Magnus ladulås - Riksarkivet

ge” (bd 14) vid Östra Aros (Uppsala) 18 maj
1160, varvid denne stupade. M har identifierats
med denne danske Magnus. Snorre Sturlasson,
vilken, liksom Saxo ej nämner Erik
”den helige”, uppger, att M:s halvbror Orm
”konungsbroder”, moderns utomäktenskaplige
son, flydde till sin bror konung M av
Sverige, sedan deras halvbror konung Inge
”krokrygg” av Norge stupat 4 febr 1161. Därvid
meddelas också, att M:s helbroder Ragnvald,
tydligen uppkallad efter deras morfar,
var M:s jarl.
Sistnämnda notis gör, att man med M
måste identifiera den konung Magnus som (i
1500-talsexcerpter ur en uppteckning om
Vreta kloster) uppges ha till detta donerat
jord i Brunneby vid Vreta för sin avlidne
broder ”hertig” (i den latinska versionen
”dux”) Ragnvald, som i sin tur skall ha donerat
jord i Vallby i samma socken för sin avlidne
broder ”hertig” Johan (saknas i den
latinska versionen; jfr bd 20, s 360). M skall
enligt samma uppteckning också ha donerat
jord i själva Vreta.
Enligt västgötalagens kungakrönika ”avdagatogs”
M i Örebro av Sverker d ä:s son
Karl Sverkersson (bd 20). Samma uppgift
finns hos Saxo. Enligt en annal hände detta
1161. Både av annalen och av Saxo framgår,
att det inte var fråga om dråp utan om inbördeskrig
(in ”bello” i annalen, in ”conflictu”
hos Saxo).
M:s återstående helbröder Knut (d 1162)
och Buris (d tidigast 1167) avlöste varandra
som jarlar hos Knut ”lavards” son konung
Valdemar ”den store” av Danmark enligt
brev från slutet av 1150-talet och början av
1160-talet. Den mest betydande av halvbröderna
var den som Erik ”den heliges” svärson
konung Sverres motståndare bekante biskop
Nikolaus Arnesson (d 1225) i Oslo.
Källor o litt; N Ahnlund, Vreta klosters äldsta
donatorer (HT 1945), s 319 ff, 326 f; N Beckman,
Tre konungaätter o deras jordegendomar i Sverige
(PHT 1912); S Carlsson, Förord (Erik den helige.
Kyrkoopera. 1976), s 4, 7; Dipl Danicum, 1:2
(1963): P Gustavi, Sveavälde, Birka o Vreta kloster
(1983), s 154–62; E Jørgensen, Buris (DBL 3,
1979); C M Kjellberg, K Sverker den gamle, hans
mord o traditionerna om gärningsmannen (1923):
H Koht, Nikolas Arneson (Norsk biografisk leksikon,
10, 1949); I Lindquist. Västgötalagens litterära
bilagor (1941), s 43; J Olrik, Magnus (Henriksen)
(DBL 9. 1981): G Paulsson, Annales Suecici
medii aevi (1974); Saxonis Gesta Danorum (1931);
MAGNUS BIRGERSSON 647
T Schmid, Erik den heliges legend på latin, fornsvenska
o modern svenska utredigerad o översatt
(Erik den heliger, 1954); H Schück, Medeltidens sv
konungaval (HT 1913), s 266–69; dens, Den äldsta
kristna konungalängden i Sverige (1914), s 40 f;
N Skyrum-Nielsen, Kvinde og slave (1971); G
Smedberg, Uppsala stifts äldsta hist (KÅ 1983), s
66; Sogur Danakonunga (1919–25), s 214, 222; K
Stjerna, Erik den helige. En sagohist studie (1898),
s 3, 13 f, 32; Snorri Sturluson, Heimskringla, 3
(1951); H Toll, ”Ulvilda Norica” (NHT 5:5,
1920–24), s 292: L Weibull, Erik den helige (Aarbøger
för nordisk oldkyndighed og historie, 3:7,
1917), s 126; K B Westman, Den sv kyrkans utveckling
från S:t Bernhards tidevarv till Innocentius
III:s (1915), s 66, 95 f, 129 f; dens, Erik den
helige o hans tid (Erik den helige, 1954), s 38 ff, 44
f, 47, 50, 69.78.
Hans Gillingstam
Magnus Birgersson (”ladulås”), d 18 dec
1290 på Visingsö, Jönk. Föräldrar: Birger jarl
(bd 4) o Ingeborg (bd 20), dtr till konung
Erik Knutsson (bd 14) o Rikissa av Danmark.
Sveahertig vid faderns död 66, tagen
till konung vid Mora sten 22 juli 75, krönt i
Uppsala domkyrka 24 maj 76.
G 11 nov 1276 i Kalmar m Helvig (bd 18),
d 1324, dtr till greve Gerhard I av Holstein o
Elisabet av Mecklenburg.
M:s föräldrars äktenskap ingicks omkr
1235. M, som var andre sonen, kan antas
vara född omkr 1240. Hans levnadsbana innan
han grep kungakronan 1275 är påfallande
svagt dokumenterad. En gravinskrift i
Varnhems klosterkyrka över Björn Näf, känd
1276–96 som riddare och från 1288 ledamot
av konungens rå, kallar denne ‘fidelis minister
Birgheri ducis Sueciæ et pedagogus domini
Magni regis’ (sveajarlen Birgers trogne
rådgivare och kung M:s lärare). Härmed kan
sammanställas Erikskrönikans (EK) uppgift
om hur Birger gav sonen Valdemar en riddare
som tuktomästare; Björn Näf kan ha fostrat
mer än en av jarlsönerna. En annan lärare
kan spåras i (den i övrigt okände) magister
Palne: i sitt testamente 1275 önskar denne
som exekutorer alla fyra Birgerssönerna, ”vilkas
nåd jag erkänner mig ha åtnjutit”. En
tillfällighet ger en glimt av M:s litterära bildning:
vid ett besök i Linköping 1281, kort före
kyrkoprivilegiernas utfärdande, hade M i
sina händer i kyrkomäns närvaro ett Innocentius
III:s brev (1206), varvid olyckligtvis

648 MAGNUS BIRGERSSON
blybullan lossnade (varför intyg om äktheten
måste utfärdas), Överhuvud synes M:s gärning
förutsätta en ganska omfattande bildning.
Birger, som sedan 1250 styrde riket med
full kunglig myndighet, förvärvade 1255
apostoliskt skydd för sin åtgärd att tilldela
sina söner ‘certas portiones in regno’ (vissa
andelar i riket). Han var nu änkling med
sönerna Valdemar, M, Erik och Bengt. EK
ger utan tidfästande en motsvarande uppgift.
‘Regnum’, ‘riket’, skall här tolkas som konungadömet,
dvs de kungliga rättigheterna,
inte riksterritoriet. Det har gällt att ge den
unge kungen och hans broder ett passande
underhåll. Vid samma tid skiftade Birger sigillstamp.
Den gamla stampen övertogs av M
och försågs med en ny omskrift, där denne
betecknades ‘iunior dux sweorum’ (unge
sveajarlen). Detta sigill är visserligen blott
känt i användning 1270–75, men omskriften
har relevans för faderns livstid. Häremot svarar
att då Birger kort före sin död 1266 åberopar
alla fyra sönernas godkännande av en
hans donation, M – som har liksom Erik och
Bengt nämnes f f g – betecknas med ett enkelt
‘dux’. Liksom Valdemar var utsedd att
efter fadern tillträda ‘konungadömet’, var M
således utsedd att tillträda ‘jarladömet’.
M tillträdde ‘jarladömet’, ett antal spridda
rättigheter och gods, och mottog enligt EK
därtill Nyköpings hus med Södermanland i
län. Hans ställning blev dock en helt annan
än faderns. Det knappa brevmaterialet
1267–73 ger klart besked att Valdemar nu
ensam företräder ‘riket’, medan M framträder
endast som hans broder (i familjeangelägenheter)
eller som den främste av stormännen.
M bar dock Birgers forna titel av ‘dei gratia
dux sweorum’ – där ‘dux’ nu utlästes ‘hertig’
ej ‘jarl’ – och hade ambitionen att återge
denna dess forna innehåll. Det bör erinras om
att jarlen sedan ett århundrade haft del av
riksstyrelsen och att under det senaste halvseklet
ingen personlig kungamakt utövats. Efter
några år begynner en förskjutning till M:s
förmån. Den (fragmentariska) norska Magnussagan
ser, här och framgent, det sv skeendet
ur Magnus Lagaböters synpunkt: genom
giften med döttrar till den danske kung Erik
Plogpenning var denne och Valdemar besvågrade.
Valdemars vänner i Sverige börjar
enligt sagan falla från omkr 1272; oroselement
inom familjen är emellertid brodern
Erik. EK, som återger en värdefull tradition
från M:s omgivning, talar om hur ‘hertigens
rote’ blev större än kungens, hur ‘hertigen
ville då mera råda’ och hur oenighet uppstod.
Tydligen gjorde M nu öppet anspråk på delaktighet
i kungamakten.
Som första utslag av tvedräkten har man
(med skiftande tolkning) sett det påvebrev
från kyrkomötet i Lyon 9 aug 1274, riktat till
‘hertigen, lagmännen, domarna och övriga
ädlingar’ i Sverige, vilket på begäran av de sv
biskoparna vänder sig mot missbruk och
överträdelser till kyrkans och den kristna
trons skada. Emellertid ingår detta i kyrkans
aktion för Folke Jonssons insättande som ärkebiskop.
Det kända exemplaret har tillkommit
Uppsalakyrkan; ett annat, okänt, kan förutsättas
ha varit riktat till kungen. Påvebrevet
visar sålunda att ovan angivet mönster —
hertigen den främste av stormännen – tilllämpades
ännu vid början av år 1274. Inom
ett knappt halvår hade dock en radikal förändring
inträtt. Påvebreven från Lyon 9 jan
1275 är tillkomna på Valdemars begäran. I
anslutning till kyrkomötets maning har han
ställt i utsikt sv korståg österut. Åberopande
ett vasallskap hos påven via den sv peterspenningen
begär han dennes stöd: oroselement
inom riket har satt upp en ‘rex Suecie de
facto’. Ärkebiskopen och Linköpingsbiskopen
får nu påvens fullmakt att ingripa. Vad som
här avtecknar sig är ett beslut av de sv stormännen
att kungamakten skall delas av kung
och hertig, eller att M t o m skall ha fadern
Birgers ställning. Att en förändring i M:s
ställning inträtt framgår av att en ”B
Mathei”, samtidigt som han kallar sig Valdemars
man, utbeder sig både kungens och hertigens
besegling, då han 22 aug 1274 disponerar
gods som han mottagit av Valdemar.
Valdemar hade sålunda hösten 1274 tagit
upp kampen för att återställa sitt kungadöme.
Det närmaste halvåret vilar i dunkel. Den
kallelse under straffhot att vid palmsöndagen
infinna sig i Vadstena, som Valdemar riktar
till sina män, bör snarast förläggas till 1275.
Att han ingalunda saknade anhängare och
resurser framgår indirekt av de ytterligtgående
anstalter M och Erik vidtog, sedan de
totalt brutit med brodern-konungen. De sökte
stöd hos Erik Klipping av Danmark, som

åtminstone Erik haft tidigare kontakt med
och som kunde vara benägen för en aktion
som försvagade krafterna bakom Erik Plogpennings
döttrars arvskrav. Genom ett avtal
på Sönderborg (Als) 1275 (utan dag) ställdes
100 krigare (med följen) – enligt EK 700
danska och tyska ryttare – till deras förfogande
mot 6 000 mark silver, för vilket en
borg (med underhållsområde) i Sverige sattes
i pant. Mot en sådan slagstyrka var Valdemar
utan utsikter. Sammanstötningen vid
Hova på Tiveden 14/15 juni 1275 innebar ett
militärt och politiskt sammanbrott för honom.
Ännu här är M:s personliga roll oklar:
uppträdde han personligen i Sönderborg,
gjorde . han själv en insats som anförare?
Motståndet var på kort sikt brutet, men för
M fanns många krafter att manövrera mot:
Valdemar, som inte utan vidare kunde frånkännas
rike och arv för sig och de sina; Erik,
som kunde väntas kräva M:s forna ställning;
de SV stormännen, beredda att utnyttja
kungamaktens kris; den sv kyrkan med påvens
uppdrag att bistå den rättmätige konungen;
den norske kung Magnus, angelägen
att åstadkomma sin svågers återinsättande;
den danske kung Erik, med stora fordringar
och innehav av en rikets berg; tyska städer
och furstar, beredda att köpa sig fördelar
inom riket. Det närmaste året skulle visa M:s
förmåga att göra sig till herre över situationen,
men fem år krävdes innan hans välde
var fast etablerat.
Valdemar hade flytt västerut över gränsen
mot Norge, . men återvände och blev då gripen
av M:s folk. Enligt EK hölls nu ett ‘hov’ i
Västergötland: en delning av riket beslöts,
som åt Valdemar lämnade Västergötland
med Dal och Värmland samt Småland. Härmed
kan sammanställas en (odaterad) ‘frivillig’
försäkran i Valdemars namn, uppsatt på
Askanäs (vid Mälaren), varigenom denne till
‘hertig’ M avstår sitt ‘ärvda rike’ och sin ‘krona’.
Någon motsättning behöver här inte föreligga.
Det gällde för M att snabbt nå en
uppgörelse, som tillmötesgick Valdemars
ofrånkomliga anspråk och därmed bröt udden
av tvekan om hans avsägelse kunde accepteras.
22 juli 1275 skedde den ceremoni på
Mora äng, varigenom Valdemar avsade sig
kronan och M ‘togs’ till konung. Redan samma
dag ‘tronsattes’ M i närvaro av det samlade
episkopatet i Uppsala domkyrka, vilken
MAGNUS BIRGERSSON 649
samtidigt mottog donationer av M och Erik.
Den senare antog nu titel av ‘dux’ och övertog
det gamla ‘jarladömet’.
På nyåret 1276 hade situationen åter ändrats
och M befriats från medhärskare inom
riket. Erik hade plötsligt avlidit (17 dec). Han
fick ingen efterträdare i sitt för kungamakten
farliga ämbete. Den fjärde brodern, klerken
Bengt, ryckte upp som M:s nära medhjälpare,
men utan annan benämning än ‘frater
regis’ (konungens broder). Valdemar, som i
dec residerat i Lödöse och med kunglig auktoritet
drivit politik med Holstein och Lübeck,
gick åter över norska gränsen, denna
gång för att ställa sina krav på återfående av
hela ‘riket’ under svågern kung Magnus’ beskydd.
Inför sommarens nordiska förhandlingar
stärkte M ytterligare sin ställning. Förhandlingar
med kyrkans man – som det förefaller
vid ett inte närmare känt möte i Tälje –
föregick kröningen i Uppsala pingstdagen
1276. Vid denna avgav han en forsäkran till
biskoparna att snarast ”skilja kyrkomännens
och kyrkornas rättigheter från kronans”, att
fritaga kyrkan från krigstjänst samt att –
sånär som på testamentsrätten som krävde
särskilda förhandlingar — efterkomma programmet
i påvebrevet 9 aug 1274. I vad mån
M härmed ‘köpte’ sin kröning är omtvistat;
man har pekat på att vissa klerikala krav
snarast bottnade i påvestolens skattekrav mot
det sv prästerskapet. Bevarade privilegiebrev
från samma tillfälle för Gotlands, Lübecks
och Rigas köpmän vittnar ytterligare om hur
M:s kungadöme nu sågs som en realitet.
M infann sig således (26 juni) som krönt
konung i Horsaberg vid Götaälvmynningen
till det fredsmöte kung Magnus utlyst och där
även kung Erik var företrädd. M och Valdemar
utsåg var sin nämnd, den förre av sv biskopar
och stormän, den senare av norska och
danska. Det krav som framfördes å Valdemars
vägnar var hans återtagande med full
makt över ‘riket’, varemot han var villig att
stå till svars för anklagelser. M lät erbjuda
‘Hälsingland’ (Norrland), Värmland och Dal
jämte 300 mark årligen som underhåll. Detta
bud – väsentligt sämre än föregående års
(vilket tydligen sågs som förverkat) – uppfattades
på Valdemars sida som en skymf, och
man lät förhandlingarna stranda. Sannolikt
var detta också M:s syfte.

650
Valdemar sökte nu andra lösningar. Han
återvände för en kort tid till Västergötland –
enligt EK för att vid ett ‘hov’ i ‘Sanda’ säga
upp avtalet med M och återfordra ‘riket’,
Hans nya möjlighet var att anförtro sin sak åt
kung Erik. Anledningen till att dennes och
M:s vänskap övergick i öppen fiendskap är
okänd. Sannolikt är den, åtminstone formellt,
att söka i uraktlåtenhet från M:s sida att fullgöra
avtalet i Sönderborg. I sammanhanget
hör hemma det bröllop M firade i Kalmar
nov 1276 med Helvig, dotter till greve Gerhard
I av Holstein, av ett furstehus med stort
inflytande på det danska riket. Det var ett
motdrag mot Valdemar, som nyligen förmält
en dotter med Helvigs broder, När M efter
elva år fann nödvändigt att söka påvens dispens,
uppgav han att äktenskapet avsett att
förhindra ett samgående mellan kung Erik
och greve Gerhard. Behovet av den sena dispensen
förklarades med att M tidigare haft
förbindelse med två kvinnor, besläktade med
Helvig i fjärde led. Med den ena, Sofia, hade
han varit trolovad, med den andra, onämnd,
haft en sexuell förbindelse. Kanske är dessa
upplevelser att förlägga till Erik Klippings
hov. M:s giftermå1 inträffade anmärkningsvärt
sent; behovet av tronarvinge hade infunnit
sig,
Den sv-danska fejden utbröt vid tiden för
bröllopet, då M:s här härjade i Skåne och
Halland, Kung Erik övertog vintern 1277 initiativet
med Valdemar i följe. Värend och
Finnveden härjades, Skara intogs och Axvall
belägrades. Ett avtal ingicks snart mellan M
och Erik. M erkände sin skuld, nu 4 000 mark
silver, och satte Lödöse hus och län i pant.
Sannolikt enades man också över huvudet på
Valdemar om dennes framtid. I ett senare
fördrag lovade de två kungarna att inte skydda
varandras fiender. Intressegemenskapen
var återställd.
Ännu hösten 1277 engagerade Valdemar
Eriks svågrar, markgrevarna av Brandenburg,
för sin sak, mot ett löfte att till dem
avstå Gotland. Även härvid tycks M ha
schackat honom genom ett fördrag med dessa
furstar. Det återstod nu för Valdemar blott
att träda i direkt förhandlingskontakt med M.
Vid ett möte i Skänninge (vintern 1277/78?)
upprepade han sin avsägelse av ‘riket’. Han
återfick sina arvegods. Tidiga annalnotiser
uppger att han mottog Västergötland och Ös-
MAGNUS BIRGERSSON
tergötland men avstod kungatiteln. Från
nyåret 1278 omtalas han och skriver sig
‘quondam rex’ (fd kung). Det är uppenbart
att han de närmaste åren ofta vistades i och
befattade sig med dessa landsdelar. Det finns
varken anledning att förkasta uppgiften eller
att ge den innebörden av en riksdelning. Sannolikt
har Valdemar till sitt underhåll dispouerat
kronans rättigheter i de två landen.
Knappt var Valdemar bragt under kontroll
förrän ett annat hot mot M:s monarki öppet
framträdde. Spridda notiser meddelar om
oroligheter under ledning av Johan Filipsson
(Aspenäsätten) och Filip Finvidsson (Rumbyätten).
Resningen förefaller ha begynt i
Skara. M:s svärfar, greve Gerhard, som tycks
ha inträtt i hans sold, tillfångatogs. Hans
drottning, Helvig, tog sin tillflykt till ett kloster.
Hans danske medhjälpare Ingemar Nilsson
dräptes. Jönköpings borg angreps, och dit
drog M:s härsmakt. Norröna källor omtalar
ett sv angrepp mot Norge och den norska
ledungsflottans sammandragande till landamäret.
Hur M red ut stormen är obekant –
han hade dock nu ryggen fri mot Danmark.
EK talar om list och lämpor, och härmed
stämmer att upprorsledarna under 1279 förekommer
i M:s närhet. Hur Valdemar under
orostiden förhållit sig är oklart, Han skall
ännu en gång ha fått avsäga sig kronan. Hans
ställning hade dock blivit ohållbar. Efter aug
1280, då han avvecklade godsinnehav, påträffas
han inte mer i Sverige. Enligt annalnotiser
hade han avträtt sin rätt i ‘riket’ och begett
sig till Danmark, övergivande sin gemål Sofia.
Från konciliet i Lyon hade påven 1274
påbjudit tionde i sex år av kyrkans ämbetsinnehavare
för att finansiera ett korståg. Först
1278 inleddes uppbörden i Sverige. Den blev
inte problemfri. M själv fick en påvlig anmodan
att återställa de medel han beslagtagit
under åberoende av sin trängda situation.
Strax härefter åtog sig biskoparna vid ett koncilium
i Tälje (16 okt 1279) för kyrkans räkning
en ‘välvillig gärd’ av alla dess jordagods
som bidrag till betalning av den genom krigen
ådragna skulden. Vad det gällde var uppenbarligen
att lösa in Lödöse från kung
Erik. Till samma möte hänföres av ålder en
samling statuter för den sv kyrkan. Dess sista
punkt ’De captivitate regum’ (Om fängslande
av konung) kan ses som en kyrkans reaktion

på det hot som M varit utsatt för under det
senaste året. Prelaterna hotade med bannlysning
dem som tillfångatog, fördrev eller
dödade den krönte konungen och förvägrade
den kröning som deltagit i sådant. – Det har
ifrågasatts (Schmid, Lönnroth) om det inte är
Valdemars kungadöme som här skall skyddas
mot M. Med här given tolkning av tronskiftet
finns dock inte anledning ifrågasätta dateringen
till 1279.
Källäget bidrar till att låta M:s fem första
kungaår framstå som en utdragen kamp för
att gentemot inre och yttre krafter hävda den
makt över ’riket’ han tillskansat sig. Tolkningsmöjligheterna
är flera: denna framställning
ligger närmast Roséns och Söderlinds
(sinsemellan delvis oöverensstämmande),
längre bort från Lönnroths, där kyrkomännen
menas endast ovilligt och till högt pris ha
accepterat M:s usurpation.
M:s regering är tiden för privilegiesamhällets
definitiva etablering, såväl genom kyrkoprivilegier
som genom lagstiftning. Det svåra
källäget gör dock att det ej kan uteslutas att
liknande lagstiftning, nu saknad, tillkommit
under det föregående kvartseklet. Det är dock
klart att en samhällsutveckling pågått, som
under M fick sina lagliga konsekvenser.
Den frihet från kunglig uppbörd (böter och
skatter), som tidigare kungar beviljat kyrkan,
betraktades som begränsad till deras regeringstid
och icke omfattande de nya pålagor
som tillkommit genom personliga prestationers
övergång till skatt. Under Valdemars
tid hade andliga institutioner genom enskilda
kungabrev beviljats immunitet. Det generella
privilegiebrev, som förebådats vid M:s kröning
1276, utfärdades vid Helvigs kröning i
Söderköping 29 juli 1281. Kyrkan i dess helhet
gavs frihet från såväl stående skatter som
kommande pålagor; biskoparna skulle uppbära
böter av brukarna av kyrkojord. Dock
omfattade icke privilegiet senare förvärvad
jord och frånhände icke kungen rätt att förhandla
om frivilliga gärder (som skett 1279).
1281 års privilegium – förnyat och fört fram i
tiden (till 1302) av sonen Birger – utgjorde
intill reformationen grunden för kyrkans särställning
inom det sv samhället. Den världsliga
aristokratin reagerade negativt mot detta
omfattande frälse utan tjänst — måhända redan
i samtiden, i varje fall efter M:s död.
Privilegiebrevet har setts som ett uttryck för
MAGNUS BIRGERSSON 651
att M:s kungadöme alltifrån sitt etablerande
var beroende av kyrkomännens stöd. Helt
kan detta synsätt inte avvisas, med tanke på
de osäkerhetsfaktorer som förelåg inom den
egna familjen och inom aristokratin. Dock
har man underskattat den frihet kyrkan faktiskt
redan åtnjöt. Privilegiebrevet bör ses
som en åtgärd bland flera, avsedda att etablera
ett fast läge inom en samhällssektor.
Motsvarande reglering av världsligt frälse
skedde vid ett möte i det kungliga palatset på
Adelsön (i Mälaren), sannolikt 27 sept 1280.
En månad tidigare hade sluträkningen gjorts
upp med 1278 års upprorsmän: på Sthlms
slott hade Johan och Birger Filipssöner samt
deras systerson Johan Karlsson (Fånöätten)
avrättats. ’Alsnöstadgan’ är ett utslag av den
reglerande verksamhet som ägde rum vid de
återkommande mötena mellan kung, biskopar
och stormän. Dess första punkt är en
stadga om gästning med förbud mot våldgästning
och ingående reglering av böndernas
skyldighet mot vägfarande. Från denna
skyldighet fritages vissa grupper på grund av
’värdighet’ och/eller ’arbete’, utfört för kungen,
dvs kungens egna gårdar samt biskopars,
riddares och svenners ’av vapen’ gårdar. (De
världsliga stormännen är här och senare införda
i riddarväsendets kategorier.) Den andra
punkten innebär en bekräftelse av fadern
Birgers fridsstadganden. Den tredje – som
främst tilldragit sig eftervärldens intresse –
fritager från ’all kunglig rätt’ ’våra män’ och
’vår käre broder Bengts’ män jämte brytar
och landbor, liksom biskoparnas ’svenner’,
under motiveringen att de ’följer med råd och
hjälp’; samma ’frälse’ beviljas alla som tjänar
med stridshäst, ’vem de än tjäna’. Den fjärde
och sista punkten förbjuder länsinnehavare
och lansmän att självrådigt uttaga prestationer
av bönderna.
Sedd som helhet är ’Alsnö stadga’ en
kungamaktens reaktion mot de senaste årens
laglöshet och ett försök att i dess intresse
utforma den samhällspyramid som börjat bildas
under de senaste årtiondena. De självägande
bönderna, som mist sin ställning av
väpnade män, måste skyddas från en ’feodal’
utveckling — att söka skydd hos en herreman
undan övergrepp — och förbli en lojal resurs
för kungamakten. Den tillgång som låg i stormännens
och biskoparnas modernt väpnade
ryttarföljen måste knytas till kungamakten

652 MAGNUS BIRGERSSON
genom att ’frälse’ motiverades med prestationer
i dennas tjänst. Detta kunde ske genom
att göra det ’man’-förhållande till kungens
person, som gällde de egentliga, edsvurna
‘konungsmännen’, åtråvärt också för biskoparna
och de stormän, som av gammalt åtnjöt
särskild hedersbot (Þukkabot), för deras
‘mäns’ räkning. Alla krigsmän skulle sålunda,
direkt eller indirekt, vara konungens
‘män’. Avståndet från ’kunglig rätt’: skatter,
böter, gästning, var uppenbarligen icke ett för
högt pris för detta. Sannolikt var det dock i
viss utsträckning fråga om en legalisering av
praxis, friheter som de mäktiga redan tagit
sig för egen och sina ’mäns’ del. ’Frälset’ var
knutet till personen (inte till egendomen).
Någon gradering av motprestationens omfattning
förekommer inte. Bådadera styrker
att det är fråga om en reglering av redan
existerande förhållanden. — Flera tolkningsmöjligheter
föreligger; den här föredragna
överensstämmer närmast med Roséns.
Den andra (bevarade) stadgesamlingen
härrör från ’samtalet’ i Skänninge 1284. Dess
punkter gäller: 1) frid i det land inom riket
där kungen vistas; 2) förbud mot ’lönnligt
samband’, särskilt ’välborna mäns’; 3) gårdsrätt
gällande riddare och svenner av vapen;
4) kungens skyddande av änkor, faderlösa
barn och ålderstigna ’män’; 5) förbud mot att
utan kallelse komma till kungens ’samtal’; 6)
reglering av deras följen ’som vi tarva att ofta
se med oss’, nämligen hertig Bengt (40 hästar),
biskoparna (30), ’andra av vårt råd’
(12), riddare, svenner av vapen och kaniker
(4), övriga (2). ’Skänninge stadga’ visar det
hierarkiska samhälle i funktion vars förutsättningar
gavs i ’Alsnöstadgan’. Allt utgår här
från konungen: ’välborna män’, alias ’riddare
och svenner av vapen’, skall vara lojala och
disciplinerade, stå till förfogande på hans villkor
men i gengäld åtnjuta beskydd för sin
ålderdom och för sina efterlämnade. Förbudet
mot ’lönnligt samband’ utmynnar i hot
om ’skövling’ (konfiskation) och landsflykt,
”om det befinnes att det ej skall vara hårdare
plikt”. Förbehållet har antagits åsyfta en nu
saknad ”särskilt åt olika slag av politiska högmålsbrott
ägnad kunglig stadga”, till formen
likartad Alsnö- och Skänningestadgorna
(Hjärne). En sådan ’majestätsbrottsstadga’
kan ha tillämpats då Filipssönerna dömdes
från liv och gods (1280) ’pro ipsorum graui-
bus et notoriis excessibus’ för sina ’stora och
märkliga brott’).
En nyckel till denna lagstiftning utgör ett
brev, utfärdat av M:s bror Bengt (1282), vilket
kungör en uppgörelse mellan denne, med
M:s samtycke, och ’Helena’, änka och dotter
till ’Holmger’ och ’Filip’. Om dessa senare
säges: ”Enär de hade stämplat till att döda
härskaren och hans förnämste, som äro en del
av hans kropp, ha de gjort sig hemfallna under
den juliska majestätslagen.” Vad som här
åberopas är ett edikt av år 397, ingående i
Corpus juris civilis (C. 9, 8, 5. Quisquis cum
militibus; Hjärne). Det i sv rätt tidigare
okända majestätsbrottet åberopas också senare
vid uppgörelserna med Algotssönerna
och med Gotland. Har framträder en ingående
kännedom om romersk rätt, som saknar
tidigare sv motsvarighet.
Skänningestadgan förutsätter ett konungens
’råd’. Strävan att formalisera den närmaste
rådgivarkretsen kan spåras några år
bakåt och är knuten till tronföljdsfrågan. För
M var denna från hans tillträde akut. Av
bröderna var Erik avliden utan arvingar,
Bengt klerk, medan Valdemar utom döttrar
hade sonen Erik, vilkens existens var besvärande
för M. Den förstfödde i äktenskapet
mellan M och Helvig, sonen Erik, avled 1279.
Vid samma tid föddes sonen Birger. Redan
1281 lät M ett stormannamöte hylla honom
som sin efterträdare. Följande år avtalades
om blivande äktenskap mellan honom och
Erik Klippings äldsta dotter. Nära samtidigt
(före 24 juni 1282) är ett fragmentariskt känt
utkast till en stadga som reglerar hur en krets
’consiliarii’, i vilken bl a biskopar och kansler
ingår, skall nyrekryteras vid dödsfall. Förutsättning
är att myndig konung inte finns. I
samband med hyllningen av Birger bör också
sättas den av M:s rådgivare utgivna akt enligt
vilken M efter Valdemars frivilliga avsägelse
endast motvilligt och därtill trugad åtagit sig
kungavärdigheten.
Vid mötet i Skänninge 1284 valdes Birger
till konung, medan hans yngre bror Erik utsågs
till ’dux Swecie’. En ny värdighet, hertig
av Finland, tilldelades M:s bror Bengt. Året
därpå uppsatte M ett vidlyftigt testamente.
Som dettas exekutorer insattes drottningen,
Bengt, biskoparna, kansler och drots samt
övriga rådsledamöter. Där hänvisas till en
överenskommelse, träffad med ’rådet’ vid

Skänningemötet, angående M:s efterlämnade
skulder. Uppbörd och utbetalningar för fullgörande
av testamente anförtros vederbörande
biskop samt kansler och drots.
M:s regeringssystem avtecknar sig här tydligt.
Hans närmaste man var Bengt; denne
betecknas i regel ’kungens broder’, intill dess
han utrustas med titel av Finlandshertig.
Sveahertigdömet var förbehållet näst äldste
kungasonen, men Bengt synes i praktiken ha
fyllt hertigens plats, även sedan han 1286
blivit biskop i Linköping. Herredagar –
’hov’,’samtal’ – hölls årligen. Till dem samlades
en vid krets; det framgår av försöket
1284 att reglera tillträdet. En trängre krets av
rådgivare och tjänstemän kan dock urskiljas.
Biskoparna (utom de i Växjö och Åbo) hörde
dit – mest betrodd var Anund i Strängnäs.
Bland världsliga rådgivare framstår Bengt
Magnusson (Folkungaättens lagmansgren),
Magnus Jonsson (Ängel), Svantepolk Knutsson,
Ulf Holmgersson (Anna), Anund Haraldsson
och Knut Mattsson. Härtill kommer
drotsen Magnus Rangvaldsson och marsken
Håkan Tunason. Den förkärlek för ’utländska
män’ EK tillägger M kan blott beläggas med
brandenburgaren Werner Brunkows namn.
Ett kanslersämbete skapades genom förening
med det av M inrättade dekanatet vid Linköpings
domkyrka. Förste, kortvarig innehavare
var Brynjulf Algotsson, före upphöjelsen
till biskop i Skara. Han följdes av brodern
Peter, som kan förmodas ha varit inflytelserik
och stått för receptionen av romersk rätt.
Denna trängre krets kan ej hävdas sammanfalla
med begreppen ’consilium’, ’consiliarii’,
en vidare krets av kungens medhjälpare, avsedd
att träda i funktion i myndig konungs
frånvaro. Det jämförelsevis täta källmaterialet
för 1280-talet tillåter sålunda konstaterandet
av ett regeringssystem, som framstår som
både fast och differentierat.
Vid 1280-talets början svntes M:s kungadöme
konsoliderat. Valdemar hade lämnat
riket, stormannaoppositionen var likviderad.
Samarbetet med danske kungen var återupprättat
och befäst. Erik Klippings kungadöme
var dock vacklande från 1282 till hans våldsamma
död 1286. Oppositionen hade sitt
centrum i kungaättlingarna. Det betydde ett
förnyat stöd för krav ställda av Erik Plogpennings
döttrar, Sofia, Valdemars gemål, och
Ingeborg, Magnus Lagaböters änka, och ett
MAGNUS BIRGERSSON 653
samarbete mellan den danska oppositionen
och den norska förmyndarregeringen. Valdemar
kom i besittning av Sofias hemgift, städerna
Malmö och Trelleborg. Illavarslande
var det förbund, Restocker Landesfrieden,
med udd i första hand mot markgrevarna av
Brandenburg, som ingicks av nordtyska furstar
och städer.
’Skänningestadgans’ vaktslående kring
kungens personliga säkerhet kan ses mot denna
bakgrund. Likaså att M 1285 lät sina rådgivare
i aktens form råda till fängsligt förvar
av Valdemar, som sades trots sin avsägelse
konspirera mot riket och genom sin livsföring
väcka anstöt och avsky. M inträdde som
målsman för den omyndiggjorde brodern och
hans familj, förvaltade deras sv gods och föranstaltade
politiskt lämpliga giften för döttrarna.
Dubbelbröllop hölls 1285 för Rikissa
med hertig Przemyslaw av Kalisz och för
Marina med greve Rudolf av Diepholz. Familjealliansen
med Erik Klipping stärktes genom
att påvlig dispens 1284 utverkades för
det kommande äktenskapet mellan fyrmänningarna
Birger och Märta.
Vid samma tid skedde en strömkantring i
den nordiska politiken. Den norska regimens
mot de tyska handelsintressena riktade politik
förde till att Rostock-förbundet vände sin
udd mot Norge och närmade sig Erik Klipping.
Inför handelsblockaden blev Norges
ställning snart förtvivlad, och underhandlingar
inleddes. Under M:s beskydd hölls midsommaren
1285 ett fredsmöte mellan norrmännen
och de tyska städerna på Gullbergshed
vid sv-norska gränsen – en triumf
för M, som nio år tidigare av Magnus Lagaböter
varit stämd till mötet vid Horsaberg
strax därintill. Det uppdrogs åt honom att
som medlare fälla dom vid ett senare möte i
Kalmar. Domen 31 okt 1285 innebar ett totalt
tillgodoseende av städernas krav. Den
potentiella motståndaren Norges svaghet var
brutalt demonstrerad. En intressegemenskap
med städerna var upprättad. Inom den nordtyska
furstepolitiken hade M stärkt sin ställning.
I samband härmed kan sättas den uppgörelse
M kort före domslutet träffade med Gotland.
Redan vid kröningen 1276 hade öns
gutniska och tyska köpmän erhållit förmåner,
som ställde dem i paritet med inhemska köpmän
i sv städer. Denna gång dikterade M

654 MAGNUS BIRGERSSON
villkoren genom sina ombud, Anund Haraldsson
och ärkedjäknen i Uppsala Johannes
Odulphi. Gutarna åtog sig full ledungsplikt,
normalt i form av ledungslama; de lovade att
icke skydda och bistå män som fördrivits från
Sverige för överträdelser mot ’regia majestas’
(kungliga majestätet). M tillgav dem deras
överträdelser, bekräftade deras rättigheter
och tillät deras karelska handel. Avtalet ger
antydningar om Gotlands roll under orosåren.
I sig innebar det att de tyska städer från
Lübeck till Riga, som M samtidigt främjade
genom skiljedomen, offrade Visby i och med
att Gotland knöts fastare till riket, ett utslag
av den pågående omfördelningen av handelsmakten
på Östersjön.
Händelserna 1284–85 visar hur säkert M
nu satt i sadeln. Samma gäller komplexet av
politiska händelser 1288 – vilkas inbördes
sammanhang är oklart. Efter mordet på Erik
Klipping stödde M förmyndarregeringen för
Erik Menved och ingick, med greve Henrik
av Gleichen och Werner Brunkow som sina
ombud, avtal med Erik Klippings änka drottning
Agnes om äktenskap mellan Erik
Menved och sin egen dotter Ingeborg (bd
20), således ett framtida dubbelt svågerskap
mellan kungahusen. I samband härmed står
M:s dispensansökan för äktenskapet med
Helvig. Så togs Valdemar – under okända
omständigheter återkommen — i förvar på
Nyköpingshus, tydligen jämte sonen Erik, i
enlighet med tidigare beslut.
En motsvarighet, mindre våldsam, till Filipssönernas
resning tio år tidigare utgjorde
brytningen mellan M och den ledande kretsen
i Västergötland, lagmannen Algot Brynjulfsson
och hans söner, Yttre fakta ger en
föreställing om krisens bredd och djup. Folke
Algotsson bröt edsöret genom rov av Ingrid,
dotter till den M närstående Svantepolk
Knutsson och trolovad med den danske
marsken. Han förde henne till Norge, och dit
flydde flera av hans bröder, bland dem Peter,
M:s betrodde kansler. Lagman Algot berövades
sin frihet, sonen Brynjulf, biskop i Skara,
måste ingå en förödmjukande förbindelse under
bannhot och gå i borgen för fadern. Brudrovet
ensamt kunde knappast fått dessa följder:
man anar en opposition mot M:s inre och
yttre politik.
Den nya regleringen av Gotlands ställning
1288 hade sitt ursprung i lokala förhållanden:
konflikten mellan Visby och landsbygden.
Vare sig inblandning utifrån förekom eller
icke, var det upplagt för sådan och därmed
anledning för M att kraftigt inskrida. Parterna
kallades till Nyköping och underkastades
förlikning och förelägganden som ytterligare
beskar landets och stadens frihet. Om
landsmenigheten är blott bekant att den
ålades böter och vite. Stadens bevarade förbindelse
motiverar böterna med kränkningen
av ’det kungliga majestätet’, utlovar obrottslig
lojalitet och ställer åtagandena dels under
bannhot, dels under garanti av samma östersjöstäder
som gynnats av skiljedomen 1285.
Än en gång hade M lyckats knyta Gotland
och Visby fastare till riket och samtidigt stärka
förbindelsen med de tyska städerna.
M dog på Visingsö, ett av de gamla kungasätena,
18 dec 1290. Två veckor tidigare hade
han på stamgodset Bjälbo förrättat ett godsbyte.
Han utbad sig besegling av sonen Birger
’rex junior’, bröderna Valdemar och
Bengt, biskop Anund i Strängnäs samt Magnus
Jonsson, Anund Haraldsson, Ulf Holmgersson
och Werner Brunkow; åtminstone de
fyra senare torde ha närvarit. Innan M begravts
juli 1292, var av dessa ej längre i livet
kungabrodern Bengt, biskop Anund, Anund
Haraldsson, sannolikt ej heller Ulf Holmgersson
och Werner Brunkow. Det är en viktig
omständighet vid betraktandet av det dunkla
maktskiftet efter M:s död att hans ganska
fasta trängre rådgivarkrets snabbt föll sönder.
Tillfället var kommet för viljor, som av M
hållits tillbaka, att göra sig gällande.
M:s femtonåriga regeringstid har betecknats
som ”en av vår historias allra betydelsefullaste
och mest ingripande epoker” (Tunberg),
I förvaltningshistorien utgör den ett
viktigt led men ej ett avgränsat skede. Kronans
borgbyggande fortgick och ställde krav
på underliggande områden för byggenskap
och underhåll av krigsfolk. Såväl borgfögderier
som andra förvaltningsområden låg direkt
under kronan. Upplåtelser av kronoinkomster
och -gods till enskilda skedde i ringa utsträckning.
Alsnöstadgan vänder sig mot
maktmissbruk från ’länsmännens’ sida mot
bönderna. Samma tema avhandlas i en stadga
från 1281 för Öland, som lagts under det
nya Borgholm. Böndernas skyldigheter gentemot
borgen regleras här i detalj. Ett (odaterat)
kungabrev till ’Hälsingland’ vittnar om

svårigheter och missnöje. M hävdar att han
övertagit riket utan tillgångar, illa åtgånget;
krigsmakten har utökats och kräver sitt underhåll.
Han tackar för utgörandet av gärder,
som han erkänner vara frivilliga och utomordentliga.
Näringspolitiken kan lika litet urskiljas till
ett skede. Källmaterialet är knappt och ej
alltid möjligt att knyta till M. Det har hävdats,
att han gjorde en avgörande insats för
att till det sv bergsbruket överföra organisation
och teknik från det av de braunschweigska
hertigarna behärskade Rammelsberg
i Harz (Tunberg); frågan måste här
lämnas öppen. M:s stadspolitik är något bättre
känd genom brev för det nya Jönköping,
där ett kungligt fäste uppfördes. Den ansluter
nära till den gängse kontinentala genom avsikten
att koncentrera handeln till marknader
i staden, förbehållna dennas borgare, genom
inrättande av ett stadens råd och utskiljande
av staden till en särskild rättskrets. Myntpolitiken
skymtar i M:s testamente. ’Mynthus’
omtalas i inte mindre än åtta städer och torde
– utom genom myntslagning – ha tjänat
som växlingskontor och kontrollanstalter i
kungamaktens intresse.
I M:s ojämnt kända itinerarium får Sthlm
ökad betydelse under hans sena år. Stadens
privilegier och brev saknas dock helt. 1286,
1288 och 1289 hölls herredagar där. Testamente
1285 visar en inriktning mot Sthlm:
han valde sin gravplats i franciskanernas
(minoriternas) kyrka där. Ett konvent fanns
sedan femton år, troligen redan från början
förlagt till nuv Riddarholmen. M ägnade under
dessa sena år en rad donationer åt detta
samfund – ej minst för att befordra bygget av
sin gravkvrka — liksom åt det systrakonvent
av klarissornas regel, franciskanernas kvinnliga
gren, som han ville inrätta där. Detta
Klara kloster gav han den forna hospitalstomten
på Norrmalm, och för dess skull bytte
han systematiskt till sig gods i stadens närhet.
I samband med en herredag juli 1289 invigdes
systraklostret, där M:s dotter Rikissa
skulle inträda. Ett stort riddarslag hölls på
platsen, och bland de dubbade var unge
kungen Birger och hertig Albrekt av
Braunschweig.
Dubbelceremonin på Norrmalm är den
sista stora scenen i M:s liv. I båda sina moment
är den signifikativ. Hans förhållande till
MAGNUS BIRGERSSON 655
aristokratin hade varit komplicerat: gentemot
de uppsvenska Filipssönerna och de västgötska
Algotssönerna häftiga växlingar mellan
samförstånd, öppen konflikt och skoningslös
exekution. Benägenheten att ta i anspråk
lojala och världsvana utländska män är
oförneklig. M kunde dock räkna med en trogen
krets inhemska stormän. Ett aktivt arbete
härför framträder i de påvliga dispenser han
utverkade för äktenskap i förbjudna släktled
mellan hans kvinnliga fränder och stormän.
Alsnö- och Skänningestadgorna har väckt
frågan om M förde en ”aristokratvänlig” politik
eller ej. Ett svar är att hans monarki
förutsatte tillvaron av en i krigiska och fredliga
uppgifter väl förfaren, ekonomiskt stark
aristokrati, för egen och sina ’mäns’ del knuten
till kungens person med löftesband. Ett
medel härför var att tvinga in det sv stormanna-
och krigarelementet i riddarväsendets
former. Däremot märks ingen benägenhet
för en ’feodalisering’ i form av förlänande
av kronans rättigheter och tillgångar.
På motsvarande sätt var kyrkan en högt
utvecklad samhällsmakt som inte kunde lämnas
utanför det nya kungadömet. M gick här i
faderns fotspår. Han gav kyrkan en vidsträckt
immunitet och gjorde under sina tidiga
kungaår omfattande donationer och stiftelser
vid domkyrkorna på kungaättens och kronans
bekostnad. Särskilt främjades Uppsala,
metropolitankyrkan. — Där deponerades det
arkiv av statsdokument som hopbragts hos
M, sannolikt genom hans eget förordnande
inför bortgången utan myndig efterträdare. —
I gengäld ställdes krav på biskoparna att med
sin auktoritet, sina ryttarföljen och sina kyrkors
tillgångar utgöra ett stöd för monarkin.
Biskopar och prelater utgjorde ena halvan av
rådgivarkretsen. Socialt var de till stor del av
samma ursprung som de världsliga rådgivarna,
men i riksstyrelsen kunde de vara mer
användbara.
M:s förhållande till religionen ligger på ett
annat plan. Utan tvivel var han uppriktigt
angelägen om den egna själens frälsning. Han
förvärvade av påven tillstånd att utse åt sig
en biktfader med rätt att meddela syndaförlåtelse
och avlösa löften (1281) samt rätt att i
enskilt kapell fira massa efter romerska kyrkans
ordning (1284). Hans testamente, uppsatt
i Skara vintern 1285 — kanske under akut
svaghet — är ett omfattande dokument med

656 MAGNUS BIRGERSSON
noggranna föreskrifter om de många legaten.
Det löfte M efter Lyon-konciliets (1274) maning
givit att befria det heliga landet, liksom
ett löfte om korståg till Livland, skulle lösas i
silver. Alla rikets domkyrkor, kloster och hospital
och alla kyrkor, i vilkas socknar kungaeller
kronogods fanns, fick gåvor – domkyrkorna
med preciserade anvisningar. Fullgörandet
av testamentet måste ha utgjort en
tung belastning på kronans finanser tiden efter
hans död. Det personliga engagemanget
framträder främst i den stora gåvan till släktens
gravkyrka, cisterciensernas Varnhem,
och i legaten till minoriterna. Ett stort belopp
destinerades till Franciscus’ vilorum i Assisi.
Minoritkyrkan i Sthlm mottog skrudar och
kärl från M:s personliga kapell. Var i riket
han vid sin död än befann sig, skulle han –
efter ev uppehåll i närmsta minoritkonvent —
föras till sin utsedda gravplats. Den åldrande
M synes ha varit starkt sysselsatt med tankar
om sin död, sin själ, sitt namn, och därvid — i
likhet med andra furstar i samtiden – fäst sig
vid de ’små bröderna’. Före sin död skulle M
dock för sitt kapell på Sthlms slott mottaga en
relik av oskattbart värde. Filip IV begåvade
honom med en tagg av Kristi törnekrona, de
franska kungarnas hedersgåva till kolleger.
Närmare omständigheter är okända. Taggen,
innesluten i en kristall hållen av en ängel,
hörde till de klenoder sonen Birger 1311 överlämnade
i Uppsala domkapitels vård.
Det nu befintliga gravmonumentet framför
högaltaret i nuv Riddarholmskyrkan, en
tumba, på vars lock M:s gestalt är skulpterad,
är liksom det över konung Karl Knutsson
utfört omkr 1574 av Lucas van der Wendt
på föranstaltande av Johan III. En äldre
motsvarighet är känd endast genom en upptecknad
gravinskrift, en klagodikt på latin.
Vid undersökningar 1914–20 påträffades under
tumban en gravkammare, innehållande
två likkistor samt ben av sju individer. En av
dessa bestämdes genom läge och levnadsålder
vara M. Rekonstruktion och analys av
skelettet ger bilden av ”en högrest man” med
kraftigt överansikte, vilken lidit av ”svårt kroniskt
lung- eller hjärtlidande”, medförande
deformationer av extremiteternas ben
(Fürst). Härmed kan sammanställas EK:s
bild av den unge M som ”något svart och
mager” — anledning för svägerskan Sofia att
ge honom spenamnet ”ketla böter” (kittel-
flickaren). En kalkmålning från senare 1300tal
i en blindnisch i kyrkans ursprungliga sydfasad
föreställer en konung, i högra handen
hållande en spira, i vänstra en modell av
kyrkan. Utan tvivel avser bilden (som haft en
kvinnlig motsvarighet) M, men någon porträttlikhet
är inte att räkna med.
M är samtida med Edvard I av England,
Filip IV av Frankrike, Rudolf av Habsburg,
Peter III av Aragonien. Avståndet är i många
avseenden stort till dessa härskare över högt
utvecklade länder, där högmedeltidens feodala
samhällsskick nu övergick i senmedeltidens
ständersamhälle, där ekonomin var
starkt differentierad och där furstemakten
byggde på avancerad administrativ och militär
teknik. Ändå finns här beröringspunkter,
förklarliga med tanke på att det sena 1200talets
sv samhälle utmärkes av ett intensivt
tillgodogörande av kontinental civilisation.
I dansk och norsk historievetenskap har ett
diskussionstema varit om högmedeltidens
kungar personligen utövat avgörande inflytande
på yttre och inre politik, förvaltning
och lagstiftning eller om de bör ses som ’redskap’
för aristokrati och kyrka. Vad gäller M
är det inte möjligt att tolka förloppet under
hans regeringstid med bortseende från hans
idéer, vilja och förmåga. Hans individuella
betydelse framstår dess klarare genom kontrastering
mot företrädaren Valdemar och efterträdaren
Birger, liksom i betraktande av
det politiska systemskifte hans frånfälle innebar.
Det sv kungadöme, som trots allt gick
vidare inom ätten under ett sekel, var väsentligen
hans skapelse, vida skilt från det föregående
kunga-jarladömet. Hans politiska gärning
kännetecknas av en utpräglad taktisk
och strategist begåvning. Taktisk i förmågan
att gripa rätt i de talrika inre och yttre krissituationerna
samt att hantera kyrkan och aristokratin
vid koncilier och ’samtal’. Strategist
i förmågan att följa långsiktiga mål, att bemästra
de stora samhällstendenserna och att
utnyttja tillämpliga moment av den europeiska
civilisationen. Viktiga rådgivare kan utpekas,
men de kan inte hävdas ha, enskilt eller
gemensamt, tryckt på kungen sin vilja. M:s
personlighet rymmer både den storlinjige och
skrupelfrie politikern och den noggranne iakttagaren
av alla de ceremonies som krävdes för
namnets rykte och för själens frälsning.
Utom Erik den helige har ingen medeltida

sv kung betytt så mycket efter sin död som M.
Kyrkan förevigade sin välgörare: statuter för
ärkestiftet från omkr 1300 förelägger varje
präst att årligen förrätta en mässa ’pro anima
felicis memorie domini Magni’ på dödsdagen
18 dec; sålunda är M:s namn tillagt på denna
dag i Vallentunakalendariet samt återfinnes i
domkyrkans kalendarium (1344) med hög
festgrad. Att Stockholmsminoriterna högtidlighöll
sin gravsatte beskyddare är självklart:
deras firande av själamässor understödjes av
ett bevarat kungabrev från 1362.
De nedskrivna lagarna påminde om M.
Upplandslagen (1296) förklarar i sitt förord:
”Och vi följa i denna lag våra fäder Erik den
helige, Birger jarl och konung Magnus.” I
dess köpmålabalk var Alsnöstadgans gästningsbestämmelser
införda under påpekandena
”denna lag gav oss konung Magnus”,
”detta gav den gode konung Magnus” – likaså
i Västmanna- och Södermannalagarna.
Östgötalagens vådamålsbalks flock om kvinnas
stöld och målsmans ansvar inleddes:
”denna lag gav konung Magnus”. Hälsingelagens
ärvdabalk erinrade om hur järnbörd
som bevismedel blev avskaffad ”i kung Magnus
dagar” (vid mötet i Sthlm 1286). En
kunglig stadga för Närke (1330) åberopar för
storleken av riddares och svenners ’av vapen’
följen vid gästning en okänd Närkeslag som
given av M; möjligen åsyftar anknytningen
till M just bestämmelsen i fråga.
Både i kyrkan och på tinget fick sålunda
senare generationer regelbundna påminnelser
om M:s fromhet och rättsinnighet. En
officiös aristokratisk tradition framträder i
EK, författad omkr 40 år efter M:s död. Han
framställes där som ”en mild konung och
god”, beskyddare av klosterfolket och främjare
av allt ridderligt väsen; enda ofullkomligheten
är svagheten för ’utländska män’.
Hans eftermäle blir att ”han gav god rätt i
sina livsdagar, mycken frid och stark aga”.
Birgitta företräder en inofficiell tradition
med rötter inom den världsliga aristokratin. I
en revelation (II 30) kontrasteras mot ”en
helig man” (Brynjulf Algotsson) ”den som
folket i landet kallar helig”. Orättmätigheten
häri döljes genom ”prelaternas vinningslystnad
och lojheten hos dem som undersökt saken”.
Frågan om han befann sig i skärselden
eller i helvetet lämnas öppen. En senare syn
(VIII 48) går till rätta med tre kungar, av
42–Sv biogr lexikon XXIV
MAGNUS BIRGERSSON 657
vilka en är i den eviga fördömelsen. Denne
har med orätt tillskansat sig riket, stiftat
orättfärdiga lagar och med nya skatter tyngt
folket, resande och köpmän. Han har haft en
ond vilja men utfört goda gärningar och
fromhetsverk för skenets skull. Det förunnades
honom ”att vara vis och förståndig i
sitt tal, räknas såsom vis av de flesta och bli
ärad i sin livstid” och få ”ett i världens ögon
vackert och önskligt slut”, — ”Det är de stukade
aristokratiska stormännens känslor och
omdöme” (Steffen).
Det är således klart att M under sonsonen
Magnus Erikssons tid åtnjöt rykte som en
’rex justus’ inom både det andliga och det
världsliga samhället, ja bland folket t o m sågs
som en helig och undergörande man. Detta är
viktigt att konstatera inför det problem som
hans tillnamn innebar, Tillnamnet ’ladulås’
– ’ladalås’ uppträder allmänt från 1400-talets
början. Tidigaste belägget är möjligen
rubriken ’Epythafium regis magni ladhalas’
till en text av en latinsk klagodikt över den
’milde’ kung M:s bortgång, införd omkr 1400
i Stockholmsminoriternas handskrift A 21
KB. Att märka är att tillnamnet icke förekommer
i själva dikten, vilken torde ha hämtats
från det dåvarande gravmonumentet.
Äldsta daterbara beläggen är i den franciskanska
Visbykrönikan (avslutad 1412) och i
Brynjulf Algotssons kanonisationsprocess
(1417), där den dåvarande Skarabiskopen
uppger att M ”säges i Stockholm lysa genom
underverk” – i viss motsats till en samtidigt
meddelad lokal tradition om M:s orättvisa
förföljelse av Brynjulf, Den kult av M som här
åsyftas kan beläggas genom att omkr 1440 ett
altare i Sthlms minoritkyrka uppges vara beläget
intill ”helga konung Magnus grav”. Vid
samma tid (1442) fick franciskanerna tillstånd
att i Uppgränna på Holaveden (mitt
för Visingsö) bygga ett kapell för vägfarande
till ära för ”helga konung Magnus ladulås”.
Senast från samma tid är den notis i Stockholmsminoriternas
diarium som låter bönderna
på sina skuldror bära den döde kungen
från Visingsö till Sthlm. Lilla rimkrönikan
(omkr 1450) vill förklara tillnamnet: ”Allmogen
mig ty Ladulås kalla: /jag fridade rika
och fattiga alla/ och bad dem sätta knapp för
lada/ och frukta sedan ingens skada. ” Tillnamnet
förknippas således med Alsnöstadgans
reglerande av gästningen, övertaget av

658 MAGNUS BIRGERSSON
svealagarna; härtill ansluter Olaus Petri i sin
krönika – med udd mot sin egen konung.
Frånvaron av adekvat källmaterial från
1300-talets senare hälft omöjliggör en fixering
av tillnamnets tillkomst och spridning. Ett
enstaka ställe (1385) visar hur M folkligt benämndes
”konung Magnus gamle” (till skillnad
från sonsonen). En teori har framförts att
tillnamnet långtifr¨ån att vara ett hedersnamn
ursprungligen var ett smädenamn, där ’ladulås’
betecknar ett lås som överheten sätter på
bondens lada för att med kvarstad belägga
hans spannmål som pant för oguldna utskylder.
Med denna innebörd skulle namnet vara
samtida; franciskanerna skulle sedan genom
folkliga predikningar ha lyckats vända det till
ett hedersnamn (Holmgren). Denna teori är
inte reellt och teoretiskt tillfredsställande. Det
är de återkommande själamässorna och lagläsningarna
som inskärpt bilden av ’den gode
kungen’, så mycket effektivare mot bakgrund
av sönernas regemente. Säkert har Stockholmsminoriterna
gjort sitt yttersta för att
framställa M som folkets helgonkonung (i
konkurrens med Uppsalas S:t Erik?). Förhärligandet
av honom låg så mycket närmare till
hands som han var den siste lyckosamme konungen
före reformationen.
M:s regeringsarkiv nedsattes (liksom sonen Birgers)
i Uppsala domkyrka o kom där att utnyttjas
av Ericus Olai o Olaus Petri för deras historieskrivning.
Sedan är det spårlöst försvunnet. Den skildring
av M o hans tid som omkr 1330 gavs i EK är
episodisk o kronologiskt förvirrad, Brödrastriden
ses ur segrarens synpunkt. Källunderlaget har på
senare tid intensivt debatterats: å ena sidan har
framhållits en muntlig aristokratisk tradition
(Kraft), å andra sidan den nära samtida annalistiken
(I Andersson). L Utnyttjandet av urkunder har
inte tilldelats någon väsentlig roll. EK jämte de på
denna o på det nu saknade urkundsmaterialet byggande
krönikorna av Ericus Olai o Olaus Petri
utgjorde länge historikernas styrande material, utnyttjat
utan djupare kritisk analys.
Den första o största skildringen av M:s tid med
kritisk diskussion av ett större källmaterial (annaler,
diplom, danska o norröna källor) finns i A M
Strinnholms Svenska folkets hist . . ., 4:1 (1852).
Den ’hjärneska’ epokens specialforskning har, med
insättande i ett nordeuropeiskt perspektiv, tillgodogjorts
av S Tunberg i Sveriges hist till våra dagar,
2 (1926). Specialforskningen har från 1900talets
början (Westman, Tunberg) inriktats på vissa
enskilda problem: ’Alsnö stadga’ o det världsliga
frälset, kyrkoprivilegierna, ’hovdag och råd’, maktkampen
mellan XI o Valdemar o mellan M o aristokratin,
Gotland o Östersjöhandeln. En betydande
förändring av källäget har skett genom J Roséns
o G T Westins analyser av Ericus Olais o Olaus
Petris utnyttjande av senare saknat brevmaterial.
Den intensiva diskussionen under 1940- o 1950talen
av komplexet maktstrid-privilegiegivning har
lett till skilda tolkningar, men fördjupat o komplicerat
bilden av M:s tid.
Källor o litt: N Abnlund, Ladulås eller Ladislaus
(Sv o nordiskt från skilda tider, 1943); dens, Sthlms
hist före Gustav Vasa (1953); dens, Tiden före 1560
(Den sv utrikespolitikens hist 1:1, 1956); I Andersson,
Källstudier till Sveriges hist 1230–1436
(1928); dens. Erikskröinikans förf (1958); C G Andra,
Kyrka o frälse i Sverige under äldre medeltid
(1960): Annales Suecici Medii aevi, sv medeltidsannalistik,
ed G Paulsson (1974); S Axelson, Sverige
i utländsk annalistik 900–1400 (1955); dens,
Sverige i dansk annalistik 900–1400 (VHAAH,
hist ser, 3, 1956); B Beckman, Två bidr till EK:s
topografi (Namn o bygd 1962); Birgitta, Den heliga
Birgittas uppenbarelser, ed R Steffen (1909); O
Bjurling, Våldgästn o frälse, Till de äldsta skatteprivilegiernas
hist (Skrifter utg av Ekon-hist fören i
Lund. 1, 1952); S Bolin, Om Nordens äldsta historieforskn
(LUÅ 1931); Y Brilioth, Den påfliga beskattn
af Sverige intill den stora schismen (1915):
dens, Den senare medeltiden 1274– 1521 (Sv kyrkans
hist, 2, 1941); E Carlsson, Närkeslagens stadfästelse
(HT 1946); I Collijn, Franciskanernas bibl
på Gråmunkeholmen i Sthlm (XTBB 1917); DS
1–2 (1829–37) med appendix, Acta cameralia, 1
(1936); R Edenheim o I Resell, Varnhems klosterkyrka
(Sveriges kyrkor, 190, 1982); S Engström,
Konung Valdemars möteskallelse (HT 1963);
Erikskrönikan, ed R Pipping (SFSS 47, 1921); H
Fleetwood, Sv medeltida kungasigill, 1–3 (1936–
47); B Fritz, Jarladömet – sveahertigdömet (HT
1971); dens. Hus, land o län, förvaltn i Sverige
1250–1434, 1–2 (1972–73); C M Fürst o M Olsson,
M:s o Karl Knutssons gravar i Riddarholmskvrkan
(1921); H Gillingstam, Hertigtitelns införande
i Sverige (HT 1972); Hakonar saga and a
fragment of Magnus saga (Chronicles and memorials
of Great Britain and Ireland during the Middle
ages, 88: Icelandic sagas . . ., 2, 1887 o 4, 1894); K
Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyring ca
1150–1319 (1972); E Hjärne, Fornsv lagstadganden
(HOVUÅ 1949–50); dens, Från Alsnö o Sko
(HVUÅ 1951); G Holmgren, Namnet Ladulås
(Saga o sed 1952); K Hørby, Status Regni Dacie,
studier i Christofferlinjens ægteskabs- og alliancepolitik
1252–1319 (1977); H Jägerstad, Hovdag o
råd under äldre medeltid (1948); S Kraft, Erikskrönikans
källor (HT 1932); K Kumlien, Sverige o
hanseaterna (VHAAH 86, 1953); dens, Historieskrivn
o kungadöme i sv medeltid (VHAAH, hist
ser, 20, 1979); B Losman, Jutta-episoden o Valdemar
Birgerssons avsättn (HT 1967); K-E Löfqvist,
Om riddarväsen o frälse i nordisk medeltid (1935);
dens, De sv drots : o marskämbetena under 1200- o
1300-talen (VSLÅ 1936); E Lönnroth, Statsmakt o
statsfinans i det medeltida Sverige (GHÅ 1940);
dens. Kyrkan o det sv tronskiftet 1275 (Studier
tillägn Curt Weibull . . . 1946); L-A Norborg, Jönköping
under medeltid o äldre vasatid (Jönköpings
stads hist, 1, 1963); Olaus Petri, En sw cröneka, ed

J Sahlgren (1917); R Pipping. Kommentar till
Erikskrönikan (SSLF 187, 1926); S Pira, Heliga
korskapellet i Holaveden, ett franciskanerminne
(1930); J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson
o hans bröder (1939); dens, Konung Valdemar
Birgerssons färd till påven 1274– 1275 (KÅ 1941);
dens, M o Valdemar Birgersson 1284–1285 (HT
1942); dens, Tronskiftet i Sverige 1275 (Sc 1947);
dens, Hovdag o råd under äldre medeltid i Sverige
(Sc 1948–1949); dens, Kronoavsöndringar under
äldre medeltid (SHVL 46, 1949); dens, Kring
Alsnö stadga (Gottfrid Carlsson 18.12. 1952, 1952);
dens, Frälse [art] (Kulturhist lex för nord medeltid,
4, 1959); dens, Tiden före 1718 (S Carlsson o J
Rosén, Sv hist, 1, 1962); Saml af Sveriges gamla
lagar, ed C J Schlyter (1827–77); T Schmid,
Smärre liturgiska bidr (XTBB 1933), 7: Från capella
regia; dens, Franziskanische Elemente im
mittelalterlichen Kult Schwedens (Franziskanische
Studien, 24, 1937); dens, En medeltida brevuppteckn
(Meddel från Östergötlands fornminnes- o
museifören 1939-41); A Schück, Studier rör det sv
stadsväsendets uppkomst o äldsta utveckl (1926);
dens, Angel-ätten (Hist studier tillägn Sven Tunberg,
1942); H Schück, Kansler o capella regis
under folkungatiden (HT 1963); dens, Rikets brev
o register (Skr utg av sv RA, 4, 1976); SRS 1–3
(1818–76); ST 1 (1877); A M Strinnholm, Sv folkets
hist från äldsta till närvarande tider, 4:1
(1852); C I Ståhle, De medeltida ledungsskatterna
i Svealandskapen (HT 1941), s 224, not 1; Sv
landskapslagar, ed A Holmbäck o E Wessén, 1–5
(1933–46); S Söderlind, Konkurrensen mellan Birgerssönerna
1266–1280 (HT 1959); S Tunberg,
Det världsliga frälsets uppkomst i Sverige (Hist
studier tillägn prof Harald Hjärne . . . 1908); dens,
Till den sv ständerstatens äldsta hist (HT 1917);
dens, Stora Kopparbergs hist, 1 (1922); dens,
Äldre medeltiden (Sveriges hist till våra dagar, 2,
1926); G T Westin, Historieskrivaren Olaus Petri
(1946); K G Westman, Sv rådets hist till år 1306
(1904); H Yrwing. Gotland under äldre medeltid
(1940); dens, Maktkampen mellan Valdemar o M
1275–1281 (SVSL 38, 1952);: dens. Kungamordet i
Finderup (SVSL 45, 1954); ÄSF 1:1–2 (1957-
65).
Herman Schück
Magnus Eriksson, sonson till föregående, f
trol i senare delen av 1316, d 1 dec 1374 i
Norge. Föräldrar: hertig Erik Magnusson (bd
14) o Ingeborg av, Norge (bd 20). Konung i
Norge efter morfaderns död 8 maj 19, vald o
hyllad som Sveriges konung på Mora ting vid
Uppsala 8 juli 19, myndigförklarad i Sverige
sannolikt hösten 31, mottog tro- o huldhetsbrev
från skåningarna juni 32, red Eriksgata
35, kröntes i Sthlm juli 36, delade genom
avtal i Jönköping riket med sonen Erik 28
MAGNUS ERIKSSON 659
april 57, blev efter dennes död åter ensam.
härskare i Sverige o Skåne sommaren 59 till
dess Valdemar Atterdag intog Skåne sommaren
60 o sonen kung Håkan av Norge valdes
till sv konung febr 62, dömdes jämte Håkan
från Sveriges krona vid Mora stenar febr 64,
tillfångatogs av Albrekts d y av Mecklenburg
trupper under slaget vid Gata mars 65, därefter
fåge på Sthlms slott fram till 14 aug 71,
tillbragte resten av sitt liv hos konung Håkan
i Norge.
G trol okt 1335 m Blanche (Blanka; bd 4).
d 1363, dtr till greve Jean av Namur o Marie
av Artois.
Att M sommareu 1319 utsågs till Sveriges
konung innebar ett frångående av tidigare
beslut om att konung Birger Magnussons och
drottning Märtas son Magnus Birgersson
skulle bli det. Valet av M torde därför och
även med hänsyn till arvriket Norge – där M
just efterträtt sin morfar – ha skett under
andra och högtidligare former än de i Sverige
dittills brukliga. Främst framträdde härvid
enligt Erikskrönikan (EK) Mats Kettilmundsson,
rikets drots. Som sådan följdes
han dock snart av Knut Jonsson (Aspenäsätten).
innehavare av ämbetet till 1333 eller
1334. Han och övriga förmyndare hade att ta
ställning till närmast två problem. De avstyrde,
liksom på sitt håll norska stormän, de
försök till egen utrikespolitik, som M:s moder
på egen hand sökte föra, först 1322 men än
mer 1326. Hon tvangs då avstå från Axvall
och Hunehals, som hon dittills innehaft, mot
att erhålla Dåvö i Västmanland; hennes medhjälpare
Knut Porse förständigades lämna
landet. Några år senare, nov, 1332. skedde
den märkliga pantöverlåtelsen till Sveriges
konung av Skåne, undantagandes Bjäre och
Norra Åsbo härader, av Blekinge samt av
Lister och Ven, avslutad mellan hertig Valdemar
av Jylland samt grevarna Gerhard och
Johan av Holstein å ena sidan, M samt ärkebiskopen
av Lund m fl på den andra. Lösensumman,
34 000 mark i silver, skulle av M
erläggas i fastställda terminer, återlösningsrätten
dock bibehållen. Troligen har denna
viktiga transaktion, genomförd först sedan M
blivit myndig, förberetts främst av Lunds ärkebiskop
och av, de sv stormän, som ett stycke
in på 1330-talet närmast torde ha haft rikets
styrelse omhand.
Det kan antagas, att M fått en vårdad upp-