Ållebergssägnerna - westsidestories

förr eller senare varit sedd, rakt fram emot det s. k. ”klippet” i ”mellanberget”. Slutligen
stannade han framför en port mellan två klipp-pelare, och sedan öppnat den, tillsade han
bonden att bära in hafresäckarne i berget. - Efter slutadt arbete började bonden se sig omkring i
berget, och det var en i sanning underlig syn, som mötte hans blickar. Rundt omkring i den
väldiga bergssalen stodo hundrade sinom hundrade de ståtligaste hästar, bredvid hvarje häst
låg en sofvande ryttare och öfver hvarje ryttare hängde en gyllene rustning. ”Får jag se på allt
detta granna?” frågade bonden. ”Ja, men akta dig att röra vid något!” svarade mannen i
rustningen. Bonden kunde emellertid ej länge hålla sina fingrar i styr, utan började rätt som det
var att ”peta” på ett gyllene harnesk för att ”känna efter”, om det var verklighet eller bara
gyckelspel. Men i samma stund klingade genom berget som en väldig sammanringning af
hundratals klockor, och alla ryttarne rusade upp och ropade med en mun: ”gäller det nu?”.
Men mannen i rustningen svarade: ”nej, icke ännu!” Då lade ryttarne sig åter till ro och
insomnade.
Bonden fick nu en stor mängd penningar såsom betalning för hafren, men tillsades
strängeligen att ej räkna dessa, förrän han kommit tillbaka till sitt hem. Dock - äfven i detta
hänseende var bonden olydig, och följden blef, att penningarne rullade ifrån honom, allt efter
som han räknade dem. Han lyckades emellertid kvarhålla så mycket, att han kunde anse sig
ordentligt betald för sin hafre.
Sedan dess har ingen kunnat återfinna porten till bergasalen. Men om höstaftnarne, då
fullmånen skiner och dimmorna vältra sig tunga öfver slätten, kan man urskilja Ållebergs
ryttare, när de öfva sina skaror för den stundande ofredens tider. Ty en dag kommer, då
sammanringningen i berget skall väcka dem till den sista och afgörande kampen för Sveriges
frihet.
42. De sovande ryttarna i Ålleberg
Bengt af Klintberg åter ger 1986 ”De sovande ryttarna i Ålleberg” under rubriken Krig, i sitt
urval av svenska folksägner, sidan 269 sägen nr 398. Uppteckningen är gjord 1906 av A J
Svensson som finns på Hammarstedtska arkivet i Nordiska muséets folkminnessamling (NM
HA, Sägner 1).
I Ålleberg ute vid Falköping där ligger det en hel krigshär. Det var i min fars drängaår, så var
det en bonde ifrån Leaby som skulle åka in till Falköping med havre, men när han kom till
Ålleberg så kom det en karl emot honom och bad att han skulle få köpa havren av honom. Visst
tyckte han att karln såg sådara lite besönnerlier ut, men han fick köpa en tunna havre av
honom, och han följde mä´n och det bar av in i berget. Där låg fullt med knektar, och där var en
faslig många med hästar och husarer och alla möjliga krigsredskap. Karln hade sagt te´n
strängelia att han skulle akta sej för te stöta ve nånting, och det gjorde han så gott han kunde,
men hur det bar te så hade han råkat stöta till sporren på en ryttare, och ryttaren reste på sig på
äveli fläck och fråga: ”Ska vi opp nu?” Men då sa karln: Ånä! ”Inte än”, och då la ryttarn sej ner
igen.
Då fråga bonden karln hur länge de skulle ligga där. Och han svarte, att de ska ligga här till
det blir krig på Nyckelängen härnäst. Och så sa karln till bonden: ”Nu när du kommer till stan,
så ska du laga att du får växlat bort pengarna som du har fått för havren”. Och det gjorde han
med undantag för en attanskilling som han behållde, men morgonen efter hade han bara en
liten mörtapp istället för attanskillingen.
43. Boen som mötte en liten gråklädder kar
Elin Storckenfeldt skriver 1907 om ”Västgötasägner, upptecknade i Åsaka och s:n (Vartofta
här.)” i Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv, sidorna 5-6. Hon skriver med fonetiskt skrift,
vilken i vissa delar har ändrats nedan till en stavning som ligger så nära som möjligt.
Uppteckningarna är gjorda ”efter en liten gumma Anna-Maja, 60-70 år gammal. Hon har
38