Min älskade slaktare

på en träbock och skar av knorren.
Utanför stod pojkarna och tittade på en härva av de
blåsvällda tarmarna. Ibland gick de fram och såg på inälvorna,
petade på dem med kvistar och gissade vad det
kunde vara.
Bosse var stolt. Han hade rört om i grisblodet. Grisblodet
som Slaktarn sa var bra mot vårtor. Bosse hade till och
med vågat lyfta upp en tarm i luften. Och det hade inte de
andra vågat. Trots att Sigge alltid skulle göra sig så duktig.
Dessutom hade Bosse fått lov att följa Slaktarn till grannbyn.
Det här var en av hans bästa dagar.
Helt oväntat kom någonting utfarande genom porten
och alla ungarna rusade dit. Det var grisknorren som 1åg
där som en vit mask på backen. Bosse tog upp den. Inifrån
ladan hörde de Slaktarn och de andra männen skratta:
- Säg åt morsan å koka soppa på den där nu, ungdjävlar!
*
-...Sjomastoura kisto lävdeko sjimehävsto taplosko!
Det var alldeles svart i rummet. Som i dödens funt,
tyckte Bosse som låg där och andades så tyst han kunde.
Med örat mot väggen lyssnade han till bondfruns rop. Det
prasslade som av småmöss i sågspånsfyllningen.
Ibland fräste det till ute på landsvägen och Guds Onda
Öga släpade en ljuskägla utefter tapeten. Porslinsblommorna
glittrade till som en stjärnhimmel mot väggen och
det hände att han fick svindel och föll genom oändligheten.
Han hette inte Bosse av någon speciell anledning. Han
skulle väl ha ett namn, han som alla andra. Någonting
som höll honom kvar bland de namngivna. Bo fick det bli.
Ett enkelt namn för ett barn av enkelt ursprung, tänkte
4 e-bok