Ållebergssägnerna - westsidestories

det gick till när kedjan hamnade i klyftan. Berättelserna har delats här, se vidare nr 32. ”Hur
Guldkedkedjan hamnade i bergsklyftan”.
Högt över den kringliggande slätten reser sig som en jättstor hattkulle det mäktiga Ålleberg.
Mot öster, söder och väster sluttar det icke brantare, än att man kan vandra upp till hjässan,
ehuru det nog är ganska besvärligt och tar lång tid. Men mot norr stupar det i en skrovlig
klippvägg nästan lodrätt mot den nedanför löpande landsvägen.
Längst uppe på bergets krön fanns i forna dagar en klyfta, som var så smal, att en råbock
skulle kunnat hoppa över den och så djup, att man icke med den längsta stång kunde nå till
bottnen.
På alla sidor om klyftan växte skog, som utestängde solens strålar. Därför hade man aldrig
kunnat se, vad som fanns nere på bottnen. Man trodde, att där ingenting annat var att hitta än
multnade riskvistar.
Hände sig så en dag för något mer än fem hundra år sedan, att tvenne drängar kommo och
höggo ned skogen vid klyftans enda ände. Den ene hette Bryngel, den andre Erik. När sålunda
en liten öppning bildats, kunde solen belysa bottnen en viss tid på dagen.
Erik kom av nyfikenhet att kasta en blick ner i djupet och uppgav därvid ett rop av
förvåning.
- Nej, titta, titta, Bryngel! utbrast han häpen. Kan du tänka dej, vad som ligger där nere på
bottnen?
Bryngel skyndade fram och gjorde lika stora ögon som kamraten. Ty där nere bland pinnar
och benknotor låg i ringlar en glänsande halskedja av guld. Den var så blank, att den glittrade i
solskenet, som om den varit besatt med rubiner och diamanter.
- Vem i all världen kan ha tappat en guldkedja här i klyftan och inte fiskat upp den igen?
undrade Erik.
- Ja, det må du väl fråga, genmälde Bryngel och kastade lystna blickar på det bara fyndet.
- Vänta, nu begriper jag schäsen! ropade Erik. Kedjan har säker kommit hit under den stora
fejden mellan drottning Margareta och kung Albrekt för femton år sedan.
- Det är nog inte omöjligt! tyckte Bryngel. Slaget stod ju där borta på slätten mellan Åsled
och Falu köping, och stora hopar av krigsfolk drogo här förbi.
- Minns väl det. Troligen har någon riddare i den slagna hären flytt över berget, och när
hästen sprängt över klyftan, har kedjan lossnat och fallit av.
- Ja, och så har riddaren inte vågat stanna och ta upp den.
- Då har den legat här i femton år, och skogen har skymt bort den. Men nu ska´ den upp, så
sant jag heter Erik Larsson. Vi måste ha hit en järnkrok och ett långt rep.
Bryngel ilade genast hem efter en hölina, i vars ena ända han stadigt knöt fast en järnkrok.
Darrande av iver sänkte han linan ned till klyftans botten och lyckades få kedjan på kroken.
- Hala vackert, så den inte slinter av! ropade Erik, som låg på knä bredvid kamraten och
tittade ner i klyftan.
Bryngel drog och kedjan följde med. I början var den lika lätt, som en så pass stor guldkedja
kunde tänkas vara, men när han fått den några alnar från bottnen, blev den på en gång så
märkvärdigt tung. Och till drängens outsägliga förvåning ökades tyngden för varje ögonblick,
ja, för varje tum den drogs uppåt. Efter en stund hade han fått den halvvägs, men då var den
lilla smala guldkedjan så tung, att han inte orkade få den ur fläcken.
- Hugg i och hjälp mig! skrek han. Jag tror jag släpper taget.
Erik fattade nu också linan. Bägge drogo av alla krafter och fingo kedjan så småningom så
långt upp, att den blott var en manshöjd från kanten.
- Aldrig har jag då varit ute för maken, stönade Bryngel. Själva den lede fienden måtte ha
hängt sig i repet.
- Eller en trollpacka, som är ledsen vid livet, skrattade Erik. Men i alla fall - inte kan en liten
guldkedja var så gräsligt tung. Se efter, om den har hakat sig fast i berget, medan jag håller den
uppe!
Bryngel släppte sitt tag om linan och lutade sig med hela kroppen ut över branten. Nej, linan
hängde alldeles fritt utmed väggen, och ingenting hade fäst sig vid den utom kedjan.
Nu togo drängarna nya, friska tag. De spände fötterna i marken, lutade sig bakåt och drogo
så att svettdroppar pärlade utför pannan. Det kändes, som om de haft ett helt skeppund järn att
draga uppför bergväggen.
30