Linnés reseskildringar (SV)

More documents

Recommendations

Info

Inte heller befolkningen själva slipper undan Linnés kartläggning. I Älvdalen tycker han att folket är tystlåtet, nedslaget och misstänksamt. I Lima snarare ”fritaligt, språksamt och djärvt. Manfolken ser väl ut, kvinnfolken äro fulare, alla hava mest raka och spetsiga näsor och är alltså tredje variationen av dalkarlar”. Linné bekymrar sig för de magra jordarna i Mora- och Orsatrakten. Han resonerar med befolkningen om olika sätt att berika jordarna för att de ska slippa hungra. Till och med ängarna är så magra att de skulle behöva gödsel för att ge någon skörd, konstaterar han. På s 35 och s 116 finner ni två av dåtidens uppfinningsrika sätt att ge näring till jorden. Ett spännande perspektiv till dagens problem med övergödning. Om den lappländska resan var en inventering av växtlivet så är dalaresan i mycket en inventering av mineralfyndigheter. I Orsa blir männen sällan mer än 30 à 40 år konstaterar Linné, på grund av dammet från slipstenstillverkningen. ”I kyrkan såg man ett par grå gubbar: men man fick veta, att deras profession var skräddare och skomakare och ej att gå i gruvan”, s 28–29. Se också Linnés kommentar om doften från humlegårdarna på s 28! När han i slutet av boken besöker Falu koppargruva utbrister han att teologernas beskrivning av helvetet måste vara hämtad från en sådan gruva. Här ser vi författaren Linné, i något som liknar det som senare skulle kallas expressionismen: ”De här varande damnati (fördömda) gingo nakna till medianen, havandes för munnen en ullen lapp, att rök och damm alltför hoptals ej måtte insupas. Här gavs icke rådrum få taga ett rent anddrag, svetten rann ur deras kropp som vatten ur en påse. Hur snart var icke här att gå fel ett steg, ned i de underliggande oändliga hål, hur snart kunde icke en liten sten nedfalla på ditt huvud, hur snart kunde icke en svimning komma över en, då man gungade på de sviktande stegar, som 2 à 3 voro fästade i varandra”, s 148–151. Ändå, konstaterar Linné, söker människorna ivrigt få arbete här “på det att det kära brödet må vinnas”. Han slutar boken med att åkalla skaparen som i de lappska fjällen låtit honom möta dag utan natt och i Falu koppargruva natt utan dag. Mer att läsa: Med Linné genom Sverige, Linnélektioner. Falu koppargruva Stuga i Sveden där Linné gifte sig FOTO ÖRJAN HAMRIN FOTO ÖRJAN HAMRIN 9
Öländska resan Resorna till Öland och Gotland hängde egentligen ihop, men här tas de upp separat eftersom de fått varsin volym i pocketupplagan. På väg ner till Öland finns fina beskrivningar av den tidens små städer, till exempel Nyköping, Norrköping ,Växjö och Kalmar, som förstås kan intressera dem som bor där idag. Vid Växjö beskriver Linné hur unga gossar på våren hämtar ”sava” från tallar att tugga för smakens skull. Men den är inte bara god, skriver han, utan kan också tjäna som ”medicin mot utslag, maskar, andtäppa, lungsot och skörbjugg”, s 40. Linné anlände till Öland den första juni, och han häpnade över allt nytt han såg: ”Ölands strand hade vi knappt rört, förrän vi märkte, att detta land var helt annorledes än de andra Sveriges provinser, satte oss därför i sinnet, att desto nogare uppteckna allt vad på denna ö föreföll.” Här finner han växter ”som förut i Sverige varit ohörda”, vilka han tidigare åkt ända till Frankrike för att få se. Särskilt alvaret och dess flora fascinerar Linné , se bland annat s 61–ff och s 100, och till skillnad från många andra av de landskap han beskriver har det inte förändrats mycket till våra dagar. Här finns i högsta grad en möjlighet att själv se det Linné såg. I Halltorp blir de uppehållna av ett åskväder och ser i trädgården lavendel, citronmeliss, vinruta och krusmynta ”så frodiga, att man aldrig sett dem större; om dessa och dylika apotekareväxter på denna orten skulle kultiveras, måste de ofelbart bättre löna mödan, än på någon annan ort i Sverige”, s 68. Strax efter Torslunda får Linné se en växt som han längtat efter och hört talas om av riksdagsmännen i Stockholm: ölandstoken. Denna idag vanliga och tåliga trädgårdsbuske var då mycket sällsynt och fanns bara i York i England och hade ”nyligen blivit observerad uti Sibirien”, s 73. I Ås blir de tagna för att vara spioner (s 93) och i Hulterstad (s 103) beskriver Linné ytterligare ett sätt att berika åkrarna. Se också hur Linné och hans sällskap roar sig med en sandpill (myrlejon), s 152–153! Mer att läsa: Med Linné genom Sverige, Linnélektioner. Gotländska resan ”Vi vaknade med dagen kl. 2 om morgonen, och fingo framför oss i ögnasikte Karlsöarna. Vädret lugnade sig efter hand, att fartyget nästan skred fram.” Ankomsten till Gotland och beskrivningen av Visby är läsvärd för alla som någon gång besökt Gotland, s 7–10. Det är fascinerande att tänka sig att Visby redan på Linnés tid var en gammal stad, ”en del av husen voro så gamla, att murarna utanpå stodo helt svarta”. Naturen på Gotland påminner mycket om den på Öland, så här mattas Linnés entusiasm något. Några växter rapporterar han särskilt som kunde vara nyttiga för landet. Ramslök hävdar han kan fördriva ogräs, men när korna äter den blir smöret ”stinkande som av vitlök”, s 13. Ag kallades av bönderna ett högt gräs, som de använde för att täcka sina ladugårdstak, och borde kunna odlas på myrmark , anmärker Linné, s 14. Han är också mycket entusiastisk över att upptäcka ett gräs som han tidigare beskrivit som ett utmärkt svenskt höfrö, som här verkar kunna trivas på den allra magraste jord. ”Vi gå över ån efter stillastående och ruttet vatten, då vi förskriva utländska höfröen och förakta vårt”, s 76–78. 10
Page 1 and 2: Linnés reseskildringar en studieha
Page 3 and 4: Vetgirig kalla vi den, som med vake
Page 5 and 6: Redan innan han var 20 år skrev Li
Page 7 and 8: Efter resorna till Lappland och Dal
Page 9: Låt er inspireras av den nyfikne i
Page 13 and 14: I Bohuslän finner Linné en sorts
Page 15 and 16: Läsa mera i reseskildringarna Linn

Linnés reseskildringar (SV)

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?