Ållebergssägnerna - westsidestories

Alla hövdingar och kämpar i den väldiga salen reste sig med buller och brak och hälsade
befriaren. Även kung Gösta steg från sitt högsäte.
- Det rikets framtid ha vi nu kämpat för i alla tider! sade han med skälvande röst. Gud give
dem, som nu leva, kraft och klokhet att bevara det till evig tid.
Innan ännu ekot av hans ord förtonat, hördes ur fjärran dova trumslag och tunga steg som
närmade sig. Alla lyssnade stumma. Ingen rörde sig. Det dova mullret kom allt närmare, de
tunga stegen trampade hårt mot marken, så att bergväggarna tycktes skälva.
Ett ljussken glimtade i salen. Allas ansikten vändes mot utgången. Ett dån hördes som när
höga portar springa upp. Och alltjämt dånade trummorna, nu helt nära.
Nils stod upprätt invid bergväggen med hjärtat klappande som ville det brista.
Där kommo de, väldiga kämpar, unga och gamla, med vita ansikten och blodiga lemmar.
Några ledde sina hästar. Deras kläder voro i trasor, men det tycktes i detta ögonblick, som om
de alla varit klädda i purpur och guld.
I tysta, täta led marscherade skaran in under trummornas oupphörliga mullrande. Långsamt
skredo de fallna fram mot högsätena. Där samlades alla på den öppna platsen framför kung
Gösta. Men ingen sade ett ord. Och konungen själv stod hög och allvarlig inför dem med
blicken alltjämt fäst på de tågande leden.
Slutligen hördes dånet från bergets portar, som åter slöto sig. Och nu tystnade trummorna.
En ljudlös stillhet härskade. Då höjde kung Gösta sin hand.
- Jag hälsar eder! sade han med högtidlig röst. Varifrån komma ni?
- Från Breitenfeld! svarade en stark stämma.
- Vad har skett där?
- I dag, den sjunde september sextonhundratrettioett, har vår konung Gustav II Adolf vunnit
en ärorik seger. Den fria, protestantiska tron är räddad i Tyskland och i Sverige.
Det gick ett sus genom hela salen, där ännu alla stodo orörliga och tysta.
- Då är detta den största dagen i vår historia! sade kung Gösta med stolthet. Vi ha mycket
stridit men aldrig hyst fruktan. Men oftast har vår kamp stått för egen härd, för egen frihet. I
dag ha våra vapen svingats även för ett annat folks räddning. Nu börjar en ny tid!
Åter gick ett starkt sus genom salen, som när vinden ilar genom höga tallkronor. Och nu
vände sig kung Gösta åter till dem som kommit.
- Vi ha väntat er, sade han. Och nu bjuda vi er att taga plats bland våra främsta kämpar. Här
bida vi alla tillsammans den dag, då vårt land kommer i stor fara och behöver vårt värn. Tills
den stunden kommer, vila vi och drömma om gångna tider.
- Och ni, Ållebergs gamla kämpar, tag nu emot de nya hjältarna och visa dem hur vi hälsa
Sveriges fallna stridsmän välkomna!
Nu blev det ett brus i salen, som när havets vågor slå mot skären. Envar sökte en gäst att
föra till bordet och hälsa välkommen. Och runt i salen flög berättelsen om striden, som stått
samma dag, och om den segrande konungens hjältemod.
Då reste sig mannen vid kung Göstas sida, bjöd tystnad och frågade:
- Är det sant allt det ni nu kan förtälja om min son? Kan en människa äga ett sådant
sinnelag?
En av männen från Breitenfeld reste sig och ropade så att det ekade i salen:
- Aldrig har har en större konung än Gustav Adolf funnits i Sveriges land!
Kung Göstas anlete lyste, och nionde Karl blev vit och röd av glädje, medan jublet steg och
sjönk runt omkring.
- När min son en dag samlas till oss, har han mycket att förtälja, mumlade kung Karl och
försjönk i tankar. Och jag ser att det inte dröjer länge, sade han sedan stilla.
- Vet du då, när din son kommer? frågade kung Gösta och vände sig till honom.
Karl nickade sakta.
- Jag ser det, sade han tungt. Ett år skall förgå i ära och glans. Men sedan är hans tid ute.
De två konungarna sutto länge stumma. Ner i salen tycktes ingen ha hört deras samtal.
Endast Nils hade förnummit det som en viskning, och han skälvde av sorg.
Medan sorlet och glammet i salen steg allt högre, vandrade han långsamt genom slingrande
gångar ut ur berget. Ingen hindrade honom, och snart såg han solen lysa.
Natten hade förgått, och nu var det tidig morgon, allt var ljust, daggigt och skimrande. När
Nils åter stod ute på ängen, tyckte han, att han aldrig sett något så vackert. Sakta gick han ned
mot byn, där han hörde hemma.
34