Ungdomsminnen - övre jumkils bygdegårdsförening

Ungdomsminnen från 30 och 40 talet.
På sommarkvällarna samlades grabbarna på en plan vid Ebeneser för att roa sig med fotboll. Det var ända till 15-
20 ungdomar som jagade bollen i flera timmar. Någon som helst fotbollsutrustning förekom ej. Ej heller någon
tränare som kunde öva grabbarna. Vi kom och gick som vi var, vanliga arbetsskor hörde till ordningen. Men roligt
var det.
Höjdpunkterna var när vi skulle spela mot grabbarna
från Östfora och Hedtorp, då steg fotbollsfebern
flera grader. Jag minns en kväll i mitten på 30-talet
då vi spelade mot Hedtorparna. Vi spelade vid Östfora på
deras plan. Det blev 2-2 men så hade vi också förstärkning
av en Harbospelare, som för tillfället arbetade med tillbyggnaden
av Hedbrons skola.
En kväll kom en grabb med ett par hoppställningar till
planen där vi sparkade boll. Nu skulle det bli fart på höjd
och stavhoppning. Till stav användes en kraftig stör. Någon
sågspånshög eller liknande fanns ej. Nedslagsplatsen blev
därför en mer eller mindre stenfri gräsplätt. Undra på om
grabbarna blev ömma i kroppen efter en kvälls hoppande.
1940
Skidintresset ökade markant under de kalla krigsvintrarna
på 40 talet. Vid ett tillfälle tävlade vi mot andra grabbar.
Jag minns att vi kämpade för allt vad vi orkade men blev
ändå slagna av en Järlåsagrabb, Herbert Andersson, som
senare blev svensk mästare i orientering. Ett par gånger
arrangerade vi SLU:s distriktmästerskapstävlingar i skidor
och orientering.
Lördagskvällarnas sommarnöjen var vid dansbanorna
vid Björnarbo, Kettslinge, Askarbäck och Järlåsa för
att nämna några stycken. Först samlades ungdomarna
och sedan bar det iväg på gamla cyklar som väl inte
alla gånger var så mycket att lita på, till någon lördagsdans.
Ett 20 tal ungdomar var inte alls ovanligt att se komma
cyklande under sång och skratt. Hemresan kunde ibland bli
både lång och krokig samt kylig när termometern började
närma sig nollstrecket. Det påminner mig om en grabb som
kom cyklande utan lyse på senheten från sin ”flickvän” och
blev hejdad av fjärdingsman för att det inte fanns lyse på
cykeln. "Du skulle haft lyse på cykeln gosse", sa fjärdingsmannen.
Pojken svarade trött "sulle o sulle, sulle haft
vantar me”.
Vintern var däremot enformigare. Det blev en del bioturer
till Uppsala. Ibland fick vi hyra/låna källarstugan vid
Stigsbo. Även vid Fredriksdal dansades en del kvällar. Då
brukade Sven komma med dragspelet. Vid några tillfällen
överraskade flickorna med kaffe och dopp, vilket fick en
strykande åtgång. Så förflöt vintrarna innan bygdegårdarna
30
i Järlåsa och Åkerlänna byggdes 1938 - 39.
Kardallikbandet
Jag tror att året var 38 då grabbar från trakten beslutade sig
för att starta ett musikkapell, där Einar Zetterström spelade
dragspel, Evert Zetterström gitarr, Elov Pettersson fiol samt
John Ahlström batteri. Grabbarna åkte omkring och spelade
på dansbanorna i trakten några år. Kardallik var kapellets
namn.
1939 bildades Övre Jumkils SLU avd. Där den första
styrelsen blev: Ordf. John Ahlström, v.ordf. Torbjörn
Hedvall, sekreterare Elly Eriksson, v.sekreterare Birgit
Pettersson, kassör Alice Eriksson. Mötena hölls vid de
flesta tillfällena i hemmen. Teateraftnar med egna
förmågor, samt syförenings- och paketauktioner hölls i
Hedbro skola, som då kunde bli fullpackad av både unga
och gamla.
I
mitten på 40-talet inköpte SLU ungdomarna en skogshuggarbarack
från Järlåsa, vilken senare flyttades till
Stenforsbacka och tillbyggdes. Allt arbete gjordes på
frivillig väg. Många kvällar och dagar arbetades det där för
att få baracken klar. Sen blev där en samlingsplats för
traktens unga och gamla.
Ett lånebibliotek startades och förlades till Hedbro skola på
40-talet. Det finansierades med studiecirkelbidrag, kommunalt
bidrag samt medel från SLUarna. Bokutlåningen var en
kväll varje vecka. När baracken blev färdigbyggd förlades
biblioteket där. Där fortsatte verksamheten till in på 60-talet

Henry Eriksson, Torbjörn Hedvall, Kerstin Hedvall, Alice
Andersson
då det gick upp i det nybildade Bälinge storkommuns
lånebibliotek. Därefter fortsatte utlåningen med bokbuss.
1930 kom så den första telefonen till trakten,
mycket tack vare Hedbro skolas energiske lärare
Edvin Karlsson som lyckades intressera ett tiotal
familjer. Televerket lovade att dra ledning till
telefonväxeln som förlades hos Ekström i Fallet.
Därifrån och fram till gårdarna fick abonnenterna själva
bekosta ledningarna.
Det mesta gjordes på frivillig väg, som huggning och
framkörning av stolparna, grävning av groparna och
resning av stolparna, dragning av trådarna mm. Den dagen
ledningarna var klara och telefonerna tillkopplade kändes
säkert som en högtidsdag för abonnenterna som nu kunde
få direkt kontakt med nära och kära.
En rövarhistoria
En vinter på 20-talet var det inbrott hos en handelsman på
trakten, då tjuvarna länsade butiken på det mesta och bästa.
Stöldgodset bands ihop till knyten som lastades på en
dragkälke och forslades bort. När fjärdingsmannen som
larmades kom till platsen var det enda man såg i nysnön
märken efter kälken samt fotspår i snön. Som tur var
slutade det snöa på morgonsidan. Fjärdingsmannen och
affärsinnehavaren tog så upp spårningen. Spåren följde
landsvägen fram till 272 vid Pålsbo. Där tillstötte från
Harbohållet ytterligare ett kälkspår samt fotspår i riktning
mot Uppsala. Efter några 100-tals meter upphörde spåren.
Då tog fjärdingsmannen och affärsinnehavaren och gick
bakspår på spåret som kom från Harbohållet. Efter nära 1
Musikkapell från 1970
Sven o Helge Karlsson
Gustaf o Helga Östlund
31
km vände fotspåren.
Tjuvarna hade gått baklänges och dragit kälken med sig.
Efter ytterligare några timmars spårning hade tjuvarna
stannat på vägen för sina behov. Vid närmre granskning av
rastställe visade det sig att snön rasat från kvistar samt från
den närbelägna gärdesgården. Bakom gärdesgården
hittades stöldgodset. Tjuvarna hade stått på vägen och
slängt knytena över gärdesgården. Där bakom räknade de
med att ingen skulle leta efter tjuvgodset. Efter att ha slängt
knytena fortsatte färden vidare mot Harbo. Efter ytterligare
några kilometer gick tjuvarna av vägen och in i en stuga för
att köpa kaffe. Där kom fjärdingsman med följe i fatt och
infångade dem. Slutet gott och allt gott utom för tjuvarna.
När elektriciteten kom till trakten
Vid andra världskrigets utbrott 39 blev vi svenskar avskurna
från yttre världen. Brist uppstod snart på många
importvaror, t.ex. oljor som vi var starkt beroende av.
Någon elström fanns ej på trakten. Snart nog tog fotogenet
till våra lampor slut. För att klara sig hjälpligt togs karbidlamporna
i bruk fast de lyste dålig och osade. Med vad
Ungdomar vid Kallås. Ingeborg Andersson, Birger Eriksson,
Torsten Erikson, Barbro Hedvall, Kalle Vallman, Henry Eriksson,
Alice Andersson, Arne Andersson och Sigurd Hedberg
gjorde man, ”nöden har ingen lag”. Då vaknade intresset
för det elektriska ljuset. Efter några möten och kostnadskalkyler
tecknades andelar i Jumkils elförening som var
bildad 1939, med då endast omfattade de södra och mellersta
delarna av Jumkil.
För att få elströmsnätet draget även till den norra delen av
kommunen måste gubbarna deltaga med 1 dagsverke per
tecknad andel i föreningen. På så sätt kunde man sänka
kostnaderna. Det blev till att hugga gator i skogen där
ledningarna skulle fram samt köra ut stolp och sten. Till
julen 44 var så allt arbete klart och de första lamporna
kunde tänds.
En härlig upplevelse för bygden. Nu kändes det ej längre
så isolerat. När nu allt var klart och elektriskt ljus fanns i
samtliga hem, samlades alla grannarna till fest vid
Stenforsbacka för att fira det elektriska ljusets ankomst
som ger ett vida bättre sken än vad de gamla karbidlamporna
gav.
Henry Eriksson

Stormfällning, vägbyggen och ågrävningar
I bygden har en mängd hårt arbete utförts i alla tider. De stora arbetena har varit ågrävningarna, vägbyggen och uppröjning
i skogen efter stormfällningar. Bygdens befolkning har deltagit, men även arbetskraft utifrån har varit med. Det har varit
rallare och AK-arbetare, som slitit tillsammans med bönder, torpare och skogsarbetare från trakten. Bilderna nedan är från
olika större arbeten.
Stormfällningen 1953
AK-arbetare vid Kallås
32