Ållebergssägnerna - westsidestories

veta, om någon lyckats få reda på barnet. När han då till sist förstod, att alla efterspaningar varit
fåfänga, blev han riktigt hjärtängslig och föresatte sig att själv taga saken om hand.
Tomten ville inte gärna visa sig för människor, men om han här skulle kunna uträtta
någonting, så var det alldeles nödvändigt att få någon av de största pojkarna till hjälp.
Därför smög han sig en afton ut ur huset och sökte upp Anders, den äldste pojken, när
denne var i stallet och gav hästarna nattfoder.
Anders blev övermåttan förvånad, när han på tröskeln till stalldörren fick se en tre kvarters
lång parvel i träskor och röd toppmössa.
- Nej se, i alla mina tider! sade han skrattande. Vad är du för ett litet pyre, som inte räcker
upp till dörrklinkan en gång?
- Å, du känner mig nog, fast du aldrig har sett mig förr, svarade tomten. Du har alltid vari
snäll mot mig, och tack skall du ha för julgröt och skinka och alla rara äpplebitar!
- Jaså, ja nu förstår jag, vem du är, sa Anders och lyfte artigt på mössan för den lille tomten.
Det var roligt att få se dig en gång, fast vi nu ha så ledsamt här på gården. Se, du ska veta, vi ha
fått en så stor sorg, så det kan du aldrig tro.
- Jo, jag vet nog om´et, svarade tomten. Tror du jag skulle ha visat mig för någon människa
här på gården, om det inte varit för att försöka hjälpa er att få rätt på den lilla flickan?
- Å, kära hjärtans! utropade Anders glad. Kan du hjälpa oss med det, så vet jag inte, vad jag
ville ge dig i belöning. Men du, som är så liten, kan väl aldrig reda dig med de stora, elaka
trollen.
- Jo, det kan nog hända det, menade tomten. Se, jag är gammal jag, ska du veta, lika gammal
som trollen, och jag förstår mig något litet på, hur man ska behandla de där åbäkena. Men jag
behöver din hjälp, för annars går det inte. Du är väl inte rädd av dig?
- Å, inte så värst, svarade Anders en smula betänksamt. Ska vi ge oss in i själva trollhålan?
- Nej, ingen mer än jag. Du skall hålla utanför med en häst, tills jag kommer tillbaka. Törs du
det?
- Det törs jag visst, sade Anders käckt. Men vore det inte bäst, att vi toge far med oss?
- Nej, det får inte vara någon mer än du och jag, för då skulle vi kunna förstöra alltihop. Din
far är nog starkare än du, men det är inte styrkan det beror på. Du är raskare att rida, och det är
det viktigaste. Nu skall du sadla den bäste hästen, och så ge vi oss iväg.
Anders gjorde genast, som tomten hade sagt, och ledde hästen ut ur stallet. Sedan han
svingat sig upp på ryggen, lyfte han med ena handen upp den lille tomten och satte honom
framför sig på sadelknappen.
De redo i sakta mak upp emot berget. Natten var mörk, men det gjorde ingenting, för hästar
och tomtar se lika bra om natten som om dagen. Under tiden berättade tomten för Anders,
varför just denna natt vore den lämpligaste för det viktiga företaget.
- Se, det är på det viset, sade han, att trollgubben är på kalas hos sina släktingar i Varkullen
där borta på andra sidan om Slöta kyrka, så det är ingen hemma i hålan mer än käringen hans.
- Men hur vet du det? frågade Anders.
Å, jag har allt haft ögonen med mig, ska du se. Jag har kilat omkring bland klipporna där
uppe varenda natt, se´n flickan bortrövades.
- Ja, du är vådligt snäll du, sade Anders hjärtligt. Men hur tänker du nu bära dig åt?
- Jo, jag har här några smågrejer med mig åt gumman, som jag tänker roa henne med.
Snottra heter hon, och ett sjåp är hon. Se, gubben är nog dum, han också, men gumman hans är
tio gånger dummare. Hon är så dum som en ko, och en svart ko till på köpet.
Under detta samtal hade de kommit fram till Ållebergs ände, där de stannade strax nedanför
de mörka klipporna.
- Nu ska du vänta här, sade tomten, tills jag kommer ut ur berget med flickan. Då ska du
hjälpa oss upp på hästen och sen låta det bara gå i sträck och galopp. Du får allt vara kvick i
vändningarna, för det är inte så alldeles utan, att det gäller livet.
Därpå hoppade han av hästen och började klättra uppför branten. Snart var han mittför
hålan, där trollen bodde. Gubben hade vältrat ett stort klippblock framför ingången, men
tomten fann en liten öppning vid ena kanten, och där smet han in.
Det var hemskt i den svarta gången. Ödlor krälade på marken, och läderlappar flaxade kring
ansiktet. Men tomten trevade sig framåt och kom slutligen till en dörr. Den öppnade han sakta
och tittade in i hålan. Snottra satt vid spisen och rörde i en puttrande gryta. När dörren
öppnades vände hon sig om och såg på tomten med så dumma ögon, att han knappt kunde
hålla sig för skratt.
24