Min älskade slaktare

Slaktarfrun bad så till den milda grad att Slaktarn själv såg
sig tvingad att gå ut i ladugården. Och det gjorde han
trots att han var så svag att han egentligen borde ligga på
kökssoffan och fundera över livets förgänglighet eller på
annat sätt värna om de få dagar eller veckor som fanns
kvar av livet.
Gertrud var som förbytt. När hon grep Bibeln och
knäppte händerna under hakspetsen, visste Slaktarn att det
inte var någon idé att tilltala henne. Ögonen var ihopknipna
till ett par svarta streck och ansiktet liknade en
enda spänd muskel. Det var sorgligt att se henne. Gång på
gång hörde han sitt namn nämnas i hennes böner. Inte ens
kornas råmanden fick henne att reagera.
Därför drog han nu försiktigt i en varm spene ute i ladugården,
innan han pressade på en spenkopp. Kon fnyste,
tuggade och vände huvudet mot honom. Slaktarn redde ut
slangarna. Mjölkningsmaskinen pumpade tomt. Men så
tog det fart.
Han gick ut ur båset, tog gödselskrapan och ställde sig
att vänta eftersom kon just var på väg att lyfta rumpan.
Den kantiga kreatursbaken spändes och hon sket så att det
stänkte i gödselrännan. Korumpan var tovig. Längre bort
halkade någon till och slog en klöv i båsväggen.
Rännan var så full av skit att Slaktarn hade svårt att orka
med. Det tog på krafterna. Det var inte stora bördor han
lyckades pressa ut genom hålet i väggen.
124 e-bok