Panorama #2 - Panorama - LUPEF
Panorama #2 - Panorama - LUPEF
Panorama #2 - Panorama - LUPEF
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
10.<br />
Kan vägen som inte fanns leda oss alla?<br />
Under min tid som utbytesstudent i landet har jag blivit väldigt<br />
fascinerad av hur östaten Singapore, en av de fyra asiatiska<br />
tigrarna (de andra är hong Kong, taiwan och Sydkorea), har<br />
uppnått levnadsstandard i världsklass mitt i ett fattigt, ibland<br />
fientligt sinnat Sydostasien. På bara runt trettio år avlyftes<br />
kolonialismens ok och man gick ”from third World to First”;<br />
från en liten hamnstad till en världsmetropol. Lägg till det den<br />
demografiska utmaningen med att på en yta bara hälften så stor<br />
som öland inrymma idag fem miljoner människor med två delar<br />
kineser och en del malayer, indier och några européer – mitt i en<br />
världsdel av nästan uteslutande etniska malayer – och de<br />
resulterande lingvistiska hindren där kinesiska (med mandarin<br />
bara som en av flera dialekter), malajiska, tamilska, det officiella<br />
språket engelska samt talspråkskompotten ”singlish” ska försöka<br />
samsas. Vägen landet vandrat är sannerligen egen.<br />
Lika fascinerad är jag över vad som utom tvivel är följden av<br />
detta, nämligen de stora kulturella skillnader som under ytan<br />
kvarstår gentemot oss i Väst. Singapore är multikulturellt till<br />
tusen, och jämfört t.ex. med Sverige är skillnaden enorm. Vi ska<br />
se hur detta egentligen fungerar (hint: definitivt inte friktionsfritt)<br />
och om det kan tjäna som inspiration, men först behöver vi lite<br />
historia, för att sen se om Singapores erfarenhet kan nyttjas av<br />
utvecklingsländer idag. Vi kommer dessutom se att politiskt<br />
förtryck alltid färgat Singapore, vilket leder till frågan om<br />
kringskärda friheter är nödvändiga för att uppnå snabb<br />
ekonomisk utveckling.<br />
Singapore innan självständigheten<br />
För att göra det lite mer intressant och tydligare illustrera<br />
truismen att det finns fler än en väg att nå framgång, vill jag göra<br />
en något tafatt jämförelse med något för oss mer bekant: Sverige.<br />
Ytligt sett är länderna ganska lika: relativt små befolkningar,<br />
båda väldigt fattiga för hundra år sen, ett i decennier<br />
dominerande vänsterparti, idag höga medellivslängder och i<br />
princip lika rika (även om Sverige är mer jämlikt) – men<br />
länderna har definitivt vandrat två helt olika vägar: Sverige den<br />
mer traditionella, lik andra utvecklade länders; Singapore en<br />
aldrig förr skådad.<br />
Med tillstånd från regionens sultan satte britten sir Stamford<br />
raffles 1819 upp en handelspost med visionen att transformera<br />
öns strategiska läge till en världshandelshubb (han fick rätt –<br />
idag är Singapores hamn en av världens fem viktigaste). Med<br />
åren kom ön att bli formellt brittiskt territorium och allt viktigare<br />
för det brittiska imperiets sydostasiatiska arm. Singapore har<br />
alltså egentligen en väldigt kort historia jämfört med Sverige,<br />
som dessutom aldrig varit koloniserat i samma mening.<br />
I slutet av 1941 hade japanerna nått Singapore och ett par<br />
månader senare invaderade de. tre och ett halvt år av grymt<br />
japanskt styre med massavrättningar, tortyr, övergrepp,<br />
kollapsande ekonomi och resulterande massvält följde innan<br />
hiroshima och Nagasaki. Sen återvände britterna, men inget<br />
skulle bli som förr. Jämfört med orörda Sverige efter andra<br />
världskriget hade utvecklingen tagit flera steg bakåt. Framtiden<br />
såg mörk ut. Långa, tålamodskrävande år av uppbyggnad och en<br />
sorts tillbakagång till det normala följde. Kalla kriget var i full<br />
gång och kommunisterna fick starkt fäste i Singapore. Ett<br />
kolonialkritiskt arbetarparti, People’s Action Party, PAP, bildades<br />
av både kommunister och icke-kommunister och vann populärt<br />
stöd. 1959 fick Singapore självbestämmande som ett led i<br />
Storbritanniens generella tillbakarullande av imperiet och 1963<br />
uppgick man i federationen Malaysia. Detta blev dock kortvarigt,<br />
för 1965 kastades Singapore ut till mångas förtret, mestadels<br />
p.g.a. malaysisk rädsla för dess etniska kineser (med viss rätta:<br />
rasupplopp mellan kineser och malayer utbröt vid flera tillfällen)<br />
och misstro mot PAP-politikern Lee Kuan Yew och dennes vid<br />
det här laget anti-kommunistiska parti. Vissa singaporianer blev<br />
ledsnare än andra, för att uttrycka det milt, men Lee grät öppet i<br />
tv när han offentliggjorde brytningen. Även i Sverige var<br />
kommunismen och rasfrågan (singaporianer använder ordet<br />
”ras” utan obehag) påtaglig, men inte alls på samma skala.<br />
Den ovandrade vägen<br />
Lee var medgrundare till PAP och blev sedermera långvarig<br />
premiärminister, 1959–88 (genom sin post som ”minister<br />
mentor” är han fortfarande politiskt aktiv idag, 88 år gammal).<br />
han ledde med obevekligt politiskt kunnande och stenfasta<br />
principer sitt parti till onåbar hegemonstatus med<br />
storamajoriteter i valen. 1972–84 hade man faktiskt alla mandat.<br />
Faktum är att det är mer rättvist att se PAP som ett parlament i