Tidning 9503 U Atalante

tidnin g en mars 1995 pris 20:– 

UNGA ATALANTE

2 

PRENUMERERA och få tidningen hem i brevlådan. 

Betala 120 kr så får du den hemsänd 

ett helt år. Betalar du 175 kr blir du stödprenumerant. 

Inbetalningar görs till »Dansgruppen 

Rubicon, Unga Atalante«, postgironummer 

439 10 47-0. Skriv »Prenumeration« på inbetalningskortet. 

Glöm inte namn och adress. 

»UNGA ATALANTE« är Unga Atalantes tidning. 

Den kommer ut med sex nummer per år. 

Syftet är att sprida information om ny dans, 

musik och annan scenkonst i Göteborg. Tidningen 

är också ett forum för diskussion om 

den moderna scenkonstens villkor och utveckling, 

och då i synnerhet vad gäller dans. 

ANSVARIG UTGIVARE Niklas Rydén RE- 

DAKTION N Rydén, Magnus Telander, Ulf 

Sigvardson Texter N Rydén, M Thehlandher, 

Tomas Forser, U Sigvardson, Pontus 

Hjorthén, Bengt Rydén, Eva Ingemarsson 

GRAFISK FORM Marcus.A., N Rydén, U Sigvardson 

RIP&TRYCK Struves-Vikings 

Göteborg i mars 1995. 

UNGA ATALANTE är en scen för ny dans, musik, 

opera, teater och varieté. Den drivs sedan 

åtta år av dansgruppen Rubicon. Unga Atalante 

har blivit ett begrepp i dans- och 

musiksverige, ett centralt inslag i den moderna 

scenkonsten i Göteborg och 

en spel- och mötesplats för mängder 

av artister från hela landet. 

DANSGRUPPEN RUBICON är en fri grupp som 

bildades 1978. Rubicon fungerar idag som ett 

produktionskollektiv som arbetar med nutida 

dans. Gruppen spelar också barnföreställningar. 

Rubicon består av koreograferna Eva 

Ingemarsson, Gun Lund och Gunilla Witt. 

PRESSTOPP för nästa nummer är 1 april 

ADRESS Övre Husargatan 1, 411 22 

Göteborg. Tel 031-11 82 00. Fax 031-13 63 17. 

Postgiro 439 10 47-0. 

Omslag: Attisk skulptur från ca. 500 f. Kr. 

1 

2 

3 

4 

5 

6 

7 

8 

9 

10 

11 

12 

13 

14 

15 

16 

17 

18 

19 

20 

21 

22 

23 

24 

25 

26 

27 

28 

29 

30 

31 

32 

33 

34 

35 

36 

37 

38 

39 

40 

41 

42 

43 

44 

45 

46 

47 

48 

Niklas Rydén om kulturpolitik 

Tanger i Marocko, klassisk äventyrarmark 

Roy Andersson, kunskapstörstande filmare 

Gunilla Witt: »Begränsningar inspirerar.« 

Atalante och kärleken enligt Ovidius 

Notiser

Så var det då dags igen. Valutamarknaden har efter Mexicos ekonomiska kris hamnat i 

gungning och dollarns roll i världshandeln håller på att omvärderas. Detta drar med sig en rad 

»svaga« valutor, pesetan devalveras och kronan placeras i samma strykklass. Helt omaskerat 

berättar amerikanska placerare att Sverige inte är ett intressant investeringsobjekt innan ytterligare 

rejäla besparingar i statsfinanserna visas upp. 

Fler och fler svenskar har börjat genomskåda denna karusell och insett att marknaden 

aldrig kommer att bli nöjd förrän statens utgifter närmar sig noll och statens 

pengar omfördelats till kapitalägare och företag. Samtidigt förstår 

många hur svårt det är att ställa sig utanför detta datoriserade totospel 

med våra pengar eftersom Sverige inte kan isolera sig från den 

internationella ekonomin. 

Istället väljer man då att helt enkelt strunta i vad vad som händer. 

Vi kan ju inte bli alldeles bekymrade och deprimerade varje 

gång räntor och kronkurs råkar i kris. Det händer alldeles för ofta 

för att man skall orka med det. Låt marknaden spela sitt spel och 

låt politikerna agera med, de kan eller vågar tydligen inget annat. 

Vem bryr sig? 

Det är bara det att när man ser konsekvenserna inser man 

att man måste bry sig. Göteborgs kommun har lagt ett sparbeting på 

kulturområdet som om två år tvingar fram 11-procentiga besparingar. Dessa 

kommer inte att genomföras utan att det märks. Läs mer i vår artikel och tänk efter om 

vi ändå inte måste protestera mot vad som sker. 

För i grund och botten handlar det ändå om värderingar och moral. Under Göteborg 

FilmFestival i februari gästade filmregissören Roy Andersson Unga Atalante. 

Han visade på ett befriande enkelt sätt på nödvändigheten av en humanistisk moralisk 

hållning. Det är konstens viktigaste uppgift idag att bevaka värderingar och ideal som utsätts 

för hårda angrepp från många håll i den turbulenta historiska fas som är vår nutid. 

Ulf Sigvardson och Magnus Telander träffade Roy Andersson som berättar mer i den stora artikeln 

längre fram. 

? 

* 

3

4 

? 

Ku l t u r p o l i t i k 

Det är bara ett halvt år sedan Göteborgs kulturpolitik sprudlade av framtidstro. Dans & Teaterfestivalen 

genomfördes med bravur och ett nytt kulturpolitiskt handlingsprogram låg på politikernas 

bord. Strax därefter blev det val och sossarna tog över. 

Sedan dess har det varit tyst vad gäller kulturpolitiska visioner. Dominerat har debatten om 

konstmuseets framtid och chefstillsättning, med Grönköpings-drag som ohjälpligt för tankarna 

till utnämningen av operachef två år tidigare. Och nu senast Gür som lämnar chefsposten på 

Stadsteatern med antydningar om att smärtgränsen är nådd. Vad händer egentligen? 

Vi skall här koncentrera oss på det fria 

kulturlivet, det som faller under kulturnämndens 

ansvar. 

Förra valperioden satt folkpartisten 

Margita Björklund som kulturkommunalråd 

i Göteborg. Under perioden 

hände saker som ingav viss optimism. 

Margita själv tog på sig rollen som 

orädd kulturförsvarare, lika ofta med 

udden riktad mot Stockholms kontroll 

över statliga kulturpengar som mot Göteborgsandans 

egna kulturfientlighet. 

OPTIMISM OCH RETORIK 

En Kulturnämnd inrättades under 

Margita Björklunds ordförandeskap 

och samlade med eget kansli en rad 

funktioner för fri kultur. Kulturutövare 

fick någonstans att vända sig och både 

nämnd och kansli tog sig an arbetet 

med stor optimism. 

Borgarna valde att inte spara i kulturbudgeten 

vilket gjorde kulturen till 

ett av de få områden som inte utsattes 

för brutala neddragningar. 

Det skrevs under perioden också 

ett kulturpolitiskt program som hade 

vissa brister, men som ändå lyfte fram 

den fria, experimenterande och gränsöverskridande 

kulturen som en förebild 

för stadens framtid. I samma anda ordnades 

den stora Dans & Teaterfestivalen 

med en rad spännande gästspel under 

en vecka. Överhuvud taget präglades 

diskussionen trots de stora institutionernas 

ekonomiska, organisatoriska 

och konstnärliga problem av en tro på

att Göteborg kan och bör bli en kulturmetropol. 

Här måste dock tilläggas att det i 

mångt och mycket handlade om retorik 

från en rad entusiastiska politiker 

och tjänstemän. Förutom festivalen 

hände det egentligen inte så mycket. 

Ytterst få grupper fick någon bidragshöjning 

att tala om. Bredare kultur 

som barnkultur, folkbildning och bibliotek 

fick ta emot mycket stryk ute i 

stadsdelsnämnderna. Det var mer 

själva andan, så annorlunda än den 

vanliga Göteborgsandan, som var inspirerande. 

NY REGIM 

Sossarna har nu tagit över. Erfarenheten 

säger att de ofta är mer skeptiska 

till elitkultur, t.ex. smala uttryck som 

modern konst eller ny dans. Omvänt är 

de mer pålitliga vad gäller satsningar 

på bredd och tillgänglighet. 

Göteborgs nya kulturkommunalråd 

heter Kerstin Alnebratt och är, liksom 

Margita Björklund var, helt ny inom 

området kultur. Hon leder en nämnd 

med delvis ny sammansättning. 

Efter val tar det alltid ett tag innan 

nämnder och organ hittar arbetsformer 

och kommer till skott. Kulturnämnden 

inrättades under slutet av förra perioden 

och började komma igång ordentligt 

strax innan valet. Den nya nämnden 

håller fortfarande på att hitta sina 

former och det är kanske för tidigt att 

börja utvärdera dess arbete. 

NEDSKÄRNINGAR 

Flera kulturbeslut har dock tagits under 

hösten utan någon större debatt i 

media. Allvarligast är beslutet om sparbeting 

för kulturområdet. 

Den samlade centralstödda kulturen 

i Göteborg består av sex stora enheter: 

Kulturnämnden (fri kultur), 

Stadsteatern, Stadsbiblioteket, Folkteatern, 

Museerna, Konserthuset och 

Operan. Dessa fick 1994 360-370 miljoner 

kronor i bidrag från kommunen. 

Om två år, 1997, kommer de att få ungefär 

samma summa. Med hänsyn tagen 

till bl.a. inflation innebär detta en 

neddragning med motsvarande 45 miljoner 

kronor i 1994 års penningvärde. 

Det motsvarar t.ex. vad stödet till all 

fri kultur och Folkteatern kostar sammanlagt. 

Det motsvarar drygt halva 

stödet till Operan och det är betydligt 

mer än vad Konserthuset får i bidrag 

idag. 

Denna neddragning kommer att bli 

ytterst kännbar. Antingen kommer alla 

verksamheter att få spara drygt tio 

procent, och då talar vi om platser som 

redan är under marginalen, tänk på 

Operan. Eller så kommer vi att få se 

tuffa nedläggningar som saknar motstycke 

i nutid. Skall vi vänta och se? 

Ishockeyarenan m.m. Scandinavium 

går nuförtiden back varje år. 

Kommunen går in och täcker förlusten. 

Förra året kostade detta kommunen 

36,7 miljoner kronor. 

SEKTORSNÄMND 

Om det är för att kunna genomföra 

dessa besparingar eller om det är av 

andra skäl vet vi ej. Men det är redan 

beslutat att Kulturnämnden i Göteborg 

skall bli en sektorsnämnd med heltäckande 

ansvar för kulturen i Göteborg. 

Detta innebär att alla institutionerna 

kommer att läggas under Kulturnämnden 

vad gäller budgetbehandling. Det 

ger nämnden möjlighet att göra priori- 

5

6 

teringar över hela området, något som 

tidigare varit kommunens uppgift i det 

centrala budgetarbetet. 

Om detta är bra eller dåligt får 

framtiden utvisa. Klart är dock att det 

blir Kulturnämnden som får ta en del 

obehagliga beslut i framtiden. 

KULTURPROGRAM 

1969 skrev den nu avgående Konstmuseichefen 

Folke Edwards ett program 

för stadens kulturpolitik som väglett 

kommunen prioriteringar sedan dess. 

Förra året skrev Christina Hjort, Kulturnämndens 

kanslichef, och Dag Hallberg, 

VD på Operan, ett nytt förslag 

som vi kommenterade i höstas. Tanken 

var att det skulle gå på remiss för att 

sedan tas i kommunfullmäktige. 

Så blev det inte. Kommunen är 

idag alltför pressad av sin dåliga ekonomi 

och vågar inte binda upp sig för 

några långsiktiga mål. Därför bordlades 

frågan i höstas på obestämd framtid, 

förslaget lades i arkiv och vi har 

fortfarande ett 26 år gammalt kulturpolitiskt 

program signerat Folke Edwards. 

FESTIVALEN 

Förra årets Dans & Teaterfestival innebar 

något nytt i Göteborg. Plötsligt 

pumpade staden på centralt initiativ in 

miljoner i en typ av arrangemang som 

tidigare bara funnits när idealister orkat 

skrapa ihop projektbidrag och 

själva arbetat gratis. En hel vecka med 

internationella sevärda gästspel och 

mängder av seminarier och workshops. 

Det var vansinnigt roligt. Ett 

enormt tryck, massor av kontakter. 

Äntligen möjligt att se bra grejer utan 

att åka till Stockholm eller Berlin. 

Samtidigt är hela festivalkulturen 

oerhört tröttsam. En påminnelse om 

att det nuförtiden är glassiga evenemang 

mer än god kultur som lockar 

media, bidragsgivare och därmed 

publik till konst. 

Kulturnämnden ordnar ingen festival 

i år. Orsakerna är flera. Det krävs 

stora arbetsinsatser och mycket pengar. 

Kulturnämnden säger sig därför i sin 

budget inte orka med mer än en festival 

vartannat år. 

Men det handlar också om ambivalens. 

Alla i nämnden är bekymrade inför 

de stora kostnaderna. Som det ser 

ut just nu planeras en festival 1996. I 

årets budget har man avsatt 500.000 

kronor till planering i år och reserverat 

två miljoner att användas till själva festivalen 

nästa år. Socialdemokraterna 

har till detta fogat en kommentar om 

att inget ännu är beslutat. Vi får vänta 

och se. 

PUSTERVIK 

Kulturnämnden disponerar för 1995 

37,6 miljoner kronor. Av detta går 

knappt 16 miljoner som bidrag till fri 

dans, teater, musik, konst och annat 

som söker pengar från nämnden. Kansliet 

kostar 5 miljoner, 6 miljoner avsätts 

att fördelas under året och en 

dryg halv miljon går till diverse finansiella 

kostnader. Resterande 10 miljoner 

går till projekt som drivs av nämnden 

själv. 

Största posten är här Pusterviksteatern, 

3,2 miljoner. Av detta är 2,5 miljoner 

den hyra kommunen enligt avtal 

måste betala fastighetsägaren Trygg- 

Hansa varje år fram till år 2005. Till 

det yttre har Pustervik utvecklats bra 

med trevlig bar, galleriet Rum för Aktuell 

Konst och Tidskriftsverkstadens

kiosk. Nytt för i år är att nämnden tagit 

kostnaden för att tillsvidareanställa 

några personer som skall driva teatern. 

Till teatern har också knutits en Kulturbyrå, 

som skall serva med marknadsföring. 

Om denna även är till för 

annan fri kultur i framtiden vet vi inte 

än. 

Pusterviksteatern kostar mer än 

alla de samlade bidragen till de sju 

dans- och teatergrupper som får verksamhetsbidrag. 

Det är därför bara att 

hoppas att den förstärkning som skett 

resulterar i ett intressantare och bättre 

utbud på Pustervik än det som varit 

hittills. 

SKULPTURUTSTÄLLNING 

Bland övriga projekt som Kulturnämnden 

själva driver utgör »Speldags« och 

»Sommarunderhållningen« den stora 

posten på knappt 3 miljoner. Detta 

handlar om verksamhet på vårdinrättningar 

och i parker på sommaren. 

Till nämndens fasta uppgifter hör 

vidare viss inköp av konst. Till detta är 

budgeterat 785.000 kronor i år. Tidigare 

har vi nämnt att 2,5 miljoner avsatts 

till en eventuell festival nästa år. 

Mest spännande verkar två projekt 

som rör konst. I år är det åter dags för 

den stora skulpturutställning kommunen 

ordnar i Trädgårdsföreningen vart 

tredje år. Varje år avsätts pengar till 

detta, i år 750.000 kronor. Med anledning 

av friidrotts-VM är utställningen i 

år något större än vanligt och omfattar 

också skulpturer utplacerade på olika 

platser i centrala staden. 

Nästa år är Köpenhamn Kulturhuvudstad 

i Europa. Det är nu klart att 

Kulturnämnden kommer att förmedla 

kontakt och stöd när unga göteborgskonstnärer 

där skall medverka i Art- 

Genda. 

BIDRAGEN 

För de flesta kulturutövare är det viktigaste 

ändå vilket bidrag man får. Kommunens 

samlade verksamhetsbidrag till 

fria grupper, föreningar och andra organ 

inom teater, dans, bildkonst, 

konsthantverk, musik, litteratur, foto 

och film uppgår i år till knappt 13 miljoner 

kronor. Detta är en minskning 

med några hundra tusen alldeles bortsett 

från att pengarna dessutom förlorat 

i värde. (Se sid. 8). 

Dans- och teatergrupperna har förlorat 

mest, 460.000 kronor av 3,475 

miljoner, eller 13 %. Dessa pengar har 

gått till Pusterviksteatern. Pengarna 

har uppkommit genom att Teaterkompaniet 

och Larssons Teater lagts ner 

och Utomjordiska BarockBolaget sparkats 

ut efter fiaskot med »Idioten«, en 

uppsättning som »barockavdelningen« 

inom »Utomjordiska« d.v.s. Utomjordiska 

BarockBolaget överhuvud taget 

inte deltog i! 

Glädjande är att Dansgruppen 

Floke, Teater Kolibri och En Annan 

Teater härigenom kunnat få sina första 

verksamhetsbidrag. I övrigt liten höjning 

för Uno och Lilla Teatern och 

oförändrat för Atelierteatern och Rubicon. 

VINNARE OCH FÖRLORARE 

En stor förlorare är Sällskapet Maneten 

som får en sänkning från 950.000 

kronor till 600.000 och en uppmaning 

att istället höja medlemsavgiften. Galleri 

54 har fått en rejäl sänkning motiverad 

med att de fått lägre hyreskostnader. 

Andra förlorare är amatörgrupper 

inom några områden som verkar 

7

8 

vara på väg ur systemet. 

Vinnare i år – om dessa blygsamma 

belopp nu motiverar ett sådant uttryck 

– är några konsthantverksföreningar, 

Jazz i Göteborg med Nefertiti, Folkets 

Bio och Filmfestivalen, som alla får en 

liten höjning. 

Det är bara att hoppas att den samlade 

neddragningen och i synnerhet 

den på teater- och dansområdet bara är 

en tillfällighet och beror på att flera 

grupper lagts ner. Det är bara att hoppas 

att den nya Kulturnämnden kommer 

ur det dödläge som sämre ekonomi 

och ny politisk majoritet skapat. 

Det är bara att hoppas att tystnaden 

inte är ett tecken på bristande intresse 

och att Kerstin Alnebratt har tid och 

vilja att företräda kulturen lika tufft 

som sin företrädare. Den göteborgska 

maktkärnan är av hävd lika ointresserad 

av kultur som den är intresserad av 

fotboll och det krävs beslutsamhet om 

Göteborg skall förvandlas från kaninstad 

till kulturstad. Låt inte tiden gå 

utan ta tillbaka optimismen och initiativet 

från i somras. 

Niklas Rydén 

Alla belopp i tusental kronor, tkr. 

KOMMUNALT VERKSAMHETSBIDRAG 1994 1995 

Musikorganisationer m.m. 4038 4248 

Levande Musik 80 80 

Föreningen Jazz i Göteborg 350 550 

Göteborg Symphonic Band 20 15 

STIM 530 545 

Göteborgs Undomsorkester 20 20 

Musikcentrum Väst 18 18 

Folkmusikkaféet Allégården 20 20 

GöteborgsMusiken (blåsorkester, f.d. spårvägen) 3000 3000 

Fria teater- och dansgrupper 3475 3015 

Atelierteatern 935 935 

Lilla Teatern 490 530 

Teater Uno 550 600 

Teaterkompaniet 300 0 

Larssons Teater 400 0 

Teater Kolibri 0 150 

Utomjordiska BarockBolaget 200 0 

En Annan Teater 0 100 

Rubicon 600 600 

Floke 0 100 

Regionala organ 1800 600 

Sällskapet Maneten 950 600 

Musik i Väst 885 ej klart

KOMMUNALT VERKSAMHETSBIDRAG 1994 1995 

Bildkonst, Konsthantverk 1625 1775 

Konstnärernas Kollektivverkstad 595 625 

Konsthantverkshuset 160 160 

Göteborgs Konstförening 60 60 

Sveriges Konstnärers Riksförbund 55 40 

Göteborgs Konstnärsklubb 75 75 

Galleri 54 225 170 

Konstnärscentrum Väst 85 85 

Lerverk 75 100 

Sintra 45 80 

Grafik i Väst 0 50 

Galleri Konstepidemin 100 100 

Barnakademin 100 150 

Nordisk Gästateljé 50 80 

Amatörteater 422 365 

Göteborgs Teaterverkstad 95 70 

Göteborgs Operettsällskap 27 15 

Teater Finland 300 280 

Körer m.m. 426 363 

Göteborgs Körförbund 300 250 

Göteborgs Arbetarsångarförbund 17 10 

Göteborgs Kammarkör 36 36 

Sällskapet Visans Vänner 61 61 

Göteborgs- och Bohusläns Sångarförbund 12 6 

Författarorganisationer 76 75 

Litteratursällskapet 11 10 

Författarcentrum Väst 65 65 

Foto och Film 1025 1200 

Folkets Bio 365 440 

Filmcentrum Väst 175 175 

Fotohuset 135 135 

Göteborg FilmFestival 350 450 

Övrigt 250 210 

Göteborgs FN-förening 15 0 

Föreningen Norden 210 210 

Sjöfolkets Bildningsförbund 25 0 

9

10 m 

moroccan oo 

n 

Jag och Andreas hade bestämt oss för att lämna europeisk mark och körde ner till smugglarnästet 

Algeciras, Europas sista utpost, för att vänta på färjan. Hela staden tycks uppbyggd kring den slitna 

hamnpromenaden, där det finns hundratals små kontor som alla är officiella försäljare av färjebiljetter 

och hela spektrat av rundturer, lyxhotell och möjligheter som bjuds på andra sidan sundet. Vi valde det 

sjaskigaste av alla kontoren, köpte biljetterna och pustade snart ut på en bar.

EN LUGN KRYSSNING 

Färjan var bara fem timmar försenad, 

mycket sliten och naturligtvis långsam. 

Vi hade tur med väder och vind och 

kunde vänta oss en lugn kryssning. 

Andreas och jag tog hand om passen 

och ställde oss i marockanska passpolisens 

kö. Formaliteterna skulle tydligen 

skötas på båten, och det tog tid. 

Andreas fick tiden att gå genom att slå 

sig i slang med ett gäng exilmarockaner 

som skulle hem till sina familjer 

med osannolika bagagehögar; presenter, 

hifiapparatur, blöjor och annat. 

Tyngda av guldsmycken och parfymer 

stod de här tappert och härdade ut polisens 

smädelser. De är beundrade och 

hatade, de som kommer iväg och 

lyckas. Även den mest miserabla tillvaro 

i någon europeisk storstad får sagolika 

dimensioner dagen då de reser 

hem. 

IT’S A SMALL WORLD 

Färjan korsar Gibraltar sund och landar 

i Tangers frihamnsområde. Tanger 

är klassisk äventyrarmark. Staden och 

dess omgivningar var internationell 

zon från kolonialtiden och fram till 

1956 då kungadömet Marocko bildades 

och tog över den spirande staden. 

Här trängs fortfarande araber och ber- 

ber med fransmän, engelsmän och judar 

i en sliten och knappast särskilt salig 

blandning. Staden var en gång rik, 

men har idag endast det fasttorkade 

sminket kvar; vittrande kolonialbebyggelse, 

en enorm hamn, bågnande parker 

och franska palats. Och en massa 

lycksökare förstås. 

Vi hade blivit tipsade om ett bra 

hotell i mellanklassen, och tog en taxi 

från hamnen dit. Andreas kom överens 

med chauffören om pris och vi lämnade 

kön av självutnämnda guider och 

försäljare bakom oss. 

– Tomorrow I pick you up for tour, 

yes? sade han självklart och lassade 

över vårt bagage till piccolon, en 

enorm berber med röd uniform och 

märkliga smycken. 

– Tomorrow you don’t pick me up 

for nothing, understand? klippte 

Andreas av. 

Vi tog in på det enorma hotellet, 

som var rent och snyggt, och anpassat 

för européer och amerikaner. Portieren 

slog sig i slang med oss och gissade genast 

vår nationalitet. 

– Sweden, ah, I met my wife in 

Gothenburg, my wife is english you 

11

12 

know. Goteborg, eh, nice place… 

Han speglade sig i sina blänkande naglar 

och log. 

– We are from Gothenburg, actually, 

sade jag. 

– Oh yes? Ha, ha… It’s a small 

world, I always say that. We met in hotel 

Opalen, you know that place, yes? 

We were at a hotel managers conference, 

and there we met, yes indeed. 

Gothenburg is special to me. I will give 

you the best room, and if you need 

anything, don’t hestitate. 

BLODIGLAR 

Nästa dag vaknade vi tidigt på morgonen, 

men inte tillräckligt tidigt för att 

hinna få vatten i kranarna. Trots att 

det var vår, och inte den allra torraste 

tiden, var vattenrestriktionerna hårda 

och vattnet avstängt större delen av dagen. 

Luften var klar och speciell, det 

kändes att vi inte befann oss i Europa 

längre. 

Knappt ute på gatan attackerades 

vi av småkillar och slashasar som 

skulle guida oss, prata, eller sälja vad 

vi än ville ha till det överlägset bästa 

priset. Dessa olyckor till personer sätter 

sig som blodiglar på en i alla större 

städer eller turistställen i många 

arabländer, och måste räknas in bland 

attraktionerna. Man måste lära sig 

hantera dem, använda dem för sina 

syften, lura dem, inte låta sig luras, förklarade 

Andreas, som alltid visste bäst. 

– Jag skall lära dig hur det går till, 

men först skall vi ha frukost. 

INGA FASTA PRISER, INGA SÄKRA SVAR 

Vi hade köpt upp oss på bakverk och 

smörgåsar och satt oss på ett kafé med 

utsikt över stora zocon, det stora torget, 

med moskén som huvudattraktion 

och Medelhavet som fond. På kaféerna 

serveras endast dryck, kaffe eller det 

eviga myntatéet. Förutom västerlänningar 

ser man uteslutande män på 

kaféerna. Det konsumeras ingen alkohol, 

men röks en hel del kifi, haschisch. 

Landet är till viss del en klassisk diktatur, 

under kung Hassan, men trots förtrycket 

har man tillgång till internationell 

kabel-TV och press. På de lite 

bättre serveringarna står spansk TV 

konstant på och folket på Tangers ga- 

tor är närmast trespråkiga: Arabiskan, 

spanska och franska. Att kunna ett 

språk betyder dock oftast att kunna 

använda det för vissa syften, mer än att 

behärska det. 

Nu satt vi där, lite upphetsade och 

mycket nöjda. Det är som att stiga in i 

tusen och en natt, en helt väsenskild 

kultur. Inga lagar gäller längre, ingen 

logik fungerar. Här finns inga fasta priser 

och inga säkra svar. Och det är inte 

de som är ute och cyklar, det är du. 

BEST LOOK OF TANGER 

När man förstår detta är det lätt att få 

en drömmande blick och inte riktigt 

veta åt vilket håll man skall svänga vid 

nästa hörn. Då får man en guide; en 

blick av osäkerhet, så är han där. 

Andreas log. 

– OK, jag köper den här snubben. 

– I give you best look of Tanger, I 

don’t want no money, OK, I take you 

up to little zoco, you look at the view, 

you see Mick Jagger café, I know all 

the best shops in Tanger, you want to 

see carpets?

Vi följde med honom, han var lång 

och smal och såg lite mesig ut. De 

flesta som erbjuder sig som guider och 

besvärar dig som hästflugor är tuffa 

unga män som utger sig för att vara 

studerande som bara vill öva språk. 

– Sedan tar de dig snabbt till en 

mattaffär, skinnförsäljare eller vad fan 

de snappar upp att du är intresserad av 

och ser till att butiksinnehavaren säkert 

säljer till dig, sedan får de procent. 

Var säker på att de nästan tvingar folk 

att köpa till slut, de är skickliga. Till 

slut är man så trött på dem att man betalar 

för att bli av med dem. Och då är 

det inget tvivel om vem som är ute och 

cyklar, förklarade Andreas skrattande. 

– Just promise you won’t take us to 

any shops at all, sade jag till guiden. 

Jag hade ingen som helst lust att ge 

mig in gyttret av småaffärer, kasbahn, 

just nu. 

MY FRIEND, MICK JAGGER 

Överallt hänger porträtt av kung Hassan. 

Även ovanför den låga ingången 

till Ali Baba kafé. Muhammed, vår 

guide, förklarade: 

– I take you here for special place, 

Mick Jagger came here, a lot, Sidi is 

friend of Mick Jagger. You know Rolling 

Stones came here eh? They live 

here in Tanger eh! Mick Jaggers place, 

Ali Baba. Good coffee. 

Vi satte oss. Det passade bra med 

en sval stund, eftermiddagshettan började 

trycka på och det hade varit en 

lång slingrande väg uppåt i staden. Ali 

Baba låg högst upp vid det lilla torget, 

en magnifik utkiksplats över hela 

Gibraltar sund och Tangers enorma 

hamnområde. Man såg långt bort åt 

båda hållen hur Afrika breder ut sig 

som långa ringlande sandormar och 

hur de två haven, Atlanten och Medelhavet, 

möter varandra. I den klara luften 

ute på torget satt ormtjusare och 

spelade flöjt för ett fåtal turister, medan 

Sidi lite trött ställde fram underbara 

koppar kaffe åt oss. Han blinkande 

åt mig med ena ögat, och sade: 

– Welcome to Ali Baba, Mick Jagger 

my friend, you want to see photograph 

of me and Mick? 

Jag följde med honom bakom baren, 

där han visade mig ett urblekt foto 

på Mick Jagger med yviga lockar, sol- 

bränd och nöjd utanför ingången till 

kaféet. Bredvid honom stod en ung Sidi 

och spände upp sig. Kanske visste han 

redan då att han skulle leva på detta 

foto i tjugo år? 

LÅTSASENGELSKA 

Sidi fortsatte ivrigt att prata på, men 

plötsligt förstod jag inte honom. Förutom 

oss satt i lokalen ett tiotal äldre 

mörka män i sina kaftaner och rökte 

långa handrullade kifijointar och talade 

lågmält. Alla verkade dock tystna 

när den vitale Sidi talade med mig, som 

i någon slags respekt. Jag förstod ingenting, 

tyvärr. Först rannsakade jag 

mig själv och kände mig otillräcklig. 

Men så förstod jag att han egentligen 

inte talade engelska alls, utan bara något 

som lät som engelska. Intonationen 

och ljuden lät precis riktiga, men det 

var inga ord. Eftersom ingen annan av 

gästerna kunde någon engelska alls, 

hölls han tydligen för en bildad person, 

och åtnjöt respekt och förtroende. 

Hela tiden under sina långa kaskader 

av låtsasengelska vände han sig och talade 

till dem också, men de satt bara 

13

14 

och skelade och förstod ingenting. För 

vem kunde tro att Mick Jaggers vän 

inte skulle kunna engelska… 

MOROCCAN MOON PÅ ALI BABA 

Andra gången vi kom till Ali Baba, redan 

samma kväll, var det i sällskap 

med våra nya vänner, en svensk skådespelare 

och hans väninna Tina. Det var 

mycket sent och månljust ute. Även 

denna gång tog Sidi mig avsides och 

upp på andra våningen, in i sitt hem. 

»Moroccan moon« förstod jag att han 

talade om. Från hans fantastiska balkong 

såg man en underbar fullmåne 

som speglade sig i Medelhavet. Staden 

nedanför var sparsmakat upplyst, 

elektricitet är vanlig, men ingen självklarhet. 

Klarast lyste det runt ett vitmenat 

hus strax nedanför kullen vi befann 

oss på. 

– Vems hus är det? frågade jag honom. 

– Barbara Cartland, you know, 

eight men. 

Senare fick jag historien verifierad: 

Barbara Cartland, kärleksromanernas 

okrönta drottning, släkt till engelska 

kungahuset, lever i detta drömhus omgiven 

av rododendron med åtta män 

och älskare. Ytterligare en av många 

underligheter i Tanger. 

EN JÄKLA RÖRA 

– Jag måste ha sprit! utbrast skådespelaren. 

Det är en lång historia, jag skall 

förklara för er, men först försöker vi 

hitta en bättre restaurang, där de serverar 

sprit. På de enkla ställena äter man 

bra, men jag behöver något starkare än 

té nu. 

Vi hittade till slut ett ställe med 

marockansk mat och vinrättigheter, 

och satte oss. Han var i sällskap med 

en lite rund, blond kvinna, Tina, och 

började berätta. 

– Jag blev bjuden på resan hit av 

Tina här. Vi är gamla vänner, hon var 

gift med en av mina kompisar, och ville 

inte åka ensam. Hon kom hit för att 

hälsa på en marockan som hon brevväxlat 

med i flera år. En slags kombinerad 

semester och på-vinst-och-förlustträff. 

Vi kom fram, hon träffade 

killen… 

Han drack ur ett helt glas vin i en 

slurk och fortsatte: 

– Och allt var skitbra, han visade 

sig vara jävligt trevlig, och de blev helt 

enkelt kära i varandra. Han bjöd hem 

oss till sin familj, och vi bodde där med 

dem i tre dar. Väldigt enkla, men kanontrevliga 

människor. Sedan åkte vi 

tillbaka hit till Tanger och hann bara 

upp på hotellet, så ringde det på telefonen, 

och det var hans bror. Han talade 

franska, så vi förstod varandra bra. Då 

hade brodern, alltså Tinas kille, blivit 

hämtad av polisen, och satt häktad. 

Kyparen, klädd som någon av sultanens 

män i tusen och en natt, kom 

med en laddning underbara tahin, Marockos 

nationalrätt, en underbar oljig 

gryta, som äts med eller utan couscous. 

Alla tystnade ett ögonblick, och 

smakade på maten. 

– Vilken jäkla röra! sade Andreas. 

Tina hade försvunnit i jakt på en 

toalett och skådespelaren sade lågt: 

– Fattar ni att jag inte vet vad jag 

skall göra och vad jag skall tycka. Han 

har varit juste mot oss hela tiden, men 

ni fattar att man är rädd att hon skall 

gå på en blåsning. Han säger att han 

vill gifta sig med henne och att han vill

komma härifrån. Men han har inga 

pengar själv. Nu har han åkt fast för 

någonting och hans brorsa vill att vi 

skall låna honom till borgen, ungefär 

tiotusen. Då skulle han kunna komma 

ut och gifta sig med henne och åka 

hem till Sverige. Smart va? Hon har 

stålarna och vill hjälpa honom. Jag 

tycker det luktar skumt lång väg, men 

kan inte bara säga till henne att ge upp 

sin dröm. Det skulle ju vara att spola 

killen. Det skulle jag aldrig kunna förlåta 

mig själv hemma i Stockholm om 

jag träffar henne ensam. 

»KLART VI SKALL HA UT GRABBEN!« 

Tina hade kommit tillbaka och vi satt 

länge och åt och drack mycket vin tillsammans. 

Nästa dag skulle bli avgörande. 

Tina berättade hela historien 

om deras brevväxling, det som hade 

hänt de senaste dagarna, hur ensam 

hon varit innan, lite för gammal, lite 

för ful. Och om hur trevlig den tio år 

yngre marockanen faktiskt hade varit. 

Skådespelaren fyllde i: 

– Visst, klart vi skall ha ut grabben. 

Jag vill bara inte åka på någon blås- 

ning. Ni snackar bra spanska och är 

unga och klyftiga. Det ser dessutom 

bättre ut om vi kommer fler. Jag skulle 

känna mig mycket lugnare om ni följde 

med till det där häktet och kollade att 

allt går rätt till och att det inte är någon 

slags komplott, ni fattar vad jag 

menar. 

Dagen därpå ägnade vi åt en ändlös 

promenad genom medinan, den 

gamla staden. Ett virrvarr av gränder 

och gångar dit kolonialbebyggelsen 

aldrig nått. Långa trådar löpte längs 

husväggarna och barn sprang fram och 

tillbaka med trådändar till de gamla 

kvinnorna som långsamt såg till att det 

blev mattor och vävar av det. Små butiker 

hade ibland smugit sig in från den 

angränsande kasbahn. Det var en bra 

dag, och det låg tur i luften. På eftermiddagen 

hade vi bestämt möte med 

marockanens bror, skådespelaren och 

Tina, för att betala borgen och få honom 

släppt. 

Dagen därpå var vår sista i Tanger. 

Vi åt lunch tillsammans med våra nya 

vänner och Omar, Tinas marockan. 

Han var rörd av tacksamhet och lovade 

att vi skulle ses igen, det skulle ingen 

kunna hindra honom från. Och jag 

tänkte för mig själv att ingen kommer 

heller att kunna hindra mig från att 

återse det här landet. 

Pontus Hjorthén 

15

16 

»Mr Moro succesfully 

being frozen 

in a cake of ice« lyder 

den knappa 

bildtexten till detta 

fotografi från UnderwoodCollection, 

Betman Archive, 

som publicerades 

1975 av Museum 

of Modern 

Art, New York. Vi 

får veta att herr 

Moro genomförde 

ett vetenskapligt 

experiment när han 

1923 i Portland, 

Oregon, lät sig frysas 

in i ett isblock 

under 30 minuter 

och sedan hackades 

fram levande. Händelsen 

utspelades i 

en period då en rad 

varma somrar skapade 

brist på naturis 

vilket forcerade 

utvecklingen av 

frystekniken.

Roy Andersson 

Under Göteborg FilmFestival gästade filmaren Roy Andersson Unga Atalante. Han talade om 

konstnärlig etik och moral och vikten av en humanistisk livssyn. 

Ulf Sigvardson och Magnus Telander träffade honom för ett samtal. 

Tidigt 1990-tal i landet Sverige. Efter ett antal år av extremt välstånd, där 

pengakarusellen snurrat allt fortare håller samhällets attityder på att förändras 

i sina grundvalar. Pengar finns till det mesta och ordet kris är i 

det närmaste okänt. Klippare av allehanda slag har blomstrande tider 

och begreppet »yuppie« är på allas läppar. Inga moln syns överhuvud taget 

på den svenska himlen. Problemen finns dock men är av mer sofistikerad 

och moralisk natur. Ser någon åt vilket håll detta bräckliga skepp 

styr? Tänker någon på alla de människor som finns bakom alla kronor 

och ören? Tänker någon på alla de svaga i samhället som trots välståndet 

fortfarande finns omkring oss? 

Varnande exempel: 

Vårdyrket förlorade under slutet av 80-talet och början av 90-talet alltmer 

i status. Från att en gång i tiden ha stått högt på statusskalan, hade det 

nu degraderats märkbart. Detta tidstecken visade sig också på vårdgymnasierna 

dit allt färre sökte sig. Man kunde ha nästan 0 i snittbetyg 

och ändå i princip släpas in på vårdutbildningen. I folkmun gick den under 

epitetet »dumlinjen«. 

Stockholms Läns Landsting insåg i detta läge att något måste göras 

för att försöka vända den negativa trenden. Man engagerade därför filmaren 

Roy Andersson och hans Studio 24 för att genomföra en reklamkampanj, 

som skulle syfta till att ändra de rådande attityderna till vårdoch 

omsorgsyrkena. 

Det hela började med en reklamfilm, som slog väl ut. Det var därefter 

tänkt att fortsätta med en broschyr- och affischkampanj. I detta läge 

tog dock hela projektet en helt annan vändning och svällde till en av de 

intressantaste och mest djuplodande reklamkampanjer, som någonsin 

sett dagens ljus. 

»Lyckad nedfrysning av herr Moro«, heter den 356 sidor tjocka bok 

som blev slutresultatet. En text- och fotosamling med historiska texter 

och bilder, som ur olika synvinklar tar upp människovärdets betydelse 

och de humanistiska grundtankarna. Utdrag ur 2 500 års tänkande samlat 

mellan två pärmar. 

17

18 

Ung svart man lynchas av en vit mobb på 5.000 personer i 

Omaha USA 1919. Okänd fotograf. 

nedfrysning av herr Moro« ger ett gediget och genomarbetat in- 

»Lyckad 

tryck. Den är stramt och vackert utformad och känns inspirerande redan 

första gången man bläddrar i den. Först tittar man framför allt på de 

många fina och intressanta fotografierna och efterhand lockas man alltmer 

in i textmaterialet. Det är en unik och intresseväckande publikation, 

som man kan återkomma till länge. 

– Det stod redan från början klart att 

projektet inte skulle bli någon traditionell, 

kortsiktig kampanj, berättar Roy 

Andersson, men att den skulle bli av 

det format den till slut blev var inte 

planerat. Jag ville att den skulle inriktas 

mot ett större och djupare perspektiv. 

Jag ville lyfta fram vårdutbildningens 

betydelse som humanistiskt gymnasium, 

sätta in yrket i ett större filosofiskt 

sammanhang. Det skulle kretsa 

kring temat »människans värde«. Bokens 

texter ventilerar och försvarar den 

humanistiska tanken. Bilderna visar 

framför allt att vi så många gånger 

brutit mot den humanistiska tanken 

och åsidosatt och brutit mot människans 

värde. Grundtanken är att bilderna 

skall fungera som öppningar till 

texterna. 

– Alltihop är ju redan känt material, 

såväl text som bilder har ju alla publicerats 

tidigare, det är den här sammanställningen 

som är unik. Särskilt tycker 

jag att det är kul att kunna visa foton 

för ungdomar. Det är inte ett medium 

som dagens generation kommer i kon-

takt med på ett naturligt sätt. Fotografiska 

bilder har inte längre den ställning 

de tidigare haft. Dessutom fungerar 

bilderna i boken som öppningar till 

texterna. Visserligen ingår både en del 

av bokens texter och bilder i skolornas 

undervisning, men de sätts sällan in i 

ett sammanhang eller ett logiskt sammanhang. 

De tvingas ofta på eleverna 

som enstaka viktigt material, vilket gör 

att sammanhangen delvis går förlorade. 

Just att öppna texterna är mycket 

viktigt. 

– Det första uppdraget fick jag när 

landstinget hade en socialdemokratisk 

majoritet i början av 90-talet. Men efter 

valet 1991 tog en borgerlig majoritet 

över och de gillade inte alls kampanjen. 

De nytillträdda landstingsråden 

ansåg hela kampanjen som svår, 

dum och dålig och vår budget halverades 

omedelbart, vilket satte stor press 

på oss. Vi lyckades dock slutföra det 

hela och fullfölja idén, trots de ekonomiska 

begränsningarna. 

– Men det sätt vi motarbetades på 

Italien odaterat. Paul Schutzer. 

Hösten 1991. »Vi har levt över våra tillgångar!, Vi har levt över våra tillgångar!« 

Plötsligt ekar en enkel sentens slentrianmässigt över stora delar 

av Sverige. I riksdagen, i kommunerna, i landstingen, på företagen, i 

TV-soffan, på kaféerna och på gatan. Sverige har vaknat upp ur sin Törnrosaliknande 

välfärdsdröm. Arbetsmarknaden blir allt kärvare, hyrorna 

stiger och delar av det samhällssystem vi vant oss vid ifrågasätts alltmer. 

Kanske en karensdag i sjukförsäkringen? Kanske mindre ersättningar 

från arbetslöshetskassorna och socialtjänsten? Kanske indragningar av 

personal inom vården och omsorgen? De slentrianmässiga sentenserna 

sägs allt oftare och hårdare av samhällets olika makthavare och medierna 

hjälper till att föra ut och synliggöra budskapet till landets medborgare. 

»Vi har levt över våra tillgångar, svångremmen måste dras åt!« 

19

20 

En skära av jorden stiger upp över månens dammiga, kratertäckta rand – en syn som ingen 

människa sett sedan den 17 september 1972, när de sista Apolloastronauterna tog denna bild 

av sin hemplanet just innan de lämnade omloppsbanan runt månen. NASA. 

säger så mycket om samhället vi lever 

i. Om vuxengenerationen reagerar på 

det sätt som dessa politiker gjorde när 

de dumförklarade »Herr Moro«-kampanjen 

är det inte konstigt att det är 

som det är – att vårt samhälle ser ut 

som det gör. En vuxengeneration som 

dumförklarar våra ungdomar! 

Unga Atalante: Men varför krånglar 

du alltid till allting så mycket – gör en 

tjock bok av en annonskampanj? 

– Det har att göra med min strävan 

att alltid gå på djupet med det jag engagerar 

mig i. Jag ser det som en slags 

humanistisk mission, men ibland är det 

naturligtvis svårt när folk inte ser skillnaden 

på kvalitet och ytlighet – när de 

inte ser värdet av att gå på djupet. För 

det mesta brukar det dock inte vara 

några problem, när man berättar om 

sina tankar och intentioner och visar 

på en konsekvent helhet. Min arbetsmetod 

fungerar alltid på det här sättet, 

jag vill alltid sätta mig in i och gå på 

djupet med det jag arbetar med. Problemet 

idag är att många människor 

inte ser någon skillnad på det genuint

kvalitativa och skräpet. När jag fick i 

uppdrag av Socialstyrelsen att göra en 

film om AIDS för ett par år sedan, började 

jag t.ex. med att studera virologins 

historia i sju månader. 

– Jag är en filmare som är filosofiskt intresserad 

och oerhört kunskapstörstande. 

Jag tycker om humaniora överhuvud 

taget – det är det viktigaste av 

alla kunskapsområden. Det ger ramarna 

för de stora sammanhangen. 

Till skillnad från de tekniska kunskaperna 

som är fackbegränsade. Jag 

märkte t.ex. när jag började med 

AIDS-arbetet och träffade forskare, läkare 

och specialister att det fanns helt 

självklara saker som de inte hade en 

aning om. De saknade de grundläggande 

baskunskaperna och ramarna. 

Det de kunde och skulle förmedla om 

AIDS-problematiken hade de lärt sig 

på kurser om hur de skulle föra ut 

AIDS-information. 

– Tyvärr är det ofta uppenbart i de 

teknokratiskt inriktade ämnena inom 

natur- och teknikvetenskaperna. De 

Egentligen krånglar inte alls Roy Andersson till någonting. Hans verk 

präglas snarare av en sällsynt förmåga att förenkla. 

Under Göteborg Filmfestival håller Roy Andersson på Unga Atalante 

en föreläsning om bildens etik. Han visar bilder och utdrag ur filmer som 

format hans egen bildmoral. Han berättar om sina egna filmer och det 

verkar som om varje kameravinkel är ett moraliskt ställningstagande i 

sig. 

Publiken lyssnar andäktigt. 

Roy Andersson talar om banala saker som solidaritet, hur viktigt det 

är att bry sig om varandra och att vi måste sätta stopp för det onda, 

egoistiska. 

Detta är inga enkla saker att prata om. Responsen kan lätt bli tvärtemot 

vad den patosfyllde talaren vill. Men Roy Andersson har en förmåga 

att frilägga kärnan i resonemangen. Det enkla når denna gång faktiskt ut 

och diskussionen fortsätter ut i natten. 

21

22 

idealbild av människan är alltså ingalunda den ensidiga 

specialisten, utan snarare då den ‘uomo universale’, som de italienska 

»Humanismens 

humanisterna drömde om.(…) nämligen tanken att alla bildade mötas på 

ett gemensamt plan, höjt över de skrankor, som skiljer bildningslivets 

olika grenar från varandra, liksom också över de nationella särdrag, som 

ger sin prägel åt olika folks prestationer i vetenskap eller konst.« 

Georg Henrik von Wright, ur tal vid de svenska studenternas vårfest, 

Helsingfors 17/5 1946. 

Människans minne är kort. Ondskefulla handlingar och tragiska skeenden 

har upprepats och fortsätter att upprepas gång på gång, på gång, på 

gång… Krig, terror, diktatur, tortyr, förnedring, massutrotning. Lidande 

och förnedrade människor kantar världshistoriens väg. Krigens och utplåningarnas 

ständiga återkommanden genom historien är en viktig upphovsfaktor 

till det fatalistiska tänkande, som hävdar att de historiska 

skeendena går i cirklar och närmast med lagbundenhet är dömda att 

återupprepas. Borde inte människan istället kunna ta någon lärdom av 

alla dessa tidigare begångna misstag? 

Ihjälfrusna tyska soldater Stalingrad 

1943. Okänd fotograf. 

saknar helhetssynen, de stora sammanhangen, 

de blir ofta alldeles för fackinriktade. 

– Enligt det galileiska synsättet delas 

kunskaperna in i primära och sekundära 

kunskaper. De primära är de som 

går att väga, mäta och konstatera med 

formler, medan de sekundära är sådant 

som t.ex.känslan av glädje. Hur beskriver, 

definierar och bevisar man en sådan 

sak? Det är en olycka med denna 

uppdelning. Det icke-holistiska synsättet 

är förödande. Vår tid skulle behöva 

mycket mer av en helhetssyn, där de så 

kallade sekundära kunskaperna inte 

hamnar i strykklass. Istället tillåts det 

teknokratiska synsättet att dominera 

alldeles för mycket. 

– För att inte begå samma misstag som 

tidigare måste hon ta lärdom av de 

misstag som redan begåtts. Idag, med 

andra världskriget så färskt i minne 

bör vi kunna undvika att göra samma 

fel på nytt. Men det är oroväckande. 

Vi är inne i samma karusell nu som i

den tid som föregick världskriget. Alla 

tänker bara på att ha roligt, vi ser inte 

farorna omkring oss. Det viktigaste vi 

måste tänka på är att vara rädda om 

kunskapen, så misstagen inte sker igen. 

Människor skall inte behöva lida på 

det sätt som inträffade under kriget. 

Problemet är att det är för lite »herr 

Moro«-böcker i omlopp. Det är på tok 

för lite reflektion över vad som sker 

omkring oss. Här har medierna ett 

fruktansvärt stort ansvar. Dagens medier 

är sämre än någonsin. Analysen 

saknas nästan helt. 

– Men det vidrigaste av allt är det 

etniska tänkandet som kommit tillbaka 

i så stor skala. De otäcka följder det 

kan få kan inträffa blixtsnabbt även i 

högt civiliserade samhällen, det ser vi 

ju i före detta Jugoslavien. Men, samtidigt 

är den etniska tanken också väldigt 

komplex. Det finns ju faktiskt ett 

etniskt tänkande som är helt naturligt 

med tanke på hur vår värld är ser ut 

med sina olika kulturella sfärer och 

identiteter. 

– Jag skrev en artikel som publicerades 

Godtycke = Själens och världens mara 

Kadettlogik = Logik som inte tänker något till slut 

enligt filosofen Martin Buber 

Man i elektriska stolen USA 1900 

William van der Weyde 

»Tyvärr 

måste vi konstatera att en stor del av vårt eget lands förvaltning 

sedan länge varit i händerna på folk med dragning till kadettlogik och 

godtycke« Roy Andersson, DN 940904 

23

24 

i DN i höstas med anknytning till 

detta. Där driver jag tesen att vi måste 

bryta med godtycket som styrinstrument. 

Vi har idag inget sammanhållet 

tanke- och värdesystem. Filosofen 

Martin Buber menade att den godtyckliga 

människan handlar med suveränitet. 

Godtycke och suveränitet går hand 

i hand. Vi måste bort från suveränitetstanken. 

– Ett utmärkt bevis på detta hittar 

man i den amerikanske statsvetaren 

Robert Putnams studie »Making democracy 

work«. Han har gjort en undersökning 

i Italien där man drivit det 

regionala självstyret längre än i något 

annat land – t.o.m. längre än i USA. 

Områden som t.ex. sjukvård och kultur 

blev mest lidande i de regioner där 

man drev det nyliberala tänkandet hårdast, 

där pengarna fick styra helt. Följderna 

blev sämre ekonomi, illojalitet 

och depression Allt var negativt. Men i 

de regioner där man värdesatte solidaritetstanken 

blev resultatet lojalitet och 

samhörighet. 

UA: Men hur kommer det sig att soli- 

daritetstanken delvis har försvunnit 

och hur har det kunnat gå så snabbt? 

– Det räcker med att missa några 

årskullar – då går kontinuiteten förlorad 

UA: Hur återskapar man dessa brister i 

kontinuitet? 

– Vi måste komma ifrån den storhetstanke 

vars värderingar och ideal 

präglar så många maktsträvanden och 

framgångsidéer idag. Istället borde vi 

återge humaniora dess rättmätiga status. 

Det finns en viktig forskande uppgift 

för konsten idag: Kan vi ha sådana 

här normer som vi har idag? Det måste 

vara klargörande, därför gillar jag inte 

fördunklande konst, vi har inte tid med 

det. Nu är den viktigaste uppgiften att 

klargöra! 

UA: Men är inte den inställningen lite 

splittrande. De enkla, klargörande lösningarna 

blir ju lätt slogans. Det svåra 

behöver väl inte alltid vara dunkelt? 

– Missförstå mig inte, jag menar 

inte att konsten bara skall förenkla och 

trivialisera, men det finns en fara i att 

förvanska och fördunkla de grundläggande 

begreppen. 

UA: Det finns ju en poäng i det svåra 

också? 

– Jovisst, men vi måste motarbeta 

vidskepelse och dunkla budskap. Det 

är så lätt att hamna på fel sida. Som att 

påstå att AIDS är »Guds straff«, följt 

av konstaterandet att vi inte kan göra 

något åt det. Jag gillar inte sådant tänkande. 

UA: I dina filmer använder du alltid 

samma språk, vare sig det gäller reklam- 

eller spelfilm. Hur har du hittat 

fram till detta personliga bildspråk och 

hur kommer det sig att reklambranschen 

lockades av det. 

– Efter mitt fiasko med långfilmen 

»Giliap« hade jag svårt att fortsätta 

jobba. Jag fick ingen respons och mitt 

bolag gick i konkurs och jag stod utan 

jobb. Då blev jag tillfrågad att göra ett

par reklamfilmer av en byrå som tyckte 

att mitt filmspråk var intressant och 

ville att jag skulle arbeta åt dem. Nu 

var inte steget till reklambranschen så 

långt som det kan verka. Jag hade gjort 

reklamfilm redan när jag gick på filmskolan 

(föregångaren till Dramatiska 

Institutet) på 60-talet. Skolan låg i nära 

anslutning till Europafilms studio, så vi 

hade en naturlig kontakt med industrin 

redan när vi gick på utbildningen. De 

höll koll på vad eleverna gjorde och samarbeten 

inleddes redan när man gick 

på skolan. Redan efter ett år fick jag i 

uppdrag att göra en reklamfilm för en 

deodorant, Mum 21. Jag gjorde den i 

en skämtsam ton och den blev en jätteframgång 

direkt och såldes till ett tjugotal 

länder. Men jag lade reklamen åt 

sidan och jobbade sedan med annat i 

många år. 

– Jag gjorde ett par filmer, varav en 

blev en succé, »En kärlekshistoria«. Efter 

den började jag jobba med ett nytt 

manus men drabbades ganska snabbt 

av en framgångsdepression. Jag var på 

något sätt framme och jag kände bara 

en tomhet – jag hade inget mål att 

Roy Andersson, t.h., och kolleger. Foto J Hultenheim. 

»ARTIKEL XIX: Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt 

innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att 

söka, motta och sprida upplysningar och tankar genom varje slags 

uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.« 

Allmän förklaring om de Mänskliga Rättigheterna, 

FN:s generalförsamling, 10/12 1948 

25

»...jag vill förkroppsliga mina idéer i sanningen; livet runt omkring upprör 

sträva 

26 

mig alltför mycket, det ger mig ingen ro och tvingar sig fram på duken; 

verkligheten är alltför skakande för att man med lugnt samvete skall 

kunna syssla med broderier...« Ilja Repin(1844 - 1930), rysk konstnär 

»Oväntad hemkomst« 1884-88. Ilja Repin. 

mot. Jag hade inte någon tid att 

ägna mig åt att utveckla mitt filmspråk. 

Man ville göra en andra del av 

»En kärlekshistoria« för att krama 

pengar ur idén så mycket som möjligt, 

men själv kände jag mig bara tom och 

deprimerad av detta. Det var mig helt 

främmande. Därför bröt jag och var 

mer eller mindre tvungen att göra reklamfilm 

när jag fick erbjudandet. Men 

det var aldrig svårt, det var ingen konflikt 

för mig eftersom jag jobbat med 

det tidigare. Jag har aldrig sökt dessa 

uppdrag själv utan alltid blivit ombedd 

och haft flera förslag som jag har kunnat 

välja bland. 

– Jag har aldrig behövt sälja mig, 

eller söka efter uppdragsgivare för 

mina reklamfilmer. Det har nog fallit 

sig naturligt att en viss typ söker sig till 

mig. Jag blir automatiskt av med de 

värsta tack vare min stil. 

UA: Du har utvecklat ett mycket personligt 

och säreget bildspråk, man kan 

verkligen omedelbart se att »det här är 

en Roy Andersson-film«. Men det finns

många som plagierar din stil. 

– Jag störs inte av det, det går inte 

att helt plagiera någon annans stil. Min 

stil är utmejslad med stor inspiration 

från andra, ibland till och med plagierad. 

UA: Magritte, t.ex.? 

– Kanske inte plagierad, men definitivt 

inspirerad, liksom jag fått inspiration 

av Edward Hopper. Men den 

största inspirationen har jag nog fått 

av en rysk konstnär – Ilja Repin – en 

av världens största målare, enligt min 

mening. Hans målningar av kosacker 

och religiösa processioner är helt magnifika. 

Det är figurativt och gjort enligt 

klassisk komposition. Han var stor under 

20- och 30-talen och är lika aktuell 

idag. 

UA: Du jobbar ju mycket med stora 

bildkompositioner med avancerade koreografiska 

lösningar. Hur kommer du 

fram till dessa? 

– Oftast har jag en bild i huvudet 

»Doch 

denna personlighet ändras mycket litet mellan födelse och död. 

en kärna kring vilken konstnären utvecklar sitt arbete utgörs av honom 

själv; av det egna jaget, personligheten eller vad man nu vill kalla det, 

Konstnären förblir alltid, med marginella förändringar, den han en gång 

varit. Skiftande moden vad gäller metod eller tema förändrar honom lite 

eller inte alls.« Edward Hopper(1882 - 1967), amerikansk konstnär 

»Kontor om kvällen« 1940. Edward Hopper. 

27

28 

Jag ser »90 minuter 90-tal« för första gången hösten 1994 på video, inspelad 

från TV. Helt oförberedd kastas jag in i Roy Anderssons säregna 

bildvärld i hans inledningsbidrag »Härlig är jorden«. Kallt, grått och totalt 

känslobefriad är den otäcka inledningsscenen där människor lastas in i 

ett skåp på en bil, dörrarna stängs och en slang dras från avgasröret och 

kopplas in i det stängda skåpet. Bilen kör iväg… För mig, född i mitten 

av 60-talet förknippas namnet Roy Andersson mest med annorlunda och 

intressanta reklamfilmer: Socialdemokraternas valfilm, Lotto och Bayerskt 

öl. En ny dimension i ett konstnärskap öppnas för mig. Till en början 

är man mest chockad, därefter arg, men ju mer man tänker på denna 

oerhört starka scen desto mer växer ens tankar. 

Misshandel och skändning av kvinnor och barn. Efter den 

tyska inmarschen i Lemberg igångsätts pogromer mot den 

judiska befolkningen. Ukraina 1941. Okänd fotograf. 

av hur det skall se ut, var tyngdpunkten 

skall ligga och vad som skall 

hända. Jag frågar mig helt enkelt om 

det är en intressant bild? Jag vill återvända 

till det komplexa. Det är på 

samma sätt som med musik och konst, 

där det komplexa ofta är det intressanta, 

jag vill gärna försöka ta filmspråket 

tillbaka till det komplexa 

också. 

UA: Hur tänkte du när du fick i uppdrag 

att göra den första delen i filmfestivalens 

stafettfilm. Hur arbetade du 

fram ditt avsnitt »Härlig är jorden«? 

– Min tanke från början var att 

visa vad svensk filmkonst förmår när 

den är som bäst, såväl filmiskt som temamässigt. 

Samtidigt ville jag att det 

skulle vara angeläget, jag ville göra någonting 

om vår tid, för att leda in stafetten 

på att skildra vad det är som har 

hänt/händer under de här 10 åren. Det 

var viktigt att mitt avsnitt inte bara visade 

vad som hände 1991, därför tog 

jag upp problematiken med den etniska 

cynismen, judeutrotningen under

det andra världskriget. Jag är själv 

född under den perioden och min generation 

har levt med denna skuld hela livet. 

Vi har ständigt brottats med frågan: 

»Hur kunde det ske?« Jag ville inkludera 

mitt eget liv i min film. Det är 

ett stråk av historia, men samtidigt 

handlar det lika mycket om nutiden. 

Därför valde jag att inte låta scenen innehålla 

personer med uniformer. Jag 

ville visa att skulden finns hos alla 

människor och bakom varje uniform 

finns en civil människa. 

– Problematiken var inte minst aktuell 

för oss här i Sverige. Det är kusligt 

att tänka sig att om inte kriget vänt 

så hade det varit det här samhället vi 

haft. I Sverige var man mentalt förberedda 

på det här tänkandet under kriget. 

Vårt land var ett av de främsta 

inom rasbiologin. 

UA: Det otäcka med utrotningen är 

systemeringen av arbetsuppgifterna, 

som du också visar i filmen. Trivialiseringen 

av problemet och tänkandet att 

var och en »bara gör sitt jobb«. 

– Jag ville med denna scen också … 

skämta, är fel ord, men trivialisera. 

Visa hur banalt och enkelt det hela 

egentligen var. Det är fruktansvärt att 

tänka sig att man byggde speciella fordon 

för just detta vidriga ändamål. Där 

finns också en skuld, hos konstruktörerna. 

Det var inte gjort exakt på det 

sätt som det framställs på i filmen med 

en ledning från avgasröret in i skåpet, 

men det var själva trivialiseringen och 

mekaniseringen som jag ville lyfta 

fram. 

Ulf Sigvardson 

Fotografierna och bildtexterna är, förutom 

på sidorna 25-27, hämtade ur boken 

»Lyckad nedfrysning av herr Moro« utgiven 

av Stockholms Läns Landstings kulturoch 

utbildningsnämnd. 

29

Gunilla Witt om kroppar, material, begränsningar, rum och betraktare 

30 

& 

dans 

poesi Betraktarens perspektiv är en central utgångspunkt 

för koreografen och poeten 

Gunilla Witt, som just nu sätter upp den 

andra versionen av »Den Installerade 

Kvinnan« på Unga Atalante – ett verk med 

undertiteln »poesi och akvariedans«.

– Vad jag ägnar mig åt för närvarande 

är ett utforskande av en kvinnlig position, 

säger Gunilla Witt. När man gör 

det måste man också fundera över betraktarens 

perspektiv. Perspektivet är 

ju avgörande för hur man uppfattar 

verkligheten. För att göra publiken 

medveten är det därför naturligt att 

röra sig bort från den traditionella teaterscensnormen, 

med publiken i salongen 

och scenen avskild och på avstånd. 

Jag försöker göra åskådarna 

mer delaktiga i föreställningen och därmed 

mer medvetna om sin position. 

SPRÅKLIGT MÖTE 

Ursprungsversionen av »Den Installerade 

Kvinnan« sattes upp i en övergiven 

lägenhet på Vallagatan i Göteborg 

förra våren. Där skapade lägenheten i 

sig naturliga förutsättningar för en begränsad 

publik på 20 personer. På 

Unga Atalante har dessa förutsättningar 

skapats genom sinnrika ombyggnationer 

av teatern. Föreställningen 

har också denna gång endast 20 

platser per kväll och intimiteten är påtaglig. 

Föreställningen utspelas i två rum - 

ett där Gunilla Witt läser sina dikter 

och ett där Tina Andersson utför akvariedansen. 

I rummet där poesin framförs 

får man en känsla av att ha blivit 

hembjuden. Det är ombonat och hemtrevligt 

och publikplatserna är utplacerade 

oregelbundet. Detta rum kontrasterar 

kraftigt mot det gröndraperade 

rummet där dansen framförs. Det är 

stramt, enkelt och extremt uppradat 

väldigt nära akvariet för att man inte 

skall kunna komma undan som betraktare. 

Kontrasterna är samtidigt en dialog 

mellan de två rummen. 

– Jag vill betona skillnaderna och 

skapa kontraster för att samtidigt 

också nå en samklang. Jag vill undersöka 

vad ord är i förhållande till rörelser. 

Berättar man någonting annorlunda 

med ord? Möts de två språken 

eller skiljs de åt? Samtidigt vill jag behålla 

och vårda språkens egenarter och 

inte blanda dem. Får de behålla sina 

fullständiga uttrycksmöjligheter tror 

jag att de kan befrukta varandra, att de 

tillsammans kan berätta ännu mer. 

STÄLLER FRÅGOR 

Gunilla Witts koreografiska arbete har 

på senare år centrerats kring att enbart 

arbeta med soloformen. Hon vill 

komma bort ifrån relationsberättelserna 

och istället försöka komma åt 

den kvinnliga kroppens förhållande till 

rummet och världen. Hon är dock ute 

efter mer än att bara konstatera att 

kvinnans position idag är utsatt. 

– Att arbeta på ett dogmatiskt, programmatiskt 

sätt är för mig helt 

ointressant. Jag är istället ute efter att 

visa sådant som stimulerar ens fantasi. 

Att placera en kvinna i ett akvarium 

är dock något extremt som ger 

vissa givna associationer. 

– Först är visserligen dansaren bara 

ett ting eller ett objekt, men när hon 

börjar röra på sig, sätter man något i 

rörelse, man gör det hela mer mångtydigt 

och komplext. Man ställer frågor 

men har inga givna svar. Konsten är 

inte till för att slå fast sanningar, den 

skall ställa frågor, det är det som gör 

den levande. Att få publiken att börja 

fundera och fantisera är det viktiga. 

Det är publiken som ger svaren, inte 

jag. 

31 

Foto Claes-G Svanteson

32 

BEGRÄNSNINGAR BERIKAR 

Materialets betydelse är en viktig del i 

Gunilla Witts konstnärliga språk. Hon 

tycker att relationen kropp - material 

är intressantare än den mer traditionella 

relationen kropp - kropp. 

– Har man bara en kropp blir materialet 

och rummet man befinner sig i 

mer jämlikt. Rummet blir som en partner 

som man för en dialog med, och 

man skapar också en dialog mellan 

kroppens olika delar. Jag känner att soloformen 

gör det enklare att fokusera 

på kärnpunkten i det jag vill få svar på. 

– Begränsningar är överhuvud taget 

mycket tilltalande. De avgränsningar 

som till exempel i detta fall ett akvarium 

skapar åt en dansare är en oerhörd 

utmaning och en kick för mig 

som koreograf. Faktum är att begränsningen 

berikar mitt språk såväl koreografiskt 

som lyriskt. Det handlar i båda 

fallen mycket om att ta bort och reducera 

allt onödigt och söka finna kärnan 

i å ena sidan rörelsernas och å andra 

sidan ordens betydelse och rytm. 

RYTM, ANDNING, RYMD 

Poesin är en ny sida av Gunilla Witts 

konstnärskap. Den har hon bara ägnat 

sig åt i ett par år. Trots det känner hon 

sig trygg i detta nya fält, vilket hon relaterar 

till sina erfarenheter som dansare 

och koreograf. 

– Den process i ett konstnärskap 

där man virrar och söker efter ett eget 

uttryck har jag redan bakom mig. Jag 

vet åt vilket håll jag är på väg. När jag 

började skriva var det bara att fortsätta, 

men med orden som uttrycksmedel. 

Naturligtvis finns det många olikheter 

mellan dansen och poesin, men 

Gunilla Witt ser framför allt de många 

likheterna mellan kroppens och ordens 

språk. 

– Båda uttrycken sysslar med 

samma element. I både dans och lyrik 

arbetar man med rytm, andning och 

rymd för att skapa närvaro. Och man 

arbetar i båda med samma extrema 

tydlighet och exakthet. Dessutom är 

både dansen och poesin väldigt associationsrika 

uttryckssätt. 

Lyrikens stora anspråk tilltalar henne. 

Dess absoluta krav på uppmärksamhet 

ser hon som något oerhört vackert. Det 

finns en omsorg om språket i att man 

inte bör missa en enda stavelse. Det 

medför också att hon lägger stor tonvikt 

på hur poesin framförs. 

– När du läser har du ju en kropp 

och befinner dig i ett rum – det skall 

man utnyttja. 

HEM, KÄLLARE , VIND 

»Den Installerade Kvinnan« är inledningen 

på ett koreografiskt och lyriskt 

projekt i tre delar om den kvinnliga 

positionen som Gunilla arbetar med 

och som får sin fortsättning i de två 

närmast förestående föreställningarna 

»Perforera honom!« och »The mad 

woman in the attic«. Samtidigt som det 

är ett forskningsarbete i ord och kropp 

kring kvinnan och könsperspektivet är 

det också en slags resa genom en 

huskropp. »Den Installerade Kvinnan« 

utspelar sig i ett hem. Hon tänker sig 

sedan att fortsätta ner i en källare för

att till sist avsluta uppe på en vind. 

– De här tankarna har funnits inom 

mig länge. I »Perforera honom!« vet 

jag att jag tänker arbeta med slangar, 

latexdukar och pumpande vätskor. 

Från början hade jag tänkt att fylla 

akvariet i den nu aktuella föreställningen 

med slangar, men vi upptäckte 

snabbt att det var fullt tillräckligt med 

enbart en kropp i akvariet. Inspirationen 

har jag bland annat fått från en 

amerikansk 70-talskonstnär – Eva 

Hesse – som långt före andra arbetade 

just med latex och plast i sina organiska 

skulpturer och installationer. 

Men det är inte något som jag satt mig 

ned och planerat, utan det har växt 

fram efter hand. 

I KROPPENS INRE 

De tankar Gunilla nu har kring uppsättningen 

kretsar kring en resa genom 

kroppens inre, osynliga delar och det 

utspelar sig i det inre av en huskropp – 

källaren – som har många likheter med 

alla sina rör och ledningar. 

– På samma sätt som man i en källare 

närmar sig det inre av en 

huskropp, blir slangar en slags metafor 

för kroppens inre, det blir som att 

vända ut och in på kroppen. Tarmar, 

blodomlopp görs synligt. Kroppens 

inre är någonting vi sällan ens talar 

om, det är något laddat, heligt och farligt. 

Jag är sugen på att se vad som 

händer när man börjar arbeta med ett 

sådant tema. 

– Jag föreställer mig kroppen 

ihoptrasslad med det omgivande rummet 

via ett sinnrikt slangsystem. På det 

sättet är det inte heller i detta fall givet 

att människan dominerar. Jag tänker 

mig också en dialog, där det talade 

språket ställer frågor till den ut-och-invända 

kroppen som svarar med sitt 

språk: bubblanden, rosslingar och liknande. 

FALLANDE ÄNGEL 

Den tredje uppsättningen »The mad 

woman in the attic« utspelar sig på en 

vind. Det spinner på ett vanligt tema i 

litteraturen kring galna kvinnor uppe 

på vindar. Där har kvinnan förvandlats 

till en ängel bland duvor och bjälkar. 

– Jag föreställer mig kvinnan som 

en fallen ängel som försöker flyga. En 

manlig röst talar uppmuntrande till 

henne, men hon förstår inte vad han 

säger. Hon har inte lärt sig Herrens 

språk och kommer att störta i strid. 

Dessa idéer utgör grunden för det 

fortsatta arbetet, där Gunilla Witt tänker 

fortsätta samarbeta med samma 

personer som deltagit i de två versionerna 

av »Den Installerade Kvinnan« 

Förutom Tina Andersson också musikern 

Niklas Rydén, scenografen Mita 

Moberg, kostymdesignern Tove Weigel 

och ljussättaren Anna Wemmert. Dessutom 

betonar hon vikten av en dialog 

med publiken, som också på ett väsentligt 

sätt bidrar till det fortsatta arbetet. 

– Trilogiformatet är tilltalande inte 

minst för att publiken följer med på 

vägen. På så sätt fördjupar man kommunikationen. 

Ulf Sigvardson 

33

Bengt Rydén läser Ovidius 

34 

ATALANTE 

Unga Atalante fick sitt 

namn sedan någon sett ordet »Atalante« 

i en dikt av Katarina Frostensson. Sedan 

lärde vi oss att Atalante är en kvinna 

i den grekiska mytologin. 

När koreografen Eva Ingemarsson skulle 

sätta upp föreställningen »Bröllopsnatten« 

letade hon efter texter om kärlek. Bengt 

Rydén tänkte att man kanske inte behöver 

gå över ån efter vatten. Varför inte se efter 

hur den unga Atalante själv hade 

det med kärleken. 

Därför översatte han en text ur Ovidius 

Metamorfoser åt Eva med hjälp av gamla 

tiders skollatin, utan andra ambitioner än 

att hon skulle kunna se vad där stod. Därav 

uppställningen i korta block med godtyckligt 

brutna rader. 

l ö p n i n g 

k ä r l e k 

l e j o n

Det gick lätt att hitta minst tre – inbördes oförenliga – antika 

berättelser där hon är med som en ung, vacker, stark 

och mycket skicklig jägare, männens jämlike eller överman. 

På något vis har hon växt upp i skogen, enligt en uppgift 

hos en björninna. 

Den sagokrets hon mest förknippas med tycks vara den 

om den kalydonska jakten, där hon i ett stort och lysande 

följe av tappra jägare är den första som lyckas såra ett ovanligt 

farligt vildsvin, som länge härjat på trakten. Den verkligt 

starke mannen i sällskapet, Mele’ager, förälskar sig i 

henne, och det är han som ser till att hon får huden och huvudet 

som trofé. På det sättet är hennes situation ganska lik 

vanliga flickors. 

Så är det inte i historien om Atalante och Hippomenes 

och deras tävlan i löpning. Där är hon stark, snabb och livsfarlig 

för män. Ovidius har lagt ner möda på den i sina Metamorfoser 

och fått den både spännande och tänkvärd. 

Texten står i tionde boken av Metamorfoserna, som 

handlar om Orfeus. När han för alltid förlorat Eurydike 

sjunger han i skogarna för alla som vill höra, bland annat 

om Venus och hennes älskade Adonis, och om hur hon en 

gång berättade Atalantes historia för sin favorit. I vår text 

är det alltså kärleksgudinnan som talar. 

Det rysligt hemska slutet på historien kanske den romerske 

författaren har hittat på själv, för att det alls skulle 

bli någon metamorfos, någots plötsliga förändring till något 

annat? 

Ovidius använder latinsk form av namnet: Atalanta. 

Bengt Rydén 

Del av fontän från Athena Polias tempel 

35

36 

OVIDIUS METAMORFOSER 

X: 560–704. 

Översättning Bengt Rydén 

Den som berättar är Venus, som 

försöker undervisa sin älskling Adonis. 

Kanske har du hört talas om en flicka som i löpning 

besegrade de snabbaste män. 

Det var inget tomt rykte, 

hon vann alltid, 

men frågan är om hon blev mest berömd för 

sina snabba fötter eller 

för sin skönhet. 

Hon frågade oraklet vem hon skulle få till make 

och guden svarade: 

Du behöver ingen make, Atalanta. 

Du skall undvika äktenskapet, 

för du slipper aldrig ur det 

och du får aldrig vara dig själv 

så länge du lever. 

Skrämd av svaret lever hon ogift 

i de djupa skogarna 

och flocken av friare skrämmer hon bort 

med ett fruktansvärt påbud: 

Mig kan ingen få 

som inte först slår mig i löpning. 

Tävla med mig: den snabbe får bröllop och maka, 

den långsamme döden. 

Detta är kampens lag. 

Men sådan är skönhetens makt 

att skaror av dumdristiga friare kom 

och underkastade sig den grymma lagen. 

En gång satt Hippomenes bland åskådarna 

och såg den ojämna kampen. 

Han hade tidigare sagt: 

Hur kan någon ta sådana risker för att få en maka? 

Och han hade förbannat ynglingarnas kärleksiver. 

Men när flickan kastade slöjan 

och han fick se hennes ansikte och sköna kropp 

(lika snygg som jag, eller som du om du varit flicka) 

häpnade han 

lyfte armarna mot skyn och ropade: 

Förlåt mig ni 

som jag smädade nyss! 

Jag visste inte vad ni tävlade om! 

Och medan han berömmer henne 

flammar kärleken upp

och han hoppas svartsjukt 

att ingen skall springa fortare än hon. 

Men 

tänker han 

varför försöker inte också jag min lycka? 

En gud hjälper den som vågar. 

Medan Hippomenes tänker så 

flyger flickan fram som på vingar. 

Och fastän han ser henne ila snabb som en skytisk pil 

slås han än mer av hur vacker hon är, 

och löpningen ger henne skönhet. 

I gyllene sandaler svävar hon på snabba fötter 

håret fladdrar över de elfenbensvita skuldrorna 

kring knäna fladdrar broderade band 

den jungfruligt vita kroppen är överdragen 

av en rodnad 

likt ett atriums marmorväggar som skuggas 

av purpurfärgad tältduk. 

Under tiden har man sprungit den sista sträckan 

och Atalanta bekläds med segerkransen. 

Från de besegrade hörs klagorop, 

de lider sina straff 

som uppgjort. 

Utan att avskräckas av deras öde 

blir Hippomenes kvar 

ser på flickan och säger: 

Varför söker du billig ära 

genom att vinna över oduglingar? 

Kämpa med mig! 

Om lyckan är på min sida 

behöver du inte skämmas över att besegras 

av en sådan som mig. 

Min far är Megareus Onchestius 

han är ättling till Neptunus 

och jag är sonsons son till havens kung. 

Min tapperhet är inte mindre än min börd, 

så om du vinner 

har du gjort dig ett stort och ryktbart namn, 

som besegrat Hippomenes. 

Medan han talar så 

ser flickan på honom med milda ögon 

och vet inte 

om hon vill vinna eller förlora. 

Vad är det för en gud 

tänker hon 

som hatar vackra män så 

att han vill förgöra denne och få honom 

att fria till mig och sätta sitt dyra liv på spel? 

Inte tycker jag 

att jag är värd så mycket! 

Det är inte hans skönhet som rör mig 

(fast det skulle den kunna göra), 

37

38 

det är att han fortfarande är en pojke; 

honom själv bryr jag mig inte om, 

det är åldern! 

Men tänk så tapper han är 

och inte rädd för att dö! 

Tänk, han stammar från havens kung 

i fjärde led! 

Och tänk, han älskar mig och vill gifta sig med mig 

så gärna 

att han vill förgås om ett hårt öde 

vägrar att ge mig åt honom! 

Res hem, främling, medan du kan 

och avstå från detta blodiga bröllop. 

Äktenskap med mig är fruktansvärt; 

men dig kan ingen ha något emot, 

du hittar lätt en klok och vacker flicka. 

Men varför bryr jag mig om dig så, 

jag som har sänt så många i döden? 

Han skall få se! 

Låt honom dö, när han inte tar varning 

av detta blodbad på friare 

utan beter sig som om han var trött på att leva. 

Men skall han alltså behöva dö 

för att han ville leva med mig? 

Skall han få en ovärdig död 

som belöning för sin kärlek? 

Det blir ingen seger att avundas mig, 

om jag vinner. 

Det är inte mitt fel! 

Tänk om du ville avstå. 

Eller, när du nu är så galen, 

om du var snabbare än jag! 

Men se, det är som en flickas blick 

i hans gosseansikte. 

Å, stackars Hippomenes, vad jag önskar 

att du aldrig hade fått se mig. 

Du förtjänade att leva 

och om inte ödet var så grymt 

och förbjöd mig äktenskap, 

så var du den ende som jag ville 

dela säng med. 

Så tänkte hon och 

oerfaren 

träffad för första gången av Kupidos pilar 

förstår hon inget, 

hon älskar men vet inte 

att hon älskar. 

Redan kräver hennes far och folket 

att löpningen skall börja 

som vanligt, 

då ropar Neptunus ättling till mig 

i sin nöd:

Må Kytheres gudinna stå mig bi 

i mitt företag 

och gynna den eld hon själv har tänt! 

En välvillig vind förde denna 

hovsamma bön 

till mig. 

Jag blev rörd, 

det medges, 

och det var ingen tid att förlora. 

Det finns ett ställe 

som folket kallar Tamasenska fältet, 

med Cyperns bästa jord, 

helgat åt mig av de gamle 

en gåva till mitt tempel. 

Mitt på fältet står ett träd med glänsande krona 

och grenar som rasslar av rödaste guld. 

Jag råkade vara på väg därifrån 

och hade med mig 

tre guldäpplen som jag plockat. 

Synlig endast för honom själv 

närmade jag mig Hippomenes 

och lärde honom 

hur han skulle använda dem. 

Så gav trumpeterna tecken: 

framåtlutade 

störtar båda från startlinjen 

och det är knappt 

att fötterna rör vid marken. 

Man skulle tro 

att de kunde svepa fram över havet 

torrskodda 

eller springa över ett fält gult av säd 

utan att böja axen. 

Rop och applåder uppmuntrar ynglingen: 

Nu måste du satsa allt, Hippomenes, 

skynda dig, använd alla krafter! 

Var inte trög! Du kommer att vinna! 

Och frågan är om det var vår hjälte, 

Megareus’ son, 

som gladde sig mest åt dessa ord, 

eller Schoeneus’ jungfruliga dotter. 

Hur många gånger stannade hon inte upp 

när hon kunde passera honom 

och lämnade honom bakom sig mot sin vilja 

efter att länge ha sett på hans ansikte. 

Andedräkten kom het 

ur hans slappa mun 

och det var långt till målet! 

Till sist kastade Neptunus ättling 

en 

av de tre frukterna. 

Flickan blev häpen och 

39

40 

av begär efter det glänsande äpplet 

viker hon ur kurs och plockar upp 

det rullande guldet. 

Hippomenes går om henne, 

läktaren ekar av applåder. 

Men hon ökar tempot 

tar snart igen den förlorade tiden 

och lämnar åter ynglingen bakom sig. 

Han kastar det andra äpplet 

och hon blir efter 

men förföljer och passerar honom. 

Loppet var nästan slut. 

Hjälp mig nu sade han 

gudinna 

som skänkte mig gåvan. 

Och med all kraft kastade han 

det glänsande guldet 

snett ut mot kanten av banan, 

så att flickan skulle förlora mer tid. 

Hon tycktes tveka om hon skulle bry sig om det 

Jag ingav henne att ta det 

och när hon lyft upp det ökade jag 

dess vikt 

så att hon hindrades lika mycket av bördans tyngd 

som av dröjsmålet. 

Nå, för att inte göra min berättelse längre 

än loppet självt: 

flickan blev omsprungen, 

segraren fick sin lön. 

Tycker du inte att jag var värd, 

Adonis, att han hade tackat mig och hedrat mig 

med rökelse? 

Han glömde mig: 

inget tack fick jag 

och ingen rökelse. 

Genast grips jag av vrede 

över det förakt han visat mig 

och för att ingen skall behandla mig så 

i fortsättningen 

beslutar jag att statuera ett exempel. 

Min vrede drabbar dem båda. 

Dolt i en skuggig lund låg ett tempel 

byggt av den store Echion en gång 

enligt löfte åt gudarnas Moder. 

Dit kom de båda 

de hade färdats länge 

och behövde vila 

Då låter jag Hippomenes 

högst olägligt 

gripas av okyska begär. 

Nära templet fanns en plats

där ljuset knappast trängde in, 

en grotta närmast 

med tak av lava men helig sedan urminnes tid, 

där prästen hade ställt upp 

en mängd bilder av trä 

av de gamla gudarna. 

Dit tar sig Hippomenes in 

och orenar helgedomen 

genom den skamliga akten. 

De heliga bilderna vände bort ögonen 

och Modern med Murkronan 

undrade om hon skulle dränka de brottsliga 

i floden Styx. 

Det straffet finner hon för lätt. 

I stället täcks genast deras släta halsar av 

gula manar, 

fingrarna kröks till klor 

skuldrorna blir bogar 

all tyngd samlas i det väldiga bröstet 

och de sopar marken med svansen. 

Vrede lyser ur deras ansikten 

i stället för ord kommer dova läten 

de får bo och föröka sig i skogen 

och 

skräckinjagande 

men tämjda av Kybele 

måste de ta betslet 

mellan tänderna och 

som lejon 

dra hennes vagn. 

41

42 

KONSTNÄT 

På initiativ av tonsättaren Staffan Mossenmark och föreningen 

Levande Musik träffades ett antal företrädare för 

olika delar av Göteborgs fria kulturliv på Unga Atalante i 

början av mars. Tanken var att diskutera olika möjligheter 

till utbyte och samarbete mellan konstnärer och föreningar 

från olika konstområden. 

Med på mötet var representanter från Levande Musik, 

Unga Atalante, Galleri 54, Galleri Mors Mössa, Galleri Ars 

Nova, Valands Konsthögskola, Kompositionsklassen vid Artisten 

samt flera oberoende tonsättare, bild- och videokonstnärer. 

Det visade sig att det fanns ett stort intresse för ett vidgat 

samarbete och bättre kontaktytor mellan de områden 

som arbetar med nydanande konst av hög kvalitet men når 

en liten publik. 

En ofta högljudd och entusiastisk diskussion kom att 

handla om gränsöverskridande samverkan inom tre områden: 

Enskilda konstnärer i specifika projekt, allmänna diskussionsträffar 

i större grupper samt gemensamma kanaler i 

publikarbetet. 

Hur får en videokonstnär kontakt med en tonsättare om 

han inte känner någon privat? Diskussionen om kanaler för 

att hitta samarbete i speciella projekt handlade om huruvida 

allmän kontaktförmedling är meningsfull eller om konstnärligt 

samarbete måste bottna i personlig kännedom. Slutsatsen 

blev att om dessa träffar fortsätter och utvidgas löses 

problemet åt bägge håll. Därför bestämdes att vi skall träf- 

fas igen och då få med företrädare från några områden som 

saknades, t.ex. galleriet Rotor. 

Det stora samtalsämnet blev ändå det utåtriktade informationsarbetet. 

Kan man nå varandras publik? Kan man gemensamt 

nå fler? Använda varandras adressregister eller 

varför inte ha en gemensam informationscentral på Avenyn. 

Idéerna var många men fick en verkligt realistisk förankring 

först när vi började tala om Unga Atalantes tidning. 

Undertecknad, tidningens redaktör, kastade ur sig en idé om 

att förvandla tidningen till ett forum för hela den fria, seriösa 

kulturen i Göteborg. Att låta ett redaktionsråd med företrädare 

för ett nätverk sammanställa varje nummer, helst 

med en anställd skribent som ankare i produktionen. 

Denna idé tyckte alla var utmärkt och nästa möte, den 

21 mars, kommer att handla om hur en sådan tidningsproduktion 

skulle kunna realiseras. Frågorna är många. Hur ser 

det nätverk ut som tar ansvaret? Hur väljer man vilka som 

skall få vara med? Hur undviker man att bli ett renodlat reklamblad? 

Vem drar lasset och hur får man en verklig ansvars- 

och arbetsfördelning när det handlar om mängder av 

tid som måste investeras? Går det att få bidrag? 

Kan man lösa dessa frågor är det en väldigt spännande 

tanke att utveckla denna tidning genom att formalisera bevakningen 

av olika kulturområden, fördela arbetet, nå en vidare 

läsekrets och, på sikt, göra tidningen till ett måste för 

alla allvarligt menade kulturintressenter i staden. 

Niklas Rydén

på Unga Atalante 

29 & 30 april Caprioli Dans (Sthlm) – Petrolio 

En av Sveriges intressantaste koreografer; Christina Caprioli 

presenterar här en föreställning som bygger på Pier 

Paolo Pasolinis texter. I ett garage finns fyra unga män 

och på den pälsklädda scenen fyra kvinnor. Uppmärksammad 

premiär på Dansens Hus i Stockholm i höstas. 

2 maj Tiger (Sthlm) – Sybarit & Skjulet 

Två föreställningar med dansgruppen Tiger. Tiger har 

blivit något av experter på utomhusdans och sysslar 

även på scenen med ett dansspråk som närmar sig installationens. 

Sybarit har premiär på Moderna Dansteatern i 

Stockholm 12 april. 

3 maj Tiger (Sthlm) – Utomhusdans i centrum 

Tiger visar här prov på sina speciella inriktning på 

utomhusdans. Någonstans i centrala Göteborg. Se programmet. 

3 maj Elektroakustisk natt. 

Åke Parmerud står som regissör för det ta program som 

också ingår i Nordisk Musikfest. 

4 maj Julyen Hamilton med Floke (Spanien-Gbg) – 

A Hand in the Honey 

Kontaktimprovisation på högsta nivå. Den engelskfödde 

mästaren koreograferar här sina adepter i en föreställning 

som innehåller dans, röst sång och musik. Med på 

scenen finns också dansaren Carme Renalis från Spanien 

och musikern Christian Jormin. 

5 maj Gun Lund (Gbg) – Images of Dream and Death 

I ett kolsvart scenrum mullrar Akos Rozmans bestialiska 

elektroakustiska musik till koreografi av och med Gun 

Lund. Fysiska lagar gör att du först efter ca 15 minuter 

upplever rörelsen. En föreställning som ställer dina sinnen 

på kant. 

6 maj Jukka Korpi (Sthlm) – Grylloblatta 

Ny koreograf på frammarsch i dansvärlden. Med utgångspunkt 

i bisarra existenser ur djurvärlden bygger 

han upp sina danser. Grylloblatta är en alldeles färsk föreställning 

som nyligen haft premiär på Moderna Dansteatern 

Frukostsamtal med koreograferna 

Dagen efter sin föreställning står koreografen till förfogande 

för ett frukostsamtal. Intressanta samtalspartners 

utlovas. Plats: Pusterviksteaterns servering. 

Info: 031-711 82 00 

43

44 

NORDISK MUSIKFEST 

I början av maj blir Unga Atalante en av sex scener i Göteborg 

som huserar festivalen Nordisk Musikfest. Det blir 

fyra intensiva dagar - 3 - 6 maj - med konserter och seminarier 

som speglar den nya nordiska konstmusiken. Atalantes 

scen intas på invigningskvällen och natten av Göteborgstonsättaren 

Åke Parmerud, som tillsammans med flera kollegor 

skall genomföra en elektroakustisk natt. 

Årets Musikfest hålls i år under temat »Tider - Riter« i 

ett försök att undersöka om det finns en speciell nordisk ton 

i dagens musik. Nordisk Musikfest har funnits i olika omgångar 

sedan närmare 100 år tillbaka. Den nuvarande festivalens 

konstnärliga ledare är körledaren Gunnar Eriksson 

och tonsättaren Anders Hultquist. 

Tidigare har man inriktat sig på att spegla tio utvalda 

tonsättare, men i år blir det verk av närmare 30 nordiska, 

baltiska och amerikanska(!) kompositörer. Samtliga inblandade 

institutioner har beställt ny musik som kommer att 

uruppföras under festivalen. Det blir nya verk av svenskarna 

Peter Bengtsson och Henrik Strindberg, dansken Bent Sørensen, 

islänningarna Thorstein Hauksson och Thorkell Sigurbjörnsson 

och den internationellt uppmärksammade estländaren 

Arvo Pärt. 

Huvudsakligen kommer det naturligtvis att spelas nutida 

musik under festivalen, men som en referens bakåt framförs 

också äldre tongångar som Sibelius sjunde symfoni och verk 

av de moderna klassikerna Terry Riley och Steve Reich. 

Medverkande artister och ensembler kommer såväl från 

Göteborg och övriga Sveriger, som från den internationella 

scenen. Av dem kan nämnas t.ex. engelska Medicikvartetten, 

Avantilkvartetten från Finland och norska Cikada-ensemblen. 

Det kompletta programmet för Nordisk Musikfest 

släpps om ett par veckor. 

GENET PÅ TOUCH 

I april spelas teater på Touch vid Esperantoplatsen. Gruppen 

»Teater I Vägen« sätter upp »Jungfruspelet« av Jean Genet. 

Genet var homosexuell, prostituerad och tjuv i 30-talets 

Frankrike. 

Kvinnor som mörderskor? Skönhet mitt i smuts och fulhet? 

Får man skratta åt det onämnbara? Med Genets och 

sin egen röst, från botten av hierarkin i 90-talets Sverige, ger 

kanske Teater I Vägen svaren på dessa och andra frågor. 

»Jungfruspelet« ges på Touch, Esperantoplatsen 7. Speldatum 

och tid: 8, 9 och 12 april, kl 19.00. Biljettbokning kl 

10-14, på telefon 031-11 15 30. 

Koreografen Gunilla Witt i Rubicon kan glädjas åt ett statligt stipendie på 30.000:- Fotohögskolan i Göteborg kan glädjas åt ett alldeles 

eget Galleri på Övre Husargatan. Äntligen slipper de stackars eleverna ut ur sin befästa borg i gamla Barnbördshuset, och fina lokaler är det dessutom. 

GUFOT heter galleriet och öppnade 10 mars med en utställning av årskurs 2. För er som inte fick biljetter till någon av sommarens 

föreställningar televiseras nu Staffan Mossenmark och Lars Wassrins opera Fru Björks öden och äventyr. På bästa sändningstid Påskafton och 

Annandag påsk. Dessutom är Mossenmark aktuell i radion 4 april med accordionstycket Calm water and Hot air som vi kunde avlyssna på Unga

FOOD AND ART 

Att en måltid inte enbart består av en väl lagad rätt är en 

gammal sanning. På den tiden då världens härskare var av 

det mer pompösa slaget förstod man att middagen också 

skulle vara ett skådespel. 

Restaurangen WC på Söder i Stockholm har tagit upp 

denna gamla tanke och satsade hela förra årets tisdagar på 

projektet FART; Food and Art. Konstnärer bjöds in att gästkocka 

varsin kväll och resultatet blev naturligtvis en succé. 

Konstnärer som Michael von Hausswolff & Leif Elggren, 

Jörgen Svensson, Ernst Billgren m fl ur den nya konsteliten 

deltog. 

Nu går man vidare och vårens tisdagar ägnar man sig åt 

FAT; Food and Theatre. Det är performance-esset Bogdan 

Szyber som står som ansvarig för urvalet, och det är människor 

ur dans-, performance- och teatervärlden som gästkockar 

denna runda. Programmet startade redan 21 februari 

med paret Palle & Kristin som bjöd in en sjuksköterska 

från Huddinge sjukhus. Hon tappade paret på blod som senare 

användes som huvudingrediens i blodsoppan som serverades. 

Ett trettiotal gäster tordes närma sig kannibalismens 

gränser. Teater Galeasen arrangerade en menu bestå- 

ende av alla samlade rätter som någon gång använts i Galeasens 

uppsättningar. 

Känner ni er manade och har vägarna förbi Stockholm 

någon tisdag så kan ni möta följande kockar. 

21.3 Max Bethke, 4.4 Kenneth Kvarnström & Carouschka 

Streiffert, 11.4 Birgitta Egerblad, 18.4 Virpi Pahkinen 

& Jens Sethzman, 25.4 Skriv så spelar vi (P3-inspelning) och 

2.5 Barbro Smeds. 

BUTOH I BOHUSLÄN 

Nu är det dags för en ny Butoh-kurs på Gerlesborgs-skolan. 

Förra årets blev en succé och man försöker upprepa den 

i år med Tess de Quincey och Stuart Lynch som lärare. 

11-17 juni är perioden och kursen leder till en grupperformance. 

Även om ingen tidigare erfarenhet av dans eller teater 

är nödvändig så ska man komma ihåg att kursen är 

mycket krävande, både fysiskt och mentalt, skriver man i 

prospektet. Tänk på det innan ni ringer 0523-517 10 före 

15 maj. 

Atalante i höstas. Dessutom uruppförs hans Ozon III den 6 maj under Nordisk Musikfest, ett verk för 33-stämmig kör med free-style bandspelare. 

Atalantes ljussättare och scentekniker Anna Wemmert lämnar oss till hösten. Hon har bestämt sig för att frilansa och söker väl härmed intressanta 

anbud i hela Sverige. Hemma Hos-galleriet hos Linderoth/Fornander har haft sin sista vernissage, på ett tag i alla fall. Vi sörjer de 

stunder då man kunde trava in i en välbebodd lägenhet och hamna mitt i det aktuella samtalet. Även om man inte såg något, för ögonbindeln 

skull, eller att de utlovade utländska konstnärerna inte kom utan istället Margot Wallström fanns redo i högtalartelefonen, så behövdes ju de där 

45

46 

MALMÖ 1 

Det satsas på dansfestivaler på andra håll än i Göteborg. 

Malmö Dansdagar på Fakiren äger rum 22-29 april och 

programmet är: 

22.4 Raande-Voo, Ett paradis, Trängt av Lena Josefsson 

23.4 Nya Dansarlinjen i Stockholm presenterar verk av 

Caprioli, Jonsson och Kvarnström 24.4 Skånska koreografer: 

Maria Sandin och Lotta Lagerström 25.4 Skånska koeografer: 

Gunnel Erlander, Abigail Gibson, Lotta Lagerström 

och Caroline Petter/Hillary Briggs 26.4 Wally Cardona 27.4 

William Douglas Danse 28.4 Familjeföreställning med Lilla 

Baletten (Sthlm), Svenska Balettskolan (M-ö) och Gunnel 

Erlander 29.4 Julyen Hamilton med Floke. 

Dessutom finns seminarier och kurser att tillgå. Ring Fakiren 

040-12 25 07. 

MALMÖ 2 

FINNS det något tråkigare än paneldebatter? Andra upplagan 

av Svenska teaterbiennalen som tar plats i Malmö 10- 

13 april innehåller föreställningar och seminarier men nästan 

inga paneldebatter. I stället blir det utfrågningar, semina- 

rier, provokativa möten och frukostsnack kring de gästande 

föreställningarna. På Fakiren ordnas nattkafé med kabaréinslag. 

Det är Svenska Teaterunionen – Svenska ITI i samarbete 

med Malmö Musik & Teater AB som arrangerar biennalen. 

Fjorton av årets mest spännande teaterföreställningar valda 

av en grupp teaterkritiker är huvudattraktion under de fyra 

dagarna. Bland dem noterar vi Grupp 98:s föreställning av 

Tjechovs »Tre systrar«, Malmö Dramatiska Teaters och 

Staffan Valdemar Holms omdebatterade uppsättning av 

»Lulu« och Stig Larssons »Systrar, bröder« från Dramaten. 

Göteborg representeras av Backa Teater med »Gisslan« och 

Teater UNO:s »Brott och straff«. 

Seminarierna kommer att handla om »Skådespelarkonst 

och hur den kan beskrivas«, »Att spela Tjechov i dag«, 

»Den manliga rollen«, »Den psykologiska realismens död« 

och avslutas med en lägesbeskrivning av »Svensk teater 

idag«. Dessutom gästas biennalen av en mästare från Pekingoperan 

som samtalar med Peter Oskarson om västerländskt 

och österländskt i teaterkonsten. 

Om det finns några biljetter kvar till föreställningarna 

och till seminarierna får man reda på genom att ringa 

Svensk Teaterunion. Gör det! Tel: 08–679 98 20. 

samtalen. Kom tillbaka! Svältföddheten på intellektuella diskussioner om konst i Göteborg verkar ha antagit gigantiska proportioner. Tidskriften 

Paletten blev helt tagna på sängen när de i februari ordnade ett seminarie i ny brittisk konst. Amerikahusets lokaler räckte inte på långa 

vägar till och många fick vända i dörren. Likadant var det i höstas när Paletten bjöd på debatt om konstens villkor i Göteborg. Restaurang Gillestugans 

personal fick åberopa brandmyndigheterna och tvingades köra ut folk som inte fick plats. Vi är så glada att koreografen Maria 

Sandin fick speltillfälle i Göteborg. Hon var länge påtänkt inför GBG Dansdagar men fick av ekonomiska skäl tyvärr stryka på foten. Gå och se

VITA LÄPPAR 

Eva Ingemarsson som är koreograf på scenen Unga Atalante i Göteborg sätter till hösten 

upp sin 8:e helaftons dansföreställning på Unga Atalante. Det blir en kväll med tre 

till sin karaktär mycket olika stycken. 

Det första, »High heels«, är ett solo som dansas av Eva själv. Iförd långklänning på 

höga klackar och i en ensam ljuskägla dansar hon kvinnan som har klätt upp sig till 

fest, men som ständigt trampar snett och har svårt att hitta sin roll. 

Nästa stycke »I ett vitt intet« är ett solo för en manlig dansare som rör sig i ett rum 

av extremt starkt ljus med väggar och golv av reflekterande plåt. Där är mannen på 

vakt, blickande utåt. Där finns rädslan och frustrationen. Där finns speglingarna och 

allas blickar. 

Det sista stycket är under arbete och har ännu ingen titel. Vi kallar det »Vita läppar«. 

Det är en koreografi för två kvinnliga och en manlig dansare. Kvinnorna finns till 

för varandra i en slags syskontillvaro. Mannen finns till i sin frånvaro. De delar speglar. 

Han simmar i ett hav av vykort. 

I alla tre styckena har scenljuset en viktig rumsbildande och medskapande funktion 

och Eva arbetar precis som i sin förra föreställning »Bröllopsnatten« mycket intimt 

samman med ljussättaren Anna Wemmert. 

Eva dansar själv i »High Heels« till dragspelsmusik, skriven och framförd av Niklas 

Rydén. Joakim Berntsson dansar solot »I ett vitt intet«. Bandmusiken av Patrik Ehrnborg 

blandas med dansarens förstärkta fotljud. I »Vita läppar« dansar Anna Westberg 

tillsammans med Eva och Joakim. Niklas Rydéns elektroakustiska musik är byggd av 

samplade fragment från ett stycke av Bach och en hårdrockslåt. 

Premiär i början av oktober. 

henne på Pusterviksteatern i maj. Se kalendariet. Nej vi vill inte ha några flåsare i publiken under Den installerade kvinnan. Och inte några 

fler obscena samtal heller. Tack! Vi vill passa på att be Jens Sethzman om ursäkt. Någon på redaktionen drabbas av dåligt omdöme och kallade 

hans scenografi för »hormonstinn« i förra numret. Ursäkta, vi vet vad sådana förflugna kommentarer kan leda till. Hoppas nu bara att ingen 

har tagit illa vid sig. I själva verket var Virpi Pahkinens nya solo ganska underbart, tillika Jens scenografi. Dalarna må vara trist, men Mita är 

bäst! En vetenskaplig undersökning av sömn har visat att kvalster står för en del av rörelserna när du sover. När de rör sig flyter du med. 

Eva Ingemarsson i »High Heels«. Foto Fredrik Nyman. 

47

etik 

moral

Tidning 9503 U Atalante

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?