Ållebergssägnerna - westsidestories

51. Övning i höstdimmorna
Hugo Jungner gör i sin avhandling Gudinnan Frigg och Als härad från 1922 en omfattande
genomgång där Ålleberg och dess mytologiska roll omnämns på många håll. Han skriver
under rubriken ”Ålleberg ett dödsberg” med underrubriken ”Ett västgötskt Valhall”. Han
skriver på sidorna 310-311 med hänvisning till Västergötlands Forminnesförenings Tidskrift
2, 4-5, 1904 sid 155.
Riddarne i Ålleberg sova inte beständigt. Då månen lyser genom höstdimmorna kan man se
Ållebergsryttarne öva sina skaror för den stundande ofreden.
52. Armén som tältade på berget
Hugo Jungner skriver på sidorna 310-311 i sin avhandling från 1922, Gudinnan Frigg och Als
härad, med hänvisning till ”hört av författaren i Slöta 1921”.
En gång såg man en hel armé tälta på berget ett par timmar. Sedan försvann den. ”Om det nu
var en hägring eller vad det var”.
53. Efter andra slaget vid Breitenfeld
Hugo Jungner för på sidan 310 in Karl XII med hänvisning till Västergötlands
Fornminnesförenings Tidskrift 2, 4-5, 1904 sid 157.
Efter andra slaget vid Breitenfeld sågos de stupade i månskenet nästa midnatt i samlad flock
rida in i berget under gruveligt skalv och dunder. Karl XII skal själv ha tagit befälet över dem.
54. Tolfte Karl i det fasliga berget
Hugo Jungner hänvisar i sin avhandling från 1922 till ”Beckman i En Västgötabok, utg gm J.
Götlind, 1919, s 21f. Sinclairvisans skald var född i Hångsdala av Skara stift och bör ha väl känt till
sägnerna om Ålleberg”.
När Anders Odel skall låta Malkolm Sinclair uppsöka tolfte Karl i ”ett fasligt berg”, så är det
nog Ålleberg, som stått modell.
55. Lilliehöök och hans bussar
Ebbe Schön skriver 1986 under kapitelrubriken ”Ingen ro i graven” på sidorna 30-32 om
Ållebergs ryttare i Älvor, vättar och andra väsen. Han återger berättelserna kring Ålleberg med
utgångspunkten ”ytterligare ett exempel på kollektivt uppträdande spöken”.
En knekt från trettioåriga kriget lär enligt vad som uppges av Paul Aineström ha berättat så här
för en präst som hette Olaus Rhyzelius och som noterade uppgifterna i kyrkoboken:
”Efter slaget vid Breitenfeld (1631) blev det vid solnedgången liksom ett töcken eller
älvdans, di kallar, och då såg vi huru Johan Lilliehöök och hans bussar som fallit satt upp och
gav sig mot norr ut i brinnande galopp så marken skalv under hästhovarna.”
42