Panorama #2 - Panorama - LUPEF

More documents

Recommendations

Info

10. Kan vägen som inte fanns leda oss alla? Under min tid som utbytesstudent i landet har jag blivit väldigt fascinerad av hur östaten Singapore, en av de fyra asiatiska tigrarna (de andra är hong Kong, taiwan och Sydkorea), har uppnått levnadsstandard i världsklass mitt i ett fattigt, ibland fientligt sinnat Sydostasien. På bara runt trettio år avlyftes kolonialismens ok och man gick ”from third World to First”; från en liten hamnstad till en världsmetropol. Lägg till det den demografiska utmaningen med att på en yta bara hälften så stor som öland inrymma idag fem miljoner människor med två delar kineser och en del malayer, indier och några européer – mitt i en världsdel av nästan uteslutande etniska malayer – och de resulterande lingvistiska hindren där kinesiska (med mandarin bara som en av flera dialekter), malajiska, tamilska, det officiella språket engelska samt talspråkskompotten ”singlish” ska försöka samsas. Vägen landet vandrat är sannerligen egen. Lika fascinerad är jag över vad som utom tvivel är följden av detta, nämligen de stora kulturella skillnader som under ytan kvarstår gentemot oss i Väst. Singapore är multikulturellt till tusen, och jämfört t.ex. med Sverige är skillnaden enorm. Vi ska se hur detta egentligen fungerar (hint: definitivt inte friktionsfritt) och om det kan tjäna som inspiration, men först behöver vi lite historia, för att sen se om Singapores erfarenhet kan nyttjas av utvecklingsländer idag. Vi kommer dessutom se att politiskt förtryck alltid färgat Singapore, vilket leder till frågan om kringskärda friheter är nödvändiga för att uppnå snabb ekonomisk utveckling. Singapore innan självständigheten För att göra det lite mer intressant och tydligare illustrera truismen att det finns fler än en väg att nå framgång, vill jag göra en något tafatt jämförelse med något för oss mer bekant: Sverige. Ytligt sett är länderna ganska lika: relativt små befolkningar, båda väldigt fattiga för hundra år sen, ett i decennier dominerande vänsterparti, idag höga medellivslängder och i princip lika rika (även om Sverige är mer jämlikt) – men länderna har definitivt vandrat två helt olika vägar: Sverige den mer traditionella, lik andra utvecklade länders; Singapore en aldrig förr skådad. Med tillstånd från regionens sultan satte britten sir Stamford raffles 1819 upp en handelspost med visionen att transformera öns strategiska läge till en världshandelshubb (han fick rätt – idag är Singapores hamn en av världens fem viktigaste). Med åren kom ön att bli formellt brittiskt territorium och allt viktigare för det brittiska imperiets sydostasiatiska arm. Singapore har alltså egentligen en väldigt kort historia jämfört med Sverige, som dessutom aldrig varit koloniserat i samma mening. I slutet av 1941 hade japanerna nått Singapore och ett par månader senare invaderade de. tre och ett halvt år av grymt japanskt styre med massavrättningar, tortyr, övergrepp, kollapsande ekonomi och resulterande massvält följde innan hiroshima och Nagasaki. Sen återvände britterna, men inget skulle bli som förr. Jämfört med orörda Sverige efter andra världskriget hade utvecklingen tagit flera steg bakåt. Framtiden såg mörk ut. Långa, tålamodskrävande år av uppbyggnad och en sorts tillbakagång till det normala följde. Kalla kriget var i full gång och kommunisterna fick starkt fäste i Singapore. Ett kolonialkritiskt arbetarparti, People’s Action Party, PAP, bildades av både kommunister och icke-kommunister och vann populärt stöd. 1959 fick Singapore självbestämmande som ett led i Storbritanniens generella tillbakarullande av imperiet och 1963 uppgick man i federationen Malaysia. Detta blev dock kortvarigt, för 1965 kastades Singapore ut till mångas förtret, mestadels p.g.a. malaysisk rädsla för dess etniska kineser (med viss rätta: rasupplopp mellan kineser och malayer utbröt vid flera tillfällen) och misstro mot PAP-politikern Lee Kuan Yew och dennes vid det här laget anti-kommunistiska parti. Vissa singaporianer blev ledsnare än andra, för att uttrycka det milt, men Lee grät öppet i tv när han offentliggjorde brytningen. Även i Sverige var kommunismen och rasfrågan (singaporianer använder ordet ”ras” utan obehag) påtaglig, men inte alls på samma skala. Den ovandrade vägen Lee var medgrundare till PAP och blev sedermera långvarig premiärminister, 1959–88 (genom sin post som ”minister mentor” är han fortfarande politiskt aktiv idag, 88 år gammal). han ledde med obevekligt politiskt kunnande och stenfasta principer sitt parti till onåbar hegemonstatus med storamajoriteter i valen. 1972–84 hade man faktiskt alla mandat. Faktum är att det är mer rättvist att se PAP som ett parlament i
11. Singapore har haft en rekordartad ekonomisk utveckling och landets diversitet är värd att firas, till skillnad från dess politiska förtryck. Men kan det lilla landet av idag tjäna som en vägvisare för fattiga länder å ena sidan, och inspiration för en lite roligare och mer tolerant modern värld å den andra? parlamentet, med internpolitik lika viktig som de officiella debatterna. PAP:s dominans handlar mycket om (indoktrinerat) tvivel kring oppositionens förmåga att regera eftersom de aldrig har fått försöka, så man vill aldrig riktigt chansa på dem, samtidigt som PAP:s politik ”ju fört landet spikrakt uppåt till allas fördel”. Dessutom är personkulten kring Lee enorm och svår att begripa för oss svenskar: ibland var han så synonym med Singapore att kritik mot honom i princip sågs som landsförräderi. PAP har likheter med Sverige även om Socialdemokraterna inte kan sägas vara i närheten. trots sin onåbara position har PAP använt fula knep för att splittra oppositionen, bl.a. administrerat om valkretsar. Detta är ett exempel på kanske den största skillnaden mot Sverige: politiskt förtryck med kraftiga inskränkningar i yttrandefriheten och stor kontroll över folket. Lee och PAP upprätthöll den gamla singaporianska traditionen av åsiktsregistrering och övervakning och tillsammans med censur och en stark tro på stränga straff för att förebygga brott underkuvades folket och stöptes till ”goda medborgare”. tack vare främst ekonomisk utveckling och behovet att bjuda in resten av världen har kontrollen nu minskat mycket, men ännu har singaporianer ”an inherent obediance”, som en av dem uttryckte det, och ännu förtjänar staden öknamnet ”the Fine City” – du kan få böter för det mesta (och visst är staden ren som ett resultat – om man inte räknar med koldioxidutsläppen eller oljeresthavet!). relaterat till denna kontroll i kombination med socialt kapital är att korruptionen är väldigt låg i Singapore, vilket Världsbankens utmärkelse som världens lättaste land att göra affärer i vittnar om. Här, och i tidigt arbete för jämställdhet mellan könen, är likheterna med Sverige uppenbara, men övervakningen, IB-affärer och FRA-lagar till trots, är icke-existerande i jämförelse. Singapores väg till ekonomisk utveckling startade med hamnen, vars fördelaktiga läge möjliggjorde transformeringen till att bli en global omlastningshubb, men självfallet gynnades även de egna exportvarornas konkurrenskraft. Just modellen för exportorienterad industrialisering finansierad av ett massivt inflöde av FDI snarare än strategier för importsubstituering anses ha varit av kritisk betydelse. Andra utvecklingsfaktorer som lyfts fram är fria marknader, den senare industriella omställningen från simpla till högteknologiska varor samt en utökning av serviceekonomin, främst illustrerat av de många bankerna och stora investeringar i r&D. Dessutom byggde man upp utbildnings- och sjukvårdssystem i världsklass. Jämförelsen med Sverige haltar här betänkligt då likheterna inte är så uppenbara som här ges sken av, men man kan säga att bägge länder haft relativt goda naturresurser (skog och malm respektive fördelaktigt geografiskt läge). Däremot är skattenivåerna väldigt mycket lägre i Singapore. Singapore som vägvisare? Det är tydligt att många beröringspunkter finns våra lämnder emellan: öppenhet mot världen med bibehållen suveränitet, hårt arbete för att förorda jämställdhet och stävja korruption och att även hegemonisk ledning kan leda framåt så länge folket kan utkräva ansvar. Ändå har Singapore utan tvekan vandrat en både kortare, mer farofylld och smalare väg till rikedom än Sverige och för den delen många andra utvecklade länder – en unik, tidigare ovandrad väg (notera att de andra asiatiska tigrarna har haft liknande erfarenheter och även de kan sägas ha förebådat och inspirerat Kinas uppgång). Om jag ville hade jag idag kunnat leva ett nästintill identiskt liv här som i Sverige, trots att våra länder intuitivt sett borde vara enormt olika. Att Singapore lyckats komma ikapp så snabbt ger mig hopp, även om landets väg verkligen inte alltid varit vacker. Men kan Singapore då visa vägen för andra utvecklingsländer? Som en av de fyra asiatiska tigrarna ville många isolera och emulera de drivande faktorerna bakom framgångarna, och landet lyfts faktiskt ofta fram som typexemplet på vilken väg fattiga länder bör ta. Detta är inte förvånande med tanke på att Singapore verkade följa mallen med utåtriktad industrialisering och fria marknader som språngbräda till utveckling – det var inte svårt att applicera traditionella moderniseringsteorier och neoliberalistiska förklaringar. Det är emellertid viktigt att inse att framgångarna knappast är så lätta att förklara som många vill ge sken av. Många hävdar t.ex. att det är någon slags unik singaporiansk (kinesisk) arbetsmoral som ligger bakom, alternativt tendensen att inte ifrågasätta PAP:s politik, medan andra nedtonar miraklet och menar att utvecklingen bara gjordes möjlig av den vid självständigheten redan existerande
Page 1: panorama.lupef.se 2
Page 4 and 5: 04. TEMA Läs, lär och briljera...
Page 6 and 7: 06. TEMA Ett samarbete på ruinens
Page 8: 08. TEMA Robotar tar över börsen
Page 13 and 14: Hungarian Politics and mentality 13
Page 15 and 16: In September 2006 an audio tape con
Page 17 and 18: otrygghet var graffiti och våld. S
Page 19 and 20: Läs även vår webbtidning: panora

Panorama #2 - Panorama - LUPEF

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?