Min älskade slaktare

arbetat i järnverket, eller lagt all sin kraft på jordbruket, så
hade han säkert uppträtt annorlunda. Kanske var denna
mur av råheter ingenting annat än ett skydd. Så var det
nog! Han byggde troligen upp en mur omkring sig för att
skydda sitt inre, skydda den kärna av kärlek och frid som
finns inom varje barn. Och Slaktarn var i grunden ett
barn. Det var Aron övertygad om.
*
Slaktarn levde. På en mjölkpall nedanför storbacken satt
han och stirrade tomt framför sig. Han var klädd i läderstövlar,
trenchcoat och den bisambasker som hattmodisten
skänkt honom. På avstånd kunde Aron se att Slaktarn blivit
mager och blek och när han kom fram vände han bort
ansiktet, ner mot samhället, låtsades inte om att Aron stod
där bredvid honom.
- Jag har kommit för att hämta dig hem, sa Aron och
liknade en profet med skägget fladdrande i vinden.
Efter uppträdet hemma hos Slaktarn kände Aron att
detta var som att vända den andra kinden till. Slaktarn
bligade.
- Å dä är väl Gud Fader själv som har skickat dej, förstår
jag? fnyste han och svängde med benen på mjölkpallen.
Aron mulnade till en aning.
- Du ska inte vara bitter. Jag gör bara mitt bästa. Du
måste förstå att Gertrud är förtvivlad när du bara ränner
omkring så här. Det kan ju ha hänt vad som helst. Vad vet
vi? sa Aron vädjande.
- Dä som ska hända, dä kommer att hända i alla fall.
Vare sig kärringen vet dä eller inte. Dä är lika bra att få dä
undanstökat. Kan du sköta en slaktmask, bonddjävul? Vi
kan sätt igång direkt.
- Du vinner ingenting på sånt där prat. Du gör dig bara
169 e-bok