Natur och kultur - övre jumkils bygdegårdsförening

Natur och kultur
Namnet Jumkil
”Bland de uppländska sockennamn som hittills väntat på
sin lösning är Jumkil, varav Jumkilsån fått sitt namn, ett av
de dunklaste” (Jöran Sahlgren).
Tidigare förslag:
”Gudinnan Junos å” (Rudbeck); ”hjome” = kulle
(Karsten).
Sahlgrens förslag:
”jor/jur” = häst i fornnordiska + ”hem”;
hela namnet skulle betyda ”Ju-hembornas
kil”. ”kil”, jfr Rasbokil, skulle
kunna syfta på ”socken eller den plats
där sockenkyrkan låg” och Jumkil kan
ev. kontrasteras mot Kil i Vänge socken.
Naturförhållanden
Om traktens naturförhållanden och vegetation
Källa: Erik Almquist, Flora upsaliensis.
Uppsalatraktens växter. Stockholm etc. 1965
5
Topografiskt hör området till Uppsalatraktens s.k. nordvästra
skogsområde som ligger 30-90 m ö h och sträcker
sig från Tämnaren till Fibysjön. Vårt område karaktäriseras
främst av myrmark och moränterräng och bl a Ulleråkers
allmänning motsvarar ”höga krav på verklig vildmark”.
”Äldre kulturmark är sparsam, byarna få, hela bebyggelsen
i stort sett gles.” Högsta området är Högskogen, som högst
95 m ö.h. Jumkilsån, som avvattnar stora myrområden, är i
sitt översta lopp på några ställen 15 m nedskuren.
Mot Kallås - Stigsbo finns en utlöpare av Järlåsaåsen och
på den finns en ”utpräglat lavrik tallhed (med bl.a. kråkris
och mjölon)”, även mosippa. I barrskogsmiljön överhuvudtaget
finns det i hela Norduppland lövskogsoaser, med ek
och hassel. Det är också gott om en på vissa områden.
En annan källa har uttryckt att området snarast hör till
Norrland, både vad gäller klimat, fauna och flora (för
odling gäller som bekant snarare växtzon III än IV),
terräng och t o m dialektdrag. På vägen mot Övre Jumkil
ser man också den första ängsladan av norrländsk typ i
Åkerby.

Om sätrar/fäbodar.
Källa: John Frödin, Uppländska betes- och slåttermarker i
gamla tider. Deras utnyttjande genom landskapets fäbodväsen.
Uppsala 1954.
Författaren fick upplysningar bl a av Hedvall i Hedbron
och även av Alma Andersson i Karlslund.
Inom området används i första hand beteckningen ”säter”,
vilket ända från medeltiden inneburit ”skogsäng, utäng,
slåttermark i skogen” och är en vidare beteckning än
”fäbod”.
På ett kartblad, Gysingebladet, från 1837 anges för 12
boställen beteckningen ”fäbod”. På motsvarande blad från
1860-talet finns 29 boställen som kallas ”backstuga,
stattorp”. De flesta användes före 1850 verkligen som
fäbodar dit folket i byarna närmare Uppsala sände sina
sinkor och ungnöt över sommaren - en annan typ av
fäbodväsen än längre norrut där man i stället sände sina
mjölkkor till fäbodarna.
Från 1860-talet och framåt förvandlades dessa sätrar
ganska genomgående till fasta boställen. När man inte ville
dela upp hemmanen i fäderne-gårdarna blev det fråga om
en utvandring av yngre generationer till dessa trakter. Det
finns också protokoll från Åkerby som tyder på att nödlidande
och fattiga ibland i en tidigare period kunde hänvisas
till att bebo fäbodarna.
Ordet ”Säter” finns i många platsnamn. Vi har Oxsätra,
Sätrarna bl a. Många ägonamn förklaras också av den här
fäbodkulturen, eftersom man där återfinner namnet på
huvudbostället, t ex Blackstavall, Jumkils-Broby m fl.
I Övre Jumkil finns följande sätrar angivna:
Mälstabodarna, använda som fäbod fortfarande efter år
1900 (tillhöriga Målsta by i Bälinge s:n).
Stigsbo rödmosse
Blackstavallen (tillhörig Blacksta i Jumkils s:n).
Stenforsbacka (tillhörig Björnarbo i Jumkils s:n, enligt
Bälinge härads dombok 1672, oklart när det blev självständig
bosättning).
En fäbod i Västerdalen, s. om Långhällarna (tillhörig
Ekeby i Vänge s:n).
En fäbod, troligen på mark tillhörigt Åkerby kyrka en km
norr om Stenforsbacka (tillhörig Stenviken eller
kyrkoherdebostället i Åkerby s:n). Omtalad redan 1632
som ”herr Olofs fäbodar”
Lunkvallen, en fäbod belägen norr om Blackstavall, rakt
västerut från Stigsbo (tillhörig Morberga i Bälinge s:n).
Längs väg 272 återfinnes dessutom tre fäbodar
Krokstabodarna, SV om Spikbolet på västra sidan av vägen
(tillhöriga Kroksta i Åkerby s:n).
Sladabodarna eller Syltabodarna, mellan Krokstabodarna
och Spikbolet, väster om vägen, vid Stenbacka (tillhöriga
Syltaby i Åkerby s:n).
En fäbod vid Spikbolet, öster om vägen (tillhörig
regementsskrivarbostället i Bälinge s:n).
Nära Kallön fanns i nordväst ett par fäbodar:
Bergavallen eller ”Svartmossen”, nordväst om Kallön
(tillhörig Harbo). Järpensfäbo, väster om Kallön, utanför
Bälinge allmänning (tillhörig Järlebo och Ön).
För samma tid, d v s vid sekelskiftet, uppges som fasta
boställen i trakten gårdarna Kallön, Stigsbo, Kallåsen,
Piparröjningen, Pålsbo, Långhällarna, Källsveden, Eklunda,
Sätrarna, Spikbolet, Boland.
av Gunilla Grehn-Eklund
Det är för naturvänner i Bälinge ett verkligt glädjebudskap att Stigsbo Rödmosse har fridlysts. Den anses som ett av
de märkligaste naturområdena i socknen och ligger i det nordvästra orörda hörnet som räknas som den kanske
vackraste delen av Bälinge.
Folkskollärare Erik Wallström är UNT:s ciceron på de små
slingriga vägarna upp till Rödmossen. Här uppe hade
bälingebönderna förr i världen sina fäbodar. Man kan ännu
finna namn som talar om den tiden: Hemringe bodar; Nyvla
och Högby bodar och Örnsäter. Faktiskt vet jag en lant-
brukare som ännu skickar upp sina djur hit,
säger hr Wallström: Betet är kanske inte så rikt
men djuren får ströva fritt.
Mossen
Mossen har en karg skönhet, som väl inte är så
lättillgänglig. Just nu ser man i barrskogsgränsen
svedjenävan; som påminner om att här svedjades förr i
världen. Hjortronen är mogna och lyser gula och granna,
"Hjortronen
är mogna
och lyser
gula och
granna"
6
fast de inte är så talrika. Odonen står daggigt blå. Det var
kyligt i blomningen, så skörden blir nog inte så riklig.
Tranbär och kråkbär hittar man överallt och så fort man når
en torrare fläck kommer den grant blommande ljungen.
Stigsbo rödmosse är tämligen stor. Den har en
areal av 43 hektar. Därav äger Domänverket 40 ha
och 3 hektar har en enskild markägare, förre
akademifogde Axel af Sillén. Det är han som tagit
initiativet till fridlysningen. Mossen är en av de få
odikade i trakten och räknas av botanisterna som
ett mellanting mellan kalmosse och tallmosse.
Själva ytan ligger något högre än omgivningen och
den är kringgärdad av en s. k. lagg, ett ringkärr. Välvningen

i mitten är här som på de flesta andra ställen inte särskilt
framträdande.
Mossen är påfallande vegetationsfattig och på flera ställen
alldeles kal. Laggen är däremot rik på gräs och örter.
Skvattramen trivs och sänder upp sina fräna dofter.
Björken vill gärna komma in men har svårt att klara det
alltför vattenbemängda underlaget. Tallskogen är gles men
så gott som helt sammanhängande. Lingon och blåbär finns
det gott om, men bärplockarna har respekt för det förrädiska
underlaget och ger sig endast med tvekan ut på
gungflyn.
Gräver man sig ner i underlaget skall man finna både röda,
gröna och bruna vitmossor och här och där skogsmossor
och renlav. Vackrast är här kanske i juni när Ledum blommar
och man kan hitta bestånd av de små vita ängslottorna.
Björn och lo
En gammal bälingebo berättar att för hundra år sedan var
det förenat med en viss livsfara att ge sig ut i dessa trakter.
Rövare fanns det nog inte men björn och varg höll sig
längst kvar här uppe i obygden.
Nu är det slut med sådant
högvilt men ännu är här
tillhåll för älg och det är
inte så många år sedan
lodjuret påträffades.
Räven stryker ännu i
snåren och om vår och
höst, när vildgäss och
andra flyttfåglar söker
efter nattliga rastställen,
får han sig ett och annat
kalas. En falk avpatrullerar
sitt revir och tittar
nyfiket på främlingarna
men finner dem ganska
ofarliga och drar sig
sakta bort. Man kan utan
svårighet gå långa
stycken ute på mossen. Kärrdunsterna slår upp och sticker
fränt i näsan. Här måste ha varit ett eldorado för skogsfågel,
fast den tiden länge sedan är förbi. En ormvråk kommer
seglande från Harbohållet men han ser inget ätbart och drar
sig sakta tillbaka den väg han kom.
/Saxat från UNT.
Kommentar: Björn finns nu åter i området och åtminstone en
värmlandsvarg har passerat våra trakter.
Konsten att koka såpa
Flera har berättat att man långt in på 20-talet kokade såpa i hemmen. Ur min mormors kokbok, Gustafva
Björk1unds kokbok tionde upplagan tryckt 1875, är följande recept på såpkokning hämtat.
Att koka såpa
Man samlar talg och fett, som afskrädes i hushållet,
(men icke ister) och då. man tillreder såpan skires
allt det feta, hwarefter det får stelna, så att man kan
väga det.
Fett ur sparda köttben söndermosas, ju finare
desto bättre och läggs i tillräckligt watten
med lock öfver kokkärlet att i 12 timmar
koka, hwarefter spadet uppslås, och
då det kallnat aftas fettbottnarne,
som nyttjas till såpkokning.
Sedan tages 1 lispund talg och
6 vanliga. ämbar stark lut af
bok eller björkaska, så stark att
ett färskt ägg flyter derpå;
denna lut öses i en rymlig kittel
och i den läggs äfven talgen,
som får koka 4 eller 5 timmar
öfwer jemn eld hwarunder man
med en handskopa af koppar
eller bleckplåt ständigt öser i
såpluten tills den icke mer
pöser eller fradgar sig, När det
börjar tjockna, slås därpå något
7
svagare lut och kokas det så länge tills såpämnet
synes långt och segt. Sedan tages ett skedblad af
såpan och öses i en stenskål; lika mycket kallt
watten tillhälles och en nypa salt lägges deruti och
omröres, hwarefter det får stå och kallna.
Blifver det då nåt hårdt och stadigt i
skålen, slås ett godt halfstop salt i
kitteln och röres wäl om att det
smälter. Sedan öses såpan i ett
wäl tätt träkarl och uppblandas
med litet kallt watten allt som
man will hafwa den lös eller
stadig omröres wäl i en eller
två. timmar med en ren träspade
och låter den sedan
stadna.
Skulle under rörningen såpan
wara för lös, ilägger man,
medan den ännu är warm,
några näfwar salt och låter det
smälta, samt rör wäl omkring
hwarefter såpan är färdig.
av Kerstin Ericsson

Övre Jumkils postgång.
Sedan gammalt fanns det inte någon ordnad post
gång här på trakten. Traktens postadress var då
Åkerby. Därifrån fanns det bara ordnad postgång
till Dalkarsbo. Där fick man hämta posten, som skulle till
Norra Jumkil. Det vanligaste var att den som kom från
staden stannade upp i Dalkarsbo och tog posten med sig
till Staffansbo där var och en fick hämta sin post. Någon
daglig tidningsläsning kunde under rådande förhållanden
ej förekomma. Fick man hem sin post någon gång i
veckan var man glad.
Samtidigt som Algot Andersson öppnade handel i
Karlslund 1910, öppnades en postlinje med varannandags
gång, från Järlåsa station via Östfora fram till
Karlslund som då blev slutstation. Nu blev den nya
postadressen Järlåsa. Den första lantbrevbäraren på
sträckan var Knut Sellén, Asplund. På sommaren åkte
han cykel och på vintern spark. Vid enstaka tillfällen på
vintern, då vägarna var svårframkomliga lånade han häst
och släde av en granne. I mitten på 30 talet skaffade han
Många lärde känna Pålsboeken
- Ingen vet hur gammal Pålsboeken blev, 200-300 år, kanske 400 år. Allt är gissningar, säger Henry Eriksson, Kallås,
Jumkil, och hans mor Anna Eriksson, 96 år. I varje fall fanns den torr och eländig till mitten av 1960-talet då bilden
togs. Nedbrytningen har skett under en lång tid, tror Henry. Anna Eriksson vet att bönderna skalade bort bark som
de malde och gav hästarna mot kvarka (hosta).
- Av den anledningen torkade eken ut,
säger Anna
Eriksson. Pålsboeken
bringade lycka och tur
trodde bönderna. När de for
till stan med sina produkter -
ved, säd, julgranar, ägg,
smör m m stannade de till
vid eken och offrade en
slant i den ihåliga stammen
och bad eller önskade stor
försäljningslycka. Uteblev
den hände det att bonden
stannade till vid hemresan
från Uppsala och tog tillbaka sin offrade silverpeng, om
nu inte barnen från övre Jumkil varit där och spanat av
eken. Det var känt att det kunde finnas pengar där.
Henry minns att han själv varit där och krafsat i hålet.
Dåtidens luffare var också med och kollade eken.
Bönderna ställde ofta sin färd mot Svartbäcksgatan
och Sjulanderska gården och speceriaffären Pettersson
och Karlsson.
Där fanns allt utom starkvaror, berättar Henry. Men
8
sig en bil. Nu var det också postgång alla vardagar i
veckan. Det var ju inte enbart brev som kom med
posten, utan också en försvarlig packe tidningar till att
hålla reda på. Nu började också postlådorna mer och
mer komma upp efter vägarna. När så affärerna i
Karlslund och Solgläntan lades ned, började postbilen
att köra hem till stugorna med sin last. Nu utsträcktes
postlinjen med en slinga till Piparrödjningen, Pålsbo
Ekedalen och Långhällarna.
Nu kan man hemmifrån klara av in- och utbetal
ningar. Det är bara att invänta postbilen. Runt
1990 började ett tidningsbud att köra ut morgon-tidningarna
till brevlådorna. Redan vid 4 tiden på
morgonen kommer den. Så nu kan vi läsa tidningen
redan vid morgonkaffet. Det är svårt att tänka sig att det
vid seklets början kunde ta veckor innan tidningen kom
fram.
Henry Eriksson
även den saken ordnades - det behövdes på
hemvägen. Det var lång väg för Harbo och
Jumkilsbönderna. Man gjorde sällskap -
fyra - fem foror var inget ovanligt - och
alla satt på den första vagnen. Man
smakade på det man köpt. Ibland
kunde det bli för mycket, men det
gjorde inget om man somnade -
hästen hittade alltid hem.
Snart upphörde transporterna med
de skramliga hästanspända vagnarna
med järnringar på hjulen. I mitten av
1930-talet kom bilen och ingen hade
tid att stanna vid Pålsboeken.
Men myten levde vidare. I dag kan
folk från Övre Jumkil och Harbo
och andra trakter stifta bekantskap
med en ny Pålsboek.
Nästan på samma plats och
redan fyra fem meter hög. Kan
denna ek bli lika
mytomspunnen som sin
föregångare?
John Hedendahl, UNT-93.

Ulleråkers Häradsallmänning
De första människorna som dök upp i det område som långt senare kom att heta Ulleråkers Härads
allmänning var antagligen jägare och fiskare, som kom för att finna mat på de öar vilka stack upp ur det
innanhav vilket då täckte stora delar av Uppland för ca 4000-5000 år sedan
Långt senare år 1647 kom vår första skogskommision till.
Man granskade de torp som redan fanns på allmänningen,
vilka var tillräckligt stora för att kunna skatteläggas. I det
fall de inte var det skulle de “strax dömas bort och utrifwas
och til allmäningen utläggias igen, eho thet besitter, nyttjar
eller byggt hafwer“. Allmäningen fick endast användas för
husbehov och ”icke förödas”.
Ingen bebyggelse eller odling fick ske på allmänningen
utan att landshövdingen hade tillstyrkt det. Varför denna
bryska lag? Det var helt enkelt skogsbrist. Skogen hade
svedjats, huggits och betats för hårt under århundraden.
Allmänningen skulle vara noga utmätt med rösen och rör
och kontrolleras av anställda skogsvaktare. De bodde bland
annat på Piparrödjningen och i Långhällarna
1665 görs den första kartan av Lantmätaren Peder Gädda,
som dock bara utmärker själva gränsen för allmänningen.
Under resten av 1600-talet och 1700-talet knyts ägandet av
allmänningen allt längre bort från byalaget och närmare
kungen och kronan. 1701 fastslår Kongl majt:s att allmänningen
är en ” kronans tillhörighet”.
Och så kom det att förbli ända till in på 1800-talet, då nya
idéer började gälla. I ett brev 1824 tillkännages häradets
äganderätt av allmänningen
9
Att inte åtgärderna för att rädda skogen varit så framgångsrika
visar en inlaga från dåvarande landshövdingen Von
Kraemer år 1856. Den meddelar att betydliga delar av
Ulleråkers härad “lida av brist på skog“. Bristen hade
under de senaste tio åren blivit allt värre. Virke till
gärdsgårdarna nere på slätten måste hämtas från Huddunge
och Vittinge. Stugorna kan knappast hållas varma och
“inget träslöjdsarbete utföras så de stackars slättbönderna
får idka sömnad“. Han hävdar att detta leder till “lättja,
dåsighet och tröghet“. Om det sen berodde på att allmänningen
låg så långt bort och på knappt befintliga vägar är
en annan sak
Ända så långt fram som 1917 klagar Jan Möllersvärd,
jägare från Uppsala, att Ulleråkers allmänning är en av de
mest svårtillgängliga skogsmarker man kan tänka sig.
Ingen väg finns det så han är hänvisad till vintervägar över
icke utdikade kärr och mossar. Så han ”var utsatt för ett
ideligt plumsande”. Han tycker mycket synd om häradets
båda skogskvaktare som dagligen får ta sig fram i skogsmark.
All annan skogsmark i riket verkar vid jämförelse
vara som rena salongsgolv.
På senare år har den största skövlingen av skog skett den 3
januari 1954 då en storm ödelade hela 19000 kbm skog
dvs lika med två års avverkningar.
Fritt efter Oscar Kollberg

Anders i Viken
Under min levnad har jag mött många ovanliga
människor och här vill jag berätta om två av dem.
Han kallades Anders i Viken men hans riktiga namn
var Anders Petter Andersson. Han var född på Selarö i
Mälaren men redan som nyfödd kom han till
Ekholmens gård i Veckholm. Som vuxen kom han till
Vilhelm Lindblom i Blåviken som dräng. År 1900
köpte han en ängslott av Hagby klockargård på den då
torrlagda Grissjömossen för femtio kronor. Arealen
var tre och ett halvt tunnland. Här byggde han sig en
liten stuga och ett stall till hästen Putte. Hästen var
hans vän och mycket klok. När Anders ibland körde
till Uppsala och där söp sig full så att han somnade i
kärran eller släden, drog den förståndiga hästen hem
sin sovande husbonde till Anderslund. När Anders så
småningom vaknade till igen - befann han sig hemma
vid sin kära stuga.
Då Putte till sist inte orkade längre utan måste slaktas
köpte Anders hem en liter konjak till gravöl efter sin
trogna vän och kamrat.
Anders själv dog ensam i sin kära stuga den 16 juni
1946. Jag fann honom i stugan.
Västgöta - Janne
Västgöta - Janne mötte jag en kulen novemberdag
på Ulleråkers allmänning. Han hade en timmersvans
på axeln och såg lite skum ut, ” Hej vem är du
”frågade jag. ”Har du hört talas om västgöten ” sa
han och så var presentationen avslutad. Vi var
vänner under hela hans levnad. Han bodde i Granslätt
på en gammal gård.
Hans rätta namn var Johan Wilhelm Johansson och han
var barnfödd i Vänersborg, Nu hade han kommit hit till
Uppland och var skogsarbetare på Ulleråkers allmänning.
Han älskade att ta se en ” blöta ” emellanåt och
då stämde han gärna upp någon visa av Evert Taube.
När han en gång gick ut från vårt hem, minns jag att
han stämde upp och sjöng med kraftfull stämma: ” när
vi träffas nästa gång ska jag besvara dina ord?”
Sista gången ,jag träffade Västgöta-Janne var på
ålderdomshemmet i Skuttunge. Där bodde han i ett litet
rum tillsammans med en velig kamrat, då tyckte jag
synd om Janne. När vi så skildes åt grät han - säkert
tänkte han då på sitt fria liv vid Granslätt.
Evert Eriksson
10
Svartkonst?
Här på trakten bodde det en gång en kvinna som var
känd för att kunna ställa blod, spå i smält tenn, samt
andra mer eller mindre dunkla saker.
Vid ett tillfälle höll man på att slakta vid Östfora, när den
ökända tanten kom gående förbi slaktplatsen. Slaktaren
som inte trodde på kvinnans förmåga att ställa blod och just
hade stuckit kniven i en gris så blodet forsade ur stickhålet
- skrek då; "Ställ blodet på den här grisen om du kan
kärring". Gumman tittade bara på grisen och blodet slutade
att rinna. Den grisen fick slaktaren ej något mer blod av hur
han än försökte sticka med kniven.
Vid ett annat tillfälle var några gubbar till staden för att
sälja av gårdens produkter på torget. Eftersom det blev sent
på dagen, övernattade de hos den handlaren som de vanligen
brukade ta nattkvarter hos. På kvällen, då det var dags
att lägga sig, tog den ene in sina saker i kammaren där de
skulle ligga. Den andre lät sina saker vara kvar på åkan.
Den förste frågade då hur han vågade ha sakerna kvar ute
över natten. De här sakerna är det ingen som rör svarade
han. På morgonen när gubbarna kom ut till åkorna stod det
en karl vid åkan, med handen på matskrinet men kunde ej
gå därifrån. Matskrinets ägare sade då åt mannen: "Nu har
du stått här länge nog så nu kan du gå din väg".
Så kunde det gå till på den gamla goda tiden.
Mannes gris
Manne flyttade med sin hustru Edla från Stockholm till
en stuga som vi kallade för Backen. De var båda djurvänner
och mycket snälla.
En vår köpte Manne en griskulting. Den blev så kär i sitt
husbondsfolk så att grisen gick in i köket på sommaren när
dörren stod öppen. När Manne gick till affären vid
Karls1und för att handla gick grisen med. Grisen låg då
utanför affären och väntade på Manne tills han kom.
De snälla människorna i Backen hade både hund och katt.
De är båda döda sedan många år.
Minnesanteckningar av Birger Ericsson

1930- och 1940-talens vagabonder
Heby var Sveriges luffarcentrum, där fanns varma tegelungnar att ligga på. Luffarna gjorde vandringar i trakten
för att tigga mat. Mina föräldrar var snälla mot dem så de fick lite mat och logi i ladugården. De var inte tjuvaktiga
och inte rökte de, så det var ingen brandrisk. Luffarna var inte till något besvär. Detta var den tidens fattigvård.
Det var kanske bättre att luffa än att sitta i fattigstugan.
Här är några namn jag minns på luffare:
"Var åttonde dag" - Han kom som regel ganska ofta. När
han tiggde berömde han först frun i huset, barnen och det
mesta som fanns i köket. Jag kommer i håg att han sa -
"Den ljusar bra", om fotogenlampan
Grytnäsarn och Snattra Kalle var också namn på tiggare.
Någon av luffarna hade förföljesemani, när det mörknade
på kvällen stannade han i vägkrökarna och skrek åt
förföljarna, som han trodde kom efter.
De föredrog vandringar i skogsbygden, där var folk ganska
givmilda. Slättbönderna var i regel snålare, så det var inte
lätt att tigga mat där, dessutom blåste det kallt på slätten.
Luffarna hade mycket dåliga kläder, tidningar värmde ofta
deras kroppar.
Det fanns också gårdfarihandlare som sålde olika saker. En
del gjorde vispar och annat av tråd, det kallades för trådtjack.
En man som gjorde rotviskor och kvastar, kallades
Fanjunkarn, men hette Morin. Han hade straffat ut sig ur
En verklig kämpe
det militära, kanske hade han spritproblem.
Hans och Greta kallades ett par gårdfarihandlare, de
vandrade med stora väskor. I verkligheten hette de Olsson
och Svensson.
Jaffe, hette en jude, han hade sina varor i ett stort knyte
som han vecklade ut på köksgolvet.
Zigenare kom ibland körande med häst. Det kunde vara
ganska många i ett följe. De både tiggde och sålde. Betalade
de någon gång, lade de slantarna på ett bord, vid ett
obevakat ögonblick tog de pengarna tillbaka.
Ost-Kalle var en av de sista bohemerna, han sålde bl a
trädgårdsfröer och ost. Jag minns att han på 1930-talet, när
flyget var nytt, sa att en flygare hade skrikit från luften -
"Hej Kalle". Han hade tidigare haft lanthandel i Ärentuna.
Det fanns även arbetsvilliga som cyklade mellan gårdarna
och arbetade med vedhuggning, skördearbete, mm. När de
fick sin lön försvann de och kom igen någon annan gång.
Johan Jansson, kallad Bunk-Jan, född 1842 och död 1928, levde på gården Nybygget, nu kallad Bunk-Jans
koja i dagligt tal, intill Piparrödjningen.
Han var gift med Tilda - född Sandberg år 1866.
De flyttade in år 1886. Han odlade även upp gården Boda
intill Kallås. Dikena på nyodlingen var c:a två m djupa.
Han var en mycket skicklig jägare och hade mycket bra
jakthundar. När han fick upp ett älgspår tog han hunden och
följde spåret. När det blev mörkt sov han vanligen under en
gran. I gryningen fortsatte spårningen av älgen och när den
vilade sig smög han fram och sköt den.
Jan var enormt stark, så han kunde bära hem älgköttet långa
11
Karl Larsson
vägar. Historierna om hans jakter är många och kanske lite
överdrivna. På många av sina jakter hade han soldaten
Modig , som bodde intill Pålsbo, med sig. Som regel var
Modig hundförare, hunden hette Jack. Jan hanterade bössan
som han kallade för Stumpen. Det gällde ju att fälla älgen
med ett skott, så inte ortsbefolkningen kunde avgöra
varifrån skottet kom.
En gång jagade de i Siggefora trakten, älgen föll för första
skottet, men älgen rörde lite på sig, så Modig tvekade att
sticka älgen. Då skrek Jan - "Stick älgen annars sticker jag
dig". När Jan med hunden Jack närmade sig älgen, hade
Modig fingret på ”trycke”. Ja - det var spänning det.
Jan var en mycket god skytt och med älgbössa kunde han
träffa en tändsticksask på 100 stegs avstånd. I unga år sköt
han en grå dragonhäst vid Navestabro, Ramsta socken, när
det var disigt. Han trodde det var en älg. Jan kom inför
domstol och då han inte hade någon förmögenhet, så
dömdes han att lämna älghunden. Hunden sprang senare
tillbaks hem till Jan.
När han var ung bodde han i Spikbole och då det var slåtter
skulle han och brodern Lars slå höet på ängen Rorlan. När

de strök liarna vassa kom en älg fram i åkerkanten. En av
dem kilade då hem efter älgbössan, medan den andre
fortsatte att vässa lien med älgen nyfiket tittandes på. När
brodern kom tillbaka sköt de älgen.
En gång blev Jan osams med frun i granngården, Vendela
Nöjeslitteratur
Vinden i Hedbrons skola innehåller en del kuriosa, bl a
en del skrifter med förströelseläsning. Nedan visas
fram- och baksidan från ett häfte där svenska krigskorrespondenter
ger sin syn på det rysk-japanska
kriget.
Huvudskribent är kaptenen vid Kongliga Bohusläns
regemente, Ivan T. Aminoff. Weijmers förlag i Stockholm
tryckte en serie häften. Häftet nedan innehåller sidorna
1457 - 1488. På sin höjd 12 häften återstår enligt förläggarna
(se nedan). Kriget mellan Japan och Ryssland
upplevde man säkert som en spännande och intressant
läsning. Någon av lärarna i skolan prenumererade på
tidskriftsserien "Kriget Japan-Ryssland". Baksidan av av
häftet visar en del annan läsning att prenumerera på eller
om man hade råd att införskaffa i inbundet skick. Häftet är
från 1904.
Thomas Nordlöv
12
hette hon. Han blev arg och tog frun under armen och bar
henne till en stor källa. Där hotade han med att dränka
henne. Vendela stämde in honom till tinget i Högsta för att
han tänkt dränka henne. Men då svarade domaren - "Du är
ju inte dränkt, för du är ju här och att tänka dränka någon är
inte straffbart".
Karl Larsson