskop - är det nog? 

- Nej, sa Svensk, det var för litet, en gång till! 

- Så här då! - Anno 1359 var svenska folket färdigt, ty då sammanträdde fyraståndsriksdan 

och den varade med avbrott ända till 1866. 

- Du som är soldat, sade Svensk, du ska väl tala lite om krig. 

- Det finns bara två krig, som ha någonting att säga: och de slutade med två freder, den i 

Brömsebro 1645 då vi fick Härjedalen, Jämtland och Gotland, och den i Roeskilde 1658, då vi 

fick Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Och därmed är svenska historien färdig; det andra 

var bara slagsmål. 

- Nå men konstitutionerna då? 

- Ja vi fick envälde 1680 och det varade till 1718; sen blev frihetstiden till 1789, då enväldet 

kom igen. Och så gjorde Adlersparre revolution 1809 samt lät Hans Järta skriva konstitutionen 

som lever än. Nu behöver du inte veta mer. 

- Har du rökt ur nubben? 

- Tja! sa jätten. Det var jämnt skägg. Och nu ska du få se på Gullhjälmarne! 

Den gamle reste sig med möda och gick in åt berget följd av soldaten. 

- Gå tyst! sa jätten och visade på en riddare i gullhjälm, som satt sovande vid en klippdörr. 

Men i detsamma snavade Kask och slog sitt klackjärn mot en sten så att det eldade omét. Då 

vaknade Gullhjälmen genast; och så kvickt som om han på vakten ropade han: 

- Är det tider än? 

- Ännu icke! Svarte jätten. 

Gullhjälm-riddaren satte sig ner och somnade åter strax in. 

Jätten öppnade bergväggen; och soldaten såg en stor sal öppna sig. Ett ändlöst bord sträckte 

sig mitt genom salen, och i halvskymningen syntes den lysande samlingen av gullhjälmar sitta i 

karmstolar med guldkronor på ryggstöden. Vid kortändan satt en man som var huvudet högre 

än de andra; och hans skägg räckte ner till midjan som på Moses eller Jesaias; och han hade 

klubban i sin hand. 

Alla tycktes sova, men icke den sömn som om natten återgiver krafter, icke heller den sömn 

som kallas den eviga. 

- Pass nu på, sade jätten, så skall du få höra på årsmots-mässan. 

Han tryckte på en stor granat i berghällen, och tusen lågor tändes. 

Då vaknade Gullhjälmarne. 

27

- Vem där? frågade mannen med profetskägget. 

- Svensk! Svarade jätten. 

- Gott namn! sade Gustav Erikson Vasa, ty det var han. Hur långt är det lidet? 

- Till året efter Kristi börd, ett tusen, nio hundra och tre. 

Härefter berättar jätten Svensk den svenska historien inför Gustav Vasa. I tur och ordning 

begärs ordet av Erik den Helige (som f ö säger sig inte ha varit särskilt helig), Gustav II 

Adolf, Carl XI och Carl XII. Dessa uppehåller sig uppenbarligen i Ålleberg bland 

Gullhjälmarne som på samma gång befinner sig i Stockholm. Det som berättas är inte riktigt 

vad de gamla kungarna tänkt sig, så Gustav Vasa sammanfattar: 

- Av vad som framgått av detta årsmot, synas förfädrens verk och gärningar ha uppslukats 

av tidens ström; somt flyter opp, annat sjunker ner. Här sitta vi som skuggor av oss själva, och 

för er levande böra vi icke vara annat… 

Släck ljusen! 

Jätten Svensk släckte ljusen och gick ut, följd i hälarne av soldaten, som han bad stiga in i 

liksom en bur. 

- Om du nu talar om det här, sade jätten, så är du olycklig. 

- Ja, det förstår jag, svarade Kask. Men jag skall lägga det på minnet! Tänk i alla fall: att de 

har supit opp gamla Sverige och stampat på´t i utlandet! - Det är ju alldeles vådligt; om det är 

sant! 

Knäpp! sa det i turbinen; hissen gick upp med soldaten, upp på Skansen. Och där stod han 

mitt i solnedgången, just som det ringde i Håsjöstapeln och Gustav Vasa höll sitt intåg i 

Stockholm omgiven av sina dalkarlar. 

30. Jätten, sjömannen och guldstenarna 

Per Johnsson skriver 1915 i Ur Westergötlands sagoskatt under rubriken ”Stenarna, som 

förwandlades till guld” på sidorna 34-38. Berättelsen är i originalet tryckt i frakturstil, vilket 

gör den aningen svårläst. 

Långt tillbaka i tiden war en jätte bosatt i Mösseberg. Han lefde i bästa samförstånd med 

bondebefolkningen i de omgifwande byarna ända tills kristendomen kom i landet och den ena 

kyrkan byggdes efter den andra. Då började jätten wantrifwas och längta därifrån. I all 

synnerhet war detta förhållandet sedan kyrkorna äfwenledes blifwit försedda med ringklockor. 

Då klangen af dessa dånade öfwer den kringliggande ryste det i jätten. Obehagligare musik 

hade han aldrig hört. Och han beslöt flytta. 

Efter någon tid satte han dessa planer i werket. Och for han nu långt ut på en i Västerhafwet 

belägen ö, där han nu slog ned sina bopålar. Att höra wattnets brus emot bränningarna, 

stormens dån emot klipporna, det var någonting annat det än wästgötaklockornas entoniga 

klang i sina åldriga staplar swiktande tornbyggnader. Det war dödens tunga förkunnelse, som 

dessa i allmänhet hade att sia om. Men härute war lifwet, det brusande, stormande lifwet 

sådant det i tusen och åter tusen år hade existerat. 

Här åldrades jätten och blef gammal. Ty äfwen en jätte kan bli gammal. Under de senare 

åren war han till hälften blind och helt ofärdig. 

Ingen wisste, hwart jätten i Mösseberg hade tagit wägen. Man trodde rent af, att han låtit 

mura in sig i sin underjordiska kula och själf sökt sig döden. Man skulle emellertid på ett 

egendomligt sätt få wetskap om att han wore wid lif. 

Det hände en gång att några sjömän från trakten råkade förlisa där ute i det widsträckta 

stormande hafwet. Af besättningen på ett större fartyg fanns slutligen icke mera än en enda 

man kwar. Och denne war ifrån trakten af Mösseberg. Med sin ensamma farkost dref han nu i 

land wid den ö, där jätten hade sin bostad. Då han wandrat där någon stund af och an 

upptäckte han slutligen en klyfta från hwilken rök uppsteg. Han gick närmare och fann en 

gammal man af en jättegestalt med alnslångt hår och skägg sittande wid en eld, som brann helt 

sakta och hemlighetsfullt. Wår i nöd stadde sjöman gick närmare och hälsade. 

28

”Hwar är du ifrån!” frågade jätten. 

”Från Wästergötland”, blef swaret. 

”Så-å-å, där har jag också warit bosatt, upplyste den förstnämnde. Från hwilken trakt är 

du?” 

”Från Falbygden!” 

”Åh, då känner du till Mösseberg?” 

”Mycket wäl.” 

”Det har min far murat upp och där har jag själf bott i många år ända tills edra skramlande 

kyrkklockor drefwo mig därifrån.” 

”Ålleberg känner du naturligtvis också?” 

”Mycket wäl.” 

”Det har min farfar byggt upp”. 

”Det war ett bra arbete äfwen det”, menade sjömannen, som icke längre kände någon 

fruktan, då han hörde sådana hemlandstoner. 

”Finnes det någon styrka i Wästgötafolket nu för tiden?” frågade jätten widare och sökte 

efter sjömannens hand. 

Denne, som anade oråd, skyndade att draga denna till sig, och räckte honom i stället en i 

närheten stående järnstång, hwilken han kramade, som det hwarit en morot. 

”Åh, ja” menade han, ”de ha ju ännu kraftiga händer. Men wärre war det wid den tid då jag 

bodde där”. 

De samspråkade nu både länge och wäl om gångna tider och deras förhållanden. Slutligen 

tyckte sjömannen att det war tid att bryta upp. Han hade en lång wäg att färdas med sin lilla båt 

och det gällde passa på medan det ännu war wackert wäder. 

”Hälsa nu till din hembygd”, sade jätten. 

”Och härmed har du några stenar till minne af den gamle från Mösseberg. Om än det blir 

storm och winden ligger på, så kasta dem icke öfwer bord. Ty de skola icke allenast förhjälpa 

dig med lifwet hem, utan de skall också ha nytta af dem sedermera”. 

Sjömannen tackade och tog emot den erbjudna gåfwan. Det föreföll wara wanliga kiselstenar 

och om man skall säga, som sanningen war, så måste man förstå att sjömannen ingalunda 

kände sig trakterad af gåfwan. 

Han begaf sig nu i wäg hemåt. Till att börja med war wäderleken den allra bästa. Solen log 

från en molnfri himmel och winden stod rakt akteröfwer, så att båten klöf wågkammarna med 

en fart, som lämnade ingenting öfrigt att önska. 

Det är emellertid med wästerhafwet som med Wättern. Man kan aldrig lita på det. Ena 

stunden kan wattnet ligga som en spegel för att den andra bli försatt i wildaste uppror. Så 

äfwen nu. Det stormade och tjöt alldeles förfärligt. Båten guppade som en korkbit upp och ned 

på wågkammarna. Sjömannen, som mången gång förut sett döden i hwitögat, började bli orolig. 

Slutligen kom han att tänka på de stenar han fått af jätten. Kanske det war dessa som 

förorsakade elementernas raseri. Aldrig hade troll och jättar haft någon lycka med sig. 

Och han kastade stenarna i sjön. 

Resan war emellertid fortfarande swår, men hem kom han i alla händelser. Inom kort hade 

han den bohusländska luften i sikte. Där steg han sedan i land, först då han skulle sätta sina 

fötter på det torra höll han på att halka på något som låg i hans wäg. Han fann att det war en af 

de stenar, som han fått af jätten, hwilken glömts kwar, då han kastade de öfriga i sjön. 

Han tog den i handen för att syna den närmare, och fann till sin stora både glädje och 

förargelse att det war renaste guld. 

Men trots den förlust han gjort, räckte dock denna till, så att han därmed kunde köpa en hel 

gård i sin hembygd. 

31. Guldkedjan i Ålleberg 

Alfred Smedberg har i sagosamlingen Silverslottet - nya sagor och gamla sägner från 1921 med 

sagan om ”Guldkedjan i Ålleberg” på sidorna 84-88. Hans version består av två delar; dels 

hur ett antal drängar försöker få upp kedjan ur en bergsklyfta utan att lyckas och dels hur 

29

det gick till när kedjan hamnade i klyftan. Berättelserna har delats här, se vidare nr 32. ”Hur 

Guldkedkedjan hamnade i bergsklyftan”. 

Högt över den kringliggande slätten reser sig som en jättstor hattkulle det mäktiga Ålleberg. 

Mot öster, söder och väster sluttar det icke brantare, än att man kan vandra upp till hjässan, 

ehuru det nog är ganska besvärligt och tar lång tid. Men mot norr stupar det i en skrovlig 

klippvägg nästan lodrätt mot den nedanför löpande landsvägen. 

Längst uppe på bergets krön fanns i forna dagar en klyfta, som var så smal, att en råbock 

skulle kunnat hoppa över den och så djup, att man icke med den längsta stång kunde nå till 

bottnen. 

På alla sidor om klyftan växte skog, som utestängde solens strålar. Därför hade man aldrig 

kunnat se, vad som fanns nere på bottnen. Man trodde, att där ingenting annat var att hitta än 

multnade riskvistar. 

Hände sig så en dag för något mer än fem hundra år sedan, att tvenne drängar kommo och 

höggo ned skogen vid klyftans enda ände. Den ene hette Bryngel, den andre Erik. När sålunda 

en liten öppning bildats, kunde solen belysa bottnen en viss tid på dagen. 

Erik kom av nyfikenhet att kasta en blick ner i djupet och uppgav därvid ett rop av 

förvåning. 

- Nej, titta, titta, Bryngel! utbrast han häpen. Kan du tänka dej, vad som ligger där nere på 

bottnen? 

Bryngel skyndade fram och gjorde lika stora ögon som kamraten. Ty där nere bland pinnar 

och benknotor låg i ringlar en glänsande halskedja av guld. Den var så blank, att den glittrade i 

solskenet, som om den varit besatt med rubiner och diamanter. 

- Vem i all världen kan ha tappat en guldkedja här i klyftan och inte fiskat upp den igen? 

undrade Erik. 

- Ja, det må du väl fråga, genmälde Bryngel och kastade lystna blickar på det bara fyndet. 

- Vänta, nu begriper jag schäsen! ropade Erik. Kedjan har säker kommit hit under den stora 

fejden mellan drottning Margareta och kung Albrekt för femton år sedan. 

- Det är nog inte omöjligt! tyckte Bryngel. Slaget stod ju där borta på slätten mellan Åsled 

och Falu köping, och stora hopar av krigsfolk drogo här förbi. 

- Minns väl det. Troligen har någon riddare i den slagna hären flytt över berget, och när 

hästen sprängt över klyftan, har kedjan lossnat och fallit av. 

- Ja, och så har riddaren inte vågat stanna och ta upp den. 

- Då har den legat här i femton år, och skogen har skymt bort den. Men nu ska´ den upp, så 

sant jag heter Erik Larsson. Vi måste ha hit en järnkrok och ett långt rep. 

Bryngel ilade genast hem efter en hölina, i vars ena ända han stadigt knöt fast en järnkrok. 

Darrande av iver sänkte han linan ned till klyftans botten och lyckades få kedjan på kroken. 

- Hala vackert, så den inte slinter av! ropade Erik, som låg på knä bredvid kamraten och 

tittade ner i klyftan. 

Bryngel drog och kedjan följde med. I början var den lika lätt, som en så pass stor guldkedja 

kunde tänkas vara, men när han fått den några alnar från bottnen, blev den på en gång så 

märkvärdigt tung. Och till drängens outsägliga förvåning ökades tyngden för varje ögonblick, 

ja, för varje tum den drogs uppåt. Efter en stund hade han fått den halvvägs, men då var den 

lilla smala guldkedjan så tung, att han inte orkade få den ur fläcken. 

- Hugg i och hjälp mig! skrek han. Jag tror jag släpper taget. 

Erik fattade nu också linan. Bägge drogo av alla krafter och fingo kedjan så småningom så 

långt upp, att den blott var en manshöjd från kanten. 

- Aldrig har jag då varit ute för maken, stönade Bryngel. Själva den lede fienden måtte ha 

hängt sig i repet. 

- Eller en trollpacka, som är ledsen vid livet, skrattade Erik. Men i alla fall - inte kan en liten 

guldkedja var så gräsligt tung. Se efter, om den har hakat sig fast i berget, medan jag håller den 

uppe! 

Bryngel släppte sitt tag om linan och lutade sig med hela kroppen ut över branten. Nej, linan 

hängde alldeles fritt utmed väggen, och ingenting hade fäst sig vid den utom kedjan. 

Nu togo drängarna nya, friska tag. De spände fötterna i marken, lutade sig bakåt och drogo 

så att svettdroppar pärlade utför pannan. Det kändes, som om de haft ett helt skeppund järn att 

draga uppför bergväggen. 

30

Äntligen hade de fått kedjan så nära kanten, att de skulle kunnat nå den med händerna. Men 

just då brast repet, och med ett klingande ljud föll kedjan till klyftans botten. 

De båda drängarna torkade svetten ur pannan och sågo häpna på varandra. 

- Här måtte vara trolleri med i spelet, flämtade Bryngel. 

- Ja, det är inte möjligt annat, mumlade Erik. Så liten och så tung! 

Snopna och förargade lunkade drängarna hem och berättade vitt och brett om sitt äventyr. 

Man bara skrattade åt dem och påstod, att de drömt hela historien. 

- Gå dit och se efter själva! puttrade Erik förtretad. 

Ja, det skulle de visst göra, och funnes det en guldkedja i klyftan, så nog för allt vad 

trollpackor hette skulle man få upp den, det var klart. Bryngel och Erik hade blott varit för stora 

kräk, mente man. 

Redan påföljande dag begåvo sig också fyra starka karlar med hölina och järnkrok upp på 

berget. Det var vid den tiden på dagen, då solen sken rätt ned i klyftan, och alla sågo tydligt 

kedjan glimma på dess botten. 

- Ser ni nu, att vi hade rätt? frågade Erik, som följt dem. 

- Ja, nog kan man se, vilka eländiga stackare ni voro igår, skrattade männen. Inte orka lyfta 

en liten kedja, som kanske väger sina två eller tre marker! 

Men det gick inte alls bättre för de fyra karlarna än för Erik och Bryngel. När de efter 

ofantliga ansträngningar fått kedjan upp till bergkanten, brast kroken, och kedjan gick till 

botten som förut. 

Nu var det Eriks tur att skratta, medan de fyra andra stodo gapande invid klyftan och med 

häpnad stirrade ned i djupet. 

Att det var trollen som höllo igen, fast ingen såg dem, det var man säker på, som att två 

gånger två är fyra. Men inte skulle man ge tappt för de usla trollen, det var man lika enig om. 

Dagen därpå voro icke mindre än sexton av de starkaste bönderna samlade uppe vid 

klyftan. Nu hade de med sig fyra järnkrokar och fyra rep. Det gick som en dans att få kedjan 

halvvägs upp från bottnen, men sedan blev det värre. Fyra par kraftiga nävar kramade som 

skruvtvingar om var och en av de fyra linorna och drogo av alla livsens krafter. Det hojtades 

och skreks: Hugg i, hugg i! och det knäppte och knakade i armar och ben. 

Slutligen sågo männen kedjan sticka fram alldeles uppe vid bergkanten. Den glimmade i 

solskenet, så att det nästan gjorde ont i ögonen. 

- Nu ska vi då ha den, om det så vore hundra gastar och troll i varenda länk, skrek en av 

karlarna förtjust. 

Och så släppte han sitt grepp om linan, lade sig på knä invid klippkanten och fattade i 

kedjan med båda händerna. 

I detsamma brusto alla fyra krokarna på en gång, och de femton karlarna, som drogo i repen 

tumlade över ända. Kedjan sjönk för tredje gången ned i djupet, och den olycklige mannen, som 

gripit om den, rycktes med och slog ihjäl sig mot klyftans botten. 

Förfärade tittade männen ner i djupet. 

- Antingen måtte den olycksaliga kedjan vara förtrollad, eller vilar Guds straffdom över den, 

mumlade en av männen. Ve oss, att vi velat befatta oss med den! 

- Ja, inföll en annan i flocken. Bäst vore att mura igen hela klyftan, så att ingen annan må 

bliva olycklig för kedjans skull. 

Det höllo de andra med om, och efter en vecka var klyftan i det närmaste fylld med sten och 

grus. Kedjan ligger begraven därunder och skall så ligga till världens sista dag. 

33. Vallpojken Nils och slaget vid Breitenfeld 

Aino Nordlund har i Barnbiblioteket Saga nr 160 från 1934 med berättelsen om ”Kämparna i 

Ålleberg”. 

De sutto därinne och glammade, alla de gamla kämparna i Ålleberg, så det hördes ända ut på 

Nyckelängarna. 

Vallpojken Nils, som låg och sov i solen, medan fåren betade runt omkring honom, vaknade 

plötsligt. I drömmen hade han hört muntert sorl och klang av bägare, som stöttes mot varandra. 

Det hade rent av väckt honom. Yrvaken satte han sig upp. 

31

Varifrån kom det där sorlet, än stigande och än fallande, som lät som barska röster? Nils 

tyckte alldeles, att det kom rakt från berget. Då blev han rädd och sprang upp. I all hast föste 

han sin hjord bort från det farliga grannskapet. Fåren tycktes inte ha hört bullret därinne, 

annars skulle nog de varit de första att fly över stock och sten. 

Dagen gick, men tankarna lämnade Nils ingen ro. Det där mumlet från berget måtte ändå ha 

något att betyda. Och han var inte rädd av sig, även om han i första ögonblicket hade blivit 

förskräckt. Han måste helt enkelt gå tillbaka och lyssna. Nils skyndade att fösa hem sin flock 

litet tidigare. Sedan ilade han till berget. 

Ännu var det ej sent. Solen hade just gått ned, och skymningen föll långsamt. Gossen smög 

sig fram mot bergväggen och lade örat intill. Nu hörde han tydligt röster därinne, som talade 

och skämtade med varandra. Det lät som man firade en fest. Ivrig och fylld av spänning gled 

Nils utmed den höga skrovliga väggen och tittade in i alla sprickor för att försöka få syn på vad 

det kunde vara för besynnerligt folk, som höll fest inne i berget. 

Plötsligt kände han en stark hand på sin skuldra. 

- Vem är du, som stryker omkring här? frågade en mullrande röst. 

Nils såg en högrest gestalt, klädd i rustning och hjälm. Ett stort slagsvärd hängde vid 

krigarens sida. 

Gossen försökte att inte visa sin förskräckelse. 

- Jag är Nils vallare hos bonden Per i Skyssing. Och jag ville gärna veta vad som sker 

härinne, sade han med fast röst. 

Då lyfte mannen på hjälmens visir, och Nils såg ett par blå ögon och en leende mun. 

- Du är inte rädd! sade främlingen i mildare ton. Vill du följa mig in i berget, så skall du få 

vara med på välkomstfesten i kväll. 

- Vem kommer då? frågade Nils. 

- Det får du se gosse, Det är en stor dag idag, menade den främmande. 

- Och vem är du själv? undrade gossen skyggt. 

- Jag är Sten Sture, sade mannen och log. 

Då började hjärtat dunka i vallpojkens bröst. 

- Jag vet! utbrast han. Du stred mot danskarna, och du föll vid Åsunden. Det är minst 

hundra år sedan. 

- Ja, det är länge, länge sedan, sade Sten Sture, och en skugga drog över hans ansikte. Idag är 

den sjunde september sextonhundratrettioett. Gud vare lov, som fört mitt folk till frihet och 

storhet under de år, som gått, sedan jag måste lämna det i dödsfara! Men kom nu med! 

Nils följde Sten Sture genom en springa i bergväggen. De vandrade fram i mörka gångar, 

och han hörde hästar stampa och gnägga, men ännu såg han intet. Snart började det dock 

ljusna, och med ens kommo de in i en stor sal, som var så hög, att intet tak syntes. Därinne sutto 

vid borden kämpar i långa rader, som drucko ur bägare och talade och skämtade med 

varandra, så att det hördes ända ut på Nyckelängarna. 

Längst borta i salen stodo högsäten, en hel lång rad. Där sutto sida vid sida mäktiga 

gestalter. Nils trodde, att han kände igen ett par av dem, fastän han aldrig sett dem förr. 

- Vem är det där? viskade gossen, han med det långa vita skägget? Är det inte kung Gösta? 

- Han själv är det, log Sturen, han som frälste vårt land. Ser du hur han sitter där som den 

gamle Oden i Valhall. Och runt omkring samlas alla fallna kämpar, som visat sig värdiga att 

tillhöra Sveriges vakt. 

- Vad är det för en vakt? frågade Nils bävande. 

- Det är den skaran, som ständigt är beredd att rycka ut och försvara vårt fosterland, när det 

kommer en stor fara. Nu vet du hemligheten med kämparna i Ålleberg. 

Nils nickade alldeles stum av förundran. 

- Minns du än, fortsatte Sturen, hur de gamle talade om Valhalls kämpar, som en dag, när 

Ragnarök kom, skulle strida mot de onda makterna för ljusets seger? 

- Ja, farfar har berättat om dem, svarade gossen fylld av vördnad. 

- Ållebergs kämpar skola också strida för rättens seger. Och idag är en stor dag i Sveriges 

historia. I afton kommer nya skaror hit. Få se vad de ha att förtälja! 

- Hur veta ni, att de komma? 

- Vi ha fått budskap om en strid, som stått ute i världen mellan befriare och förtryckare. Där 

har också vårt folk kämpat med. Men nu kan jag inte stanna hos dig längre. Här är en bänk vid 

väggen, sätt dig där stilla och tyst! Se och lyssna! Vad du idag får vara med om, upplever du 

endast en gång i ditt liv. 

32

Sten Sture nickade mot gossen och gick mellan de långa raderna av bord bort till ett av 

högsätena. Kämparna hälsade honom glatt, där han gick fram, och kung Gösta själv gav Sturen 

sin hand, när denne tog plats i högsätet bredvid honom. 

Nu förstod Nils, att den högresta raden därborta, det var alla de svenska hövdingar och 

konungar, som härskat i Sveriges land sedan urminnes tider. De allra äldsta syntes endast som i 

ett töcken. Kung Gösta tycktes vara den förnämste och sitta mitt i raden, fastän han levat så 

nyligen. På sin ena sida hade han Sten Sture och på den andra en barskt blickande man, som 

nog var hans yngste son, den nionde Karl. 

Nils såg och såg på dem alla, undrande och lycklig. I detsamma började kung Gösta tala. 

- Medan vi vänta på dem som komma, vilja vi höra mer om vad som skedde i forna dagar. 

Har kung Erik en man, som idag kan tälja oss något? 

Nu reste sig en ung konung, klädd i röd mantel från ett av högsätena. Han var högrest och 

blid, och på det långa håret glimmade kungaringen. När han talade, ljöd rösten som silver, men 

den kom liksom ur fjärran. 

- Jag vill låta min kämpe Björn tala om, hur vi buro Kristi budskap över till Österland, sade 

han. 

Kung Gösta nickade, och kung Erik satte sig åter. 

Då steg Björn fram, en väldig kämpe med ett rött kors av ylletyg sytt på sin mantel. Ett 

mäktigt slagsvärd hängde vid hans sida, och med stora steg gick han fram till kung Göstas 

högsäte. Där ställde han sig, trygg och bredbent. 

- Aldrig glömmer jag färden över Östersaltet, började han. Rakt mot solen bar vår väg, där 

den steg ur havet bakom det land, som vår konung ville kristna. Vi foro länge mot öster. En dag 

dök en långsträckt kust upp ur vågorna. Där bodde hedniska folk. De hälsade oss med sina 

vapen, och vi svarade dem. Vi läto genast förkunna, att vi ville döpa dem i Kristi namn, och 

envar, som lät sig döpas, skulle vi möta som vän. Men de ville endast ha strid. Och fejden 

rasade, tills vi hade segrat. Då blevo de överlevande kristnade, men många lågo fallna på 

stranden. Och vår kung grät. 

Kämpen tystnade. 

- Vi förmå aldrig utföra ett stordåd så som vi drömt oss det. Vår kraft är för svag! sade kung 

Gösta med vemod i blicken. 

Det blev tyst en stund i salen. Så ljöd åter silverstämman; helge kung Erik talade: 

- Herren låter oss endast ana vad Han vill. 

Kung Gösta strök sitt skägg. 

- Vi ha inte annat att göra än att hålla svärdet och plogen vassa, sade han. Det är ändå Han 

allena som bestämmer, när de skola brukas… Men nu vilja vi höra Jarl Birgers man tala. 

Åter reste sig en gestalt från högsätesraden. När Nils såg honom, klappade hans hjärta av 

glädje över att få se en sådan hjälte. Birger Jarl, det var en kungagestalt från forna dagar, fast 

han aldrig fick konungs namn och krona. Det rasslade i brynjans ringar, när han vände sig mot 

kung Gösta. 

- Jag stred för att lära mitt folk lag och rätt, mullrade hans stämma. Min kämpe Magnus må 

tala därom. 

Magnus, rasslande av järn som sin herre, gick fram och ställde sig vid kung Göstas fötter. 

- Mäktiga män hade brutit sig in i Guds heliga hus och stulit en brud, som stod vid altaret, 

började han. Det var brott mot kyrkofrid och kvinnofrid, men än fanns ingen lag, som förbjöd 

svearna detta. Då skrev min herre fridslagar åt folket. Den som ej ville lyda, fick lära sig det av 

hans svärd. Så kom lag och rätt i riket. 

Kung Gösta rätade på sin rygg och höjde sin bägare. 

- Du lade grundstenarna till Sveaborgen, Jarl Birger! sade han. Och de stenarna tog du ur 

hälleberget. 

Birger Jarl hälsade kung Gösta med sin höjda bägare, och alla i salen jublade. 

- Låt nu din egen kämpe tala om ditt dåd! sade jarlen. 

Då sprang en ung dalmas upp från sin plats. 

- Jag var med, när du talade på kyrkvallen i Mora! ropade han. Minns du den nordanvinden! 

Jag följde efter dig på skidor uppåt de norska fjällen för att hämta dig tillbaka till oss. Sedan fick 

jag vapen och var med dig på befrielsevandringen genom de svenska bygderna, och när 

Stockholm öppnade sina portar, tågade jag framför dig in i din huvudstad. 

- Sedan kom det som var svårare än befrielsekriget. Men du murade sten på sten, och en dag 

stod ditt rike färdigt. Detta är kung Göstas verk! 

33

Alla hövdingar och kämpar i den väldiga salen reste sig med buller och brak och hälsade 

befriaren. Även kung Gösta steg från sitt högsäte. 

- Det rikets framtid ha vi nu kämpat för i alla tider! sade han med skälvande röst. Gud give 

dem, som nu leva, kraft och klokhet att bevara det till evig tid. 

Innan ännu ekot av hans ord förtonat, hördes ur fjärran dova trumslag och tunga steg som 

närmade sig. Alla lyssnade stumma. Ingen rörde sig. Det dova mullret kom allt närmare, de 

tunga stegen trampade hårt mot marken, så att bergväggarna tycktes skälva. 

Ett ljussken glimtade i salen. Allas ansikten vändes mot utgången. Ett dån hördes som när 

höga portar springa upp. Och alltjämt dånade trummorna, nu helt nära. 

Nils stod upprätt invid bergväggen med hjärtat klappande som ville det brista. 

Där kommo de, väldiga kämpar, unga och gamla, med vita ansikten och blodiga lemmar. 

Några ledde sina hästar. Deras kläder voro i trasor, men det tycktes i detta ögonblick, som om 

de alla varit klädda i purpur och guld. 

I tysta, täta led marscherade skaran in under trummornas oupphörliga mullrande. Långsamt 

skredo de fallna fram mot högsätena. Där samlades alla på den öppna platsen framför kung 

Gösta. Men ingen sade ett ord. Och konungen själv stod hög och allvarlig inför dem med 

blicken alltjämt fäst på de tågande leden. 

Slutligen hördes dånet från bergets portar, som åter slöto sig. Och nu tystnade trummorna. 

En ljudlös stillhet härskade. Då höjde kung Gösta sin hand. 

- Jag hälsar eder! sade han med högtidlig röst. Varifrån komma ni? 

- Från Breitenfeld! svarade en stark stämma. 

- Vad har skett där? 

- I dag, den sjunde september sextonhundratrettioett, har vår konung Gustav II Adolf vunnit 

en ärorik seger. Den fria, protestantiska tron är räddad i Tyskland och i Sverige. 

Det gick ett sus genom hela salen, där ännu alla stodo orörliga och tysta. 

- Då är detta den största dagen i vår historia! sade kung Gösta med stolthet. Vi ha mycket 

stridit men aldrig hyst fruktan. Men oftast har vår kamp stått för egen härd, för egen frihet. I 

dag ha våra vapen svingats även för ett annat folks räddning. Nu börjar en ny tid! 

Åter gick ett starkt sus genom salen, som när vinden ilar genom höga tallkronor. Och nu 

vände sig kung Gösta åter till dem som kommit. 

- Vi ha väntat er, sade han. Och nu bjuda vi er att taga plats bland våra främsta kämpar. Här 

bida vi alla tillsammans den dag, då vårt land kommer i stor fara och behöver vårt värn. Tills 

den stunden kommer, vila vi och drömma om gångna tider. 

- Och ni, Ållebergs gamla kämpar, tag nu emot de nya hjältarna och visa dem hur vi hälsa 

Sveriges fallna stridsmän välkomna! 

Nu blev det ett brus i salen, som när havets vågor slå mot skären. Envar sökte en gäst att 

föra till bordet och hälsa välkommen. Och runt i salen flög berättelsen om striden, som stått 

samma dag, och om den segrande konungens hjältemod. 

Då reste sig mannen vid kung Göstas sida, bjöd tystnad och frågade: 

- Är det sant allt det ni nu kan förtälja om min son? Kan en människa äga ett sådant 

sinnelag? 

En av männen från Breitenfeld reste sig och ropade så att det ekade i salen: 

- Aldrig har har en större konung än Gustav Adolf funnits i Sveriges land! 

Kung Göstas anlete lyste, och nionde Karl blev vit och röd av glädje, medan jublet steg och 

sjönk runt omkring. 

- När min son en dag samlas till oss, har han mycket att förtälja, mumlade kung Karl och 

försjönk i tankar. Och jag ser att det inte dröjer länge, sade han sedan stilla. 

- Vet du då, när din son kommer? frågade kung Gösta och vände sig till honom. 

Karl nickade sakta. 

- Jag ser det, sade han tungt. Ett år skall förgå i ära och glans. Men sedan är hans tid ute. 

De två konungarna sutto länge stumma. Ner i salen tycktes ingen ha hört deras samtal. 

Endast Nils hade förnummit det som en viskning, och han skälvde av sorg. 

Medan sorlet och glammet i salen steg allt högre, vandrade han långsamt genom slingrande 

gångar ut ur berget. Ingen hindrade honom, och snart såg han solen lysa. 

Natten hade förgått, och nu var det tidig morgon, allt var ljust, daggigt och skimrande. När 

Nils åter stod ute på ängen, tyckte han, att han aldrig sett något så vackert. Sakta gick han ned 

mot byn, där han hörde hemma. 

34

Solen steg allt högre. Runt omkring rådde tystnad och frid i den tidiga morgonen. Endast 

fåglarna jublade i träden. Allt var som det varit varje dag förut under sommaren. Men Nils 

kände, att han aldrig kunde glömma vad han sett och hört hos kämparna i Ålleberg, de som 

väntade och vakade över fosterlandets frihet. 

34. Bonden från skogsbygden som sålde malt 

A A Afzelius skriver 1843 i Swenska folkets Sago-häfvder på sidan 58 om sägnerna hos 

lantfolket i Falbygden i samband med att han berättar om slaget vid Falköping 1389. 

En gång, så är en av dessa sägner, kom en bonde från skogsbygden farande, som förde malt, det 

han wille sälja i staden. Det war något lidet öfwer midnatt, när han kom till berget. Då kom der 

ut en man, som frågade honom efter hans ärende och, på erhållet swar, bad honom följa med 

sig, så skulle han få mångdubbelt mera för sin wara betaldt, än han kunde begära i staden. 

Bonden följde honom upp emot berget till en häll , der ingången säges wara till 

guldhjelmsriddarnes boning. Sedan bonden erhållit hederlig betalning, bad den okände 

mannen honom följa sig än längre in och och se bergasalen, men förmanade honom derjemte att 

gå sagta. Han kom då in i en sal och såg ryttarne sofwande ligga rundtomkring med gyldene 

rustningar hängande öfwer sig. Innanför hörde han buller af hästar, likasom i ett stall nattetid; 

men som han inte gick nog tyst med sina jernskodda skor, waknade några af krigsfolket och 

frågade: ”Är det tid ännu?” Nej, svarade mannen, som ledsagade honom, då de åter lade sig 

ned och somnade tungt in; hwarpå bonden war glad att komma ut under Guds bara himmel 

igen och skyndade sig fort sina färde. 

35. Bonden och betslen 

Hilder Werner skriver 1869 i Västergötlands fornminnen ett avsnitt på sidorna 63-64 med 

rubriken ”Sägnen om Ålleberg”. Han börjar med en inledande beskrivning av bygden, 

fortsätter med slaget 1389 och går vidare med berättelsen om bonden som hittar en 

halvöppen järnport i berget. 

En gång hände det att en bonde borttappat ett får bland bergets många skrefvor. Bedröfvad 

gick han att söka rätt på detsamma, men hur han sökte, kom han till en halföppen jernport i 

berget och derinnanför var en vacker bergssal, skimrande i tusen färger. Den myckna prakten 

gjorde bonden villrådig om han skulle gå vidare, men efter något funderande tog han dock 

mod till sig och steg in i den granna salen. I midten deraf stod ett bord, hvarpå lågo tolf de 

grannaste guldhjelmar och kring väggarne lågo de tolf riddarne i lysande rustningar, försänkta 

i djup sömn. Bonden tyckte allt detta vara oändligt grannt och fagert, han hade aldrig förr sett 

något liknande; men det som mest frestade hans nyfikenhet var åsynen af tolf de fagraste 

hästar, med betsel och tyg af det rödaste guld, som stodo stampande med sina silfverbeslagna 

hofvar i bergasalen. Bonden kunde ej motstå frestelsen att taga i en af hästarnes betsel för att 

utröna huru det så konstfullt hopkommit; men knappt hade han vidrört detsamma, förrän han 

hörde en röst i berget fråga: ”Är det tid än?” och en annan röst svara: ”Nej”. Bonden hade nu 

sett och hört nog och skyndade förskräckt sin väg, men fann aldrig sedan åter bergsporten, så 

mycket han än sökte efter densamma. 

36. Bonden som var inne hos det bergtagna rytteriet 

I sin häradsbeskrivning skriver Ljungström 1877 i Wartofta Härad och staden Falköping på 

sidan 58. 

35

Vid Ollebergs ände, är en ingång i berget, hvilken någon gång visar sig öppen. Der inne är ett 

bergtaget helt regemente af rytteri, som väntar på sin uppbrottsordres. En bonde reste förbi och 

såg ingången öppen. Han lät sin häst stå på vägen och gick ditupp och in. Det var ett stort stall, 

hvari hästarne stodo i sina spiltor och åto salt, men alla karlarne sutto vid stora bord och sofvo 

med korslagda armar framunder sina hufvuden. Han gick fram och åter och såg sig omkring, 

men när han gick, råkade han att med sin piska vidröra ett betsel, som hängde i dörren. Då 

ropade hastigt karlarne: ”gäller det än?” Bonden ilade då derifrån och ingången slöt sig igen. 

37. Bonden vars pengar blev till hyvelspån 

I sin häradsbeskrivning skriver Ljungström 1877 i Wartofta Härad och staden Falköping på 

sidan 59 

En bonde från Luttra skulle fara till Jönköping att sälja hafre. När han kom midtför 

Ollebergsände, såg han en jemn och bred väg uppåt berget och en port, hvarigenom visade sig 

att derinne var skönt upplyst. En man kom till honom och begärde få köpa hafren, priset 

uppgjordes och bonden körde in i berget och aflassade. Der stodo då en mängd ståtliga hästar, 

som hade grytor med eld uti under näsorna, och hafrekärl bakom sig. Vid bullret af vagnen 

vaknade en hop ryttare, som tillhörde hästarne, och ropade ”är tiden inne änn´?” Den 

ledsagande mannen svarade: ”ännu intet, vänta litet!” Bonden erhöll full betalning, men också 

tillsägelse att icke se sig tillbaka då han gick ut. Detta kunde han icke uraktlåta, men i 

detsamma, som han såg sig om, slöts berget igen, och när han betraktade sina penningar, voro 

de förvandlade till idel hyfvelspånor. 

38. Bonden som skulle sälja råg i Jönköping 

I Herman Hofbergs sagosamling Swenska Folksägner från 1882 med ett urval från hela landet 

ingår ”Riddarna i Ålleberg” på sidorna 95-96. 

En gång skulle en bonde från Falbygden fara till Jönköping och sälja ett lass råg. När han i 

qvällskymningen kom midt för Ålleberg, såg han en grann herrgård vid vägen. Då tänkte han 

för sig sjelf: kanske jag finge sälja min råg här, så sluppe jag resa till staden; och så bultade han 

på porten. 

Genast öppnades denna, utan att någon menniska syntes, och bonden steg in. Först kom han 

i en stor, grann sal. Midt på golfvet stod ett långt bord, och på detsamma lågo tolf guldhjelmar, 

de grannaste man någonsin kunde se, och rundt kring väggarna lågo i djup sömn tolf riddare i 

lysande rustningar. 

Bonden tyckte nog, att detta var ofantligt vackert, men något rågköp tycktes det ej bli af. Då 

gick han vidare och kom in i ett stort stall, der tolf de ståtligaste hästar, med betsel och remtyg 

af rödaste guld, stodo och stampade med silfverbeslagna hovar i spiltorna. Nyfiken, kunde han 

ej motstå frestelsen att taga i ett af hästarnas betsel, för att utröna huru konstfullt det tillkommit. 

Men knappt hade han vidrört det, förr än han hörde en röst fråga: ”Är det tid än?” och en 

annan röst svara: ”Nej, inte ännu!” 

Nu hade bonden hört och sett så mycket han önskade och skyndade förskräckt sin väg. När 

han kom ut fann han, att han istället för i herrgården varit inne i Ålleberg och sett de tolf 

riddarna, som sofva der tills landet kommer i någon stor fara, då de skola uppvakna och hjelpa 

till att rädda Sverige mot främmande fiender. 

39. Bonden som skulle sälja malt 

Thorsander ger 1887 i sin I gårdar och byar på sidorna 107-108 en beskrivning av ”Slagfältet 

öster om Falköping” där han också berättar sägnen om de gyllenene ryttarna. 

36

En gång, så är sägnen, kom en bonde från skogsbygden farande, som förde malt, som han ville 

sälja i staden. Det var något lidet öfver midnatt, när han kom till berget. Då kommer ut en man, 

som frågade honom efter hans ärende och, på erhållet svar, bad honom följa med sig, så skulle 

han få mångdubbelt mera för sin vara, än han kunde begära i staden. Bonden följde honom upp 

mot berget till en häll, der ingången säges vara till guldhjelmsriddarnes boning. Sedan bonden 

erhållit hederlig betalning, bad den okände mannen honom följa sig än längre in och se 

bergasalen, men förmanade honom derjemte att gå sakta. Han kom då in i en sal och såg 

ryttarne ligga sofvande rundt omkring med gyllene rustningar hängande öfver sig. Innanför 

hörde han buller af hästar, likasom i ett stall nattetid; men, som han icke gick nog tyst med sina 

jernbeslagna skor, vaknade några af krigsfolket och frågade: ”Är det tid ännu?”. Nej! svarade 

mannen, som ledsagade honom. Då lade sig ryttarne åter ned och somnade tungt in, hvarpå 

bonden var glad att komma ut under Guds fria himmel igen och skyndade fort sin färde. 

40. Bonden som var inne i berget 

Fredrik Berggren skriver 1894 under rubriken ”Ryttarne i Ålleberg” om sägnen i Från 

Vestergötlands Bygder - hågkomster och kulturteckningar. Han inleder med att beskriva Ålleberg, 

därefter följer en beskrivning av dess sägner, därefter fortsätter han att skriva om bonden 

som är på väg förbi Ållebergs ände på sidorna 9-10. 

En bonde - så lyder den ena berättelsen - skulle fara till staden (Falköping) med ett lass råg. Då 

han kom mitt uppför den branta backe, som Leaby gästgifvaregård leder öfver den s k 

Ållebergsände, stannade han sin häst, för att låta honom hvila ut en stund. Det var tidigt på 

”ottan” (morgonen) och bonden ställde sig bredvid lasset och betraktade den närbelägna 

bergjätten, som åt denna sidan är mycket brant. Bäst han nu stod; tyckte han sig förmärka en 

stor dörr i bergväggen. Han blef helt förvånad däröfver, ty han hade aldrig varseblifvit den förr 

och beslöt så, medan hästen pustade ut, att gå upp till berget och se närmare efter. 

Framkommen fann han en ofantligt stor dörr utaf järn. Bonden tog sig dristigheten an och 

knackade sakta på med piskskaftet, då dörren genast öppnades inifrån af en järnklädd ryttare. 

Öfver dörren hängde ett stort betsel, och ryttaren tillsade bonden att icke vidröra detsamma. 

Rummet eller bergasalen, var mycket stort och på båda sidor stodo uppsadlade hästar, som åto 

salt ur stenkrubbor. Midt på golfvet stod ett långt bord, rundt omkring hvilket sutto järnklädda 

ryttare med spjutlånga svärd. De lutade sina hufvuden mot armarne, som voro korslagda öfver 

bordet, och sofvo och snarkade, så att det dånade i hela berget. Huru många de voro, kunde 

bonden ej i hast öfverräkna, men af ryttaren, som hade vakten, fick han veta, att det var ett helt 

regemente, som under eller efter slaget vid Falköping blifvit intaget i berget och nu sof 

härstädes, till dess det kommer en ny fiende hit åt trakten, då de återigen skulle ut, för att bistå 

sina landsmän. Sedan bonden noga betraktat allting inne i bergasalen, tog han afsked och skulle 

begifva sig ut, men råkade i detsamma att i dörren med sin hatt stöta till betslet, då alla ryttarne 

vaknade, lyfte upp sina hufvuden från bordet och ropade med en mun: ”gäller det än!” hvarpå 

ryttaren vid dörren svarade: ”nej, inte än!” Bonden var redan då utom dörren, hvilken slogs 

igen efter honom, så att det ”gallrade” i berget. 

41. Bonden som räknade sina pengar 

Ida Henrici skriver 1904 i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5, sid 154-155 under 

rubriken ”Sägner om Ålleberg. 

För många år sedan skulle en bonde från Åsled fara in till Falköping med hafre. Hunnen till den 

s. k. ”Ållebergs ände”, hejdades han plötsligt af en stor och reslig man, klädd i en glänsande 

rustning. Denne tillsporde bonden, hvad priset vore på hans hafre. Bonden uppgaf det högsta 

pris han i hastigheten kunde tänka sig. Mannen i rustningen var villig att betala den begärda 

summan och bad bonden följa sig. Därpå gick han före uppför kullarne på en väg , som hvarken 

37

förr eller senare varit sedd, rakt fram emot det s. k. ”klippet” i ”mellanberget”. Slutligen 

stannade han framför en port mellan två klipp-pelare, och sedan öppnat den, tillsade han 

bonden att bära in hafresäckarne i berget. - Efter slutadt arbete började bonden se sig omkring i 

berget, och det var en i sanning underlig syn, som mötte hans blickar. Rundt omkring i den 

väldiga bergssalen stodo hundrade sinom hundrade de ståtligaste hästar, bredvid hvarje häst 

låg en sofvande ryttare och öfver hvarje ryttare hängde en gyllene rustning. ”Får jag se på allt 

detta granna?” frågade bonden. ”Ja, men akta dig att röra vid något!” svarade mannen i 

rustningen. Bonden kunde emellertid ej länge hålla sina fingrar i styr, utan började rätt som det 

var att ”peta” på ett gyllene harnesk för att ”känna efter”, om det var verklighet eller bara 

gyckelspel. Men i samma stund klingade genom berget som en väldig sammanringning af 

hundratals klockor, och alla ryttarne rusade upp och ropade med en mun: ”gäller det nu?”. 

Men mannen i rustningen svarade: ”nej, icke ännu!” Då lade ryttarne sig åter till ro och 

insomnade. 

Bonden fick nu en stor mängd penningar såsom betalning för hafren, men tillsades 

strängeligen att ej räkna dessa, förrän han kommit tillbaka till sitt hem. Dock - äfven i detta 

hänseende var bonden olydig, och följden blef, att penningarne rullade ifrån honom, allt efter 

som han räknade dem. Han lyckades emellertid kvarhålla så mycket, att han kunde anse sig 

ordentligt betald för sin hafre. 

Sedan dess har ingen kunnat återfinna porten till bergasalen. Men om höstaftnarne, då 

fullmånen skiner och dimmorna vältra sig tunga öfver slätten, kan man urskilja Ållebergs 

ryttare, när de öfva sina skaror för den stundande ofredens tider. Ty en dag kommer, då 

sammanringningen i berget skall väcka dem till den sista och afgörande kampen för Sveriges 

frihet. 

42. De sovande ryttarna i Ålleberg 

Bengt af Klintberg åter ger 1986 ”De sovande ryttarna i Ålleberg” under rubriken Krig, i sitt 

urval av svenska folksägner, sidan 269 sägen nr 398. Uppteckningen är gjord 1906 av A J 

Svensson som finns på Hammarstedtska arkivet i Nordiska muséets folkminnessamling (NM 

HA, Sägner 1). 

I Ålleberg ute vid Falköping där ligger det en hel krigshär. Det var i min fars drängaår, så var 

det en bonde ifrån Leaby som skulle åka in till Falköping med havre, men när han kom till 

Ålleberg så kom det en karl emot honom och bad att han skulle få köpa havren av honom. Visst 

tyckte han att karln såg sådara lite besönnerlier ut, men han fick köpa en tunna havre av 

honom, och han följde mäń och det bar av in i berget. Där låg fullt med knektar, och där var en 

faslig många med hästar och husarer och alla möjliga krigsredskap. Karln hade sagt teń 

strängelia att han skulle akta sej för te stöta ve nånting, och det gjorde han så gott han kunde, 

men hur det bar te så hade han råkat stöta till sporren på en ryttare, och ryttaren reste på sig på 

äveli fläck och fråga: ”Ska vi opp nu?” Men då sa karln: Ånä! ”Inte än”, och då la ryttarn sej ner 

igen. 

Då fråga bonden karln hur länge de skulle ligga där. Och han svarte, att de ska ligga här till 

det blir krig på Nyckelängen härnäst. Och så sa karln till bonden: ”Nu när du kommer till stan, 

så ska du laga att du får växlat bort pengarna som du har fått för havren”. Och det gjorde han 

med undantag för en attanskilling som han behållde, men morgonen efter hade han bara en 

liten mörtapp istället för attanskillingen. 

43. Boen som mötte en liten gråklädder kar 

Elin Storckenfeldt skriver 1907 om ”Västgötasägner, upptecknade i Åsaka och s:n (Vartofta 

här.)” i Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv, sidorna 5-6. Hon skriver med fonetiskt skrift, 

vilken i vissa delar har ändrats nedan till en stavning som ligger så nära som möjligt. 

Uppteckningarna är gjorda ”efter en liten gumma Anna-Maja, 60-70 år gammal. Hon har 

38

förut tjänat hos upptecknerskans farföräldrar, sysslar nu med vävning”. Under rubriken 

”Om bärgatroll” skriver hon 

Dä va en gång en bonne sum sulle fara te Fallköping o sälja havvre. O ättersum an velle va i 

stan i otta, så ga-n säk å hemmifrå frampå natta. Men nör an kumm mettför Ållebärsänne, så sto 

dar en liten gråklädder kar på vägen o fråkte-n, um an ente velle sälja havvern te hömen. Boen 

tökkte allt, dä va besunnerlit, män an tule-nte sega aant än ja. Då sa dän lelle gubben te-n, att an 

sulle få fulja mä-n ini barjet, um an bara-nte rörle ve nö darinne. O så tok an marra i beschlet o 

ledde-na rätt uppföre barjet. O boen an satt på o åkte. Då va dar ena lita jarndör, o dän öpna 

säk, o så körle di rätt in i barjet! Darinne va dä en stor, stor granner sal, o dän va änna fuller tå 

stora granna hästa. Allihopa va di beschlata, o di änna blekstra tå bare gull å sölver. Män ve 

huvet på var eveli häst inunner krubba lå en kriksmann i full rustning o söv. 

Män boen va-nte go te begripa, hure di kunne föa så mä hästa. ”Joo”, sa dän lelle gråe, ”allt 

va sum skrapas ihop mä orätt på aker o äng, dä kummer hit, o här truter allri”. Nää, dä kunne 

allt boen tänka säk . För på den tia va-nte gårla utskeftata, utan egera lå um varara, hur sum 

hälst, så dä va inga könst för gårlbönnera te ta mä säk ett grånn frå vararas akra. 

Ja, boen han jekk dar o bliga o bliga. O dä va så oändeli möe mä kara o hästa, o allihopa söv 

di. Men så hure dä va, så kunne-n ente läta va te röra ve en häst ett lite färn, för an va så 

obegripeli granner. Män då röste-n på säk, s-att beschlet börja skramla. Då vakna kriksmannen, 

sum lå ve krubba. ”Jälle-rlä nu?” sa-n. ”Nä”, sa den lelle gråe, ”ente än”. Men mä däsamma 

fekk boen en spark, s-att an flug ut på vägen, för an sulle ju-nte nö få röra ve darinne. Marra o 

släen, di sto på vägen, o boen turle-nte se säk um, utan satte säk på o körle hemm, så fort 

hästakraken rådde skala. Nör an kumm hem, så-n, att säkka va lika fulla, sum nör an for sta, 

män nör an så ätter, så va dä gull i stäelt för havvre. 

44. Bonden som inte kunde låta bli seltygen 

Hugo Jungner gör i sin avhandling 1922, Gudinnan Frigg och Als härad - en studie i 

Västergötlands religions- språk- och bebyggelsehistoria, en omfattande genomgång där Ålleberg 

och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver under rubriken ”Ålleberg ett 

dödsberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Valhall” på sidan 310. 

En bonde, som upptäckte dörren till berget, när han sökte sitt bortkomna får, eller som sålt 

havre till riddarnes hästar, kunde ej låta bli att fingra på de granna seltygen. 

45. Bonden som sålde säd 

Johan Götlind gör 1926 i Saga, Sägen och Folkliv i Västergötland en sammanställning av 305 

sägner och berättelser från Västergötland, Ållebergs Ryttare finns med på sidorna 147-148 

som nummer 242 med rubriken ”Bonden som sålde säd till Ållebergs ryttare. Götlind uppger 

att sagesmannen heter G Andersson i Backor, Göteve i Vilske härad. 

Anders i Backor talte om, att hans farfar - eller om det var ännu längre tillbaka - en gång for 

vägen fram förbi Ålleberg med ett lass korn. Vägen gick på den tiden alldeles inpå berget. Då 

han hunnit till Ållebergs ände, kom det mot honom en man, som bad att få köpa säden. Han 

blev glad över att inte behöva fara längre med sitt lass, och de blev eniga om priset. Han for 

fram en fin väg, och befann sig plötsligt inne i berget. 

Där mötte honom en underlig syn. En mängd hästar, sadlade och färdiga, stodo i spiltor, och 

framför fötterna på varje häst låg en ryttare i full rustning och sov. 

Då råkade han stöta till en av ryttarna med sin fot. Denne flög genast upp och frågade: 

- Gäller det nu? 

- Nej, inte ännu! svarade följeslagaren. 

39

Och genast lade sig ryttaren ned och föll ånyo i sömn. Mannen blev förskräckt och undrade, 

hur han skulle komma ut. Men innan han visste ordet av, befann han sig åter på vägen utanför 

Ållebergs ände. 

46. Bonden som tittade i säcken 

Hilding Svensson skriver 1933 i Falköpingstypografernas påsktidning om sägnerna kring 

Ålleberg. 

En bonde kom farande vägen fram på väg till Falköping med ett lass havre. Just som han for 

förbi ”Ållebergs änne” kom det en fin karl ut på vägen och frågade honom, om han fick köpa 

havren, som var med på lasset, och om bonden ville gå med in i berget. 

Ja, han tordes inte annat utan följa med. När de kommo in i bergets stora sal såg bonden en 

mängd med hästar stå runt väggarna, och vid var och en låg en kämpe och sov. 

Bonden råkade emellertid att stöta till selen på en av de närmaste hästarna. Av bullret 

vaknade då en av kämparna. 

- Gäller det nu? sporde han. 

- Ligg stilla och vila ännu, sade den andre, som var med bonden. 

Och så fick bonden lämna sin havre därinne i berget och fick en hel massa pengar i 

betalning. Men det var på det villkoret, att han inte skulle titta på pengarna innan han kom till 

stan, och det lovade bonden. 

Men hur det var tog nyfikenheten ut sin rätt, så han lydde inte. Han kunde inte låta bli utan 

började taga upp dem. 

Då var det bara några spånor och träflisor i säcken. 

47. Bonden som såg eken med de granna selarna 

Carl-Martin Bergstrand har i sin sägensamling Västgötasägner från 1944 ett urval som han 

”under tiden 1924 - 1943 upptecknat i Västergötland”. Han skriver vidare att 

”Originaluppteckningarna förvaras mestadels på Västsvenska Folkminnesarkivet, som vars 

upptecknare jag arbetat sedan 1926…Rätt många finnas även i Landsmålsarkivet i Uppsala 

och Folkminnesarkivet i Lund”. Denna sägen återges under rubriken Krig och Fejder på sidan 

153 och uppges vara upptecknad i Mjäldrunga. 

Det skall ligga en hoper ryttare i ålleberg; de har legat där och sovit i hundratals år. Så var det 

en gång som en bonde kom körande förbi berget med ett säalass, och då kom det ut en karl och 

ville köpa säden. Bonden fick följa med in i berget. Där inne var en stor ek, och på den var tre 

grenar och på dem hängde så många granna selar. Bonden tog i en av selarna och det klingade 

till. Då vaknade en av knektarna och sa: ”Gäller det nu?” Men den som var med bonden 

svarade: ”Nej, er stund är ännu icke kommen.” - Det skulle ha varit när det sista kriget bröt ut 

1914. 

48. Bonden som körde in i berget 

Carl-Martin Bergstrand har i sin sägensamling Västgötasägner från 1944 ett urval som han 

”under tiden 1924 - 1943 upptecknat i Västergötland”. Han skriver att ”Originaluppteckningarna 

förvaras mestadels på Västsvenska Folkminnesarkivet, som vars upptecknare jag 

arbetat sedan 1926…Rätt många finnas även i Landsmålsarkivet i Uppsala och Folkminnesarkivet 

i Lund”. Denna sägen återges under rubriken Krig och Fejder på sidan 153 och uppges 

vara upptecknad i Valstad. 

40

Det var under drottning Kristinas tid, som de hade kommit in där. Det skall vara på det viset, 

att när Sveriges rike är nära sin undergång, då ska de rycka fram och förgöra så mycket fiender 

som finns. 

Det var en bonde, som for förbi Ålleberget och som skulle till Falköping med säd. Då kom 

det ut en ryttare och bad, att han skulle få köpa säden av honom. Han fick köra in i berget. Där 

var fullt med hästar, och där hängde så granna sadlar och betsel, så bonden hade aldrig sett så 

granna. Men ryttaren sa, att han inte fick röra dem. Det kunde bonden inte låta bli, emellertid. 

Han tog i ett betsel, och då klingade det. Då vaknade en av knektarna och sprang upp. ”Gäller 

dä nu?” sa han. 

Drottning Kristina, hon jagade ut hela danska armén i Åsle mosse, och där drunknade den. 

49. Skörstorpsbonden som sålde havre 

Erik Sandberg återger 1956 några till Ålleberg knutna sägner i Falbygden, Falbygdens 

Hembygds- och Fornminnesförenings Tidskrift nr 11 sidan 74. Denna sägen är upptecknad i 

Skörstorp 1944. 

Det var en gång för längesedan, som en bonde från Skörstorp skulle fara in till Falköping med 

ett lass havre. Tidigt på morgonen hade han hunnit till Ållebergs ände, och där mötte han en 

gubbe, som frågade: 

- Vart ska´ du fara, gubbe lelle? 

- Jo, jak sá fara te Falköping mä ett lass havre, svarade bonden. 

- Då kan jak köpa´t å däk, så behöver du inte fara längre, sade gubben. 

Och så fick bonden följa med fram till berget. Där öppnande gubben ett par stora portar, och 

de stego in. Där inne var ett stort rum, och i detta stodo en mängd hästar, och vid varje häst låg 

en karl och sov. 

I det sista krig, som Sverige kan komma i, skola dessa män deltaga. 

50. Bonden som trodde han var i en herrgård 

Ebbe Schön skriver 1986 i Älvor, vättar och andra väsen under kapitelrubriken ”Ingen ro i 

graven” om Ållebergs ryttare på sidorna 30-32. Han återger berättelserna kring Ålleberg med 


Det är många som har fått lära känna Ållebergs ryttare. En bonde körde en kväll förbi berget 

med ett lass råg. Han visste inte riktigt säkert var han var, för han bodde en bra bit därifrån. Vid 

sidan av vägen fick han rätt vad det var se en stor herrgård och beslöt göra ett försök att sälja 

sin säd där istället för att köra ända till staden. Innan han visste ordet av, så befann han sig inne 

i en stor sal. Mitt i salen stod ett långbord, och på det låg tolv guldhjälmar. Utmed väggarna låg 

tolv riddare och sov i sina lysande rustningar. 

Något rågköp verkade alltså inte bli aktuellt, men bonden fortsatte tills han kom till ett stall, 

där det stod tolv hästar med tömmar av guld och hästskor av silver. Han ville titta lite närmare 

på det konstfärdiga smidet i ett betsel, men i samma ögonblick som han rörde vid det hörde han 

en röst: 

- Är det tid nu? 

- Nej, inte den här gången, svarade en annan stämma. 

När bonden kom ut såg han att han inte alls hade varit i en herrgård utan inne i Ålleberg. 

Han hade besökt de tolv riddare som sover tills landet en gång kommer i stor fara. Då ska de 

vakna och rädda Sverige, säger denna västgötska sägen. 

41

51. Övning i höstdimmorna 

Hugo Jungner gör i sin avhandling Gudinnan Frigg och Als härad från 1922 en omfattande 

genomgång där Ålleberg och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver 

under rubriken ”Ålleberg ett dödsberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Valhall”. Han 

skriver på sidorna 310-311 med hänvisning till Västergötlands Forminnesförenings Tidskrift 

2, 4-5, 1904 sid 155. 

Riddarne i Ålleberg sova inte beständigt. Då månen lyser genom höstdimmorna kan man se 

Ållebergsryttarne öva sina skaror för den stundande ofreden. 

52. Armén som tältade på berget 

Hugo Jungner skriver på sidorna 310-311 i sin avhandling från 1922, Gudinnan Frigg och Als 

härad, med hänvisning till ”hört av författaren i Slöta 1921”. 

En gång såg man en hel armé tälta på berget ett par timmar. Sedan försvann den. ”Om det nu 

var en hägring eller vad det var”. 

53. Efter andra slaget vid Breitenfeld 

Hugo Jungner för på sidan 310 in Karl XII med hänvisning till Västergötlands 

Fornminnesförenings Tidskrift 2, 4-5, 1904 sid 157. 

Efter andra slaget vid Breitenfeld sågos de stupade i månskenet nästa midnatt i samlad flock 

rida in i berget under gruveligt skalv och dunder. Karl XII skal själv ha tagit befälet över dem. 

54. Tolfte Karl i det fasliga berget 

Hugo Jungner hänvisar i sin avhandling från 1922 till ”Beckman i En Västgötabok, utg gm J. 

Götlind, 1919, s 21f. Sinclairvisans skald var född i Hångsdala av Skara stift och bör ha väl känt till 

sägnerna om Ålleberg”. 

När Anders Odel skall låta Malkolm Sinclair uppsöka tolfte Karl i ”ett fasligt berg”, så är det 

nog Ålleberg, som stått modell. 

55. Lilliehöök och hans bussar 

Ebbe Schön skriver 1986 under kapitelrubriken ”Ingen ro i graven” på sidorna 30-32 om 

Ållebergs ryttare i Älvor, vättar och andra väsen. Han återger berättelserna kring Ålleberg med 


En knekt från trettioåriga kriget lär enligt vad som uppges av Paul Aineström ha berättat så här 

för en präst som hette Olaus Rhyzelius och som noterade uppgifterna i kyrkoboken: 

”Efter slaget vid Breitenfeld (1631) blev det vid solnedgången liksom ett töcken eller 

älvdans, di kallar, och då såg vi huru Johan Lilliehöök och hans bussar som fallit satt upp och 

gav sig mot norr ut i brinnande galopp så marken skalv under hästhovarna.” 

42

Hemma såg knektens systerson samma kväll i månskenet hur dessa ryttare red in i Ålleberg 

för att förenas med sina förfäder. 

56. Bonden som var borta i fyrtio år 

A A Afzelius skriver 1843 om sägnerna hos lantfolket i Falbygden på sidan 49 i Swenska 

folkets Sago-häfvder, del V, i samband med att han berättar om slaget vid Falköping 1389. 

En sägen är ock från denna by (Sunnerål), som är belägen wid nyckelängarna på sluttningen av 

Ålleberg och har sin betesmark på berget, att en gång en ung bonde, som sent en afton gick ut 

att söka sina hästar, blifwit bergtagen. Han fann derinne stora och rikt prydda salar och 

åskådade bergriddarnes muntra lekar samt drack med dem ur gyldene käril mjöd och win, som 

han tyckte, några timmar blott; men, när han kom tillbaka hem, kände honom ingen; has 

wänner och anhöriga woro döda, och hans forna egendom war i okända släktingars händer; det 

var i fyratio år, han warit borta i berget. 

57. Midnattsvandrare 

Hilder Werner skriver 1869 i Västergötlands fornminnen ett avsnitt med rubriken ”Sägnen om 

Ålleberg” på sidan 64. 

Ännu någon gång har vandraren vid den ensliga midnattsstunden hört bergsporten öppnas och 

tillslutas. Det är guldhjelmsriddarne som vattna sina hästar, säger han då och skyndar 

förskräckt sin väg. 

58. Bonden som blev bergtagen 

Gustaf Thorsander skriver 1887 i sin I gårdar och byar - en samling folklifsskildringar, historier, 

minnen och sägner från en gammal kulturbild på sidan 108 i samband med en beskrivning slaget 

vid Falköping 1389 också om de sägner som finns kring Ålleberg. 

Gården Sunnerål, vid foten av berget, säges fått sitt namn af en fallen riddare vid namn Sunne. 

En bonde derifrån gick sent en afton ut för att söka sina hästar och blef då bergtagen. Inne i 

berget fann han stora och rikt prydda salar, och der åskådade han bergsriddarnes muntra lekar 

samt drack med dem ur gyllene kärl mjöd och vin, som han tyckte några timmar blott. Men när 

han kom tillbaka hem, kände honom ingen; hans vänner och anhöriga voro döda, och hans 

fordna egendom var i okända slägtingars händer; det var i 40 år han varit borta i berget. 

59. Drängen som drack med ryttarna 

Fredrik Berggren skriver 1894 i Från Vestergötlands Bygder - hågkomster och kulturteckningar 

under rubriken ”Ryttarne i Ålleberg” om sägnen på sidorna 10-11. Han inleder med att 

beskriva Ålleberg, därefter följer en beskrivning av dess sägner. Han börjar sedan med att 

skriva om bonden som är på väg förbi Ållebergs ände, och fortsätter med en variant där den 

som var inne i berget var en dräng och ryttarna var vakna. 

Den andra sägnen är ungefär i samma väg, blott med den skillnaden att det varit en dräng, som 

kommit in i bergasalen; att ryttarna ej sofvo, utan sutto kring bordet och drucko ur gyllene 

bägare; att drängen deltog i deras dryckeslag, som han tyckte, blott några timmar, men att han 

43

slutligen af nyfikenhet en gång kom att med piskskaftet vidröra betslet, som hängde öfver 

dörren, hvarvid alla ryttarne med en mun frågade: ”är det tid?” - ”Nej!” svarade ryttaren vid 

dörren, hvarpå alltsammans försvann och drängen befann sig ensam utanför berget. Han gick 

då nedåt vägen till för att fortsätt resan, men både häst och åkdon hade försvunnit. Han begaf 

sig då in till staden, men ingen kände honom och icke heller kände han igen sig, ty allting bar 

en förändrad prägel. Han hade nämligen varit borta i 40 år och hans bekanta och anförvandter 

voro redan döde. 

60. Prästen som försvann i berget 

Ida Henrici skriver 1904 i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5 på sid 153 under 

rubriken ”Sägner om Ålleberg”, där hon gör en genomgång av sägenmaterialet. 

En annan historia berättas om Ållebergspalatset, huruledes en prest och en klockare skulle 

försöka komma in i detsamma en månljus natt. De funno en smal gång, och presten skulle gå in 

först, alldenstund han borde vara bättre rustad än klockaren att möta trollens illfundigheter. För 

säkerhets skull anskaffades emellertid ett långt rep, hvars ena ända bands om prestens lif, 

under det klockaren, som stannade utanför, höll ett säkert tag i repets andra ända. Då klockaren 

hade väntat både länge och väl, men ingen prest hördes af, ryckte han slutligen sakta i repet, 

och då han fann detta helt lätt, började han hala det till sig. Döm om klockarens förvåning, då 

han istället för presten finner - en hästsko fastbunden vid repets ände! - Presten var ock förblef 

borta 

61. Boen sum gravde tre nätter 

Elin Storckenfeldt skriver med fonetiskt skrift på sidan 10 i Svenska Landsmål och Svenskt 

Folkliv från 1907. I vissa delar detta ändrats nedan till en stavning som ligger så nära den 

fonetiska som möjligt. Uppteckningarna är gjorda ”efter en liten gumma Anna-Maja, nu 60- 

70 år gammal. Hon har förut tjänat hos upptecknerskans farföräldrar, sysslar nu med 

vävning”. Under rubriken ”Om bärgatroll” skriver Storckenfeldt om sägner kopplade till 

Ålleberg. 

Dä va en stortjuv sum ble tagen o satt i lifstsfängelse. Han skrev te en schläktinge i 

hemmsokkna o sa te-n, att an sulle gå te Ållebärj o grava på ett sarskelt ställe tre torstanätter i 

ra. Ja boen an ga säk å te Ållebärj o fekk rätt på stäelt, dar an sulle grava. Dä va uppe på barjet. 

Dar ä en schlätter fläkk, dar ente nö väkser,o mett på legger en stor sten. Ijamte dän sull-en 

grava. Trjje torstasnatta fekk-en tak i ett stort skrin tå jarn, sum va så tongt, så dä va jamt o rätt 

an rådde löfta-t. Män nör an hade fött dänar-t, så an, att dän store sten löfte säk, o darunner så 

an en liten grår gubbe, sum hötte ätter-n mä näven. Då ga-n säk å, dä fortaste han va go te, mä 

dä tonga skrint. Den boen ble sinar fali riker. 

62. Drängen som såg järndörren 

Storckenfeldt skriver på sidan 8 i ovan nämnt arbete, uppteckningen är som ovan ”efter en 

liten gumma Anna-Maja, nu 60-70 år gammal. Hon har förut tjänat hos upptecknerskans 

farföräldrar, sysslar nu med vävning”. 

I Leabu hade nöka hästa spronget bört, o drängen sulle ut o ta rätt på dum. Han jeck uppåta 

Ållebärj, o hur han langka å, så vesste-n te schlut ente, var han va. Rätt för säk så an en långer 

gång, o i ännen på dän va ena lita jarndör. Men då vart an förskrämder, o la te skala, så mö han 

rådde, o ner an kumm hemm, va hästa dar före hömen. Män dän are dan på förmeddan, ner-rlä 

44

va full dager, jekk an upp te barjet ijänn för te se på den dara döra. Män då va-rlä jug an kunne 

få tak i-na. 

63. När det lyste vid ännen 



Johannes i Fogdagården skulle en gång fara till Falekvarna med ett mäldlass. Och hur det nu 

var hade det blivit sent, som det gärna vill bli, när mälden skulle med hem igen, och 

kvarnkammaren också hade litet förströelse att bjuda på. 

Som han nu var kommen till Ålleberg kände han knappt igen sig, fast han färdats där mest 

varje vecka. Han trodde inte sina ögon, och ändå var han spik nykter. 

Utefter hela nordkanten av berget var det fullt med ljus, och där låg hus och stugor tätt ihop 

på båda sidor om vägen och utefter hela bergskanten. Det var ”ännasom” i stań. I vartenda 

fönster lyste det och blänkte ned på vägen, så länge han körde förbi. Aldrig hade han då sett så 

många hus där förr, och aldrig kunde han tänka sig så mycket ljus. Det var så hela ”Ållebergs 

änne” lyste. 

Johannes i fogdagården var en försiktig man och ville inte gärna tala om det här, men hur 

det var kröp den här historien ur honom en gång, men, att förklara det han sett, kunde han då 

inte. 

64. Synnerålsbonden som mördades vid Lokakällan 



Ja, där är mycket underligt därborta och mest i närheten av vattenhon och den s k Lokakällan, 

där förresten en synnerålsbonde blev mördad år 1817. 

65. Drängen som hörde kämparna 

Hilding Svensson 1935 gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i 

maskinskriven form på Falbygdens muséum. Sagesmannen kommer från en liten stuga nära 

Viken. 

Man kan höra dessa kämpar ibland. Det var en gång en annan dräng på Saleby, som gick över 

de vackra ängarna på den sida av berget, där gården ligger. Han hade gått långt och var trött, 

och så lade han sig i gräset. Då hörde han hur alla kämparna (gjorde sig) redo där inne i berget 

under brak och dån och sedan hur de ställde hästarna i ordning. Detta vågade han aldrig tala 

om förrän flera år efteråt. Han lever än. 

66. Kämparnas väckarklocka 



Viken. 

Uppe på berget finns ett par stenar eller rättare sagt diabaspelare som ha namn. De heta 

”Prediksstolen” och ”Altare”, ”Prediksstolen” liknar en talarstol och är lätt att finna. Alldeles 

45

intill den låg förr en rund sten; som kallades ”Klockan”. Den låg på en häll så uppgillrad, att 

man inte kunde rugga på den, och när någon gjorde detta hörde falbönderna, hur det ringde 

och klang långt inne i berget. Därför, trodde man, var stenen de sovande kämparnas 

väckarklocka. 

Men Salebydrängarna kommo överens om en dag, att rulla ”Klockan” nedför berget, vilket 

också till sist lyckades. De hörde ett förfärans brak, lade benen på ryggen och vågade aldrig 

nämna ett knyst härom. Tänk om ”Ållebergs ryttare” hade vaknat! 

67. Ännasum ena kyrkedörr 



Viken. 

Nu (?) var det (en) gubbe på Viken - han dog för många år sedan, och det är sonen som berättar 

- som hade sett den där ingången många gånger. Den såg ut ”ännasum ena kyrkedörr” och var 

att finna i en av klipporna, men han vågade aldrig gå fram och knacka på. Så en dag, när han 

gick där upp och slog xxxx(?) fick han se den där dörren igen. 

Aj, aj, tänkte han, nu ska jag ta ett bra kännemärke på en sten rakt mot Karleby kyrka, och så 

ska jag gå hem efter mina pojkar, för om vi blir tre man, så kan det väl inte vara farligt (att) gå 

in. 

Jaha, han hade lien, tog ett säkert märke och gnodde iväg hem till Viken efter sönerna sina, 

ty nu eller aldrig skulle han in i berget. 

Men när de sedan kommo tillbaka och sökte efter dörren var (det) stört omöjligt att finna 

den. Det gick varken att hitta klippan eller märkesstenen, och den dan finge de aldrig se dem 

mera. 

68. Som ett dikessnöre var långt 

Hilding Svensson har 1935 gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i 


Viken. 

Det är inte bara ett par falbor, som funnit den där porten. En vikagubbe till har lyckats. Han 

hade tagit med sig ett snöre för att hitta ut igen, trollen kunde ju förgöra synen på en, när en 

kom in. Ingången var så smal så att han fick tränga sig igenom. Där innanför var en lång gång 

och han trängde nu så långt in i berget ” som ett dikessnöre var långt”, men sedan vågade han 

ej längre. På somliga ställen var där fyra alnar brett, men längre in ”feck en krupa”. Där var så 

kvavt och varmt, så det var hemskt, vatten sipprade överallt, men längst bort fanns en förfärligt 

djup brunn, och där hittade han ett rävskinn. Så gick han ut igen. 

69. Den bergtagne prästen 

Hilding Svensson har 1935 gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i 


Viken. 

En annan gång var det en präst och klockare, som skulle försöka. Prästen blev bergtagen, men 

klockaren klarade sig. 

46

70. Möte med Skam som körde lik 

Erik Sandberg återger 1956 i Falbygden, nr 11, Falbygdens Hembygds- och 

Fornminnesförenings Årsskrift, på sidan 75, några till Ålleberg knutna sägner som han 

upptecknat på olika platser. Denna är upptecknad i Tiarp 1956. 

I min ungdom (omkr. 1900) hörde jag min farmor och många andra gamla här i Tiarp berätta, 

att när Göta-Lena dött, så hade folk mött Skam, som kom körande med hennes lik på en vagn 

på landsvägen ute vid Ålleberg. Och vagnen var förspänd med två getabockar, som hade 

eldslågor till manar, och jag tror jag vill minnas, att även deras tungor voro av eld. Ja, det var 

väl någon gång under 1870- eller 80-talet, som hon dog, kan jag tro. 

71. Mannen som aldrig mer kunde ropa 

Erik Sandberg återger 1956 i Falbygden, nr 11, Falbygdens Hembygds- och 

Fornminnesförenings Årsskrift, på sidan 75, några till Ålleberg knutna sägner som han 

upptecknat på olika platser. Denna är upptecknad i Karleby 1946. 

I Ålleberg finns det långa gångar inne i berget. En man band en gång ett långt rep om livet och 

vandrade långt in i berget, medan ett par kamrater utanför höllo i repets andra ända. Kommen 

ett långt stycke in i berget, ropade han till dem. Men sedan kunde han aldrig mera ropa som 

andra människor. 

72. Vallpojken som mötte riddaren 

Ebbe Schön skriver under kapitelrubriken ”Ingen ro i graven” om Ållebergs ryttare i Älvor, 

vättar och andra väsen från 1986. Han återger berättelserna kring Ålleberg med 

utgångspunkten ”ytterligare ett exempel på kollektivt uppträdande spöken”. Dessutom 

berättar han om vallpojken Petter på sidan 30. Ursprungskällan anges inte. 

En vallpojke som hette Petter gick en dag med korna invid Ålleberg. Han sjöng och trallade och 

var glad. Men plötsligt kom det ut ur berget en högrest man med vitt skägg som räckte ända till 

midjan. Han var klädd i en rustning av rödaste guld och bar ett stort blixtrande svärd vid sidan. 

Han ropade ”Goddag” så högt att berget skakade, och han satte genast igång att skälla på Petter 

för att han hade blivit störd i sin djupa sömn. 

Men Petter blev inte rädd. Hans mamma hade lärt honom att om man bara slår stål och 

flinta mot varandra så har troll och andra övernaturliga väsen ingen makt över en. Petter slog 

och gnistrade med sina elddon och ropade: 

- Slå i sten till domedags otta! 

Detta blev för mycket för den gyllene riddaren. På ett enda ögonblick förvandlades han till 

ett jättestort stenblock, och så finns han att beskåda den dag som idag är. 

73. Guldhalskragen och tyska riddare 

Hilder Werner skriver 1869 på sidan 64 i Västergötlands fornminnen ett avsnitt med rubriken 

”Sägnen om Ålleberg”. Han börjar med en inledande beskrivning av bygden, dess berg, 

sägner och historiska händelser. Därefter fortsätter han att beskriva slaget vid Falköping 

1389 som en av de händelser som kommit att prägla sägnen om Ållebergs ryttare. Slutligen 

berättas om Albrekts skansar vid Mösseberg och upphittandet av guldhalskragen i Ållebergs 

rasbrant. Werner skriver 

47

År 1827 hittades på Ålleberg en halskrage af guld, vägande 47 lod, som af staten inlöstes. 

Kanske någon av konung Albrechts tyska riddare burit den under striden. 

74. Guldkedjan och tuppen med halmlasset 

Ida Henrici skriver 1904 i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5 på sidorna 153-154 

under rubriken ”Sägner om Ålleberg”, där hon gör en genomgång av sägenmaterialet. 

Djupt nere i Ålleberg finnes en stor skatt. Man kan i en springa mellan två bergspelare se en 

sten, omvirad med en guldkedja. Väl är kedjan till följd av smuts och damm numera alldeles 

mörk; men blott man rör den med ett spö, skimrar guldet fram. Kan någon bringa denna kedja 

och sten upp öfver springans kant, så är han med detsamma den lycklige ägaren ej blott af 

guldkedjan, utan ock af den skatt, som ligger dold under stenen. Men det är ett synnerligen 

svårt arbete att draga upp stenen ur djupet; ty man får därunder ej yttra ett enda ord, ej ens dra 

på munnen; och huru omöjligt ett sådant villkor är att uppfylla, visar bäst följande historia. Två 

män från Falköping hade föresatt sig att bli ägare af Ållebergsskatten. En natt vid fullmåne 

begåfvo de sig af till Ålleberg, utrustade med ett spö, som i toppen var försedt med en krok. Till 

en början gick dem allt väl. De lyckades få kroken kring kedjan, och så småningom började 

stenen och kedjan göra sin färd upp till springans kant. Men när själfva det avgörande 

ögonblicket var inne, fingo våra skattgräfvare se plötsligt framför sig ett af en tupp draget litet 

halmlass, ofvanpå hvilket stod en dvärg, som gjorde de tokroligaste grimaser och kullerbyttor. 

Det hela såg så befängdt löjligt ut, att de båda skattgräfvarna brusto ut i gapskratt - och det var 

deras olycka: med en dof klang sjönko stenen och kedjan tillbaks i djupet, och det behöfver väl 

ej tilläggas, att tuppen, lasset och dvärgen äfven med detsamma voro försvunna. - En 

eldsprutande drake kan man under mörka nätter se ligga på en flat sten bredvid springan, som 

döljer Ållebergsskatten. Han vakar öfver skatten, som nog kommer att förbli dold i berget, så 

länge världen står. Att emellertid skatten ännu idag är ifrigt eftertrådd, bevisas bäst däraf, att 

springan ständigt är full av af spön och käppar, med hvilka man gjort sina försök att draga den 

märkvärdiga kedjan fram i dagens ljus. 

75. Den glänsande klumpen i klyftan 

Hugo Jungner gör på sidan 317 i sin avhandling från 1922, Gudinnan Frigg och Als härad - en 

studie i Västergötlands religions- språk- och bebyggelsehistoria, en omfattande genomgång där 

Ålleberg och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver under rubriken 

”Guldsmycket från Ålleberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Brisingamen?” 

Runt kring Ålleberg leva ännu med friskt liv berättelserna om de skatter, som dels finnas 

förvarade inne i bergets salar, dels ligga i de djupa och smala klyftorna mellan trappmassivens 

imponerande kolonner. Dessa klenoder kan man väl skönja, men omöjligen hämta upp…Nu är 

det vanligen drottning Margaretas tappade smycke, som man skulle vilja komma i besittning 

av. En äldre man, förmögen hemmansägare, meddelade mig, att han verkligen lyckats få en 

glänsande klump så högt upp i en smal klyfta, att han kunde se, att ”det bara var en sten”. 

76. Nu ä ho mi! 

Hugo Jungner skriver på sidan 318 i ovan anfört arbete. Han hänvisar i det följande till 

gamle Kvist på Vikens gård. 

48

Mer än en har haft den klara guldkedjan alldeles uppe i dagen. Då säger han: ”nu ä ho mi”! Å 

så renner ho ner. 

77. Helje som hittade guldsmycket 

Hilding Svensson har i sina ”anteckningar” från 1935 skrivit om Helje som hittade 

gulsmycket. Sagesmannen kommer från en liten stuga nära Viken. 

I Logården i Karleby låg förr en liten, nu borttagen stuga, där det för hundra år sedan bodde en 

gammal soldat, som hette Helje. Han hade ett sådant bra handlag med ”att ta ut ommaler”, dvs 

bottenhällar till bakugnar. En dag år 1827 hölls han där uppe i sänkan för detta arbete och då 

”36 alnar nedanför en lodrät klippvägg” fann han under en sten på ett spadtags djup ett av de 

dyrbaraste och vackraste guldsmycken, som någonsin påträffats i vårt land, och vilket statens 

museum inlöste för minst 1000 riksdaler. 

78. Smycket som föll tillbaka i klippet 

Hilding Svensson skriver i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1935 om upphittandet 

av Ållebergskragen. Han kommer också in på de uppfattningar som funnits kring fyndet. 

En, dock mera sällsynt, sägen vill göra gällande, att det var två smycken som hittades: det ena 

kom till Stockholm men det andra tappades och ”föll ner i klippet igen”. 

79. Drottningens halskedja i bergskällan 

Erik Sandberg skriver 1949 i Falköpings Tidning 27/8 1949 (samt Västergötlands 

Fornminnesförenings Tidskrift) om slaget vid Åsle också om de sägner som levt kvar i 

folktraditionen. 

Drottningen skall ha tappat sin halskedja i en källa på berget. Den kan ingen taga upp, som ej 

går dit en torsdagsnatt, när det är fullmåne, och tigande sticker ner en krok efter kedjan. En 

gång kom det en dräng från trakten dit för att söka upp den. Det var den rätta tiden, och 

dödstyst stack han en stake med en spik ner i källan. Han såg, hur kedjan glimmade i 

vattenbrynet, och skulle just gripa den. Men så kunde han ej behärska sig utan sa´ några ord 

och så var allt borta. 

80. Tiggaren som fick guldpengar 

Erik Sandberg återger på sidan 74 i Falbygden nr 11, Falbygdens Hembygds- och 

Fornminnesförenings Årsskrift, några till Ålleberg knutna sägner som han upptecknat på 

olika platser . Denna är upptecknad i Åsle 1945. 

Det var en gubbe, som skulle gå ut och tigga om bröd till sina barn, och han hade många barn. 

Det var tidigt på morgonen, innan solen hade gått upp - trollen hade ingen makt sedan. När 

han kom till vattenhon vid Ållebergs ände, stod det en gubbe där och vattnade en häst. Och då 

frågade gubben, vart han skulle gå. Och då svarade tiggaren, att han skulle gå ut och be om 

bröd till sina barn. 

- Gack mä mäk hem du! sade gubben då. 

49

Och det gjorde tiggaren. De gingo genom sju salar, och till alla stodo dörrarna på vid gavel. I 

den sjunde låg det guldpengar i en stor hög på golvet. Gubben bad tiggaren hålla upp sin påse 

och öste några skovlar pengar i påsen. Så bad han tiggaren lyfta i den och frågade: 

- Orkar du mera? 

- Ja, ena skuffa (skovel) te, sade tiggaren. 

Gubben öste i en skovel till och frågade och frågade om igen: 

- Orkar du mera? 

- Ja, ena skuffa te, svarade tiggaren om igen. 

Och så höllo de på, tills gubben öst i sju skovlar. Då sade gubben: 

- Nu behöver du aldri´ gå ut och tegga te dina barn mer. 

81. Guldhjelmsriddarne vid slaget 1389 

Hilder Werner skriver 1869 i Västergötlands fornminnen ett avsnitt på sidorna 62-64 med 

rubriken ”Sägnen om Ålleberg”. Han börjar med en inledande beskrivning av bygden, dess 

berg, sägner och historiska händelser. Därefter fortsätter han att beskriva slaget vid 

Falköping 1389 som en av de händelser som kommit att prägla sägnen om Ållebergs ryttare. 

Vid Ållebergs slag 1389 uppträdde på den svenska härens sida tolf lysande kämpar, som alla 

buro hjelmar af det klaraste guld (hvarföre de af folket blefvo kallade guldhjelmsriddarne). 

Deras hästar voro de skönaste man ville se, och deras remtyg glänste af guld och ädla stenar. 

Der dessa riddare framgingo i striden, måste fienden gifva vika för deras mandom och 

oförskräckthet. Men det besynnerligaste af allt var att ingen i hela den svenska hären kände de 

tolf riddarne eller visste hvarifrån de kommo, ty de sågo dem första och sista gången den 

dagen. När striden var slut och slaget vunnits af svenskarne, hade de tolf riddarne försvunnit 

lika obemärkt som de kommit. Allmogens tro (som af nedanskrifne händelse ytterligare 

bekräftades) var att de tolf guldhjelmsriddarne sofva inuti Ålleberg, tills det gamla Sverige 

kommer i fara, då skola de uppvakna för att bistå det mot dess fiender. 

82. Nyckelängen och Fru Skår 

Hilder Werner skriver 1869 på sid 62 i Västergötlands fornminnen om hur drottning Margareta 

lämnat namn efter sig vid de platser som folktraditionen hävdar att hon vistats på under 

slaget. 

Här i grannskapet stod en af medeltidens måhända mest blodiga drabbningar, den 21september 

1389 (fel datum, skall vara 24 februari enligt bl a Lundqvist 1967/min anm RK), emellan konung 

Albrecht och drottning Margareta , deri den svage konung Albrecht måste lemna land och 

krona åt sin mera lyckliga medtävlerska. Drottning Margareta skall sjelf hafva varit närvarande 

under slaget, och under den hetaste striden hade hon tappat sina nycklar på en äng nedanför 

berget, hvarföre den sedan kallades Nyckelängen. Historieskrifvarne deremot påstå att 

drottning Margareta varit i staden Warberg under slaget, andra åter på Bohus slott. Hvem af 

dessa har rätt, är ovisst, och kan väl äfven vara likgiltigt; men ännu går sägnen omkring 

Ålleberg att drottning Margareta åskådat striden och ridit uppför berget på ett ställe, som ännu 

kallas ”Fru Skår”. 

83. Albrekts skans och mössa 

Hilder Werner skriver 1869 på sidan 64 i Västergötlands fornminnen om Albrekts skansar vid 

Mösseberg och upphittandet av guldhalskragen i Ållebergs rasbrant. 

50

Mösseberg som ligger på andra sidan om staden Falköping, har ock sina minnen från slaget 

1389. På dess sluttning slog konung Albrecht läger, när han tågade mot drottning Margareta för 

att freda sin krona. En qvarvarande jordhög derstädes utvisas ännu som kung Albrechts skans. 

Det var äfven här han, enligt sagan, svor att ej aftaga sin mössa eller hätta, förr än han besegrat 

drottning Margareta, och tros berget deraf fått namnet Mösseberg. 

84. Albrekts guldhjelmsriddare 

Gustaf Thorsander skriver 1887 på sidan 100 i sin I gårdar och byar - en samling 

folklifsskildringar, historier, minnen och sägner från en gammal kulturbild om Albrekts här som 

skinande och glänsande. Han kallar dem t o m ”guldhjelmsriddarne”. 

Och hären var onekligen, som förut är nämdt, både utmärkt och lysande. ”Den sken som en 

sol”, denna ryttaremassa, på sina goda springare, iförda sina glänsande harnesk och hjelmar 

och med sin utmärkta utredning af blanka svärd och gyllene sadelmundering, och än idag vet 

folket i trakten genom traditionen att berätta om all den glans, som i vintersolen skimrade öfver 

de snöhöljda fälten, från alla dessa främmande ”guldhjelmsriddare”. 

85. Albrekts guldhjelmsriddare går igen 

Gustaf Thorsander fortsätter på sidorna 106-107 i I gårdar och byar - en samling 

folklifsskildringar, historier, minnen och sägner från en gammal kulturbild från 1887 att beskriva 

guldhjelmsriddarne. Han återger det eftermäle i folktraditionen som slaget givit upphov till. 

Om sjelfva tilldragelserna under det stora fältslaget har ortens befolkning för öfvrigt ej mycket 

att förtälja. Blott det, att kung Albrechts ryttarskaror ”red ner sig i mossen mellan Åsled och 

Karleby”, säger sig något hvar ha fullt reda på, liksom så godt som alla från far till farfar hört 

berättas om all den glans, som spred sig öfver hela nejden af de antågande främmande 

riddarnes och ryttarnes rustningar och svärd. Men de stupade kämparnes vålnader deremot, de 

föra ännu i folkets fantasi ett rikt lif, och mången som nattetid färdats mellan Karleby och 

Falköping vet berätta om spökelser af krigsfolk och guldhjelms-riddare, som visat sig å 

slätterna eller skramlat med sina vapen och rustningar inne i Ållebergs salar. Förr, så berättas 

det, skulle i synnerhet krigsmännen visat sig mot stundande krig och ofred i landet. 

86. Mannen som föll ner på Albrekts riddare 

Gustaf Thorsander skriver 1887 på sidan 107 i I gårdar och byar - en samling folklifsskildringar, 

historier, minnen och sägner från en gammal kulturbild om Albrekts här och det eftermäle i 

folktraditionen som slaget givit upphov till. 

Äfven vid foten av Hvarfsberget skola ej de nu snart gångna fem seklerna ha bringat de fallna 

till ro. Man hörer der stundom buller och svärdsklang. Så berättar en ännu lefvande man, att 

han under vedhuggning fallit ned i en klyfta. Der mottogs han med de grufligaste rytande och 

tillrop. Han hade stört några fallne i deras ro. Mannen skyndade sig hastigt upp, följd av 

krigsmännens rytande. Uppkommen slungade han sin yxa ned i klyftan och tog hastigt flykten, 

lycklig öfver att hafva sluppit undan för så godt pris. 

87. Guldhjelmsriddarna som red in i berget 

51

Gustaf Thorsander skriver 1887 på sidan 107 i I gårdar och byar - en samling folklifsskildringar, 

historier, minnen och sägner från en gammal kulturbild om Albrekts här och det eftermäle i 

folktraditionen som slaget givit upphov till. 

I Ållebergs-trakten berättar man att bataljdagen i solnedgången kom en trupp 

guldhjelmsriddare sprängande öfver fältet. Deras rustningar skrimrade som guld i aftonsolen. 

Truppen red rakt mot berget och in i en klyfta mellan dess väldiga stalper och försvann. I 

folktron finnas de i berget ännu. 

88. Häst å kär å vareveliva fjär 

Hugo Jungner skriver 1922 i Gudinnan Frigg och Als härad - en studie i Västergötlands religions- 

språk- och bebyggelsehistoria om Ålleberg och dess mytologiska roll. Han skriver på sidan 310 

under rubriken ”Ålleberg ett dödsberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Valhall” 

Mycket spridd och segt fasthållen runt kring Ålleberg är den tron , att i berget slumra riddare 

(”guldhjälmsriddarne” osv), som icke blott en gång fordomtima, i striden mot konung Albrekt, 

ha räddat Sverige utan ock i framtiden skola frälsa landet, när nöden är som störst. På berget 

stod drottning Margareta före slaget vid Nyckelängarne, skakade ett bolster och sade: häst å kär 

å vareveliva fjär! Då växte ryttarskaror fram av dunen. 

89. Hur Ållebergs ryttare blevo till 

Johan Götlind skriver 1926 i Saga, Sägen och Folkliv i Västergötland som är en 

sammanställning av 305 sägner och berättelser från Västergötland. Som nummer 241 på 

sidan 147 återges beskrivningen av hur Ållebergs Ryttare kom till. Sagesmannen uppges 

vara G Andersson i Backor, Göteve i Vilske härad, som hört sägnen av en person från 

Torbjörntorp. 

Efter slaget vid Nyckelängarna for drottning Margareta vägen fram förbi Ållebergs ände. Där 

stannade hon, tog en fjäderbolster och skakade ur dunen och sade 

- Bli häst å kär å varenda fjär. 

Och därav blev Ållebergs ryttare, som ligga inne i berget och sova, tills landet kommer i fara. 

Då rida de ut ur berget för att möta fienden och rädda riket. 

90. Drottning Margaretas guldkrona 

Hilding Svensson skriver 1935 i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift om upphittandet 

av Ållebergskragen. Han kommer också in på de uppfattningar som funnits kring fyndet. 

I trakten trodde man fullt och fast att det var drottning Margaretas guldkrona som Helge hittat. 

När nu denna drottning i slaget vid Falköping år 1389 - enligt folktron - stått uppe på berget och 

ristat sitt dunbolster och sagt 

”häst å kär 

utå varevelia fjär” 

och dessa fjädrar, skulle enligt samma tro, sedan givit upphov till Ållebergs ryttare. Och när 

hon även tappat sina nycklar på det som senare kallades Nyckelängen, ”fast de blev 

nedtrampade av alla ryttarna där”, så var det ju klart att den funna guldkragen måste vara 

hennes tappade krona. 

52

91. Rådet från bergafolket 

Erik Sandberg ger i Falköpings Tidning 27/8 1949 (samt Västergötlands Fornminnesförenings 

Tidskrift) en redogörelse över slaget vid Åsle också om de sägner som levt kvar i 

folktraditionen. 

En annan sägen, som är förbunden med drottning Margareta, är hur drottningen bodde på 

Saleby nedanför Ålleberg. Hon fick då av bergafolket till tack för en tjänst det rådet, att ”när det 

ble´ kri´ ” skulle hon tag dunet ur en bolster och kasta ut det genom ett fönster med orden: 

”Häst å kär för varevia fjär.” Det är historien om Ållebergs ryttare. 

92. Margareta skakade fram ryttarna 

Ebbe Schön skriver 1986 på sidorna 30-32 i Älvor, vättar och andra väsen under kapitelrubriken 

”Ingen ro i graven” om Ållebergs ryttare. Han återger berättelserna kring Ålleberg med 


Vilka ryttarna är finns det delade meningar om. Några anser att det är stupade krigare från 

slaget vid Ålleberg 1389. Drottning Margareta, som segrade i slaget, skall efteråt ha tagit ett 

fjäderbolster och skakat det med orden: 

”Bli häst å kär 

å varenda fjär”. 

På det sättet kom Ållebergs ryttare till, säger man. 

93. Jättens far som byggde Olleberg 

Claes Johan Ljungström skriver 1877 i Wartofta Härad och staden Falköping på sidan 58 om troll 

på Falbygden. 

Nästan öfver allt i bergen, såväl på Falbygden som som i Skogsbygden, har man ansett Troll 

vara boende. De flesta af dessa flydde dock för längesedan när kyrkor och klockor kommo i 

bruk. De kunde då på främmande ort träffas af resande från denna. 

Härom vittnar följande sägen, som mycket liknar den, hvilken är gängse i Skalunda (se Förf. 

beskr. öfver Kålland). En man från Falbygden hade gått till sjöss. Långt bort hade han i dimma 

och mörker förlist med sitt fartyg, men kom sjelf i land på en liten ö, der eld lyste. Han gick 

fram till elden, der ett troll eller en jätte låg och värmde sig. Denne frågade hvarifrån han var; 

och när han derom blifvit upplyst, frågade han: ”står Mösseberg än?” ”Ja” blef svaret, då jätten 

yttrade: ”det kan jag tro, ty det har min farfar byggt och det är karlaarbete”. Vidare frågade han: 

”står Olleberg än?” och sedan svaret blifvit: ”ja” sade han: ”det kan jag tro, äfven det är 

karlaarbete, ty det har min far byggt”. Slutligen frågade han: ”står Warkullen än?” Sjömannen 

svarade: ”ja det gör han, men där är en svacka på den”, hvarpå trollet genmälde: ”det kan jag 

tro, ty det är qvinfolksarbete, den har syster min burit ihop med sitt förkläde”. Sedan gaf jätten 

sjömannen en båt samt bad honom plocka i den till balast en hop röda stenar, som lågo på 

marken, och tillsade honom ro utåt hafvet, så skulle han komma på rätta på farleden, men huru 

det stormade, skulle han likväl icke utkasta stenarne. Mannen gaf sig iväg, men der växte upp 

en förfärlig storm, så att han fruktade det båten skulle kantra. Han kastade då, oaktadt jättens 

tillsägelse, sten efter sten i hafvet; men några blefvo likväl qvar. Dessa befunnos, när han 

kommit i land, vara idel guld, hvadan han blef en svåra rik man, men skulle kunnat blifva ännu 

rikare. 

53

94. Jättens kvinna som bar ihop Ålleberget 

Sven Lampa skriver 1896 i Om folklig övertro på sidorna 24-25 om jättar och troll i Mösseberg 

och Ålleberg. Denna sägen finns upptecknad som ”Skalundajätten” hos Hofberg (1882), men 

i denna variant handlar den om Halle- och Hunneberg. 

…En Larfvabo kom till att göra en sjöresa och träffade på en ö långt ute i hafvet en jätte. Han 

började språka om gamla förhållanden i Sverige, och så frågade han: ”Finns Mösseberget kvar?” 

- ”Ja det står allt kvar”, svarte den andre. ” Ja den stöfvan har jag byggt”, sade jätten. ”Nå än 

Ålleberget då, det har la hönsen spralat isär, för det har min kvinna burit ihop i förklädet."… 

95. Gästabud i Himmelsberget 

Johan Götlind skriver 1926 i sin sammanställning av 305 sägner Saga, Sägen och Folkliv i 

Västergötland på sidan 74. Uppteckningen är gjord i Skarke, Valle härad som det anges ”före 

1883”. Sägnen återger berättelsen om jätten i Billingen som får för sig att bjuda till gästabud. 

…Män nör han fått si laa räktit smäck fuller, så rann dä hönum i sient te å jära ett jästabu för 

sina golika å bua ihop alla jätta på den ara sia Billingen å Mössebärsjätta å Ållebärsjätta… 

96. Två hiskeliga jättar på prediksstolen 


Falköpingstypografernas påsktidning. Här låter han ”en Vikagubbe” berätta. 

När far min var barn hade de det bra uselt i hans hem. De voro allt väldigt fattiga förr. Och inte 

stort bättre var det för Halléns far (här hänvisas till handlare Joh. Hallén/min anm RK) - där var 

nästan sämre i hans hem. Då blevo de bägge pojkarna tillsagda att gå till Åsle och Mularp och 

tigga bröd. Då fick de gå över Falekvarna, ty på den tiden fanns ingen väg över Uddagården 

och Åsle mosse. De gåvo sig iväg tidigt på morron, ty det var inte utan, att de bägge pojkarna 

skämdes litet för den här färden. 

När de kommo till Ålleberg skulle de dricka, och då fingo de se jordbär växa där ikring 

källan. De började plocka och äta och glömde nästan av i vad ärende, de voro ute. 

När de så om en stund tittade upp fick de se två hiskeliga jättar stå allra högst uppe på 

berget. Den ene stod på ”Prediksstolen” - den där kantiga stenen vid värsta ”klippet” - och den 

andre stod på en sten ijämte. De voro förskräckligt fula och hemska att titta på. Ögonen voro 

stora som tefat, och då kan man begripa att kroppen var därefter. 

Pojkarna blevo rädda, kan en förstå, och lade iväg bortåt Saleby och gömde sig där, men hur 

de lagade sig hem igen, kommer jag inte ihåg. Där blev nog ingen brödhämtning den dagen. 

Detta är nu ”tudeli´ sanning”, ty det var min far och Halléns, som var med om det. 

97. Jätteskorstenarna 

Hilding Svensson har 1935 (?) gjort ”anteckningar” om Ållebergssägnerna som finns i 


Viken. 

Ifrån denna sal eller ”gruva”, som folk kallar den, ska det gå tre ”jätta-korstena” uppåt och ut 

genom berget. En ska mynna ut åt Saleby och de andra mera åt Övregården till. De verka som 

ett lsags luftväxlingsventiler, tror man, men på den tiden, där bodde rövare, hade de dem till 

riktiga skorstenar, så då rök det ur dem ibland. 

54

98. Lotta och den storväxta trollkvinnan 

Ida Henrici skriver 1904 under rubriken Sägner om Ålleberg i Västergötlands 

Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5, sidan 152, där hon gör en genomgång av sägenmaterialet. 

Vid gamla landsvägen förbi Ålleberg låg för ej länge sedan en stuga vid den s. k. ”Ållebergs 

ände”. I denna stuga bodde en familj, kallad ”Bergars”, med hvilken nyssnämnda Johanna var 

”väl känd”. ”Bergars” hade en dotter som hette Lotta. En varm sommarkväll vandrade Lotta 

öfver Ållebergsplatån från Saleby hän emot det s. k. ”klippet”. Kommen till en buskbeväxt plats 

midt på berget, fick hon där se uthängdt ett stort lak af de finaste dukar i alla möjliga storlekar. 

Nyfiken gick Lotta fram och tittade mycket noga på en fin hufvudduk af s. k. ”sockerduk” med 

breda fållar; och sedan hon tillfredställt sin nyfikenhet, gick hon vidare. Men hunnen ett stycke 

till vägs, hörde hon plötsligt någon ropa efter sig: ”hustrua, hustrua!” Lotta vände sig om och 

fick se en storväxt kvinna komma springande mot sig, hållande i handen det kläde, som Lotta 

hade tittat på. Det förhåller sig nämligen så, att när en människa sett eller rört vid något af 

trollens egendom, så ha trollen ej längre någon makt öfver det, utan måste lämna det ifrån sig. 

Det nu nämnda hufvudklädet har Johanna med egna ögon sett, och hon har själf hört Lotta 

berätta historien om detsamma. 

99. Barjatröllskäringa och halmstråt 

Elin Storckenfeldt skriver 1907 om Västgötasägner i Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv. På 

sidan 7 finns denna uppteckning med som i sig inte nämner Ålleberg, men p g a dess 

placering tillsammans med andra Ållebergssägner finns den med här. Storckenfeldt skriver 

med fonetiskt skrift, vilken i vissa delar har ändrats nedan till en stavning som ligger så nära 

som möjligt. Uppteckningarna är gjorda ”efter en liten gumma Anna-Maja, nu 60-70 år 

gammal. Hon har förut tjänat hos upptecknerskans farföräldrar, sysslar nu med vävning”. 

Trölla kann förvannla säk te vampurer, di kallar, o te jur å alla schlag. Så va dä en gång en 

bonne sum va uti schurla, och hustrua va mä-n. O ho va mä barn. Rätt sum o jekk på akern, 

fekk ho si ena padda kumma höppanes emot säk, o tjocker o stinner va ho. ”Så din stakkare”, sa 

hustrua, ”dä-nte bätter fö-rle än för me!” Så tok ho ett halmstrå o bånn um-a, o padda skutta 

darifrå. Män dä va ena barjatröllskvenna, sum ade förvannlat säk te ena padda. O trolla ä-nte go 

te få dänar, dä ena mänscha har knuet på dum, utan ena mänscha tar bort-et. 

Ena lita ti darätter kumm en liten gråklädder kar te gårln o fråkte ätter hustrua. ”Du sa gå 

mä-mme”, sa-n, ”för hustru mi kann ente få sett barn, förn du tar dänar halmstråt, du knut uma 

i akern”. O ho fekk löven te fulja mä-n in i barjet. Dar lå barjatröllskvenna, o nör o ade knuet å 

na halmstråt, sa o: ”Takk sa du ha! Sönna de nu hännar, för min kar ä arjer. Slö kvekkt ijänn 

döra ätter däk!” Ja o schönna säk te döra te döra, o dar sto barjatröllet mä en röglöggater 

jarnstång i näven o va teress o köra te-na. Men ho va kvekker te schlänga ijänn döra, o då körl-n 

jarnstånga rätt ijenum döra, s-at o kumm ut på dän ara sia. 

100. Barjatröllskvenna och Vartöftasjön 

Elin Storckenfeldt fortsätter med att återge fler bergatrollsägner med samma sageskvinna 

som uppteckning 99. 

Dä va en gång ena barjatröllskvenna, sum sulle gå te Ållebärj o hälsa på Ållermora, för si ho va 

hänna sönakvenna. Ållermora hade bett-na så jarna, att ho sulle ta mä säk ett grånn svartmulla, 

så pass sum o rådde mä o bära i förklät. Barjatröllskvenna jorle förstår säk, sum ho va 

55

umbedder, o tok förklät fullt mä svartmulla. Män nör o ade huent en bete, ba-rlä-nte bätter te 

för-na, än att förkläsbånna jekk å, o då schläppte o bå svartmulla o förklät i bakken, dä va 

naturlit. Män då vart o te säk o tok säk ente å te ta upp-et, utan lät-et legga dar dä va. O tå dä 

ble Varkullen. Män dar o gravde upp svartmulla, ble Vartöftasjön. 

101. Bergakäringen som lånade en bytta dricka 

Carl-Martin Bergstrand gör 1944 i sin sägensamling Västgötasägner ett urval för att, som han 

säger, ge möjligast fylliga bild av västgötsk sägentradition. Han anger inte källorna till de 

olika uppteckningarna utan skriver att han ”under tiden 1924 - 1943 upptecknat i 

Västergötland”. Han skriver vidare att ”Originaluppteckningarna förvaras mestadels på 

Västsvenska Folkminnesarkivet, som vars upptecknare jag arbetat sedan 1926…Rätt många 

finnas även i Landsmålsarkivet i Uppsala och Folkminnesarkivet i Lund”. Denna sägen 

uppges vara upptecknad i Kymbo. 

Bergatroll har det funnits förr i Ålleberg och Varkullen. Det kom en bergakäring till ett 

bondställe och lånade ett helt kar med dricka. Hon kallade karet för en bytta. Några dagar 

därefter kom hon igen med samma kar fullt med dricka och tackade för lånet. 

102. Trollet som kastade sten mot kyrkan 

Erik Sandberg återger 1956 i Falbygden nr 11 några till Ålleberg knutna sägner som han 

upptecknat på olika platser. Denna är upptecknad i Åsle 1955. 

Som barn voro vi alltid rädda för att gå förbi Ålleberg, och den vägen gingo vi ofta, när vi skulle 

till Falköping. I Ålleberg bodde nämligen troll, sades det. De hade kastat en stor sten mot Åsle 

kyrka, berättade far, men den nådde inte fram utan föll ned halvvägs och blev liggande nere i 

Åsle mosse. Det är en stor flat sten, som obetydligt höjer sig över själva mossen, men det 

egendomliga är, att det är mosse runt omkring. Om den finns kvar ännu, vet jag inte, den 

kanske har sjunkit. När vi i min barndom (omkr. 1900) togo torv i närheten, tog far oss med dit, 

så att vi fingo se på stenen - det var bara ett stycke att gå. Far trodde förstås inte själv på de där 

historierna, men han berättade ändå för oss, vad folk trodde om stenen. Han sade också, att 

efter den händelsen döptes de tre klockorna i Åsle och fingo varsitt namn, och de namnen skola 

stå på klockorna. Sedan skulle trollen inte ha någon makt att slå sönder dem. 

103. Trollkäringen Ålla som kastade sten mot kyrkan 

Erik Sandberg fortsätter 1956 att återge till Ålleberg knutna sägner som han upptecknat på 

olika platser. Denna är upptecknad i Åsle 1954. 

På torpet Söllersten i Åsle ligger en stor sten med samma namn. Den stenen skall en trollkäring 

Ålla i Ålleberg ha kastat mot Mularps kyrka, och det skall finnas en skåra i den efter hennes 

strumpeband. Stenen är så hög, att man inte kan gå upp på den utan att ha något att stiga upp 

på först. 

104. Trollkäringen som tvättade sin nyfödde unge 


olika platser. Denna är upptecknad i Åsle 1954. 

56

En bonde kom tidigt en morgon och skulle åka till Falköping. Då såg han en trollkäring stå och 

tvätta sin nyfödde unge i vattenhon vid Ållebergs ände. 

105. Pigan som togs in i berget av trollen 


olika platser. Denna är upptecknad i Karleby 1946. 

En piga i Karlsborg i Karleby skulle en gång gå med maten till arbetarna på en åker uppe vid 

berget, och då blev hon intagen i berget av trollen. När hon sedan kom ut igen, berättade hon, 

att det luktade ”bakebrö” (nybakat bröd) där inne. 

106. Ållebergsgubben som skakar sina bolster 

Ida Henrici skriver 1904 under rubriken ”Sägner om Ålleberg” Västergötlands 

Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5, sid 152, där hon gör en genomgång av sägenmaterialet. 

Ålleberg är ej något vanligt berg. Det är endast krönet af ett väldigt palats, i hvilket residerar en 

jätte, Ållebergsgubben kallad. ”Ållebergsgubben” är just ingen herre af det goda slaget. Han 

brukar understundom bära upp sitt väldiga dunbolster på toppen af Ålleberg och skaka det så 

grundligt, att dunen flyga i vild dans rundt kring nejden. Detta gör han alltid om vintern under 

stark storm, och då uppstår den förskräckligaste snöyra, så att människorna ej utan oändlig 

möda kunna ta sig fram. Härvid skrattar ”Ållebergsgubben”, och då blir människor och dragare 

alldeles hufvudyra och snurra rundt och råka vilse. Om de ej lyckas komma utanför 

”Ållebergsgubbens” trollkrets, kunna de ej återfinna vägen till hemmet. 

107. Bergakungen Åller 

Jungner, Hugo (1922); - en studie i Västergötlands religions- språk- och bebyggelsehistoria. Akademisk 

avhandling. Wretmans Boktryckeri. Uppsala. Sid 310. 

Hugo Jungner gör i sin avhandling från 1922, Gudinnan Frigg och Als härad, en omfattande 

genomgång där Ålleberg och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver på 

sidan 310 under rubriken ”Ålleberg ett dödsberg” med underrubriken ”Ett västgötskt 

Valhall”. Han sammanfattar sägnens komponenter där han omnämner bergakungen Åller, 

men hänvisning till Vgls FT 2, 4-5, 1904 sid 158, han gör det efter att ha berättat om att Karl 

XII anförde sina stupade in i berget efter andra slaget vid Breitenfeld. 

(…Efter andra slaget vid Breitenfeld sågos de stupade i månskenet nästa midnatt i samlad flock rida in i 

berget under gruveligt skalv och dunder. Karl XII skal själv ha tagit befälet över dem….) 

…Annars kallas ock bergakungen Åller eller Uller… 

108. Ållebergskäringa med den randiga kjolen 

Ida Henrici skriver 1904 under rubriken ”Sägner om Ålleberg” i Västergötlands 

Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5, sid 152. 

57

I Ålleberg bor också en jättekvinna. Om hon är ”Ållebergsgubbens” hustru eller ej, är ovisst. På 

egendomen V. lefver ännu en gammal bondhustru, Johanna - hon säger sig ha ”samma åratal 

som kongen” -, hvilken bedyrar, att hon i sina unga dar ”flere gånger tudeligt sett 

Ållebergskäringa”, och hon beskrifver denna märkliga företeelse sålunda: ”hon är stor och 

tjock, klädd i svart tröja, hufvudkläde och randig kjol (randig på längden och i flere färger); 

framifrån ser hon ut som folk; men bakifrån får en aldrig seńa, för där äro alla troll urgrafda 

som ett baketråg, så att, när di vänder säj om, så blir di osunliga för människor”. 

109. När Ålla bryggar blir det ihållande regn 

Ida Henrici fortsätter på sidan 153. 

I detta sammanhang må nämnas, att det om sommaren understundom händer, att molnen lägra 

sig som en tjock rök kring Ållebergs hjässa, så att den öfversta bergskanten är osynlig, medan 

den undre delen af berget tydligt kan urskiljas. Folket säger då att ”Ålla bryggar”, och är detta 

ett säkert, aldrig svikande tecken till ett ihållande regnväder. 

110. Drängen och vurtasnoka 

Elin Storckenfeldt skriver 1907 på sidorna 6-7 under rubriken ”Västgötasägner” i Svenska 

Landsmål och Svenskt Folkliv. Uppteckningarna är gjorda ”efter en liten gumma Anna-Maja, 

nu 60-70 år gammal. Hon har förut tjänat hos upptecknerskans farföräldrar, sysslar nu med 

vävning”. Under rubriken ”Om bärgatroll” skriver hon 

Dä va en pajk, tjänte dräng på Viken. Han ade fått säk ett par vita ullvanta, män garnt hade-nte 

tutt te dän ene tummen, utan dän ade mor-ans vart tvongen te binna tå svart garn. Så sulle 

drängen fara bort ätter potäter, fö-rli brände brännevin dar på gårln. Nör an for hemm mä 

potätera o kumm mettför Ållebärsänne, så skrek dä så alldeles innifrå barjet: ”Hö-rlu mä vite 

vanten o svarte tummen! Du sa bea vurtasnoka gå hemm. Seg att ållermora ä dör!” Drängen an 

vart änna förskrämder, förstår säk, o körle darifrå så möe an rådde. 

Nör an kumm hemm mä potätera o lassa å dum i brännerit, va mor-ans dar o ella. Då sa-n: 

”Hör I mor”, sa-n, ”I får allt vara bra o binna en viter tumme på vanten, hälla skälle-rli på mäk. 

Nör a kumm te Ållebärsänne, så skrek dä så änna anskrämmelit innifrå barjet: ”Hö-rlu mä vite 

vanten o svarte tummen”, sa dä, ”du sa bea vurtasnoka gå hemm. Seg, att ållermora ä dör!” - O 

sum drängen hade sakt-et, så ble dä ett liv i körsten! Dä ballra o slo o skrek, o mä däsamma 

kumm dar ena fuller vurtabalja nervältanes i spisen. 

Dä va vurtasnoka sum fekk så brått te je se hemm, nör o hörle, att ållemora va dör, så o 

hinde-nte ta mä säk vurta, ho ade stöerlt. 

111. När Mössa söftar å Ålla bröggar 



För falbönderna äro de båda bergen vid Falköping goda väderleksmärken. Det är de som ”dra 

ihop väert”, heter det. Stiga molnen upp på ett visst sätt över bergkanterna kunna de härav 

sluta hurudant vädret blir. 

I Mösseberg bor ”Mössa”, och i Ålleberg bor ”Ålla”. Om nu hon är densamma som 

”Ållamora”, som också skall bo i det senare berget, låter jag vara osagt. Folk blandar så lätt ihop 

alla dessa mer eller mindre konstiga väsen, som hållas därinne. 

Nu händer det ibland, som var man vet, att molnen eller dimman lägga sig så, att övre delen 

av berget är osynligt, men nederdelen däremot är fullt skönjbar, så det ser nästan ut som om 

58

erget om berget vore inhöljt i rök. Då säger man att ”Ålla bryggar”, och om Mösseberg har 

man det uttrycket, när inte berget synes helt för lågt liggande moln, att ”Mössa söftar”, vad nu 

detta skall betyda. Och så har man gjort ihop en gammal ramsa, vars sista del är allom bekant, 

men början kanske mindre välkänd. Åtminstone har jag hört den av en Karlebygubbe så här, 

och den låter rätt så ursprunglig: 

När Mössa söftar, 

å Ålla bröggar, 

då sa Åsle hö 

rinna te Hornborga sjö, 

å då får Hornborgabönnera 

bå drecka å brö 

Och det lär ha hänt på den tiden, när Åsle mosse var sankare än nu, och Slafsan, som rinner 

därnere inte kunde ta emot allt vattnet, att de åslebor, som bodde bort i mosskanten, fick se sina 

hökuvar på gratisskjuts neråt Broddetorpshållet, men om nu hornborgabönderna fick särdeles 

mycket att fiska upp blir väl åtminstone tveksamt. 

112. Jordälven som bröt fram i Slöta 

Hugo Jungner gör i sin avhandling från 1922 en omfattande genomgång där Ålleberg och 

dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver på sidan 313 under rubriken 

”Ålleberg och Jordälven” med underrubriken ”Ett västgötskt Sökkvabekkr”. Jungner 

hänvisar här till folkskolläraren i Slöta, S N Fridén, som muntligen och brevledes återgett 

berättelserna om jordälven. 

Reflexionen över vattenrikedomen och de många källorna runt kring Ålleberg har skapat den 

egendomliga föreställningen om Jordälven (jòlälva´). 

Jordälven är en mäktig underjordisk ström , som väller fram genom Ålleberg och flera 

gånger påträffats utanför bergets sidor. Då Slöta by ännu var oskiftad, skulle byamännen gräva 

en gemensam brunn, men stötte därunder på älven. Brunnshålan fylldes så hastigt av vatten, att 

arbetarne knappast hunno rädda sig. Vattnet forsade fram och hotade med stor förödelse. 

Flödet hejdades därigenom, att man först sänkte ned ett stenfyllt kar i hålan och sedan stoppade 

till med fjäderbolstrar. 

113. Jordälven som bröt fram på Övergården 

Hugo Jungner fortsätter på sidan 313 berättelserna om jordälven. 

En gång bröt Jordälven fram vid brunnsgrävning i Övergården (väster om Ållebergs norra ände). 

Vattenflödet höll på att fördränka det lägre liggande Karleby, men man stoppade till öppningen med 

ett stenkar och fjäderbolstrar. ”Dä sa vara sant” (hört av förf., juni 1921). 

114. Mjölnaren som tänkte gräva fram älven 

Hugo Jungner fortsätter. 

En i Karleby boende mjölnare, som ägde en liten kvarn, ville öka vattnet i kvarnbäcken och 

tänkte för den skull gräva fram älven. Men väl kommen till platsen, blev han förskräckt och 

vågade ej fullgöra sin avsikt. 

59

115. Mjölnaren som drog nytta av strömmen från berget 

Hugo Jungner fortsätter på sidorna 313-314 med hänvisning till smeden Milton i Friggeråker 

Två mjölnare åt Karleby till hade kvarn i samma ström. Den enes gick ofta dåligt, den andres 

alltid bra. Han hade allt nytta av strömmen från berget. 

116. När jordälven bröt fram i Lokakällan 

Hugo Jungner fortsätter på sidorna 314. 

En gång bröt älven fram av sig själv vid östra sidan av bergets norra ände. Vattnet flödade över 

åkrarne och tog sig utlopp åt Karleby och ”Helvetskärret” vid östra sidan av Åsle mosse. Den 

plats varest Jordälven då bröt upp, var just där Lokakällan nu rinner fram. Även här stoppades 

flödet på samma sätt som i Slöta by, och en jordkulle kastades upp över utbrottsstället. Den är 

rundad, men sommartid föga framträdande i den yppiga trädvegetationen. 

117. Männen som hittade jordälven inne i berget 

Hugo Jungner fortsätter på sidorna 314-315. 

Om de stora vattnen i Ållebergs inre vet också folktron också på annat sätt besked. Till Ålleberg 

finns en dörr, väl dold mellan de kolossala stenblock, som störtat ned från den branta 

bergväggen, ”Kleppet”, på bergets nordöstra sida. Dock hålles det för visst, att flera personer - 

somliga döda för ej så länge sedan - funnit den och trängt in ett stycke i berget. I Karleby har jag 

hört berättas om ett par män, som hittat dörren och börjat krypa efter varandra genom den 

mörka smala gången in i berget. För att inte störta i en avgrund kastade den djärvaste, som kröp 

först, alltjämt småstenar framför sig. Slutligen plaskade det. Då måste de vända om. 

118. Jätten som skulle slå hål på dammfästet 


Falköpingstypografernas påsktidning. Han berättar om att mycket konstigt hänt på den 

”gamle vägen” som gick närmare berget fram till 1886, då den nya vägen drogs nedanför. 

Just där vattnet rinner fram ur berget i den där trärännan vid vattenhon skedde för länge sedan 

nedanstående: 

Där kom en jätte gående på vägen och mötte en vandrare. Då sade han: 

- Om jag slår hål på dammfästet mittför källan här (där ligger en jordvall nedanför), så ska 

hela Karleby fördränkas och Åsle mosse skall bli sjö igen. 

Men han gjorde det inte dessbättre. 

Det var säkert ”jordälva”, den underjordiska, förfärliga vattenströmmen, som då komme 

fram, mente han, och väl var det att så ej skedde, ty då hade nog inte alla Falbygdens 

fjäderbolstrar räckt till att täppa igen hålet med. Det är nämligen så, att jordälven endast kan 

motas med fjäderdynor. 

119. Sedan har inte jordälva hörts av mer 

60

Hilding Svensson fortsätter 1933 i Falköpingstypografernas påsktidning. 

Det är nämligen så, att jordälven endast kan motas med fjäderdynor. Det fingo de en gång göra 

i Övergården, den gård som ligger närmast berget, och det hjälpte. Vattnet forsade fram så 

starkt, att hela Karlebys sankmarker höllo på att översvämmas, men då tog man ett stenkar och 

fjäderbolstrar och täppte till hålet med dessa. Sedan har inte ”jordälva” hörts av där. 

120. Jordälven som höll på att dränka Karleby 

Sandberg, Erik (1956) ”Sägner om Ålleberg”, , Falköping, Falbygdens Hembygds- och 

Fornminnesförening, sid 75 

Erik Sandberg skriver 1956 i Falbygden nr 11 om till Ålleberg knutna sägner som han 

upptecknat på olika platser. Denna är upptecknad i Åsle 1955. 

En gång träffade man på jordälven i Ålleberg. Det var några karlar där och grävde, och då rann 

jordälven upp och höll på att dränka hela Karleby. Då fingo de stoppa till den med bostrar och 

annat , som de kunde få tag i. Det skall ha varit vid Ållebergs ände, och där rinna flera kraftiga 

källor fram än idag. 

61

Litteraturförteckning 

- Afzelius, A A (1843) Swenska folkets Sago-häfvder, del V, Stockholm 

- Berggren, Fredrik (1894) Från Vestergötlands Bygder - hågkomster och kulturteckningar, Ulricehamn, S M 

Kjöllerströms Förlag. 

- Bergstrand, Carl-Martin (1944) Västgötasägner, Göteborg, Gumperts Förlag 

- Götlind, Johan (1926) Saga, Sägen och Folkliv i Västergötland. Västergötland B:4 - Bidrag till landskapets 

kulturhistoria och naturbeskrivning, Uppsala, AB L Norblads Bokhandel. 

- Henrici, Ida (1904) ”Sägner om Ålleberg”, Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5 

- Hofberg, Herman (1882) ”Riddarna i Ålleberg” Svenska Folksägner, Uddevalla, facsimileutgåva 1981 

Niloebiblioteket nr 11, ISBN 91-7102-117-5 

- Johnsson, Pehr (1915) Ur Wästergötlands Sagoskatt, Mariestad, Mariestads Typografiska Anstalt 

- Jungner, Hugo (1922) Gudinnan Frigg och Als härad - en studie i Västergötlands religions- språk- och 

bebyggelsehistoria. Akademisk avhandling, Uppsala, Wretmans Boktryckeri. 

- Kellerman, Gösta (1958) Västgötsk Forntro och Folktro, Västergötlland A:10 - bidrag till landskapets 

kulturhistoria och naturbeskrivning, Lund, Carl Bloms Boktryckeri AB 

- Klintberg, Bengt af; red (1983) Nordsägner, Saarijärvi, Föreningarna Nordens Förbund 

- Klintberg, Bengt af (1986) Svenska folksägner, (första upplagan 1972), Stockholm, Norstedts 

- Lampa, Sven (1896) Om folklig övertro, Föreningen Heimdals Folkskrifter nr 39, Stockholm, F. & G. Beijers 

Bokförlagsaktiebolag 

- Lampa, Sven (1904) ”Tillägg till sägner om Ålleberg”, Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II, fjärde 

och femte häftena 

- Lindberg, Gustaf (1910) ”Sagor, och sägner m.m från staden och orten - De sofvande kämparna i Ålleberg”, 

Falköping Förr och Nu, Falköping, Falköpings Tidnings Tryckeri. 

- Ljunggren, Thure L (1784) Beskrivning över Slöta och Karleby socknar,manuskript KB - M 98 

- Ljungström, Claes Johan (1877) Wartofta Härad och staden Falköping, Facsimileupplaga 1975 Bokförlaget 

Rediviva, Stockholm 

- Lundqvist, Bo V:son (1967) Falköping genom tiderna, del 1, Falköping, Falköpings Tidnings Tryckeri. 

- Nationalencyklopedin (1996) Band 20. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker. 

- Nordisk Familjebok (1922) band 33. Stockholm: Nordisk Familjeboks Förlags AB. 

- Nordlund, Aino (1934) ”Kämparna i Ålleberg”, Barnbiblioteket Saga, nr 160, red A Hammarlund, Stockholm, 

Svensk Lärartidnings Förlag 

- Sandberg, Erik (1949) ”Slaget vid Åsle”, Falköpings Tidning 27/8 1949 (samt Västergötlands 

Fornminnesförenings Tidskrift) 

- Sandberg, Erik (1956) ”Sägner om Ålleberg”, Falbygden, nr 11, Falköping, Falbygdens Hembygds- och 

Fornminnesförening 

- Schön, Ebbe (1986) Älvor, vättar och andra väsen, andra upplagan, Kristianstad, Rabén och Sjögren, 

- Smedberg, Alfred (1911) ”Den fiffige tomten vid Ålleberg”, Bland tomtar och troll, 5:e årgången, Göteborg, 

Åhlén & Åkerlunds Förlag 

- Smedberg, Alfred (1921) ”Guldkedjan i Ålleberg”, Silverslottet - nya sagor och gamla sägner, Göteborg, I A 

Lindblads Förlag, (först publicerad i Sagoprinsen 9:e årg 1916) 

- Storckenfeldt, Elin (1907) ”Västgötasägner, upptecknade i Åsaka och s:n (Vartofta här.)”, Svenska Landsmål och 

Svenskt Folkliv , Stockholm, P. A. Norstedt & Söner 

- Strindberg, August (1915) ”Gullhjälmarne i Ålleberg”, Sagor, Stockholm, Albert Bonniers Förlag 

- Svensson, Hilding (1933) ”Vid Ållebergs änne” Falköpingstypografernas påsktidning, Falköping 

- Svensson, Hilding (1935?) Kring Ållebergs ände, anteckning i muséet, stencil 

- Svensson, Hilding (1935) Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 

- Thorsander, Gustaf (1887) I gårdar och byar - en samling folklifsskildringar, historier, minnen och sägner från en 

gammal kulturbild, Stockholm, Carl Sunesons Förlag 

- ULMA 111:347 (1900) Uppsala Landsmålsarkiv, Uppsala 

- Werner, Hilder (1869) Västergötlands fornminnen - Anteckningar, Stockholm 

62

Om Ålleberg 

001 Ett med kölen i vädret vändt skepp (Werner 1869) 

002 Ålleberg - Falbygdens prydnad (Berggren 1894) 

003 Fordom en prydnad för Falbygden (Nordisk Familjebok 1922) 

004 Falköpingsborna och Ålleberg (Svensson 1933) 

005 Segelflygskola (Nationalencyklopedin 1996) 

Om sägnerna 

006 Olger Dansk och Turken (Ljunggren 1784) 

007 Holger Danske i Ålleberg (Ljunggren 1784) 

008 Många sagor och spökelser (Afzelius 1843) 

009 Många sägner om berget (Berggren 1894) 

010 I Himmelsberget likasum Ålleberg (ULMA 1900) 

011 En av traditionen vårdad skön sagodräkt (Henrici 1904) 

012 Riddarsägnernas ursprung (Henrici 1904) 

013 Myter och sagor i förvandling (Jungner 1922) 

014 Om jordälven (Jungner 1922) 

015 De bottenlösa sjöarna på berget (Jungner 1922) 

016 Ett västgötskt Sökkvabekkr (Jungner 1922) 

017 Ett västgötskt Valhall (Jungner 1922) 

018 Landskapets mest kända sägen (Götlind 1926) 

019 Sägnerna kring Ållebergs änne (Svensson 1933) 

020 Många märkvärdiga ting (Svensson 1935) 

021 Det sägenomspunna Ålleberg (Sandberg 1956) 

022 Helveteskärr och nordläge (Kellerman 1958) 

023 Sägner om sovande kungar och krigshärar (af Klintberg 1983) 

024 Berget med sovande krigsmän (Schön 1986) 

025 Den sovande hären i berget (af Klintberg 1986) 

026 Vilka är ryttarna? (Schön 1986) 

Sagornas berg 

027 Ålle och Tova (Falköpings Historia 1910) 

028 Den fiffige tomten vid Ålleberg (Smedberg 1911) 

029 Gullhjälmarne i Ålleberg (Strindberg 1915) 

030 Jätten, sjömannen och guldstenarna (Johnsson 1915) 

032 Guldkedjan i Ålleberg (Smedberg 1921) 

032 Hur guldkedjan hamnade i bergsklyftan (Smedberg 1921) 

033 Vallpojken Nils och slaget vid Breitenfeld (Nordlund 1934) 

Bergasalen och de vilande kämparna 

034 Bonden från skogsbygden som sålde malt (Afzelius 1843) 

035 Bonden och betslen (Werner 1869) 

036 Bonden ochdet bergtagna rytteriet (Ljungström 1877) 

037 Bonden vars pengar blev till hyvelspån (Ljungström 1877) 

038 Bonden som skulle sälja råg i Jönköping (Hofberg 1882) 

039 Bonden som skulle sälja malt (Thorsander 1887) 

040 Bonden som var inne i berget (Berggren 1894) 

041 Bonden som räknade sina pengar (Henrici 1904) 

042 De sovande ryttarna i Ålleberg (Svensson 1906) 

043 Boen som mötte en liten gråklädder kar (Storckenfeldt 1907) 

044 Bonden som inte kunde låta bli seltygen (Jungner 1922) 

045 Bonden som sålde säd (Götlind 1926) 

046 Bonden som tittade i säcken (Svensson 1933) 

047 Bonden som såg de granna selarna (Bergstrand 1944) 

048 Bonden som körde in i berget (Bergstrand 1944) 

049 Skörstorpsbonden som sålde havre (Sandberg 1956) 

63

050 Bonden som trodde han var i en herrgård (Schön 1986) 

051 Övning i höstdimmorna (Jungner 1922) 

052 Armén som tältade på berget (Jungner 1922) 

053 Efter andra slaget vid Breitenfeld (Jungner 1922) 

054 Tolfte Karl i det fasliga berget (Jungner 1922) 

055 Lilliehöök och hans bussar (Schön 1986) 

Händelser vid ännen 

056 Bonden som var borta i fyrtio år (Afzelius 1843) 

057 Midnattsvandrare (Werner 1869) 

058 Bonden som blev bergtagen (Thorsander 1887) 

059 Drängen som drack med ryttarna (Berggren 1894) 

060 Prästen som försvann i berget (Henrici 1904) 

061 Boen sum gravde tre nätter (Storckenfeldt 1907) 

062 Drängen som såg järndörren (Storckenfeldt 1907) 

063 När det lyste vid ännen (Svensson 1933) 

064 Bonden som mördades vid Lokakällan (Svensson 1933) 

065 Drängen som hörde kämparna (Svensson 1935) 

066 Kämparnas väckarklocka (Svensson 1935) 

067 Ännasum ena kyrkedörr (Svensson 1935) 

068 Som ett dikessnöre var långt (Svensson 1935) 

069 Den bergtagne prästen (Svensson 1935) 

070 Möte med Skam som körde lik (Sandberg 1956) 

071 Mannen som aldrig mer kunde ropa (Sandberg 1956) 

072 Vallpojken som mötte riddaren (Schön 1986) 

Guldet 

073 Guldhalskragen och tyska riddare (Werner 1869) 

074 Guldkedjan och tuppen med halmlasset (Henrici 1904) 

075 Den glänsande klumpen i klyftan (Jungner 1922) 

076 Nu ä ho mi! (Jungner 1922) 

077 Helje som hittade guldsmycket (Svensson 1935) 

078 Smycket som föll tillbaka i klippet (Svensson 1935) 

079 Drottningens halskedja i bergskällan (Sandberg 1949) 

080 Tiggaren som fick guldpengar (Sandberg 1956) 

Drottning Margareta 

081 Guldhjelmsriddarne och slaget 1389 (Werner 1869) 

082 Nyckelängen och Fru Skår (Werner 1869) 

083 Albrekts skans och mössa (Werner 1869) 

084 Albrekts guldhjelmsriddare (Thorsander 1887) 

085 Albrekts guldhjelmsriddare går igen (Thorsander 1887) 

086 Mannen som föll ner på Albrekts riddare (Thorsander 1887) 

087 Guldhjelmsriddarna som red in i berget (Thorsander 1887) 

088 Häst å kär å varevelia fjär (Jungner 1922) 

089 Hur Ållebergs ryttare blevo till (Götlind 1926) 

090 Drottning Margaretas guldkrona (Svensson 1935) 

091 Rådet från bergafolket (Sandberg 1949) 

092 Margareta skakade fram ryttarna (Schön 1986) 

Jättar och troll 

093 Jättens far som byggde Olleberg (Ljungström 1877) 

094 Jättens kvinna som bar ihop Ålleberget (Lampa 1896) 

095 Gästabud i Himmelsberget (Götlind 1926) 

096 Två hiskeliga jättar på prediksstolen (Svensson 1933) 

097 Jätteskorstenarna (Svensson 1935) 

64

098 Lotta och den storväxta trollkvinnan (Henrici 1904) 

099 Barjatröllskäringa och halmstråt (Storckenfeldt 1907) 

100 Barjatröllskvenna och Vartöftasjön (Storckenfeldt 1907) 

101 Bergakäringen som lånade en bytta dricka (Bergstrand 1944) 

102 Trollet som kastade sten mot kyrkan (Sandberg 1956) 

103 Trollkäringen som kastade sten (Sandberg 1956) 

104 Trollkäringen tvättar sin nyfödde unge (Sandberg 1956) 

105 Pigan som togs in i berget av trollen (Sandberg 1956) 

Ålle och Ålla 

106 Ållebergsgubben som skakar sina bolster (Henrici 1904) 

107 Bergakungen Åller (Jungner 1922) 

108 Ållebergskäringa med den randiga kjolen (Henrici 1904) 

109 När Ålla bryggar blir det ihållande regn (Henrici 1904) 

110 Ållemora och vurtasnoka (Storckenfeldt 1907) 

111 När Mössa söftar å Ålla bröggar (Sandberg 1933) 

Jordälven 

112 Jordälven som bröt fram i Slöta (Jungner 1922) 

113 Jordälven som bröt fram på Övergården (Jungner 1922) 

114 Mjölnaren som tänkte gräva fram älven (Jungner 1922) 

115 Mjölnaren och strömmen från berget (Jungner 1922) 

116 När jordälven bröt fram i Lokakällan (Jungner 1922) 

117 Männen som hittade jordälven (Jungner 1922) 

118 Jätten som skulle slå hål på dammfästet (Svensson 1933) 

119 Sedan har inte jordälva hörts av mer (Svensson 1933) 

120 Jordälven som höll på att dränka Karleby (Sandberg 1956) 

65

Ållebergssägnerna - westsidestories

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?