Ladda ner boken (PDF) - Palmecenter

Dialog för
Palestina
Nio röster om toleraNs och försoNiNg

Dialog för Palestina – Nio röster om tolerans och försoning
Copyright © Olof Palmes Internationella Center
Boken ges ut av Olof Palmes Internationella Center med
stöd av Sida. De intervjuade personerna ansvarar för de
åsikter som uttrycks. Sida ansvarar ej för innehåll, form
eller de åsikter som uttrycks.
text och bild Pernilla Ahlsén
projektledning Liselotte Olsson
grafisk form Lena Öierstedt/fettmule
tryckt hos Larsson Offsettryck AB
isbn 978 91 86317 03 4

Förord
På väggen hemma när jag var liten hade vi en tavla med tre apor: den första håller
för ögonen, den andra för munnen och den tredje för öronen. Jag tänker ofta på
den bilden när jag stöter på konflikter här i Sverige, men också i Mellanöstern. Ja, i
hela världen gör bilden sig tyvärr påmind.
Men tystnad och blindhet, eller att slå dövörat till, stoppar inga orättvisor. Och
löser inga konflikter. Det gör däremot dialog. Liksom demokrati. De är de mest
framgångsrika metoderna för att lösa konflikter fredligt.
Dialogprojektet i Palestina genomförs av Palmecentret i nära samarbete med det
palestinska civila samhället. Det samlar en lång rad palestinska organisationer,
gräsrötter och politiska företrädare som deltar i utbildningar och möten om
konflikthanering och dialog. Alla är välkomna.
Syftet är att se sin granne, att prata och lyssna, och så lägga grunden för en
inompalestinsk dialog. Målet är att skapa enighet om grundvalarna för ett fritt och
demokratiskt Palestina. Det är en förutsättning för ett stopp av ockupationen och
en rättvis och hållbar fred med Israel.
Fred och rättvisa kräver att vi ser varandra, pratar och lyssnar. Men för att citera
Sokrates: Naturen har givit oss två öron, två ögon, men blott en tunga – av den
anledningen att vi bör höra och se mer än vi talar.
Jens Orback, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Innehåll
Historisk bakgrund 8
Behovet av dialog 12
Ibtihal Al Aloul, Gaza 15
Ahmad Abu Haija, Västbanken 22
Zakieh Masoud, Västbanken 28
Nidal Abu Ayyash, Västbanken 34
Sneen Al Tanani, Gaza 41
Hani Temraz, Gaza 47
Nisreen Takatkah, Västbanken 54
Ayman Abu Kriem, Gaza 60
Nelly Ne’ameh, Västbanken 67
7

Historisk bakgrund
Palestina har i tusentals år varit föremål för konflikt. Judiska grupper, kristna korsfarare
och muslimska styrkor har alla krigat om det heliga landet. Mot slutet av
1800-talet växte sionismen fram, en rörelse som förespråkade en judisk stat i Palestina.
Allt fler judar började flytta dit, särskilt under 1930-talet, då judeförföljelsen
eskalerade i Europa.
Staten Israel bildas
I och med förintelsen ökade omvärldens sympatier för judarnas krav på ett eget land
och 1947 beslutade FN om en delning av Palestina i en judisk och arabisk stat. De
judiska invånarna som vid det laget utgjorde en tredjedel av befolkningen och ägde
en tiondel av marken, tilldelades över hälften av landet. De accepterade, men palestinierna
som skulle förlora stora delar av sin mark, sa nej.
Då bestämde sig de judiska styrkorna för att själva ta kontroll över landet. Genom
angrepp på palestinska byar fick de palestinierna att fly för sina liv, och den 14 maj
1948 kunde de utropa staten Israel.
Det fick de omkringliggande arabstaterna att gå till attack, och under kriget som
följde lyckades Israel tillskansa sig ytterligare en fjärdedel av Palestina.
Palestinierna kallar åren mellan 1947 och 1949 för al-Nakba, den stora katastrofen.
750 000 människor tvingades fly från sina hem och den tilltänkta palestinska
staten delades upp mellan Israel, Jordanien och Egypten.
Västbanken hamnade under jordanskt styre och Gaza egyptiskt. Resten av landet
tillföll israelerna.
Israel ockuperar Västbanken och Gaza
1967 ockuperade Israel även Västbanken och Gaza. I samband med det tvingades
ytterligare 400 000 palestinier att fly. Västbanken och Gaza hamnade under militär
8

förvaltning, och den östra delen av Jerusalem införlivades i Israel. Ockupationen av
Västbanken och Gaza, liksom annekteringen av Jerusalem fördömdes av omvärlden
och anses fortfarande olagliga enligt internationell rätt.
Över 60 år senare är den palestinska flyktingfrågan fortfarande olöst. I dag har
antalet FN-registrerade flyktingar vuxit till 4,7 miljoner människor, varav många
bor i flyktingläger i Gaza, på Västbanken och i de kringliggande arabstaterna.
Efter 1967 började israeler flytta in på ockuperad mark och de första bosättningarna
bildades. I dag bor drygt 475 000 israeler i bosättningar och har på så vis tagit
stora delar av Västbanken i besittning.
Första intifadan och de palestinska myndigheterna bildas
I december 1987 bröt det första palestinska upproret (intifadan) ut. Intifadan ledde
fram till fredsförhandlingar och Osloavtalet som skrevs under i Washington i september
1993 av Israels premiärminister Yitzhak Rabin och den palestinska befrielseorganisationen
PLO:s ordförande Yasser Arafat.
Osloavtalet innebar att PLO erkände Israels rätt att existera medan Israel gick
med på att stegvis dra sig tillbaka och ge palestinierna självstyre.
1995 fick palestinierna tillbaka kontrollen över sina storstäder, men Israel fortsatte
att ockupera marken runt omkring. Löftena om självstyre infriades inte och samtidigt
fortsatte utbyggnaden av bosättningarna, vilket ökade missnöjet bland palestinierna.
Den andra intifadan
Missnöjet ledde till ett nytt palestinskt uppror. Hösten 2000 bröt den andra intifadan
ut. Våldet trappades upp på båda sidor. Palestinska extremister utförde självmordsattentat
inne i Israel medan den israeliska ockupationspolitiken blev allt brutalare
och slog hårdast mot den palestinska civilbefolkningen.
Fram till den andra intifadan arbetade många palestinier från Gaza och Västbanken
på fabriker och vägbyggen inne i Israel, men nu drog Israel in deras arbetstillstånd.
Plötsligt blev det i stort sett omöjligt för palestinierna att resa in i Israel, vilket innebär
att människor inte längre kan resa mellan Västbanken och Gaza.
I mars 2002 invaderade Israel flyktinglägren på de ockuperade områdena. Mot
9

slutet av månaden utförde palestinierna en serie självmordsattentat i Israel och efter
det återockuperade Israel hela Västbanken och Gaza.
I juni samma år började Israel bygga en mur genom Västbanken. Bygget innebar
att ytterligare stora delar av de ockuperade områdena stals och hamnade på den
israeliska sidan om muren.
Ockupationen av Gaza ersätts av en blockad
2005 beslöt Israel att de skulle utrymma alla bosättningar i Gaza, medan de på Västbanken
skulle vara kvar. Trots att Israel officiellt drog sig ur Gaza fortsatte de att
kontrollera Gazas gränser så att ingen kommer in eller ut. Civilbefolkningen har
drabbats hårt av blockaden. Över en och en halv miljon palestinier lever i dag i något
som kan liknas vid ett jättelikt fängelse, helt utelämnade till Israels vilja att släppa
in mat, bensin och mediciner.
Konflikten mellan Hamas och Fatah
I spetsen för palestiniernas kamp för en egen stat stod Yasser Arafats sekulära parti
Fatah. Det var framför allt representanter från Fatah som förhandlade med Israel
under 90-talet och bildade de palestinska myndigheterna 1995.
Men redan i slutet av 1980-talet fick Fatah konkurrens av islamiströrelsen Hamas.
Till skillnad från Fatah ville de helst se en palestinsk islamistisk stat i hela forna
Palestina.
När Yasser Arafat dog 2005, ökade spänningarna mellan de båda partierna.
Många palestinier var besvikna och trötta på Fatah som betraktades som korrupt
och inkompetent. Samtidigt vann Hamas starkt stöd genom att upprätta skolor,
sjukhus, bibliotek och andra välfärdssatsningar, vilket ledde till att Hamas vann det
palestinska parlamentsvalet 2006.
Trots att Hamas gjorde vissa eftergifter när det gällde relationen med Israel, och
sa att de kunde tänka sig en långvarig vapenvila om Israel drog sig tillbaka till 1967
års gränser, har Israel vägrat att föra samtal med partiets representanter.
Eftersom Hamas militära gren har utfört flera självmordsattentat genom åren,
ströp USA och EU sitt bistånd till den palestinska myndigheten när Hamas kom till
10

makten. Israel höll dessutom inne med tullavgifter, som tillhörde palestinierna,
vilket ledde till en ekonomisk kris på de palestinska områdena. Något som ytterligare
skärpte spänningarna mellan Hamas och Fatah. Under sommaren och året
som följde drabbade anhängare av de båda partierna samman gång på gång, med
kidnappningar och ett stort antal dödsoffer på båda sidor som följd.
Striderna ledde 2007 till att Hamas tog kontrollen över Gaza och Fatah över Västbanken.
Sedan dess har Israel infört strikta import- och exportförbud för Gaza, vilket slår
hårt mot civilbefolkningen. Enligt FN lever över hälften av Gazas invånare under
fattigdomsgränsen.
Vid årsskiftet 2008/2009 invaderade Israel Gaza med avsikten att störta Hamas. Enligt
FN dödades 1434 palestinier under Israels offensiv, varav merparten var civila.
Källor: B’tselem, FN, Nationalencyklopedin, Palestinska Centralbyrån för Statistik (PCBS) och UNRWA
År 2002 började israel bygga en mur runt Västbanken.
Muren byggs inte längs 1967 års gränser utan långt in
på Västbanken, vilket betyder att palestinierna än en
gång har blivit av med stora delar av sin mark.
11

Behovet av dialog
De interna striderna mellan Hamas och Fatah har varit ett svårbearbetat trauma för
den palestinska befolkningen och partierna har fortfarande inte kunnat enas om en
gemensam lösning. Konflikten skär tvärs igenom det politiska ledarskapet och de
geografiska områdena. Den splittrar bostadsområden, arbetsplatser och familjer.
Motsättningarna mellan partierna har dessutom ökat polariseringen av Västbanken
och Gaza. Skillnaderna mellan de två territorierna blir allt större när det gäller
levnadsstandard, personliga friheter och medborgerliga rättigheter. Två vitt skilda
och parallella samhällen är på väg att växa fram på ett sätt som hotar demokratisk
utveckling och kampen för jämställdhet och mänskliga rättigheter.
Särskilt i Gaza har situationen för organisationer som arbetar för jämställdhet
och mänskliga rättigheter försvårats, eftersom Hamas utövar ett starkt tryck mot de
organisationer som inte stöder dem.
Det palestinska folket har även blivit lidande när välfärdssystemet har politiserats.
Stora delar av det ekonomiska stödet till fattiga medborgare går via partierna,
vilket betyder att de måste vara lojala mot sitt parti för att få hjälp. I Gaza har det
gått så långt att personalen måste rösta på rätt parti för att få jobb på vissa sjukhus
och skolor.
Våldet har fått många palestinier att tappa tron på försoning. Samtidigt försvårar
splittringen mellan Hamas och Fatah varje ansträngning för fred mellan palestinier
och israeler.
Därför är det av största vikt att det palestinska samhället börjar samtala och kommer
fram till en gemensam agenda.
Palmecentrets dialogprojekt
Redan 2007 startade Palmecentret ett projekt med syfte att skapa dialog inom det
palestinska samhället. Sedan 2009 har projektet bestått av två delar.
12

Den första syftar till att bidra till skapandet av en kultur av dialog inom det palestinska
samhället. Efter decennier av ockupation och våld finns det ett stort behov
av mer kunskap om dialog som metod för att lösa konflikt i Palestina. Därför har
dialogprojektet arrangerat en mängd kurser, seminarier, offentliga möten och festivaler
om konfliktlösning. Deltagarna är vanliga medborgare som på olika vis är
knutna till de organisationer som Palmecentret redan arbetar med.
Målet har varit att bygga en solid grund för dialog inom hela samhället, från gräsrötterna
till den politiska ledningen. Tanken är även att förhindra konflikt i framtiden,
genom att ge deltagarna de redskap de behöver för att lösa konflikter på fredlig
väg.
Den andra delen har fokuserat på att få till stånd en nationell dialog kring de problem
och utmaningar som det palestinska samhället står inför i dag och att komma
fram till en gemensam agenda för hur de ska lösas.
Det har framför allt skett genom konferenser med representanter för olika sektorer
inom samhället såsom politiker, akademiker, lärare och journalister. För att
förhindra att någon politisk gruppering förfördelas, har deltagarna kommit från
olika partier.
I slutet av 2010 hade projektet nått hundratals palestinska organisationer, vilka
i sin tur bedrivit verksamheter som involverat tusentals palestinier från olika samhällsgrupper,
orter, släkter och politisk hemvist. Uppföljningar visar att många av
deltagarna har ändrat inställning efter aktiviteterna och fått en starkare tro på betydelsen
av dialog och samförstånd. Flera av deltagarna har även beskrivit hur de
har fått bättre självförtroende och numera vågar diskutera kontroversiella frågor
med familj och vänner.
Dialog mellan vilka?
Decennier av ockupation och förtryck har förhindrat det palestinska samhället att
utvecklas i en demokratisk anda. I dag är det ett traditionellt och patriarkalt samhälle,
uppbyggt kring ett antal större klaner med en stark och tydlig hierarki där
kvinnor och unga har svårt att göra sina röster hörda.
Palmecentret stöder sedan en lång tid tillbaka olika organisationer som syftar till
13

att stärka kvinnors och barns roll i det palestinska samhället. Dialogprojektet har
därför handlat lika mycket om att bidra till dialog mellan könen, och över generationsgränserna,
som mellan politiska grupperingar.
Den här boken
Efter många års fokus på ockupation och strandade fredsförhandlingar har Palestina
kommit att förknippas med våld och konflikt. Men det finns många palestinier som
arbetar för att förändra sitt samhälle till det bättre. Människor som tror på dialog
och samförstånd, och kämpar för att skapa fred och försoning. I den här boken får
du möta några av dem som på olika vis har deltagit i Palmecentrets dialogprojekt.
14

Ibtihal
Al Aloul
Ålder: 25
Bor: Gaza City, Gaza
– tiden efter att Hamas kom
till makten i Gaza var hemsk. Plötsligt
skakades vårt samhälle av en ny
sorts våld och den här gången kom
det inte från ockupationsmakten,
utan från våra egna bröder. Det är
fortfarande ett stort trauma för det
palestinska folket.
Det säger Ibtihal Al Aloul som bor
mitt i Gaza City, där striderna efter
valet var som värst. Trots att hennes
pappa röstar på Hamas, bor familjen
i ett höghusområde där majoriteten
av grannarna tillhör Fatah. En stor del av våldet som följde efter valet utspelade sig
just där, på gatan utanför hennes fönster.
– Jag såg människor som skjutits till döds. Det var prickskyttar uppe på taken och
alla var rädda för att gå ut. Det är alltid fruktansvärt att gå runt och vara rädd för att
bli skjuten, men att riskera att bli skjuten av sin egen granne är helt oacceptabelt. I
Gaza är vi vana vid våld och att vara i konflikt. Men det brukar komma utifrån, inte
från våra egna. Jag kan inte fatta att vi har gjort det här mot oss själva, säger Ibtihal.
Hon är uppvuxen med vänner ur alla politiska fraktioner och är van vid att umgås
med folk som tycker olika. Men under de där dagarna var det flera av hennes tidigare
vänner som vände sig mot varandra.
15

– Fatahanhängarna fick svårt att förlåta det Hamas gjorde och det blev svårare
och svårare att mötas över partigränserna. Jag kände likadant. Jag har aldrig tillhört
något parti, men när jag såg vad Hamas gjorde med Fatah, var det väldigt svårt
att känna några som helst sympatier för dem. Jag kunde helt enkelt inte acceptera
det jag såg. Hur skulle jag kunna umgås med vänner från Hamas, som inte tog avstånd
från det som hände?
– Men jag bestämde mig för att göra det till en personlig utmaning att förlåta och
gå vidare, fortsätter Ibtihal. Det är ju bara genom att fortsätta diskutera med människor
som jag kan få dem att ändra sig.
Ibtihal hade en stark förebild i sin pappa de där dagarna, som trots sina egna Hamassympatier,
riskerade en hel del för att skydda sina grannar ur Fatah från Hamas
våld.
– Jag minns särskilt en man i vårt hus som var känd för att ha drivit kampanjer
mot Hamas. Nu ville Hamas döda honom. Min pappa tog honom under sitt beskydd
och lät honom gömma sig i vårt hem. Han bodde hos oss i flera dagar och pappa gick
till Hamas upprepade gånger och svor på att den här mannen inte var något hot. När
Hamas till slut fick tag i honom släppte de honom efter bara några dagar, och jag tror
att det delvis var pappas förtjänst.
Ibtihal säger att för henne handlar hennes pappas agerande om medmänsklighet.
– Vi måste ställa upp för varandra. Det spelar ingen roll vad människor har för
politiska åsikter. Vi är alla palestinier, säger hon.
Sedan två år tillbaka arbetar Ibtihal för Palmecentret och är den som är ansvarig
för dialogprojektet i Gaza. Jag intervjuar henne under en lunch på en fiskrestaurang
ett par kvarter från stranden i Gaza City. På väggen hänger en uppstoppad svärdfisk
och framför oss står ett stort fat med räkor och bläckfiskringar.
– Förr var det många Gazabor som livnärde sig på fisket, men i dag är fisken en dyr
delikatess. Fiskebåtarna får bara åka en kilometer ut från stranden. Den israeliska
armén skjuter mot alla båtar som kommer för långt ut, berättar Ibtihal mellan tuggorna.
16

Jag frågar vad hon tycker om att arbeta med dialogprojektet.
– Det är världens bästa jobb. Att arbeta för dialog och försoning inom det palestinska
samhället känns som den enskilt viktigaste frågan just nu. De största problemen
för palestinierna är naturligtvis den israeliska ockupationen och blockaden av Gaza,
men vi kan inte göra något åt dem så länge vi inte står enade. Vi måste göra något
åt våra egna interna problem först och dialog är enda sättet att komma fram till en
gemensam lösning.
Ibtihal tycker att dialogprojektet har varit en stor framgång i Gaza.
– Ett sådant här projekt behöver tid på sig för att man verkligen ska se resultatet,
men vi har redan haft 150 seminarier, och har på så vis nått ut till tusentals människor.
Våra utvärderingar visar att majoriteten av deltagarna har ändrat inställning
och har fått en starkare tro på betydelsen av dialog och samförstånd.
Under den första fasen har projektet framför allt vänt sig till människor på gräsrotsnivå.
Men under hösten 2010 var det dags för den andra fasen: att sammanställa
resultatet av seminarierna och börja konfrontera politikerna med folkets krav på
dialog och försoning.
– Nu måste vi påverka makten att ta nästa steg. Folket vill ha fred, de vill ha en
lösning, men det yttersta ansvaret ligger hos beslutsfattarna. När jag pratar med
politikerna märks det att både Hamas och Fatah ångrar det som hänt. Det finns starka
krafter inom båda partierna som förespråkar försoning, och det pågår en debatt
inom ledningen, som vi sannolikt kommer att se resultatet av så småningom. Tyvärr
är det fortfarande några som fortsätter att sätta sig emot.
Vad tror du att det beror på?
– Det finns alltid en liten klick som tjänar på konflikten, och de är inte intresserade
av att nå en överenskommelse, varken med israelerna eller inom det palestinska
folket.
Men Ibtihal har inte gett upp hoppet för det. Tvärtom är hon väldigt optimistisk.
– Jag är övertygad om att vi går mot förhandling och dialog. Det är bara en fråga
om tid.
I förlängningen vill hon se dialog med Israel också.
– Det betyder inte att vi inte vill ha en egen stat eller att vi inte vill flytta tillbaka
17

till våra hem i Israel, tvärtom, det är bara genom dialog vi kan uppnå det. Vi har levt
med öppna gränser förut, det är inte omöjligt.
Ibtihal bestämde sig tidigt för att hon ville ägna sig åt att jobba för att förändra den
situation som palestinierna befinner sig i. Även om hon inte bor i ett flyktingläger, är
hennes familj precis som majoriteten av Gazas befolkning flyktingar. Hennes mor-
och farföräldrar kommer från Ashkelon, en stad som har uppmärksammats mycket
på senare år, eftersom många av Qassamraketerna som skjutits från Gaza har slagit
ner just där.
– Jag är uppvuxen med min familjs längtan efter att få återvända till sina hem,
och hela mitt liv har jag sett förtrycket och orättvisan i den palestinska vardagen,
säger hon.
Fram till år 2005 låg det ett antal israeliska bosättningar i Gaza och Ibtihal vande
sig tidigt vid israeliska soldater på gatorna. Hon var bara fem år när de kom till familjens
hem för att hennes åttaårige bror hade setts med en palestinsk flagga. Det
här var 1990, och palestinska symboler var förbjudna. Soldaterna genomsökte hemmet
och hittade teckningar av palestinska flaggor som Ibtihals bror hade ritat.
– Soldaterna ville straffa honom. Men min mor klev emellan och sa att hon skulle
göra det i stället. Hon svor på att han aldrig mer skulle göra om sitt misstag och slog
honom framför oss. Något gick sönder inom mig då. Hon gjorde det för att rädda
honom från soldaternas våld, men det kändes så oerhört orättvist att hon skulle behöva
göra det. Liksom att en pojke skulle få stryk för att han hade ritat en teckning,
säger Ibtihal och fortsätter:
– Det var då det gick upp för mig att vi inte var som andra barn. Vi palestinier lever
i en väldigt svår situation och måste alltid kämpa mot förtrycket.
Ett av de bästa sätten att bekämpa ockupationen på, är att sprida information om
palestiniernas situation till resten av världen. I sitt jobb för Palmecentret har Ibtihal
fått möjlighet att resa ut från Gaza flera gånger, och hon ser det som en av sina viktigaste
uppgifter, att alltid berätta för människorna hon möter om hur det palestinska
folket har det.
18

2010 var hon i Sverige och deltog i en kurs för unga opinionsbildare i Mellanöstern.
Kursen som kallas Young Leaders Visitors Program och arrangeras av Svenska
Institutet, syftar till att stärka personer som arbetar för yttrandefrihet och mänskliga
rättigheter i sina respektive länder. Bland annat får de lära sig hur de kan använda
sig av sociala medier för att nå ut med sitt budskap.
– Efter kursen känner jag mig väldigt inspirerad att bekämpa blockaden med
hjälp av sociala medier. Det passar bra ihop med mitt engagemang för dialog, eftersom
sociala medier handlar om att människor ska mötas, säger Ibtihal.
Tillsammans med några andra bloggare i Gaza har hon startat ett nätverk som
håller kurser både för organisationer och privatpersoner i hur de kan använda sig av
bloggar, Facebook, Youtube och twitter för att sprida information.
– Sociala medier är ett fantastiskt redskap för att nå ut till människor, både i och
utanför Palestina. Så fort det händer något i Gaza börjar folk utanför att leta efter
tillförlitlig information om vad som händer på plats. De traditionella medierna är så
färgade av sin partitillhörighet att nyhetsförmedlingen är vinklad till det ena eller
andra partiets fördel. Då tror jag att vårt bloggande och twittrande kan uppfattas
som mer ärligt, säger Ibtihal.
Hon menar att en av styrkorna med sociala medier är att de är så personliga.
– Jag tror att vi kan beröra på ett annat sätt genom att berätta om våra erfarenheter
av att leva mitt i konflikten, om våra drömmar, rädslor och problem. På så vis får
folk en helt annan insikt i vår verklighet.
Själv har Ibtihal bland annat bloggat om sina erfarenheter av att åka in och ut ur
Gaza.
– Jag har tur som arbetar för en organisation som kan ordna med utresetillstånd.
Men att lämna Gaza är ändå en studie i förnedring, vare sig man åker genom Israel eller
Egypten. Gränspersonalen i båda länderna behandlar oss som kriminella, säger hon.
När vi har ätit upp lunchen, lämnar vi restaurangen för att promenera en bit genom
staden. En mjuk vind från havet svalkar skönt i eftermiddagssolen. Det är redan en bra
bit in på hösten, men Medelhavsklimatet gör att det aldrig blir särskilt kallt i Gaza.
På vänster sida passerar vi rasmassorna av det som kan ha varit en familjs hem, ett
kontor eller kanske en moské, innan det bombades sönder under den israeliska inva-
19

sionen i januari 2009. 3 000 hem totalförstördes under de där dagarna, och ytterligare
20 000 fick allvarliga skador. Även om Gazaborna har gjort sitt bästa för att lappa
ihop husen, är det omöjligt att bygga upp dem helt, eftersom Israel inte tillåter import
av byggmateriel. Fortfarande är många familjer hemlösa och sover i tältläger.
Ibtihal säger att hon aldrig har varit så rädd som under den invasionen.
– Här vid kusten visste vi aldrig varifrån nästa attack skulle komma, från luften,
havet eller marken. Inget område var säkert, så vi stannade hemma och hoppades
att vi skulle klara oss.
Enligt FN dödades 1 434 palestinier under offensiven. Ibtihal själv förlorade en
farbror och en kusin.
Vi svänger runt ett hörn där en ung man står och försöker sälja stora knippen mynta
för några få kronor.
– Livet i Gaza är svårt, säger Ibtihal. Folk får lida alldeles för mycket av den politiska
situationen. Många unga saknar framtidshopp och pratar om att fly till Europa.
De är traumatiserade av allt våld och det finns inga jobb att försörja sig på. Tyvärr
är det en perfekt grogrund för extremism. Aldrig har det varit så lätt för våldsamma
rörelser att locka till sig anhängare som nu.
Trots det, säger Ibtihal att hon trivs i Gaza.
– Jag tycker om människorna här. Men det handlar också om att folket i Gaza
behöver hjälp och jag känner att jag kan bidra med det. Det känns meningsfullt att
vara här, så länge jag kan förbättra mitt samhälle. Jag är väldigt privilegierad som
har möjlighet att göra det.
20
ibtihal Väljer fyra gazabloggar PÅ engelska
http://livefromgaza.wordpress.com/
http://sameeha88.wordpress.com/
http://msuliman.wordpress.com/
http://ranabaker.wordpress.com/
ibtihal vill använda sig
av sociala medier för att
sprida information om
palestiniernas situation till
resten av världen. På http://
ibtihalinlife.blogspot.com/
bloggar hon på engelska om
sitt liv i gaza.

Ahmad
Abu Haija
Ålder: 32
Bor: Jenin, Västbanken
– det palestinska folket behöver
fler forum där vi kan mötas och
diskutera de frågor som är viktiga
för oss, säger Ahmad Abu Haija och
öppnar sin dator.
I den finns byggstenarna till det
som ska bli en palestinsk version av
Facebook. Tanken med ”Palface”,
som han kallar det, är att koppla
samman palestinier över hela världen
så att de kan interagera och
kommunicera med varandra.
– Vi är ett splittrat folk. Då menar
jag inte bara den politiska splittringen som delar samhället i två, eller den fysiska
uppdelningen i Gaza och Västbanken. Vi har dessutom en stor befolkning i exil, både
i länderna i Mellanöstern och runt om i övriga världen, säger Ahmad och fortsätter:
– Om vi ska komma fram till en gemensam lösning måste vi kunna mötas och
prata. Vi måste sluta kasta anklagelser mot varandra och börja lyssna i stället. Om vi
kan få gräsrötterna att diskutera så har vi i alla fall kommit en bit på vägen.
Ahmad är ansvarig för dialogprojektets aktiviteter i Jenin och det märks att han
brinner för att ena det palestinska folket. Det är svårt att inte bli smittad av hans
entusiasm. Ahmad har tusen idéer på hur han kan förbättra sitt samhälle, och han
är redan på god väg att genomföra dem.
22

Förutom Palface är han i färd med att skapa palestiniernas första partipolitiskt
obundna digitala TV-station.
– Den ska heta ”Palestinier”, och det i sig är en politisk markering mot splittringen
mellan Hamas och Fatah. Vi vill visa att vi alla är palestinier trots att vi har olika
åsikter i vissa specifika frågor. Vi borde inte bråka, tvärtom är det viktigare än någonsin
att vi kommer överens.
Ahmad och hans kollegor som står bakom projektet kommer från hela politiska
spektrat, från vänster till höger, Fatah till Hamas.
– Det är något som aldrig har gjorts förut, säger Ahmad och tillägger:
– Kanske är det därför som projektet redan har stött på patrull från myndigheterna.
Den palestinska säkerhetstjänsten är väldigt misstänksam och har vid flera
tillfällen sökt upp mig och mina kollegor för att ställa frågor. De är osäkra på vad
det är vi vill göra, eftersom de inte kan kontrollera innehållet. Men om de bara har
tålamod och ser resultatet av det vi försöker åstadkomma, skulle de kanske inte vara
så rädda.
Ahmad har alltid kämpat för förändring, både i det lilla och i det stora. När han växte
upp bodde familjen i Saudiarabien, och i deras område fanns det ingen fotbollsplan.
Ahmad som gick i lågstadiet bildade en aktionsgrupp, letade upp en lämplig plats
och såg till att anlägga en fotbollsplan där.
– Vart jag än går sätter jag ihop små kommittéer och aktionsgrupper, säger Ahmad
och skrattar. Jag har alltid velat förbättra saker, det är min personlighet. Jag
känner ansvar för min omgivning, och för andra människor. Om jag ser katastrofer
på TV-nyheterna vill jag hjälpa till, även om det är långt bort.
Han fortsätter:
– Jag är dessutom övertygad om att jag faktiskt kan göra skillnad. Om vi bara
hjälps åt, är jag säker på att vi kan få ett vänligare, öppnare och generösare samhälle.
När Ahmad gick i femte klass var han så missnöjd med undervisningen att han
bestämde sig för att han skulle bli utbildningsminister när han blev stor.
– Mitt mål var att jag skulle vara minister vid 35 års ålder.
23

Oj, då har du bara tre år på dig!
– Jag vet, men det är fortfarande inte kört, säger Ahmad och skrattar.
Han har flera idéer på hur han skulle förbättra skolan, om han fick för sig att verkligen
satsa på en politisk karriär. Bland annat skulle han införa demokratiska val och
elevråd, både för att utbilda eleverna i hur demokrati fungerar, och för att stärka elevernas
ställning gentemot lärarna. Ahmad är även kritisk till den traditionella pedagogiken
som mest går ut på att memorera färdiga fakta. Han vill att eleverna ska gå ut och
ta reda på svaren och lära sig att analysera själva för att bli bättre på att tänka nytt.
– Om de får ta reda på kunskapen själva minns de den längre, och blir bättre rustade
för livet utanför skolan.
– Dessutom vill jag se tydliga riktlinjer för vilka värdegrunder skolundervisningen
ska vila på. När eleverna går ut skolan ska de vara goda medborgare som kämpar
för dialog och demokrati, och säger ifrån när de ser våld och förtryck. Helst skulle
jag vilja se att eleverna ställde upp som frivilliga hos olika organisationer för att de
ska bli mer förstående och lyhörda för folk som har det sämre.
När Ahmad var fjorton flyttade familjen tillbaka till Jenin, en stad som ligger på norra
Västbanken, precis vid gränsen till Israel. Det var i slutet av den första intifadan
och israeliska soldater var en vanlig syn på gatorna. Även efter Osloavtalet fortsatte
den israeliska arméns närvaro, och för palestinierna var det en ständig påminnelse
om ockupationen och förtrycket.
När Ahmad var sexton år var han, precis som så många andra palestinska tonåringar
ute med kompisarna och kastade sten mot pansarvagnarna. Trots att Ahmad
var minderårig och stenarna egentligen inte hade gjort någon skada, sattes han i
israeliskt fängelse i fyrtio dagar.
Ett halvår senare hämnades en av hans vänner tiden i fängelset genom att knivhugga
en israelisk soldat i en vägspärr.
– Fastän jag inte hade något med det att göra sattes jag och hela vårt kamratgäng
i fängelse, som någon form av kollektiv bestraffning, säger Ahmad.
Den här gången fick han sitta inne i nio månader och Ahmad säger att den tiden
formade honom mycket.
24

– Det var svårt i fängelset, maten var dålig och vi bodde trångt. Men jag lärde mig
mycket under de där månaderna. Vi var så många som bodde tätt inpå varandra,
och vi var tvungna att lära oss att komma överens och att organisera oss för att få
något gjort. Den kunskapen har jag nytta av än i dag. Jag har försökt vända hela den
erfarenheten till något gott. I dag är jag alltid lycklig, oavsett omständigheterna,
och låter inte motgångar påverka mig så mycket.
Ahmad skrattar till innan han fortsätter:
– Och jag klagar aldrig mer på maten. All mat är god i jämförelse med fängelsematen.
Att ha mat på bordet är en gåva.
När Ahmad studerade vid universitetet bröt andra intifadan ut och Jenin var en
av de städer som drabbades svårast av den israeliska invasionen. Även om situationen
är lugnare i dag, ligger de där årens händelser som en mörk slöja över
staden.
– Folk är fortfarande deprimerade. Det finns inget riktigt framtidshopp. Även om
fängslaDe barn
sedan början av den israeliska ockupationen 1967 har en femtedel av den palestinska
befolkningen på Västbanken och i gaza någon gång suttit i israeliskt fängelse. med
några få undantag är det männen som grips, vilket innebär att runt 40 procent av de
palestinska männen på de ockuperade områdena har suttit fängslade. Under åren
har den israeliska armén även arresterat palestinska barn, som oftast anklagas för
att ha kastat sten. israel skrev under internationella Barnkonventionen 1991, men
tillämpar den bara på israeliska barn. för palestinska barn på Västbanken och gaza
gäller särskilda militärlagar. enligt rapporter från rädda Barnen behandlas barnen
ofta brutalt både vid gripandet och i fängelserna.
Källa: Addameer, Palestinagrupperna i Sverige
25

vi börjar se en liten ekonomisk tillväxt är invånarna fortfarande väldigt fattiga och
det är ont om jobb, säger Ahmad.
Han menar att de unga i Jenin har två val. Antingen flyttar de till Ramallah och
skaffar sig ett arbete, eller så stannar de kvar och försöka hitta något eget sätt att
försörja sig på. Tusentals Jeninbor har valt det första alternativet. Eftersom palestinierna
på Västbanken inte längre tillåts att besöka Jerusalem, har Ramallah klivit
fram som Västbankens nya ekonomiska, politiska och kulturella centrum.
Men Ahmad valde att stanna kvar och försöka göra något åt situationen i sin hemstad.
Han hade nämligen fått en idé.
Det palestinska samhället är fullt av frivilligorganisationer som arbetar för att
stärka olika utsatta grupper, men många av dem saknar den kunskap som krävs för
att söka pengar och föra ut sitt budskap. Så Ahmad startade en egen organisation
som utbildar och stöttar de här grupperna i sitt arbete.
– Det fanns ett stort behov av en sådan verksamhet. Det säger sig självt att grupper
som är marginaliserade i samhället har svårt för att göra sina röster hörda. Jag
hjälper dem att lägga upp strategier för hur de ska nå ut på ett bättre sätt.
I dag fungerar Ahmads organisation som en slags paraplyorganisation för 30 olika
frivilligorganisationer. Det är framför allt verksamheter riktade mot kvinnor, ungdomar
och barn. Men den grupp han känner starkast för är funktionsnedsatta.
– Jag har själv två bröder som behöver mycket hjälp av samhället för att klara sig.
Jag har sett hela livet hur svårt de har haft det, säger Ahmad.
Även i det här arbetet använder han sig av dialog och medier som verktyg. Ett bra
exempel är när han kontaktades av en grupp funktionsnedsatta som förgäves försökt
få till ett möte med myndigheterna för att handikappanpassa en del av staden.
– Myndigheterna ville inte träffa dem, eftersom de var rädda att de bara skulle
vilja ha en massa pengar. Men funktionshindrade har samma rätt som alla andra
medborgare att träffa myndigheterna och föra fram sina önskemål, säger Ahmad.
Han gav gruppen en medieträning, och sedan lanserade de ett eget radioprogram i
lokalradion. Programmet fick stort genomslag, och när de bjöd in beslutsfattarna till
studion, vågade de inte längre tacka nej.
– I programmet kunde de diskutera sin situation på ett sansat sätt, komma fram
26

till lösningar och till slut fick de igenom sina krav. I dag är det tydligt att de har
stärkt sin ställning i samhället, säger Ahmad.
Förutom funktionshindrades brist på rättigheter är det splittringen inom det palestinska
folket som bekymrar honom mest.
– Splittringen är vårt mest akuta problem. Vi kommer aldrig att bli av med ockupationen
om vi inte kommer överens inom vårt eget folk, säger Ahmad.
Med dialogprojektet, Palface och den digitala TV-stationen hoppas han kunna
ändra på det.
Vad nästa stora projekt blir vet han inte riktigt. Men han har redan en hel del
idéer. Och vem vet, kanske blir han utbildningsminister i alla fall.
– I min värld finns det inget som är omöjligt. Man måste bara våga satsa för att
komma någonstans.
27

Zakieh
Masoud
Ålder: 49 år
Bor: Tulkarem, Västbanken
– den här, säger Zakieh Masoud
och håller upp en bok om Pippi
Långstrump, kan förändra världen.
Hon lägger ned boken på bordet
mellan oss och säger att hon är
övertygad om att böcker kan göra
människor till bättre samhällsmedborgare.
Om vi får fler palestinska
barn att läsa böcker, kan vi skapa
ett samhälle som präglas av dialog
och försoning.
– Det finns så mycket våld och hat
i vårt samhälle. Överallt, i hemmet,
i skolan, på gatan och i politiken. Våldet är en konsekvens av att vi har levt under
ockupation och förtryck så länge. Men vi måste lära oss att hantera vår ilska över
situationen på andra sätt. Vi måste helt enkelt börja prata med varandra. Och jag
tror att vi kan lära oss det genom att läsa mer, säger hon.
Zakieh Masoud är koordinator för dialogprojektets utbildningar i och runt staden
Tulkarem på norra Västbanken. Resten av tiden arbetar hon på den Fatahstyrda
fackföreningen Women’s Union for Social Work. Det är på deras kontor i centrala
Tulkarem som vi träffas en lite disig måndagseftermiddag i november.
Det är ett trivsamt rum, inramat av bokhyllor fullproppade med barnböcker från
hela världen. På de få tomma väggarna samsas bilder på läsande barn med spretiga
28

och färgglada teckningar.
– Det är barnen som har ritat dem utifrån de sagor vi har läst tillsammans, förklarar
Zakieh.
Kvinnoförbundet har en omfattande verksamhet för att få palestinska barn att
läsa mer. Bland annat har de ett ambulerande bibliotek som åker runt i byarna i
trakten och lånar ut böcker. När barnen har läst färdigt diskuterar hon handlingen
med dem.
Det här med läsningen går som en röd tråd genom vårt samtal. Zakieh menar nämligen
att det är böckerna som har format henne och hennes eget engagemang för
dialog och försoning.
Hon har alltid läst mycket, så länge hon kan minnas. När hon själv var liten fanns
det inget bibliotek i Tulkarem, så hon och hennes bästa vän brukade spara sina veckopengar
och turades om att köpa en ny bok varannan månad, som de sedan lånade
av varandra.
– Böckerna har betytt så mycket i mitt liv. De har varit mina vänner, fått mig att
skratta när jag har behövt det, och tröstat mig när jag har varit ledsen, säger Zakieh.
Men hur kan läsning leda till dialog och försoning i det palestinska samhället?
Zakieh har flera svar på den frågan.
– När vi läser en bra bok kommer vi karaktärerna väldigt nära. Vi tränas i att
förstå hur andra människor tänker och övar oss i empati och inlevelseförmåga. Det
ett läsanDe folk
Utbildning är centralt för det palestinska folket, som har den högsta utbildningsnivån
bland den arabiska befolkningen i mellanöstern. analfabetismen minskar också
för varje år. enligt Palestinska centralbyrån för statistik (PcBs) kan 95,8 procent av
alla palestinier över 10 år läsa.
29

lär oss att respektera andra människor trots att de har andra åsikter och inte är som
vi, säger hon.
För några månader sedan lät hon en grupp ungdomar läsa en bok om en familj
som får ett funktionsnedsatt barn.
– Funktionshindrade är väldigt diskriminerade i Palestina, och många barn skäms
om de har ett syskon som är synskadat, eller en förälder som sitter i rullstol. Men
när vi hade läst boken började ungdomarna prata om hur vi skulle kunna ta bättre
hand om funktionshindrade i vårt eget samhälle. Det påverkade en flicka så mycket
att hon började arbeta ideellt på en mottagning för barn med särskilda behov här i
Tulkarem, berättar Zakieh.
När barnen diskuterar en bok de har läst, lär de sig även att analysera innehållet.
Zakieh menar att den förmågan går att applicera på verkligheten också. På så vis
kan palestinierna bli bättre på att hitta nya lösningar på sina problem.
– Dessutom kan läsningen lära oss att lyssna. Om det palestinska folket ska komma
överens måste vi lyssna på varandra, säger Zakieh och fortsätter:
– Min egen läsning har bidragit till att jag kan se och uppskatta olika förmågor
hos andra människor och kan lära av dem, istället för att känna mig hotad. Det är en
kunskap som jag har stor nytta av i dialogprojektet.
Zakieh hävdar att böcker kan lösa andra frågor också, som ojämställdheten mellan
män och kvinnor.
– I Palestina värderas söner högre än döttrar. Det är kvinnorna som har ansvaret
för hemmet och medan flickor får hjälpa till med städning redan från barnsben, blir
pojkarna uppassade och får leka. I böckernas värld kan vi ändra på de traditionella
könsrollerna. Med rätt sagor kan vi ge barnen andra och bättre förebilder, säger
hon.
Problemet är att det inte finns så många genusmedvetna barnböcker skrivna av
palestinska författare. Faktum är att det knappt finns några palestinska barnböcker
över huvud taget.
– Palestinska författare är upptagna med att skriva böcker om den politiska situationen.
Men genom Tamerinstitutet har vi fått böcker översatta från olika delar av
30

zakieh tycker om böcker med
starka flickor i huvudrollen.
Pippi långstrump och anne på
grönkulla är två favoriter.
världen, säger Zakieh och går och hämtar några vältummade exemplar av Alfons
Åberg.
Hon lägger dem bredvid Pippi Långstrump och drar fram en annan favorit.
– Böckerna om Anne på Grönkulla är bland de bästa jag vet. De behandlar smärta
och lidande hos barn på ett fantastiskt sätt. Dessutom speglar de synen på flickor
och pojkar i vårt samhälle. Den första boken handlar om ett par som vill adoptera en
pojke och blir besvikna när den frispråkiga flickan Anne dyker upp. Men de lär sig
att älska henne, säger Zakieh.
31

Hon är själv uppvuxen med tre systrar och en bror. Eftersom brodern var den ende
pojken var föräldrarna extra rädda om honom.
– Min familj var bönder, och vi flickor fick slita hårt på fältet medan vår bror fick
vara hemma och vila. Vi fick alltid höra att han var viktigare för att han var pojke.
Så här i efterhand kan jag se att även han förlorade på det. Vi systrar har blivit öppna
personer med stort umgänge, medan han fortsätter att hålla sig för sig själv och har
svårt för att vara bland folk, säger Zakieh och fortsätter:
– Det fick mig att inse vikten av att behandla mina egna barn lika. Alla hjälps åt
hemma hos oss. Jag har dessutom alltid varit noga med att mina två döttrar ska ha
samma möjlighet att utbilda sig som mina fyra söner.
Zakieh berättar att hon giftes bort när hon var 17 år. När hennes mans karriär tog
honom till Saudiarabien och Kuwait, fick Zakieh sluta skolan för att följa med honom
dit. Hon fann sig i att vara hemma under småbarnsåren, men hon ville inte ge upp
sina egna drömmar för alltid. Så när barnen var tillräckligt stora för att klara sig
själva, gick hon tillbaka till skolan och läste igen de år hon förlorat. Hon tog en examen
och när familjen kom tillbaka till Palestina kunde hon ta sig ett jobb.
– Min man och mina barn har alltid stöttat mig. Vi behandlar varandra som jämlikar
och står varandra väldigt nära. Min man dog i en njursjukdom nyligen och det
har fördjupat de nära banden mellan mig och barnen, säger Zakieh och fortsätter:
32
taMerinstitutet
tamer institute for community education är en oberoende organisation som
bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar på Västbanken och i gaza.
tamerinstitutet grundades för att ge palestinska barn tillgång till böcker eftersom
deras skolgång, fritid och liv blivit lidande av oroligheterna i området. År 2009 fick
institutet motta det prestigefulla alma­priset, ett svenskt litteraturpris som instiftats
till astrid lindgrens minne.

– Det är inte jag som bestämmer hemma hos oss. Vi diskuterar oss fram till lösningar
som alla känner sig bekväma med. Jag lär barnen saker, men de lär mig
mycket också. Till exempel har jag lärt mig allt jag kan om datorer av dem.
Zakieh säger att hon är noga med att leva som hon lär.
– Jag kan inte predika vikten av dialog och försoning på jobbet om jag inte använder
mig av det i praktiken. Jag vill vara en god förebild för mina barn. På så vis kan
de sprida det vidare till sina egna barn och bekanta. Mina barn tillhör ju inte bara
mig, de tillhör hela samhället. Så jag måste uppfostra dem på ett sätt som bidrar till
att göra samhället bättre.
Därför har hon även uppmuntrat sina egna barn att läsa från tidig ålder. Zakieh
tycker att den traditionella skolan är dålig på att främja läslusten. Redan på lekis
pressas barn att läsa alldeles för avancerade böcker i stället för att locka fram ett
intresse genom att börja med lättsamma bilderböcker. Det gör att läsningen känns
som ett tvång, istället för att bli något lustfyllt.
– Bara om barnen tycker att det är roligt kan vi göra läsandet till en vana, säger
Zakieh. Det är för sent att försöka få äldre att läsa, men barnen kan vi fortfarande
påverka. Det är dessutom barnen som är framtiden. Om vi lär dem att prata i stället
för att använda våld, så kan vi vända palestiniernas situation. Det är jag övertygad
om.
33

34
Nidal Abu
Ayyash
Ålder: 53
Bor: Beit Omar, Västbanken.
huset ligger vackert, en bit
upp i slänten, med utsikt över byn
och det mjukt böljande landskapet.
En säck cement står i trappan som
leder upp till ytterdörren.
– Välkommen till mitt nya kungarike,
säger Nidal Abu Ayyash och
bjuder mig att kliva in.
Nedervåningen saknar fortfarande
inredning, men övervåningen
har fått ett kök, ett sovrum och
ett kontor. Det är här Nidal bor och
arbetar.
Han hinner både bjuda på granatäppeljuice och koka kaffe medan han redogör för
allt han sysslar med. Nidal har jobbat med radio och TV, driver en egen journalistutbildning,
har skrivit en bok om kommunikation och föreläser om konfliktlösning
och den svåra konsten att föra dialog.
Flera gånger har han varit med på dialogprojektets utbildningar och föreläst om
hur människor kan leva i samförstånd.
– Vi kan inte leva ensamma, vi behöver andra människor, så vi måste lära oss att
leva tillsammans. Det är inte konstigt att det uppstår konflikter, men det mesta går
att lösa bara vi pratar med varandra, säger han.
Det här är ingen ny insikt. Nidal växte upp i ett hem där diskussionen stod i cen-

trum. Alla beslut debatterades noga, och varje familjemedlems röst räknades. Barnen
uppmuntrades att ha en egen åsikt, men fick också lära sig att respektera att
andra tyckte olika.
– Vi var som vänner hela familjen. Det fanns inga tabun, vi kunde prata om allt.
Jag kände att min åsikt var viktig, och det gav mig mod att ifrågasätta och säga ifrån
när jag såg orättvisor och sådant som jag tyckte var fel. Men jag fick även lära mig
att acceptera att inte alla tyckte som jag, och att man kan vara vänner för det, säger
Nidal.
När han hade gått ut skolan flyttade han till Polen för att studera journalistik. På
den tiden tillät Israel inga palestinska radio- eller TV-stationer. Så Nidal stannade
i Polen för att arbeta för en polsk TV-kanal. Han blev kvar i 18 år. Först 1995, efter
Osloavtalet, återvände han till Palestina.
– Då fick jag massor av jobberbjudanden. De nya palestinska myndigheterna ville
starta en egen TV-kanal, och det fanns inga andra journalister med min erfarenhet.
Men jag tackade nej, för myndigheterna ville ha en station som spred deras politiska
budskap, och det går emot min övertygelse om journalistikens roll i samhället, säger
Nidal.
Han häller upp kaffe i små koppar innan han fortsätter:
– En journalist ska vara neutral och oberoende. Mediernas roll är att granska
makten och utbilda folket. Då kan de inte ha en dold dagordning. En journalist ska
rapportera så objektivt som möjligt om det som händer, och låta flera röster komma
till tals så att folket får höra olika perspektiv och kan bilda sig en egen åsikt.
Eftersom det palestinska folket inte hade någon tradition av egna medier, fanns
det heller ingen utbildning för TV-journalister. Så Nidal startade en egen kurs på Al-
Aroob University utanför Hebron.
– Jag älskar journalistiken, men kunde inte arbeta som journalist under sådana
förutsättningar. Så jag bestämde mig för att göra något åt det. Genom att utbilda
journalister kan jag skapa nya och bättre villkor för ett framtida medielandskap. Jag
tror att om man vill förändra något så är det lika bra att göra det själv, säger Nidal.
Femton år senare har han utbildat 350 TV- och radiojournalister och i dag arbe-
35

tar de på olika medieföretag över hela Mellanöstern. Men även om Nidal lär sina
studenter att vara neutrala, kvarstår problemet att de stora TV-stationerna styrs av
politiska partier. Hamas har sina stationer och Fatah sina. För en journalist med
bakgrund inom Hamas, är det helt otänkbart att arbeta för en Fatahstyrd kanal och
tvärtom. Och även om det inte finns någon statlig censur, vet alla journalister vad
de förväntas förmedla.
– Jag kan lära dem vikten av att vara oberoende, men vad spelar det för roll om arbetsgivarna
förväntar sig något annat av dem, säger Nidal och skyndar sig att tillägga:
– Men jag tycker ändå att det finns stor anledning att vara optimist. Det har hänt
mycket på senare tid. Folket har lärt sig att hantera medierna på ett bättre sätt. Tack
vare Internet kan palestinierna hämta information från flera håll, och det gör det
svårare för de partistyrda medierna att vinkla nyheterna på ett sätt som inte överensstämmer
med verkligheten. Det är svårare i dag för makten att dölja något, än
det var för tio år sedan.
Nidal menar att vi även måste komma ihåg att de palestinska medierna verkar under
ockupation. Det gör att den politiska situationen är annorlunda än i fria stater.
– Dessutom finns det flera exempel på hur israelerna har gripit palestinska journalister
som de tycker är obekväma. Under den andra intifadan såg vi en systematisk
36
ungt MeDielanDskaP
fram till år 1994 kontrollerades de palestinska medierna av israel. ingenting kunde gå
i tryck utan att först ha passerat den israeliska censuren.
efter osloavtalet började palestinierna bygga upp sina egna medier, och i dag
finns det många olika tidningar, radio­ och tV­stationer.
När det gäller den tryckta pressen finns det flera exempel på politiskt obundna
dagstidningar. De tre största är al­Quds, al­ayyam och al­hayat aljadeeda.
De två största tV­kanalerna är däremot politiskt färgade. fatah sänder Palestine tV
på Västbanken medan hamas står bakom al­aqsa tV i gaza.

attack mot medierna. Journalister som försökte skildra vad som hände dödades. Den
israeliska armén såg även till att förstöra de palestinska myndigheternas TV-station i
Ramallah. Hur ska vi kunna rapportera om det som händer under de förhållandena?
Nidal säger att även om roten till palestiniernas problem är ockupationen, så är
motsättningarna mellan Hamas och Fatah farligare. Konflikten mellan de ledande
partierna splittrar hela det palestinska folket. Nidal ser det överallt, även på journalistutbildningen.
När studenterna får välja själva föredrar de att samarbeta med
elever som tillhör samma politiska parti. Men Nidal ser alltid till att de måste göra
grupparbeten över partigränserna.
– Då får de en chans att mötas och diskutera. Det är bara så de kan de lära sig att
kompromissa.
Sedan säger Nidal att en av anledningarna till att splittringen mellan Hamas och
Fatah har gått så långt, är att många palestinier har svårt för att acceptera andra
synsätt än de egna.
– I vår kultur är du en fiende om du inte håller med mig. Det är knepigt, för det
handlar om folks inställning, och den är oerhört svår att ändra på.
Att tycka annorlunda, och att bryta mot normer är svårt i alla samhällen, men
kanske särskilt svårt i mer traditionella samhällen som Palestina. Nidal menar att
det finns ämnen som är helt tabu att prata om.
– Ta bara en sådan sak som att jag är singel. När jag blir intervjuad av journalister
frågar de ofta varför jag bor ensam. Men när jag svarar att det är för att jag vill det,
att jag trivs med det här livet och att det faktiskt finns andra sätt att leva på än i den
traditionella kärnfamiljen, låter journalisterna bli att skriva det. Det är helt enkelt
omöjligt att öppet ifrågasätta traditionen med äktenskap, säger Nidal.
Han menar att den stora utmaningen är att göra det palestinska samhället mer
tolerant mot oliktänkande. Det är något han pratar mycket om på sina föreläsningar
för dialogprojektet.
– Jag försöker få deltagarna att förstå att det är helt naturligt att vara olika och
tycka olika. Vi måste respektera varandra i alla fall.
Hur kan medierna verka för ett mer tolerant samhälle?
37

– Genom att inte skygga för känsliga ämnen. Och genom att uppmuntra till samtal
mellan folk som tycker olika. Medierna har en väldigt viktig roll där. Det kan handla
om att sända paneldebatter med deltagare från olika partier, eller att göra program
som utbildar i dialog. Det har redan skett i liten skala i dag, men det skulle kunna
göras mycket mer. Jag vet att i samband med Palmecentrets utbildningar har några
lokala tidningar och radiostationer varit där och gjort reportage. Det är bra, för då
sprids budskapet till fler människor än de som deltar i kurserna.
På dialogprojektets seminarier deltar anhängare från alla politiska grupper. Även
om det ibland har varit lite spänt till en början, har det aldrig uppstått några öppna
konfrontationer.
– Jag kan tänka mig att det har varit svårare i Gaza. Här på Västbanken har människor
av någon anledning haft lite lättare att komma överens. Kanske för att de
blodigaste striderna ägde rum i Gaza och inte här, funderar Nidal.
Sedan säger han att de senaste årens ansträngningar för att skapa dialog inom det
palestinska samhället börjar ge resultat.
– När Hamas kom till makten slutade Hamas och Fatah helt att prata med varandra.
Hade jag sagt då att partierna skulle börja föra dialog igen, hade folk skrattat
och trott att jag pratade om science fiction. Det lät så otroligt. Men vi har tagit de
första stegen mot det nu. Vi har haft en rad dialogmöten på gräsrotsnivå och nu är
det dags att börja påverka politikerna att fortsätta i samma anda.
Tror du att politikerna kommer att nå en kompromiss?
– Det måste de. Det finns inga andra alternativ. Det spelar ingen roll vad de kommer
fram till, så länge de är överens, säger Nidal.
Vi går ut på verandan och tittar på utsikten. Blommorna i slänten rör sig mjukt i den
svaga vinden. Nere i dalen strosar en man genom olivlunden där träden står i prydliga
rader i den roströda jorden.
Nidal är uppvuxen här i Beit Omar, ett litet samhälle utanför Hebron på den södra
delen av Västbanken. Byn är framför allt känd för sina vindruvsodlingar som upptar
stora delar av marken.
38

utsikten över byn beit omar är slående vacker, och livet här
kan verka idylliskt. Men många av byns invånare är arbetslösa
och har svårt att få ekonomin att gå ihop. tidigare jobbade
de på fabriker och vägbyggen inne i israel, men sedan andra
intifadan är de inte längre välkomna på den israeliska sidan.
39

Nidal kisar med ögonen när han ser ut över dalen. En bit bort ser vi tre barn som
leker med en get.
Om man inte visste bättre skulle man lätt kunna tro att livet här är något av en
idyll. Men man behöver bara höja blicken en aning, för att se de israeliska bosättningarna
som breder ut sig över bergstopparna.
– Bosättningarna är en ständig påminnelse om den politiska konflikten, säger Nidal.
För att nå fred med israelerna måste vi föra dialog med dem också. Det är bara
så vi kan lösa saker. Men ärligt talat skulle jag ha svårt för att sätta mig ner och prata
med bosättarna innan de har lämnat tillbaka den mark de har stulit.
Tror du att de kommer att göra det då?
– Ja visst! Jag är väldigt optimistisk. Jag vet att vi kan nå en lösning med israelerna,
för vi har gjort det förut. Osloavtalet är det bästa exemplet på hur vi kan komma
överens om saker genom att föra dialog. Men för att vi ska nå fred krävs det att israelerna
är villiga att kompromissa också.
bosättningarna är illegala
När israel ockuperade Västbanken och gaza 1967 började israeliska grupper att
bosätta sig där. i dag bor drygt 475 000 israeler i bosättningar på Västbanken, varav
drygt 200 000 i östra Jerusalem.
många flyttar till bosättningar av ekonomiska skäl. israel lockar dit folk med skattelättnader,
subventionerad sjukvård, gratis skolor och billiga boendekostnader.
andra flyttar dit av religiösa och ideologiska skäl. De anser sig ha rätt till marken,
eftersom de enligt sin tro en gång fått landet av gud.
2005 evakuerade israel alla bosättningar i gaza, men bosättningarna på Västbanken
fortsätter att växa.
fN har flera gånger slagit fast att det är olagligt att bygga bosättningar på ockuperad
mark. Källa: B’tselem

Sneen Al
Tanani
Ålder: 21
Bor: Beit Hanoun, Gaza
– en gång höll jag en dialogutbildning
där en av deltagarna
var en kvinna som hade förlorat
sin son i striderna mellan Hamas
och Fatah. Hon var så arg och hade
gått till klanens överhuvud för att
kräva hämnd. Hon sa att hon hatade
Hamas. Under kursen pratade
vi mycket om hur man bäst löser en
konflikt och vad det är för samhälle
vi vill leva i egentligen. Det tog ett
tag, men mot slutet av de där fyra
dagarna insåg kvinnan att hämnd
inte löser någonting. Att hat och våld bara leder till nya problem. Plötsligt kunde
hon se att vi måste försonas, gå vidare och börja samarbeta för att undvika att fler
palestinier förlorar livet. Så hon gick hem och tog ner Fatahflaggan på taket och
satte upp en palestinsk flagga i stället.
Det berättar Sneen Al Tanani som sedan ett år tillbaka arbetar för en organisation
som heter Asalah och leder utbildningar inom ramarna för Palmecentrets dialogprojekt.
Det är på Asalahs kontor i Gaza City som vi träffas. På bordet mellan oss står en
vas med konstfullt arrangerade tygblommor.
Det är Sneen som har tillverkat dem, berättar tolken och pekar ut andra alster i
41

ummet som Sneen har skapat. I ett hörn står en bukett med glittrande rosor, i ett
annat ett keramikkrus som hon har drejat.
– Jag tycker om att skapa vackra saker med händerna. Jag tänker väldigt bra då,
säger hon.
När Sneen blev tillfrågad om hon ville delta i dialogprojektet var hon först lite tveksam.
Hon hade nyligen tagit sin examen i journalistik på universitetet, och kände sig
inte tillräckligt kvalificerad.
– Det verkade så svårt, jag visste inte om jag skulle klara av det. Dels för att jag är
en ung kvinna, hur skulle jag få dem att lyssna på mig? Och dels för att det här med
dialog över partigränserna är en sådan känslig fråga i vårt samhälle, säger hon och
fortsätter:
– Men jag har uppfostrats att tro på mig själv, så jag tänkte att jag måste prova.
Dessutom stämde projektets värderingar väldigt väl överens med mina. Jag vill
verkligen ha ett mer tolerant samhälle, och som situationen ser ut i dag finns det
ingen fråga som är viktigare än att nå försoning inom det palestinska folket.
De första kurserna kändes lite skakiga, men i dag känner hon sig säker.
– Nu vet jag att jag kan det här, att jag kan företräda den här frågan på ett bra sätt,
säger Sneen och tillägger samtidigt att varje kurs är en ny utmaning.
När de börjar sitter Hamas- och Fatahsympatisörerna ofta i varsin ände av rummet,
med Sneen i mitten. För att de ska kunna mötas inleder de med att prata om
konsekvenserna av att fortsätta som det är nu. Hur kommer barnen att må om vi
låter våldet fortsätta?
Innan de går in på diskussioner kring den rådande konflikten brukar Sneen prata
om olika aspekter av demokrati, som vad det innebär att förlora ett val och att lämna
över makten till ett annat parti. De talar även om vad palestinierna har gemensamt,
och hur de vill att palestinierna ska uppföra sig mot varandra, för att hitta en gemensam
grund att bygga vidare på.
Många av deltagarna på Sneens kurser har valt att gå den för att de är trötta på
situationen, och många har redan en öppen och tolerant inställning. Men ibland har
det uppstått spänningar mellan deltagare med olika politiska sympatier.
42

– En del har svårt att bortse från den egna politiska agendan, och då gäller det att
försöka få dem att se värdet i att kompromissa, säger Sneen.
Hela tiden måste hon vara noga med att inte trampa någon på tårna. Medan Fatah
kallar något för ett politiskt uppror, kallar Hamas samma händelse för ett legitimt
maktövertagande.
– Då är det viktigt att hitta neutrala ord som båda sidor kan känna sig bekväma
med.
Sneens egen familj är medlemmar i vänsterpartiet PFLP. Hon tror att det kan ha
varit en fördel för hennes arbete i dialogprojektet att hon själv inte tillhör något av
de två stridande partierna.
– Men egentligen är det inte så viktigt. Det här projektet har lärt mig att förstå och
tolerera alla sidor, säger hon.
Även om hon kan förstå de olika sidornas argument, så tycker hon att det är problematiskt
att invånarna i Gaza är så hårt bundna till sina partier.
– Partierna vill inte bara ha deras röster, de vill kontrollera hela deras liv. Jag hör
Hamasmedlemmar säga till sina barn att ”du är Hamas, du ska älska Hamas och du
ska hata Fatah”. Det leder knappast till en bättre värld.
Sneen har blivit så påverkad av dialogprojektet att hon själv har gått ur sitt parti.
sekulär Vänsterrörelse
PflP står för Popular front for the liberation of Palestine, som kan översättas till
folkliga fronten för Palestinas befrielse. rörelsen grundades i samband med att
israel ockuperade Västbanken och gaza år 1967. PflP är en marxist­leninistisk sekulär
och nationalistisk organisation som är för en tvåstatslösning. sedan valet 2006 är
PflP palestiniernas tredje största parti. runt år 1970 stod organisationen bakom en
rad flygkapningar och i dag finns partiet med på eU:s och Usa:s terrorlistor. fN har
däremot inte lagt upp dem på sin lista. Källa: BBC
43

– Jag har fortfarande kvar mina vänstersympatier, men som situationen ser ut i
dag vill jag hellre vara självständig. I andra länder är det förstås bra att folk är partipolitiskt
aktiva och i ett vanligt samhälle är det ett sunt tecken att ha flera olika
aktiva partier. Men våra partier är så korrupta. Partitopparna ser bara till sina egna
intressen, inte till folkets.
Sneen har själv erfarenhet av hur konflikten mellan partierna kan drabba enskilda.
När hon studerade journalistik vid universitetet fick hon ett stipendium som skulle
finansiera de sista årens studier. Men när hon nominerades till posten som generalsekreterare
för PFLPs studentrörelse, såg Hamas till att hennes stipendium blev
indraget.
– Jag blev förstås väldigt besviken, men lyckligtvis kunde min familj spara ihop
tillräckligt med pengar för att jag skulle kunna studera klart i alla fall, säger Sneen
och fortsätter:
– Hamas tycker att PFLPs vänsterperspektiv är för modernt och att det inte passar
in i ett muslimskt samhälle. När vi anordnade en studentdemonstration mot den
nationella konflikten gjorde de allt de kunde för att stoppa oss.
Enligt Sneen förespråkar PFLP ett samhälle där män och kvinnor har mer lika rättigheter,
och Sneen tycker att hon och hennes systrar och bröder har vuxit upp som
jämlikar.
– Tyvärr är det ganska ovanligt i Gaza. Även om det finns en ökad medvetenhet
om jämställdhet bland dagens unga, är samhället fortfarande oerhört traditionellt
när det gäller könsroller och synen på män och kvinnor, säger hon.
Sneen är född och uppvuxen i Beit Hanoun, en liten och ganska fattig stad i den
norra delen av Gazaremsan. Majoriteten av invånarna är flyktingar från byar på den
israeliska sidan. De flesta livnär sig på jordbruk, och den israeliska blockaden har
slagit hårt mot stadens ekonomi, eftersom bönderna inte tillåts att exportera sina
grödor.
Den ekonomiska situationen gör att många familjer inte har råd att skicka alla
sina barn till universitetet. I de fall där de bara har råd att skicka ett eller ett par
44

arn, väljer många att prioritera sönernas utbildning. Men Sneens föräldrar har alltid
uppmuntrat henne att studera och att ta makten över sitt eget liv. De har låtit
henne fatta sina egna beslut, och har till exempel aldrig sagt åt henne att täcka håret.
– Det var först när Hamas kom till makten som jag valde att börja bära huvudduk
för att slippa kommentarer på gatan. Hamas vill helst att kvinnorna ska klä sig i en
traditionell muslimsk klädsel, en klädedräkt som går hela vägen från huvudet till
tårna. Att ha vanliga kläder och huvudduk är egentligen för modernt. Men de flesta
unga vägrar att anpassa sig efter det, säger Sneen som just den här dagen bär en
tunn ljusrosa sjal till sin svarta skjorta.
Hennes pappa blev inte alls glad när hon plötsligt började täcka håret.
– Han tyckte att det var problematiskt att jag anpassade mig efter Hamas vilja.
Han har svårt för Hamas eftersom de säger sig stå för en islamisk kultur, när de i
själva verket använder sig av våld och död, ett beteende som absolut inte är muslimskt,
säger Sneen och fortsätter:
– Pappa har alltid uppmuntrat mig att vara självständig och fri. Han har kämpat
hårt för att jag ska tro på mig själv. På ett sätt har han varit mer som en kompis för
mig och jag har alltid känt att han verkligen är intresserad av mina åsikter. Även om
han inte sympatiserar med Hamas, så har han alltid talat om vikten av tolerans för
andra synsätt.
Till skillnad från många andra palestinska föräldrar har Sneens inte heller lagt
sig i hennes val av partner. Sedan en tid tillbaka är hon förlovad med en man som
även han sympatiserar med vänstern.
– Han är en jämställd man, och det är väldigt viktigt för mig. Jag vill inte behöva
kämpa för mina rättigheter i mitt eget hem. Dessutom stöttar han mig i mitt arbete.
Jag hade inte kunnat välja en man som inte delade mitt engagemang för att ena det
palestinska folket, säger hon.
Vårt samtal börjar lida mot sitt slut, och jag frågar Sneen hur hon ser på framtiden.
Ser du något hopp?
– Absolut! På många sätt är situationen bättre i dag än den var i går. Nu kan Hamas-
45

sympatisörer sitta ner och diskutera med Fatahsympatisörer igen. Och så länge det
finns folk som jobbar för förändring kommer det att bli bättre.
Sedan säger Sneen att frågan om dialog mellan palestinierna dessutom är väldigt
starkt förknippad med den om fred med israelerna.
– Utan dialog inom vårt samhälle, kommer vi aldrig att kunna föra dialog med
den andra sidan. Därför är den här frågan av största vikt för att det palestinska samhället
ska överleva.
sedan hamas kom till makten
har många kvinnor i gaza börjat
täcka håret för att slippa hånfulla
kommentarer på gatan.
46

Hani
Temraz
Ålder: 36
Bor: Deir el-Balah, Gaza
våldet löper som en röd tråd
genom Gazas senaste decennium,
med de återkommande israeliska
flyganfallen och de blodiga striderna
mellan Hamas och Fatah. Och
värst drabbade är de som har minst
att säga till om: barnen.
Många föräldrar berättar att deras
barn kissar i sängen och drömmer
mardrömmar. En del är ovanligt
tysta, andra utagerande, och
många uppger att de har svårt att
koncentrera sig i skolan.
En person som har vigt sitt liv åt att skapa bättre förutsättningar för Gazas barn
är Hani Temraz.
– Våra barn har levt mitt i en väpnad konflikt hela sina liv. Det är inte konstigt att
de mår dåligt av allt de har sett och varit med om. De bor mitt bland sönderbombade
hus och trasiga elledningar. Det finns inga säkra platser där de kan leka. Det finns
inga lekplatser, ingenstans att ha roligt. Och det finns bara ett bibliotek för barn på
hela Gazaremsan, säger han.
Hani har arbetat både ideellt och professionellt med olika verksamheter för barn.
Just nu är han involverad i ett projekt som syftar till att lära barn att uttrycka sina
känslor i ord i stället för med våld.
47

– År av konflikt har skapat en våldskultur som är farlig för barnen. De ser våld
överallt och lär sig att det är så man löser konflikter. Barn som mår dåligt måste få
prata om det de har varit med om. Vi måste erbjuda dem alternativa sätt att bearbeta
sin ilska och sorg, säger Hani.
Han menar att våldet är en konsekvens av den politiska och ekonomiska situationen
i Gaza. Arbetslösheten och fattigdomen som kommer sig av den israeliska
blockaden tär på människorna.
– De som inte har råd att försörja sina barn tvingas stjäla och det finns kvinnor
som prostituerar sig för att överleva. Folk är arga och upprörda över att behöva leva
på det här sättet. Tyvärr är det en perfekt grogrund för våld och konflikt, säger Hani
och fortsätter:
– Det är den här verkligheten barnen växer upp i. Om vi inte får dem att välja dialog
och försoning i stället för våld, så kommer vi att få stora problem i framtiden.
Vi träffas på Hanis kontor i utkanten av hans hemstad, Deir el-Balah, som ligger
precis på mitten av Gazaremsan. Utanför fönstret hörs kacklet från några hönor som
spatserar omkring nere i gränden.
Hani bjuder på arabiskt kaffe och doften av kardemumma sprider sig i rummet
när han berättar om sitt arbete med barnen.
– Vi är ute mycket i skolorna. Barn har svårt att ta till sig information genom vanliga
föreläsningar, så vi använder oss av teater och lek för att diskutera vad som
händer om vi inte pratar med varandra. Genom olika övningar i rollspel visar vi att
hämnd bara leder till mer våld. På så vis kommer barnen själva fram till att dialog är
det bästa alternativet för att lösa konflikter, säger Hani.
48
trauMatiseraDe barn
enligt gaza community mental health Programme har 92 procent av barnen i gaza
upplevt någon form av traumatiska upplevelser.

Ett stort problem i dagens splittrade Gaza är att barnen får lära sig att ta avstånd
från dem som tillhör andra politiska partier. Många barn har sett striderna mellan
Hamas och Fatah med egna ögon, och om de har någon släkting som har råkat illa
ut, är risken stor att de växer upp med tankar på hämnd.
– Vi måste hjälpa barnen att bearbeta det de har sett, och lära dem att förlåta och
gå vidare. Vi vill lära dem att det är väldigt viktigt att man pratar med och accepterar
människor som tycker annorlunda, säger Hani.
För att arbetet med barnen verkligen ska ge resultat, måste man även inkludera
föräldrar och lärare.
– Det är meningslöst att försöka lära barnen att palestinier ska behandla varandra
med respekt, så länge deras föräldrar säger åt dem att de ska akta sig för grannen för
att han tillhör ett annat parti. Barnen påverkas från så många håll. Därför måste vi
arbeta med hela samhället.
Helst skulle Hani önska att barnen hölls utanför politiken helt och hållet.
– Men tyvärr försöker alla partier rekrytera barn trots att de är för små för att
förstå vad det är de går med i. Särskilt Hamas har lockat barnen med sommarläger
och andra aktiviteter. Så små barn förstår inte vad som ligger bakom, de gillar alla
som ger dem saker.
Samtidigt säger Hani att det är svårt att låta bli att påverka barnen med sin egen
politiska agenda.
– Jag gör det också, även fast jag anstränger mig för att låta bli. Barnen ser upp till
oss vuxna och gör som vi. Jag märker det på mina egna barn, att de tar över mina
åsikter.
Gaza är ett ungt samhälle, nästan hälften av invånarna är under femton år. Å ena
sidan är det en kultur som älskar barn. De flesta säger sig vilja ha minst tre, gärna
fler. Å andra sidan är det en patriarkal och hierarkisk kultur som säger att barn inte
ska höras för mycket. Även om det är mamman som har ansvar för barnen, så är det
pappan som bestämmer.
– Och hans beslut får inte ifrågasättas, säger Hani som själv var äldste sonen i sin
familj.
Hans föräldrar hade höga förväntningar på honom.
49

– Jag växte upp i ett flyktingläger och mina föräldrar ville att jag skulle utbilda
mig till något med en trygg framtid. De menade säkert väl, men det blev helt fel. Jag
hade börjat läsa mycket politiska böcker och var intresserad av samhällsfrågor och
konfliktlösning, så jag ville gärna läsa något inom det området. Men min pappa ville
att jag skulle ha en naturvetenskaplig utbildning. Jag hade inget annat val än att
göra som han sa. Det var så det var i vår familj. I dag är det det enda jag ångrar, att
jag slösade bort så många år av mitt liv på att läsa biokemi.
Anledningen till att Hani ändå hoppade av den naturvetenskapliga banan, är att
han under tiden på universitetet fick chansen att studera några terminer i Algeriet.
– Det var ett väldigt nyttigt miljöbyte. Jag kom ifrån flyktinglägret med sina gamla
instängda traditioner till ett samhälle där jag fick vara mig själv.
Hani gick med i Fatahs studentförbund och trivdes med att arbeta politiskt.
– Jag insåg att jag var bra på att uttrycka mig och att jag faktiskt kunde påverka.
Så jag bestämde mig för att jag ville ägna mitt liv åt att förändra mitt samhälle. I
Algeriet fick jag det självförtroende jag behövde för att säga nej till en naturvetenskaplig
karriär och i stället följa mitt hjärta och jobba med samhällsförbättring.
När Hani kom tillbaka till Gaza började han arbeta för en organisation som jobbade
med barn och ungdomar, och sedan dess har barnens välbefinnande varit det
han brinner mest för. En fråga som känns ännu mer angelägen sedan han själv fick
barn.
50
ung befolkning
41,2 procent av den palestinska befolkningen är under femton år. På Västbanken är
39,4 procent av befolkningen under femton, jämfört med 44,4 procent i gaza.
Barnafödandet har minskat något de senaste åren och i dag föder palestinska kvinnor
i genomsnitt 4,6 barn var, jämfört med 6 barn 1997. i gaza är barnafödandet
något högre, 5,3 barn per kvinna, medan samma siffra för Västbanken är 4,1.
Källa: Palestinska Centralbyrån för Statistik (PCBS).

Tyvärr är det svårt att få ett fast jobb.
– Ekonomin är väldigt osäker för den här typen av frivilligorganisationer. De flesta
projekt är tidsbundna och finansieras av utländska biståndsorganisationer som
bara kan lova pengar något år framåt. Det gör arbetsmarknaden väldigt osäker, förklarar
Hani.
Just nu har han ingen betald tjänst, så han arbetar ideellt i väntan på att något
nytt jobb ska dyka upp.
– Det är svårt för familjen att förstå varför jag jobbar så mycket ideellt. Mina föräldrar
undrar vad jag får ut av det, och jag försöker få dem att inse att jag gör det för
att jag måste. Så länge människor far illa i vårt samhälle, känner jag en skyldighet
att göra något åt det.
I dag har Hani tre barn och han har funderat mycket över hur han ska kunna ge dem
en bra start i livet. Så fort han fick chansen lämnade han flyktinglägret och flyttade
med familjen till en lägenhet inne i Deir el-Balah. Men barnen är inte skyddade från
våld där heller. Så Hani är noga med att prata mycket med barnen för att de ska
kunna bearbeta det de ser.
– Jag försöker lära dem att det är bra att visa känslor och att prata av sig. Det är
viktigt att visa att jag finns där och lyssnar på deras problem, och att jag inte avbryter
dem när de har något att berätta, säger han.
Han är även mån om att barnen ska få vara med och fatta beslut som rör dem.
– Jag vill inte att de ska gå runt med ouppfyllda önskningar, jag vill att de ska
känna att de kan bestämma över sina egna liv. Samtidigt är det förstås viktigt att jag
uppfostrar dem på ett sätt som gör att de fattar kloka beslut. Jag måste se till att de
får med sig goda värderingar, och bryr sig om sina medmänniskor.
Hani säger att det inte är helt enkelt. Det händer att han glömmer sig och fattar
beslut åt barnen utan att fråga dem, men över lag tycker han att han har lyckats bra
med sina barn.
– De har blivit kreativa och självständiga individer som vågar säga vad de tycker.
Förr om åren var Hani aktiv i Fatah, men under ett internt val blev han osams med
partitoppen.
51

– De försökte påverka hur jag röstade. Både Hamas och Fatah försöker bestämma
över sina medlemmar. Den demokratiska processen har urholkats och i dag är alla
partier mer eller mindre korrupta. Det har fått mig att avstå från att vara politiskt
aktiv, även om jag fortfarande röstar på Fatah, säger Hani.
I Deir el-Balah bor människor med olika politiska sympatier och Hani är van vid
att umgås med vänner med vitt skilda övertygelser. Men efter valet 2006, upplevde
han precis som så många andra, att det blev svårare att komma överens.
– Inte ens i mina värsta mardrömmar hade jag kunnat föreställa mig att palestinier
skulle döda andra palestinier på det sättet. Det jag upplevde under de dagarna
påverkade hur jag såg på alla inom Hamas, även de som inte själva deltog i striderna,
säger Hani.
Han beskriver det som en depression. Plötsligt visste han inte alls hur han skulle
förhålla sig till sina vänner.
– Men sedan insåg jag att jag hade att välja mellan att lämna vänner som inte
själva hade gjort något fel, bara för att de stödde Hamas politik, eller helt enkelt
acceptera att de tyckte annorlunda i vissa politiska frågor. Jag bestämde mig för
att välja det senare alternativet. Om jag anklagar dem för att vara Hamas, kommer
de bara att anklaga mig för att vara Fatah och då kommer vi ingenstans. Då är det
bättre att vi fortsätter att umgås och diskuterar oss fram till en lösning.
Diskuterar ni mycket politik, eller försöker ni undvika ämnet?
– Vi diskuterar nästan bara politik. Politiken påverkar precis varje del av våra liv här
i Gaza, så det är omöjligt att undvika.
Hani berättar att han känner två bröder som har sagt upp kontakten med varandra,
för att de kommer från olika partier.
– Det gör ont i mig. Jag har även träffat människor från båda sidor som säger att
om de var i strid och mötte en vän eller till och med en bror som tillhörde ett annat
parti, så skulle de skjuta. Det är så fruktansvärt sorgligt att det har kunnat gå så
långt.
Med det i åtanke, blev Hani genast intresserad när han hörde talas om Palmecentrets
dialogprojekt. Han gick på ett seminarium och bestämde sig för att själv vara
med och träna andra. Efter utbildningen har han hållit flera kurser själv.
52

Hur tycker du att det har gått att få folk att komma överens?
– Det enda de verkligen har kommit överens om är att vi inte kommer att komma någonstans
om vi inte för dialog och att vi måste pressa våra politiker att nå försoning.
Vi behöver en gemensam nationell agenda för att lösa situationen med israelerna.
Och det börjar bli bråttom. Inte minst för barnens skull.
Ser du något hopp i dag?
– Ja det gör jag. Varje dag ser jag det positiva resultatet av att arbeta för dialog. Jag
ser det på barnen vi jobbar med i lägren, och jag ser det på mina egna barn. Barn är
överlevare. De är mästare på att skaka av sig det som är jobbigt och gå vidare. Om vi
fortsätter vårt arbete kommer de att växa upp till toleranta och öppna medborgare. Vi
måste bara få våra politiker att inse att det är dags att försonas nu.
53

54
Nisreen
Takatkah
Ålder: 23
Bor: Beit Jala, Västbanken
– så där, jag ska bara knyta en
rosett så är det klart.
Nisreen Takatkah håller upp födelsedagskortet
som hon har gjort
av en tom chokladask, ett sidenband
och några gamla brevpapper.
På bordet ligger en hög med
pärlor tillverkade av majsmjöl och
väntar på att sättas ihop till ett
halsband.
– Jag återvinner saker som annars
hade slängts och skapar fina
saker av dem, berättar hon.
Nisreen går alltid igenom soporna innan familjen slänger ut dem.
– Du skulle bli förvånad om du visste hur mycket som går att spara och återvinna,
säger hon och skrattar.
Det kan vara en urdrucken juiceflaska, ett gammalt armband som ingen längre
vill ha, eller en kastanj som hennes systerbarn har hittat på gatan.
– Det är inte alltid jag vet vad jag ska göra av sakerna när jag ser dem, men jag
sparar allt. Sedan sitter jag och funderar över hur man kan använda sig av dem för
att skapa något nytt när resten av familjen tittar på TV. Kommer jag inte på något
eget, surfar jag på Internet efter tips och inspiration.
Att pyssla med återvunna saker har varit Nisreens stora intresse i många år, och

nu vill hon använda sig av hantverket för att hjälpa människor som har farit illa.
– Jag vill ha ett arbete där jag gör nytta. Vi lever i ett samhälle där många människor
mår dåligt, och det är vår plikt att hjälpa till på det sätt vi kan. Att inspirera
människor att skapa är det jag gör bäst, säger hon.
Men hur kan skapandet hjälpa utsatta personer?
– Jag tror att det får människor att må bättre. De flesta tycker att det är roligt att
göra något kreativt och det kan ha en terapeutisk verkan. För en liten stund kan
de glömma vardagens problem och göra något som de blir glada av. Jag har också
märkt att man får bättre självförtroende av att skapa något med sina egna händer.
Dessutom är det nyttigt att öva upp sin kreativitet, det gör att man blir bättre på att
lösa problem.
Andra fördelar är att alla kan göra det här, påpekar Nisreen. Det spelar ingen roll
om man är fattig, för allt man behöver finns hemma eller på gatan.
– Dessutom är det bra för miljön att återvinna saker, tillägger hon och visar upp
en kudde som hon har sytt av en gammal urvuxen blus.
Nisreen tänker sig att både barn och ungdomar skulle kunna dra nytta av hennes
projekt. Men den grupp hon brinner mest för är unga kvinnor som har blivit utsatta
för våld.
– Många kvinnor mår dåligt i vårt samhälle. Även om det inte pratas högt om det
Mäns VÅlD Mot kVinnor
Precis som i många andra patriarkala samhällen är mäns våld mot kvinnor ett stort
problem på Västbanken och i gaza. enligt en undersökning som den Palestinska centralbyrån
för statistik utförde 2005, uppgav 23,3 procent av de palestinska kvinnorna
att de utsatts för fysiskt våld av sina män någon gång under det senaste året. 61,7
procent uppgav att de utsatts för psykiskt våld och 10,9 procent för sexuellt våld.
Källa: Palestinska Centralbyrån för Statistik (PCBS)
55

så är det många som blir misshandlade både psykiskt och fysiskt i sina hem. Den
politiska och ekonomiska situationen tär på alla, och en del män tar ut sin egen frustration
på sina fruar. Men kvinnor mår även dåligt för att de har gifts bort tidigt och
inte har någon egen utbildning. De är deprimerade och har dåligt självförtroende,
säger hon och fortsätter:
– Min mamma arbetar med kvinnor som har blivit utsatta för våld, så jag har en
naturlig koppling till den här frågan. Jag vill hjälpa människor som mår dåligt, så
varför inte jobba med den här gruppen?
Vi sitter i vardagsrummet i Nisreens föräldrahem. Det är ett stort fint hus i ett villaområde
med välordnade rabatter i Beit Jala utanför Betlehem. Hemmet är nystädat
och smakfullt inrett. När jag ser mig omkring ser jag spår av Nisreens återvinningsprojekt
både här och där.
– Mamma blir galen av att det är saker överallt, men hon uppskattar dem när de
är färdiga, säger Nisreeen och pekar på ett stilleben som hon har gjort till sin mor av
torkade blommor och ett par vackra tvålar.
Hennes pappa är chef på en sten- och marmorfabrik, och jämfört med många
andra palestinier har familjen det gott ställt. Därför tycker Nisreen att det är särskilt
viktigt att hon gör något för dem som har det sämre.
– Min mamma har alltid sagt att det är viktigt att ge något tillbaka till samhället,
säger hon.
Nisreens mamma giftes bort redan när hon var femton år och hann inte ens gå ut
nionde klass. Men hon bestämde sig för att när barnen var tillräckligt stora så skulle
hon gå tillbaka till skolan och skaffa sig en examen.
– Och det gjorde hon, säger Nisreen. Det spelade ingen roll att andra intifadan
rasade här utanför. Mamma tog sig till skolan och läste in de år hon missat. Hon tog
sin examen och visade att allt är möjligt. I dag är hon min största förebild.
Nisreen säger att hennes mamma alltid har uppmuntrat henne att skaffa sig en
utbildning som gör henne självständig och ekonomiskt oberoende.
– Hon har lärt mig att det är viktigt att kunna ta hand om sig själv. Kanske är det
56

en lärdom från hennes arbete med kvinnorna som far illa i sina relationer. Kvinnor
som har en egen utbildning och ett yrke att falla tillbaka på, är inte lika beroende av
sina män, säger Nisreen.
Hon tog sin universitetsexamen i ekonomi i december 2009. Men något jobb har
hon inte fått.
– Det är svårt att få jobb i Palestina i dag. Särskilt i Betlehem som är en sådan
liten stad. I Ramallah är det lättare. Alla som startar företag flyttar dit, men jag
vill bo med min familj i Beit Jala, och vill hellre hitta något här i närheten. Helst
vill jag arbeta med mitt eget projekt, men först måste jag hitta finansiärer, säger
Nisreen.
Under 2010 åkte hon till Tunis för att delta i Arab Youth Forum. En av årets stora
frågor var hur de skulle bekämpa ungdomsarbetslösheten i Mellanöstern. Nisreen
deltog bland annat i en bazaar där unga sociala entreprenörer fick visa upp sina
idéer.
– Jag ställde ut mina accessoarer och fick väldigt mycket uppmärksamhet. Jag
hoppas att det ska leda till att jag hittar en finansiär. Tills dess jobbar jag ideellt med
översättningar åt olika människorättsorganisationer, säger hon.
I Tunis träffade Nisreen Rasha Fityan Saleem som är ansvarig för Palmecentrets dialogprojekt
på Västbanken. Rasha bjöd in Nisreen att delta i en av dialogprojektets
konferenser i Ramallah i början av november.
– Så som situationen ser ut i Palestina i dag borde alla arbeta för nationell dialog,
för det berör varenda en av oss. Så jag gick dit för att se om det fanns något jag kunde
göra. Det var intressant men jag blev besviken på politikerna som talade om varandra
som ”de andra”. Jag tycker inte om den formuleringen. Den skapar fördomar
och förutfattade meningar, och låter som om vi är helt olika. Vi är alla palestinier.
För att hitta en lösning måste båda sidor sluta tänka att de sitter inne med den enda
lösningen medan alla andra har fel. Man måste vara ödmjuk och acceptera att folk
kan ha olika åsikter. Vi måste sluta skylla ifrån oss och försöka hitta nya sätt, säger
Nisreen och fortsätter:
– De uppför sig som småungar som bråkar om leksaker. Vi behöver nationell
57

dialog mer än någonsin, och då känns det så hopplöst att se politikerna stå och kasta
anklagelser på varandra utan att visa minsta vilja att komma överens.
Samtidigt vet Nisreen hur svårt det kan vara. När hon var sjutton år åkte hon på
ett fredsläger med palestinska och israeliska ungdomar som Röda korset anordnade
i Österrike.
– Jag var nyfiken på israelerna och deras åsikter och ville lära mig mer om hur
de tänker. Vi ville även visa de israeliska ungdomarna att deras fördomar om oss
som terrorister inte stämmer. Men hela lägret var något av ett misslyckande. Vi höll
oss hela tiden på vår kant, och israelerna gjorde likadant. Vi hade en massa aktiviteter
som skulle bryta isen,
men det fungerade inte den
gången.
Vad var det som gick
snett?
– Jag tror att gapet mellan
oss var för stort. Vi upplevde
att israelerna tyckte
att de var bättre. Ingen har
hållit kontakten sedan dess.
Kanske berodde det på att
det var i slutet av andra
intifadan och såret mellan
oss var så djupt. Konflikten
inom det palestinska samhället
är av en annan art. Vi
nisreen tycker om
att skapa saker
med händerna och
tillverkar bland annat
sina egna smycken.
Pärlorna gör hon av
majsmjöl som hon
blandar med klister.
58
står alla på samma sida, och
vill egentligen samma sak,
även om vi har olika syn på
hur vi ska komma dit.
Jag frågar om Nisreen
har några förslag på hur

man skulle kunna göra dialogfrämjande projekt mer framgångsrika i framtiden.
Hon funderar lite. Sedan säger hon att för att ett dialogprojekt ska bli riktigt framgångsrikt
krävs det att det finns en tydlig intention från alla inblandade från början
att komma fram till en lösning.
– Kanske skulle man kunna låta båda partier förklara sin vision och sedan låta en
utomstående part ta det bästa ur båda alternativen och komma fram med ett tredje
förslag baserat på en rättvis kompromiss av båda sidors önskan. På så vis får alla sidor
igenom delar av sina krav, och känner sig motiverade att jobba för en gemensam
lösning, säger Nisreen och fortsätter:
– Jag har ingen aning om hur en sådan kompromiss skulle kunna se ut, men jag
vet att vi måste tänka nytt och vara mer flexibla. Alla partier har låst sig i sina gamla
positioner.
Nisreen påminner om att det palestinska folket har en lång erfarenhet av att bekämpa
ockupationen.
– Vi borde kunna klara av det här. Vi lever i ett mångfacetterat samhälle, och vi
borde använda oss av det istället för att låta det förstöra för oss. Det är en fördel med
olika åsikter, det kan hjälpa oss att hitta olika typer av lösningar på våra problem. Vi
måste bara inse att vi alla arbetar mot samma mål.
59

60
Ayman
Abu Kriem
Ålder: 34 år
Bor: I flyktinglägret Maghazi,
Gaza
– om vi ska kunna förändra vårt
samhälle, behöver vi fler unga människor
vid makten. Jag är övertygad
om att ungdomarna sitter inne med
en massa bra lösningar på palestiniernas
problem. De måste bara få
chansen att utveckla dem.
Det säger Ayman Abu Kriem som
arbetar med ett projekt som syftar
till att stärka ungt ledarskap i Gaza.
Projektet drivs av en organisation
som heter Al Widad, och det är på
deras kontor i utkanten av Gaza City som vi träffas.
Aymans rum är fullt av människor. Vid skrivbordet sitter en ung man vid datorn
och mejlar, och bredvid honom sitter en kille och antecknar något i ett block. Hela
tiden kommer nya personer in och ställer frågor. Ayman tar sig alltid tid att lyssna
och när han inte kan svara fyller någon annan i.
Om en liten stund ska Ayman delta i en ceremoni där han ska dela ut diplom till
ungdomar som har slutfört sin del i projektet. Men först förflyttar vi oss en trappa
upp för att prata ostört. Vi slår oss ner i varsin stor fåtölj i ett rum som liknar ett vardagsrum.
Ayman lutar sig lätt framåt och börjar berätta om hur det är att vara ung
i dagens Gaza.

Den israeliska blockaDen
formellt sett lämnade israel gazaremsan när de evakuerade sina bosättningar 2005.
men i realiteten kontrollerar landet fortfarande gazas gränser och hindrar människor
från att ta sig in och ut. När hamas kom till makten, förbjöd israel i stort sett
all transport av varor till och från gaza. för palestinierna innebar det en akut brist
på förnödenheter, men också att flera industrier fick stänga igen, vilket har lett till
en av världens högsta nivåer av arbetslöshet. enligt fN lever över hälften av gazas
befolkning under fattigdomsgränsen och många barn är undernärda. för att komma
runt blockaden har palestinierna byggt tunnlar under gränsen till egypten, där de
smugglar in förnödenheter som medicin, mat och bensin.
efter påtryckningar från omvärlden lättade blockaden något i juni 2010. sedan
dess har israel tillåtit viss import och export av vissa varor, framför allt mat.
Källa: FN
Han börjar med att konstatera att ungdomarna har mycket emot sig. Enligt den palestinska
centralbyrån är över 40 procent av Gazas arbetsföra befolkning utan jobb,
och högst är arbetslösheten just i åldrarna 15–29 år.
På grund av den israeliska blockaden har nästan all handel med omvärlden upphört.
Fabrikerna står igenbommade sedan 2007 och byggsektorn har tvingats säga
upp sina anställda på grund av brist på byggmateriel. Eftersom situationen fortsätter
att vara så osäker, är det få finansiärer som vågar investera i Gaza.
Det tröstlösa tillståndet är psykiskt påfrestande och många ungdomar är deprimerade.
Att ha vuxit upp i en väpnad konflikt sätter också sina spår.
– Människor har olika lätt att tackla den här situationen. En del ser problemen
som mindre hinder, fullt möjliga att överkomma. En annan grupp tycker att livet
här är så svårt att det är omöjligt att göra någonting över huvud taget. I mitt arbete
försöker jag få fler att anamma den första gruppens inställning, säger Ayman.
Han berättar att många unga funderar på att lämna Gaza, och Aymans mål är att
61

få dem att vilja stanna kvar och i stället kämpa för att förändra situationen.
För Gaza behöver sina unga.
– De äldre har misslyckats med att få slut på ockupationen. Nu är vi i stort behov
av nya lösningar. Ungdomar är mer öppna för förändring och kan se på situationen
med fräscha ögon. De sitter inte fast i gamla oförrätter som hände för länge sedan,
säger Ayman.
Problemet är att Gaza, precis som hela Palestina, är ett samhälle där unga inte
uppmuntras att ta för sig. Det är ett traditionellt och hierarkiskt samhälle där de
äldre bestämmer och ungdomarna förväntas vänta på sin tur.
Frågan är hur man ska åstadkomma en förändring? Enligt Ayman måste ungdomarna
integreras bättre i samhället och deras ställning stärkas. Det handlar både
om att ge dem förutsättningar att ta sig in på arbetsmarknaden, och att få dem att
känna ansvar för sin omgivning. I sitt projekt arbetar Ayman på flera sätt. Bland
annat tränas ungdomarna i problemlösning och kreativitet, för att bättre motsvara
arbetsmarknadens behov. Utöver det får de gå en kurs i kommunikation och ledarskap.
Men för att få dem engagerade i samhället har de även ägnat en stor del av
tiden åt volontärarbete. Deltagarna har bland annat dekorerat barnsjukhus, städat
i hamnen och ordnat roliga aktiviteter för barn som har traumatiserats av striderna
med Israel.
– Förhoppningen är att frivilligarbetet ska bidra till att deltagarna blir mer förstående
och toleranta, säger Ayman.
I programmet deltar 60 unga män och kvinnor i åldrarna 18-30 år. Eftersom Gaza
i dag är ett väldigt splittrat samhälle, har det varit viktigt att inkludera ungdomar
från både Hamas och Fatah.
62
MÅnga unga
Ungdomar i åldrarna 15­29 år utgör 29,4 procent av befolkningen i gaza och på Västbanken.
Källa: Palestinska Centralbyrån för Statistik (PCBS)

– Det här är en bra chans att få ungdomarna att mötas över partigränserna. Här
får de lära sig att samarbeta och kompromissa, säger Ayman.
Under projektets gång har deltagarna arbetat mycket i små grupper. I början fick
de välja gruppkamrater själva, och då valde de ofta att jobba med folk som tillhörde
samma parti.
– Då såg vi till att de skapade nya grupper med deltagare från alla falanger. Först
var stämningen stel, men när vi började med olika aktiviteter för att främja dialog
och interaktivitet, så öppnade de upp och blev vänner.
Ayman är en av dialogprojektets kontaktpersoner i Gaza, och är väldigt engagerad
i att ena det palestinska folket.
– Vi behöver dialog genast, och särskilt bland ungdomarna. Det är de som är framtiden.
Aymans egen familj tillhör Hamas och fram till alldeles nyligen räknade han sig
själv till Hamasanhängarna.
– Men nu vill jag inte längre kategorisera mig på det sättet. Nu säger jag hellre att
jag är palestinier, för jag vill kunna samarbeta med alla parter.
Hur reagerar dina vänner inom Hamas när du säger att du vill ha dialog med
Fatah?
– Jag tror att de flesta av dem vill ha försoning, men många känner sig låsta av sin
partitillhörighet. Jag som dagligen jobbar med dialog över partigränserna och ser
det positiva resultatet av det, har ett annat perspektiv. På så vis har det här jobbet
varit väldigt nyttigt för mig.
Ayman tillägger att han försöker påverka sina vänner att välja hans väg.
– När de snackar skit om Fatahanhängare säger jag emot. Jag påtalar att det visst
finns bra folk inom Fatah, och försöker hela tiden påminna om att vi alla är palestinier
och måste samarbeta.
För ett par år sedan tvingades Ayman till konkret konfliktlösning, när Hamasmyndigheterna
började stänga Fatahorienterade fackförbund och kvinnoorganisationer.
Hamas hävdade att organisationerna var korrupta, medan Fatah svarade att
det bara var svepskäl för att tysta röster som stöttade dem. Ayman som hade inblick
i ett par av de hotade organisationerna tog kontakt med de ansvariga i Hamas för att
63

vederlägga anklagelserna om korruption. På så vis fick åtminstone en organisation
fortsätta sin verksamhet.
Är du inte rädd för att stöta dig med fel människor?
– Nej, jag känner mig inte hotad. När jag ser fel vill jag rätta till dem.
Aymans engagemang för att förändra samhället började tidigt. Precis som majoriteten
av Gazas invånare är han född och uppvuxen i ett flyktingläger. När man säger
flyktingläger tänker många på något tillfälligt, ett tältläger som slås upp för att
erbjuda ett provisoriskt hem åt människor på flykt. Men eftersom den palestinska
flyktingfrågan har förblivit olöst i över 60 år, har de palestinska lägren för länge
sedan vuxit till riktiga samhällen med marknader, affärer och skolor.
Ayman växte upp i Maghazi, ett förhållandevis litet läger i mitten av Gazaremsan.
Sedan de första husen byggdes har invånarna fått barn och barnbarn, och i
dag bor 24 000 människor på en yta som inte är större än 0,6 kvadratkilometer.
Husen är i dåligt skick och elledningarna hänger utanpå de slitna fasaderna. Gatorna
är gropiga och gränderna mellan husen så trånga att man ibland måste gå
en i taget för att få plats. Dessutom saknas det lekplatser för Aymans tre barn att
leka på.
Trots det vill han inte flytta därifrån.
– Jag har flera gånger haft möjligheten att köpa ett hus någon annanstans, men
64
4,7 Miljoner flyktingar
i samband med att staten israel bildades 1948, tvingades runt 750 000 palestinier
på flykt. 2011 har antalet flyktingar vuxit till 4,7 miljoner som lever i och utanför
flyktingläger på Västbanken och i gaza, samt i Jordanien, syrien, libanon och resten
av världen. fN:s resolution 194 slog fast redan 1948 att flyktingarna har rätt att återvända.
i dag, över 60 år senare, fortsätter frågan att vara en av de svåraste att lösa i
fredsförhandlingarna med israel. Källa: FN

i projektet som ayman arbetar med deltar 60 unga män och
kvinnor med olika politisk bakgrund. för att sprida kunskapen
till fler människor, ska varje deltagare bjuda in ungdomar till
varsin workshop där de berättar om det de har lärt sig.
på något vis symboliserar lägret min kamp. Så länge jag bor där påminns jag om hur
viktigt det är att fortsätta arbeta för förändring, säger han.
I mellanstadiet gick Ayman med i scouterna, något som kom att få avgörande betydelse
för hans framtid. Genom dem fick han vara med och arrangera olika aktiviteter
i lägret, och Ayman trivdes med att känna att han hade en uppgift.
Under tonåren fortsatte han att jobba ideellt med olika barn- och ungdomsaktivi-
65

teter. Efter universitetet fick han jobb på en organisation som riktade sig till ungdomar,
och sedan dess har det varit hans huvudfråga.
– Jag tycker om att vara en aktiv del i samhället och hjälpa andra. Det känns utvecklande
och meningsfullt, så jag bestämde mig tidigt för att det var det jag ville
ägna mitt liv åt. Min familj har alltid uppmuntrat mig i det här, och jag har två andra
syskon som har valt samma bana.
Vad är det som driver dig?
– Det är min kärlek till det palestinska samhället. Jag vill att det ska bli mer öppet,
tolerant och utvecklat. Ett land som kan jämföra sig med andra moderna länder.
Jag tror att de flesta unga palestinier känner på samma sätt. Om vi bara kunde få de
äldre att släppa fram ungdomen, så tror jag att vi skulle kunna förändra mycket.
Ayman tittar på klockan. En trappa ner sitter projektets deltagare och väntar på sina
diplom.
– Det har varit så spännande att se dem växa under programmets gång. Jag är väldigt
stolt över att ha fått bidra till deras utveckling, säger Ayman. Om det är de här
ungdomarna som ska ta över i framtiden finns det all anledning att känna hopp.
66

Nelly
Ne’ameh
Ålder: 45 år
Bor: Betlehem, Västbanken.
kan konst och teater skapa fred
och ett mer tolerant samhälle?
– Självklart, säger Nelly Ne’ameh
som arbetar på Dalal Institute, en
organisation som strävar efter att
få palestinierna att mötas genom
kulturen.
Hon tar emot mig i Dalals lokaler
på tredje våningen i ett höghus
i centrala Betlehem. Det är ett stort
rum med högt i tak och mycket fritt
utrymme. Bord och stolar står uppställda
längs väggarna. I hyllorna
trängs böcker med kritor, målarfärg och penslar. På ett bord ligger pärlprydda frigolitfiskar
på tork och på väggen hänger teckningar bredvid bilder på dansande barn.
På eftermiddagar, kvällar och helger är det full aktivitet här. Är det inte barn och
deras föräldrar som pysslar eller spelar teater, så är det en grupp ungdomar som
övar den palestinska folkdansen, dabke. Men just den här söndagen är det tomt, för
barnen som skulle ha varit här, är på studiebesök i Ramallah.
– En viktig del av vår verksamhet är att lära deltagarna hur man interagerar och
kommunicerar med andra. Att spela teater, leka och skapa saker med händerna är
utomordentliga sätt för människor i alla åldrar att mötas, säger Nelly när vi slår oss
ner inne på hennes kontor.
67

När deltagarna spelar teater får de prova olika roller och lär sig på så vis att sätta
sig in i andra människors perspektiv. Att måla en teckning tillsammans är samtidigt
en bra träning i att samarbeta och kompromissa. Och när de bygger en skulptur övar
de på att vara kreativa och hitta lösningar på olika problem.
– På så vis är vår verksamhet perfekt träning i konfliktlösning, säger Nelly.
Det var för tio år sedan som hon tillfrågades om hon ville vara med och utveckla
Dalal tillsammans med en liten grupp folkdansare. Då var det dansen som stod i
fokus, men allt eftersom åren har gått, har verksamheten vuxit. I dag inbegriper den
aktiviteter för barn, ungdomar och kvinnor. Hit kommer människor både från Betlehem
och från de omkringliggande flyktinglägren. Det är personer från alla delar
av samhället, med olika politisk och ekonomisk bakgrund.
Schemat är fullspäckat med allt ifrån danskurser till teater och pyssel. Men det
finns även tid för stödsamtal och mer riktade aktiviteter.
– Vi har till exempel flera projekt för kvinnor och barn som mår dåligt, eftersom
vi har märkt att de behöver särskilt stöd, säger Nelly.
Hon förklarar att i det palestinska samhället gifts många kvinnor bort tidigt, innan
de ens har hunnit gå ut skolan. Många hoppar av sina studier när de blir gravida,
och snart står de där med ansvaret för en hel skara barn. Händer det deras män något,
har de ingen egen utbildning eller arbetslivserfarenhet att luta sig emot.
68
Dalal
Dalal bildades redan 1986 av en grupp palestinska folkdansare för att främja den
traditionella palestinska kulturen. men bara ett år senare var gruppen tvungen
att avsluta sin verksamhet på grund av oroligheterna i samband med den första
intifadan. först i slutet av 1990­talet kunde de återuppta arbetet. Utöver att verka
för fred och försoning, har Dalal en ambition att bevara och sprida det palestinska
kulturarvet. läs gärna mer på www.dalalinstitute.org.

En del av verksamheten på Dalal handlar därför om att stötta kvinnor med små
barn. Det kan exempelvis vara något så enkelt som ett samtal i grupp, där kvinnorna
får dela med sig av sina erfarenheter och ge varandra tips och råd.
– Ibland räcker det att få prata av sig. Men många kvinnor klagar över att de inte
klarar av att vara en god mor åt sina barn. Dels för att de fick barn medan de fortfarande
var tonåringar själva, dels för att de har så många barn att de inte hinner
ägna vart och ett tillräckligt mycket tid. De säger att de inte kan kommunicera med
sina barn, och därför har vi startat olika verksamheter som hjälper barnen och deras
mödrar att mötas, säger Nelly.
Bland annat får de göra olika övningar som tränar dem i konsten att leka och
prata med varandra. Det kan handla om att spela teater tillsammans, eller att hjälpas
åt att skapa något i lera.
Nelly menar att det handlar lika mycket om att lära föräldrarna att lyssna på sina
barn, som att lära barnen att bli bättre på att kommunicera sina behov.
– Unga i vårt samhälle mår dåligt av allt det förfärliga de har sett. De har vuxit
upp med soldater på gatorna och några har sett människor bli skjutna. De vuxna plågas
också av situationen och vet inte hur de ska hjälpa barnen att hantera det svåra
de är med om. När jag pratar med barnen säger de att det inte finns någon att vända
sig till, att det inte finns någon som lyssnar. I stället bär de problemen inom sig i förhoppning
om att de ska gå över med tiden. Men det är inte alltid som problem löser
sig av sig själva. Många gånger måste man få prata om svåra saker för att bearbeta
dem, säger Nelly.
De här insikterna har hon lärt sig under arbetet på Dalal. Genom samtal med barnen
har hon och de andra i personalen analyserat deras problem och letat sig fram
till olika övningar som givit bra resultat. En sak som de har lärt sig under arbetets
gång är att det finns en stor risk med att vänta för länge innan man tar tag i barnens
problem.
– Ju äldre de blir, desto svårare är det för dem att våga öppna upp och dela med
sig. Vi har märkt att det är mycket knepigare att lära vuxna att kommunicera än
barn. Många äldre känner sig kritiserade när vi föreslår att de skulle må bra av att
närma sig andra på ett nytt sätt. Barn däremot, har mycket lättare för att ändra på
69

sig. Många barn som kommer hit är blyga i början. Men efter ett tag är det nästan
så att föräldrarna inte känner igen dem för att de har utvecklats så, säger Nelly och
fortsätter:
– Ungdomen är framtiden. Det är de som ska fatta beslut åt oss om tjugo år. Vi
måste få dem att må bra, vad får vi annars för samhälle?
Nelly skulle helst vilja arbeta med barnen från det att de är små, för att sedan följa
dem upp i tonåren. Genom att kontinuerligt träna dem i dialog, blir förmågan att
kommunicera på ett öppet sätt så småningom en naturlig del av deras personlighet.
– Men då måste vi ha med oss föräldrarna också. Det är svårt att predika vikten av
dialog och öppen kommunikation här, om barnen inte kan tillämpa det i hemmet,
påpekar hon.
Du talar mest om mammor, är det inte viktigt att papporna också är med?
– Jo, jag önskar att det var fler pappor med. Det händer att de kommer hit, men det
går en pappa på fem eller tio mammor. Tyvärr är det så i vårt samhälle att barnen
anses vara mammans ansvar, medan pappan ansvarar för försörjningen. Men för
barnen vore det naturligtvis bäst om de kunde ha en nära relation med både sin mor
och far.
Själv stod Nelly båda sina föräldrar väldigt nära. Hon ser fortfarande ledsen ut när
hon pratar om dem. Moderns död i cancer för ett år sedan, är fortfarande smärtsamt
nära.
– Jag satt bredvid min mor och höll hennes hand varje dag den sista tiden, säger
hon och fortsätter:
– Min far var min bästa vän, men båda mina föräldrar var otroligt fina människor.
De var väldigt öppna. Alla kallade oss den ideala familjen eftersom vi aldrig bråkade.
Vi kunde prata om allt, och även om vi inte alltid höll med varandra, så redde
vi ut allt innan det hann bli några konflikter.
Hur tror du att dina föräldrar blev sådana?
– Jag vet inte. De kanske själva uppfostrades så? Dessutom var de väldigt religiösa
och det tror jag påverkade dem mycket. De sa alltid att kristendomen handlar om
att hjälpa andra människor. Pappa levde som han lärde. Om någon behövde pengar
70

ställde han alltid upp, även om det betydde att han gav bort sina sista slantar. Det
var sådan han var, och han var otroligt omtyckt. När han dog kom massor av folk
på begravningen och sa att de aldrig kommer att glömma honom. Både han och
mamma var så fina förebilder. Jag strävar varje dag efter att vara som dem.
Själv har Nelly inte gift sig. Hon bodde kvar med sina föräldrar tills de dog, och
tog över lägenheten efter dem. Där bor även två av hennes syskon, som inte heller
har skaffat egna familjer.
71

– Vi trivs tillsammans och har fortfarande en väldigt fin relation inom familjen.
Det är ett öppet hem, med många vänner som kommer på besök, säger Nelly.
Att arbeta på Dalal är Nellys sätt att hjälpa andra och bidra till sitt samhälle. Hon är
där mellan 16 och 20 timmar varje vecka och arbetet är helt ideellt. För fyra år sedan
var hon dessutom med och arrangerade en stor konferens om konfliktlösning. När
dialogprojektet sökte samarbetspartners i Betlehem var hon med sin erfarenhet ett
givet val.
– När jag inte är på Dalal arbetar jag på universitetet. Det är en administrativ
tjänst med mycket rutingöra. Sådant tycker jag är tråkigt. När jag kommer hit till
Dalal får jag uttryck för helt andra sidor. Det är givande att det är så kreativt och jag
utvecklas mycket som människa av alla möten jag får vara med om. Det är väldigt
tillfredsställande att få bidra till att göra samhället bättre. Och jag får mycket tillbaka
från människor som uppskattar det jag gör.
På väggen bakom Nelly sitter en affisch med en bild på fem barn som har lagt
sina händer ovanpå varandra. Rubriken är ”Gå hand i hand”, och under bilden har
barnen fått beskriva med ord vad de kände när de stod där. Det är ord som ”tillsammans”,
”styrka” och ”vänskap”.
– Det är en fin bild som fångar min viktigaste uppgift här, att hjälpa människor att
mötas och att nå fram till varandra. Vi behöver varandra, för tillsammans är vi så
mycket starkare. Vi måste bara lära oss att leva tillsammans, säger Nelly.
Hon menar att goda kunskaper i att föra dialog behövs inom alla områden i livet,
både i hemmet och på jobbet.
– Överallt i samhället går folk och bär på en massa outtalade besvikelser, för att
man inte vågar säga vad man tycker. Hur ska chefen veta att du vill ha roligare arbetsuppgifter
om du inte säger det? Tänk vad mycket bättre vi skulle må, om alla
bara lärde sig att kommunicera med varandra.
72