Min älskade slaktare

Bosse kom på att de kunde smyga sig in på Walfridssons
höskulle. Kanske kunde de hoppa ner till korna i ladugården
genom halmluckan. Kreaturen var i varje fall varma.
Som fotogenkaminer, trodde han.
Bosse, Sigge och Björn följde lortdiket upp mot gödselstacken
bakom ladugården. Porten till ladan var bara
stängd med en haspel och en träpinne som Bosse själv
nådde upp till.
Det var som att stiga in i en stor mörk sal med skuggor.
Dammet virvlade i ljuset som sken in genom springorna i
laduväggen. Tröskverket stod och ruvade längst in med
sina drivremmar och blanka svänghjul. Det liknade ett
väldigt positiv. Självbindaren låg på sida med sitt smäckra
flodångarhjul mot spåntaket. Ur såmaskinen luktade det
ännu sommar. Bosse lyfte på locket, sparkade till en av
tentaklerna, ett svart rör som lade sädeskornet på plats
under jorden, hörde det rassla till av kvarglömda korn.
Först försökte de stoppa halm innanför Sigges kläder för
att få honom att torka, sedan klädde de av honom spritt
naken och grävde ner honom i halmen så att bara det blöta
huvudet stack upp. Pojken låg blick stilla så att de vassa
kornaxen inte skulle sticka honom i skinnet. Eller på ett
sådant sätt att den yviga havren inte skulle kittla eller klia.
Det var inte så varmt som de från början hade trott men
Sigge stålsatte sig och Bosse och Sigges lillebror jagade
runt med den äldre broderns klädtrasor för att få dem torra.
De blåste på dem, slog dem mot brädväggen och i halmen
innan Bosse gav upp och grävde ner kläderna bredvid
Sigge i halmen.
- Dä går inte. Dom är för blöta, sa han. Vi har försökt
allting. Gå hem nu.
Björn tog genast Bosse på orden och vädjade till sin äldre
bror.
50 e-bok