Ållebergssägnerna - westsidestories

Förord
Ålleberg är ett vackert berg när det reser sig mot det omgivande odlingslandskapet. Men
trots detta är det ändå sägnerna som gett berget sin särställning. Det finns mycket som talar
för att berget haft en speciell roll i människornas föreställningar sedan lång tid tillbaka. Hur
långt tillbaka låter sig inte med bestämdhet besvaras.
Bergets norra ände, den som i bygden är känd som Ållebergs änne, är den del som drar
uppmärksamheten till sig. På håll är det just denna nordspets som är den mest markerade
delen på berget. Står man nedanför är den mäktiga rasbranten av monumentalt slag.
Genom att följa stigen upp på de tre kullar som ligger framför branten kommer man till slut
till fyndplatsen för den magnifika guldhalskragen från ca 400 e Kr. Ett mästerverk i
hantverksskicklighet som bara låter oss ana ett bild- och symbolspråk från en annan tid.
Detta fynd gav naturligtvis näring åt föreställningar om att det finns mer guld i berget.
Huruvida berättelserna om guldet i berget fanns innan guldhalskragen hittades går inte att
fastställa utifrån de uppteckningar som finns. Men klart är detta fynd för evigt fått berget att
förknippas med guld. Och många är de som fortsatt att leta.
Ur bergets inre strömmar friskt källvatten. Flera källor finns vid ”ännen” och fyller det krav
som ställs på källor med magiska krafter. Källor som springer fram i nordsluttningar besitter
särskilda krafter enligt folktron. Det var till dessa källor som Staffansritterna begav sig på
juldagsmorgon för att hästarna skulle få dricka det första vattnet denna morgon. Än idag
håller falbygdsborna Hokällans vatten högt, bättre kaffevatten står inte att finna. Många är
de som ständigt hämtar sitt kaffevatten här. Källorna vid Ålleberg fyller fortfarande sin
funktion.
Tar man sig upp på berget möts man av en överväldigande vy. Från den diabaspelare som
kallas ”Predikstolen” är utsikten över bygden överväldigande. De som sett solen gå upp
över över Varvs- och Gerumsbergen en morgon när dimmorna fortfarande ligger kvar över
falorna, ja de kan förstå den fascination som människor har och har haft inför detta berg.
Falbygdskalden Jönn, John Liedholm, skrev 1922 om den utsikt som ges den som beger sig
upp på berget en månljus kväll. Hurvida Jönn skrev om Mösseberg eller Ålleberg kan i detta
sammanhang var egalt. Det som bjuds betraktaren är en stor upplevelse. Jönn skrev så här
Har du stått på bergets krön en månljus kväll,
då den vida slätten legat i ett blekgrönt skimmer -
legat nedanför dig som en sammetsfäll,
vävd i guldbrokad med silvertrådar och med glimmer?
…
Har du sett hur varje gård och ensligt hus
givit sammetsvävnaden dess rika, varma mönster,
där bland dunkla färger guldgult ljus vid ljus
lyser dubbelt starkt och klart från lyktor och ur fönster?
…
Har du icke stått på bergets krön en kväll,
då Hekate varit kvällens envåldshärskarinna,
gå då, bäste vän, då dit, och där dig ställ,
och låt dig gripas av den trolldomsmakt, du där skall finna!
2