Gröna bilagan hösten 2012 - Lärarförbundet

Högstadieelever år 1978, vid tiden
då lärarlagen kom.
tyckte mycket om mitt arbete bland dessa
tonåringar. Varje dag var en utmaning och jag
började inse att om Krister och de andra eleverna
skulle kunna bryta sitt sociala arv fanns
det bara en väg för dem, utbildning. Mer och
mer växte betydelsen av en sammanhållen
grundskola för alla barn fram inom mig. Men
den behövde förändras.
Det läsåret undervisade jag 256 elever. Att
få till stånd ett möte med var och en av dem
var omöjligt. Min lösning var att skolans organisation
måste förändras, så att det fanns
en möjlighet för lärare att möta och lära känna
de elever som han eller hon undervisade.
Mötet med Krister och hans livsöde kom
att ge mig en integrerad kunskap om grundskolans
stora betydelse både för barnen och
samhället. Det var ett sätt att skapa ett bättre
samhälle. Den kunskapen har jag burit med
mig hela mitt återstående skolliv och har
varit grunden i de utvecklingsarbeten jag
verkat för och genomfört. Det började redan
på Kristers skola, där jag tillsammans med
några kollegor bildade det första arbetslaget
på högstadiet (detta var på 1970-talet och vi
var ett av de första lagen i Sverige). Vi var
tre lärare och vi undervisade två klasser
i svenska, matematik, naturorienterande
och samhällsorienterade ämnen. Det var 18
undervisningstimmar i veckan och vi hade
”blanka” scheman så att vi planerade varje
vecka utifrån innehållet i undervisningen.
Vi arbetade i det som senare kom att kalllas
projekt och genom att vi hade en hel dag
kunde vi göra olika studiebesök och få in
samhället i skolan. Det här är nog det roligaste
jag gjort. Laget fanns för att dela svårigheter
och glädjeämnen. Vi var kreativa, diskuterade
olika pedagogiska lösningar och hade roligt.
Visst slet vi, för även bland de här eleverna
fanns det många tragiska människoöden.
Det är alltid svårt att veta resultat av olika
utvecklingsarbeten, men alla våra elever kom
till skolan, ingen skolkade och jag tror att
skolan blev en trygg plats för dem. Genom
att vi lärare arbetade så mycket tillsammans
tror jag också att deras kamratrelationer utvecklades
och växte sig starka. Hur det gått
för dem i vuxenlivet vet jag dock inte.
”Skadegörelse-
kontot sjönk
med 75 procent
Efter det här ville jag påverka mer och
sökte och fick tjänst som skolledare. Först
som studierektor på en 7-parallellig högstadieskola.
Där utvecklade vi arbetslag så att
alla ämneslärare undervisade bara i tre eller
fyra klasser. Innan beslutet genomfördes var
det motstånd och jag hade en orolig sommar
med stor undran över hur det skulle gå. Några
veckor in på höstterminen hade motståndet
lagt sig. Lärarna berättade hur bra det var –
att arbeta tillsammans och möta eleverna på
ett annat sätt.
Foto: Anna Norrby
Även här är det svårt med utvärderingar, men
skadegörelsekontot på skolan sjönk med 75
procent och arbetslagen lever så vitt jag vet
fortfarande kvar.
Själv blev jag uppmanad att söka en rektorstjänst
i en annan kommun och det gjorde
jag. Kom till en 1 – 9 skola och fick lära mig om
yngre barn. Dessutom var Barbro Goldinger
skolpsykolog på den skolan. Det jag gjort ”på
känn” och utifrån egna erfarenheter fördjupades
nu kunskapsmässigt.
Jag lärde mig oerhört mycket om grupper
och gruppers betydelse, men också om
den stora betydelsen av att satsa resurser
på de yngre barnen. Där kan man utföra ett
förebyggande arbete så att man undviker ett
reparationsarbete på högstadiet.
Det var fantastiskt att få arbeta med barn
från första skolåret tills de lämnade skolan
efter nio år.
Sedan kom kommunaliseringen och jag
valde att säga upp mig. Nu tror jag inte att
kommunaliseringen är orsak till det som
sker i skolan idag, utan det är snarare den
samhällstrend som innebär att allt räknas i
pengar, att varje individ ska välja, att skolor
ska profilera sig med vackra hemsidor och
så vidare.
Fokus förflyttades från klassrumsgolvet
till administration och ekonomi. Det var inte
den skola jag ville verka i. Själv gick jag tillbaka
till den akademiska världen och skrev
så småningom en doktorsavhandling (”Att
vara rektor och kvinna”), men det är en annan
historia. n
Gröna bilagan • Hösten 2012 5