Friheten att slippa välja eller konsten att köpa ett par strumpbyxor

Friheten att
slippa välja eller
konsten att köpa
ett par
strumpbyxor
De varDagliga besluten är betyDligt fler
än vi tänker oss. genom filmens berättanDe
visar Jenny Johansson på hur valfrihet inte
alltiD inger en känsla av frihet och hur en
meDvetenhet kring alla val snarare kan
framkalla ångest.
teXt JENNY JOHANSSON bilD ELINOR ENTELL
21

”Välj ett jobb. Välj en karriär. Välj en
familj. Välj en jävligt stor tv, välj tvättmaskiner,
bilar, cd-spelare, och elektriska
konserv burks öppnare. Välj god hälsa, lågt
kolesterol och tandvårdsförsäkring. Välj
lån med fasta räntor. Välj ett första hus du
har råd med. Välj dina vänner. Välj fritidskläder
och matchande resväskor [...] Välj
din framtid. Välj livet.”
Detta är en fri översättning av monologen
som inleder filmen Trainspotting
(1996) i regi av Danny Boyle. Huvudpersonen
i filmen, Mark Renton, spelad av Ewan
McGregor, är en ung kille i Edinburgh som
reflekterar över det brittiska ”Svenssonlivet”.
I slutet av monologen konstateras
att han har valt bort allt detta och i stället
22
valt ett - visserligen föga lyckligare, liv som
heroin missbrukare.
Monologen skulle kunna ses som en sorts
ironiskt försvarstal, men framför allt är den
en kritisk kommentar till det ofta ytliga och
enformiga ”äta sova dö”-liv som många
västerlänningar i modern tid lever. Det
skulle även kunna vara en betraktelse över
alla de val som vi människor ställs inför i
våra liv. Val som kräver mer eller mindre
allvarliga överväganden, beslut av större
eller mindre vikt. Likväl; vi är tvungna att
välja och vi väljer hela tiden, av olika skäl, i
olika situationer. Det är en del av konsumtionssamhället.
Det är också en bieffekt av
den fria viljan.
”Frihet är att slippa välja”, var det någon

som sade en gång.
Och jag håller med
– inte i det politiska
avseendet, utan i det kommersiella. Idag
är vi fria att handla och därmed också fria,
eller rättare sagt tvungna, att välja. Det är
den friheten jag vill slippa; valfriheten. Det
är dessa ständiga val vi måste göra som
begränsar oss och i slutänden gör oss ofria.
Låt mig ta ett exempel: Jag är en kvinna i
30-årsåldern som bor i en förort till Stockholm.
Det händer att jag behöver köpa ett
par strumpbyxor. För att köpa strumpbyxor
be höver jag bege mig till en affär
som säljer den typen av produkter. Redan
här börjar jag välja, omedvetet eller medvetet.
Jag överlägger noggrant med mig
själv vart jag ska gå: till den internationellt
framgångsrika modekedjan, till det stora
varuhuset, eller till den lite mindre men
exklusivare boutiquen? Var är strumpbyxorna
bill i gast? Var är de snyggast? Vad går
fortast? Jag kan sätta mig på bussen och
åka till närmaste köpcentrum, eller bara gå
till förortscentrumet som ligger betydligt
närmare för där finns också en butik som
säljer damunderkläder. Dessutom har
”Det är den friheten
jag vill slippa;
valfriheten.”
23
nästan varje matvarubutik numera ett
litet urval dam- och herrstrumpor samt
strumpbyxor.
Eller vänta, jag behöver egentligen inte
förflytta mig någonstans för produkten
finns ett knapptryck bort. På med datorn,
öppna webbläsaren, surfa in på någon
onlineshopping - klart. Nu får jag förstås
vänta ett par dagar innan jag får mina nya
strumpbyxor, men det är ju så bekvämt.
Till slut kommer jag i alla fall iväg, till
fots, eftersom jag
kommit fram till att
det måste vara det
bästa alternativet.
Både billigast, mest
miljövänligt och dessutom
får jag motion –
en inte helt oviktig aspekt i sammanhanget.
Jag vill gärna komma i strumpbyxorna när
jag väl ska sätta dem på mig.
Väl inne i butiken, inser jag ganska snart
att valen och därmed kvalen inte stannar
vid transportsätt och tillvägagångssätt.
Nu är det nämligen dags att välja sort. Jag
tittar misstroget på mängden av strumpbyxförpackningar
och tänker: Vilka är
bäst? Vilka har bäst kvalitet? Bäst passform?
Vilken färg vill jag ha? Ska de vara
släta eller mönstrade? Och priset, framför
allt. Kan det verkligen vara så stor skillnad
på ett par strumpbyxor för 30 kronor och
ett par för 230 kronor? Det är trots allt
samma material.
Även om dessa val i sig inte är
betungande , är det mycket tidsödande och
innebär en hel del velande och funderande.
De enklaste valen har helt plötsligt blivit
komplicerade. Det är inte bara det mest
direkta, kvaliteten på produkten, som
avgör, det är också en mängd andra parametrar.
Visst är det ett lyxproblem –

framför allt i den meningen att det är en
fråga om lyx, inte behov. Strumpbyxor är
inte en livs nödvändig produkt. Men varor
som vi verkligen behöver, som mat till
exempel? Det måste ju vara enklare.
Jag återvänder till mitt förortscentrum
och går in i matbutiken för att köpa ingredienser
till en middag. Här upprepas
den ångestfyllda processen. Det finns så
många olika sorters pasta att välja bland:
det är matbutikens
eget märke och
matbutikens eget
lågprismärke, det
lyxiga italienska
märket och det
inte fullt så lyxiga
italienska märket,
fullkornspasta,
vit fiberpasta, och
ekologisk närproducerad
pasta. Det finns fjärilsmakaroner,
små makaroner, skruvmakaroner och så
fortsätter det. Det känns absurt när jag
tänker på att det bara är mjöl och vatten.
Jag börjar känna mig som den stackars
mannen i Hasse och Tage-sketchen Aftonbladet
eller Expressen från 1966. Mannen,
spelad av Gösta Ekman, ska köpa en kvällstidning
men han har inte tänkt på att det
finns två: Aftonbladet och Expressen. Detta
leder till en lång stunds jämförande mellan
tidningarna, som slutar med att mannen
ger upp och säger att han kanske ska köpa
en kola i stället:
– Vi har mintkola och lakritskola, säger
butiksföreståndaren, nu ganska irriterat.
Mannen är återigen tyst en lång stund,
sedan säger han:
– Hmmm... jaa du... vilken är segast?
Vad är det då som styr våra val? I filmen
La femme Nikita från 1990 (i regi av Luc
”Jag väljer ofta
samma sak och samma
köpställen om och om igen,
helt enkelt för att det är
lättast så. För att jag ska
slippa tänka.”
24
Besson) susar den
unga Nikita, spelad
av Anne Parillaud,
runt med en varuvagn
inne på en stor
matbutik. Hon är
full av tillförsikt, det här är hennes första
riktiga shoppingrunda sedan hon blev
utsläppt ur fängelset - vilken frihetskänsla!
Men energin övergår snart till apati. Här
går människor obekymrat omkring och
plockar varor från hyllan men Nikita har
ingen aning om var hon ska börja. Gångarna
med höga hyllor på båda sidor tycks bågna,
överfulla av färgglada förpackningar. De
tycks sträcka sig i all oändlighet. Plötsligt
får Nikita syn på en ensam ung kvinna
vid konserverna. Kvinnan tar en burk från
hyllan, lägger ner den i vagnen och går
vidare. Nikita kastar sig fram och rafsar ner
ett tiotal likadana burkar i vagnen. Sedan
följer hon efter kvinnan genom butiken
och köper exakt samma varor som henne,
naturligtvis utan att hon märker någonting.
Scenen är komisk, men den har en
allvarlig underton. Den är en konkret bild
av Nikitas längtan efter att vara som alla

andra, att leva ett vanligt liv efter åren av
missbruk och kriminalitet. Den vardagliga
shoppingrundan i matbutiken blir en
symbol för normalitet.
Precis som Bessons Nikita väljer vi
vissa saker för att passa in. Vi väljer efter
våra ekonomiska förutsättningar, efter
hur medvetna vi är om hälsa och miljö
eller utefter vad som anses vara god smak
inom vårt sociala fält. Valen kompliceras
dessutom av hur mycket det finns att välja
på. Undersökningar har visat att ju större
utbudet är, desto större tveksamhet och
beslutsångest hos den som väljer. Chansen
att välja ”rätt” produkt av två är större än
att välja rätt av åtta produkter. För många
alternativ gör oss helt enkelt förvirrade.
Utbudet har blivit enormt mycket större
på kort tid, inom alla områden. Från mat
och mode till utseende och livsstil. Det
finns inte heller några säkra fakta att hålla
sig till, ett högt pris är inte längre synonymt
med kvalitet och inom mode finns
det inte längre bara en stil som är rätt. Som
medveten konsument idag bör vi också ha
koll på varumärken som kan dölja oetiska
värderingar. Med allt detta i bakhuvudet
när vi står där i affären är det inte konstigt
att själva väljandet framkallar svettningar
och det ständiga tvivlet: jag kanske har valt
fel? Det andra kanske var bättre?
Friheten att välja är i stället mycket
begränsad i Barry Levinsons film Rain
Man från 1988. Dustin Hoffman spelar den
autistiske Raymond Babbit som på grund
av sin psykiska funktionsnedsättning är
beroende av tydliga rutiner i sin vardag
för att må bra. När hans yngre och till en
början helt oförstående bror Charlie (Tom
Cruise) tar med honom på en långresa från
26
Cincinnati till Los Angeles blir Raymonds
rutiner och tvångsmässighet än viktigare
för honom. Vid en punkt i berättelsen
behöver Raymond nya underkläder. Charlie
ger honom ett nytt par av sina egna men
detta leder till att Raymond får ett utbrott
och insisterar på att hans kalsonger måste
vara boxershorts inhandlade på K-mart i
Cincinnati:
– Men det finns ju en massa ställen att
handla underkläder på! skriker Charlie
irriterat.
– Vi behöver inte åka tillbaka hela vägen
till Cincinnati för att köpa boxershorts!
Trots Charlies försök att övertala
Raymond slutar det med att Charlie snällt
vänder tillbaka och Raymond får sin vilja
igenom.
Ett extremt exempel förstås, men jag är
övertygad om att den här typen av tvångstankar
inte är helt otänkbara även hos ickeautistiska
människor. Den stackars mannen
i sketchen Aftonbladet eller Expressen
bryter till slut ihop och säger:
– Jag klarar inte det här. Jag är sjuk. Jag
kan aldrig bestämma mig.
Jag känner en djup förståelse för honom,
hur han bara vill slippa alltihop; en intensiv
längtan efter att lämna över valet till någon
annan och slippa beslutsångesten. Faktum
är att jag själv ofta väljer samma sak och
samma köpställen om och om igen, helt
enkelt för att det är lättast så. För att jag ska
slippa tänka. Om det sedan beror på den
allmänmänskliga viljan att sortera in saker,
att skapa mönster som är förståeliga och
logiska i en kaotisk värld, eller om det beror
på min egen velighet och min oförmåga till
beslut, det låter jag vara osagt.