Ållebergssägnerna - westsidestories

- Du har ju icke smidt en kedja, icke ett armband, icke ens så mycket som ett par örhängen af
silver. Icke en droppe mjölk, icke ett äpple har du på bordet. Till frukost hade varit något så när,
men till middag… Nej! Kom igen en annan gång, utbrast hon helt spotskt, och så gick hon.
Ålle smidde i tusen år både kedjor, armband och örhängen af glänsande silver. Så hackade
han upp en bit i bergsluttningen mot öster och där planterade han bärbuskar och äppelträd, och
en get skaffade han sig också. Nu hängde han upp kedjorna, armbanden och örhängena, som
täckte nära halfva väggen, dukade åter bordet och på detta fanns både mjölk, bär och äpplen.
Och så gick han åstad till Tofva och vad henne komma, för att se hur han hade det.
- Jag skall komma, lofvade Tofva.
Och hon kom, såg sig omkring, smakade på rätterna och granskade silfversakerna.
- Guld bör det vara och inte silfver, och nog hade jag tänkt att du skulle ha vin eller
åtminstone drufvor på bordet. Till kvällsmål hade väl detta varit något så när, men till
middag…Nej! kom igen en annan gång, sade hon helt spotskt, och så gick hon.
Åter smidde Ålle i tusen år, men nu av lysande guld. Och drufvor odlade han och bryggde
glödande vin. Han hängde upp både koppar, tenn, silfver och guld på väggen så, att denna var
nära full. Bordet dukade han och så bad han Tofva komma för att se, hur han hade det.
- Jag skall komma, lofvade Tofva.
Och hon kom, såg sig omkring, smakade på rätterna, drack af vinet och granskade det, som
var uppsatt på väggen.
- Åhja! nu kan det gå något så när an, men diamanter hade du kunnat sätta åtminstone i
örhängen, utlät hon sig.
Men då såg Ålle upp på Tofva och nu först märkte han - han hade i ett ögonblick fått sin syn
igen -, att Tofvas ögon mistat sin glans, att håret blifvit grått, munnen sjunkit in, näsan och
hakan blifvit spetsiga, att de hvita tänderna voro borta eller rostbruna, att kinderna ej längre
buro rosor och att hennes barm icke mera var fyllig och rund.
- Jaså, ”det kan gå något så när an”, menar du, men nu menar jag att det går mycket väl an
att lefva dig förutan! Utbrast Ålle, med skärpa i tonen.
Men nu, må tro, blef det ett annat ljud i skällan.
- Inte menade jag något illa, och nog är jag nöjd! förklarade Tofva och ville taga Ålle i famn.
Men Ålle drog sig undan.
- Det där hade du kunnat säga och velat göra för tvåtusen år sedan. Nu kan det kvitta! sade
han.
Och Tofva var ledsen, när hon gick denna gång.
Men Ålle han lefver ungkarl, som sagdt är. Och han lär inte komma att gifta sig häller förr,
än då han funnit någon, som är nöjd med koppar och tenn och är villig att hjälpa till med
smidet af silfver- och guld. Men då skulle han vilja fira både silfver- och guldbröllop, förklarar
han.
Så var det med den sagan.
28. Den fiffige tomten vid Ålleberg
Alfred Smedberg skriver 1911 om ”Den fiffige tomten i Ålleberg” i sagosamlingen Bland
tomtar och troll nr 5 på sidorna 3-19. Sagorna är vackert illustrerade av Louis Moe.
På den rika och vackra bondgården vid östra sidan av Ålleberg hade det blivit en sådan glädje,
att man där inte upplevat maken på många, många år. Bonden och hans hustru hade äntligen
fått, vad de så länge hade önskat sig, en söt liten och välskapad flicka.
Nu må ingen tro, att föräldrarna voro så glada bara därför, att de fått ett litet barn. För de
hade icke mindre än åtta barn förut, så det var ingenting nymodigt alls, att det fått ett till. Men
det var nu så besynnerligt ställt, att alla de åtta barnen voro gossar, och ingen må undra över,
att föräldrarna tyckte detta var lite enformigt. När då det nionde barnet äntligen var en flicka, så
var det helt naturligt, att glädjen skulle stå högt i tak.
Det var heller inte bara far och mor, som gladde sig åt den lilla nyfödda. Alla de åtta
bröderna voro lika förtjusta över att ha fått en liten syster att jollra med och vårda sig om.
För att med vänner och släktingar riktigt få fröjda sig över barnets födelse, ville bonden och
hans hustru göra ett stort kalas den dagen, när den lilla skulle döpas. De rustade sig härför en
22