Panorama #2 - Panorama - LUPEF

panorama.lupef.se
2

LEDARE
Euron var valutan som en gång för alla skulle få det europeiska
samarbetet att bli en världsmakt som på allvar kunde konkurera
med USA som världens ledande ekonomi. I stället har det
kommit att bli en extremt krisdrabbad valuta med bekymmer
som ställt hela det europeiska samarbetet på dess kant. Flera av
medlemsstaterna i EMU har ekonomier som står på ruinens brant
och är nära på en total kollaps. Börserna världen över går extremt
svagt vilket påfrestar världens redan hårt ansträngda ekonomier.
Många är frågande om vad som kommer hända med världens
alla ekonomier kommer de stupa eller kommer de resa sig upp
ur askan likt en fågel Fenix. Vi i Panorama ser, i detta andra
nummer av vår papperstidning, världsekonomin som ett skepp
på ett stormigt hav. Ett skepp som kämpar mot stormiga vindar
som sliter sönder segel efter segel. Ett skepp vars sjöman är hårt
åtgångna, trötta och slitna. Ett skepp mitt ute i Atlanten som har
en lång väg kvar till närmsta hamn. Ett skepp som kämpar mot
ett helt hav som stormar.
I detta andra nummer av Panorama presenterar vi även en ny
företeelse som kommer vara återkommande i våra
papperstidningar och har för avsikt att bilda även den mest
obildade människan: Lära, läs och briljera.
INNEHÅLL
04. 10.
TEMA: HELA HAVET STORMAR
04. LÄS,LÄR OCH BRILJERA ...
06. ETT SAMARBETE PÅ RUINENS
BRANT
08. ROBOTAR TAR ÖVER BÖRSEN
Ansvarig utgivare: Stephanie Douglas Anderberg, LUPEF:s ordförande
Kontakt: tidningen@lupef.se
Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening
Paradisgatan 5:S 223 50 Lund
Omslag: Patrik Bruzelius
två av våra skribenter bor utomlands och har varsin artikel om
sitt nya hemland att bjuda på. Ni kan i en av dessa artiklar läsa
om vad som hänt med Ungern efter östblockets fall. Singapore
är ett land som gjort en enorm ekonomisk resa under de senaste
50 åren. hur denna lilla önation lyckats gå från att vara ett fattigt
land i Sydostasien till den valutvecklade ekonomiska makt den
är i dag är något ni läsa om i den andra artikel skriven av våra
utlands- skribenter.
Fredrik Sundqvist
ChEFrEDAKtör
13.
16.
18.
19.
Jag vill avslutningsvis ta tillfället i
akt och tacka vår ära redaktion som
har gjort ett fantastiskt arbete med att
få denna tidning gjord. hela
redaktionen har lagt ner otaligt antal
timmar för att få såväl alla artiklar att
bli av högsta kvalitet som att få
layouten att bli så snygg som möjligt.
KAN VÄGEN SOM INTE FANNS
LEDA OSS ALLA?
HUNGARIAN POLITICS AND
MENTALITY
NOLLTOLLERANS MOT
GRAFFITTI IFRÅGASÄTTER
BILDEN AV SVERIGE
DRÖMMEN OM ETT ENAT
KOREA
OM PANORAMA
03.

04. TEMA
Läs, lär och briljera...
Riksbanken höjer reporäntan, morfar grymtar bekymrat något om bankernas
kapitaltäckningsgrad och ditt span blankar aktier. Ekonomisnack är inte alltid lätt att förstå,
speciellt om man aldrig läst en kurs eller haft Anders Borg till farsa. Dock kan man med några
enkla trumfbegrepp i skjortärmen både få finanskillen på fall, charma läraren och inför polarna
framstå som att man har full koll på Wall Street. Nedan följer en förteckning som förklarar ett par
grundläggande ekonomibegrepp. Plugga på och tveka inte att lite nonchalant använda dem i
vardagspratet, du kommer garanterat låta mer påläst än vad du egentligen är!
Appreciering: Inträffar då ett lands valuta stiger i värde i
förhållande till andra länders valutor. Appreciering gäller enbart
under rörlig växelkurs (ett land med fast växelkurs revalverar sin
valuta när de vill öka dess värde). Motsatsen är depreciering.
Diversifiering: ”Don’t put all your eggs in the same basket”
lyder uttrycket. Att diversifiera innebär kort och gott att sprida
riskerna. När det handlar om aktier är det ingen bra idé att
investera hela sin förmögenhet i ett och samma bolag eftersom
man då riskerar att förlora allting om bolaget går i konkurs.
Boom-Bust: Ett mönster bestående av en uppgångsfas och en
nedgångsfas som föranleder de flesta finansiella kriser. Boomen
kännetecknas av stigande priser på tillgångar, exempelvis
fastigheter, och en utpräglad optimism i samhället. ränteläget
är ofta gynnsamt vilket ger allmänheten incitament till att ta lån
för att köpa ytterligare tillgångar. riskaptiten är hög. Bankerna
brukar vara frikostiga långivare eftersom alla tror att priserna
ska fortsätta uppåt. Sedan kommer vändningen. Bankerna
minskar sin utlåning, räntorna stiger och optimism övergår i
pessimism. När allmänheten får svårt att betala sina räntor och
tvingas sälja av sina tillgångar sjunker priserna. Människors
förmögenheter minskar och därigenom efterfrågan i ekonomin,
vilket får effekt på BNP. Busten föder, liksom boomen, sig själv.
Budgetunderskott: Uppstår när en stats utgifter är större än dess
inkomster. Enligt EU:s stabilitets- och tillväxtpakt måste ett
lands budgetunderskott understiga 3 % av BNP för att få vara
med i EMU.
Blankning: Innebär grovt förenklat att sälja aktier man inte äger.
Om man tror att en kurs ska falla kan man låna aktier och sälja
dem vidare till en tredje part. Efter ett tag köper man tillbaka
aktierna igen och lämnar tillbaka dem till den ursprungliga
inom ekonomsfären!
ägaren. Om personen som blankar har tur kan han köpa tillbaka
aktien billigare än vad han sålde den för och därigenom tjäna sig
en hacka.
Reporänta: Den ränta bankerna får betala när de lånar pengar
av riksbanken. reporäntan kallas även för styrräntan och är
riksbankens främsta medel för att hålla inflationen i schack. I
Sverige är målet att inflationen ska ligga på 2 %. Om
inflationstrycket ökar höjer riksbanken reporäntan för att kyla
av ekonomin. höjda räntor har en hämmande effekt på
konsumtionen och på investeringsviljan samt gör det mer
lönsamt att sätta in sina pengar på banken. Det här leder till att
inflationen sjunker.
Arbitrage: En riskfri vinst som bygger på felprissättningar.
Alltså, arbitragemöjligheter uppstår när det går att köpa en
specifik vara billigt på en plats och sälja den dyrare på en annan.
En förutsättning är att varorna som handlas är helt identiska.
Hysteresis: Ett begrepp som används när en tillfällig nedgång i
ekonomin leder till att arbetslösheten biter sig fast på en
permanent högre nivå.
Likviditet: Används i lite olika sammanhang men handlar oftast
om betalningsförmåga. hög likviditet innebär att företaget eller
personen har god förmåga att betala tillbaka sina skulder på kort
sikt. Likviditet på börsen avser hur enkelt det är att hitta en
köpare eller säljare till sina aktier och speglar således
handelsflödet.
Volatilitet: Ett begrepp som beskriver hur mycket exempelvis
en aktiekurs svänger. hög volatilitet innebär att priset fluktuerar
mycket, vilket gör aktien mer riskfylld.

Betalningsbalansen: En uppställning som visar ett lands
transaktioner med omvärlden. Betalningsbalansen är uppdelad i
olika delar: 1) Bytesbalansen 2) Finansiella balansen 3)
Kapitalbalansen. ”Ett underskott i bytesbalansen” innebär till
exempel att vi importerar varor och tjänster till ett högre värde
än vad vi exporterar.
Stagflation: En situation då det råder både hög inflation och
ökande arbetslöshet.
Realränta, reallön, real växelkurs… du hör orden hela tiden,
men vad innebär real egentligen? Begreppet real innebär att man
justerat bort den effekt som inflationen har på exempelvis lönen.
Föreställ dig att din chef erbjuder dig en löneökning på 3%.
“YES!!” tänker du och börjar genast fantisera om din nya, lite
lyxigare tillvaro. Dock märker du snabbt att din löneökning inte
inneburit så många fler restaurangbesök, ralph Lauren-skjortor
eller Amaroneviner… vad beror det på? Jo, samtidigt som din
lön ökat har pengarna blivit mindre värda eftersom prisnivån i
landet stigit (inflation). Om inflationen är 2% och din löneökning
är 3% är den verkliga, den reella, ökningen i själva verket bara
1%.
05.
Korrelation: Visar hur två, exempelvis aktier, rör sig gentemot
varandra. Om värdet på den ena sjunker, sjunker då även värdet
på den andra eller stiger kursen snarare? Om korrelationen är
hög innebär det att aktierna rör sig på ett liknande sätt.
Skillnaden mellan penningpolitik och finanspolitik: Den
ekonomiska politiken i Sverige kan delas upp i två delar -
penningpolitik och finanspolitik. Det är riksbanken som sköter
penningpolitiken och deras mål är att hålla inflationen på en
jämn och låg nivå (2%). Det här gör de genom att reglera
penningmängden i ekonomin och därigenom räntan.
Finanspolitiken sköts av regeringen. Om landet befinner sig i en
lågkonjunktur kan de använda finanspolitiska medel som bidrag
och offentliga investeringar för att få fart på efterfrågan. ökad
efterfråga leder till högre BNP-tillväxt.
Anna Åberg

06. TEMA
Ett samarbete på ruinens br
Den än idag pågående europeiska skuldkrisen inleddes i början av 2010. Marknadens bristande
förtroende för de offentliga finanserna i Grekland, Portugal, Irland och Spanien har skakat
eurosamarbetet in i grunden. Eurons omedelbara öde har i stort sett lagts i Tysklands händer,
Europas starkaste ekonomi och det enda land som kunnat axla ledarrollen när flertalet
euroländer stått vid ruinens brant. ”The engine of Europe” har genomfört ”the bailout of
Europe”. Men om euron ska överleva på längre sikt måste eurozonen integreras både politiskt
och ekonomiskt.
Den grekiska tragedin
Det hela tog sin början i Grekland. Landet hade åtnjutit stark
tillväxt under 2000-talet och utländskt kapital strömmade in.
Låga räntor på statsobligationer kombinerat med stark tillväxt
utgjorde goda förutsättningar för regeringar som behövde
finansiera statliga budgetunderskott. Det har påpekats att
budgetunderskotten i Grekland använts för att finansiera den
sociala freden i samhället; sedan demokratins genombrott 1974
har dessa extra medel använts för att utöka antalet offentliga jobb
och förbättra sociala förmåner, och därigenom blidka de
vänstersympatiserande segmenten av befolkningen.
Finanskrisen kom att slå hårt mot ekonomin.
Budgetunderskotten och den stora statsskulden som sedan 1993
varit större än landets BNP blev inget man längre kunde
ignorera. Det kom dessutom att uppdagas att grekiska regeringar
medvetet rapporterat felaktig ekonomisk statistik till omvärlden.
Lägg där till avslöjandet att de betalat Goldman Sachs och andra
banker hundratals miljoner dollar för att arrangera transaktioner
som effektivt dolde deras egentliga upplåning.
När marknaden började upptäcka att inte allt stod rätt till med
de grekiska statsfinanserna steg som förväntat
obligationsräntorna, vilket speglar den extra risk som långivarna
såg i dessa värdepapper. Under månaderna som följde blev
stämningen mer pessimistisk på marknaden. Misstänksamheten
steg mot de grekiska finanserna, skulle staten verkligen klara av
sina räntebetalningar? Det blev
så småningom uppenbart att Grekland inte skulle klara av
skuldbördan själv.
Dock hände inte mycket under de första månaderna. Allas
blickar vändes mot tyskland, men där var man avvaktande och
märkbart kyliga till uppmaningarna att rädda Grekland.
Stämningen var tidvis bitter. Greklands vice statsminister
berättade för BBC att tyskland fortfarande var skyldiga dem
pengar efter att ha stulit guld under andra världskriget.
Parlamentets talman Filippos Petsalnikos hade möte med den
tyska ambassadören för att diskutera den ”aggressiva”
rapporteringen av krisen i tysk media. tidskriften Focus hade till
exempel den 22 februari publicerat ett provocerande omslag med
rubriken ”bedragare i eurofamiljen”.
a
”The bailout”
I slutet av april efter att räntorna på grekiska statsobligationer
skjutit i höjden blev situationen ohållbar. Den 2 maj
annonserades en överenskommelse mellan den grekiska
regeringen, euroländerna och IMF. De sistnämnda skulle ställa
upp med €110 miljarder i lån till 5% ränta, förutsatt att
regeringen genomdrev ett kraftigt sparpaket som bl.a. skulle
innebära försämrade löner och pensioner för offentligt anställda.
Nödlånen löste emellertid knappast krisen och misstänksamheten
spreds dessutom vidare till Irland och Portugal, två länder som
led svåra ekonomiska bekymmer i finanskrisens kölvatten.
Det blev uppenbart att euroländerna behövde visa större
handlingskraft för att lugna marknaden. Den 9 maj kom EU:s 27
medlemsländer överens om att skapa en nödfond, European
Financial Stability Facility (EFSF). Denna säljer obligationer,
garanterade av euroländerna, till allmänheten och använder
insamlade medel för utlåning till krisdrabbade EU länder.
De grekiska nödlånen kom att följas av lån till Irland (€85
miljarder) i november och sedan till Portugal (€78 miljarder) i
maj. Men ratinginstituten har fortsatt att nedgradera de
skuldtyngda länderna och nu har samtliga tre länders
statsobligationer sjunkit till ”junk status” efter att Portugal och
Irland nedgraderats i juli. Det grekiska sparpaketet kom
dessutom att misslyckas och snarare förvärra Greklands
finansiella ställning. I juli genomdrevs ännu ett räddningspaket
för Grekland (€109 miljarder) vilket dock kort efter kom att
åtföljas av ännu en nedgradering av deras kreditstatus, till en nivå
lägre än för någon annan stat.
Fortfarande är krisen alltså inte löst och det som ligger och oroar
i bakhuvudet är Spanien. Grekland, Irland och Portugal är
relativt små ekonomier och deras sammanlagda BNP är knappt
tre fjärdedelar av Spaniens. Spaniens statsskuld ligger inte på de
höga nivåer som krisländernas, men man dras med oroväckande
budgetunderskott. Dessutom lider de, likt krisekonomierna, av
svag tillväxt och hög arbetslöshet. Om Spanien hamnar i
svårigheter kan situationen bli akut, landet är nämligen
förmodligen för stort för en ”bailout”.
n t

Hur ska vi tolka krisen?
Krisen har av många, och i synnerhet tyskland, setts som ett
resultat av bristande budgetdisciplin. Något som inflammerat
relationerna mellan länderna i norr och de i söder, och väckt
gamla stereotyper till liv. I nuläget pågår förhandlingar om att
skärpa kraven och efterlevnaden av tillväxt- och
stabilitetspakten. Pakten kräver att inget lands statsskuld
överstiger 60 % av BNP och att budgetunderskott inte ska
överstiga 3 % av BNP. Dessa krav har knappast åtnjutit någon
större respekt de gångna åren. här har dock även tyskland felat
och likt andra medlemsstater upprepade gånger överskridit
gränserna för tillåtna budgetunderskott. Att få till stånd
sanktioner mot regelbrytande medlemmar har visat sig omöjligt
och pakten har därför haft föga effekt. I pågående förhandlingar,
där tyskland driver den tuffa linjen, ämnar man dock ändra på
detta.
Men kommer detta verkligen att vara tillräckligt? Är bristande
budgetdisciplin den enda boven i dramat? Det kan knappast ha
undgått någon att inse att om dessa länder haft egna valutor så
hade valutadeprecieringar och en självständig
penningpolitik avsevärt kunnat underlätta
krishanteringen. Man bör också rimligen ställa
sig frågan om vilken roll valutasamarbetet haft
vid tillkommandet av skuldkrisen. Euroområdet
är nämligen inte tillräckligt politiskt och
ekonomiskt integrerat för att utgöra ett optimalt
valutaområde, där fördelarna med en gemensam valuta
överstiger nackdelarna. hög integration minskar riskerna med
en ”one-size-fits-all”-penningpolitik. Om ekonomier är starkt
integrerade rör sig kapital, varor, tjänster och människor lätt
mellan dem, vilket minskar riskerna för överdriven stark tillväxt
(inflation) i vissa områden och stagnation (deflation) i andra.
Att länderna i eurozonen måste anpassa sig till en
centralbanksränta, fastställd i Frankfurt, är betydelsefullt för att
förstå krisens ursprung. Vid införandet av EMU var ekonomierna
knappast tillräckligt integrerade för att klara en gemensam
räntepolitik. räntan var för hög för den tyska ekonomin vilket
satte käppar i hjulet för den inhemska efterfrågan. räntan var
dock för låg för de snabbväxande höginflationsländerna som nu
hamnat i svårigheter. Negativa realräntor i höginflationsländerna
uppmuntrade till överdriven belåning (till konsumtion och
investeringar). Dessa länder sög åt sig importvaror och drog på
sig stora handelsunderskott medan tysk export till dessa länder
kom att växa kraftigt. Belåningen kom dock inte att användas
till produktiva investeringar och då euron gjort tyska varor
billigare i södra Europa har den gemensamma valutan förstärkt
... hur ska
eurosamarbetet
överleva?
”
”
07.
de strukturella skillnaderna mellan ett högproduktivt tyskland
och de lågproduktiva länderna längs medelhavet .
De nödvändiga botemedlen
För att undvika den typ av obalans som nu existerar måste man
utöver en integrerad varu- och tjänstemarknad även ha en
flexibel arbetsmarknad. När devalveringar inte längre är en
möjlighet måste reallöner kunna anpassas för att justera
skillnader i konkurrenskraft mellan länder. Länderna i syd kan
inte konkurrera med nuvarande reallöner och en flexiblare
arbetsmarknad är nödvändig om inte dessa länder ska dras med
kroniskt hög arbetslöshet och låg tillväxt.
Dessutom behövs en samordning av ländernas ekonomiska
politik för att obalanser tidigt ska kunna åtgärdas. till exempel
är krisländerna så illa tvungna till sparåtgärder i nuläget fastän
det hämmar en välbehövlig tillväxt, men man kan ifrågasätta att
tyskland, som befinner sig i ett mycket gynnsammare läge gör
likadant. En stimulans av tysk efterfrågan skulle ju kunna få
igång den tillväxt som man är beroende av i de krisdrabbade
länderna.
Kanske också en ”federal budget” som kan
slussa pengar till problemområden är
nödvändig. Eurozonen kommer aldrig att
vara perfekt integrerad och likt man gör i
USA kan det vara önskvärt att kunna stötta
regioner som faller efter. Detta skulle dock inte tilltala de mer
välmående länderna i valutasamarbetet som förmodar sig bli
huvudsakliga finansiärer av en sådan budget.
Ett initiativ som tagits i riktning mot ökad politisk integration är
införandet av en ny myndighet, tillfälligt kallad ”the European
treasury”, som ska överse medlemsländernas skattepolitik och
koordinera deras statsutgifter. Detta lär dock endast bli ett organ
för genomdrivande av sträng budgetdisciplin om tyskarna får sin
vilja igenom.
Problemet med svag tillväxt och dålig konkurrenskraft är viktigt
för krisens lösning. Stödpaketen är nämligen endast tillfälliga
lösningar. De löser dessa länders omedelbara likviditetsproblem,
men problemet är egentligen en fråga om solvens. För hur ska
dessa länder kunna betala tillbaka sina gigantiska statsskulder
utan någon tillfredsställande tillväxt? Och om de inte klarar
detta, hur ska eurosamarbetet överleva?
Jonathan Jelves

08. TEMA
Robotar tar över
börsen
Dramatiska svängningar har skakat börsen de senaste månaderna och även de mest inbitna aktiemäklarna står undrande
inför fenomenet. Visserligen är fluktuationer inget nytt och likaså är oron i världen stor till följd av en rad makrofaktorer,
dock ter sig börsturbulsensen i vissa fall överdriven. Allt fler talar om att robothandeln, eller högfrekvenshandeln, kan vara
en bidragande orsak till den ökade volatiliteten.
Automatiserad handel med aktier har förekommit på börsen
under flera år, men det är först relativt nyligen som
högfrekvenshandeln fullkomligt exploderat. I dagsläget står den
för en fjärdedel av omsättningen på Stockholmsbörsen.
högfrekvenshandel innebär att superdatorer väljer ut och
genomför order på börsen enligt ett algoritmbaserat program,
inställt att agera efter signaler på marknaden. Exempelvis kan
det röra sig om att sälja av ett visst antal aktier vid ett kursfall
på 5% eller att köpa vid en uppgång på 4%. Funktionssättet kan
liknas med hur en day-trader arbetar, skillnaden är att datorerna
agerar automatisk och med en hastighet ingen människa kan
konkurrera med. Enligt tidningen Ny teknik har börsrobotarna
kapacitet att utföra 100 000 ordrar per sekund.
Förutom att följa börstrender kan datorerna vara programmerade
att upptäcka och utnyttja felprissättningar mellan olika
marknader. tanken är ju att en specifik aktie ska ha samma pris
oavsett var den handlas, dock kan ibland små skillnader uppstå,
vilket datorerna blixtsnabbt reagerar på. Den här sortens
arbitragehandel ger upphov till små vinster vid varje affär, men
eftersom datorerna köper och säljer tusentals aktier varje sekund
kan vinsterna bli enorma. För att uppnå maximal snabbhet hyr
Stockholmsbörsen ut platser i sin egen serverhall till förmån för
höghastighetshandlarna. Det här möjliggör att de kan agera
snabbare än andra aktörer, något som har väckt irritation bland
aktiemäklare.
högfrekvenshandelns förespråkare menar att datorerna ökar
likviditeten* på börsen och jämnar ut felprissättningar mellan
olika marknader. Andra vidhåller att det är robotarna som är
boven i dramat när det gäller de enorma kurssvängningar som
inträffat under senare tid samt att fenomenet riskerar att urholka
förtroendet för börsen som marknadsplats. Om en aktiekurs
börjar falla reagerar robotarna oerhört snabbt och har kapacitet
att sälja av stora volymer på samma gång, vilket gör att den
ursprungliga nedgången förstärks. Detsamma gäller givetvis vid
en uppgång. resultatet blir en mer volatil börs där värdet på ett
företags aktie kan fluktuera upp- och ner med 7-8% på en dag.
Liksom med övriga maskiner finns även en risk för att tekniska
fel ska uppstå. the Flash Crash som inträffade i New York den
6:e maj förra året tros ha orsakats av just felprogrammerade
robotar. Dessa skulle under kort tid, felaktigt, ha sålt av tillgångar
för miljardbelopp och därigenom orsakat det snabbaste kursraset
hittills på USA:s aktiemarknad. Ett fåtal minuter senare började
kurserna återigen stiga för att inom kort ha återhämtat sig nästan
helt och hållet.
Under den senare delen av sommaren har anklagelser om att
robotarna medvetet manipulerar börskurserna florerat, något som
har skapat en livlig debatt både inom finansvärlden och
massmedia. robotarna beskylls för att lägga upp stora volymer
med ordrar som tas bort innan de kommer till avslut. Syftet
skulle vara att påverka aktiekurserna och skapa instabilitet på
marknaden. Meningarna går isär huruvida anklagelserna är
befogade, men efter påtryckningar från såväl finansminister
Anders Borg som framträdande aktiemäklare, har
Finansinspektionen tillsammans med Stockholmsbörsen beslutat
om att utreda ärendet. Att Stockholmsbörsen är med och sköter
granskningen anses kontroversiellt eftersom de tjänar stora
summor på högfrekvenshandeln i form av courtage.
ökad volatilitet innebär att kurserna rör sig mer och leder till att
skillnader i pris mellan olika marknader lättare uppstår. Det här
är gynnsamt för högfrekvenshandlarna eftersom de då kan göra
fler affärer på kortare tid och öka vinsterna.
Syftet med en aktiekurs är att den ska spegla hur marknaden tror
att ett företag ska utvecklas. Vilken inverkan
högfrekvenshandeln har på den allt mer volatila
Stockholmsbörsen är ännu inte utrett, det är möjligt att den
instabila ekonomiska (och politiska) situationen som råder i
världen ensamt skapat turbulensen. Dock är det allvarligt om allt
fler börjar betrakta börsen som ett lotteri utan förankring i
ekonomisk realitet. Ett sådant scenario, där förtroendet för
Stockholmsbörsen undermineras, kan innebära att småsparare
undviker att investera i aktier samt att sättet vårt
pensionssparande sker på förändras. Det här skulle i sin tur leda
till att det blir svårare för företag att skaffa riskkapital och
därigenom begränsa deras utveckling, något som i det långa
loppet minskar landets ekonomiska tillväxt.
Anna Åberg

10.
Kan vägen som inte fanns leda oss alla?
Under min tid som utbytesstudent i landet har jag blivit väldigt
fascinerad av hur östaten Singapore, en av de fyra asiatiska
tigrarna (de andra är hong Kong, taiwan och Sydkorea), har
uppnått levnadsstandard i världsklass mitt i ett fattigt, ibland
fientligt sinnat Sydostasien. På bara runt trettio år avlyftes
kolonialismens ok och man gick ”from third World to First”;
från en liten hamnstad till en världsmetropol. Lägg till det den
demografiska utmaningen med att på en yta bara hälften så stor
som öland inrymma idag fem miljoner människor med två delar
kineser och en del malayer, indier och några européer – mitt i en
världsdel av nästan uteslutande etniska malayer – och de
resulterande lingvistiska hindren där kinesiska (med mandarin
bara som en av flera dialekter), malajiska, tamilska, det officiella
språket engelska samt talspråkskompotten ”singlish” ska försöka
samsas. Vägen landet vandrat är sannerligen egen.
Lika fascinerad är jag över vad som utom tvivel är följden av
detta, nämligen de stora kulturella skillnader som under ytan
kvarstår gentemot oss i Väst. Singapore är multikulturellt till
tusen, och jämfört t.ex. med Sverige är skillnaden enorm. Vi ska
se hur detta egentligen fungerar (hint: definitivt inte friktionsfritt)
och om det kan tjäna som inspiration, men först behöver vi lite
historia, för att sen se om Singapores erfarenhet kan nyttjas av
utvecklingsländer idag. Vi kommer dessutom se att politiskt
förtryck alltid färgat Singapore, vilket leder till frågan om
kringskärda friheter är nödvändiga för att uppnå snabb
ekonomisk utveckling.
Singapore innan självständigheten
För att göra det lite mer intressant och tydligare illustrera
truismen att det finns fler än en väg att nå framgång, vill jag göra
en något tafatt jämförelse med något för oss mer bekant: Sverige.
Ytligt sett är länderna ganska lika: relativt små befolkningar,
båda väldigt fattiga för hundra år sen, ett i decennier
dominerande vänsterparti, idag höga medellivslängder och i
princip lika rika (även om Sverige är mer jämlikt) – men
länderna har definitivt vandrat två helt olika vägar: Sverige den
mer traditionella, lik andra utvecklade länders; Singapore en
aldrig förr skådad.
Med tillstånd från regionens sultan satte britten sir Stamford
raffles 1819 upp en handelspost med visionen att transformera
öns strategiska läge till en världshandelshubb (han fick rätt –
idag är Singapores hamn en av världens fem viktigaste). Med
åren kom ön att bli formellt brittiskt territorium och allt viktigare
för det brittiska imperiets sydostasiatiska arm. Singapore har
alltså egentligen en väldigt kort historia jämfört med Sverige,
som dessutom aldrig varit koloniserat i samma mening.
I slutet av 1941 hade japanerna nått Singapore och ett par
månader senare invaderade de. tre och ett halvt år av grymt
japanskt styre med massavrättningar, tortyr, övergrepp,
kollapsande ekonomi och resulterande massvält följde innan
hiroshima och Nagasaki. Sen återvände britterna, men inget
skulle bli som förr. Jämfört med orörda Sverige efter andra
världskriget hade utvecklingen tagit flera steg bakåt. Framtiden
såg mörk ut. Långa, tålamodskrävande år av uppbyggnad och en
sorts tillbakagång till det normala följde. Kalla kriget var i full
gång och kommunisterna fick starkt fäste i Singapore. Ett
kolonialkritiskt arbetarparti, People’s Action Party, PAP, bildades
av både kommunister och icke-kommunister och vann populärt
stöd. 1959 fick Singapore självbestämmande som ett led i
Storbritanniens generella tillbakarullande av imperiet och 1963
uppgick man i federationen Malaysia. Detta blev dock kortvarigt,
för 1965 kastades Singapore ut till mångas förtret, mestadels
p.g.a. malaysisk rädsla för dess etniska kineser (med viss rätta:
rasupplopp mellan kineser och malayer utbröt vid flera tillfällen)
och misstro mot PAP-politikern Lee Kuan Yew och dennes vid
det här laget anti-kommunistiska parti. Vissa singaporianer blev
ledsnare än andra, för att uttrycka det milt, men Lee grät öppet i
tv när han offentliggjorde brytningen. Även i Sverige var
kommunismen och rasfrågan (singaporianer använder ordet
”ras” utan obehag) påtaglig, men inte alls på samma skala.
Den ovandrade vägen
Lee var medgrundare till PAP och blev sedermera långvarig
premiärminister, 1959–88 (genom sin post som ”minister
mentor” är han fortfarande politiskt aktiv idag, 88 år gammal).
han ledde med obevekligt politiskt kunnande och stenfasta
principer sitt parti till onåbar hegemonstatus med
storamajoriteter i valen. 1972–84 hade man faktiskt alla mandat.
Faktum är att det är mer rättvist att se PAP som ett parlament i

11.
Singapore har haft en rekordartad ekonomisk utveckling och landets diversitet är värd att firas, till skillnad från dess
politiska förtryck. Men kan det lilla landet av idag tjäna som en vägvisare för fattiga länder å ena sidan, och inspiration för
en lite roligare och mer tolerant modern värld å den andra?
parlamentet, med internpolitik lika viktig som de officiella
debatterna. PAP:s dominans handlar mycket om (indoktrinerat)
tvivel kring oppositionens förmåga att regera eftersom de aldrig
har fått försöka, så man vill aldrig riktigt chansa på dem,
samtidigt som PAP:s politik ”ju fört landet spikrakt uppåt till
allas fördel”. Dessutom är personkulten kring Lee enorm och
svår att begripa för oss svenskar: ibland var han så synonym med
Singapore att kritik mot honom i princip sågs som landsförräderi.
PAP har likheter med Sverige även om Socialdemokraterna inte
kan sägas vara i närheten.
trots sin onåbara position har PAP använt fula knep för att
splittra oppositionen, bl.a. administrerat om valkretsar. Detta är
ett exempel på kanske den största skillnaden mot Sverige:
politiskt förtryck med kraftiga inskränkningar i yttrandefriheten
och stor kontroll över folket. Lee och PAP upprätthöll den gamla
singaporianska traditionen av åsiktsregistrering och övervakning
och tillsammans med censur och en stark tro på stränga straff för
att förebygga brott underkuvades folket och stöptes till ”goda
medborgare”. tack vare främst ekonomisk utveckling och
behovet att bjuda in resten av världen har kontrollen nu minskat
mycket, men ännu har singaporianer ”an inherent obediance”,
som en av dem uttryckte det, och ännu förtjänar staden öknamnet
”the Fine City” – du kan få böter för det mesta (och visst är
staden ren som ett resultat – om man inte räknar med
koldioxidutsläppen eller oljeresthavet!). relaterat till denna
kontroll i kombination med socialt kapital är att korruptionen är
väldigt låg i Singapore, vilket Världsbankens utmärkelse som
världens lättaste land att göra affärer i vittnar om. Här, och i tidigt
arbete för jämställdhet mellan könen, är likheterna med Sverige
uppenbara, men övervakningen, IB-affärer och FRA-lagar till
trots, är icke-existerande i jämförelse.
Singapores väg till ekonomisk utveckling startade med hamnen,
vars fördelaktiga läge möjliggjorde transformeringen till att bli
en global omlastningshubb, men självfallet gynnades även de
egna exportvarornas konkurrenskraft. Just modellen för
exportorienterad industrialisering finansierad av ett massivt
inflöde av FDI snarare än strategier för importsubstituering anses
ha varit av kritisk betydelse. Andra utvecklingsfaktorer som lyfts
fram är fria marknader, den senare industriella omställningen
från simpla till högteknologiska varor samt en utökning av
serviceekonomin, främst illustrerat av de många bankerna och
stora investeringar i r&D. Dessutom byggde man upp
utbildnings- och sjukvårdssystem i världsklass. Jämförelsen med
Sverige haltar här betänkligt då likheterna inte är så uppenbara
som här ges sken av, men man kan säga att bägge länder haft
relativt goda naturresurser (skog och malm respektive
fördelaktigt geografiskt läge). Däremot är skattenivåerna väldigt
mycket lägre i Singapore.
Singapore som vägvisare?
Det är tydligt att många beröringspunkter finns våra lämnder
emellan: öppenhet mot världen med bibehållen suveränitet, hårt
arbete för att förorda jämställdhet och stävja korruption och att
även hegemonisk ledning kan leda framåt så länge folket kan
utkräva ansvar. Ändå har Singapore utan tvekan vandrat en både
kortare, mer farofylld och smalare väg till rikedom än Sverige
och för den delen många andra utvecklade länder – en unik,
tidigare ovandrad väg (notera att de andra asiatiska tigrarna har
haft liknande erfarenheter och även de kan sägas ha förebådat
och inspirerat Kinas uppgång). Om jag ville hade jag idag kunnat
leva ett nästintill identiskt liv här som i Sverige, trots att våra
länder intuitivt sett borde vara enormt olika. Att Singapore
lyckats komma ikapp så snabbt ger mig hopp, även om landets
väg verkligen inte alltid varit vacker. Men kan Singapore då visa
vägen för andra utvecklingsländer?
Som en av de fyra asiatiska tigrarna ville många isolera och
emulera de drivande faktorerna bakom framgångarna, och landet
lyfts faktiskt ofta fram som typexemplet på vilken väg fattiga
länder bör ta. Detta är inte förvånande med tanke på att
Singapore verkade följa mallen med utåtriktad industrialisering
och fria marknader som språngbräda till utveckling – det var inte
svårt att applicera traditionella moderniseringsteorier och neoliberalistiska
förklaringar. Det är emellertid viktigt att inse att
framgångarna knappast är så lätta att förklara som många vill ge
sken av. Många hävdar t.ex. att det är någon slags unik
singaporiansk (kinesisk) arbetsmoral som ligger bakom,
alternativt tendensen att inte ifrågasätta PAP:s politik, medan
andra nedtonar miraklet och menar att utvecklingen bara gjordes
möjlig av den vid självständigheten redan existerande

12.
infrastrukturen och åtföljande brittiskt beskyddande i avgörande
politiska stunder, i kombination med landets utomordentliga
geografiska hamnläge.
Vilka aspekter kan eller bör utvecklingsländer då ta efter? Jag
menar att utvecklingsländers utgångslägen är helt annorlunda
idag – inte minst är gapet mot de utvecklade länderna större –
men att Singapore ändå kan tjäna som något om inte att kalkera
så åtminstone som inspiration genom att visa att djupa etniska
motstridigheter och till synes oöverstiglig grannosämja kan
överkommas med hårt arbete och rätt, långsiktiga policys för att
uppnå snabb ekonomisk utveckling. Särskilt att Singapore har
en historia av rasupplopp men överkommit spänningarna till så
hög grad bör ingjuta hopp i fattiga länder med likadana
kolonialihopkastade demografiska problem. Förhoppningsvis
kan Singapore också visa att utvecklingsländer inte måste rätta
sig efter omvärldens tycken och nycker för att uppnå en bättre
framtid utan kan ta del av globaliseringen med bibehållen eller
t.o.m. stärkt suveränitet.
En viktig fråga som väcks är dock om hårt politiskt förtryck är
en förutsättning för snabb
ekonomisk utveckling. Måste
politisk frihet vägas mot snabbt
förbättrade livsvillkor, som
argumentet går? Kan det inte vara
ett win–win-förhållande?
Frågeställningen är komplex och
jag nöjer mig här med att konstatera att om det finns många
vägar till framgång, varför skulle det då inte finnas en väg som
rymmer allt på samma gång? Särskilt nu när ”handel” inte längre
behöver inbegripa slaveri eller kolonialism och när kalla krigets
”kommunisthot” inte längre känns aktuellt. Och vad är det
egentligen som säger att graden förtryck är proportionerligt mot
utvecklingstakten? Kan det inte lika gärna vara tvärtom, bara att
det inte synts lika ofta under efterkrigstiden? Jag hoppas att
länder som försöker emulera Singapore inser detta.
Multikulti Paradise?
Etniskt och kulturellt sett är Singapore som sagt en stor
smältdegel som kan liknas vid ett sorts ”best of”-land, en
godispåse med alla favoritbitar. I sin modernisering kopierade
man mycket av de utvecklade länderna och blev ofrånkomligen
influerade av dem, särskilt sin forna kolonisatör Storbritannien,
men snarare än att bara bli västerniserat med några traditionella
drag bibehållna, blev Singapore mer än så; landet omfamnar
masskonsumtion, västerländsk populärkultur och den digitala
åldern, men samtidigt värnar de olika folken hårt om sina
kulturella traditioner. Kontextblinda ekonomiska indikatorer
såväl som skinande skyskrapor och lyxhotell döljer detta på ytan,
men på gatunivå formligen exploderar multikulturalismen
Ironiskt sett är Singapore
dock även ett exempel på hur
det inte får gå till.
igenom fasaden. Inramat av mat från alla världens hörn är det en
salig blandning av gammalt och nytt, västerländskt och
österländskt och framåtanda och konservatism som vidgar de
kollektiva vyerna. Det är svårpenetrerat till en början, men snart
rycks man oundvikligen med. En svensk eller varför inte global
efterapning tror jag har stor potential i form av lärande,
utveckling och samförstånd.
hur skulle detta då kunna uppnås? Singapore ger några ledtrådar.
Först hur viktigt det är förorda tolerans. Ett gemensamt språk är
kritiskt av uppenbara skäl, och vägen dit gick för Singapore
främst genom Lee Kuan Yew och PAP:s kamp för nationell
tvåspråkighet: ett modersmål och så engelskan. Viktigt är också
en integrerad boendesituation. På Singapores begränsade mark
har man tvingats bygga på höjden, och 85 procent av hyreshusen
har uppförts i regi av staten i ett slags lyckat miljonprogram där
alla fått ett bra hem, men än viktigare är att man efter
rasupploppen gjorde det oväntade och ”tvångsintegrerade” varje
område genom proportionella kvoter för hur många av varje
etnicitet som får bo där. Kanske är det inte det mest
eftersträvansvärda sättet, men det demonstrerar hur viktigt det
är med integration i alla aspekter av
samhällslivet.
Ironiskt sett är Singapore även ett
exempel på hur det inte får gå till.
Det finns fortfarande etniska
problem i form av utbredd misstro
mot immigrerande ”jobbstjälande” kineser och fortsatt agg mot
japaner sen andra världskriget. Värst är dock gästarbetarnas
situation. De kommer till Singapore bl.a. från Malaysia och
Filippinerna för att arbeta inom bygg-, hembiträde- eller
restaurangbranscherna. Som ett resultat av en konstant betoning
på akademiska bedrifter, närvarande hela ungdomen igenom och
nästan betraktade som självändamål, ser man väldigt mycket ner
på de låg- och outbildade. Därför exploateras gästarbetarna hårt
och åtnjuter heller inga rättigheter. Exempelvis har de extrema
arbetstider och få, om några, lediga dagar, vissa tvingas bo på
kyrkogårdar och gravida kvinnor skickas hem – och detta trots
att de allt mer högutbildade singaporianerna bara blir mer och
mer beroende av gästarbetarna.
Singapore är alltså något av en paradox när det gäller tolerans,
men jag skulle ändå vilja säga att den stora blandningen av
etniciteter är en oumbärlig del av stadens attraktionskraft och
gör den så mycket bättre, och att Singapore trots allt kommit
långt i dessa frågor. Många andra länder, inklusive Sverige, kan
lära mycket från landets erfarenheter i att överkomma etniska
spänningar. Det krävs mycket arbete, men Singapore visar – på
fler än bara detta område – att det är värt det.
Tim Isaksson

Hungarian
Politics and
mentality
13.
In Hungary people do not trust their own legal, political or bureaucratic systems, and they commit suicide at an astonishing
rate. To complicate matters Hungary is in the beginning of a post-communist transition and is still looking for its identity,
and to make it even worse the credibility of politicians are extremely low since the prime minister admits that they have lied
for the last two years... Welcome to Hungarian politics!
to understand contemporary hungary and its premises, one must
first understand the past. And the past isn’t as far away as one
may think; only 20 years ago the communist era was still
lingering on the centrally located European country of hungary
and its neighbours after almost half a century. When the Soviet
Union imploded under relatively peaceful conditions, the general
population in hungary felt that something positive might
emerge. they believed that they now would have possibilities
and freedoms they had not enjoyed before. For example, could
the people perhaps now move away from the illegal
secondary markets that where the hallmark of smallscale
corruption in the 1980’s in all of eastern
Europe? these small markets had been
essential because of the flaws in the plan
economy as well as the waiting period
and the shortage of goods that was a
custom. But in a new liberal world,
freedom should come to all. We
can conclude, without too much
rejection I hope, that a transition was
something that was looked upon with quite
a positive premonition.
Let’s make a jump even further back in history
before battling back to the 21st century of hungarian
politics. through history, landlocked hungary has been
squeezed between superpowers such as the Byzantine empire,
the habsburgs and the Ottoman empire, etc. the other thing one
must bear in mind is the fact that hungarians are a very
competitive people. to stereotype their personality one might
say that no matter what category the hungarians always want to
prevail. Which makes the following two statements a bit of a
catch 22: hungary has been successful in losing all wars they
have fought in the last 500 years, which is very impressive of
”
The historical
fact is that Hungary
has been successful in losing
all wars they have fought in the
last 500 years, which is
very impressive of
course.
”
course, and modern hungary is in the lead in the international
suicide category, having an estimated 5 000 people per year in
1987 whom committed suicide, as well as perhaps 50 000 trying.
this give us an estimated ratio of 42 persons per every 100 000
committing suicide. today the level of suicide is lower but still
harvesting around 32 person per every 100 000, three times
higher than the United States and also a noteworthy bit higher
than the Scandinavian countries.
though, to get back up on the horse and not get all lost
in the remarkable history of hungary, the common
suicide rates can have a “simple” explanation
(i.e. this is not an explanation, just elaboration
on a notion that may be correlated). During
Communism almost 100% of people in
working age were employed. After
the fall of the Soviet Union and
the newly found glorified
freedom for the hungarian people,
one out of ten people with
monotonous work got to see themselves
being unemployed; one million of
hungarian workers lost their jobs. this was also
the starting point of hungary’s version of an
underclass, with poverty, segregation and xenophobic
feelings in the reed. this predicament, resulting from the
accommodation of the effectiveness of the beloved market
economy, is still without doubt present. here we can talk about
problems concerning transition from one system to another.

14.
But couldn’t you also argue that moving from a communist
system to a neo-liberal system would give the state of hungary
some great opportunities, since they get to start “carte blanche”?
In theory the answer is yes, but in practice the answer is no. In
theory the hungarian political system emerged from nothing, a
state of “tabula rasa”, and could therefore assume the kind of
form and colour it wanted in respect to the formation of the
political framework. If that is true that could have meant that the
post-communist countries in eastern Europe could have been
pioneers in politics, political science and governmental policies
and implementation in general as well as for the construction of
political parties specifically, a possibility for the replacement of
the relatively normal classifications of parties on the right-left
scale. Instead the hungarian parties became a mix of right-wing
economics together with left-wing social healthcare as well as
left-wing economics together
with “austerity measures”
etc. – a potpourri in other
words. In retrospect, a
blessed mix of
policies of
m i s c e l l a n e o u s
origins designed
under intense
pressure may not be
the best way to
e s t a b l i s h
a d e m o c r a t i c
framework. Instead
of an improvement,
one may argue there
was a decline in how
to organize parties. Of
course I’m not the one to
judge and I do not, but the
common notion isn’t all positive about it, to put it that way. And
the flaw in the potentially grand plan of restructuring how
politics work was the notion of the Westphalia order from 1648
as well as the idea that the countries started in a carte blanche
mode à la John Locke.
the reason why no attempts were done in improving political
philosophy and in general the political framework could be
derived from two important elements. the first is that the postcommunist
hungary wasn’t used to choose their own way of
politics which made them just grab and pick what fit their
thought from existing ideologies rather than inventing a new
ideology or mentality. the second notion was that liberalism was
forced upon them, because staying with communism wasn’t an
option. Of course it should be noted that the first elected
government was the former communist party, due to the fact that
people knew what they would get and had no clue what the other
200 parties were really offering. In the following elections
however, as would become the hallmark of hungarian politics
for the next two decades, the two largest parties switched
positions from opposition to ruler. this is happening mainly
because the parties on the left-right scale give the same promises
as well as that both sides manage to fail equally good in
delivering their promises. But yet, hungary was now part of the
liberal world with market economy and everything attached to
it. And that is why one could say that the bumpy road for
hungarian politics to get a final form is still ongoing and is
characterized by political instability and a big question mark in
relation to what will happen.
to understand hungary one’s memory of history must be quite
good, because the general
hungarian sees the
Austro-hungarian
Empire, that
lasted between
1867 and 1918,
as the greatest
period of time
the country ever
has had and often
b e c o m e s
nostalgic about
the former glory
of hungary.
Austro-hungary
included the
modern-day states
of Austria, hungary,
Croatia, the Czech
republic, Bosnia and
herzegovina as well as parts of Ukraine, Slovakia, Slovenia,
Italy, Montenegro, Poland, romania and Serbia. the Empire was
a dual monarchy and had two capitals, Vienna and Buda, the
latter became Budapest in 1870 but was first called Pestbuda. to
state it shortly: the Austro-hungarian Empire was a great power
in Europe in the late 19th century and now contemporary
hungarians look at that period as a glory period since they lost
a lot of territory after the two world wars and I assume they
enjoyed being a important power instead of a small state with
transition problems.
In hungary in general, as well as in Europe in common,
somehow the people don’t really trust their politicians. the
difference between hungary and the rest of Europe is that it is
in this country that the distrust is greatest towards the policy
makers and I can give you an example of why:

In September 2006 an audio tape containing the voice of prime
minister Ferenc Gyurcsány were released and what was said was
quiet impeccable/exquisite/fascinating – you name it.
”There is not much choice. There is not, because we have
screwed up. Not a little but a lot. No country in Europe
has screwed up as much as we have. It can be
explained. We have obviously lied throughout the
past 18 to 24 months. It was perfectly clear
that what we were saying was not true.
[…]
You cannot mention any significant
government measures that we can be proud of,
apart from the fact that in the end we managed to
get governance out of the shit. Nothing. If we have to
give an account to the country of what we have done in four
years, what are we going to say?
Naturally, the government's work is not constructed nicely,
calmly or scrupulously. No. No. It is being prepared at a mad
break-neck speed because we could not do it for a while in case
it came to light, and now we have to do it so desperately that we
”
have.
”
No country in
Europe has screwed
up as much as we
15.
are almost at the breaking point. And then we end up falling over
because we cannot keep up the pace. This is the situation. In the
meantime, we still have to come to an agreement with the free
democrats because we still have ministerial problems – you
know” – prime minister Ferenc Gyurcsány on a closed meeting
for his party.
For some reason some people didn’t like that te
ruling party on a secret meeting admitted that
they had lied in order to stay in power, which
by the way was the first ever re-election of a
sitting government in hungary. the hungarian
constitution does not have a vote of no confidence
implemented, so the prime minister just continued to
run the country for quite a long time – to the next
election, this despite major protests against the regime in
power. After this speech – nothing changed. On the other hand
the party didn’t get many votes the next election.
Daniel Tell

16.
Nolltolerans mot graffiti
ifrågasätter bilden av Sverige
Under två dagar i augusti, för andra året i rad, anordnade Riksteatern i Stockholm graffitkonventet Art of the streets. På
konventet hölls det föredrag, debatter och workshops om graffiti och gatukonst. Dessutom fanns det möjlighet för vem som
helst att måla med sprayburkar på uppsatta spånskivor. Sammanlagt besökte ungefär 6 000 människor tillställningen,
nästan mer än dubbelt så många som året innan.
Precis som riksteatern hade gjort förra året gav man ett antal
välrenommerade graffitimålare i uppdrag att göra affischer som
skulle sättas upp på Stockholms stads kulturtavlor för att
marknadsföra eventet. tavlorna, som sitter placerade 3 meter
över marken på runt 1000 lyktstolpar runt om i staden används
frekvent av olika kulturgrupper för att annonsera om
utställningar och evenemang. Men en så en dag dök det upp ett
mail från Stockholm stad hos riksteatern där det stod att man
inte tillät att affischerna fick sättas upp på grund av dess
graffitiliknande motiv.
2007 upprättade Stockholm en anti-klotterpolicy för att komma
till bukt med den illegala graffitin. I policyn ingår en nio punkter
där det bland annat fastslås att allt olagligt klotter skall saneras
inom 24 timmar, att skolpersonal och fältassistenter ska utbildas
för att bli mer medvetna om graffitikulturen. I den sista punkten
står det ”Staden ska aktivt motarbeta verksamheter och
evenemang som har någonting som helst att göra med, eller kan
väcka intresse för, någon aktivitet som har minsta koppling till
sprejfärg eller liknande.” Det var just den sista punkten i
klotterpolicyn som legitimerade Stockholms stads beslut att inte
tillåta affischerna att komma upp, eftersom Art of the streets
tydligt var ett evenemang som kunde väcka intresse och hade
starka kopplingar för färgspray, och att staden därmed inte skulle
kunna stödja detta projekt. På bloggar blev reaktionen stark och
det skrevs mängder med inlägg om statlig censur.
2004 trädde en ny lag i kraft som tillät polisen att kroppsvisitera
misstänkta klottrare och beslagta eventuell färg i syftet att
minska skadegörelsen. Lagförslaget möttes inte av särskilt
häftiga debatter, trots att det i regeringsformens andra kapitel står
att varje medborgare gentemot det allmänna skyddas mot
kroppsvisitation. Dock betonade man i lagen att kläder och
personer som kommer direkt ur en färgaffär inte i sig var fog nog
utan situationen och miljön skulle vara det avgörande för beslut
För vidare läsning: www.atlasakademin.se
om visitation. Dessvärre visade sig lagen i praktiken inte
efterlevas.
Direkt efter införandet började polisen systematiskt ställa sig
utanför färgaffären highlights i Stockholm och kroppsvisitera
kunder. I de fallen där sprayburkar påträffades blev de
beslagtagna. En dag blev ägaren till butiken själv visiterad och
fick sin färg beslagen tagen. han valde att anmäla händelsen till
polisen. Åklagaren lade ner fallet, men beslutet överklagades och
hamnade på Justitiekanslerns (JK) bord. JK var dock av en annan
åsikt och menade att polisen hade gjort fel. Efter utlåtandet
började highlights hjälpa sina kunder att anmäla de
visitationerna som skett utanför deras affär. Efter JKs remissvar
förklarade åklagaren polisens arbetsmetoder för ogiltiga.
Samtidigt höjs allt fler röster för en ändring mot nolltolleransen.
Socialdemokraterna i Stockholm har i eftersvallningarna av Art
of the streets gått ut och sagt att de inte ställer upp på
nolltolleransens metoder längre och vill sätta upp ”offentliga
atteljer”. Finland, som länge var ett av de länderna som hårdast
var för nolltolleransen har idag ändrat inställning och kallar den
gamla politiken för ett misslyckande. Men vad är då historien
bakom nolltoleransen? Och vad står egentligen politiken för?
Jacob Kimvall är doktorand på Stockholms Universitet i
konstvetenskap. han är en av de största kritikerna i Sverige till
nolltoleransen och skriver just nu på en pamflett som han ska
släppa i november om graffitimotståndet.
Enligt Jacob är dagen nolltolerans frukten av en politik som
började redan mitten på 90 talet där en mängd olika orsaker har
lett till dagens kalla klimat. ”Allting startade egentligen med att
Länsstyrelsen i Stockholm skapade en kampanj runt -95 som
hette Operation trygghet. Det var en kampanj som syftade till
att skapa större trygghet och faktorer som de ansåg skapade

otrygghet var graffiti och våld. Samtidigt startade liknande
kampanjer runt i Oslo och helsingfors. Innan dess hade väldigt
få människor sett graffiti som något otryggt, utan det var något
som inpräntades i människors medvetna under de här åren.”
SL (Storstockholms Lokaltrafik) tröttnade allt mer på klottret
och framförallt trygghetschefen Kjell hultman började nu gå ut
i media där han hävdade att klottrarna rökte heroin för att hålla
sig vakna om nätterna. Samtidigt började gratistidningen Metro
delas ut i tunnelbanan.
”Metro var i början väldigt måna om att vara SL till lags för att
få fortsätta dela ut tidningen. Detta ledde till att Metro dagligen
under 90 talet hade en sida om klotter där man direkt förmedlade
SLs budskap. Bättre propaganda plattform går inte att få.
Samtidigt tog många andra journalister inte seriöst på det som
skrevs i Metro och budskapet nådde fram ostört. Nolltoleransen
beror till stor del av ett publicistiskt misslyckande, journalisterna
har inte gjort sitt jobb.”
Under 90-talet ändrades den offentliga
ekonomiska strukturen allt mer. Från att
kommunerna själva hade utfört sanering av
klotter lade man nu istället ut det på
entreprenad. Enligt Jacob Kimvall är detta den
främsta anledningen till varför nolltolleransen
består än idag. ”Nu började kommunerna och
SL anlita privata sanerings- och väktarbolag.
Plötsligt växte en helt ny industri fram och de
hade allt att tjäna på att graffitin förblev
marginaliserad.” Dessvärre var den nya framväxta branschen
smutsigare än vad de flesta kunde ha anat. SL chefen Kjell
hultman som spritt myten om den kriminelle graffitimålaren
blev 2002 avskedad och blev dömd på grund av mutbrott.
Anledningen var att han spritt hemliga uppgifter till
väktarbolaget Falck Security. I samband med att muthärvan
framkom det också att Falck hade arbetat civilklätt och fört ett
register över misstänkta klottrare, något som de inte hade
tillstånd till. Under hultmans år på SL steg kostnaden från cirka
25 miljoner kronor per år för saneringen till 150 miljoner. Enligt
Jacob Kimvall var hultman var en strålande lobbyist, men
mindre bra på att förvalta skattepengar. ”Jag har inget som helst
bekymmer med att SL inte vill ha vandaliserad egendom, men
det de inte har rätt att göra är att sprida en felaktig bild av
ungdomar för att gagna sina egna intressen.”
Samma år som Kjell hultman blev avskedad stängde det
dåvarande kulturborgarrådet i Stockholm Birgitta rydell (FP)
ner utställning Sthlm Underground just för att graffiti visades.
Det är
ytterst allvarligt
att myndigheter går
såhär långt i jakten
på en viss
uttrycksform.
17.
Efter jurister tagit sig an fallet tvingade Stockholm att öppna
utställningen igen. Samtidigt försökte Stockholm Stad
tillsammans med polisen att vräka affärer inriktade på graffiti.
”Innan var det ett bekymmer att graffitimålarna snodde sin färg,
nu när de plötsligt började köpa den så var inte det okej heller.
För mig så är det samma retorik som har förts kring
invandringen; först snodde de våra jobb och nu lever de på
bidrag. Jag tycker det visar att politikerna är så desperata att få
bort graffitin så de snavar på sina egna argument.”
Bilden av att kommuner bestämmer över vilken konst som ska
få visas och att myndigheter försöker stänga ner affärer i ett land
med yttrandefrihet och markandsekonomi kan för oss i Sverige
kännas främmande. hur kan det då egentligen förekomma i ett
öppet land som Sverige att polisen försöker detaljstyra
näringsidkares sortiment och att kommuner inte tillåter
utställningar med en viss estetik?
”Det är ytterst allvarligt att myndigheter går
såhär långt i jakten på en viss uttrycksform.
Såhär i efterhand framstår det för mig mer
och mer som att nolltolleransen är en pr-
strategi som har fått sitt egna lilla liv och som
ingen riktigt kan hantera. Nolltoleransen vill
förstå sig själv som det sunda förnuftet, men
jag tror inte ens att politikerna själva kan
försvara det dem håller på med.
Nolltoleransen i sig är så populistisk och så
frånvänd verkligheten att den aldrig kan lyckas.
Faktum är att när politikerna pratar om att
hårdare krafttag mot klotter så går de egentligen bara
saneringsbolagens ärende.”
Jacob själv tror att nolltolleransen någon gång kommer att
försvinna, men inte inom överskådlig framtid. ”Jag skulle vilja
att någon gjorde en ordentlig utredning för att kartlägga vad som
egentligen skett. Jag tror vi skulle kunna lära oss mycket på det,
framför allt hur lobbyindustrin verkar i Sverige men även hur
offentliga upphandlingar ska gå till i fortsättningen.”
Art of the streets har just nu en mobil utställning som åker runt
i landet under hösten. highlights kunder blir fortfarande
visiterade och får sin sprayfärg beslagtagen, men inte längre i
direkt anslutning till affären och mycket färre i antal.
Erik Hellqvist

18.
Drömmen om ett enat Korea
Nordkoreas kärnvapenprogram och aggressioner mot
Sydkorea har drivit upp ängsligheten i Ostasien. Samtidigt
tycks Nordkorea ha blivit mindre instabilt än tidigare inför
ett oundvikligt maktskifte. Men hur ser möjligheterna
egentligen ut för ett koreanskt återförenande?
Både Nord- och Sydkorea betraktar ett återförenande som
oundvikligt men deras föreställningar om hur det skulle te sig
skiljer avsevärt. Nordkorea har väntat på en proletär revolution
i syd sedan Koreakriget och Sydkorea har väntat på en kollaps
av staten i nord sedan deras ekonomi bröt samman på 1990-talet.
Så vad har förändrats? En revolution i syd är det nog få som tror
på ens i Nordkorea och det är inget nytt att förhållandena är hårda
i norr. Det mest uppmärksammade den senaste tiden har varit de
förmodade förberedelserna för maktskifte i Nordkorea. Kim
Jong Ils yngsta son Kim Jong-un har successivt lyfts in i
den politiska propagandan samtidigt som han tagit
emot prestigefyllda titlar. Detta har förmått
analytiker världen över att betrakta honom
som den mest sannolika kandidaten att
efterträda sin svårt sjuka far.
Men vem är egentligen Kim Jong-un? Frågan är
svårbesvarad och informationen om honom är
knapp. Det finns uppgifter om att han under
falsk identitet studerade i Schweiz under
några år vilket skapat en föreställning om att
han kan vara reformvänlig – men det tycks vara
en felaktig förhoppning. Kim Jong-un verkar snarare
vara en stark förespråkare för den så kallade
Jucheidéen, det vill säga en stark militärmakt och
oberoende av omvärlden.
Däremot är inte sagt att maktskiftet saknar betydelse.
Kim Jong-Il har haft en betydande popularitet som han
till stor del ärvt ifrån sin fader. Kim Jong-un är
däremot helt okänd. Det är med stor försiktighet som
han lyfts in i propagandan och än så länge är han bara
en bakgrundsfigur. Frågan är då om Kim Jong-un kan vinna
tillräcklig popularitet och etableras som ledare innan
hans far dör.
Den andra stora utvecklingen är Kinas vacklande i sitt tidigare
nästintill villkorslösa stöd till Nordkorea. Efter uppgifter i en
Wikileaksrapport kom en semiofficiell bekräftelse av ett stöd för
en fredlig återförening där Nordkorea integreras i den
Sydkoreanska staten. Detta med betoning på fredlig, det Kina
vill undvika är en plötslig kollaps i Nordkorea som skulle drabba
den Kinesiska sidan av gränsen med flyktingströmmar och
oroligheter.
De eventuella förutsättningarna för att regimen i Nordkorea
skulle falla är onekligen svåröverskådliga. Nordkorea är världens
mest slutna land och bristen på insyn gör det svårt att bedöma
vart utvecklingen går, för att inte ens tala om vem det egentligen
är som fattar besluten. Men som historien visat – inte minst i år
– så kan det gå fort när utvecklingen väl sätts i rörelse. Därför
kan det vara intressant att reflektera över hur en återförening
skulle bli.
Det är lätt att spekulera men svårt att faktiskt bedöma hur en
återförening skulle gå till eller vad den skulle kosta. Den tyska
återföreningen kan tyckas vara en självklar parallell men de
skillnader som finns är värda att påpeka.
Nordkoreas BNP per Capita är ungefär en
sjuttondel av BNP-per Capita i syd medan
DDr:s BNP per Capita var ungefär en tredjedel
av Västtysklands. Samtidigt var det bara en
femtedel av tyskarna som bodde i DDr medan en
tredjedel av koreanerna bor i Nordkorea. Det är också
värt att betona att tysklands enande var fredligt
vilket inte nödvändigtvis blir fallet i Korea.
Även om en återförening skulle ske fredligt så skulle den
ekonomiska skillnaden vara enorm, tysklands hastiga
utjämningsmodell skulle således bli ytterst kostsam varvid det
vore naturligt om ambitionerna i Korea är lägre. Beroende på
graden av utjämning och hur man räknar så hamnar slutnotan
mellan motsvarande 400 och 11 000
miljarder kronor. Det är onekligen en
stor spridning och då gäller detta under goda
förhållanden. Om återföreningen skulle ske genom krig
eller om den skulle kantas av konflikter finns det
egentligen ingen bortre gräns för hur mycket det kan
kosta.
Det är stora summor det rör sig om och även om
Sydkorea har en god ekonomi så skulle det bli svårt att
tackla kostnaderna. Sedan en tid tillbaka har det därför förts en
debatt om att redan nu driva in en speciell återföreningsskatt för
att förbereda sig inför de framtida kostnaderna. De pengar som
skatten driver in kommer självklart inte att vara nog men
tillsammans med stöd ifrån världssamfundet finns det ingen
anledning att misstro möjligheten av en välfungerande
återförening. Som avslutning bör det poängteras att Nordkorea
med sin välutbildade befolkning och sina outnyttjade
naturresurser besitter en stor potential och att tillväxten i en enad
Koreansk republik därför bör bli mycket god.
Olof Elfwering

Läs även vår webbtidning: panorama.lupef.se
Panorama...
...är den breda studenttidningen. Vi vill ge en röst åt alla möjliga åsikter oavsett
politisk läggning, och vi räds inget ämne inom politik, ekonomi eller studentliv.
Fokus i tidningarna är någorlunda förskjutet mot inrikespolitik medan det på
webben är helt öppet. Vår målsättning är att leverera en högklassig tidning två
gånger per termin parallellt med artikelpubliceringar på webben varannan vecka.
Våra medarbetare ska få skriva om det de är intresserade av och få utvecklas oavsett
vilket intresseområde de har: journalistiskt arbete, textförfattande, redigering, layout
eller foto. Vi är också en informationskanal till LUPEF:s medlemmar genom att
rapportera från föreningens aktiviteter, och vi samarbetar nära med föreningens
övriga utskott.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden tidning och alla åsikter är
skribenternas egna.
LUPEF...
...är Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening, en politiskt och religiöst
obunden förening. LUPEF är ideell och riktar sig till alla studenter med ett intresse
av politik, ekonomi och samhällsdebatt. Föreningen agerar som ett kontaktnät för
studenter vid Pol. Kand.-programmet såväl som till de som studerar exempelvis
statsvetenskap och nationalekonomi. Föreningens syfte är att bevaka studenternas
intressen samt att stimulera till politisk och ekonomisk debatt vid Lunds universitet.
19.
Redaktionen:
Fredrik Sundqvist
tim Isaksson
Jonathan Jelves
Olof Elfwering
Natalie rydberg
Malin hallman
Malin Ekeroos
Agnes Walton
Josefine rutgerson
Edvard De Fine Licht
Anna Åberg
Martin Pehrsson
Daniel tell
Veronica Moitus Xanthopoulos
rebecka Kjellström
Erik hellqvist
Layout:
Olof Elfwering
Fredrik Sundqvist
Veronica Moitus Xanthopoulos

Samhällsvetarkåren
Vid Lunds Universitet
Think you know Kåren?
The Social science student union is undergoing major renovations, both
internally and externally. Maybe you know we prioritize and strive for
better student service, but did you know…
- that the Union house has been renovated for better project work
- that we are upgrading our theology
- that we are working towards better collaboration with program
associations in the social science faculty
- that our full time presidents are two Swedes and two Americans
- that we have created new faculty-wide social events to bring our
students closer together
- To find out more visit our homepage www.samvetet.org or visit
Samvetet