Linnés reseskildringar (SV)

Linnés reseskildringar
en studiehandledning
Författare Åsa Chagas

Linné är en berömd vetenskapsman, men lyckas ändå se på tingen
som ett barn, som om han såg dem för första gången. Kan vi det?
Hur då? Hur ser dagens ekologi ut? Hur ser din relation till naturen ut?
Vad får ni för tankar av Linnés levnadsregler? Hur väl stämmer de
med dagens hälsobudskap?
Linné2007 har tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan
(SV) tagit fram en studiehandledning baserat på Natur & Kulturs
nyutgåvor av Linnés reseböcker.
Studiehandledningen låter dig möta olika nyanser av Linné.
Journalisten Åsa Chagas låter oss möta iakttagaren Linné, naturälskaren
och ekologen Linné, den gammeltestamentlige Linné, läkaren och
friskvårdaren Linné och den vandrande folkbildaren Linné.
Studiehandledningen följer böckerna och låter oss resa i Linnés
fotspår.
Via SV:s hemsida www.sv.se kan du själv söka efter studiecirklar
och andra arrangemang om Linné. Vi finns över hela landet, med
över 200 lokalavdelningar.

Vetgirig kalla vi den, som med vaken blick
och med största noggrannhet undersöker det,
som kommer i hans väg.
”Han upplevde sinnesintrycken som ett barn utan förutfattade meningar, som om det var första
gången i livet”, skriver Gunnar Brusewitz i en introduktion till Linnés skrifter. Under 20 års tid
färdades han i Linnés fotspår för att illustrera reseskildringarna: ”Med sina skarpa bruna ögon
noterar han nyfiket allt. Han suckar av lycka inför en skön natursyn, fasar för vildmarkens ryslighet,
glömmer inte att skildra färdens faror och besvär och ger fritt utlopp åt sitt dåliga humör när det
finns anledning.”
Det är inte helt lätt att läsa Linnés reseskildringar. Den som inte är botaniker eller kunnig i latin
får vara beredd att skumma igenom långa partier. Ändå är det väl värt mödan.
Den här studiehandledningen vill ge ingångar till hur reseskildringarna kan läsas, bäst kanske,
som Brusewitz skriver, i små portioner, i samband med resor i hans spår.
Först kommer en allmän del, med tankegångar och diskussionsfrågor kring Linnés liv och hans
syn på naturen. Den kan fungera som en inledning till studiecirkel, förslagsvis en eller två träffar,
beroende på hur lång cirkeln ska vara.
Sedan följer en introduktion till hur man kan arbeta med reseskildringarna i samband med
resecirklar i till exempel sin hembygd. Varje reseskildring har fått ett eget avsnitt. (Samtliga är nyutgivna
i pocketformat av Natur och Kultur, se nedan för information hur man beställer böckerna).
På många ställen hänvisas till ett lärarmaterial som ges ut av nationellt resurscentrum för biologi
och bioteknik, Linnélektioner. Det finns utlagt på www.bioresurs.uu.se/skolprojektlinne. Där kan
materialet både beställas i tryckt form och laddas ner som pdf. Klicka dig fram till Inspirationshäfte.
Sammanlagt blir cirkeln förslagsvis 3–5 träffar, med möjlighet att bygga vidare och läsa mer om
ni vill det. Sist i den här handledningen finns litteraturtips och sidhänvisningar till vissa av de specialområden
som Linné skrev mycket om: medicinalväxter, växtfärgning, husbyggande och lantbruk.
Råshult i Småland, där Carl von Linné föddes
Carl von Linné, ur Om undran inför naturen
2

Iakttagaren Linné
När Linné ger sig av på sin första landskapsresa till Lappland 1732 är han bara 25 år gammal. Han
reser ensam till häst och häpnar över de exotiska samerna och det sällsamma fjällandskapet. När
han gör sin sista resa till Skåne 1749 är han en berömd vetenskapsman som reser med vagn och
beundrande medresenärer. Men trots att berömmelsen har gjort honom både fåfäng och högmodig
har han genom alla resorna kvar sin skarpa iakttagelseförmåga och sin närmast barnsliga upptäckarglädje.
Fram träder bilden av en Linné som i Lappland stöter på en spottstrit, en liten insekt som skyddar
sig genom ett spottliknande skum, stryker bort skummet och gör sig omaket att komma tillbaka
efter en timme för att konstatera att den lilla krabaten har bildat nytt skum. (Lappländska resan,
s 73) Eller den något äldre Linné som på Öland faller i beundran inför en gammal ekstock, räknar
ringarna och upptäcker att vissa är tätare än andra och kommer fram till att det kan bero på strängare
vintrar. ”Alltså havom vi uti eken liksom en krönika på vintrarna, dem vi kunna få oss bekanta
hela 200 ad 300 åren tillbaka.” (Öländska resan, s 79) Vi möter en Linné som i Bodback gruva i
Dalarna får för sig att skjuta ett skott in i gruvan för att mäta hur djup den är, ”vilket gjorde ett eko
att jorden darrade, att det liksom hördes en sång i själva gruvan.” (Dalaresan, s 19) Linné känner på
jordarter, smakar på stenar för att utröna vilka mineral de innehåller, beskriver med vetenskaplig
exakthet en ovanlig växt eller fågel och faller i trans inför arter som han för första gången ser i Sverige.
Allra mest vaken i sin iakttagelseförmåga är han kanske i sina resor till Lappland, Gotland och
Öland, där naturen var en annan än vad han var van vid. Vid sidan av berget Vallavari ”tycktes jag
föras uti en ny värld, och när jag kom uppå det, visste jag ej om jag var uti Asien eller Afrika, ty både
jordmånen, situationen och örterna voro mig obekanta.” (Lappländska resan, s 90)
Att funderA på / diskuterA:
Linné var skicklig på att se på sin omgivning med liksom nytvättad blick. Alla har
nog upplevt hur det kan vara på en resa, när allt är nytt och tingen liksom står fram
tydligare än annars. Hur skulle man kunna överföra den blicken till sin vardagsmiljö?
Linné är en berömd vetenskapsman, men lyckas ändå se på tingen som ett barn. kan
vi det? Hur då?
kanske har ni områden i ert liv där ni har övat upp ett noggrant iakttagande, i yrket
eller i något fritidsintresse, till exempel ornitologen som kan bestämma en fågelart
av en förbiflaxande glimt av en vinge, lantbrukaren som av jordens färg, doft och
konsistens kan avgöra att det är dags att så eller seglaren som av en blick på himlen
kan veta att oväder är på väg. Vad har givit upphov till en sådan förmåga? Hur kan vi
öva upp den?
Naturälskaren och ekologen Linné
Det som gjort Linné odödlig, också utanför Sveriges gränser, är hans enorma arbete att systematisera
både växter, djur och mineral. Hans sexualsystem ersattes så småningom i vetenskapliga sammanhang
av andra sätt att ordna arterna, men den så kallade binära nomenklaturen används än idag.
Den innebär att varje växt och djur har dels ett släktnamn och dels ett artnamn. Så heter till exempel
maskros Taraxacum vulgare, där vulgare betyder vanlig.
3

Redan innan han var 20 år skrev Linné sitt första manuskript, Örtabok, där han citerar ett 70-tal
kända botaniska verk på latin, svenska och danska. Man kan fråga sig varifrån en så ung person
fick så mycket kraft och energi att studera så hårt. Linné själv talar ofta om sin intensiva kärlek till
naturen. På väg hem från Gotland besöker han den trädgård som hans far en gång anlagt, ”denna
trädgård har med modersmjölken inflammerat min håg med en outsläckelig kärlek till örter”. (Gotländska
resan, s 146)
Linné brukar kallas vår förste ekolog. I skriften Naturens ordning (som finns utgiven i Natur
och Kulturs Om undran inför naturen) gör han ett första försök att beskriva hur allt hänger samman,
hur olika arter ger näring åt varandra och håller varandra tillbaka. Han beskriver det som ett
”allas krig mot alla”, men framhåller samtidigt hur sinnrikt allt är organiserat av Skaparen. Så skriver
han till exempel att nässlan ”som ratas av nästan alla boskap, tvingas lämna näring åt bortåt 50
insekter, av vilka några lägga beslag på rötterna, andra på stjälken, bladen, blommorna eller frukten.
Härförutan skulle hon undertrycka rätt många andra växter.”
Inte heller människan klarar sig undan hans dåtida teori om eko-balans: ”Men även människan
själv är underkastad samma naturens lagar, fastän jag ej vet, genom vilket naturens ingripande eller
efter vilken lag människomängden företrädesvis hålles inom behöriga gränser. Det är dock visst,
att de mest smittosamma sjukdomarna merendels i större skala rasa på folkrikare trakter, och jag är
böjd att tro, att på grund av en naturlag krig uppstår där, varest största överflöd finnes på människor.”
Att funderA på / diskuterA:
Vad säger ni om Linnés teorier om smittsamma sjukdomar och krig? delvis kan de
(bort)förklaras med att samhället och därmed världsbilden såg mycket annorlunda ut
på 1700-talet. delvis har de sin grund i hans mycket religiösa världsbild där Gud är
en rättfärdig domare och alla sist och slutligen får sitt straff. Hur ser dagens ekologi
ut? Vad tänker vi moderna människor om balansen i naturen och ”allas krig mot
alla”? Om vi inte längre tänker oss att det är Gud som upprätthåller balansen, är det
då människans uppgift? Bör alla arter få leva kvar eller måste några offras i framåtskridandets
namn?
Den gammeltestamentlige Linné
I skriften Om undran inför naturen beskriver Linné sin syn på naturvetenskapen. Ju mer kunskap
människan skaffar sig om naturens lagar, menar han, ”desto innerligare och klarare skall hon ock
med förvåning skåda det beundransvärda i naturen, och desto klarare skall hon inse såväl Skaparens
avsikt som sin egen uppgift”. Han skisserar ett kretslopp där mineralerna ger näring åt växterna,
som i sin tur ger näring åt djuren och högst upp på pyramiden människan, med förmåga att tänka
och tala. Och människans uppgift: Att genom att iaktta och beundra naturen hylla dess skapare.
”Naturens beskådande ger en försmak av den himmelska sällheten, en beständig själens
glädje och början till dess fullständiga vederkvickelse samt är högsta spetsen av mänsklig lycka. Då
själen därav göres delaktig, blir han liksom väckt ur en tung dvala och vandrar omkring i ljuset,
glömmande sig själv och tillbringande sitt liv i ett, så att säga, himmelskt land eller i en jordisk himmel.”
(Om undran inför naturen, s 59)
4

Att funderA på / diskuterA:
Linnés gammeltestamentliga syn på naturen är nog främmande för de flesta av oss
idag. samtidigt talar allt fler moderna människor om hur de i kris söker sig till naturen
för att finna sammanhang och mening. Många skulle nog instämma i att naturen
kan ge glädje och vederkvickelse. Hur ser din relation till naturen ut? Vad menar
Linné när han talar om ett himmelskt land eller en jordisk himmel? kan man förstå
hans tankegångar utan att vara religiös? i torgny Lindgrens roman Ljuset drabbas
människorna av pesten för att de har tappat förmågan att förundras. skulle vi kunna
hitta tillbaka till den förmågan?
Läkaren och friskvårdaren Linné
Resan i Lappland gjorde ett djupt intryck på Linné. Han såg samernas naturenliga liv som ett föredöme
för alla människor. Skulle han få önska sig en annan tillvaro så vore det som same i fjällen.
Lyriskt talar han om den rena luften och det friska vattnet. Bara 26 år gammal skrev han en serie
hälsoregler för ett naturenligt levnadssätt. Dessa finns översatta av Gunnar Brusewitz. (Se litteraturlista)
Vissa av dem låter underliga i våra öron, till exempel: 37. Du skall icke förtära vegetabilier
(om det finnes tillräckligt av animalisk föda) och 30. All föda skall förtäras ljum eller kall, het mat
skall du betrakta som gift. Men andra är förvånande aktuella nästan 300 år senare. Här följer några
exempel.
10. Allt som ej håller måttan är skadligt.
16. Du ska med jämna mellanrum taga dig lätt kroppsrörelse intill en tredjedel av dagen.
17. Kroppsrörelsen ska göra dig fuktig, ej svettdrypande.
18. Kroppsrörelse ovanpå maten och måltid ovanpå kroppsrörelse äro skadliga. Ju längre de äro
skilda åt desto bättre.
19. Du ska undvika den brännande sommarhettan, men utsätta dig för vårsolens strålar. Vinterns
kyla skall du fördriva med ugnsvärmen.
20. Ju mer naturenliga kläder, desto lämpligare.
28. Du skall äta för att stärka dig, icke så att du överlastar magen.
48. Brännvin är ett förgift för dig.
50. Tobaksrök, snus och tuggtobak äro alla giftiga.
53. Om du känner dig tung, må du veta, att du håller på att bli sjuk, men att, om du fastar och ofta
skaffar kroppen motion, du skall i allmänhet tillfriskna.
63. Studier böra ej utsträckas utöver en tredjedel av dygnet.
65. Ett lugnt sinne förlänger livet, ett sorgset förkortar det märkbart.
68. Läkekonst utan diet gör föga nytta. En dåre är den som sätter sin lit till medicin, om dieten har
förmåga att hjälpa.
79. Naturens ordning i dess fulländning bör man giva akt på.
95. Frukt är människans bästa föda.
99. Feta saker äro skadliga för magen.
5

Efter resorna till Lappland och Dalarna reste Linné till Holland för att doktorera i medicin. Här
gav han också ut den första versionen av Systema Naturae, det verk som skulle göra honom världsberömd
ända in i vår tid. Trots sina framgångar var han när han återvände till Stockholm några år
senare så fattig att han fick rådet av sin svärfar att öppna en läkarpraktik. På mindre än ett år lyckades
han bli en både berömd och välbärgad läkare. Först nu hade han tillräckligt mycket att erbjuda
för att kunna gifta sig med sin fästmö Sara Lisa Moraea. Mer om Linnés läkargärning kan du läsa i
Läkaren Linné, skriven av Nils-Erik Landell (Carlssons förlag.) Se också Linnélektioner.
Att funderA på / diskuterA:
Vad får ni för tankar av Linnés levnadsregler? Hur väl stämmer de med dagens
hälsobudskap? något som provocerar? Läs gärna alla reglerna om ni har tillgång till
Brusewitz bok. Hur tror ni att de flesta människor på Linnés tid levde, jämfört med
dagens människor? Läkekonst utan diet gör föga nytta, skriver han, vad skulle dagens
läkare säga om det? Motion på recept förekommer, men hur vanligt är det att tala om
kost, snarare än till exempel blodtryckssänkande medicin? Varför är det så, tror ni?
Den vandrande folkbildaren Linné
När Linné reser runt i Sverige för att samla information ger han sig i ständigt samspråk med
lokalbefolkningen. Han frågar vänligt efter seder och bruk, huskurer och folktro, men kan ibland
inte låta bli att tillrättavisa dem för vidskepelse eller vad han anser som dåliga vanor. Så retar han
sig till exempel på torneåbornas brist på skorstenar. Av rädsla för att gå miste om den goda värmen
låter man röken stanna i huset, öppnar kanske bara dörren ibland för att vädra. När han uppsöks i
egenskap av läkare av människor som är blinda eller halvblinda, med röda, rinnande ögon, kan han
inte låta bli att utbrista: ”om jag rått, hade de skolat hängts upp på väggen och fått 15 par spö, tills
de gjorde skorsten på sina stugor, helst som ved ej felas”. (Lappländska resan, s 143)
I Dalaresan ger han sig i diskussion med befolkningen om hur de skulle kunna berika sina
magra jordar. Han föreslår olika lösningar och återger noga folkets svar på hans förslag. Ibland mästrande,
ibland nyfiket lyssnande.
Som etablerad vetenskapsman blir Linné en mycket omtyckt föreläsare. Särskilt populära blir
hans vandringar i naturen, med ibland flera hundra deltagare. Han utvecklar en metod att undervisa
medan han vandrar omkring med sina studenter. Så gjorde redan Aristoteles (384–322 f Kr), som
brukade kalla metoden peripatetisk efter kringvandrandet, av grek. peripateo ’vandrar omkring’.
Förmodligen tyckte Aristoteles att motionen befrämjade tänkandet.
Också Linné talar ofta och entusiastiskt om vikten av att röra på sig. När han ger sig iväg på sin
sista landskapsresa, den till Skåne, konstaterar han att Uppsala Akademi har ”genom ständigt stillasittande
och lika arbete kvarhållit mig på tredje året, varigenom krafter och hälsan begynte svika,
så att jag nödgades räkna en besvärlig resa som en synnerlig förmån.”
Närmast lycklig börjar han sedan beskriva de första vårtecknen längs vägen.
6

Att funderA på / diskuterA:
Många upplever att de lättare kan hitta lösningar på problem om de samtidigt tar en
promenad, som om tankarna blir rörligare när också kroppen är i rörelse. Har någon
av er varit med om en sådan vandrande föreläsning, blomstervandring eller liknande?
Hur var det? pröva gärna att någon gång under studiecirkeln förlägga en diskussion
utomhus. ta en kort promenad två och två och ta med er en frågeställning på vägen.
Hur kändes det? Var det annorlunda än att sitta kring bordet och prata? Hur är det
med sinnesintrycken, blir de annorlunda när man är i rörelse?
Att resa i Linnés fotspår
Trädgårdsmästaren Simon Irvine stod i sin trädgård på Läckö slott och slogs av en tanke: Linné
var här. Läckö slott finns beskrivet i Västgötaresan och Simon Irvine tyckte att det var ett så spännande
perspektiv att han började utarbeta skyltutställningen Linné was here. På 33 ställen runt om
i Sverige kan den nutida resenären hitta platsen där Linné en gång stod och själv jämföra dåtidens
beskrivning med dagens verklighet (www.linnewashere.se).
Under jubileumsåret 2007 kommer det att finnas en mängd möjligheter att resa i Linnés fotspår,
från enkla föreläsningar och seminarier till längre kurser.
Den här studiehandledningen är tänkt som en hjälp för er som vill ordna en kortare eller längre
studiecirkel och själva besöka platser som Linné har beskrivit.
Efter de inledande diskussionerna är det nu dags att gå till källorna, reseskildringarna. Förslagsvis
bläddrar alla i gruppen igenom de partier som rör er egen hembygd mellan två träffar och väljer
ut någon plats som vore intressant att besöka. I flera av böckerna finns ganska väl angivet överst på
sidan var någonstans på resan Linné just då befinner sig. På så vis kan man bläddra sig fram utan att
nödvändigtvis behöva läsa hela boken. För att göra en längre studiecirkel kan det vara bra att den
som leder cirkeln läser texten lite grundligare för att välja ut partier som kan vara intressanta för hela
gruppen. Längre ner följer tips om vissa intressanta avsnitt i de olika böckerna.
Om ni vill läsa lite mera finns dels hänvisningar till Linnélektioner (www.bioresurs.uu.se/skolprojektlinne),
dels till boken Med Linné genom Sverige, av Ove Torgny (Bilda förlag).
För att planera er resa kan det vara bra att kontakta den regionala samordnaren av Linnéjubileet
(www.linne2007.se/regionalt). Vad är på gång i er hembygd? Vill ni anknyta till något av det?
Se efter om någon av platserna i Linné was here (www.linnewashere.se) finns i den trakt ni tänker
besöka. Här finns några förslag på diskussionsfrågor att ta med er ut på er resa:
Hur har landskapet förändrats sedan Linnés tid? Genom länsstyrelsen går det att få tag på historiska
kartor om ni vill kunna göra en noggrann jämförelse. Vilka värden finns i landskapet idag?
Bör samhället bidra till att landskapet hålls öppet? Vad anser ni borde bevaras till framtiden?
Alla Linnés resor handlar om att kartlägga olika nyttigheter som kunde komma riket till del. På
vilket sätt nyttjar vi naturen idag? På Linnés tid var gödseln en stor och viktig fråga. Varje möjlighet
att ge näring till jorden togs till vara. Idag har vi istället problem med för mycket näring. Finns det
andra aspekter av naturen som vi moderna människor kunde ta till vara?
7

Låt er inspireras av den nyfikne iakttagaren och upptäckaren Linné! Försök att se er omkring med
nya ögon. Fundera över vad Linné skulle ha sagt om han såg det ni ser.
Låt er också inspireras av Aristoteles och låt er studiecirkel bli ”peripatetisk”! Vandra omkring
tillsammans och diskutera och upptäck. Fundera över om samtalen blir annorlunda när ni är ute
och går tillsammans än när ni satt inne runt ett bord.
Linné was here.
Lappländska resan
Den Lappländska resan brukar beskrivas som Linnés fräschaste och mest omedelbara reseskildring.
Han var ung och entusiastisk och full av upptäckarlust. Anteckningarna var inte avsedda att publiceras
och är därför mindre tillrättalagda än senare reseskildringar. Han rider ensam till häst och
genomlider vådliga strapatser, som han gärna berättar om med lite extra dramatik. Läs till exempel
partiet när han fastnar i Lycksmyren och möter en samekvinna som både skrämmer honom och
medlidsamt hjälper honom, s 53–56.
Linné beundrar mycket samernas livsstil och utbrister: ”Aldrig i mina dagar har jag levat friskare
än nu.” När han möter två samer kring 50 och 70 år förvånas han över att de kan springa och leka,
fastän de har varsin börda att bära. Det leder honom till en lång utläggning om Cur lapones adeo
pedibus celeres? (Varför äro lapparna så snabbfotade?) s 99–103. Den som gör sig mödan att slå upp
de många latinska fraserna, som finns översatta längst bak i boken, får följa ett snirkligt resonemang
som ger en fin inblick i den tidens tankevärld.
Linné skriver entusiastiskt om den friska luften och det ”kostliga pärlande och välsmakande
vattnet” i fjällen. ”Så snart jag kom på fjällen, fick jag liksom nytt liv och var så som en tung börda
tagen av mig”, s 109–110.
På många ställen i Lappländska resan finns spännande anteckningar om samernas sätt att bygga
kåtor, tillreda kött och mjölk, sy sina kläder, jaga och fiska. Det är uppenbart att Linné var fascinerad
av detta folks livsstil.
Den lappländska resan har ganska otydliga geografiska hänvisningar. Läs gärna mer i Ove Torgnys
bok Med Linnés genom Sverige, där det för varje resa finns en gammal karta där Linnés färdväg
är inritad. Mer att läsa: Linnélektioner.
Dalaresan
ILLUSTRATION JESPER WALDERSTEN
I Linnés resa till Dalarna finns det mycket att hämta för den som är intresserad av etnologi. De första
50 sidorna i boken är fulla av anteckningar om klädedräkt och matvanor, hur man bygger sina
hus, torkar sitt hö, firar sina bröllop.
8

Inte heller befolkningen själva slipper undan Linnés kartläggning. I Älvdalen tycker han att folket
är tystlåtet, nedslaget och misstänksamt. I Lima snarare ”fritaligt, språksamt och djärvt. Manfolken
ser väl ut, kvinnfolken äro fulare, alla hava mest raka och spetsiga näsor och är alltså tredje variationen
av dalkarlar”.
Linné bekymrar sig för de magra jordarna i Mora- och Orsatrakten. Han resonerar med befolkningen
om olika sätt att berika jordarna för att de ska slippa hungra. Till och med ängarna är så
magra att de skulle behöva gödsel för att ge någon skörd, konstaterar han. På s 35 och s 116 finner
ni två av dåtidens uppfinningsrika sätt att ge näring till jorden. Ett spännande perspektiv till dagens
problem med övergödning.
Om den lappländska resan var en inventering av växtlivet så är dalaresan i mycket en inventering
av mineralfyndigheter. I Orsa blir männen sällan mer än 30 à 40 år konstaterar Linné, på grund
av dammet från slipstenstillverkningen. ”I kyrkan såg man ett par grå gubbar: men man fick veta,
att deras profession var skräddare och skomakare och ej att gå i gruvan”, s 28–29. Se också Linnés
kommentar om doften från humlegårdarna på s 28! När han i slutet av boken besöker Falu koppargruva
utbrister han att teologernas beskrivning av helvetet måste vara hämtad från en sådan gruva.
Här ser vi författaren Linné, i något som liknar det som senare skulle kallas expressionismen:
”De här varande damnati (fördömda) gingo nakna till medianen, havandes för munnen en ullen
lapp, att rök och damm alltför hoptals ej måtte insupas. Här gavs icke rådrum få taga ett rent anddrag,
svetten rann ur deras kropp som vatten ur en påse. Hur snart var icke här att gå fel ett steg,
ned i de underliggande oändliga hål, hur snart kunde icke en liten sten nedfalla på ditt huvud, hur
snart kunde icke en svimning komma över en, då man gungade på de sviktande stegar, som 2 à 3
voro fästade i varandra”, s 148–151.
Ändå, konstaterar Linné, söker människorna ivrigt få arbete här “på det att det kära brödet må
vinnas”. Han slutar boken med att åkalla skaparen som i de lappska fjällen låtit honom möta dag
utan natt och i Falu koppargruva natt utan dag.
Mer att läsa: Med Linné genom Sverige, Linnélektioner.
Falu koppargruva Stuga i Sveden där Linné gifte sig
FOTO ÖRJAN HAMRIN
FOTO ÖRJAN HAMRIN
9

Öländska resan
Resorna till Öland och Gotland hängde egentligen ihop, men här tas de upp separat eftersom de fått
varsin volym i pocketupplagan.
På väg ner till Öland finns fina beskrivningar av den tidens små städer, till exempel Nyköping,
Norrköping ,Växjö och Kalmar, som förstås kan intressera dem som bor där idag.
Vid Växjö beskriver Linné hur unga gossar på våren hämtar ”sava” från tallar att tugga för smakens
skull. Men den är inte bara god, skriver han, utan kan också tjäna som ”medicin mot utslag,
maskar, andtäppa, lungsot och skörbjugg”, s 40.
Linné anlände till Öland den första juni, och han häpnade över allt nytt han såg:
”Ölands strand hade vi knappt rört, förrän vi märkte, att detta land var helt annorledes än de
andra Sveriges provinser, satte oss därför i sinnet, att desto nogare uppteckna allt vad på denna ö
föreföll.” Här finner han växter ”som förut i Sverige varit ohörda”, vilka han tidigare åkt ända till
Frankrike för att få se.
Särskilt alvaret och dess flora fascinerar Linné , se bland annat s 61–ff och s 100, och till skillnad
från många andra av de landskap han beskriver har det inte förändrats mycket till våra dagar. Här
finns i högsta grad en möjlighet att själv se det Linné såg.
I Halltorp blir de uppehållna av ett åskväder och ser i trädgården lavendel, citronmeliss, vinruta och
krusmynta ”så frodiga, att man aldrig sett dem större; om dessa och dylika apotekareväxter på denna
orten skulle kultiveras, måste de ofelbart bättre löna mödan, än på någon annan ort i Sverige”, s 68.
Strax efter Torslunda får Linné se en växt som han längtat efter och hört talas om av riksdagsmännen
i Stockholm: ölandstoken. Denna idag vanliga och tåliga trädgårdsbuske var då mycket
sällsynt och fanns bara i York i England och hade ”nyligen blivit observerad uti Sibirien”, s 73.
I Ås blir de tagna för att vara spioner (s 93) och i Hulterstad (s 103) beskriver Linné ytterligare
ett sätt att berika åkrarna. Se också hur Linné och hans sällskap roar sig med en sandpill (myrlejon),
s 152–153! Mer att läsa: Med Linné genom Sverige, Linnélektioner.
Gotländska resan
”Vi vaknade med dagen kl. 2 om morgonen, och fingo framför oss i ögnasikte Karlsöarna. Vädret
lugnade sig efter hand, att fartyget nästan skred fram.”
Ankomsten till Gotland och beskrivningen av Visby är läsvärd för alla som någon gång besökt
Gotland, s 7–10. Det är fascinerande att tänka sig att Visby redan på Linnés tid var en gammal stad,
”en del av husen voro så gamla, att murarna utanpå stodo helt svarta”.
Naturen på Gotland påminner mycket om den på Öland, så här mattas Linnés entusiasm något.
Några växter rapporterar han särskilt som kunde vara nyttiga för landet. Ramslök hävdar han kan
fördriva ogräs, men när korna äter den blir smöret ”stinkande som av vitlök”, s 13. Ag kallades av
bönderna ett högt gräs, som de använde för att täcka sina ladugårdstak, och borde kunna odlas på
myrmark , anmärker Linné, s 14. Han är också mycket entusiastisk över att upptäcka ett gräs som
han tidigare beskrivit som ett utmärkt svenskt höfrö, som här verkar kunna trivas på den allra magraste
jord. ”Vi gå över ån efter stillastående och ruttet vatten, då vi förskriva utländska höfröen och
förakta vårt”, s 76–78.
10

I Gotländska resan ägnar Linné en hel del tid åt att anteckna färgväxter, medicinalväxter, fiskeredskap,
klädedräkter och husbyggnadsteknik. Se till exempel hur fint uttänkta fönstrens placering var
på bondstugorna (s 69) eller ett avsnitt om färggräs (s 60).
Som så ofta skymtar mellan de långa uppteckningarna av växter, djur och mineral den naturlyriske
författaren Linné:
”Brännande middagshettan svalkades med tunna moln, genom vilkas öppningar solens bleka
strålar framlyste, det folket sade, att solen dricker vatten, och att i morgon skulle det regna”, s 96.
Mer att läsa: Med Linné genom Sverige, Linnélektioner.
Gotland, strandäng bortom stenmur
Västgötaresan
FOTO LENA STJERNSTRÖM
På väg söderut passerar Linné Köping och konstaterar nöjt att människorna i Västmanland planterar
lövträd runt sina gårdar. Det borde alla göra, tycker han, helst alm, lind, lönn och ask, ”ty en gård
utan trä är som ett skalligt huvud utan peruk”, s 21.
När han vid Bodarna reser in i Västergötland beskriver han en varggård, byggd för att fånga och
döda vargar, vilket ger oss en bild av hur mycket vanligare vargen var på 1700-talet, s 31.
Om Linné i Lappland och på Öland och Gotland främst varit entusiastisk över naturen så blir
resan till Västergötland snarare en resa i det av människan kultiverade landskapet. Han beskriver
ingående bondgårdar, industrier, städer. Det är en något äldre herre som nu reser runt och många är
de gårdar och mindre slott han besöker som får epitetet ”präktig”. Se till exempel beskrivningen av
badstugan i Lindholms trädgård, s 61–62.
I Höjentorp besöker han en fårfarm och har mycket att säga om hur den borde skötas. Han ser
också kinesiska svin som ”voro nästan alldeles nakna. När dessa svinen åto, så glofsade de maten i
sig på ett sätt som snåla hundar”, s 69–72.
I Kleva beskriver Linné bruket att sätta en ring i grisarnas trynen för att de inte ska kunna böka
upp jorden, s 101–103, vilket får sin uppföljning i Skånska resan.
1700-talets textilindustri har sitt centrum i Borås och Alingsås. Här finns en fascinerande uppräkning
av de olika specialiserade verkstäder som då fanns, till exempel ullsortering, ullkammeri,
spinneri, rugghus, färgeri, strumpväveri, bandväveri, frisväveri, silkesrederi, nålmakeriverkstad,,
strumpstolsmakeri, se under Borås och Alingsås, s 116 ff.
På skeppsvarvet i Göteborg genomdriver Linné, trots visst motstånd, ett experiment för att ta
reda på vilka maskar som äter upp och förstör ekstockarna. Här kan vi noga följa vetenskapsmannens
iakttagelser och slutsatser, s 148–155. Belåtet konstaterar han att han ”genom detta enfaldiga
rön rikeligen ha ersatt den omkostnad, som blivit gjord på resan, och att nyttan för fäderneslandet
bliver stor, då detta användes även till de större verken i riket.”
I Göteborg konstaterar Linné i förbifarten att kvinnorna brukar ”kasta ett svart tyg, kläde eller
kåpa över sig, då de gingo ut på gatorna, ävensom det brukas i de tyska städerna”, s 156. Detta är
kanske något att ha i minnet i dagens debatt om muslimers bruk av slöja.
11

I Bohuslän finner Linné en sorts orientaliska getter som trots magert bete ger mycket mjölk. Slutsatsen
blir att dessa getter aldrig får gnaga bark, som har en sammandragande och mjölkhämmande
effekt, s 163.
I Marstrand återkommer hans förundran inför naturen. ”Vi botaniserade på havsbotten, så som
i ett nytt Sverige”, s 165 ff. Han ser några underliga hål i sanden, och ”lusten sporrhögg mig att få
veta vad slags maskar brukte göra sådana hål”, s 176–177. Linné faller på knä och börjar ivrigt gräva
med bara händerna. Än har inte upptäckarlusten lämnat honom.
Vid kyrkogården kring Frändefors kyrka börjar Linné fundera på om ”man kan och bör taga
myllan utav kyrkogårdarna, och därmed göda sina åkrar eller kålgårdar?” Här möter vi en man som
inte räds de komplicerade frågeställningarna, s 210–212.
På hemvägen passerar Linné Loka källa och konstaterar att det är en kallkälla, i likhet med de
källor han druckit ur i Lappland, och vida överlägsen de surbrunnar som då var vanliga som kurorter.
Han försäkrar att de ”som hava kallkällor på sina ägor, ej behöva resa hela 30 milen över ån efter
vatten”, s 247–249.
Väl hemma igen tillägnar han boken prinsessan Lovisa Ulrika och undertecknar med ”eders
kunglig höghets underdånigaste tjänare Carl Linneaus.”
Mer att läsa: Med Linné genom Sverige, Linnélektioner
Skånska resan
Den Skånska resan är mer än dubbelt så lång som den Lappländska resan. Om Linné i sin ungdom
snabbt raspade ner sina intryck så ger han sig här tid att noggrant beskriva och förklara vad han ser.
Han berättar ingående om byar och städer, slott och gårdar, fornminnen och industrier, människor,
djur och växter. Men först och främst är hans resa en resa i jordbrukslandskapet. ”I synnerhet har
åkerbruket dageligen förekommit mig uti ett land, som till större delen bestå av åker”, s 14.
Här får diskussionen om ringning av svin sin uppföljning. Kvickrot är ett stort problem i åkrarna
och eftersom Linné menar att kvickroten är grisarnas bästa föda borde de inte ringas och därmed
hindras från att gräva upp de skadliga rötterna, anser han. Men folket i bygden säger att grisarna
inte alls tycker om kvickrot, vilket får Linné att ordna ett försök, s 77.
I Glömminge kommenterar han att suräpplen som växer vilt endast äts av grisarna, ”Det är skada,
att ingen här förstår pressa äppelmust och därav tillreda cider, en så härlig dryck, som närmast
går upp emot vin, och som här lätteligen kunde fås till största myckenhet”, s 85.
Linné resonerar om hur lantbrukarna borde anpassa sina såningstider efter hur långt den övriga
växtligheten i naturen kommit. ”( …) den som tager såningstiden utur almanackan eller stjärnevalvet,
han bedrar sig så säkert som den visligen uträknar samma tid efter träd som de slå ut sina löv”, s
120–121. Han hänvisar till försök som han själv gjort i Akademiska trädgården i Uppsala.
Nära Ravlunda kyrka får Linné se något som får honom att häpna. Fortfarande finns det bönder
som bor i så kallade rökstuvor, bostäder utan skorsten. Det som han så förfasat sig över i Lappländska
resan förekommer här i det mycket högre utvecklade Skåne. Han undrar om assuranskontoret
(dåtidens försäkringsbolag) överhuvudtaget kan tänka sig att försäkra dessa bostäder. Att det trots
allt så sällan brinner menar han måste bero på ”att här är visst Herren dårars förmyndare”, s 130.
I Simrishamn gör han en intressant uppräkning av de 100 borgare som bor i staden. Här får
man en bild av den tidens yrken, s 151.
12

Storkar anses av skåningarna vara bra att ha i närheten. Därför brukar man hugga av kronan på ett
träd och där placera ett vagnshjul som storkarna kan bygga sitt bo på. Här gör Linné en spännande
kommentar om var man då trodde att svalor och storkar tillbringade vintern, s 163.
Tjänstefolket i Skåne är ovilliga att äta den ganska nya grödan potatis, vilket föranleder Linné
till att göra ett nytt försök med grisar (!). Han kastar till dem en mängd potatis, men ”de stygga
svinen fingo icke av sig att äta en enda”, s 168.
Som så ofta är Linné kritisk mot det han uppfattar som vidskepelse. Han sätter en slagruteman
på prov, vilket närapå leder till att han förlorar sin reskassa, s 171–173.
Gärdesgårdarna består på många håll i Skåne av jordvallar, vilket Linné menar är förkastligt.
Dels används fin åkerjord till vallarna, dels medför de ett ”otroligt arbete för lantmännen”. Istället
borde man så som i andra länder plantera häckar, menar Linné. Han för också ett långt resonemang
om varför hästarna är så svaga i Skåne, s 182–183.
Stäkran är en ört som Linné anser kunna döda hästar. Eftersom ortsbefolkningen inte alls är
av samma uppfattning ordnar han ytterligare ett experiment. Resultatet förvånar honom och får
honom att leta nya förklaringar, s 191–194.
Då och då skymtar en personlig kommentar förbi, som när Linné råkat dricka ett glas dåligt
blåbärsvin och drabbas av migrän, s 209–210.
I en klädesfabrik i Malmö blir Linné fascinerad av hur många steg ullen genomgår innan den
blir till kläder. Här framträder en detaljerad bild av dåtidens textilindustri, s 212.
Linné beskriver hur man kokar potatis och blandar med råg för att baka bröd. Återigen prövar han
potatis som djurmat. ”Potatisörten gavs av mig åt hästar och kor, som föga ville smaka henne”, s 348.
Baron Liewen i Läkesholm ”var en herre, som utan studier igenom ett makalöst snille själv
inventerat ganska många och nyttiga saker för ekonomien”, bland annat beskriver Linné målande
hans metod för att fånga och döda vargar. ”Igenom desse medel var herr översten övertygad, att alla
vargar kunde utrotas i Sverige inom ett år”, s 353.
Linné berättar om hur man framställer ”ungerskt vatten” av destillerade granbarr, s 365,
och hur fjolårets äpplen kan hålla sig långt in på sommaren om de hanteras med handskar och
förvaras i torra eklöv, s 366.
På hemvägen ökar Linné tempot. Han oroar sig för att de så kallade järnnätterna i mitten av augusti
ska skada några av de ömtåligare växterna i hans trädgård, så som gurkor, fikon, vinrankor och
”en hel hop rara utländska växter”. Lättad kan han konstatera att järnnätterna ”hade ännu i år sparat
Uppsala trädgård, då jag om morgonen hemkom.”
Mer att läsa: Med Linné genom Sverige, Linnélektioner
13

Läsa mera i reseskildringarna
Linnés uppdrag var att kartlägga de nyttigheter som kunde komma hela landet tillgodo. Därför
upptecknade han noga till exempel medicinalväxter och färgväxter, samt beskrev hur jordbruket
bedrevs på olika håll i landet.
Här följer några sidhänvisningar – utan anspråk på att vara heltäckande – kring olika ämnesområden
som det kan vara intressant att fördjupa sig i.
Färgväxter: Gotländska resan s 54, 60, Västgötaresan s 100, 116 ff, 131, 146, Skånska resan s 151,
260, 287
Medicinalväxter och huskurer: Öländska resan s 48, 68, Gotländska resan s 18, 59, 87, 148, 151,
Västgötaresan s 27–28, 40, 49, 84, 171, 184, 207–208, 218, Dalaresan s17, 52, 69–70,
Lappländska resan s 80, 145, Skånska resan s 44, 113, 127, 194, 233, 247, 261, 274
Lantbruk: Gotländska resan s 132, 152, Västgötaresan s 43, 56, 97, 101 - 107, 112–113, 163,
220–221, Dalaresan s 12–13, 18, 23, 29–30, 33–35, 45, 116, Lappländska resan s 108, 152,
Skånska resan kan snarast läsas från pärm till pärm! Se till exempel s 56, 78–79, 120–121, 131,
168–169, 182–185, 283–284, 328–329, 346–347, 349, 354–356, 392–394
Husbyggande: Öländska resan s 46, 57, 113 Gotländska resan s 7–8, 69, Västgötaresan s 51,
115–116, 182, Dalaresan s16, 22, 93, 118–119, Skånska resan s 64, 84, 85, 130, 134, 161, 216, 250,
293–295
Beställ Linnépockets
Om ni vill beställa Linnépockets kontakta Natur & Kulturs Kundtjänst 08-453 85 00 eller order@
nok.se och tala om att ni ringer från ett studieförbund. Priset för Linnépocket syns i tabellen nedan,
porto tillkommer. Erbjudandet gäller till 31/12 2007.
Dalaresan 09969-5 25 kr
Lappländska resan 09971-7 25 kr
Gotländska resan 10836-8 27 kr
Öländska resan 10834-1 27 kr
Skånska resan 10991-7 27 kr
Västgötaresan 10993-3 27 kr
Nemesis divina 11276-4 27 kr
Om undran inför naturen 11278-0 27 kr
Som studiecirkel kan ni också beställa Linné och hans apostlar, 35590-x, för 275 kr plus porto
under samma tidsperiod.
14

Läsa ännu mera
TITeL FÖrFATTAre FÖrLAG ISBN
I naturens riken – Linnés liv och verk Inga Borg Bokförlaget OPAL AB 2005 9172991526
Carl von Linné, Boningar,
trädgårdar och miljöer Marita Jonsson Forum 2004 9137120581
Carl von Linné, en biografi Wilfrid Blunt
Albert Bonniers
Förlag AB 2002 9100576956
Linné och hans apostlar Sverker Sörlin Natur och Kultur 2004 912735590X
Läkaren Linné,
medicinens dubbla nyckel Nils-Erik Landell Carlsson bokförlag AB 2004 9172035935
Blomstervandringar i Linnés sällskap Staffan Söderlund Carlsson bokförlag AB 2004 917203467X
Med Linné genom Sverige Ove Torgny Bilda förlag 2006 91-574-7893-7
Linnés blomsterur Karin Martinsson Prisma Bokförlag 2004 915184169X
Män omkring Linné: botaniska illustrationer
Annika Silander-
Hökerberg
Linnétraditionen i svensk litteratur :
en kritisk översikt Olof Dixelius
Nära Linné
Så varför reser Linné?
Perspektiv på Iter Lapponicum
Hans Hammarskiöld
& Tony Lewenhaupt
Jacobsson,
Roger(red.)
Lars Hökerbergs
Bokförlag 2000 9163097222
Almqvist & Wiksell
International 2000 9174023004
Förlag AB Wiken,
Höganäs 1993
Kungl. Skytteanska
Samfundets handlingar
2005 9172037245
Homo sapiens L.: studier i Carl von
Linnés naturuppfattning och människolära,
Akademisk avhandling Broberg, Gunnar Almqvist & Wiksell 1975 9185286052
Linné i Skåne/Carl Linnaeus in Skåne
(The Explorer Handbook series)
Från Skånska Resa till Skånes Flora
I Linnés hjulspår runt Skåne
Lund på Linnés tid
Lars Hansen &
Ragnar Edberg IK Foundation 1999 9189046102
Snogerup, Sven &
Jörgensen, Matz
Lunds Botaniska
Förening 2000 919710213X
Snogerup, Sven &
Jörgensen, Matz Atlantis 1997 9174863657
Jörgensen, Matz,
Broberg, Gunnar,
Snogerup, Sven Historiska Media 1999 918893053x
15