Ållebergssägnerna - westsidestories

- Vem där? frågade mannen med profetskägget.
- Svensk! Svarade jätten.
- Gott namn! sade Gustav Erikson Vasa, ty det var han. Hur långt är det lidet?
- Till året efter Kristi börd, ett tusen, nio hundra och tre.
Härefter berättar jätten Svensk den svenska historien inför Gustav Vasa. I tur och ordning
begärs ordet av Erik den Helige (som f ö säger sig inte ha varit särskilt helig), Gustav II
Adolf, Carl XI och Carl XII. Dessa uppehåller sig uppenbarligen i Ålleberg bland
Gullhjälmarne som på samma gång befinner sig i Stockholm. Det som berättas är inte riktigt
vad de gamla kungarna tänkt sig, så Gustav Vasa sammanfattar:
- Av vad som framgått av detta årsmot, synas förfädrens verk och gärningar ha uppslukats
av tidens ström; somt flyter opp, annat sjunker ner. Här sitta vi som skuggor av oss själva, och
för er levande böra vi icke vara annat…
Släck ljusen!
Jätten Svensk släckte ljusen och gick ut, följd i hälarne av soldaten, som han bad stiga in i
liksom en bur.
- Om du nu talar om det här, sade jätten, så är du olycklig.
- Ja, det förstår jag, svarade Kask. Men jag skall lägga det på minnet! Tänk i alla fall: att de
har supit opp gamla Sverige och stampat på´t i utlandet! - Det är ju alldeles vådligt; om det är
sant!
Knäpp! sa det i turbinen; hissen gick upp med soldaten, upp på Skansen. Och där stod han
mitt i solnedgången, just som det ringde i Håsjöstapeln och Gustav Vasa höll sitt intåg i
Stockholm omgiven av sina dalkarlar.
30. Jätten, sjömannen och guldstenarna
Per Johnsson skriver 1915 i Ur Westergötlands sagoskatt under rubriken ”Stenarna, som
förwandlades till guld” på sidorna 34-38. Berättelsen är i originalet tryckt i frakturstil, vilket
gör den aningen svårläst.
Långt tillbaka i tiden war en jätte bosatt i Mösseberg. Han lefde i bästa samförstånd med
bondebefolkningen i de omgifwande byarna ända tills kristendomen kom i landet och den ena
kyrkan byggdes efter den andra. Då började jätten wantrifwas och längta därifrån. I all
synnerhet war detta förhållandet sedan kyrkorna äfwenledes blifwit försedda med ringklockor.
Då klangen af dessa dånade öfwer den kringliggande ryste det i jätten. Obehagligare musik
hade han aldrig hört. Och han beslöt flytta.
Efter någon tid satte han dessa planer i werket. Och for han nu långt ut på en i Västerhafwet
belägen ö, där han nu slog ned sina bopålar. Att höra wattnets brus emot bränningarna,
stormens dån emot klipporna, det var någonting annat det än wästgötaklockornas entoniga
klang i sina åldriga staplar swiktande tornbyggnader. Det war dödens tunga förkunnelse, som
dessa i allmänhet hade att sia om. Men härute war lifwet, det brusande, stormande lifwet
sådant det i tusen och åter tusen år hade existerat.
Här åldrades jätten och blef gammal. Ty äfwen en jätte kan bli gammal. Under de senare
åren war han till hälften blind och helt ofärdig.
Ingen wisste, hwart jätten i Mösseberg hade tagit wägen. Man trodde rent af, att han låtit
mura in sig i sin underjordiska kula och själf sökt sig döden. Man skulle emellertid på ett
egendomligt sätt få wetskap om att han wore wid lif.
Det hände en gång att några sjömän från trakten råkade förlisa där ute i det widsträckta
stormande hafwet. Af besättningen på ett större fartyg fanns slutligen icke mera än en enda
man kwar. Och denne war ifrån trakten af Mösseberg. Med sin ensamma farkost dref han nu i
land wid den ö, där jätten hade sin bostad. Då han wandrat där någon stund af och an
upptäckte han slutligen en klyfta från hwilken rök uppsteg. Han gick närmare och fann en
gammal man af en jättegestalt med alnslångt hår och skägg sittande wid en eld, som brann helt
sakta och hemlighetsfullt. Wår i nöd stadde sjöman gick närmare och hälsade.
28