Nr 2 2011 - Svenska ÅngestSyndromSällskapet
Nr 2 2011 - Svenska ÅngestSyndromSällskapet
Nr 2 2011 - Svenska ÅngestSyndromSällskapet
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Medlemssidan<br />
Jag kan flyga, jag är inte rädd. Yippee!<br />
Jag har haft samtliga diagnoser som<br />
finns beskrivna i ÅSS-broschyren.<br />
Det som har tagit längst tid för mig att<br />
komma tillrätta med är panikångest<br />
och klaustrofobi. KBT och träning i<br />
medveten närvaro blev nyckeln för<br />
mig.<br />
Högst upp på min ångestlista stod: att<br />
flyga. Längst ned: att gå 200 m från<br />
hemmet. Det är 15 år sedan, då när jag<br />
började med KBT. Innan dess hade jag<br />
hankat mig fram i livet på valium. Jag<br />
fick sex terapitimmar à 650 kr, men tog<br />
för stora kliv och fick bakslag.<br />
Jag fick trettio timmar insiktsterapi<br />
gratis genom personalhälsovården,<br />
men den insikten hade jag sedan<br />
tidigare, när jag jobbade med Omvärderande<br />
Parsamtal under sju år.<br />
Därefter började jag träna i min egen<br />
takt och den var långsam, men jag tog<br />
mig allt längre hemifrån både till fots<br />
och med buss. Sen upptäckte jag att<br />
jag klarade mig mycket bra på mina<br />
Kärlek vid första<br />
ögonkastet!<br />
Zoloft och tänkte att om jag väntar så<br />
fixar sig nog resten av sig självt. Det<br />
gjorde det inte.<br />
Min väninna i Kalifornien tjatade på<br />
mig att komma dit, men bara jag<br />
tänkte ordet flyga, så kom yrseln. Det<br />
är inte läge än, tänkte jag, frågan är om<br />
det nånsin kommer att bli det.<br />
Så kom Carlbrings självhjälpsbok:<br />
”Ingen panik”, som jag köpte. Jag tittade<br />
med förskräckelse på övningarna<br />
och kände att detta klarar jag aldrig<br />
själv. Då - ringde en väninna som gick<br />
steg ett-utbildning i KBT och frågade<br />
om jag ville vara hennes provelev.<br />
Vilken tajming! Ingela var en fantastisk<br />
terapeut under våra 10 träffar.<br />
Dessemellan gjorde jag alla övningar<br />
i hemläxa. När vi slutade var det bara<br />
två steg kvar innan slutmålet: att åka<br />
hiss och att åka X2000.<br />
Jag åkte till sjukhuset och tränade.<br />
De har så rymliga hissar där. (Ja, jag<br />
åker hiss nu, men inte så gärna.)<br />
X2000 var det närmaste flyg jag kunde<br />
tänka mig, eftersom man är instängd<br />
och det är långt mellan hållplatserna.<br />
Den första resan är ett kapitel för sig,<br />
men jag fick pengar till ny biljett av SJ<br />
och några hundralappar att handla för<br />
i bistron. Numera åker jag alltid X2000<br />
på traderabiljett för 1-50 kronor. Ingen<br />
ångest.<br />
Så var det då, att ta det där allra sista<br />
steget. Det fick jag också hjälp med,<br />
när en av sönerna ringde under julen<br />
och talade om att han tänkte boka in<br />
oss på ett flyg till Köpenhamn så att<br />
jag skulle få lite flygträning.<br />
– Hjälp, stopp, inte än, jag är inte redo,<br />
tänkte jag och bad att få lite betänketid.<br />
Raskt in på nätet och hittar en<br />
kurs för flygrädda. I många år har jag<br />
avsatt pengar på ett konto som var<br />
öronmärkta för just detta. Jag anmäler<br />
mig direkt.<br />
Sen kommer ångesten som ett brev<br />
på posten. Den håller i sig tills kursen<br />
börjar två månader senare. Hela min<br />
kropp kämpar emot mig, jag får urinvägsinfektion,<br />
influensa och förkylning<br />
som aldrig vill ta slut. Huva, vad dåligt<br />
jag mådde!<br />
Då tar jag till mitt sista vapen, ilskan.<br />
Den har jag använt mig av många<br />
gånger, när jag kört som en galning<br />
med min kundvagn genom storköpet<br />
mumlande: ”inget ska få hindra mig”.<br />
Kursen var ute på Arlanda i slutet av<br />
februari. På flygbussen dit tänkte jag<br />
att det här är kanske det sista jag gör<br />
i livet, samtidigt som jag tänkte ”men<br />
” Ända sedan min första<br />
panikattack i 18-årsåldern<br />
har jag byggt upp en skräck<br />
för att vara instängd”.<br />
jag är ju en överlevare – jag överlevde<br />
ju min barndom mot alla odds”. Det<br />
får bära eller brista, de får bära mig<br />
ombord och sätta handfängsel på mig<br />
om jag backar. Nu eller aldrig är det<br />
som gäller.<br />
Ända sedan min första panikattack<br />
i 18-årsåldern har jag byggt upp en<br />
skräck för att vara instängd. Jag har år<br />
ut och år in drömt mardrömmar om<br />
skräckfyllda flygresor. Trots det, har jag<br />
aldrig släppt min innerliga önskan om,<br />
att få vara en av dem som har tillträde<br />
till luftrummet. I kaféet på flygplatsen i<br />
Nice har jag tillbringat många timmar.<br />
Jag har sett vita engelsmän anlända<br />
och rosa engelsmän som rest hem<br />
igen en vecka senare. Åh, vad jag<br />
önskade få vara en av dem! Själv har<br />
jag med bil och valium kämpat mig<br />
med familjen genom Europa.<br />
Kursdag 1. Väl framme vid Flygskolan<br />
blir jag varmt mottagen av två f.d.<br />
16 ÅSS Emellan nummer 2