Ållebergssägnerna - westsidestories

År 1827 hittades på Ålleberg en halskrage af guld, vägande 47 lod, som af staten inlöstes.
Kanske någon av konung Albrechts tyska riddare burit den under striden.
74. Guldkedjan och tuppen med halmlasset
Ida Henrici skriver 1904 i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5 på sidorna 153-154
under rubriken ”Sägner om Ålleberg”, där hon gör en genomgång av sägenmaterialet.
Djupt nere i Ålleberg finnes en stor skatt. Man kan i en springa mellan två bergspelare se en
sten, omvirad med en guldkedja. Väl är kedjan till följd av smuts och damm numera alldeles
mörk; men blott man rör den med ett spö, skimrar guldet fram. Kan någon bringa denna kedja
och sten upp öfver springans kant, så är han med detsamma den lycklige ägaren ej blott af
guldkedjan, utan ock af den skatt, som ligger dold under stenen. Men det är ett synnerligen
svårt arbete att draga upp stenen ur djupet; ty man får därunder ej yttra ett enda ord, ej ens dra
på munnen; och huru omöjligt ett sådant villkor är att uppfylla, visar bäst följande historia. Två
män från Falköping hade föresatt sig att bli ägare af Ållebergsskatten. En natt vid fullmåne
begåfvo de sig af till Ålleberg, utrustade med ett spö, som i toppen var försedt med en krok. Till
en början gick dem allt väl. De lyckades få kroken kring kedjan, och så småningom började
stenen och kedjan göra sin färd upp till springans kant. Men när själfva det avgörande
ögonblicket var inne, fingo våra skattgräfvare se plötsligt framför sig ett af en tupp draget litet
halmlass, ofvanpå hvilket stod en dvärg, som gjorde de tokroligaste grimaser och kullerbyttor.
Det hela såg så befängdt löjligt ut, att de båda skattgräfvarna brusto ut i gapskratt - och det var
deras olycka: med en dof klang sjönko stenen och kedjan tillbaks i djupet, och det behöfver väl
ej tilläggas, att tuppen, lasset och dvärgen äfven med detsamma voro försvunna. - En
eldsprutande drake kan man under mörka nätter se ligga på en flat sten bredvid springan, som
döljer Ållebergsskatten. Han vakar öfver skatten, som nog kommer att förbli dold i berget, så
länge världen står. Att emellertid skatten ännu idag är ifrigt eftertrådd, bevisas bäst däraf, att
springan ständigt är full av af spön och käppar, med hvilka man gjort sina försök att draga den
märkvärdiga kedjan fram i dagens ljus.
75. Den glänsande klumpen i klyftan
Hugo Jungner gör på sidan 317 i sin avhandling från 1922, Gudinnan Frigg och Als härad - en
studie i Västergötlands religions- språk- och bebyggelsehistoria, en omfattande genomgång där
Ålleberg och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver under rubriken
”Guldsmycket från Ålleberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Brisingamen?”
Runt kring Ålleberg leva ännu med friskt liv berättelserna om de skatter, som dels finnas
förvarade inne i bergets salar, dels ligga i de djupa och smala klyftorna mellan trappmassivens
imponerande kolonner. Dessa klenoder kan man väl skönja, men omöjligen hämta upp…Nu är
det vanligen drottning Margaretas tappade smycke, som man skulle vilja komma i besittning
av. En äldre man, förmögen hemmansägare, meddelade mig, att han verkligen lyckats få en
glänsande klump så högt upp i en smal klyfta, att han kunde se, att ”det bara var en sten”.
76. Nu ä ho mi!
Hugo Jungner skriver på sidan 318 i ovan anfört arbete. Han hänvisar i det följande till
gamle Kvist på Vikens gård.
48