Ållebergssägnerna - westsidestories

slutligen af nyfikenhet en gång kom att med piskskaftet vidröra betslet, som hängde öfver
dörren, hvarvid alla ryttarne med en mun frågade: ”är det tid?” - ”Nej!” svarade ryttaren vid
dörren, hvarpå alltsammans försvann och drängen befann sig ensam utanför berget. Han gick
då nedåt vägen till för att fortsätt resan, men både häst och åkdon hade försvunnit. Han begaf
sig då in till staden, men ingen kände honom och icke heller kände han igen sig, ty allting bar
en förändrad prägel. Han hade nämligen varit borta i 40 år och hans bekanta och anförvandter
voro redan döde.
60. Prästen som försvann i berget
Ida Henrici skriver 1904 i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II:4-5 på sid 153 under
rubriken ”Sägner om Ålleberg”, där hon gör en genomgång av sägenmaterialet.
En annan historia berättas om Ållebergspalatset, huruledes en prest och en klockare skulle
försöka komma in i detsamma en månljus natt. De funno en smal gång, och presten skulle gå in
först, alldenstund han borde vara bättre rustad än klockaren att möta trollens illfundigheter. För
säkerhets skull anskaffades emellertid ett långt rep, hvars ena ända bands om prestens lif,
under det klockaren, som stannade utanför, höll ett säkert tag i repets andra ända. Då klockaren
hade väntat både länge och väl, men ingen prest hördes af, ryckte han slutligen sakta i repet,
och då han fann detta helt lätt, började han hala det till sig. Döm om klockarens förvåning, då
han istället för presten finner - en hästsko fastbunden vid repets ände! - Presten var ock förblef
borta
61. Boen sum gravde tre nätter
Elin Storckenfeldt skriver med fonetiskt skrift på sidan 10 i Svenska Landsmål och Svenskt
Folkliv från 1907. I vissa delar detta ändrats nedan till en stavning som ligger så nära den
fonetiska som möjligt. Uppteckningarna är gjorda ”efter en liten gumma Anna-Maja, nu 60-
70 år gammal. Hon har förut tjänat hos upptecknerskans farföräldrar, sysslar nu med
vävning”. Under rubriken ”Om bärgatroll” skriver Storckenfeldt om sägner kopplade till
Ålleberg.
Dä va en stortjuv sum ble tagen o satt i lifstsfängelse. Han skrev te en schläktinge i
hemmsokkna o sa te-n, att an sulle gå te Ållebärj o grava på ett sarskelt ställe tre torstanätter i
ra. Ja boen an ga säk å te Ållebärj o fekk rätt på stäelt, dar an sulle grava. Dä va uppe på barjet.
Dar ä en schlätter fläkk, dar ente nö väkser,o mett på legger en stor sten. Ijamte dän sull-en
grava. Trjje torstasnatta fekk-en tak i ett stort skrin tå jarn, sum va så tongt, så dä va jamt o rätt
an rådde löfta-t. Män nör an hade fött dänar-t, så an, att dän store sten löfte säk, o darunner så
an en liten grår gubbe, sum hötte ätter-n mä näven. Då ga-n säk å, dä fortaste han va go te, mä
dä tonga skrint. Den boen ble sinar fali riker.
62. Drängen som såg järndörren
Storckenfeldt skriver på sidan 8 i ovan nämnt arbete, uppteckningen är som ovan ”efter en
liten gumma Anna-Maja, nu 60-70 år gammal. Hon har förut tjänat hos upptecknerskans
farföräldrar, sysslar nu med vävning”.
I Leabu hade nöka hästa spronget bört, o drängen sulle ut o ta rätt på dum. Han jeck uppåta
Ållebärj, o hur han langka å, så vesste-n te schlut ente, var han va. Rätt för säk så an en långer
gång, o i ännen på dän va ena lita jarndör. Men då vart an förskrämder, o la te skala, så mö han
rådde, o ner an kumm hemm, va hästa dar före hömen. Män dän are dan på förmeddan, ner-rlä
44