Vårdprogram för diagnostik och utredning inom Vuxenpsykiatri ...

Upprättare: Mats Porath Revisionsnr 

1.0 

Granskare: Assar Nordgren 

Fastställandedatum 

Thomas Rosén 

Elin-Love Rosengren 

090930 

Fastställare: Stefan Cederqvist Giltigt t.o.m. 110930 

Vårdprogram för diagnostik och 

utredning inom Vuxenpsykiatri 

Gävleborg 

2009 

Sidan 1 av 93 Utskriftsdatum: 2009-10-01

Vårdprogram för diagnostik och utredning inom vuxenpsykiatri Gävleborg 

Innehåll 

1 Förord.......................................................................................................................................... 6 

2 Inledning...................................................................................................................................... 7 

3 Sammanfattning av rekommenderade rutiner för diagnostik och utredning....................... 8 

4 Grundläggande rutiner för diagnostik av nya patienter ........................................................ 9 

4.1 Insamling av basuppgifter .......................................................................................................... 9 

4.2 Diagnossystem ......................................................................................................................... 10 

4.3 Diagnostisk klinisk intervju ..................................................................................................... 10 

4.4 Strukturerade intervjuer............................................................................................................ 10 

4.4.1 SCID..................................................................................................................... 11 

4.4.2 SCID-I .................................................................................................................. 11 

4.4.3 SCID-II................................................................................................................. 12 

4.5 Skattningar och testningar........................................................................................................ 14 

4.6 Heteroanamnestiska uppgifter.................................................................................................. 15 

4.7 Bedömningssituationer............................................................................................................. 15 

4.8 Sammanfattning ....................................................................................................................... 15 

5 Diagnostik av axel I .................................................................................................................. 17 

5.1 Övergripande synpunkter på axel I diagnostik......................................................................... 17 

5.2 Diagnostika instrument ............................................................................................................ 18 


5.4 Utredning vid misstanke om affektivsjukdom ......................................................................... 18 

5.4.1 Inledning............................................................................................................... 18 

5.4.2 Egentlig depression .............................................................................................. 19 

5.4.3 Bipolär I................................................................................................................ 19 

5.4.4 Bipolär II .............................................................................................................. 20 

5.4.5 Speciella varianter av bipolär sjukdom ................................................................ 20 

5.4.6 Dystymi ................................................................................................................ 20 

5.4.7 Förloppsdiagnostik............................................................................................... 20 

5.4.8 Diagnostik av affektiva tillstånd .......................................................................... 20 

5.4.9 Somatisk bedömning............................................................................................ 21 

5.4.10 Skattning av graden av depression ....................................................................... 21 

5.4.11 Övriga utredningar ............................................................................................... 21 

5.4.12 Differentialdiagnostiska överväganden................................................................ 21 

5.5 Diagnostik av bipolära tillstånd................................................................................................ 22 

5.5.1 Differentialdiagnostik........................................................................................... 22 




5.7 Utökad utredning vid misstanke om ångestsyndrom................................................................ 24 

5.7.1 Utredning vid misstanke om ångestsyndrom ....................................................... 24 

5.7.2 Allmänna riktlinjer vid diagnostik av ångestsyndrom ......................................... 24 

5.7.3 Checklista för bedömning av ångestsyndrom ...................................................... 25 

5.7.4 GAD ..................................................................................................................... 25 

5.7.5 Paniksyndrom och agorafobi................................................................................ 26 

5.7.6 Tvångssyndrom .................................................................................................... 27 

5.7.7 Social fobi ............................................................................................................ 28 

5.7.8 PTSD .................................................................................................................... 30 

5.8 Utökad utredning vid misstanke om psykossjukdom............................................................... 32 

5.8.1 Inledning............................................................................................................... 32 

5.8.2 Sjukdomsgrupper ................................................................................................. 32 

5.8.3 Diagnostik ............................................................................................................ 33 



5.10 Utvidgad utredning vid missbruk och beroende....................................................................... 38 

5.10.1 Inledning............................................................................................................... 38 

5.10.2 Alkohol................................................................................................................. 38 

5.10.3 Narkotika.............................................................................................................. 39 

5.10.4 Sammanfattning ................................................................................................... 40 

5.11 Utredning vid misstanke om dissociativa störningar................................................................ 40 

5.11.1 Vad är dissociation............................................................................................... 40 

5.11.2 Diagnostik av dissociativa störningar .................................................................. 41 


6 Diagnostik av axel II................................................................................................................. 42 

6.1 Diagnostik av personlighetsstörningar ..................................................................................... 42 

6.1.1 Generalkriteriet för personlighetsstörning ........................................................... 42 

6.1.2 Principer för axel II diagnostik............................................................................. 42 

6.1.3 Diagnostiska instrument....................................................................................... 43 

6.1.4 Svårighetsgradering.............................................................................................. 43 


6.2 Personlighetsbedömningar och test.......................................................................................... 44 

6.2.1 Inledning............................................................................................................... 44 

6.2.2 MMPI-2................................................................................................................ 45 

6.2.3 NEO-PI................................................................................................................. 45 



6.2.4 TCI (Temperament and Character Inventory).................................................... 46 

6.2.5 SSP ....................................................................................................................... 46 


6.3 Neuropsykologisk utredning .................................................................................................... 48 


6.4 Neuropsykiatriska tillstånd....................................................................................................... 50 

6.4.1 Inledning............................................................................................................... 50 

6.4.2 Utredning och diagnostik ..................................................................................... 50 

6.4.3 Generell utredningsgång ...................................................................................... 51 

6.4.4 Drogfrihet ............................................................................................................. 51 

6.4.5 Somatisk undersökning ........................................................................................ 51 

6.4.6 Specifika instrument vid diagnostik ADHD ........................................................ 52 

6.4.7 Specifika instrument vid diagnostik AST ............................................................ 52 

6.4.8 Hetero- och utvecklingsanamnes ......................................................................... 53 

6.4.9 Neuropsykologisk testning................................................................................... 53 

6.4.10 Checklista............................................................................................................. 54 



6.5 Diagnostik av utvecklingsstörning ........................................................................................... 58 

6.5.1 Vad är utvecklingsstörning?................................................................................. 58 

6.5.2 Generell definition av utvecklingsstörning .......................................................... 58 

6.5.3 Utredningsgången................................................................................................. 59 


7 Axel III diagnostik.................................................................................................................... 61 

8 Axel IV diagnostik.................................................................................................................... 62 

9 Axel V, GAF/Funktionsbedömning......................................................................................... 64 

9.1 Skattning av GAF..................................................................................................................... 64 

9.2 Funktionsbedömning................................................................................................................ 64 


10 Sammanfattning och kommunikation av diagnostiken ........................................................ 66 

11 Kulturella aspekter på diagnostiken....................................................................................... 66 

12 Riskbedömningar ..................................................................................................................... 67 

12.1 Suicid........................................................................................................................................ 67 

12.1.1 Generella riskfaktorer........................................................................................... 67 

12.1.2 Individuella riskfaktorer....................................................................................... 68 


12.2 Risk för andra........................................................................................................................... 69 



12.2.1 Generella riskfaktorer........................................................................................... 69 

12.2.2 Kortsiktig bedömning på individnivå................................................................... 69 

12.2.3 Långsiktig riskbedömning på individnivå............................................................ 70 


13 Checklista.................................................................................................................................. 71 

13.1 Personlighetsstörning ............................................................................................................... 71 

13.2 Neuropsykiatriskt funktionshinder........................................................................................... 72 

14 Referenser ................................................................................................................................. 73 

15 Bilaga 1 (anvisning för remisser) ............................................................................................ 76 

16 Bilaga 2 (Checklista anamnes och status)............................................................................... 77 

17 Bilaga 3 (Basuppgifter) ............................................................................................................ 79 

18 Bilaga 4(Screeningfrågor ångest)............................................................................................ 84 

19 Bilaga 5 (ADL Checklista) ....................................................................................................... 85 

20 Bilaga 6 (axel IV diagnoser)..................................................................................................... 89 

21 Bilaga 7 (GAF).......................................................................................................................... 91 

22 Bilaga 8 (HCR 20)..................................................................................................................... 93 


1 Förord 


Vårdprogrammet för diagnostik och utredning har kommit till på initiativ av ledningsgruppen 

vid psykiatriska kliniken I Gävleborg. En utgångspunkt kraven på ökad kvalité och struktur på 

utredningsarbetet samt en återkommande kritik gällande brister i den diagnostiska processen 

som framkommit i internutredningar. En ytterligare utgångspunkt har varit att skapa 

likvärdighet och enhetlighet inom länet och börja en process mot kvalitetssäkring av vården 

och dess innehåll. Syftet är att skapa förutsättningar för dels vad som bör ingå i all 

grundläggande diagnostik och dels erbjuda lättåtkomlig vägledning när och hur fördjupad 

diagnostik kan ske. 

Vårdprogramsarbetet har skett i en grupp bestående av Mats Porath - Överläkare och MLL, 

Assar Nordgren – Överläkare, Elin-Love Rosengren - leg psykolog och Thomas Rosén – leg 

psykolog och leg psykoterapeut. 

Till arbetet har också bidrag lämnats av Daniel Winsjansen – socionom, Ulrika Bolinder – 

arbetsterapeut, Patrik Arvidsson – leg. psykolog, Habiliteringen, Ann-Katrine Östling – leg 

psykolog, Länsrehab. 


2 Inledning 


I arbetet omkring vårdprogrammet har gruppen efter långa diskussioner enats om att 

rekommendera användning av DSM IV-TR med alla dess fem axlar i diagnostiken. Skälet till 

detta är att vi uppfattar DSM som mera pedagogiskt och lättare att nå konsensus om och det 

operationella kriterierna gör att det är lättare att nå samstämmighet. Genom att diagnostisera 

med alla fem axlarna ges också en bra helhetsbild av den samlade problematiken vilket är 

nödvändigt för en hållbar behandlingsplanering. DSM IV-TR diagnostiken kan sammanfattas 

i följande citat: 

”DSM systemets fem axlar representerar en tämligen elementär diagnostisk helhetsbild. Var 

och en av axlarna står för en grundläggande klinisk frågeställning: Vilka symtom har fört 

patienten till psykiatrin just nu (axel I)? Hur ser patientens generella mönster av upplevelser 

och beteenden ut i jämförelse med vad som allmänt sett förväntas inom patientens 

sociokulturella miljö (axel II)? Finns det någon kroppslig ohälsa som måste uppmärksammas 

(axel III)? Har det hänt något påfrestande i patientens liv i samband med att besvären 

började (axel IV)? Hur besvärligt är det just nu, hur fungerarpatienten just nu (axel V)?” 

Jörgen Herlofsson, Kriterier för psykiatrisk diagnostik, Autismforum 3/11 2004 

Vad gäller vårdprogrammets uppbyggnad åtgår även denna från strukturen i DSM IV-TR. 

Varje övergripande kapitel innehåller de rekommendationer som gruppen enats om. Kapitlen 

inleds med en kort sammanfattning av rekommendationerna, därefter ett fördjupande underlag 

och sist en sammanfattning av området samt rekommenderade instrument för diagnostik och 

utvärdering. Gruppen har strävat efter att rekommendera processer och instrument som är 

kliniskt användbara och tillgängliga. Fördjupningsområden finns för alla de större 

diagnostiska områdena samt avsnitt om riskbedömning, funktionsbedömning med flera. 

Avsnittet om suicidriskbedömning får ses endast som en kondenserad sammanfattning av 

klinkens vårdprogram för suicidnära patienter. 

En utredning eller en diagnos kan aldrig bli bättre än det faktamässiga underlag som den 

bygger på. Förutsättningar för och metodiken kring faktainsamlingen är därför avgörande. 

I alla psykiatrisk sammanhang är vi beroende av att patienten kan relatera till oss på ett 

förtroendefullt sätt så att de anamnestiska uppgifter vi får är reliabla och väsentliga. 

Vårdprogrammet innehåller därför förslag angående både hur den diagnostiska processen 

skall ske samt vad den bör innehålla. 



3 Sammanfattning av rekommenderade 

rutiner för diagnostik och utredning 

REKOMMENDATIONER: 

• Överväg alltid alla fem axlar enligt DSM-IV vid diagnostisering 

• Överväg tidigt om symtomen kan förklaras av somatisk sjukdom, oönskade 

läkemedelseffekter eller droger 

• Alla patienter skall bedömas vad gäller missbruk/beroende 

• Vid komplexa tillstånd och/eller dåligt behandlingssvar bör diagnostiken 

fördjupas med strukturerade instrument 

• Genomför alltid risk bedömning 

• Svårighetsgraden skattas med syndromspecifika skattningsskalor 

• Patienten skall ges information om sin diagnos 

• Heteroanamnesen är ofta värdefull 

• Kartläggning av psykosociala belastningsfaktorer skall alltid göras 

• Skattningsskalor och semistrukturerade intervjuer dokumenteras alltid i 

journaltext och arbetsmaterial makuleras 



4 Grundläggande rutiner för diagnostik av 

nya patienter 


• Inför nybesök bör ifyllt formulär för basuppgifter finnas tillgängligt 

• Diagnostik bör ske enligt DSM IV-TR inkluderande samtliga fem axlar, dock 

skall huvuddiagnos enligt ICD-10 anges för rapport till SoS, inom slutenvård 

samtliga diagnoser för DRG rapportering 

• Den diagnostiska processen startar med en klinisk intervju för att skapa en 

relation och få överblick och kompletteras med relevanta strukturerade 

intervjuformulär eller skattningar 

• Det är ofta lämpligt att tidigt involvera anhöriga för delaktighet och 

heteroanamnestiska uppgifter 

Den initiala bedömningen börjar redan då remissen ankommer. För att rätt patienter skall få 

rätt bedömning krävs att remisserna innehåller tillräckliga uppgifter för att bedömning och 

prioritering skall kunna ske. Förslag till remisstruktur finns i bilaga 1 som bör delges lokala 

remittenter. Därefter bedöms remissen i remissgrupp som bör inkludera läkare, psykolog, 

socionom och sjuksköterska. Beslut om vem/vilka som träffar patienten för bedömning görs 

tillsammans med prioriteringsbedömning. Besluten skall grundas på samverkansavtalet med 

primärvård som definierar specialistpsykiatrins uppdrag och landstingets 

prioriteringsdokument. I första hand skall beslutet grundas på medicinska prioriteringar. 

Utöver remissen bygger sedan bedömningsunderlaget på: 

- insamling av basuppgifter 

- diagnostisk klinisk intervju 

- strukturerade intervju 

- skattningar och testningar 

- heteroanamnestiska uppgifter 

4.1 Insamling av basuppgifter 

En del av de uppgifter som behövs som del av bedömningsunderlaget är av mera faktamässig 

karaktär och kräver inte den personliga värdering av uppgifterna som annars kännetecknar en 

god diagnostisk intervju. Detta gäller till exempel: Social- och ekonomisk situation, studie- 

och yrkesanamnes, alkohol- och drogvanor, innehav av körkort och vapen. Dessa kan med 

fördel utföras innan den egentliga diagnostiska bedömningen. Det kan ske antingen genom att 

formulär för basuppgifter Bilaga 3 skickas ut till patienten som de fyller i innan besöket eller 

genom besök hos vårdpersonal som samlar in fakta systematiskt. I de mera komplicerade fall, 

som ofta förekommer, kan socialutredning hos kurator ingå som. 



VAD HUR INFO 

Inhämtande av basuppgifter Formulär basuppgifter Normalfallet 

Inhämtande av basuppgifter Besök för basuppgifter Dålig patientmedverkan vid 

när dålig följsamhet är 

sannolik 

formulär kan förväntas 

Social utredning Social utredning av kurator Vid komplicerade situationer 

samt då den sociala 

situationen poängteras i 

remissen 

4.2 Diagnossystem 

Idag finns två parallella diagnossystem, DSM IV och ICD 10. ICDs diagnoser utgörs av 

beskrivande text medan DSM IV innehåller operationaliserade kriterier vilket kan göra den 

mer lättanvänd för mer oerfarna diagnostiker. Vid alla tillstånd är det dock viktigt att alltid 

minnas att det krävs att symtomen leder till kliniskt signifikant lidande eller 

funktionsnedsättning för att det skall utgöra en sjukdom. I DSM utgörs kriterierna av de 

symtom som bäst särskiljer olika tillstånd från varandra. Dessa kriterier utgör inte 

nödvändigtvis det vanligaste eller ur patientens perspektiv mest besvärande symtom. Ett 

exempel är ångest vid depression som ej utgör ett kriterium men som ofta plågar patienten 

svårt. Kartläggning av symtom för diagnostik och för behandlingsplanering är därför inte 

nödvändigtvis samma sak. 

4.3 Diagnostisk klinisk intervju 

Grunden för alla psykiatriska bedömningar utgår från anamnes och patientens status så som 

den framtonar i det individuella samtalet. Den diagnostiska bedömningen skiljer sig från 

faktainsamling på så sätt att det material som patienten presenterar måste värderas och ställas 

i relation till de psykiatriska sjukdomar och diagnostiska system som utgör psykiatrins 

kunskapsbas. Denna process förutsätter goda teoretiska kunskaper och tillräcklig erfarenhet 

vilket gör att diagnostik endast skall utföras av personal med tillräcklig formell och reell 

kompetens för detta. I praktiken läkare och diagnostiskt intresserade psykologer samt i vissa 

fall annan personal med psykoterapiutbildning där diagnostiska kunskaper inhämtats. 

Väsentliga punkter finns föreslagna i checklista för anamnes och status, bilaga 2. 

4.4 Strukturerade intervjuer 

Under de senaste åren har strukturerade bedömningar kommit att få ökad aktualitet inom 

psykiatrin. Syftet med dessa är i första hand att hjälpa erbjuda chekliste-liknade instrument i 

syfte att inget relevant skall utelämnas eller missas till exempel i situationer när ett visst tema 

tidigt i samtalet kommer att dominera. Det innebär också en kvalitetssäkring av den 

diagnostiska processen. Sin största nytta gör de strukturerade intervjuerna i processen 

omkring komorbiditet och differentialdiagnostik där det annars kan vara lätt att fastna för det 

som i förstone väcker uppmärksamhet. Där bidrar strukturerade intervjuer tydligt till att inget 

väsentligt utelämnas. Samtidigt bör man alltid minnas att dessa strukturerade instrument 

aldrig ersätter kliniskt omdöme och att de heller inte gör ett differentialdiagnostiskt tänkande 

överflödigt. Strukturerade intervjuer förutsätter, precis som vanliga diagnostiska intervjuer att 

bedömaren har god och tillräcklig kunskap om diagnostik för att kunna värdera svaren. 

Exempel under den grundläggande fasen är M.I.N.I. och SCID I för axel I störningar och 

SCID II för axel II störningar. 



4.4.1 SCID 

SCID är ett semistrukturerat intervjustöd avsett för strukturerad diagnostik på axel I och II 

enligt DSM-IV. Det semistrukturerade förfarandet innebär att det både finns en formaliserad 

struktur i form av färdiga frågor och samtidigt finns det utrymme för intervjuaren att 

komplettera med egna fritt formulerade frågor. SCID utvecklades för att både förbättra den 

diagnostiska reliabiliteten och validiteten genom att underlätta prövningen av DSM-IV 

kriterier och systematiskt efterfråga symptom som annars riskerar att förbises. Studier har 

visat att SCID-diagnostik blir mer precis och uttömmande. En studie gjord av Basco visade att 

den ansvarige klinikern i 50 % av fallen ändrade den farmakologiska behandlingen efter att ha 

tagit del av SCID-diagnostiken. Ett argument emot användandet av semistrukturerade 

intervjuinstrument inom psykiatrin är att de kan betraktas som tidskrävande. Sett ur 

sammanhanget att det inom psykiatrin är vanligt med patienter som har flera års långa 

behandlingskontakter torde ett par timmars strukturerad och noggrann diagnostik vara mer 

resurseffektivt i det långa perspektivet. Detta då diagnosen många gånger har en avgörande 

betydelse för korrekt behandling. 

Inför användandet av SCID rekommenderas att klinikern läser igenom handboken som ingår i 

SCID-paketet. Här nedan presenteras dock en sammanfattning av innehållet i handboken i 

syfte att förhoppningsvis underlätta förfarandet samt presentera viktiga principer vid en SCID 

intervjun. En SCID intervju ska med fördel föregås av en sedvanlig klinisk intervju. 

4.4.2 SCID-I 

SCID –I används som hjälpmedel för att ställa ett antal viktiga axel-I diagnoser, men även 

axel III- och IV diagnostik understöds också på flera sätt i denna intervju. SCID-I finns i både 

en forskningsversion och i en mindre detaljerad klinisk version. Det är den kliniska versionen 

som kommer att beskrivas här. Intervjun omfattar de diagnoser i DSM-IV som är vanligast 

förekommande i klinisk verksamhet och tar vanligtvis mellan 60-90 minuter att administrera. 

I SCID-I ingår följande moduler: 

Förstämningsepisoder 

Psykotiska symptom 

Psykotiska syndrom 

Förstämningssyndrom 

Drogproblem 

Ångestsyndrom och andra störningar. 

SCID I består av en separat intervjumanual innehållande själva intervjufrågorna och ett 

separat intervjuprotokoll. Intervjuprotokollet har följande innehåll: 1) en inledande 

översiktsintervju; 2) protokoll för löpande dokumentation och kodning och 3) 

sammanställning av diagnoser. Även om ovan nämnda moduler är tänkta att gås igenom i 

ordningsföljd, kan intervjuaren ibland ändra ordningen (eller avstå från en eller flera 

moduler). Nedan följer dock en presentation över den tänkta ordningen vid en SCID-I 

intervju. 

4.4.2.1 Inledande översiktsintervju 

SCID-I intervjun inleds med översiktsintervju i intervjuprotokollet. Där finns frågor dels 

kring aktuell och tidigare psykopatologi och dels inriktade på somatisk sjukdom och kring 

eventuella yttre omständigheter som kan ha betydelse i sammanhanget, samt aktuell 

funktionsnivå. Om anamnesen är särskilt komplex kan anamnes översikten i slutet av 

översiktintervjun vara till nytta. 



4.4.2.2 Diagnostisk intervju 

Efter översiktsintervjun övergår klinikern till att ställa frågorna ur intervjumanualen. De 

frågor som inte står inom parantes skall ställas ordagrant till patienten. Frågorna är så 

konstruerade att om patienten faktiskt har symptomet så ska han/hon ganska omedelbart 

känna igen sig och svara ja och kunna ge bekräftande exempel. Tvekar patienten ställer 

intervjuaren en kompletterande fråga som oftast finns angiven i protokollet. Det är kriterierna 

som skall skattas och inte patientens svar på frågorna. Därför räcker oftast inte ett enkelt ja för 

att avgöra om kriteriet är uppfyllt. Vanligen måste man be personen utveckla sitt svar med 

konkreta exempel och specifika detaljer rörande tanke, känsla, handling. I vissa fall kan man 

koda ett kriterium som uppfyllt trots att personen envist förnekar de symptom som beskrivits. 

Nyckelord eller korta meningar, som intervjuaren bedömer är av betydelse, antecknas på 

angiven plats i intervjuprotokollet. 

4.4.2.3 Sammanfattningsprotokollet 

I intervju protokollet finna ett sammanfattningsprotokoll där den slutgiltiga redovisningen av 

intervjun kan göras överskådlig. Den som så önskar kan hoppa över användningen av detta 

protokoll och istället gå direkt till sida 35 i intervjuprotokollet med det multiaxiala 

sammanfattningsformuläret. Där går det också bra att ange diagnoser som inte grundats på en 

SCID-intervju. Dessa sammanfattningsprotokoll kan med fördel arkiveras/scannas in, medan 

intervjuprotokollen vanligen makuleras. 

4.4.2.4 SCID-I I förhållande till M.I.N.I. 

MINI liksom SCID-I är en semistrukturerad intervju av axel-I diagnostik, men innehåller 

även frågor kring Antisocial personlighetsstörning. MINI anses generellt ha en något enklare 

struktur och även som mindre tidskrävande än SCID-I i och med att den är kortare. Bland 

annat avhandlar MINI inte de psykotiska- och förstämningssyndromen i lika detaljerad 

utsträckning som SCID-I. Dock avhandlar MINI ångestsyndromen något mer detaljerat. I 

validerings- och reliabilitetsstudier har man jämfört MINI med SCID-P för DSM-III-R. 

Resultaten av dessa studier visar att MINI har acceptabel validitet och reliabilitet samt kan 

administreras på mycket kortare tid än ovan nämnda instrument. MINI är fritt tillgänglig för 

kopiering och användning för kliniskt bruk inom offentlig sjukvård. 

4.4.3 SCID-II 

SCID-II är också ett semistrukturerat intervjuformulär avsett som hjälpmedel för att ställa 

axel-II diagnoser enligt DSM-IV. God kontroll över axel-I problematik krävs innan axel-II 

diagnostik skall övervägas. Därför är det med fördel som SCID-II intervju föregås av SCID-I 

intervju. Därtill behöver klinikerna ha god kännedom om de specifika 

personlighetsstörningarna. För den oerfarne klinikern så erbjuder SCID handboken en 

grundlig genomgång av kriterierna för var och en av personlighetsstörningarna. 

SCID- II består av en separat intervjumanual innehållande själva intervjufrågorna och ett 

separat intervjuprotokoll. Intervjuprotokollet har följande innehåll: 1) 

sammanfattningsprotokoll för SCID-II; 2) översiktsintervju för personlighetsstörningar; 3) 

redovisningsprotokoll för 12 specificerade personlighetsstörningar, samt 

personlighetsstörning UNS och 4) sammanfattningsprotokoll för personlighetsformulär. 



4.4.3.1 Sammanfattningsprotokollet 

Sammanfattningsprotokollet finns på sid. 1 i det separata intervjuprotokollet. Det är mycket 

viktigt att den slutgiltiga redovisningen av SCID-intervjun blir korrekt och överskådlig. 

Redovisningen i sammanfattningsprotokollet ger en överblick som återspeglar både ett 

kategoriskt och dimensionellt diagnostiskt perspektiv. Man ser lätt vilka diagnoser som är 

uppfyllda enligt SCID-II, men man ser också personlighetsstörningens svårighetsgrad (antalet 

uppfyllda kriterier utöver tröskelnivån) liksom drag av personlighetsstörning (antalet 

uppfyllda kriterier är färre än tröskelnivån). Detta sammanfattningsprotokoll kan med fördel 

scannas in i journalen?? 

4.4.3.2 Översiktsintervju 

Frågorna i denna intervju är av övergripande natur och syftar till att ur olika perspektiv få en 

bild av patientens personlighet. Patientens egen uppfattning, liksom andras uppfattningar 

efterfrågas. Frågorna utforskar också eventuella negativa konsekvenser av patientens sätt att 

fungera. 

Observeras bör dock att översiktsprotokollet ej är tänkt att ensamt värdera generalkriteriet för 

personlighetsstörning utan detta kriterium skall värderas löpande i varje fråga i SCID-II 

intervjun 

4.4.3.3 Diagnostisk intervju 

Liksom i SCID-I så övergår klinikern efter översiktsintervjun i SCID-II till att ställa frågorna 

ur intervjumanualen. De frågor som inte står inom parantes skall ställas ordagrant till 

patienten. Nyckelord eller korta meningar, som intervjuaren bedömer är av betydelse, 

antecknas på angiven plats i intervjuprotokollet. Återigen är det av vikt att betona att det är 

kriterierna som skall skattas och inte patientens svar på frågorna. Vart och ett av de allmänna 

diagnostiska kriterierna/generalkriteriet ska alltid beaktas när man försöker bedöma om ett 

enskilt kriterium skall kodas som uppfyllt eller ej. Detta är av stor vikt i SCID-II intervju då 

generalkriteriet inte värderas på något annat direkt sätt i SCID intervjun. Således är god 

kännedom om de allmänna kriterierna ett måste vid SCID-II intervjun. Vidare krävs att 

patienten ger en övertygande beskrivning eller konkreta exempel i sitt svar, eller om det finns 

övertygande belägg via observationer under intervjun eller via andra informationskällor att 

kriteriet är uppfyllt. 

4.4.3.4 Personlighetsformulär 

Något som är unikt för SCID-II är att det finns ett egenbedömningsformulär kopplat till 

instrumentet, som är tänkt att användas som en screening för att minska tidsåtgången för 

själva intervjun. När sedan intervjun genomförs behöver intervjuaren bara ställa de frågor 

som är kopplade till motsvarande fråga (d v s frågan med samma nummer) som besvarat ”Ja” 

i egenbedömningsformuläret. Personlighetsformuläret är konstruerat för att vara 

överinklusivt, varför en patient som svarat nej i personlighetsformuläret sannolikt kommer 

svar ”nej” om samma fråga läst upp av intervjuaren. Två undantag finns dock och det är när 

1) det finns kliniska hållpunkter för att kriteriet kan tänkas vara uppfyllt och 2) när antalet 

kriterier som kodats som uppfyllt under intervjun endast är ett färre än tröskeln för 

personlighetsstörningen i fråga. Studier har visat att detta formulär har goda screenande 

egenskaper och med fördel kan användas som underlag för strukturerad intervju. Det skall 



dock inte användas som ett självständigt instrument då det är otillräcklig som ensam grund för 

att ställa en personlighetsstörningsdiagnos. DIP-Q är ett kompatibelt alternativ till detta 

personlighetsformulär och anses inte vara lika sensitivt som SCID:s egna 

personlighetsformulär. Nackdelen med DIP-Q är dock att frågorna i detta formulär inte är 

kopplade till frågorna i SCID intervjun, varför klinikern behöver ställa samtliga frågor ur en 

specifik personlighetsstörningsdiagnos om patienten enligt DIP-Q uppfyller kriterierna för 

denna diagnos. 

4.4.3.5 Intervjukällor 

Eftersom ett grundläggande syfte med intervju är att få tillförlitlig information som kan 

prövas mot systemets kriterier så bör intervjuaren använda alla tillgängliga 

informationskällor, så som tidigare journaler, anhöriga, vänner och observationer. Vid 

bedömning av personlighetsstörningar på axel II kan det vara särskilt angeläget att utgå ifrån 

andra informationskällor. Själva intervjun med patienten kanske inte ger mycket ytterligare 

information, då kan man istället använda SCID som en metod att strukturerar upp och 

systematisk redovisa redan existerande information. Även om SCID-II inte konstruerats för 

detta syfte så kan det vara användbart att utgå från manualen under intervju med anhörig. 

4.5 Skattningar och testningar 

Skattningar och testningar kan göras i två principiellt olika syften. För det första som en del 

av den initiala bedömningen där olika instrument kan användas i diagnostiskt syfte eller för 

att skatta symtomnivå. För det andra används skattningsinstrument i uppföljning både på kort 

och lång sikt. Komplexiteten varierar väldigt mellan enkla formulär med ett tiotal 

självskattningssvar till omfattande psykologiska testningsverktyg som tar lång tid och kräver 

speciell utbildning. Alla skattningsskalor och test är skapade i speciella syften och har sina 

specifika användningsområden. Användning kräver därför att den som administrerar testen 

eller skattningsskalorna har tillräcklig kunskap om testens användningsområden, tolkning och 

begränsningar. Vissa test är generella och basala och lämpar sig för rutinbruk på alla patienter 

och vissa, kanske de flest, är riktade mot speciella grupper och administreras vid misstanke 

om speciella tillstånd eller för att bedöma graden när tillstånd diagnostiserats. 

Skälen till att använda psykologiska test är flera, bland dessa bör nämnas 

1. Beskriva aktuell funktionsnivå, inklusive kognitiva förmågor, grad av störning samt 

förmåga till att leva ett självständigt liv. 

2. Bekräfta, förkasta eller modifiera diagnostiska hypoteser som skapats genom mindre 

strukturerade sätt att samla information om patienten. 

3. Identifiera terapeutiska behov och klargöra vad som kan hindra respektive underlätta 

behandlingen. Utifrån detta ge behandlingsförslag och prediktion om 

behandlingsutfall. 

4. Bistå i differentialdiagnostik avseende affektiva, kognitiva och beteendemässiga 

störningar. 

5. Utvärdera behandlingar över tid, dels för att bedöma om behandlingsinterventioner 

varit lyckade, dels för att eventuellt identifiera nya behandlingsbehov. 

6. Riskbedömningar. 



Ett ansvarsfullt testanvändande kräver att klinikern återger testresultaten till patienten på ett 

sätt som denne kan förstå. Vidare bör en distinktion göras mellan testanvändande och en mera 

övergripande psykologiskutredning, där flera informationskällor utöver testresultat, integreras 

för att besvara diagnostiska frågeställningar. 

Vid användning av självskattningsinstrument bör klinikern vara medveten om, att dessa visar 

medvetna aspekter om det egna fungerandet som patienten förmedlar. Detta medför att 

patienten kan ha svårt att ge beskrivningar av avvikande tankemönster och känslomässiga 

reaktioner som inte är uppenbara för patienten själv. Patienten kan tveka inför att tillstå 

negativa beskrivningar av sig själv, något som kartläggs i flera självskattningar. 

Test eller skattningsskalor som används rutinmässigt bör vara väl validerade och rikta sig mot 

problematik som är vanlig eller är angelägna att inte missa och också begränsade till sin 

omfattning för att vara praktiskt genomförbara. Problematik av den karaktären inom 

psykiatrin är missbruk och affektiva symtom samt suicidalitet. 

4.6 Heteroanamnestiska uppgifter 

Inte sällan har psykiatriska patienter svårt att själva både se och redogöra för sin egen 

problematik. Detta kan uppstå i skilda situationer, allt från depressioner där hämning 

begränsar kommunikationen till andra tillstånd där sjukdomsinsikten utgör hindret. Anhöriga 

har därför ofta nyttig information att tillföra både när det gäller symtom men också 

funktionsnivå som patienten ibland själv kan ha svårt att redogöra för. Vid till exempel 

neuropsykiatriska tillstånd där en retrospektiv genomgång av barndomsanamnes är obligat 

kan heteroanamnesen knappast undvaras. Ett ytterligare skäl att engagera anhöriga är att 

minska stress och öka delaktigheten i kommande behandlingar. 

4.7 Bedömningssituationer 

Bedömningar sker också i en rad olika situationer. Beroende på situation kan olika krav 

ställas på utfallet. I princip kan bedömningar ske i planerade situationer, i akuta situationer 

och som direkta och indirekta konsultationer. 

Högst krav kan ställas i planerade situationerna, i praktiken nybesök. I dessa lägen bör man 

sträva efter en optimal bedömningssituation vad gäller både fysisk miljö och förutsättningar i 

övrigt. I akuta situationer måste ofta bedömningen med nödvändighet inriktas på de mest 

väsentliga aktuella problemen och stor hänsyn tas till exempelvis risk- och säkerhetsaspekter 

för såväl personal som patient. Detta kan begränsa kvalitén på uppgifterna i det akuta läget 

vilket man bör vara uppmärksam på i efterskedet. Kompletteringar kan oftast behöva göras. 

I konsultationssituationen som ofta äger rum inom somatisk vård bör man sträva efter att 

patienten skall vara tillräckligt vaken för att en psykiatrisk bedömning skall gå att genomföra 

på ett adekvat sätt samt att bedömningen kan ske i relativ ostördhet. 

En specialsituation är indirekta konsultationer där annan vårdpersonal konsulterar psykiatrins 

personal angående handläggning. Även i dessa fall är en god dokumentation nödvändig om 

diskussionen förs på individnivå. Dels för att efterföljande personal skall kunna se vad som 

gjorts och dels för att säkerställa spårbarhet. Denna bör innehålla vilka uppgifter som givits 

och arten av råd som givits. Båda parter bör dokumentera och patienten bör i alla identifierade 

fall informeras om att kontakt tagits. 

4.8 Sammanfattning 

Diagnostik och utredning är en komplicerad process. Den är beroende av att vi har tillräckligt 

goda förutsättningar i form av kunskap, relationsfärdigheter och fysisk miljö. En 



grundläggande förutsättning för god utredning och efterföljande behandling är att vi lyckas 

etablera en god kontakt med patienten och anhöriga. Därefter krävs en ofta multiprofessionell 

utredning som är tillräcklig för att alla väsentliga problemområden och resurser skall 

kartläggas tidigt. Utredningen bygger på en kombination av ostrukturerade samtal och 

strukturerade former för kunskapsinhämtning. När vården sker planerat kan större krav ställas 

medan man i den akuta situationen måste fokusera på det basala och det är då väsentligt att 

detta noteras så att inte ofullständiga akuta diagnoser lever kvar utan att kompletteras. 

Strukturerade intervjuer har många fördelar, särskilt att inga väsentliga delar utelämnas om 

det finns iögonenfallande problematik. Dock kräver alla former av skattningsformulär och 

intervjuer att skattaren har tillräckligt kunskap om användningsområde och potentiella 

fallgropar. 



5 Diagnostik av axel I 


• Överväg tidigt om symtomen kan förklaras av somatisk sjukdom, oönskade 

läkemedelseffekter eller droger 

• Diagnostik av axel I startar med en klinisk översiktsintervju som med fördel 

kompletteras med strukturerad intervju med M.I.N.I. eller SCID I. 

• Diagnosen bör kompletteras med en bedömning av tillståndets svårighetsgrad 

• Tänk på sjukdomsförloppets avgörande betydelse vid differentialdiagnostiska 

och komorbida frågeställningar 

I axel I ingår kliniska störningar det vill säga alla mentala störningar utom 

personlighetsstörningar och utvecklingsstörning. 

Frågan om vilken eller vilka axel I störningar som föreligger är oftast den frågeställning som 

är i fokus vid remittering till psykiatrin. Fastställandet av axel I diagnos innebär en process av 

både differentialdiagnostik och kartläggning av komorbiditet. Ibland kan det vara avgörande 

för behandlingen att fastställa om det rör sig om en av två olika sjukdomar som till exempel 

vid frågan om det är en psykossjukdom eller en bipolaritet som förklarar ett psykotiskt 

tillstånd. Vid andra tillstånd är förekomsten av eventuell samsjuklighet avgörande, som till 

exempel att konstatera att det inte bara rör sig om en depression utan också ett samtidigt 

alkoholberoende. Det är också viktigt att patienten ej har ett uttalat pågående missbruk eller 

beroende då diagnostiken i sådana fall ofta kan bli mycket svår för att inte säga omöjlig. Vid 

misstanke om missbruk/beroende måste därför nödvändiga åtgärder för att utreda detta göras 

först om diagnostiken skall bli tillförlitlig. 

5.1 Övergripande synpunkter på axel I diagnostik 

Den kliniska diagnostiken kan göras ostrukturerad eller strukturerad. Med det senare menas 

att diagnostiken gör med hjälp av ett oftast, semistrukturerat formulär som M.I.N.I. eller 

SCID I. Fördelen med strukturerade instrument är att inga viktiga områden kan glömmas bort 

men det kan också göra intervjun mera tidskrävande och kanske inte lika naturlig. 

Användningen av diagnosinstrument kräver träning så att bedömaren är bekant med 

materialet. 

Oavsett hur diagnostiken bedrivs kan ett formulär aldrig ersätta en tränad kliniker. 

Diagnostikern måste kunna värdera de symtom patienten uppger och de tecken som kan 

iakttas utifrån tillräckliga kunskaper om psykiatriska sjukdomar. Det är av avgörande vikt att 

frågor kan göras begripliga för patienten och att svaren kan värderas utifrån klinisk 

signifikans. 

Vissa sjukdomar kan vara av den karaktären att patienten inte uppger dem spontant. Det gäller 

särskilt vid missbruk och beroende, tvångssyndrom, psykotiska symtom och ätstörningar. 

Därför kan det vara lämpligt att även den som ej använder strukturerade interjuver inkluderar 

rutinfrågor om dessa tillstånd under någon del av den diagnostiska processen. 

Vid många psykiatriska tillstånd är förloppet av avgörande betydelse, som vid till exempel 

schizofrena syndrom och bipolaritet. Tidigare sjukdomsepisoder bör därför alltid efterfrågas, 

även om det ligger långt tillbaka. Även hereditet kan ge viktiga diagnostiska ledtrådar. Frågor 

om sjukdomstillstånd hos anhöriga måste oftast vara mycket precisa för få fram all relevant 

information. 



5.2 Diagnostika instrument 

Vid val av strukturerade instrument finns I-dagsläget två tillgängliga instrument som ger 

väsentligen samma information, M.I.N.I. och SCID I. Valet mellan dem är främst en smaksak. 

SCID I är kommersiellt tillgängligt medan M.I.N.I. finns tillgängligt via Plexus i pdf format. 

Båda kräver att intervjuaren är välbekant med materialet och har god klinisk kunskap gällande 

aktuella diagnoser. 


Axel I diagnostik är en process som handlar om att kartlägga och utesluta. Andra förklaringar 

till symtomen än psykisk sjukdom måste tidigt uteslutas. Därefter handlar den diagnostiska 

processen om att kartlägga väsentliga diagnoser och funktionsnedsättningar, överväga vilken 

problematik som är den mest väsentliga och vilka diagnoser som utesluter varandra. Axel I 

diagnostiken görs med fördel strukturerat med hjälp av M.I.N.I. eller SCID I. Den förra har 

fördelen att vara enklare och därmed mindre tidskrävande men samtidigt något mindre 

noggrann. Om inget strukturerat instrument används är det nödvändigt att klinikern har ett 

system av screeningfrågor för att inte missa väsentliga delar. 

VAD HUR INFO 

Ostrukturerad intervju Glöm inte rutinfrågor enligt 

ovan 

Klassisk klinisk intervju, 

ställer stora krav på erfarenhet 

för att viktiga tillstånd inte 

skall förbises 

Strukturerad axel 1 diagnostik M.I.N.I eller SCID I Ger större sannolikhet för att 

inga väsentliga diagnoser 

missas. M.I.N.I enkelt men 

något mindre tillförlitligt. 

SCID I är mer omfattande och 

komplicerat men mer reliabelt 

vid affektiva tillstånd 

5.4 Utredning vid misstanke om affektivsjukdom 


• Vid varje fall av affektiv sjukdom skall Hb, el-status, thyroideafunktion och 

kalcium vara kontrollerat 

• Screening frågor eller formulär gällande bipolaritet skall alltid ingå, om 

formulär används rekommenderas i första hand MDQ 

• Vid misstanke om bipolaritet rekommenderas heteroanamnes 

• Depressionsgraden bör skattas med MADRS eller MADRS-S 

• Genomför alltid suicidrisk bedömning 

5.4.1 Inledning 

Depression och bipolär sjukdom är båda folksjukdomar. Vid en viss tidpunkt uppfyller mellan 

4 och 10 procent av den vuxna befolkningen kriterier för egentlig depression. I en amerikansk 

studie från 1994 anges cirka 17 % av befolkningen ha haft en depression någon gång i livet 



(livstidsprevalens) och cirka 10 % under det senaste året, den svenska Lundbystudien anger 

ännu högre siffror. 

Insjuknande i en depression innebär hög risk att återinsjukna. Risken för återfall efter första 

insjuknandet är ungefär 50 % inom två år, 60 % inom fem år och 80 % under patientens 

återstående livstid. Cirka 10–20 % av patienterna löper risk att utveckla ett kroniskt depressivt 

tillstånd som varar mer än två år. 

Huvudkategorierna av förstämningssjukdom i DSM-systemet är Depression (unipolär), 

Bipolärt syndrom samt Dystymi, Bipolär II och Cyklotymi. 

Depression är ett mycket vanligt tillstånd som ofta komplicerar andra psykiatriska diagnoser. 

Det är därför viktigt att till alla psykiatriska patienter ställa screeningfrågor rörande 

stämningsläge, glädjeämnen, ork, aptit och sömn för att fånga diagnosen. 

5.4.2 Egentlig depression 

Depression är ett vitt begrepp - från en beskrivning av normal nedstämdhet till egentliga 

depressioner av varierande svårighetsgrad. Det är ett mycket vanligt tillstånd. 

De kriterier som normalt används för att definiera sjukdomstillståndet depression innehåller 

en beskrivning av dels ett tidsförlopp, två veckor för egentlig depression samt en lista på nio 

kriterier där patienten skall uppfylla minst fem. I kriterierna enligt DSM-IV måste något av de 

två första alltid finnas: 

1) Nedstämdhet under större delen av dagen så gott som dagligen. Obs: Hos barn och 

ungdomar kan irritabilitet förekomma. 

2) Klart minskat intresse för eller minskad glädje av alla eller nästan alla aktiviteter 

3) Betydande viktnedgång (utan att avsiktligt banta) eller viktuppgång 

4) Sömnstörning (för lite eller för mycket sömn nästan varje natt). 

5) Psykomotorisk agitation eller hämning 

6) Svaghetskänsla eller brist på energi så gott som dagligen. 

7) Känslor av värdelöshet eller överdrivna eller obefogade skuldkänslor 

8) Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga eller obeslutsamhet 

9) Återkommande tankar på döden återkommande självmordstankar, gjort eller planerat 

självmordsförsök. 

Hos vissa patientgrupper finns det dock skäl att särskilt beakta och uppmärksamma vissa 

symptom: 

- Hos ungdomar framträder ofta irritabilitet mer än nedstämdhet. Trötthet och ökat 

sömnbehov är också relativt sett vanligare hos unga människor än hos vuxna 

deprimerade. 

- Äldre deprimerade individer har ofta mer av kognitiva symtom och 

somatiseringstendens eller hypokondri. 

- Deprimerade män uppvisar inte alltid typiska depressionssymtom utan de kan döljas 

av missbruk samt aggressivitet/impulsgenombrott. 

5.4.3 Bipolär I 

För diagnosen Bipolär I krävs en manisk episod någon gång i livet. En mani är en mycket 

tydlig sjukdomsepisod som pågår minst en vecka och som regel kräver heldygnsvård och är 

av psykotisk grad. Depressioner brukar långsiktigt vara det dominerande subjektiva besväret. 



5.4.4 Bipolär II 

För diagnosen Bipolär II krävs dels en episod av egentlig depression, dels en episod av 

hypomani på minst fyra dagar. Symtomen vid hypomani är samma som vid mani, men är 

lindrigare och funktionen är inte försämrad, ofta snarare förbättrad. Diagnosen bipolär II är 

avgörande för att patienten skall få rätt behandling men är lätt att förbise då patienterna sällan 

rapporterar hypomanier spontant. 

5.4.5 Speciella varianter av bipolär sjukdom 

Bipolär depression: är ett begrepp som kommit att användas under senare tid. Dessa skiljer 

sig egentligen inte från andra depressionsepisoder, utöver att atypiska symtom är vanligare, 

men förekommer inom en bipolär sjukdom och kan därför kräva annan behandling. 

Blandepisod: Mani/hypomani och depression kan föreligga samtidigt, vilket kallas 

blandepisod (”mixed affective episode”) 

Rapid cycling (kort svängningsmönster): Om en person med bipolär sjukdom under 12 

månader har minst fyra episoder av mani/hypomani eller depression används benämningen 

”rapid cycling”. 

Under senare år har en mer utvidgad diagnostik av bipolära tillstånd lyfts farm som dock inte 

överensstämmer helt med DSM IV. Akiskal och Pinto (1999) har föreslagit ytterligare 

diagnoser utöver Bipolär I och II: 

Bipolär II½: Depressioner och cyklotymi 

Bipolär III: Omslag till hypomani vid behandling med antidepressiva 

Bipolär IV: Hypertymt temperament med depressioner 

5.4.6 Dystymi 

Dystymi lätt till måttligt uttalad kronisk nedstämdhet, som inte uppfyller de fulla kriterierna 

för egentlig depression, men där den drabbade kontinuerligt mer än två år har upplevt 

åtminstone två tydliga depressionssymtom 

5.4.7 Förloppsdiagnostik 

Vid diagnostik av affektiva sjukdomar är förloppet ofta avgörande för rätt diagnos. För att 

ställa en bipolär diagnos är det till exempel nödvändigt att identifiera förekomsten av både 

maniska/hypomana och depressiva skov. I DSM finns följande specifikationer att göra. 

1. Kronisk: kriterierna är uppfyllda i mer än två år för en episod 

2. Återkommande: med fullständig remission mellan episoder 

3. Återkommande: utan fullständig remission mellan episoder. Förutsätter att 

perioden börjat med depression och inte dystymi 

4. Återkommande: med dystymi. Om episoden börjat med dystymi. Kan 

förekomma med eller utan perioder av remission. 

5. Med korta svängningsperioder: mer än fyra episoder per år 

6. Årstidsrelaterat mönster 

5.4.8 Diagnostik av affektiva tillstånd 

Diagnostik av depression och bipolära tillstånd görs lämpligen med hjälp av DSM IV. Ett 

alternativ kan vara att använda en strukturerad intervju som den affektiva delen av SCID eller 

M.I.N.I. Det senare har fördelarna att det är enklare till sin struktur, mindre tidskrävande och 

fritt tillgänglig för kopiering och användning för kliniskt bruk inom offentlig sjukvård varför 

M.I.N.I. i första hand rekommenderas. 



5.4.9 Somatisk bedömning 

Somatiska differentialdiagnoser är angelägna att utesluta vilket innebär att vid alla affektiv 

tillstånd bör ett minimum av somatisk utredning göras innefattande Hb, elektrolyter, 

thyroideaprover och om patienten är äldre även kalcium. 

5.4.10 Skattning av graden av depression 

När diagnosen fastställs bör en skattning utföras för att mäta graden av depression. En sådan 

mätning ligger också till grund för uppföljning. Vid kliniken rekommenderas MADRS 

(Montgomery Åsberg Depression Rating Scale). MADRS är i sig ingen diagnostisk skala. 

Diagnostiken måste ske i enlighet med operationella kriterielistor, vilket är något annat än att 

mäta svårighetsgraden. 

MADRS innehåller 10 variabler och överensstämmer till stor del med DSMs kriterier. 

Variablerna har inkluderats i skalan på basis av sin representativitet för depression samt sin 

känslighet för behandlingseffekter. Ett undantag är ångest som inte finns med bland de nio 

symtomen i DSM-IVs A-kriterium men som är inkluderat i MADRS och ofta av stort intresse 

för behandlingsplaneringen. Vi rekommenderar att en MADRS skattning görs i samband med 

den diagnostiska intervjun. MADRS finns även i en variant med nio items för självskattning, 

MADRS-S. Det kan finnas vinster med att första gången låta patienten fylla i MADRS-S 

samtidigt som en MADRS genomförs för kalibrering då vissa patienter, särskilt de med 

kluster B personlighetsstörning tenderar att skatta sig själva högre en än van skattare. 

Ett alternativ till MADRS-S är BDI (Beck Depression Inventory) som innehåller 21 

självskattade variabler och som för vissa patienter kan vara enklare att fylla i än MADRS. 

BDI omfattas dock av copyright medan MADRS-S kan kopieras och användas fritt. 

5.4.11 Övriga utredningar 

Vid diagnostik och bedömning av depressioner är det också alltid väsentligt att värdera: 

- Det långsiktiga förloppet med särskilt fokus på tidigare depressions eller 

hypomana/maniska perioder för diagnostik av eventuella bipolära tillstånd. 

- Hereditet 

- Suicidrisk bedömning innefattande även tidigare tankar och handlingar. 

- Förekomsten av missbruk. 

- Förekomsten av psykotiska symtom 

- Läkemdelsanamnes ur flera perspektiv. Finns läkemedel som kan utlösa eller förvärra 

affektiva tillstånd? Vad har patienten tidigare svarat respektive inte svarat på för 

behandling? 

5.4.12 Differentialdiagnostiska överväganden 

Diagnostiken kompliceras också av att flera andra tillstånd kan utgöra både komorbida 

tillstånd och/eller differentialdiagnoser som är väsentliga att överväga. Dessa är maladaptiva 

stressreaktioner, personlighetsstörningar, ångestsyndrom, dystymi, cyklotymi och 

schizoaffektiv störning. Depressioner förekommer också ofta hos patienter med missbruk och 

begynnande demens. 

Maladaptiva stressreaktioner: dessa tillstånd beror på direkta psykosociala händelser och 

fyller inte kriterierna för egentlig depression. 

Personlighetsstörningar: depressioner och dystymi uppstår ofta som en komplikation till 

personlighetsstörningar. Personlighetsstörningar kan också te sig som depressiva tillstånd. 

Vid till exempel emotionellt instabil personlighetsstörning är depressiva perioder som dock 

ofta är kortvariga. Schizoida, schizotypal och fobiska personlighetsstörningar kan också ha 

mycket av den passivitet och brist på energi som kännetecknar depression. 



Ångestsyndrom: depressioner uppstår ofta som en komplikation till ångest. Depressioner med 

hög grad av oro kan likna GAD. Kombinationen OCD och depression är särskilt vanlig. Ett 

special fall är den äldre benämningen pseudoneurotisk depression som beskriver 

depressionsepisoder som tar sig uttryck som ett ångestsyndrom. Till skillnad från egentliga 

ångestsyndrom är debuten ofta senare och svaret på antidepressiva eller ECT ibland tydligare. 

5.5 Diagnostik av bipolära tillstånd 

Vid alla depressioner och maniforma tillstånd bör övervägande om eventuell bipolaritet göras. 

Diagnosen ställs även här med hjälp av DSM IV, SCID eller M.I.N.I. men då diagnosen här 

ibland kan vara svårare finns några diagnostiska hjälpmedel att ta till. Heteroanamnesen kan 

vid bipolära tillstånd vara avgörande då patienterna själva kan ha mycket svårt att rapportera 

hypomanier. HCL -32 är en validerad screeningskala i självskattningsformat som kan delas ut 

före eller under konsultationer för att undersöka förekomst av hypomanier och 

spektrumtillstånd. MDQ är ett annat enkelt formulär som innehåller 13 frågor om maniska 

symtom och där en enkel rättning finns. Inget av dessa instrument räcker dock för diagnostik. 

Ett instrument som heter bipolarity index innebär att sätt att kvantifiera ”graden” av bipolariet 

genom att man poängsätter ett flertal aspekter av den bipolära sjukdomsbilden. Bipolarity 

index ger en poäng mellan 0-100 men har inget tydligt cut-off värde för när bipolaritet anses 

föreligga utan kan främst sägas utgöra en slags sannolikhet för bipolariet. Bipolarity index 

finns ännu inte tillgängligt på svenska utan bara på engelska. Graden av mani kan mätas med 

hjälp av YMRS (Young Ziegler Mania Rating Scale) som är en intervjuskala med 11items 

och som mäter graden av mani på skalan, hypomani-mani-svår mani. 

5.5.1 Differentialdiagnostik 

Tillstånd som är viktiga att överväga är ADHD, emotionellt instabil personlighetsstörning, 

unipolära depressioner och drogutlösta tillstånd. Vid tidig debut av bipolär sjukdom är 

samsjukligheten med ADHD mycket stor. Det vanligaste misstaget är kanske att misstolka 

bipolära tillstånd som unipolära om hypomana episoder missas. Som alltid är en noggrann 

genomgång av förloppet nödvändig och anhöriganamnes ofta avgörande. 




De affektiva sjukdomarna innefattar i grova drag depressionsjukdomar och bipolaritet. Vad 

gäller dessa sjukdomar måste alltid en underliggande somatisk orsak uteslutas. Om 

problematiken debuterar med mani är diagnostiken ofta lätt. Vid depressions debut är det 

viktigt att omedelbart kartlägga utlösande faktorer och samsjuklighet. Vid affektiva tillstånd 

är själva diagnostiken av själva tillståndet inte så komplicerat vilket gör att komorbiditet kan 

förbises. Detta motiverar att en strukturerad diagnostik används. Därefter krävs en noggrann 

genomgång av förloppet för att identifiera eventuell bipolaritet. Självskattning kan användas, i 

första hand rekommenderas MDQ. Behandlingen styrs även av tillståndets svårighetsgrad. En 

bedömning eller skattning av graden skall därför alltid göras, detta är även viktigt för att 

kunna utvärdera och följa tillståndet över tid. Förslagsvis används MADRS eller dess 

självskattningsvariant. 

VAD HUR INFO 

Diagnos DSM/SCID/MINI Strukturerade diagnostiska 

metoder 

Misstanke bipolaritet MDQ/HCL-32 Självskattningsformulär för 

screening av bipolär sjukdom 

Somatisk utredning Hb, el-status, Thyr-profil (Ca) Minimiutredning för alla 

patienter med nydebuterad 

affektiv sjukdom 

Grad av depression, skattning MADRS Skattningsskala för 

depression med 10 items 

Grad av depression, MADRS-S/BDI Självskattningsskala för 

självskattning 

depression med 9 items 

Grad av mani YMRS Skattningsskala för grad av 

mani 



5.7 Utökad utredning vid misstanke om ångestsyndrom 


• Uteslut somatisk sjukdom om så inte redan gjorts 

• Överväg alltid effekt av läkemedel och/eller droger 

• Beakta att komorbiditet är mycket vanligt vid ångestsyndrom 

• Svårighetsgraden kan med fördel skattas med syndromspecifika 

skattningsskalor 

5.7.1 Utredning vid misstanke om ångestsyndrom 

Ångestsjukdomar är den vanligaste formen av psykisk störning och förekomsten är cirka 7 

procent av befolkningen vid en given tidpunkt (Regionalt Vårdprogram – Ångestsjukdomar, 

2003). Det som klassificeras som ångestsjukdomar är generaliserat ångestsyndrom, 

paniksyndrom, social fobi, tvångssyndrom, posttraumatiskt stressyndrom, och specifika fobier 

(American Psychiatric Association, 1994). Utvecklingen av ångestsjukdom föregås troligtvis 

av en serie psykologiska och sociala belastningar i kombination med biologisk sårbarhet. 

Ångestsjukdomar tenderar att bli kroniska utan adekvat och tillräcklig behandling. Enligt de 

senaste befolkningsstudierna beräknades livstidsprevalens för ångestsyndrom till över 30 % 

för kvinnor och 20 % för män. Diagnostiserings –och behandlingsfördröjning kan leda till 

ökad risk för att utveckla missbruk, depression och suicidförsök. Vissa typer av 

ångestsjukdomar medför också hög och onödig konsumtion av somatisk vård. Syftet med 

nedan angivna riktlinjer är att det både ska utgöra en gemensam grund, samt fungera som ett 

redskap för att underlätta och förbättra diagnostiken av olika ångestsyndrom, vilket i sin tur 

har implikationer för val av behandlingsåtgärder. Att korrekt identifiera förekomsten av 

ångestsyndrom är av särskild vikt då det i dagsläget finns effektiva behandlingsmetoder för 

dessa. Alla patienter ska initialt bedömas för medicinsk och psykologisk behandling och 

utifrån behovet av omvårdnad. När patienten uppfyller diagnoskriterierna för specifika 

ångesttillstånd ska en bedömning göras angående den lämpligaste behandlingen 

5.7.2 Allmänna riktlinjer vid diagnostik av ångestsyndrom 

5.7.2.1 Utredning och Diagnostik 

Diagnostik av ångestsyndrom görs lämpligen med hjälp av DSM-IV. Bedömningen bör 

innehålla både klassisk, klinisk intervju och strukturerad intervju med MINI eller SCID-I. 

MINI och SCID-I är båda semistrukturerade intervjuer som utgår från de psykiatriska 

diagnoserna på axel I i DSM-IV. V.g. se kapitel för administrering av SCID och MINI. Den 

semistrukturerade intervjun bör alltid föregås av en vanlig klinisk intervju. Vid denna behöver 

klinikern ha som regel att screena för de olika specifika ångestsyndromen. V.g. se nedan 

föreslagna screeningfrågor, samt även bilaga 4. Skattningsskalor kan vara ett komplement i 

det diagnostiska arbetet, dock är de flesta skattningsskalor utformade för att ge ett mått på 

symptomdjup och är därför lämpligast att användas för utvärdering av behandling. 

5.7.2.2 Somatisk bedömning 

Vid den initiala bedömningen bör man om så inte gjorts utesluta misstanke om somatisk 

sjukdom så som thyreoideasjukdom, hjärtsjukdom och hypertoni, diabetes, anemi, o s v. 



Dessutom kan en rad farmaka framkalla ångest t ex: amfetamin, antikolinergika, digitalis, 

levodopa, neuroleptika, bronchodilatatorer, koffein, tyroideahormoner, SSRI osv. 

5.7.2.3 Differentialdiagnostik/komorbiditet 

Gemensamma bakomliggande orsaksfaktorer för ångest- och affektiva sjukdomar förklarar 

hög frekvens av komorbiditet. Ångest är ett vanligt delfenomen i många psykiatriska 

syndrom. Ångestsyndrom ackompanjeras ofta av andra ångestsyndrom, men även av 

depression och missbruk. Skaffa dig en noggrann anamnestisk helhetsbild. SCID-I och MINI 

underlättar arbetet med att utesluta eller inkludera andra psykiatriska axel I diagnoser. 

Samtliga fem axlar inom DSM-IV bör värderas. Dock bör eventuella diagnoser på axel I vara 

under god kontroll när bedömning av axel II problematik genomförs. 

5.7.3 Checklista för bedömning av ångestsyndrom 

1. Klassisk klinisk bedömning, innehållande screeningfrågor för de olika 

ångestsyndromen. V.g. se bilaga 4 

2. Om så inte gjorts - uteslut somatiskt sjukdom. 

3. M.I.N.I/SCID-I för strukturerad diagnostik och som hjälpmedel för överväganden 

kring differentiala/komorbida diagnoser på axel I 

4. Syndromspecifika skattningsskala/or för mått på symptomdjup. V.g. se 

sammanfattningstabell 

5. Föreligger missbruk eller suicidrisk 

6. Uppfyller patienten kriterierna för personlighetsstörning 

7. Uppfyller patienten kriterierna för neuropsykiatrisk diagnos 

Nedan följer en kortfattade beskrivning av de olika ångestsyndromen (specifika fobier 

undantaget), förslag på screenande frågor i den kliniska intervjun, mer specifik 

differential/komorbiditet diagnostik, samt förslag på skattningsskalor för att få ett mått på 

symptomdjup. 

5.7.4 GAD 

GAD är en vanligt förekommande sjukdom som kännetecknas av överdriven rädsla och oro 

inför ett antal aktiviteter eller händelser. Ångestsymptom så som muskelspänningar, 

koncentrationssvårigheter, irritation, minskad energi, rastlöshet, sömnproblem skall finnas. 

Patienterna utvecklar också ofta en oro för själva oron. Enligt olika epidemiologiska källor 

har GAD en livstidsprevalens på mellan 4 % och 7 %, medan punktprevalensen i allmänna 

befolkningsstudier ligger på 1,5 % till 3 %. 

5.7.4.1 Utredning och diagnostik 

Patienter med GAD söker ofta för att få hjälp med värk, trötthet och sömnsvårigheter, vilket 

sannolikt förklaras av besvärens somatiska karaktär. Till följd av den höga samsjuklighet som 

finns för GAD är en eller flera noggranna kliniska intervjuer motiverade. Tecken på andra 

tillstånd behöver övervägas och eventuellt uteslutas innan en GAD-diagnos fastställs. 

• Screeningfrågor för GAD: 

1. Oroar du dig onödigt mycket för bagateller? 

2. Är du ständigt oroad? 

3. Är du kroppsligt spänd nästan varje dag? 



Om patienten svarar ”ja” på någon av ovanstående frågor bör klinikern gå vidare med: 

• Differentialdiagnostik (SCID I) och fortsatt intervju med fokus på GAD 

• Skattning- och självskattningsinstrument, så som PSWQ, Penn State Worry 

Questionnaire. 

5.7.4.2 Differentialdiagnostik 

Vid flertalet psykiatriska diagnoser kan ångestfenomen vara mycket uppenbara inslag men 

bör inte föranleda diagnosen ”generaliserat ångestsyndrom” med mindre än att det kan 

fastställas att ångesten uppträder oberoende från övriga diagnoser. Diagnosen bör alltså endast 

komma i fråga om tyngdpunkten i patientens ängslan och oro helt går utöver vad som är 

kännetecknande för annan diagnos eller ett annat ångestsyndrom. T.ex. ska oron inte bara 

hänga samman med att få en panikattack (paniksyndrom), främst ge upphov till ritualer 

(tvångssyndrom), vara knuten till starka genansreaktioner inför att uppträda inför publik 

(social fobi), innebära fruktan att få/ha en allvarlig sjukdom (hypokondri) eller yttra sig som 

ångest i samband med någon annan specifik företeelse (specifik fobi). Vid kardiovaskulära, 

endokrina, metaboliska och respiratoriska sjukdomstillstånd medföljer oftast olika varianter 

av ångestsymtom som påminner om det generaliserade ångestsyndromet. 

5.7.4.3 Samsjuklighet 

Gad har ofta visat sig ackompanjera andra ångestsyndrom, depression och missbruk. GAD 

visar sig således ofta inte som ett ensamt ångestsyndrom. Vad gäller depression så kan GAD 

vara primär till denna eller ha utvecklats parallellt eller som en följd av depression. 

Somatiseringssyndrom och stressrelaterade psykiatriska störningar samt 

personlighetsstörningar såsom fobisk och emotionellt instabil personlighetsstörning är några 

vanliga psykiatriska diff./komorbiditet diagnoser. För att ställa axel II diagnoser bör dock 

diagnos på axel I var väl kontrollerad. V.g. se avsnittet för axel II diagnostik. 

5.7.5 Paniksyndrom och agorafobi 

Paniksyndrom kännetecknas av återkommande panikattacker, en bestående rädsla för att få 

ytterligare attacker samt en väsentlig beteendeförändring på grund av attackerna. De 

dominerande symtomen i panikattacker är hjärtklappning, kvävningskänslor, yrsel, 

overklighetskänslor, ofta förenade med rädsla för att dö, att förlora kontrollen eller att bli 

psykiskt sjuk. Epidemiologiska studier visar att ca 3 % av befolkningen riskerar att någon 

gång under livet drabbas av ett behandlingskrävande paniksyndrom. Agorafobi betecknar det 

undvikande av platser och situationer som utvecklas som antingen en direkt konsekvens av 

eller rädsla för att utveckla panikattacker. Agorafobi utvecklas hos ca hälften av personer som 

drabbas av paniksyndrom. Typiska situationer som utlöser panikattacker och som sedermera 

undviks är affärer, kollektiv trafik, platser med folkträngsel. 


Den drabbade betonar mer eller mindre medvetet de symtom som oroar mest, för många är 

det hjärtklappningen, för andra kan det vara yrseln, Upp till en fjärdedel av de patienter som 

söker läkare för oklara bröstsmärtor och hjärtklappning har paniksyndrom. 

• Screening fråga för paniksyndrom: 

Har du upplevt avgränsade perioder, från sekunder till minuter, av överväldigande panik 

eller rädsla och som åtföljs av hjärtklappning, andnöd eller yrsel? 



• Screening fråga för agorafobi: 

Är du rädd för att befinna dig i situationer som kan vara svåra att lämna vid en 

panikattack, till exempel en kassakö, en buss eller ett biobesök? Undviker du sådana 

situationer eller härdar ut med stort obehag? 

Om patienten svarar ”ja” på någon av ovanstående frågor bör klinikern gå 

vidare 

• Differentialdiagnostik, samt komorbiditet (SCID I) fortsatt intervju med fokus på 

paniksyndrom och agorafobi 

• Somatisk anamnes och status genomförs inledningsvis. Vid oklara symtom eller sen 

symtomdebut ökar indikationen för komplettering av utredningen med blodprov, EKG 

och PEF-mätning. Utöver detta bör den somatiska utredningen inte drivas vidare om 

inte avvikande symtom klart motiverar detta då det riskerar att öka patientens oro och 

främja en utveckling av sekundär hypokondri. 

• Förslagsvis symptomskattning med formulär ACQ/Agoraphobic cognitions) och/eller 

BSQ (Body sensations Questionnaire för paniksyndrom och MIA (mobility inventory 

for agoraphobia) för agorafobi. 


Psykiatriska tillstånd som kan förväxlas med paniksyndrom är exempelvis social fobi. Det 

som skiljer dem åt är dock att vid social fobi så är ångesten alltid bunden till situationer där 

individen är, eller upplever sig vara, utsatt för granskning. Stark ångest av attackkaraktär kan 

ingå i en akut stressituation, posttraumatiskt stressyndrom, specifika fobier, depressiva 

syndrom, psykotiska syndrom, abstinensreaktioner och som en rent toxisk effekt av nikotin 

och koffein. Somatiska tillstånd som kan likna paniksyndrom är främst hjärtsjukdomar 

(infarkt, rytmrubbningar), endokrinologiska sjukdomstillstånd (hypoglykemiattacker, 

feokromocytom, hyperthyroidism) och neurologiska sjukdomar (vestibulär yrsel). 


Förekomsten av alkoholmissbruk är likartad eller något högre än hos befolkningen i övrigt. 

Risken att drabbas av egentlig depression är hög, ca 50-60 % livstidsrisk . Huruvida 

suicidtankar och fullbordad suicid direkt kan knytas till paniksyndrom är oklart, dock tycks 

samsjuklighet mellan paniksyndrom och depression innebära en ökad suicidrisk jämfört med 

enbart depressionssjukdom. Vid långvarigt, generaliserat fobiskt undvikande bör fobisk och 

osjälvständig personlighetsstörning övervägas. 

5.7.6 Tvångssyndrom 

Tvångssyndrom kännetecknas av återkommande tvångstankar och/eller tvångshandlingar. 

Ofta förekommer de samtidigt. Tvångstankarna är ofta plågsamma idéer, föreställningar eller 

impulser med ett obehagligt eller förbjudet innehåll som väcker starkt obehag. 

Tvångshandlingar eller ritualer är stereotypt beteende som upprepas gång på gång vars syfte 

är att neutralisera ångest som nästan alltid är närvarande. Dessa känns som meningslösa eller 

motbjudande och patienten är medveten om detta. Tvångssyndrom drabbar närmare två 

procent av befolkningen. Sjukdomen utvecklas vanligen under ungdomen eller under tidiga 

vuxenår. 




Patienter med tvångssyndrom berättar ofta inte spontant om sin problematik, ofta på grund av 

skamkänslor. För att identifiera ett tvångstillstånd krävs att klinikern ställer adekvata frågor. 

Följande frågor kan underlätta och bör rutinmässigt ställas vid nybesök, särskilt när patienter 

söker för ångest och nedstämdhet 

• Screeningfrågor: 

1. Tvättar du dig mycket fastän du egentligen är ren, eller har det varit så tidigare? 

2. Tycker du själv eller andra att du måste kontrollera dörrar, kranar, lås osv. onödigt 

mycket 

3. Måste du göra saker om och om igen för att uppnå känslan av att det är precis rätt 

4. Har du påträngande tankar med obehagligt innehåll som är svåra 

att slå bort? 

Om patienten svarar ”ja” på någon av ovanstående frågor bör klinikern gå vidare med: 

• Fråga om tidsåtgång och funktionsnedsättning. 

• Differentialdiagnostik (SCID I) och fortsatt intervju med fokus tvångssyndrom. Finns 

det en komorbiditet (t.ex. hypokondri, tvångsmässig personlighet eller 

autistiska/schizoida drag, sömnstörning, en samtidig behandlingskrävande 

depression). 

• Be patienten fylla i en skattningsskala för tvångssymtom för att få ett symptommått 

5.7.6.2 Differentialdiagnostik/komorbiditet 

Differentialdiagnos mot autism/Aspergers syndrom, tvångsmässig personlighetsstörning, 

hypokondriska föreställningar, generaliserat ångestsyndrom och vanföreställningssyndrom 

bör beaktas. 


Samsjuklighet med en rad andra ångesttillstånd, personlighetsavvikelser och depression är 

snarare regel än undantag. Missbruksrisken tycks dock inte vara förhöjd. 

5.7.7 Social fobi 

Social fobi kännetecknas av en rädsla för att bli kritiskt granskad av andra människor, hamna i 

centrum, att göra bort sig, bli hånad eller förnedrad, vilket leder till undvikande av sociala 

situationer. Social fobi kan vara specifik eller generaliserad. Den först nämnda begränsar sig 

till specifika situationer, medan generaliserad social fobi rör en rädsla för de flesta sociala 

situationer. Generaliserad social fobi debuterar ofta tidigare. 


Patienter med social fobi söker vanligen hjälp 10-20 år efter debuten, ofta hos husläkare i 

primärvården. Ett vanligt mönster är att patienten söker för andra, sekundära problem som 

t.ex. depression, allmän oro och ångest, vilket kan innebära att den sociala fobin inte 

upptäcks. För att identifiera social fobi är det avgörande att ställa adekvata frågor, eftersom 

många patienter inte spontant berättar om sin uttalade. 

• Screeningfrågor vid social fobi: 



1. Hör det till dina värsta rädslor att, göra bort dig eller verka dum? 

2. Undviker du sociala aktiviteter och sammanhang om du riskerar att hamna i centrum 

för uppmärksamheten? 

3. Är din rädsla att göra bort dig så stor att du undviker att prata med andra eller delta i 

sociala aktiviteter? 

Om patienten svarar ”ja” på någon av frågorna gå vidare med följande: 

• Differentialdiagnostik (SCID I) och fortsatt intervju med fokus på social fobi. 

• Skattning av den sociala fobins svårighetsgrad: Självskattningsformulär som t.ex. 

Liebowitz Social Anxiety Scale (LSAS). LSAS visar god reliabilitet och validitet, 

samt hög sensitivitet att fånga upp behandlingseffekter över tid. Skalan mäter graden 

av ångest och undvikanden i ett flertal sociala situationer både där social samvaro och 

prestationssituationer ingår. FNE fångar det kognitiva innehållet av den sociala fobin. 


Ångesttillstånden har överlappande kännetecken som rädsla och undvikande, medan social 

fobi och depression delar tendensen att dra sig undan i socialt hänseende. Social fobi kan 

differentieras från andra tillstånd utifrån symptomens karaktär, antalet ”hotfulla” sociala 

situationer, vad det faktiskt är man ytterst är rädd för samt skillnader avseende debutålder och 

kön. 

Personer med paniksyndrom (med eller utan agorafobi) undviker ofta sociala situationer. 

Undvikandet beror dock inte specifikt på rädslan att bli kritiskt granskad, utan på rädsla för att 

få en panikattack (som är kopplad till rädsla för att dö eller tappa kontrollen och att inte få 

hjälp av andra i situationen). Ångestattacker vid social fobi är direkt kopplade till sociala 

situationer, vilket ej är fallet vid paniksyndrom, där ångestattackerna kan uppstå mer oväntat 

och även i andra situationer. Arten av symptom skiljer också de båda tillstånden. Vid social 

fobi förekommer i högre grad symptom som kan observeras av andra, t.ex. att rodna, att darra, 

muntorrhet, rodnad och svettning, medan personer med paniksyndrom upplever yrsel, andnöd, 

dimsyn och hjärtklappning. Personer med generaliserat ångestsyndrom (GAD) rapporterar 

ofta hög grad av social ångest i likhet med personer med social fobi. De har också en hög grad 

av oro och grubblande inför en social situation, men deras uttalade tendens att oroa sig är inte 

bunden till sådana situationer utan rör de flesta områden i livet. Även arten av symptom 

skiljer sig då personer med GAD har mer frekventa symptom av huvudvärk, rädsla för att dö 

och sömnstörningar. 

När det gäller att differentiera mellan social fobi och depression är det viktigt att utreda om 

det sociala undvikandet beror på låg energinivå, eller rädsla för att bli negativt bedömd. 

Deprimerade personer uttrycker ofta att de inte orkar eller inte har lust att delta i sociala 

situationer, medan personer med social fobi ofta har ett socialt behov om de bara kunde bli 

kvitt rädslan för att bli negativ värderad. 


Hos 70-80 % av patienterna förekommer minst en annan diagnos. Social fobi föregår oftast 

utveckling av annan störning. Samsjuklighet är vanligast hos personer som lider av 

generaliserad social fobi. De är ofta mer handikappade av sina svårigheter och har en sämre 

behandlingsprognos. Den generaliserade sociala fobin kompliceras i högre grad av 

personlighetsstörning, särskilt fobisk personlighetsstörning (vilket anses har en omfattande 

överlappning) och andra ångestdiagnoser (ofta paniksyndrom). Det förekommer även 

depression, dystymi och missbruk. 



5.7.8 PTSD 

PTSD är ett av de få psykiatriska sjukdomstillstånd med klar koppling mellan utlösande 

faktor (traumatisk händelse) och utveckling av kliniska symtom. Traumarelaterad psykiatrisk 

störning utvecklas av 10-30 % av dem som exponeras för ett ovanligt svårt trauma. En 

väsentlig del i PTSD är återupplevandet av hela eller delar av den traumatiska händelsen 

tillsammans med skräck, kroppsliga alarmreaktioner och andra affekter. Återupplevandet 

utlöses av yttre sinnesintryck eller inre förnimmelser som påminner om traumat. För att 

kvalificeras som PTSD bör detta ackompanjeras av dels betydande undvikandebeteenden av 

sådant som påminner om traumat (yttre händelser och inre förnimmelser) och som riskerar att 

utlösa symptom och dels av signifikant lidande. PTSD finns i tre former: akut, kronisk (efter 

tre månader) och med försenad debut (efter minst sex månader). Aktuell epidemiologisk 

forskning ger anledning ifrågasätta tremånadersgränsen för kronisk PTSD. 


Patienter söker dels direkt för PTSD, dels för samsjuklig depression, ångest, missbruk och 

personlighetsbetingade svårigheter, där den primära traumatiska händelsen inte alltid 

rapporteras spontant. Det är därför viktigt att fråga efter händelser som kan ha utlöst PTSD. 

Många människor upplever någon gång händelser med potential att orsaka symptom utan att 

utveckla PTSD. 

• En neutral screeningfråga kan därför vara: 

1. Har du varit med om någon viktig händelse som fortfarande stör dig/påverkar ditt liv? 

I form av ex: 

– återupplevanden, mardrömmar, undvikanden 

2. Härifrån kan man gå vidare till mer specifika frågor om vad patienten har blivit utsatt 

för eller bevittnat, till exempel övergrepp, rån, olyckor eller andra händelser som har 

utgjort ett hot för patienten eller någon annan. 

. • Differentialdiagnostik med SCID I kan användas för systematisk diagnostik, som kan 

fördjupas med CAMPS (Clinician Administered PTSD Scale), där olika typer av trauma och 

PTSD-symptom gås igenom enligt frekvens och intensitet. 


Panikattacker och andra affektgenombrott kan vara manifesta återupplevanden av trauma. 

Sensoriska återupplevanden kan förväxlas med psykotiska hallucinationer. Det är vidare 

viktigt att skilja på PTSD och Akut stressyndrom, icke traumatisk reaktion på svår stress, 

Anpassningsstörning, personlighetsförändring efter katastrofupplevelser, samt premorbid 

personlighetsstörning. 


Patienter med PTSD diagnos har hög komorbiditet. I epidemiologiska studier har man funnit 

att 80 % av dem som någon gång under livet får PTSD också har depression, annat 

ångesttillstånd, missbruk, dissociativa symptom eller personlighetsstörning. En del av dessa 

patienter hör till gruppen komplex PTSD, medan andra anses utveckla symtom som en 

sekundär följd av PTSD-tillståndet. Andra patienter med primär psykiatrisk störning anses ha 

större känslighet för att utveckla PTSD vid traumatisering. 



Sammanfattningstabell 

VAD HUR INFO 

PSWQ GAD 

Enkelt men välanvänt formulär 

som mäter tendens att oroa sig 

ACQ Paniksyndrom 

14 items mäter maladaptiva 

kognitioner kopplade till 

ångest 

BSQ Paniksyndrom 

17 item som mäter rädsla för 

somatiska fenomen 

MIA Agorafobi 

Skattningsformulär som mäter 

graden av diagnostiserat 

paniksyndrom 

SPRS Social fobi 

Enkel självskattningsskala som 

mäter olika aspekter av 

socialfobi; svårighetsgraden, 

strategier och kognitioner 

Y-Bocs OCD 

Omfattande skattningsformulär 

för tvång. Skiljer på handlingar 

och tankar. Karftigt 

undvikande kan ge falskt låga 

poäng 

Bocs OCD Förenklat formulär som kan 

användas för självskattning av 

OCD. 

PCL-S PTSD 

Självskattningsformulär som 

skattar symtomen på PTSD 

enligt DSM 



5.8 Utökad utredning vid misstanke om psykossjukdom 


• Uteslut somatisk orsak eller droger 

• Vid misstanke om psykossjukdom bör heteroanamnes inhämtas 

• Riskbedömning avseende våld och suicid skall alltid göras 

• Om skattning av symptomdjup sker bör RS-S användas 


Psykos innebär en genomgripande förändring av förmågan att uppfatta och tolka omvärlden 

och sig själv. Symtomen yttrar sig därför i olika grad av hallucinationer och 

vanföreställningar. Den drabbade kan uppfattas osammanhängande i både tal och handling. 

Psykos leder ofta till en nedsatt funktionsförmåga på många plan avseende social förmåga, 

arbetsförmåga och psykologiskt fungerande. Över hälften av dem som drabbas av psykos får 

ett långvarigt sjukdomsförlopp. Vid långvarig psykossjukdom är det vanligt med 

försämringsepisoder med ökade symtom och med varierande grad av kvarstående symtom 

och funktionsnedsättning där emellan. 

5.8.2 Sjukdomsgrupper 

5.8.2.1 Schizofreni 

Schizofreni är ett delvis heterogent tillstånd som karaktäriseras av en varierande kombination 

av positiva, negativa och kognitiva symtom. Hallucinationer och vanföreställningar är vanliga 

och personligheten påverkas ofta i hög grad. Schizofreni kan subklassificeras i: 

• Katatoni - bilden domineras av t ex negativism, störd motorik, oro, minskad förmåga 

att reagera på omgivningen 

• Hebefreni - splittring, uppluckrade associationer, flacka och inadekvata affekter. 

• Paranoid - bilden präglas främst av systematiserade bisarra vanföreställningar. 

• Odifferentierad - uppfyller ej kraven övriga mer klara typer. 

• Residualschizofreni - kvarstående tecken på schizofreni men ej i övrigt framträdande 

vanföreställningar etc. 

5.8.2.2 Vanföreställningssyndrom 

Vanföreställningar som ej är bisarra utan rör potentiellt verkliga situationer men oftast dragna 

till en extrem. De psykotiska symptomen uppfyller ej kraven för diagnosen för schizofreni. 

Exempel på vanföreställningar kan vara att bli förföljd, förgiftad, bli bedragen av sin partner 

etc. Personligheten är inte påverkad på samma genomgripande sätt som vid schizofreni. 

5.8.2.3 Övriga psykotiska syndrom 

Kortvarig reaktiv psykos - Personen har psykotiska symptom (några timmar till en månad) 

som svar på starkt påfrestande livshändelser. Därefter återgår personen till sin tidigare 

funktionsnivå. 



5.8.2.4 Organiska psykossyndrom 

Här återfinns en stor grupp sjukdomar, psykossjukdomen har ett somatiskt underlag. Det kan 

röra sig om sjukdomar eller skador i centrala nervsystemet, tumörer, infektioner eller 

förgiftningstillstånd vid t.ex. drogmissbruk m.m. De psykiska sjukdomarna kan vara snabbt 

övergående eller mycket långvariga, t.o.m. livslånga. 

5.8.2.5 Schizoaffektivt syndrom 

Schizoaffektiv sjukdom är en komplicerad diagnos. Dess validitet har ifrågasatts och 

interbedömarreliabiliteten vad gäller diagnosen är den lägsta av alla psykiatriska diagnoser. 

Diagnosen innebär egentligen en kombination av affektiv sjukdom och klassiska positiva 

symtom. Diagnosen ställ utifrån tre aspekter: 

• En dominerade del av det totala sjukdomsförloppet karakteriseras av affektiva symtom 

• Under någon del av det affektiva förloppet skall det ha förekommit symtom enligt 

kriterie A för schizofreni enligt DSM IV under minst två veckor 

• Det skall också ha förekommit en, minst två veckor lång, episod med positiva symtom 

enligt ovan utan samtidiga affektiva symtom. 

Sett utifrån kriterierna beskrivs alltså en affektiv sjukdom. Förekomsten av psykotiska 

symtom som vid schizofreni är inte ovanlig vid bipolär I sjukdom och det kan vara mycket 

svårt att helt utesluta samtidiga affektiva symtom vid den episod av psykotiska symtom, utan 

dessa, som också krävs. Det finns forskning som menar att en stor del av individer 

diagnostiserade med schizoaffektivt syndrom egentligen lider av bipolär sjukdom. En valid 

diagnos av schizoaffektiv sjukdom förutsätter därför en mycket noggrann diagnostisk 

genomgång för att faktisk konstatera de kriterier som krävs. I praktiken ställ oftast diagnosen 

retroaktivt vilket gör att validiteten bli än mer svårbedömd. 

5.8.3 Diagnostik 

Debuten av psykossjukdomar är ofta smygande och mångfacetterad. Symtomdebut med 

negativa-, depressiva- eller ångest symtom är vanligt. Utifrån detta är det angeläget att frågor 

om eventuella psykossymtom ställs till alla nya patienter. Diagnostiken vid misstanke om 

psykossjukdom inriktar sig på att: 

• fastställa om det rör sig om en egentlig psykossjukdom och i sådana fall arten av den 

• utesluta bakomliggande organisk eller somatisk diagnos 

• kartlägga eventuell samsjuklighet och riskbedömning 

• kartlägga funktionsnivå och behovet av ytterligare utredningar 

• Vid psykotiska tillstånd kan patienten ibland ha svårt att kommunicera och kan ibland 

även vara dissimulerande. Detta leder till att observation av beteende och psykisk status är 

särskilt angeläget. Patienten kan också behöva konfronteras med dessa observationer. Det 

poängterar också vikte av screeningfrågor. 

Den diagnostiska processen handlar om att för det första fastställa förekomsten av arten och 

graden av psykotiska symtom. Förloppet med hereditet, insjuknande, funktionsnedsättning, 

droganamnes, social kartläggning och kartläggning av komorbida tillstånd är också 

avgörande. Vidare måste alltid bakomliggande somatisk eller toxisk bakgrund uteslutas. 

Väsentliga områden för kartläggning redovisas i tabell 1psykos. 

Vid psykossjukdom finns en lång rad problemområden som måste kartläggas för effektiv 

diagnostik dessa är sammanfattade nedan i avsnitt avslutningstabellen . 



Det är vanligt att symtombilden förändras under det första året varför det är lämpligt att 

avvakta något med specifik diagnos. Diagnosen schizofreninisspektrumstörning 

(schizofreniform, schizoaffektiv psykos och schizofreni) är dock oftast möjlig att ställa tidigt i 

förloppet. 


De differentialdiagnostiska tillstånd som kan övervägas är främst: 

- Schizofrenispektrum diagnos (schizofreniform, schizoaffektiv psykos och schizofreni) 

- vanföreställningssyndrom 

- drogutlösta tillstånd 

- bipolär sjukdom 

- somatiska eller toxiska tillstånd 

Tillstånden skiljs åt genom vilka symtom som förekommer, durationen, graden av 

funktionsnedsättning, förekomsten av samtidiga affektiva symtom eller förekomsten av klara 

utlösande faktorer. Det bör också observeras att när det gäller schizofreni skiljer sig 

diagnoskriterierna i DSM IV och ICD 10 vad gäller durationen. ICD kräver en månads 

duration av symtomen medan DSM kräver sex månader. 

Två differentialdiagnoser förtjänar extra uppmärksamhet. Det gäller bipolära psykoser, främst 

manier och blandtillstånd, samt drogutlösta tillstånd där en korrekt diagnostik är helt 

nödvändig för en korrekt handläggning. Vid bipolära tillstånd är behandling med 

stämningsstabiliserande läkemedel oundgänglig och vid psykotiska tillstånd är antipsykotisk 

behandling lika nödvändig. I det akuta läget kanske behandlingen sker pragmatiskt med nyare 

antipsykosmedel men detta kan ibland vara negativt i den diagnostiska processen. 

Kartläggning av samtidiga eller tidigare affektiva perioder är därför extra viktig och bör 

bekräftas genom anhörigintervju. 

Vid samtidig droganvändning kan diagnostiken bli komplex ur flera perspektiv. Dels kan 

behandlingen bli otillräcklig om underliggande missbruk inte identifieras och dels kan 

behandlingen bli minst lika bristfällig om ett psykiatriskt psykostillstånd uppfattas som endast 

drogrelaterat. Droginducerade tillstånd indelas efter om symtomen uppstått under 

intoxikationsfas eller abstinensfas (upp till fyra veckor efter avbruten droganvändning) och 

indelas vidare utifrån substans. DSM IV förutsätter att de psykotiska symtomen är längre och 

påtagligt allvarligare än vad som kan förväntas av enbart droganvändningen. 

5.8.4.1 Karaktäristika hos det psykotiska tillståndet som kan vara användbart i 

differentialdiagnostiken är 

- Debut; har symtom endast funnits efter droganvändningen eller förekom de innan? 

Funktionsnedsättning innan drog debut? 

- Duration; symtom efter mer än tre månaders drogfrihet talar för egentligt psykiatriskt 

tillstånd. 

- Symtombörda; är symtomen allvarligare än vad som förväntas av den aktuella drogen 

- Familjehistoria 

- Svar på tidigare missbruksbehandling; psykiatriska patienter tenderar att svar dåligt på 

sedvanlig missbruksvård 

- Uppgiven anledning till droganvändningen. 




I omhändertagandet av patienter med nydebuterad psykos är många faktorer viktiga. Inte 

minst att snabbt etablera en god allians med patienten och anhöriga och därefter snabbt utreda 

tillståndet vad gäller såväl underliggande sjukdomar, bakomliggande missbruk, utlösande 

händelser och kartlägga funktions och symtomnivån. Riskbedömning vad gäller suicid och 

ibland även farlighet för andra måste övervägas. En snabb utredning är angelägen för att så 

snart som möjligt inleda behandling då tiden med obehandlad psykos kan vara avgörande för 

den långsiktiga prognosen. Vid snabb debut av symtom måste samtidigt som utredningen sker 

även ett arbete göras för att minska stressen som insjuknandet i sig innebär, för både patient 

och anhöriga. Detta gör att omhändertagandet ställer stora krav på avvägningen mellan 

empatiskt relationsarbete och objektivt utredande. 

VAD HUR INFO 

Möjlighet att etablera Klinisk bedömning Avgörande för övriga åtgärder 

kontakt och skapa allians 

Förekomst av andra 

psykiatriska 

symtom/störning samt 

diagnostik 

Typ och svårighetsgrad av 

psykotiska symtom 

Socialt nätverk och social 

funktion 

Sjukdomsinsikt 

Missbruk/beroende 

Riskbedömning avseende 

suicidalitet/farlighet 

Somatisk utredning 

Metabol screening 

M.I.N.I. eller SCID I Strukturerad diagnostik är 

viktig både för att fastställa 

diagnos och inte missa viktig 

Psykiatrisk anamnes och status 

samt initialt strukturerad 

symtomskattning med RS-S eller 

CPRS psykos 

Anhörigintervju och 

socialutredning 

komorbiditet 

För att kunna följa, planera 

interventioner och utvärdera 

tillståndet är det vikigt att 

graden av problematiken 

tidigt skattas 

Tidig anhörig kontakt är 

värdefull både för att 

engagera dessa i behandling 

och för att kartlägga problem 

och resurser i omgivningen 

kring patienten 

Klinisk bedömning Sjukdoms insikt bör värderas 

på skalan: 

• Sjukdomskänsla 

• Sjukdomsinsikt 

• Behandlingsinsikt 

• Behandlingsmotivation 

AUDIT/DUDIT samt drogtest Identifierat missbruk är 

avgörande för att tidigt kunna 

planera insatser 

Klinisk bedömning, vid behov Skall alltid göras i någon grad 

SSI resp. HCL-20 

CT/MRT, somatiskt och 

neurologiskt status, Blodstatus, 

leverprover, el-status, 

thyroideaprofil, S-kortisol, B-12, 

ev. EEG 

BMI, Midjemått, blodtryck, 

fasteblodsocker, blodfetter 

Underliggande utlösande eller 

förvärrande kroppslig 

sjukdom måste identifieras 

tidigast möjligt 

För att undvika metabola 

komplikationer av 

medicinering och sjukdom 

bör metabol kartläggning 


Funktionsnivå 


GAF, kliniken formulär för 

funktionsbedömning 

göras 

Kartläggas dels för 

behandlingsplanering och 

uppföljning 

Behovsbedömning Ev. CAN Behovsinventering vid 

komplex problematik. 

Omfattande och tidskrävande 

instrument 

Biverkningar UKU Skala för biverkningar, 

optimera följsamhet 

Tabell 1 psykos 



Som hjälp i den differentialdiagnostiska processen kan nedanstående tabell vara till hjälp: 

Vanföreställningar 

Hallucinationer 

Desorganiserat 

tal 

Desorganiserat/ 

katatont 

beteende 

Kortvarig psykos + + + + - Minst en dag - Ej kontinuerligt 

påverkad 

Schizofreni + + + + + ICD: minst 1 Förstämnings- 

Påtagligt 

månad 

DSM: minst 6 

månader 

syndrom uteslutet påverkad 

Schizofreniformt + + + + + ICD: 2 veckor- 1 Förstämnings- 

Påtagligt 

syndrom 

månad 

DSM: 1-


5.10 Utvidgad utredning vid missbruk och beroende 


• Alla patienter skall bedömas strukturerat vad gäller missbruk/beroende med 

AUDIT och gärna DUDIT. 

• Vid misstanke, eller särskilda tillstånd bör vården inkludera biologiska tester 

som utandnings-, urin- eller blodprov för att vara meningsfull. 

• Vid konstaterat missbruk/beroende skall patienten ha samtidig behandling för 

detta 


Upprepade epidemiologiska studier visar att samsjukligheten mellan psykiska störningar och 

missbruk/beroende är stor. Missbruk kan vara både ett differentialdiagnostiskt eller komorbidt 

tillstånd. Socialstyrelsen konstaterar i de nationella riktlinjerna för missbruk och beroende att 

tidig upptäckt är både kostnadseffektivt och nödvändigt på de flesta nivåer i vården. 

Missbruk och beroende tillstånd behandlas i första hand inte inom psykiatrin men diagnostik 

av dessa är ändå avgörande för såväl god psykiatrisk vård som möjligheten att hjälpa 

patienterna till andra verksamma behandlingar. 

Det är därför mycket viktigt att kliniken har rutiner för upptäckt och kontroll av missbruk. 

Rutinerna bör både innehålla delar för att identifiera problemen och för att bedöma 

svårighetsgraden. 

5.10.2 Alkohol 

För att upptäcka aktuell konsumtion kan mätning av alkohol i kroppen ske. Detta kan ske 

genom test av utandningsluft och mätning i blod. Det första kräver god kännedom om teknik 

samt att apparaturen har tillräckligt god kvalité och är kalibrerad. Inom psykiatrin är 

blodkoncentrationsbestämning mer sällsynt. 

5.10.2.1 Laboratorietester 

Idag finns möjlighet att detektera alkohol konsumtion inom de senaste dygnen med hjälp av 

urinprov som mäter 5-HTOL, EtS eller EtG. Dessa test finns dock för närvarande ej enkelt 

tillgängliga i vårt landsting. 

Hög alkohol konsumtion under några veckors tid, som ej behöver vara daglig, ger upphov till 

förhöjda nivåer av CDT. Sensitiviteten är bättre än klassiska mätningar av leverenzymer men 

sensitiviteten är inte fullgod. CDT normaliseras efter 2-4 veckors alkoholfrihet. 

GT har otillräcklig specificitet för att användas som alkoholmarkör men kan hos personer 

med kända alkoholproblem användas vid uppföljning. Testet kostar cirka en tiondel av CDT. 

MCV ASAT och ALAT har alla måttlig sensitivitet och specificitet som alkoholmarkör och 

skall bara användas som komplement till andra tester. För dessa tester gäller också att det tar 

lång tid för dem att normaliseras vid avhållsamhet. 

5.10.2.2 Skattningsskala 

AUDIT är ett enkelt instrument att kartlägga riskfylld alkohol konsumtion där också tydliga 

riktlinjer för åtgärder finns i de nationella riktlinjerna. Testet kan användas som enkät eller 

intervjuunderlag och innehåller tio frågor. Tre om alkohol konsumtion, tre om tecken på 

beroende samt fyra frågor om alkoholrelaterade problem och skador. AUDIT bör användas på 

alla patienter. AUDIT identifierar en alkoholkonsumtion som riskfylld, och i behov av vidare 

utredning vid en poäng på: 

- 8 för män och 



- 6 för kvinnor 

För testning krävs ingen egentlig utbildning men skall AUDIT användas för som underlag för 

kvalificerad rådgivning kan utbildning krävas. 

5.10.3 Narkotika 

För att identifiera narkotika intag används urin eller salivtest. De finns i form av snabbtester 

och laboratorietester för verifiering. Snabbtestresultat skall inte användas för beslut om olika 

åtgärder som innebär inskränkningar i patientens frihet eller beslut om behandlingar utan att 

verifieras genom patienten själv alternativt genom laboratorieanalys. Fusk och manipulation 

förekommer varför det är viktigt att personal som utför urin och salivanalyser har tillräcklig 

kunskap och följer klinikens rutiner 

5.10.3.1 Test för att upptäcka olika typer av narkotika 

THC: testen har god säkerhet vid urinprov. Enstaka sporadiska intag är inte möjliga att 

upptäcka i mera än två till tre dygn. 

Opiater: Enstaka sporadiska intag går att detektera i 2-4 dagar. Vallmofrön kan ge falskt 

positivt utslag. Via förfinad analys kan morfin, heroin och kodein skiljas ut. 

Amfetamin: Enstaka sporadiska intag går att detektera i 2-4 dagar. Vissa läkemedel kan 

påverka analysen. Utsöndringen av amfetamin och dess metaboliter påverkas av pH-värdet 

vilket gör att substanser, som t. ex bikarbonat i brustabletter, kan försvåra upptäckt. 

Kokain: Enstaka sporadiska intag går att detektera i 1-3 dagar. Efter två dagar är sensitiviteten 

dock låg. 

Benzodiazepiner: Det är möjligt att se skillnad på olika preparat i verifikationsanalysen men 

ej snabbtest, och därigenom avslöja om personen intagit andra preparat än de som patienten 

förskrivits. Enstaka sporadiska intag kan påvisas ca 2–4 dagar, i vissa fall upp till 2veckor 

efter diazepam. Påvisande av bensodiazepin eller metaboliter i urin innebär ett intag av 

bensodiazepinpreparat. Det är dock viktigt att dokumentera förskrivna medel. 

Provtagning oftare än 3 gånger per vecka är inte nödvändigt vid någon narkotikagrupp. 

5.10.3.2 Skattningsskalor 

DUDIT är ett svenskt parallellinstrument till AUDIT och är avsett att identifiera personer med 

skadliga narkotika vanor eller narkotikarelaterade problem. Instrumenten används lämpligen 

tillsammans. DUDIT motsvarar AUDIT i sin konstruktion och tillämpning. Testet tar 4-7 

minuter att genomföra och innehåller 11 frågor. Det är mönsterskyddat men får användas fritt. 

Gränsvärdet är för: 

- män 6 poäng och 

- kvinnor 2 poäng 

Testet har lägre validitet och lägre evidensgrad än AUDIT men bättre alternativ saknas. 

Om behov finns av att ytterligare och strukturerat undersöka narkotika vanor finns flera 

instrument som DUDIT E, ASI och DOK. Dessa används dock främst inom socialtjänst och 

specialiserad beroende vård. 



5.10.4 Sammanfattning 

Samsjuklighet mellan missbruk/beroende och psykisk sjukdom är mycket vanligt. Om inte 

missbruksproblematiken identifieras risker vården att bli inadekvat. Det är därför avgörande 

att missbruksproblematik identifieras snarast möjligt. Därför skall alla patienter utredas med 

AUDIT eller liknande instrument: DUDIT skall användas frikostigt. Vid misstanke bör 

biologiska tester användas. Vid identifierat missbruk eller beroende skall patienten ha 

samtidig behandling för detta utifrån lokala förutsättningar. Det sker för det mesta utanför 

psykiatrin men hälso- och sjukvården har samordningsansvaret om kring detta. 

VAD HUR INFO 

Riskfylld alkoholkonsumtion AUDIT Enkel skattningsskala som 

även kan användas som 

intervjuunderlag för att spåra 

riskfylld alkoholanvändning 

Drogmissbruk DUDIT Enkel skattningsskala som 

även kan användas som 

intervjuunderlag för att spåra 

Laboratorietester GT, CDT, MVC, ASAT, 

ALAT 

droganvändning 

Ger indikationer med 

varierande tillförlitlighet vad 

gäller alkoholöverkonsumtion 

Urinprov Drogsticka Mäter med god säkerhet 

droganvändning under 

förutsättning att provet tas 

kontrollerat, verifikation 

krävs om testet kan ha legala 

eller andra omfattande 

konsekvenser 

5.11 Utredning vid misstanke om dissociativa störningar 


• Överväg screening för dissociation vid atypiska, fluktuerande psykosliknande 

tillstånd och personlighetsstörningar 

. 

5.11.1 Vad är dissociation 

Dissociation är ett samlingsbegrepp som innehåller ett spektrum av symtom och störningar 

från normala fenomen till symtom i samband med andra störningar till allvarliga och specifika 

diagnoser. Dissociation innebär olika grader av påverkat medvetandetillstånd eller förändrad 

kroppsuppfattning och förekommer i samband med olika former av traumatiska upplevelser, 

akuta stressreaktioner, emotionellt instabil personlighetstörning och PTSD men även vid 

konversionsstörningar och somatoforma tillstånd. 

Specifika diagnoser inom gruppen dissociativa störningar är: 

• Dissociativ amnesi 



• Dissociativ fugue 

• Depersonalisationsstörning 

• Dissociativ identitetsstörning. 

• DDNOS Dissociativ störning utan närmare specifikation 

5.11.2 Diagnostik av dissociativa störningar 

För att kartlägga förekomsten av dissociativa symtom kan DES (Dissociative Experience 

Scale) användas. Det är ett självskattningsinstrument med 28 frågor som skattar förekomsten 

av kognitiva dissociativa symtom. Vid misstanke om konversion och somatoforma tillstånd 

kan självskattningsinstrumentet SDQ-20 (Somatoform Dissociation Questionnaire) användas, 

då detta till skillnad från DES fångar dissociation i form av somatiska symtom. 

För diagnostik av de specifika syndromen kan SCID-D användas. SCID-D kan användas som 

en del av ett övergripande batteri av psykiatriska diagnosinstrument eller kan användas 

fristående. Det är ett omfattande instrument med över 200 frågor som ringar in diagnoserna. 

Den utvärderar fem typiska symtom, amnesi, depersonalisation, derealisation, 

identitetsförvirring och identitetsväxling. Den ger såväl en totalpoäng som delpoäng på alla 

symtom. Om skattaren har god kunskap om dissociativa symtom har den en god validitet. 

DES kan användas som ett screening instrument där man vid höga poäng går vidare med en 

strukturerad intervju med SCID-D. 


Dissociativa störningar varierar mellan vardagliga fenomen till allvarliga störningar som har 

förändrade medvetande tillstånd gemensamt. Dessa kan misstänkas vid svårtolkade 

symtombilder med somatoforma symtom eller medvetandefenomen av olika slag som vid 

PTSD, EIPS eller svårtolkade psykosliknande symtom. Diagnostiken görs lämpligen med 

screeningformulär följt av semistrukturerad intervju enligt SCID-D. 

VAD HUR INFO 

Screening och kvantifiering 

av kognitiva dissociativa 

symtom 

Screening av somatiska 

dissociativa symtom 

Diagnostik av dissociativa 

störningar 

DES Självskattningsformulär för 

screening med 28 frågor 

rörande kognitiva dissociativa 

symtom 

SDQ-20 Skattningsformulär för 

screening med 20 frågor 

rörande somatiska 

dissociativa symtom 

SCID-D Omfattande semistrukturerat 

instrument för diagnostik 



6 Diagnostik av axel II 


• Vid diagnostik av personlighetsstörning bör fokus ligga på uppfyllandet av 

generalkriteriet . 

• Om självskattningsinstrument används skall resultatet verifieras i en klinisk 

intervju 

• Om möjligt komplettera med heteroanamnes. 

• Var uppmärksam på effekt av samtidig axel I problematik 

Axel II i DSM innehåller diagnoser på det som anses vara ”trait” det vill säga det i personen 

som är stabila och mera oföränderliga drag än psykiska sjukdomar. Ibland kan gränsen vara 

svår och otydlig. Axel II innehåller personlighetsstörningar samt mentalretardation. I detta 

avsnitt behandlas endast diagnostik av personlighetsstörningar (nedan kallat PS). 

6.1 Diagnostik av personlighetsstörningar 

6.1.1 Generalkriteriet för personlighetsstörning 

Vad en PS är ur ett bredare perspektiv definieras av DSM IV:s generalkriterie. Att en individ 

fyller detta kriterium är en förutsättning för att diagnosen PS skall kunna ställas. 

Generalkriteriet beskriver i korthet att en PS är: ett varaktigt mönster av upplevelser och 

beteenden som påtagligt avviker från vad som förväntas i personens sociokulturella miljö 

och kommer till uttryck i minst två av följande: 

- kognitioner 

- affektivitet 

- impulskontroll 

- mellanmänskligt samspel 

Dessutom skall detta/dessa mönster vara 

- oflexibla och framträda i många olika situationer 

- leda till kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning 

- stabilt och kunna spåras till adolescensen eller tidig vuxenålder 

- ej förklaras av psykisk störning eller påverkan av drog 

6.1.2 Principer för axel II diagnostik 

Diagnostik av personlighetsstörning bör noga skiljas från diagnostik av personlighet och axel 

I som behandlas i andra delar. Förekomsten av pågående axel I störning är också en faktor 

som mycket påverkar tillförlitligheten i PS diagnostik. Vid många axel I störningar som 

depression, kriser och ångesttillstånd förändras i väsentlig grad både uttrycket av 

personligheten och fungerandet som förmågan att beskriva och värdera sig själv. Att avgöra 

om det symtom och beteende som patienten uppvisar är uttryck för ”state” eller ”trait” är 

avgörande för hela diagnostiken och därför i förlängningen också behandlingsplaneringen. 

Om diagnostik sker av PS i akuta situationer som till exempel slutenvård för axel I störning är 

det därför nödvändigt att först genomföra tillräcklig axel I diagnostik och inhämta information 

som mera objektivt beskriver förloppet ur ett längre tidsperspektiv. Detta görs lämpligen 

genom genomgång av långvarigt journalmaterial och intervju med någon som länge känt 



individen väl. I dessa situationer kan det också vara lämpligt med en samtidig 

depressionsskattning med MADRS för att kontrollera för depression. 

Diagnostiken kan sammanfattas i den engelska förkortningen LEAD, som står för 

- Longitudinal, det vill säga identifierar att mönstret är varaktigt och stabilt över tid 

- Expert, det vill säga görs av en person eller team med tillräcklig kompetens 

- All Data, vilket innebär att man samlar in all relevant information, helst från olika 

källor och olika tidsperioder 

Den diagnostiska processen innehåller alltså flera moment. I DSM finns ett antal olika PS 

definierade. Samsjuklighet och överlappning med olika personlighetsstörningar är mycket 

vanligt. Den diagnostiska intervjun görs lämpligen semistrukturerad i två steg. För att göra 

själv intervjun mera effektiv kan den föregås av screening med ett självskattningsformulär 

som har till syfte att ringa in de PS som sannolikt är mest intressanta att gå vidare med. Man 

bör dock beakta att några PS är svårare att fånga i screening formulär, det gäller särskilt 

paranoid och narcissistisk PS. 

6.1.3 Diagnostiska instrument 

I dagsläget finns två screeningformulär tillgängliga. SCID II screen som är kommersiellt 

tillgängligt och bygger på DSM. DIP-Q är ursprungligen framtaget att användas vid 

befolkningsstudier och skiljer ut DSM IV och ICD i de fall då diagnoserna inte är helt 

kongruenta. DIP-Q har fördelen att den dock inkluderar ytterligare information i form av 

frågor angående generalkriteriet. I kliniks sammanhang ger det dock mera ledning om 

patientens grad av insikt i problematiken än ett reliabelt sätt att värdera huruvida 

genrealkriteriet är uppfyllt. Inget av dessa instrument är tillräckligt för att i kliniska 

sammanhang ställa diagnosen utan utgör endast en grund för en vidare klinisk intervju. 

För att sedan fasteställa den slutgiltiga diagnostiken görs därefter en strukturerad intervju. För 

närvarande finns endast ett tillgängligt instrument på svenska, SCID II. Användning av detta i 

delar eller i sin helhet utgör sedan grunden för en reliabel diagnostik. Det förutsätter god 

förtrogenhet med såväl instrumentet samt diagnoserna innan användning. 

Diagnoserna utgår från DSM IV men går oftast relativt lätt att översätta till ICD 10. 

Samsjukligheten är ofta stor och det är mycket vanligt med mera än en diagnos. Endast om 

patienten ej fyller kriteriet för någon specifik PS men ändå fyller generalkriteriet ges 

diagnosen personlighetsstörning UNS. 

6.1.4 Svårighetsgradering 

DSM IV innehåller ingen svårighetsgradering av personlighetstörningar som är anpassad för 

kommunikation inom professionen och med patienter. En sådan, som är kliniskt lättillämplig 

har dock föreslagits i forskning och där kan personlighetsstörningarnas svårighetsgrad 

graderas i en femgradig skala som är lättillämplig: 

Grad 0: Ingen ps 

Grad 1: Personlighetsproblematik men fyller ej generalkriteriet (motsvarar accentuerade 

personlighetsdrag i ICD 10) 

Grad 2: Enkel PS, en eller flera PS inom samma kluster 

Grad 3: Komplex PS, två eller flera PS inom olika kluster 

Grad 4: Allvarlig PS, grad 3 som resulterar i grav social dysfunktion 




Vid diagnostik av personlighetsstörningar är det avgörande att generalkriteriet först fastsälls. 

Därefter kan man gå vidare och diagnostisera specifika störningar. För att överhuvudtaget 

kunna göra en valid diagnostik av personlighetsstörningar måste man alltid kontrollera för 

axel I störningar varför en M.I.N.I. rekommenderas. Vidare måste förloppet fastställas, det 

vill säga de personlighetsdrag som uppfattas som maladaptiva måste ha förelegat sedan 

ungdom eller tidiga vuxenår. Noggrann journalgenomgång och/eller heteroanamnes behövs 

oftast. Därefter kan man genomföra en strukturerad personlighetsstörningsintervju vilket kan 

underlättas av en inledande screeningformulär som SCID screen eller DIP-Q. 

VAD HUR INFO 

Kontrollera och behandla axel 

I problematik 

Screening av tänkbara 

personlighetsstörningar 

Utökad 

informationsinhämtning 

Strukturerad axel II 

diagnostik 

Axel 1 diagnostik, 

symtomskattning ex MADRS 

6.2 Personlighetsbedömningar och test 

Vid samtidig axel I störning 

är axel II diagnostik mycket 

svår och kräver då noggrann 

heteroanamnes och 

journalgenomgång 

SCID II screen alt DIP-Q För att ringa in problematik 

inför intervju 

Heteroanamnes och Nödvändigt för att fastställa 

journalgenomgång 

förloppskriteriet 

Strukturerad diagnostik enligt För att slutligen fastställa 

DSM IV förslagsvis SCID II diagnos 


• Personlighetsbedömningar skall vara väl förankrade hos patienten och ha en 

tydlig frågeställning 


Bruket av personlighetstest har sin plats i all diagnostik av personlighetsstörningar, då 

överlappningarna mellan dessa diagnoser är legio och en ofta kritiserad brist i DSM-IV. 

Detta speglas i det faktum att patienter sällan uppfyller endast en 

personlighetsstörningsdiagnos, utan snarare fyra. Detta leder ofta till diagnosen ospecificerad 

personlighetsstörning. 

Personlighetstest assisterar klinikern i att ge en nyanserad bild av patienten, samt ge en 

fördjupad beskrivning vid sidan av en ospecificerad diagnos. Det finns rika jämförelsedata att 

tillgå, för att jämföra hur patienten förhåller sig en normgrupp. Testresultaten kan användas 

till att skapa hypoteser för att förklara den enskilde patientens fungerande. Testen ger 

information som klienten av olika skäl kan ha svårt att direkt förmedla själv. Användningen 

av test är en rationell metod att på kort tid samla in information om klientens funktionsnivå 

gällande personlighet, känslomässigt fungerande, interpersonella förmågor och kognitiv 

funktion. 

De personlighetstest som presenteras nedan är samtliga självskattningsinstrument, vilka ger 

information om vad patienten vet om sig själv och vill förmedla om sig själv. 


6.2.2 MMPI-2 


MMPI-2 är världens mest använda personlighetstest, ett omfattande personlighetsinventorium 

som vilar på en rent empirisk och ateoretisk grund. Instrumentet har ett antal validitetsskalor 

som mäter testpersonens attityd till testet, d v s hur pass engagerad, konsistent, 

öppen/garderad samt hur återhållsam eller överdriven avseende symtomskattning testpersonen 

är. Dessa skalor indikerar hur pass välmotiverad testpersonen är till testet som helhet. 

Validitetsskalorna anger även hur pass tillförlitligt testresultatet är i övrigt. Testet består av en 

mängd skalor, de mest betydelsefulla av dessa är de 8 kliniska skalorna. De kliniska skalorna 

mäter upptagenhet av kroppsliga symtom, depressiva symtom, histrionisk problematik, 

antisociala drag, paranoida symtom, ångestsymtom, tankestörningar samt maniska symtom. 

Testresultaten kan falla ut i definierade kodtyper, d v s ett antal konstellationer av 

förhöjningar innehållande två eller tre skalor, där det finns riklig empiri att tillgå som 

beskriver hur personer inom respektive kodtyp fungerar. Dessa beskrivningar avser: 

• Symtom 

• Personlighetsdrag 

• Självuppfattning 

• Uppfattning/tolkningar av omvärlden 

• Interpersonellt fungerande 

• Beteenden 

• Känslomässig kontroll och reaktion på stress 

• Psykologiska resurser 

Den information som kan utläsas av valida protokoll är bl. a. grad av funktionsnedsättning till 

följd av psykiatriska symtom, behov av socialt stöd kontra förmåga att tillgodogöra sig 

individualbehandling, copingstrategier, compliance/motstånd hos patienter, problematikens 

komplexitet och risk för kronisk funktionsnedsättning etc. MMPI-2 utgör ett stöd i diagnostik 

och behandlingsplanering, det är upp till testanvändaren att översätta resultaten till DSM- 

IV/ICD-10 diagnoser. MMPI-2 är mycket problemorienterat och ger begränsad vägledning 

när det gäller att bedöma patienters resurser. Den ateoretiska grunden kan innebära en 

utmaning för kliniker, hur testresultatet ska integreras i de personlighetsteorier och 

behandlingsmetoder man använder sig av. 

Testet kan ges datoradministrerat, vilket underlättar kodning och tolkning. MMPI-2 består av 

567 frågor vilket av vissa testpersoner kan upplevas mycket ansträngande att ta sig igenom. 

Liksom alla självskattningsformulär kräver MMPI-2 tämligen god läsförmåga. 

6.2.3 NEO-PI 

Personlighetsinventorium baserat på s.k. femfaktorteori, ursprungligen en teori som använts i 

forskning/beskrivning av normalpersonligheten. Mäter fem övergripande faktorskalor eller 

dimensioner; Känslomässig instabilitet, Utåtriktning, Öppenhet, Vänlighet samt 

Målmedvetenhet. Varje faktorskala faller ut i sex aspektskalor som beskriver olika delar av 

den övergripande dimensionen. Instrumentet är ursprungligen inte avsett för kliniskt bruk, 

men har fått allt större spridning inom forskning om personlighetsstörningar. NEO-PI har inte 

samma förmåga till upplösning och nyanserad beskrivning som MMPI-2, vidare finns ej 

heller samma omfattande empiri att tillgå. NEO-PI kan ändå med fördel användas vid 

bedömningar av axel II problematik, då testet kan ge dimensionell bild av testpersonens 

fungerande. Det finns prototypiska profiler kopplade till personlighetsstörningsdiagnoserna 



beskrivna i DSM-IV. Vidare så förmår NEO-PI till en del också fånga testpersonens styrkor 

och resurser. 

6.2.4 TCI (Temperament and Character Inventory) 

TCI är ett dimensionellt personlighetstest som bygger på prof. Clonningers psykobiologiska 

modell och teori för personlighetsutveckling. Den är applicerbar till DSM-systemet och kan 

användas som hjälpmedel vid diagnostik av personlighetsstörningar. TCI kan också ge 

värdefulla upplysningar i det kliniska arbetet om patienters mer specifika problemområden i 

vardagslivet. Personligheten definieras dels som skillnader i temperament och karaktär dels 

som interaktion mellan temperament och karaktär. 

Temperamentet mäts i 4 huvudfaktorer; Novelty Seeking (NS), Harm Avoidance (HA), 

Reward Dependence (RD) samt Persistance (PS). De innehåller i sig sammanlagt 12 

delskalor. Temperamentet anses ha en ganska stark genetisk koppling. 

Karaktären mäts i 3 huvudfaktorer; Self-Directedness (SD), Cooperativiness (CO) samt Self- 

Transcendence (ST). Sammanlagt finns 13 delskalor. De grundar sig på en syntes av 

information om kognitiv och social utveckling utifrån Piages utvecklingspsykologiska 

modeller men också hämtat från Rogers, Bowlby, Kolberg m.fl. Karaktären formas alltså i ett 

samspel mellan genetik, biologi och omgivningsfaktorer eller miljö. Man kan säga att testet i 

denna del återspeglar individens självbild i tre dimensioner; autonomi, i växelspel med den 

lokala miljön respektive världsalltet. 

Beskrivningen av karaktärs- och beteendemönstren i var och en av de sju dimensionerna 

baseras på det svarsmönster som framträder när en individen erhåller extremt höga eller låga 

värden i respektive delskala. 

Testet är ett självskattningsinstrument som innehåller 238 korta påståenden med endast 2 

svarsalternativ; ”Sant” resp. ”Falskt.” Materialet databearbetas och faller ut i en kurva 

representerande de 7 huvudfaktorerna samt råvärden och T-värden (ålders och 

könskorrelerade värden uttryckt i percentiler). Därtill erhålls 6 kontrollskalor för validering av 

svarsmönstret. 

För att få tillgång till dataprogrammet måste man gå en 2-dagarskurs. Utöver detta krävs en 

inte obetydlig träning för att bli en god tolkare av testet. Det är också viktigt att komma ihåg 

att testet inte ensamt fastställer personlighetsstörning. Klinisk bild och testet samspelar intimt 

vid bedömningen. 

6.2.5 SSP 

Swedish universities Scales of Personality (SSP) är en modifiering och modernisering av 

Karolinska Scales of Personality (KSP). Instrumentet bygger på psykobiologiska teorier om 

personlighet och är utvecklat för att identifiera stabila personlighetsdrag av betydelse för 

psykisk sårbarhet. Den består av ett formulär med 91 frågor som samlas i 12 faktorer där 

faktoranalys har visat att de kan indelas i tre större faktorer kallade neuroticism, extraversion 

och aggressiveness. Instrumentet är inte lika komplex till sin utformning som de ovanstående 

och ger inte samma fylliga information men har fördelen att det är mera lättolkat, fritt att 

använda och är utformat för tillämpning på en psykiatrisk population. 



De 12 delskalorna är 

• Somatisk ångestbenägenhet 

• Psykisk ångestbenägenhet 

• Stresskänslighet 

• Låg självhävdelseförmåga 

• Impulsivitet 

• Äventyrslystnad 

• Social distans 

• Bitterhet 

• Social konformism 

• Verbal Aggressivitet 

• Fysisk aggressivitet 

• Irritabilitet 


Diagnostiken kan kompletteras med personlighetsbedömningar. Detta kan vara värdefullt vid 

komplex problematik eller svårtolkade personlighetsbilder. Det kan bidra till fördjupad 

kunskap om individens och dess fungerande och vara värdefullt för att utforma behandling 

och predicera problem och kartlägga resurser. Olika instrument men varierande komplexitet 

finns att tillgå varav de flesta kräver särskild utbildning eller formell kompetens. 

VAD HUR INFO 

SSP Personlighetsdrag relevanta Enkelt men begränsat. Fritt 

för psykisk problematik tillgängligt. 

TCI Personlighetstest Omfattande och begränsas av 

krav på utbildning. Ger en 

utförlig bild av personlighet. 

MMPI-2 Personlighetstest Omfattande och begränsas av 

krav på utbildning och endast 

tillgängligt för psykologer. 

Ger en utförlig bild av 

personlighet. 

NEO-PI Personlighetstest Omfattande. Endast 

tillgängligt för psykologer. 

Ger en utförlig bild av 

personlighet. 



6.3 Neuropsykologisk utredning 


• Överväg neuropsykologisk utredning vid indikation på tidigare skol- eller 

inlärningssvårigheter, låg funktion i vardagslivet eller uteblivet 

behandlingsresultat. 

Neuropsykologisk utredning syftar till att kartlägga kognitiva symtom och identifiera 

patienter med risk för sämre prognos, beskriva och tydliggöra patientens begränsningar och 

resurser, samt vara utgångspunkt för individualiserad behandlingsplanering. I utredningen är 

följande funktionsområden är viktiga att kartlägga: 

• Inlärning och minne som är viktiga för alla sociala funktioner. 

• Vigilans (uppmärksamhet) vilket är viktig för sociala situationer 

• Exekutiva funktioner som är avgörande för arbetsförmåga och ADL 

Finns störningar i en eller flera kognitiva funktioner kommer individen att ha svårt att ta hand 

om sig själv, umgås med andra, och arbeta. 

Neuropsykologi definieras som vetenskapen om sambandet mellan hjärnans funktioner och 

beteendet i vid mening. I den neuropsykologiska utredningen ingår kartläggning av patientens 

olika neuropsykologiska förmågor (både tillgångar och begränsningar), patientens vardagliga 

fungerande och allmänna mående. En neuropsykologisk utredning skall utföras av legitimerad 

psykolog med adekvat vidareutbildning och/eller erfarenhet. 

Innan beslut om neuropsykologisk utredning tas bör den utredande psykologen noga 

operationalisera frågeställningen och göra ett avvägande om patienten skall remitteras till 

annan instans för utredning. Eventuell samtidig axel I problematik bör vara optimalt 

behandlad för att utredningen skall bli rättvisande. 

En neuropsykologisk utredning kan bidra till att identifiera faktorer som kan underlätta eller 

vara hindrande för patienten i vardagen och för dennes förmåga att tillgodogöra sig adekvat 

behandling. En utredning skulle kunna ge en mer adekvat anpassad behandling utifrån 

funktionsnivå och också ge information viktig inför vidmakthållandeplanering och 

rehabilitering. Ett avvägande bör naturligtvis alltid göras mellan tidsåtgång och effektivitet. 

Det finns några screeninginstrument som ger en god bild av patientens generella 

funktionsnivå och som skulle kunna passa väl som utredningsinstrument (t.ex. BNI-screening, 

RBANS, finns dock i nuläget endast i forskningsversion). Dessa instrument tar ca 1 timme att 

administrera, men bör naturligtvis kompletteras med en grundlig anamnes. 

Det utredningsinstrument som kan användas vid misstanke nedsatt allmänbegåvning är WAIS 

III-NI. På misstanke om nedsättning i exekutiva funktioner (bristande förmåga till planering 

och handling) kan WCST eller D-KEFS vara av värde. Om brister i inlärning och minne 

verkar vara det största problemet kan Rey Complex Figure, WMS-III (minne) eller Claeson 

Dahls minnestest användas och om uppmärksamhetsstörning misstänks kan detta testas med 

TOVA eller CCPT. Dessa test tar betydligt längre tid i anspråk. Tydlig frågeställningen bör 

vara formulerad innan testning startar. Utredningens omfattning och vidare utformning 

bestäms av frågeställning och vilket ytterligare underlag som psykologen och övrigt team 

behöver, för att arbeta vidare med patienten i fråga. 



Inom landstinget Gävleborg finns enheter specialiserade på olika neuropsykologiska 

funktionsnedsättningar: 

Frågeställning: Remiss till: 

Utvecklingsstörning Vuxenhabiliteringen. 

Förvärvad hjärnskada i 

förvärvsarbetande ålder Rehabiliteringsmedicin, Sandvikens sjukhus. 

ADHD och/eller autism NPU-enheten. 

(inkl Asperger) samt Tourette 

Demens Specialiserad demensvård (enhet under uppbyggnad). 

Nydebuterad psykos Psykosenheten i Gävle om pat. bor i Gästrikland 

(i annat fall utredning inom öppenmottagning) 


Syftet med en neuropsykologisk utredning är att identifiera faktorer som kan underlätta eller 

försvåra för patienten i vardagen eller i övrigt påverka behandlingsutfall. 

Neuropsykologisk utredning syftar till att kartlägga kognitiva symtom och identifiera 

patienter med särskilda behov. I huvudsak kartläggs inlärningsaspekter, uppmärksamhet och 

exekutiva funktioner som är avgörande för arbetsförmåga och ADL. 

Eventuell samtidig axel I problematik bör vara optimalt behandlad för att utredningen skall bli 

rättvisande 



6.4 Neuropsykiatriska tillstånd 


• Barndomsanamnes är nödvändig för att ställa diagnosen 

• Heteroanamnesen kan sällan undvaras 

• Diagnostiken bör innehålla semistrukturerade instrument 

• Dokumenterad drogfrihet innan och under utredning måste säkerställas 


Den vanligaste typen av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning under barn- och ungdomsåren 

är ADHD. Störningen kännetecknas av symtom inom området uppmärksamhet, hyperaktivitet 

och impulsivitet. Tidigare betraktades ADHD som en funktionsnedsättning som skulle växa 

bort i takt med att barnet mognade. Under senare delen av 90-talet har man sett att 

funktionshindren kvarstår i vuxen ålder i större utsträckning än man tidigare trodde. Det finns 

en markant överlappning mellan ADHD och flera andra neuropsykiatriska funktionshinder 

såsom autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom, dyslexi och tvångssyndrom. Dessa 

förekommer ofta samtidigt och överlappar varandra inbördes. 

Personer där misstanke om neuropsykiatriska funktionshinder föreligger skall primärt 

erbjudas utredning hos Neuropsykiatriska utredningsenheten (NPU). Vid mindre 

komplicerade frågeställningar, som kännetecknas av relativt tydliga symptom och relativt 

välkontrollerad komorbiditet, kan dock öppenvårdens mottagningar erbjuda en något mer 

komprimerad utredning. Utredning av neuropsykiatriska tillstånd är omfattande och görs 

lämpligen i team av läkare, psykolog, socionom och i förekommande fall arbetsterapeut . 

6.4.2 Utredning och diagnostik 

Vid mindre komplicerade frågeställningar, som kännetecknas av relativt tydliga symptom och 

relativt välkontrollerad komorbiditet, kan öppenvårdens mottagningar erbjuda initial 

neuropsykiatrisk utredning. Det centrala i en diagnostisk utredning är en noggrann 

kartläggning av personens sätt att fungera (nu och under uppväxten) för att identifiera om 

personen har de symtom som definierar diagnosen. Därför är den viktigaste delen i 

utredningen anamnesen eller intervju med den person som ska utredas samt med anhöriga 

eller någon annan med god kännedom om fungerande under barndomen. Den kan inte ersättas 

av något annat undersökningsmoment. Intervjun bör sedan kompletteras med att personen 

besvarar relevanta frågeformulär. Den fortsatta diagnostiska bedömningen bör därför 

innehålla en riktad patientintervju av förekomsten av ADHD/Autismspektrum symtom, både 

aktuella och i barndom, utgående från DSM-IV:as kriterier. Vuxna med ADHD eller 

autismtillstånd har inte nödvändigtvis fått diagnosen som barn. För att göra en bedömning av 

patientens historia, sök efter tecken på tidiga och ihållande problem med uppmärksamhet eller 

självkontroll respektive socialfunktion och repetitiva och stereotypa intressen och beteenden. 

För diagnos inom ADHD/autismspektrum krävs enligt ICD-10/DSM-IV (se appendix 1) 

1. att personen har de symtom som definierar diagnosen ADHD alternativt någon av 

diagnoserna inom autismspektrum 



2. att problem tydande på ADHD/autismspektrumtillstånd har funnits sedan barndomen. 

3. att symtomen medför en för personen betydelsefull funktionsnedsättning 

4. att det inte finns något annat tillstånd som bättre förklarar symtomen. 

6.4.3 Generell utredningsgång 

Beroende på frågeställningen kan utredningsgången se olika ut. Ibland finns också material 

från tidigare utredning som kan användas i den aktuella utredningen. Patienten bör på förhand 

bli informerad om vad som ingår i utredningen och vad en eventuell diagnos kan leda till i 

form av behandlings eller habiliteringsinsatser. 

Steg 1: Inledande anamnesupptagning 

Om patienten har en beroendeproblematik är dokumenterad drogfrihet av största vikt under 

utredningstiden. Samtliga patienter skall före utredningen vara dokumenterat drogfri under tre 

månader. Utvecklingsanamnes upptas ur patientens perspektiv av antingen psykolog eller 

läkare. 

Steg 2: Professionsspecifika bedömningar 

Ansvaret för nivåbestämningen på utredningen åligger såväl psykiatriker och psykolog. Med 

detta avses vilka undersökningar, instrument och testningar, som efter den inledande 

anamnesupptagningen, ska genomföras. Vissa uppgifter kan lika väl utföras av psykolog som 

psykiatriker, så som skattningar eller semistrukturerade intervjuer. För närmare information 

angående syndromspecifika instrument och skattningsskalor v.g. se under rubriken ”specifika 

instrument vid misstanke om ADHD respektive AST”. Heteroanamnes, där förälder eller nära 

anhörig intervjuas utgör ett centralt moment i utredningen. 

Steg 3: Diagnostisering. 

Efter att allt utredningsmaterial samlats in bör det föras en diagnosdiskussion mellan de 

inblandade i utredningen. Psykologen har liksom läkaren skyldighet att ställa diagnos utifrån 

erfarenhet och kompetens. Information om diagnos och åtgärder skall alltid ges till patienten 

och med fördel även i skriftlig form. 

6.4.4 Drogfrihet 

Om patienten har en beroendeproblematik är dokumenterad drogfrihet av största vikt under 

utredningstiden. Samtliga patienter skall före utredningen vara dokumenterat drogfri under tre 

månader. Detta för att utredningen skall ge en så objektiv bild som möjligt av de 

funktionshinder som patienten har. 

6.4.5 Somatisk undersökning 

En allmänmedicinsk och neurologisk bedömning bör alltid göras, med särskild observans på 

hjärtstatus och blodtryck, samt vid behov ta blod- och urinprov. 

Ställningstagande till ev. ytterligare medicinsk utredning ex CT, MR, EEG. 



6.4.6 Specifika instrument vid diagnostik ADHD 

Vid initial misstanke om uppmärksamhets/hyperaktivitets störning så kan instrumentet ASRS- 

symptom checklista vara hjälpsamt. ASRS-symptom checklista, är ett instrument som består 

av de arton kriterierna enligt DSM-IV-TR. Sex av de arton frågorna har visat sig vara de som 

är mest prediktiva av ADHD-symtom. Dessa sex frågor utgör grunden för ASRS Screener 

v1.1 och utgör även del A av Symtomchecklistan. Del B av Symtomchecklistan innehåller de 

återstående tolv frågorna. Vid misstanke om uppmärksamhets/hyperaktivitets störning så 

skall patienten också dels fylla i WURS, samt genomgå strukturerad intervju med WRASS. 

WURS är ett formulär som mäter beteenden i barndomen, som anses särskilt relevanta vid 

uppmärksamhets/hyperaktivitets störning. 36 poäng eller mer anses korrekt identifiera 96% av 

vuxna med ADHD i barndomen. WRASS är uppbyggt på frågor som utgår från kriterierna i 

DSM-IV. ASDI, liksom WRASS utgörs av frågor som utgår från DSM-IVs kriterier. Ur 

svaren på WRASS kan klinikern sedan på ett standardiserat sätt få fram hur många av 

diagnoskriterierna som pat uppfyller. 

Intervju med både MINI och SCID-II bör alltid genomföras för differentialdiagnostiska och 

komorbida överväganden. När i den diagnostiska processen som detta genomförs kan dock 

variera. 

6.4.7 Specifika instrument vid diagnostik AST 

Vid misstanke om Autismspektrumstörning så bör i dagsläget NPU utföra den huvudsakliga 

diagnostiken. Vid förekommande fall där misstankarna är tydliga så kan i vissa fall 

utredningen genomföras på ÖVM. Vid misstanke om autismspektrum störning så kan 

RAADS vara ett screenande komplement. AQ (Autism Quotient )är ett frågeformulär 

utvecklat av Baron-Cohen med 50 frågor om ”autistiska drag”, uppdelade i 5 kategorier och 

besvaras av personen själv. Formuläret är inte utvärderat för personer med annan diagnos än 

Aspergers syndrom och ger framför allt utslag för en person med ”typisk bild” enligt 

Aspergers ursprungliga beskrivning. Dessa formulär kan sedan användas som utgångspunkt i 

diskussion med personen snarare än som ett diagnostiskt instrument, då det ger falskt negativa 

och falskt positiva svar 

Utredningen av patienten bör då innehålla strukturerad intervju via ASDI. ASDI, liksom 

WRASS utgörs av frågor som utgår från DSM-IVs kriterier. Ur svaren på ASDI kan klinikern 

sedan på ett standardiserat sätt få fram hur många av diagnoskriterierna som pat uppfyller. 

För att ytterligare värdera patientens sociala kognition och förståelse rekommenderas även 

Kalands vardagshistorier. Dessa utgörs av vardagshistorier som avser att testa 

mentaliseringsförmågan hos personer med Asperger. 

Vid mer komplex problematik kan DISCO genomföras. DISCO är ett omfattande 

intervjuinstrument för diagnostik av neuropsykiatriska störningar med särkskilt fokus på 

autismspektrumtillstånd. Förälder eller annan närstående intervjuas. Alternativ till DISCO kan 

vara screening med SCQ (Social Communication Questionnaire). Vid utfall görs 

anhörigintervju med ADI-R (Autism Diagnostic Interview) och vid behov observationer 

med hjälp av A-DOS (Autism Diagnostic Observation Schedule). De två sistnämnda 

kräver dock specialutbildning, liksom DISCO och är er fritt tillgängliga utan. 

Liksom vid misstanke om ADHD bör intervju med både MINI och SCID-II alltid genomföras 

för differentialdiagnostiska och komorbida överväganden. När i den diagnostiska processen 

som detta genomförs kan dock variera. 



6.4.8 Hetero- och utvecklingsanamnes 

I och med att de neuropsykiatriska diagnoserna kräver att de aktuella symptomen uppträtt i 

tidiga barnaår så bör det diagnostiska arbetet förutom diagnostisk intervju av patienten alltid 

ackompanjeras av heteroanamnes och inhämtandet av samtliga tidigare sjukvårdsjournaler, så 

som BVC, elevhälsan etc. Heteroanamnesen måste innehålla en noggrann genomgång av 

DSM-IV kriterierna för ADHD/Autistiskt syndrom, med kunskap om hur symtomen ter sig 

hos en vuxen person. Intervjun bör dessutom alltid utgå från 5-15 som är ett strukturerat 

frågeformulär som mäter avvikelser i utvecklingen inom områden som exekutiva funktioner, 

socialt samspel, psykiska symptom etc. Vid misstanke autismspektrumstörning så bör 

anhörigintervjun kompletteras med ASDI, anhörigversion. Vidare skall föräldrar/anhöriga 

fylla i skattningsformulär Conners (vid uppmärksamhetsstörning) och vid formulär A(vid 

misstanke om autismspektrumstörning). 

6.4.9 Neuropsykologisk testning 

På klinikens allmänna psykiatriska mottagningar så finns sällan tillräcklig med resurser för att 

erbjuda alla patienter fullständig neuropsykologisk utredning/testning så som kan erbjudas via 

NPU. En rimlig lägsta nivå är dock att vid neuropsykiatrisk misstanke erbjuda kortversionen 

av WAIS-III, som består av sju deltest ur WAIS som korrelerar 0.97 med HIK, ger en 

estimation av de fyra indexen utöver HIK och som tillåter datoriserad beräkning av index-, 

diskrepans- och IK-mått. De sju deltesten utgörs av: Ordförråd; Likheter; Matriser; 

Blockmönster; Sifferrepetition; Aritmetik och Kodning. Genom att använda sju deltest istället 

för fjorton åstadkoms en betydande tidsbesparing. Det datoriserade programmet laddas ner 

gratis från professor Crawfords hemsida under rubriken 

SF_WAIS3.exe:http://www.abdn.ac.uk/~psy086/dept/psychom.htm. Genom denna form av 

neuropsykologisk testning kan man med högre specifikation utesluta annan neuropsykologisk 

dysfunktion som förklaring till patientens funktionsnedsättningar. Vid ADHD misstanke 

rekommenderas också psykologtestning med D2. D2 mäter patientens förmåga till 

koncentration. Testet är lättadministrerat och tar cirka 20 minuter. 

Stora koncentrationssvårigheter som ger misstanke om ADHD kan ibland förklaras av att 

personen inte förstår och därför inte kan vara delaktig i det som sker omkring honom/henne på 

grund av en utvecklingsstörning. Det är angeläget att utvecklingsstörning som förklaring till stora 

koncentrationssvårigheter utesluts i utredning av en person som har haft stora skolsvårigheter 

under uppväxten. I förekommande fall bör därför begåvningsnivå fastställas genom 

administrering av hela WAIS-III alternativt WAIS-NI. Likaså är det vid AST viktigt att bedöma 

socialkognition. Bedömning av social kognition är också viktig när man ska differentiera mellan 

olika tillstånd som leder till svårigheter i socialt samspel, t ex är det inte ovanligt med sådana 

svårigheter i samband med utvecklingsstörning , begåvning som ligger lågt eller inom nedre 

genomsnittet, eller vid ADHD även om de i regel har bättre social förmåga än individer med 

autism. De bakomliggande funktionsnedsättningarna och behandlingsalternativen skiljer sig dock 

mellan dessa diagnoser. Där kan deltestet bildarrangemang och förståelse behöva adderas till de 

sju ovan beskrivna deltesten i WAIS-III. 

Vid mer komplex problematik bör även tillägg av testning för bredare profil göras, så som D- 

KEFS, Rey Complex figures and recognition Trial och Claesson Dahl. Både AST och ADHD 

är utvecklingsrelaterade diagnoser kopplade till system i hjärnan som är viktiga för de 

exekutiva funktionerna. För att ytterligare värdera exekutiva funktioner så kan psykologen 

även administrera skattningsformuläret REX (frågeformulär om exekutiva svårigheter ur 

BADS) BADS (Behavioural assesment of the dysexekutive Syndrome) är ett testbatteri som 



avser att mäta en persons vardagliga problem som kan associeras med exekutiva störningar. 

är ett frågeformulär som 

6.4.10 Checklista 

• Dokumenterad drogfrihet om tre månader. 

• Somatiskt status inkl neurologstatus 

• Riktad patientintervju av förekomsten av ADHD/Autismspektrum symtom (både 

aktuella och i barndom), utgående från DSM-IVs kriterier 

• Syndromspecifika intervjuinstrument. Vid ADHD misstanke: WURS, samt WRASS. 

Vid AST misstanke: ASDI och eventuellt DISCO 

• M.I.N.I och SCID-II för strukturerad diagnostik och som hjälpmedel för överväganden 

kring differentiala/komorbida diagnoser på axel I och II 

• Heteroanamnes med hjälp av; 5-15, Conners, samt Formulär A och ASDI (vid ASTmisstanke). 

• Neuropsykologisk testning. Vid ADHD misstanke vissa deltest ur WAIS-III, samt D2. 

Testning med hela WAIS-III/WAIS-NI, samt D-KEFS, Rey Complex figures och 

Claesson Dahl rekommenderas särskilt i mer komplexa fall och där andra kognitiva 

nedsättningar inte säkert kan uteslutas. 


Vid neuropsykiatriska störningar kan följande diagnoser utgöra både komorbiditet och 

differentialdiagnoser 

• Affektiva tillstånd; bipolär sjukdom, depression, mani/hypomani. 

• ADHD (framför allt uppmärksamhetsstörningar). 

• Missbruk/beroende av alkohol eller narkotika 

• Personlighetsstörningar 

• Schizofreni och andra psykoser (framför allt reaktiva). 

• Tvångssyndrom 

• Utvecklingsstörning 

• Ångeststillstånd 

• Ätstörningar 

6.4.11.1 ADHD/Autismspektrumtillstånd 

Vid enbart ADHD finns sällan de mentaliseringsproblem som finns vis AST och förmågan till 

ömsesidig kommunikation är lika nedsatt även om viss nedsättning kan förekomma. Individer 

med ADHD kan dock ibland missuppfattas som AST då det på grund av bristande 

uppmärksamhet blir ouppmärksamma på sociala signaler. 

Vid AST kan det också finnas stora koncentrationssvårigheter men de brukar inte handla om 

en allmän brist på uppmärksamhet, utan om en benägenhet att fastna vid detaljer, avvikande 

fokus för uppmärksamhet eller svårigheter med att kunna skifta fokus för sin uppmärksamhet. 



6.4.11.2 Affektiva tillstånd 

Affektiva tillstånd är en vanlig samsjuklighet till AST och ADHD. Detta gäller både 

depressioner och bipolaritet. Depressioner är ofta atypiska eller av typen dystymi. Affektiva 

tillstånd är dock ovanliga som enda differentialdiagnos till AST men till exempel bipolaritet 

kan vara svår att i det korta perspektivet skilja från ADHD. Vid tidig debut av bipolaritet är 

samtidig ADHD mycket vanlig. 

6.4.11.3 Missbruk/beroende 

Missbruk/beroende av alkohol eller narkotika är inte vanligt bland personer med AST. Vid 

ADHD är dock samsjukligheten stor och det är viktigt att patienten är dokumenterat drogfri 

innan och under utredningstiden. 

6.4.11.4 Personlighetsstörningar 

Personlighetsstörningar är vanliga diagnoser hos vuxna, som varit i kontakt med psykiatrin 

där man ej förstått att personen har ett AST. Kriterierna för en eller flera 

personlighetsstörningar (ofta tvångsmässig, paranoid, schizoid, schizotypal och/eller fobisk) 

är ofta uppfyllda hos personer med AST. Det är sällan till någon praktisk nytta med en 

personlighetsstörningsdiagnos i dessa fall. Vid ADHD är samsjuklighet vanligare, särskilt 

kombinationen med kluster B förekommer inte sällan. ADHD och/eller emotionellt instabil 

PS är en vanlig frågeställning. Gemensamma drag är bristande affektkontroll och 

impulsivitet, ett mönster av instabila relationer, depressivitet, aggressivitet och 

självdestruktivitet. 

Faktorer som skiljer tillstånden är sammanfattade i nedanstående tabell: 

Symtom ADHD Emotionellt instabil 

personlighetsstörning 

Debutålder Tidig debut och tydlig i 

barndom 

Oftast debut efter 15 år 

Impulsivitet I alla områden Ofta självdestruktiv 

koppling 

Relationer Ombytliga Separationsrädda 

Depressivitet Ofta sekundär till 

funktionsnedsättning 

Episodisk 

Aggressivitet Episodisk och snabbare 

övergående 

Ofta kronisk 

Identitetskänsla Ofta tydlig Ofta diffus 

Dissociation/mikropsykoser Saknas Förekommer inte sällan 

6.4.11.5 Schizofreni 

Schizofreni är en viktig differentialdiagnos till AST men kan också utgöra komorbiditet. I 

tidigare upplagor av DSM var diagnoserna ömsesidigt uteslutande men detta är ändrat i DSM 

IV-TR där störningarna kan förekomma samtidigt. Personer med schizofreni har, liksom 

personer med AST, svårigheter med mentalisering och brister i de exekutiva funktionerna. 

Gemensamma drag kan vara att beteendet uppfattas som bisarrt, personen kan ha minskat 

talflöde, motorisk och emotionell stelhet och även katatoni. De viktigaste skillnaderna mellan 



schizofreni och AST är att vid schizofreni oftast finns en tydlig debut samt att det vid 

schizofreni förekommer hallucinationer eller vanföreställningar. 

6.4.11.6 Tvångssyndrom 

Tvångssyndrom (OCD) särskilt i form av symmetritvång och samlande förekommer inte 

sällan hos personer med AST. Tvångsmässighet vid AST i form av upprepning och stereotypa 

beteenden uppfattas oftast av personen själv som positiva och inte besvärande vilket gör att 

det inte alltid är så att kriterierna för OCD är uppfyllda. Man bör därför vid varje tillfälle 

överväga om tvångssymtomen utgör ett särskilt syndrom i sig eller ingår som en del i 

patientens AST. Vid ADHD förekommer ibland också tvång, ofta har det dock karaktären av 

ett kompensatoriskt beteende för att mildra konsekvenserna av den underliggande störningen. 

6.4.11.7 Utvecklingsstörning 

Det finns många vuxna med utvecklingsstörning som har AST och ADHD och tvärtom. Det 

är därför viktigt att kartlägga den kognitiva funktionsnivån för att underlätta förståelsen. 

Andra inlärningsproblem som kan förekomma är dyslexi eller dyskalkyli. 

6.4.11.8 Ångesttillstånd 

Ångesttillstånd förekommer ganska ofta hos personer med autismspektrumtillstånd och 

ADHD. 

En del personer med autism reagerar kraftigt och ångestfyllt vid separationer och andra 

plötsliga omställningar. Motstånd mot förändringar är bidragande orsak. 

Ångesttillstånd hos personer med AST är ofta utlösta av stress, som i sin tur orsakas av att 

krav ställs som personen inte har möjlighet att motsvara. I ångesttillståndet finns inslag av 

panikattacker, fobier, tvång och oro för hälsan. Tvånget kan likna tvångsritualer som annars 

finns men kan få en mera egodyston karaktär. Personer med ADHD drabbas inte sällan av 

ångestsymtom och syndrom. Det är här viktigt att skilja ut symtom orsakade av sekundära 

följder av ADHD från egentliga ångestsyndrom. En noggrann kriteriebaserad diagnostik är 

här oftast nödvändig då ångest inte ingår som ett karakteristiskt symtom vid ADHD 

diagnostik men ändå är ett vanligt symtom. 

Social ångest och socialt undvikande beteende förekommer vid AST som är lättförståeligt 

utifrån de sociala interaktionssvårigheter som förekommer. Vid ADHD är det viktigt att 

skilja socialfobi och agorafobi mot svårigheter att hantera stimulusfyllda miljöer. 

6.4.11.9 Ätstörningar 

Ätstörningar i form av ospecifikt stört ätbeteende som ofta kan spåras tillbaka till tidiga år är 

mycket vanligt vid AST. Vid AST är de kliniska ätstörningarna, särskilt anorexia nervosa 

överrepresenterade medan bulimisk problematik är vanligare vid ADHD. Vid anorexia 

nervosa kan autistiska drag förstärkas av svält vilket gör att social förmåga och beteende är 

svårbedömt och konklusiv diagnostik bör inte göras förrän vikten normaliserats. Vid 

svårbehandlade ätstörningar, inte minst hos män bör man utreda förekomst av AST. 




Diagnostik och utredning av neuropsykiatriska till stånd är en omfattande process som 

handlar om att, under levnadsloppet och med tidig debut, fastställa att det förekommer 

symtom som sedan kan följas i vuxenålder och som endast inte består av reaktioner på en 

stressande omgivning. Samsjukligheten inom gruppen är stor vilket ställer stora krav på att 

diagnostiken är strukturerad och kartlägger alla relevanta områden. Det går sällan eller aldrig 

att undvika en noggrann barndomsanamnes, anhörigintervju, strukturerad axel I och II 

diagnostik utöver den rena diagnostiken av det misstänkta neuropsykiatriska tillståndet. 

VAD HUR INFO 

Dokumenterad drogfrihet Urinprover Innan utredning minst tre 

månaders drogfrihet 

Beställa journaler Rekvisition Innan utredning 

Screening ADHD ASRS Innan utr., enkla screening 

formulär för ADHD 

Screening autism/Asperger RAADS Innan utr., Något mer 

omfattande 

självskattningsformulär för 

autism/Asperger. God 

sensitivitet och specificitet 

Axel I diagnostik M.I.N.I. Under utr., axel I störning 

som differentialdiagnos 

eller komorbiditet måste 

fastställas och eventuellt 

Axel II diagnostik Screening: SCID screen, 

vid behov 

SCID II intervju 

Ställningstagande till ev. somatisk 

utredning 

Status, Blodprov, 

Blodtryck, EEG?, DT? 

behandlas 

Under utr., axel II störning 

som differentialdiagnos 

eller komorbiditet måste 

kartläggas 

Efter rimlig klinisk 

misstanke 

Strukturerad intervju ADHD WRASS Misstanke ADHD, 

strukturerad intervju 

utifrån DSM 

Strukturerad intervju vid misstanke ASDI Misstanke Autism, 

om mindre komplicerad AST 

Heteroanamnes/barndomsananmnes 

• Misstanke ADHD 

• Misstanke Autism/Asperger 

Formulär 5-15 

Conners 

ASDI (anhörigintervju) 

strukturerad intervju 

Intervju som väl kartlägger 

barndomsproblematik 



6.5 Diagnostik av utvecklingsstörning 


• Utredning av utvecklingsstörning är i första hand ett uppdrag för habiliteringen 

• Utredning av utvecklingsstörning kräver utöver begåvningstestning också 

värdering av funktionsnedsättningen och adaption 

6.5.1 Vad är utvecklingsstörning? 

Utvecklingsstörning är en funktionsbeskrivningsdiagnos – diagnoskriterierna uppfylls genom 

att individen fungerar, och under en lång tid har fungerat, på en viss nivå motsvarande IK 

under 70. Diagnosen kräver inte några biologiska fynd såsom kromosomförändringar eller 

dokumenterad hjärnskada. Utvecklingsstörning är den meningen ingen medicinsk åkomma 

eller sjukdom, inte heller en psykisk sjukdom. Utvecklingsstörning är ingen egenskap eller 

något man är utan avspeglar en individs fungerande i samhället. Orsaken kan vara både en 

individuell skörhet och omgivningens/miljöns höga krav och förväntningar. 

6.5.2 Generell definition av utvecklingsstörning 

Utvecklingsstörning karaktäriseras av nedsättningar i både intelligens och adaptiva förmågor 

och kan sägas spegla mötet mellan en individs förmågor och omgivningens struktur, krav och 

förväntningar. Nedsättningarna finns redan under barndomen, har många dimensioner och 

påverkas i positiv riktning av individualiserat stöd. 

Funktionshindret är ett utfall av individens grundförutsättningar och förutsättningar i 

omgivningen. I de flesta fall är utfallet en komplicerad kombination av dessa. 

Med detta följer att inte bara individens upplevelse av sitt funktionshinder kommer att variera 

från situation till situation utan också individens ”faktiska” funktion och interaktion kan bli 

olika i olika sammanhang; i hemmiljön, i skola, på arbetet, på fritiden, i övriga samhället osv. 

Eftersom utvecklingsstörningen och effekterna av den återspeglar individens fungerande och 

interagerande i sitt sammanhang måste bedömningen vid diagnostiseringen utgå från 

individens vardag. Individens egna personliga förutsättningar skall relateras till tillgänglighet 

och förutsättningar i individens miljö. En viktig utgångspunkt är individens självupplevda 

vardagsfungerande och självskattade delaktighet i olika livssituationer. 

Vid diagnostisering av utvecklingsstörning är det därför viktigt med en bred kartläggning som 

tar hänsyn till flera aspekter av individens fungerande samt till olika förutsättningar i miljön. 

Detta synsätt harmonierar med WHO´s klassificeringssystem för funktion, funktionshinder 

och hälsa (ICF). 

Diagnoskriterierna för utvecklingsstörning vilka samtliga måste vara tydligt uppfyllda 

1) Betydande begränsningar i intellektuellt fungerande – signifikanta nedsättningar i 

intellektuella funktioner, vilket motsvaras av en intelligenskvot under 70 (med 95 % 

säkerhet). 

2) Betydande begränsningar i adaptiv förmåga som det kommer till uttryck konceptuellt 

(kognitivt), socialt och praktiskt. 



Adaptiv förmåga är den inlärda sammantagna förmågan hos individer så att de kan fungera i 

sitt vardagsliv. Väsentliga nedsättningar i adaptivt beteende inkräktar på individens vardag 

och påverkar förmågan att hantera särskilda situationer eller sin omgivning. 

Exempel på konceptuella (kognitiva) förmågor är: 

Språkförståelse och uttrycksförmåga, att kunna läsa och skriva, att ha begrepp om pengar 

samt att kunna anpassa och ändra ett beteende på egen hand. 

Exempel på sociala förmågor är: 

Interpersonella förmågor, samspelsförmåga, att vara ansvarstagande, att ha god självkänsla, 

att kunna bedöma andra människors avsikter (att inte vara godtrogen) samt att kunna följa 

regler och lyda lagar. 

Exempel på praktiska förmågor är: 

Att klara av att äta, klä sig, förflytta sig och sköta sin hygien. Att kunna laga mat, att kunna ta 

hand om ett hushåll, ta sin medicin, använda telefon, hantera pengar, använda transportmedel, 

att kunna ha ett arbete samt att kunna upprätthålla en trygg och säker omgivning. 

3) Begränsningarna skall ha uppkommit tydligt före 18 (16) år ålder. 

6.5.3 Utredningsgången 

Under utredningen skall man sträva efter att använda sig av dels beprövade metoder som tar 

hänsyn till kulturella och språkliga skillnader liksom till kommunikativa, sensoriska, 

motoriska samt beteendemässiga faktorer. Vad gäller bedömningen av vardagsfungerande och 

delaktighet skall man sträva efter att använda metoder som tillåter både självskattning och 

skattningar från närstående. 

Standardiserade psykometriska tester som används när fokus är att bedöma den intellektuella 

nivån vid diagnostisering av utvecklingsstörning: 

• WAIS-III eller WAIS-III-NI (Begåvningstest, där version NI ger möjlighet till 

utvidgad kvalitativ och kvantitativ neuropsykologisk bedömning) Genomförs av 

psykolog. 

• Claeson-Dahls test av audioverbalt minne och inlärning. Genomförs av psykolog. 

• (Man kan även använda andra neuropsykologiska metoder som D-KEVS, RH-figuren 

osv. Dessa ger ingen direkt information i diagnoshänseende men kan svara på frågor 

om styrkor/svagheter, ge svar på frågor om ”varför” en individ har svårigheter osv.) 

• KaTid (Kartläggning av kognitiv och praktisk tidsuppfattning) Genomförs av 

arbetsterapeut eller psykolog 

• AMPS (Strukturerad och standardiserad observationsmetod för bedömning av 

praktiskt fungerande i vardagsaktiviteter) Genomförs av arbetsterapeut. 

Testningen måste kompleteras med öppna och gärna strukturerade intervjuer med både 

individ och anhöriga/närstående. 

Vid habiliteringen använder man sig av en ännu opublicerad version av skattningsformulär 

utifrån olika vardagsaktiviteter enligt ICF. Med den skapas en uppfattning om både 

adaptivförmåga (vad individen kan) och om välbefinnande/delaktighet (vad individen gör av 

sådant han hon tycker är viktigt att få göra). Det ger också en uppfattning om social 

samspelsförmåga. Skattningsformulär används för både individ och anhöriga/närstående. 

Denna metod är under utveckling av psykolog Patrik Arvidsson och kan användas efter 

introduktion och genomgång av denne. 



Skattningsskalor för mätning av autonomi och kontrollplacering (Wehmeyer, M. L. & Garner, 

N. W., 2003) finns att ta del av via habiliteringen. 

För mätning av adaptiv förmåga finns det inget standardiserat test på svenska. Det finns ett 

nytt test för barn och ungdomar (ABAS) som möjligen kan modifieras för användning. 

För att få en uppfattning om vardagsfungerande/välbefinnande/delaktighet kan man också 

tänka sig mätning av Kasam (Antonowsky) eller liknande (någon metod psykologen är van 

vid). Kanske komplettera med GAF-skattning. Det viktiga är att man han en metod som 

tillåter dels självskattning, dels skattning från anhörig/närstående. 

För att säkerställa att utredningen tar hänsyn till olika aspekter av individens fungerande och 

förutsättningar i omgivningen krävs att hänsyn tas till den kultur, det samhälle och 

sammanhang individen befinner sig i. Hänsyn skall också tas till eventuellt andra 

funktionshinder och det intellektuella funktionshindret skall bedömas separat. Det är också 

viktigt att beskriva individens styrkor, inte bara svagheter. Detta för att en adekvat planering 

av stöd skall kunna göras. Ofta fungerar ett stödet bäst om det inbegriper att individen får 

möjlighet att utveckla sina styrkor snarare än att bara få sina svagheter kompenserade. 

För att säkerställa att utredningen tar hänsyn till olika aspekter av individens fungerande och 

förutsättningar i omgivningen krävs att hänsyn tas till den kultur, det samhälle och 

sammanhang individen befinner sig i. Hänsyn skall också tas till eventuellt andra 

funktionshinder och det intellektuella funktionshindret skall bedömas separat. Det är också 

viktigt att beskriva individens styrkor, inte bara svagheter. Detta för att en adekvat planering 

av stöd skall kunna göras. Ofta fungerar ett stödet bäst om det inbegriper att individen får 

möjlighet att utveckla sina styrkor snarare än att bara få sina svagheter kompenserade. 


Den intellektuella nivån är relativt lätt att mäta med WAIS medan den adaptiva förmågan helt 

saknar cut-off-gränser och likande. Det blir alltid en bedömning av vad som kan betraktas 

vara ”tillräckligt stora nedsättningar av adaptiv förmåga”. Därför är det oerhört viktigt att man 

har en bredd i dessa bedömningar (både självskattningar, skattningar från omgivningen samt 

professionella bedömningar och observationer). 

De adaptiva förmågorna, uppdelat i kognitiva, praktiska och sociala, sammanställs efter 

bedömningarna som lämpligen görs i teamform för att ge en bred och fullständig bild. I 

sammanställningen skapas en samlad bild av de adaptiva förmågorna, med styrkor och 

svagheter, för att kunna bedöma om nedsättningen är tillräckligt stor inom alla tre aspekter 

(kognitivt, praktiskt, socialt). 

Bedömningen är sällan lätt. Ibland kan det ta flera möten att göra bedömningen som ju också 

till slut skall omfatta även den intellektuella bedömningen. 

Delvis eftersom den adaptiva förmågan är svår att bedöma och riskerar att bli bedömd lite 

godtycklig kan bedömningen av den intellektuella förmågan (IK-siffran) får för stor tyngd vid 

diagnostiseringen. En strävan bör vara att se IK som endast en del av diagnoskriterierna. Att 

se de tre olika adaptiva förmågorna som tre delar samt ålderskriteriet som ett, så att man i 

praxis utgår från att det finns fem diagnoskriterier: 

• IK under 70 

• Påtaglig nedsättning av kognitiv adaptiv förmåga 

• Påtaglig nedsättning av praktisk adaptiv förmåga 

• Påtaglig nedsättning av social adaptiv förmåga 

• Funnits tydligt före 18 (16) års ålder 



7 Axel III diagnostik 

Rekommendationer: 

• Somatisk sjukdom och medicinering skall alltid efterfrågas och dokumenteras 

Under axel III anges somatiska sjukdomstillstånd som kan vara av intresse för antingen 

förståelsen eller handläggningen av psykisk sjukdom. Somatiska sjukdomstillstånd kan ha 

relevans för det psykiska tillståndet på flera sätt. Det kan utgöra den direkta orsaken till en 

psykisk sjukdom. Ett exempel kan vara hypothyreos som kan utlösa depression. En kroppslig 

sjukdom kan också sekundärt vara orsaken till en psykisk sjukdom eller verka 

vidmakthållande. Det kan också vara så att en somatisk sjukdom påverkar valet av 

behandlingen som vid till exempel njur- eller leversjukdom. Ett ytterligare perspektiv är att 

den psykiska sjukdomen eller dess behandling kan ge upphov till eller förvärra kroppslig 

sjukdom, som vid till exempel metabola konsekvenser av neuroleptika behandling. Om den 

somatiska sjukdomen är den direkta orsaken skall detta klassificeras både på axel I och III. 



8 Axel IV diagnostik 


• Noggrann kartläggning av psykosociala belastningsfaktorer skall alltid göras 

• Vid komplexa situationer bör socialutredning göras av kurator 

Axel IV i DSM används för att kartlägga och beskriva livsomständigheter som kan påverka 

diagnostik, behandling och prognos för tillfrisknande vid psykiska störningar. Den sociala 

utredningen visar på graden av psykosocial påfrestning och ligger till grund för hur framtida 

behandlingsinsatser ska organiseras och prioriteras. Viktigt att undersöka om yttre 

belastningsfaktorer bidragit till eller skapat de psykiska problemen eller om 

belastningsfaktorerna skapats av psykisk sjukdom. Normalt sett gör läkare/psykolog under de 

första bedömningssamtalen ett ställningstagande till om vidare utredning är behövlig ur ett 

patient- eller diagnostiskt perspektiv. 

Det finns tillfällen då problem av psykosocial karaktär inte ska noteras under axel IV. Det är 

när problemen huvudsakligen har sitt ursprung i diagnosen och då noteras under axel I. 

Vanligtvis dokumenteras endast det senaste årets omständigheter. Andra om de uppenbarligen 

bidragit till tillståndet. 

DSM har i sin manual kategoriserat problemen i olika områden som utgör en god grund för de 

områden som bör behandlas under en social utredning. Dessa områden är som följer; 

• Problem i primärgruppen: t ex dödsfall, misshandel, separation –andra kriser eller 

situationer som finns inom den omedelbara närmiljön. 

• Problem relaterade till den sociala miljön: - t ex svårigheter med kamratkontakter, 

ensamboende, svagt socialt stöd. 

• Problem i skolan: - t ex svårigheter med inlärning, osämja med klasskamrater och/eller 

lärare, svårigheter att anpassa sig till systemet. 

• Problem i arbetet: - t ex arbetslöshet, problem med arbetsuppgifterna, svårt i 

kontakten med arbetskamrater/ledning. 

• Problem med boendet: - t ex bostadslöshet, svårt att hålla rent, svårigheter med 

grannar/hyresvärd. 

• Ekonomiska problem: - t ex skulder, fattigdom, svårt att ta sig för att ordna med 

myndigheter för ersättning eller svårt att förstå hur sambanden i ekonomiska 

skyldigheter och handhavanden. 

• Problem med sjukvård: - t ex svårt att förstå vad som sagts, problem med att ta kontakt 

med sjukvården för at tillhandahållas adekvat vård. 

• Problem i samband med kriminalitet: - t ex kriminellt leverne, utsatt för brott, skulder, 

droger. 

• Andra psykosociala problem och övriga problem relaterade till livsomständigheter: - t 

ex står utan försörjningsstöd, problem med andra vårdgivare. 

• Att tänka på är att utreda om problemen handlar om funktion eller symptom på aktuell 

diagnos. När började problemen, hur visar de sig i olika situationer. Går det att koppla 

till specifika livshändelser eller har problemen alltid funnits och varit konstanta? 

Lathund för psykossociala diagnoser, med ICD 10 koder finns i bilaga 6. 



I den sociala utredningen är det viktigt att förhöra sig om eventuella barns situation, hur de 

påverkas av situationen, hur patienten löser deras situation, vilka andra instanser som är 

inblandade och på vilket sätt. Det är ofta till gagn för utredningen att träffa eventuella barn 

och partner i patientens hem för att skapa sig en helhetsbild av situationen. Vid oro för 

barnens situation ska en anmälan till socialnämnden ske omgående och alltid med patientens 

vetskap utom i de fall där den vetskapen kan försvåra socialnämndens utredning. 

Det är många gånger bra att ta in uppgifter från närstående, arbetsplatsen eller annan som har 

kännedom om patienten. Kontakter med andra får aldrig ske bakom patientens rygg. Vid 

personlighetsstörningar är det ofta till gagn att intervjua utomstående då det ligger i 

diagnosens natur att se problemen i omgivningen snarare än i det egna beteendet. 

Patienter vill många gånger ha hjälp med olika saker såsom ansökningar och kontakter med 

andra myndigheter. Det är av vikt att i den mån det går låta patienten klara sådana saker själv 

för att patienten ska uppnå självständighet och autonomi samt att kunna bedöma den egentliga 

funktionsförmågan. 

Under utredningen har utredaren tolkningsföreträde över problemens uppkomst och art. Det 

gäller att skilja mellan funktion och symtom under i de områden det inte fungerar för 

patienten. 



9 Axel V, GAF/Funktionsbedömning 


• GAF skattning skall alltid göras vid alla besök 

• Det lägsta GAF-värdet av symtom eller funktion anges 

• För bedömning av ADL funktion kan kliniken ADL-checklista rekommenderas 

9.1 Skattning av GAF 

GAF, Global Assessment of Function, utgör DSM-IVs femte axel och är ett sätt att snabbt 

kommunicera patientens sammanvägda symtom- och funktionsnivå i en siffra. Genom att 

både symtom och funktion skattas på en 100 gradig skala där sedan det lägsta värdet väljs kan 

man enkelt förmedla något om den sammantagna problematiken. GAF är ett intuitivt värde 

som dock kräver träning och samskattning för att kunna genomföra på ett reliabelt sätt. Hur 

det går till framgår av bilaga 7. Det är viktigt att vara medveten om att GAF bara skall 

omfatta funktionsnedsättningar till följd av psykiatriska och psykosociala tillstånd. 

Funktionsnedsättning till följd av somatisk sjukdom eller handikapp skall inte inkluderas. 

9.2 Funktionsbedömning 

Den psykiatriska utredningen kan ytterligare kompletteras/fördjupas genom bedömning av 

funktionsförmågan. Detta utförs lämpligen av arbetsterapeut som kartlägger personens 

aktivitetsförmåga och utförande av dagliga aktiviteter vilket syftar till de saker som patienten 

behöver göra i sitt dagliga liv för att ta hand om sig själv, sitt hem och fungera i samhället. 

Bedömning av aktivitetsförmåga ska så konkret som möjligt beskriva patientens resurser, 

begränsningar, fungerande strategier samt behov av stöd i vardagen. Vidare kartläggs även 

personens vanor, rutiner och intressen. 

Arbetsterapeuten observerar och bedömer personen när han/hon utför aktiviteter för att få 

kunskap om hur patienten gör uppgifter i sitt dagliga liv och hur denne hanterar eventuella 

hinder som kan finnas i omgivningen eller hos patienten själv. För att på ett strukturerat och 

tydligt sätt kunna visa på eventuella svårigheter i utförandet använder sig arbetsterapeuten av 

standardiserade bedömningsinstrument, framförallt AMPS (Assessment of motor and process 

skills) och PRPP (Percive, Recall, Plan and Perform system). Vidare används yrkesspecifika 

intervju och skattningsinstrument så som ADL-taxonomin, OCCAIRS och Min Mening. 

I dagsläget råder dock brist på arbetsterapeutisk kompetens. Icke desto mindre är det av stort 

värde att skaffa sig en bild av hur patienternas funktionsförmåga ser ut i praktiken för att 

vidga bedömningen och för behandlingsplanering. Vid kliniken finns därför en checklista 

(bilaga 5) för ADL-bedömning som kan användas i både öppen och slutenvård för att 

strukturerat kartlägga patientens funktioner och färdigheter. Checklistan omfattar: 

1. Tider/dygnsrytm? 

2. Social förmåga 

3. Kommunikation 

4. Skötsel av rum/hem 

5. Personlig hygien 

6. Kläder 

7. Matsituation 

8. Ekonomi 

9. Aktiviteter 

10. Behov av stöd 




Under axel V skattas funktion. I DSM IV ingår GAF, Global Assessment of Function som i 

en enda siffra ger ett mått på sammantagen funktions och symtomnivå. Funktionen, i form av 

ADL förmåga är också intressant att kartlägga i många andra situationer även om den inte 

särskilt noteras under axel V. Till hjälp för detta kan klinikens checklista för ADL-funktion 

användas som strukturerat går igenom väsentliga områden. Särskilt i behandlingsplanering 

och i kontakt med kommunerna kan det vara av stort värde att den vardagliga funktionen 

tydligt kan beskrivas. 

VAD HUR INFO 

Symtom/funktionsskattning GAF Globalt mått, aktuell GAF 

utgöras av det lägsta av GAF 

ADL bedömning Klinikens checklista för ADLbedömning 

symtom respektive funktion 

Enkel checklista för 

genomgång av basala delar av 

den vardagliga funktionen 



10 Sammanfattning och kommunikation 

av diagnostiken 

En strukturerad diagnostik som noggrant följer DSM IV riskerar att hitta en lång rad 

diagnoser. Det kan ibland bli en lista som har ett begränsat förklaringsvärde för patienten och 

ett tveksamt instruktionsvärde för den fortsatta behandlingsplaneringen. Det är därför 

nödvändigt att kritiskt, och utifrån sitt kliniska omdöme, granska diagnoserna och fastställa att 

det verkligen rör sig om samsjuklighet och inte differentialdiagnoser där vissa diagnoser kan 

strykas då den problematik de beskriver förklaras bättre av någon annan diagnos. Att begränsa 

antalet diagnoser kan har pedagogiska poänger vid kommunikationen med patienten. En 

diagnostik som inte beaktar förklaringsvärdet för patienten och instruktionsvärdet för den 

fortsatta handlingen har i ett kliniskt sammanhang mindre värde och hör mer hemma inom 

forskning och utveckling än inom patientnära vardagsarbete. 

Det är därför viktigt att diagnoserna som sätts är relevanta för både patient och behandlare och 

att diagnostiken också med tydlighet kommuniceras och diskuteras med patienten när 

utredningen är avslutat. Samtidigt kan konstateras att diagnostiken är en levande process och 

att tiden kan göra att många diagnoser kan komma ett revideras i ljuset av ett förlopp över tid. 

Att sammanfatta en individs hela problematik i fem axlar är ju med nödvändighet alltid en 

grov förenkling men i nuläget det bästa sätt vi har att tillgå. I dokumentation och 

kommunikation med patienten bör ju diagnostiken fördjupas med beskrivande och etiologiska 

resonemang ur individperspektiv. 

11 Kulturella aspekter på diagnostiken 

Till DSM IV finns sedan 2000 en kompletterande kulturformulering som avser att hjälpa 

kliniker i att bättre förstå, konceptualisera och i behandlingen integrera kulturella aspekter. 

Den erbjuder ett systematiskt sätt att utforska individen perspektiv på sin problematik och 

sätta detta i ett socialt och kulturellt perspektiv. Kulturformuleringen kompletterar 

diagnostiken när transkulturella aspekter kan behöva övervägas. Det ger också en vägledning 

när stora kulturella skillnader finns mellan patient och behandlare. 

Kulturformuleringen har översatts till svenska och finns tillgänglig via Internet. 

Länk till: kulturformuleringen. 

Förslaget till en kulturformulering i DSM-IV omfattar: 

• Kulturell identitet 

• Kulturella förklaringar till sjukdom 

• Kulturella faktorer relaterade till psykosocial miljö och funktionsnivå 

• Kulturella faktorer i relationen mellan individen och klinikern 

• En övergripande kulturell bedömning avseende diagnostik och vård. 



12 Riskbedömningar 


• Vid varje kontakt skall en översiktlig riskbedömning göras 

• Om indikation på förhöjd risk framkommer skall en fördjupad bedömning ske, 

eventuellt med hjälp av skattningsinstrument 

• Risk- och skyddsfaktorer och de åtgärder som de föranleder skall dokumenteras och 

motiveras 

Inom området riskbedömningar hittar man främst två områden, bedömning av suicidrisk och 

bedömning av risk för andra. 

12.1 Suicid 

Bedömning av suicid och suicidnära patienter behandlas i ett särskilt vårdprogram och 

kommer därför att endast att översiktligt gås igenom här. Vid varje kontakt skall en 

översiktlig värdering av risk göras. Varje riskbedömning baseras dels på statistiska 

riskfaktorer, det vill säga riskfaktorer som ej är kopplade till en specifik person, dessa är ofta 

opåverkbara och kan utgöras av till exempel kön som ger en statistisk ökad risk för både 

suicid och våld jämfört med alternativet men som samtidigt är relativt svårpåverkat i den 

kliniska vardagen. Dynamiska riskfaktorer utgörs av föränderliga faktorer som således snabbt 

kan ändra men också vara påverkbara i fasen efter riskidentifikation, nämligen prevention. 

12.1.1 Generella riskfaktorer 

Förloppet för suicidriskbedömning kan sammanfattas i två faser. Den första består i att 

identifiera när statistisk risk kan föreligga. Förekomsten av vissa statistiska riskfaktorer bör 

öka uppmärksamheten. Dessa utgörs av: 

- manligt kön 

- hög ålder, ssk. män 

- suicidhandlingar i familjen 

- tidigare suicidhandlingar 

- tidigare aggressivitet 

- separation(er) 

- upplevda kränkningar 

- ensamhet och bristande socialt nätverk 

- långvarig fysisk smärta eller sjukdom 

- sömnproblem 

- hopplöshet 

- impulsivitet 

- sensitivitet 

- missbruk 

- hög grad av psykiatriska symtom eller långvarig svår psykisk sjukdom 



12.1.2 Individuella riskfaktorer 

I den andra fasen gäller att göra en individuell riskvärdering. Detta görs dels genom att 

intervjuaren är uppmärksam på indirekt suicidal kommunikation, eller signaler via andra 

personer, dels att bedömaren själv ställer direkta frågor utifrån den så kallade ”suicidstegen” 

som innebär ett successivt närmande av suicidala tankar genom att ställa frågor i en viss 

tågordning som omfattar: 

- meningslöshetsupplevelser 

- dödstankar 

- passiv dödsönskan 

- självmordstankar och slutligen 

- självmordsplaner 

- självmordshandlingar 

bedömning måste utöver detta helst också identifiera eventuella skyddsfaktorer till suicidala 

handlingar samt patientens attityd till tankarna, det vill säga om det till exempel är tankar som 

skrämmer eller tröstar patienten. 

Samtliga risk och skyddsfaktorer måste sedan sammanvägas i en suicidriskbedömning, vars 

syfte är att ligga till grund för en individuell vårdplan för riskhantering. Suicidrisken kan 

kompletteras med särskilda skattningsskalor, till exempel SIS (Suicide Intent Scale), HS 

(Hopplöshetsskalan) och SUAS (Suicide Assessment Scale). 

För att skatta suicidrisken för en patient som inte tidigare gjort något suicidförsök är 

SSI lämplig som en screening. Den innehåller 21 punkter indelade i fem avsnitt: patientens 

attityd till att leva eller dö, karaktären av självmordstankarna, karaktären av tänkt försök samt 

bakgrundsfaktorer. Maxpoäng är 38. Om risken bedöms hög eller om patienten tidigare gjort 

självmordsförsök bör SIS användas. Den är uppdelad i två underavdelningar: objektiva 

omständigheter samt egen beskrivning. Sammanlagt ingår 15 punkter, maxpoäng är 30. För 

bägge skalorna innebär ju högre poäng desto högre risk. 


I alla psykiatriska situationer är det viktigt att alltid överväga eventuell suicidalitet. Detta är 

tydligt beskrivet i klinikens vårdprogram för suicidnära patienter. Frågor enligt ”suicidstegen” 

skall alltid ställas om det inte är uppenbart obehövligt. Ibland kan precisionen ökas genom att 

använda skattningsskalor. Det är dock avgörande att alltid göra en klinisk bedömning då 

skattningsinstrument både riskerar att under- och övervärdera suicidrisk. De skalor som idag 

finns tillgängliga har inte sällan en otillfredsställande reliabilitet. 

VAD HUR INFO 

Observation för statistiska All personal i alla 

Alltid 

riskfaktorer 

patientkontakter 

Genomgång av suicidstegen All personal vid indikation Alltid om inte situationen 

om suicidalitet 

starkt talar mot aktuell 

suicidalitet 

Suicidavsikt SIS, Suicide Intent Scale Endast validerad för vuxna, 

tveksamt om unika resultat, 

oklar koppling mellan graden 

av avsikt och letalitet 

Suicidrisk SSI (Scale for Suicide 15 items. Mäter attityd till 

Ideation) 

livet, karaktär på 

självmordstankar och karaktär 

på tänkta handlingar 



Grad av hopplöshet, HS, Hopplöshetsskalan Enkelt test för 17 år och 

uppåt, mäter ej egentlig 

suicidalitet men hopplöshet 

som anses starkt korrelerad, 

20 items 

12.2 Risk för andra 

Bedömning av risk för att personer med psykisk störning på något sätt skall skada andra är en 

lika angelägen som svår uppgift. Man bör också vara uppmärksam på skillnaden i 

sammanhanget på prediktion, det vill säga att förutsäga, och prevention, att förhindra 

handlingar. I den allmänpsykiatriska vardagen är en passiv prediktion tämligen ointressant 

medan strategier för prevention, det vill säga identifikation av riskindivider och individuell 

riskhantering mera önskvärda. SBU har i en rapport från 06 sammanfattat forskningsläget vad 

gäller risken för våldshandlingar utanför institution. Det kan konstateras att på längre sikt, ett 

halvt till flera år, och vad gäller män är bedömningarna möjliga att göra med viss precision 

som är bättre än slumpen. Vad gäller möjligheten att göra bedömningar på kvinnor och 

överhuvudtaget på kort sikt som timmar och dagar är evidensläget för närvarande klent. I de 

bäst genomförda studierna har man fel vad gäller var tredje till fjärde patient. Ett omfattande 

faktaunderlag behövs om en valid bedömning skall kunna ske. I de akuta lägen när detta bäst 

kan behövas kan de tyvärr ofta vara svårt att få fram. I detta ligger en besvärande paradox. I 

de lägen som det bäst skulle behövas är riskbedömningar som svårast att göra. Det kan dock, 

utifrån SBU, konstateras att strukturerade bedömningar blir bättre än ostrukturerade och det 

kan vara bra att ha en struktur att utgå ifrån även om den i det akuta läget kan bli inkomplett. 

12.2.1 Generella riskfaktorer 

Som screening för att hitta de patienter där riskbedömning kan vara av särskilt intresse kan 

man använda följande fyra faktorer som visat sig korrelera väl med risk för våld efter 

utskrivning efter akutpsykiatrisk vård: 

• Tidigare våld 

• Missbruk 

• Brist på empati 

• Stress 

12.2.2 Kortsiktig bedömning på individnivå 

För bedömning i det korta perspektivet inom slutenvården kan BVC (Brøset violence 

checklist). Det är en enkel skala med sex items som kan användas för kontinuerliga 

bedömningar för den akuta risken för våld. 

Det kan från delar av samhället finnas förhoppningar att psykiatrin skall kunna förebygga en 

stor del av våldshandlingar i samhället. Ur ett strikt psykiatriskt perspektiv är detta komplext. 

Som konstaterats är bedömningarna svåra och behäftade med många problem. SBU skriver 

till exempel att för att vara säker på att förebygga ett våldsdåd måste sannolikt minst sex 

personer ”låsas in” för att förhindra handlingar hos en enstaka vilket också reser stora etiska 

dilemman. I rättspsykiatrin där man vet att personen gjort sig skyldig till en handling är det 

etiska problemet kanske mindre men i allmänpsykiatrin där patienten kanske aldrig gjort sig 

skyldig till någon våldshandling, och risken är statistisk, ställs det etiska problemet på sin 

spets. En rimlig hållning i kliniska sammanhang blir därför att ha strategier för att identifiera 

personer där risker skulle kunna vara hög och till dessa erbjuda de evidensbaserade 

behandlingsmetoder som finns och som kan påverka de individuella dynamiska riskfaktorer 



som individen bär på. Ett vidare uppdrag än så kan inte allmänpsykiatrin i dagsläget uppfattas 

ha. 

12.2.3 Långsiktig riskbedömning på individnivå 

Det bedömningsinstrument som idag rekommenderas för riskbedömning är HCR-20. Det är 

ett strukturerat instrument som systematiskt går igenom 20 riskfaktorer. En klinisk 

helhetsbedömning görs sedan utifrån helheten. 

Detta instrument är väl validerat och bedömer 20 riskfaktorer utifrån tre områden. Historiska 

riskfaktorer är statiska och svårpåverkbara och antyder endast en generellt förhöjd risk men är 

mindre intressanta ur riskhanteringsperspektiv. De är kanske mest användbara i rutinpsykiatri 

för identifiering av riskindivider medan de andra skalorna, är mera användbara för 

riskhantering, det vill säga vilka faktorer vården i första hand bör inriktas på ut 

riskpreventionsperspektiv. De fem kliniska riskfaktorerna är dynamiska och kopplade till den 

psykiatriska sjukdomsbilden medan de sista fem är kontextuella till sin karaktär. 

I HCR-20 skattas samtliga riskfaktorer från 0-2, men bedömningen skall sedan kliniskt 

värderas och uttrycks sedan som låg, medel eller hög. Riskfaktorerna i HCR-20 är 

sammanfattade i bilaga 8. 

HCR-20 är kommersiellt tillgängligt från Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Klinikens 

rättspsykiatriska enhet kan konsulteras i fall av svårbedömda risktillstånd. 


Bedömning av risken för farlighet för andra är en komplex uppgift. Det är främst tre aspekter 

som är viktiga att belysa. Den förta aspekten är att identifiera riskpersoner där en fördjupad 

akut eller långsiktig riskbedömning behöver göras. Som hjälpmedel för detta kan följande 

riskfaktorer användas: 

• Tidigare våld 

• Missbruk 

• Brist på empati eller uttryckta hot 

• Stress 

Den andra delen är den akuta bedömningen av risk för våld på avdelningen. Här kan BVC, en 

enkel skala för akut riskbedömning användas. Den är så konstruerad att den enkelt kan 

användas vid till exempel varje rond. 

Den sista delen gäller den långsiktiga bedömningen av riken för våld. Här bör bedömningen 

kompletteras med användning av HCR-20 som är ett strukturerat instrument för 

riskbedömning. HCR-20 skattar historiska, kliniska och kontextuella variabler av betydelse 

för risk bedömning och utgör grunden för riskhantering. 



VAD HUR INFO 

Identifikation av 

riskindivider, där: 

Tidigare våld 

Missbruk 

Brist på empati 

Stress 

Är användbara 

screeningfaktorer 

BVC (Brøset violence 

checklist) 

Riskbedömning enligt 

HCR-20 

Riskbedömning 

13 Checklista 

Alla som träffar nya/akuta 

patienter 

Läkare och 

slutenvårdspersonal 

Läkare, psykolog eller andra 

med utbildning/erfarenhet av 

användning av HCR-20 

Vid nya kontakter och akuta 

ärenden 

Inför och under inläggning för 

att värdera kortsiktig risk för 

våld. 

Vid misstänkt ökad risk samt 

samtliga patienter inom 

rättspsykiatrin 

Diagnostik och bedömning sker kontinuerligt i patientarbetet. Den formella diagnostiken 

utförs av läkare och/eller psykolog. I praktiken så träffar dock många patienter endast en 

läkare ett par gånger om året, varefter den regelbundna kontakten sker med kontaktperson 

eller annan behandlare. Den fortsatta behandlingen är i mångt och mycket avhängig en god 

och korrekt diagnostik. Övrig vårdpersonal spelar därför en viktig roll i att fånga upp 

eventuella ytterligare problemoråden/symptom och aktualisera frågan om kompletterande 

diagnostik och eventuella åtgärder. En checklista har därför upprättats, för personal inom 

psykiatrin, avseende följande diagnostiska områden: 

• Personlighetsstörning 

• Neuropsykiatriskt funktionshinder 

• Bipolär sjukdom 

• Ångestsyndrom 

• Psykossjukdom 

• Missbruk 

Syftet är att denna checklista ska hjälpa psykiatrisk personal att regelbundet ta dessa områden 

i beaktande i kontakten med patienterna. 

13.1 Personlighetsstörning 

Personlighetsstörning innebär att man i princip under hela sitt vuxna liv (och ofta under en 

lång tid där innan) ska ha uppvisat ett avvikande mönster av tankar, känslor och beteenden 

som leder till en påtagligt nedsatt funktion och lidande. Patientens problem skall också vara 

märkbara i många olika situationer och sammanhang. För att på bästa sätt fånga detta kan det 

vara av värde att fundera över följande frågor/problemområden: 

1) Har patienten haft långvariga bekymmer med; 

a) arbete (yrkesanamnes, vad för sorts jobb, korta anställningar etc.) 



b) relationer och sociala kontakter (har patienten förmåga att etablera och 

bibehålla betydelsefulla relationer) 

c) att självständigt klara av den normala vardagens krav (sköta ekonomi, uträtta 

ärenden som att handla eller kontakt med myndighetspersoner) 

13.2 Neuropsykiatriskt funktionshinder 

Neuropsykiatriska funktionshinder kan ibland vara svåra att skilja från 

personlighetsstörningar. Frågorna ovan är viktiga även vid misstanke om neuropsykiatrisk 

misstanke, men vid neuropsykiatriska tillstånd är problemen ofta uppenbara mycket tidigt i 

livet. Förutom detta kan man få värdefulla ledtrådar av patientens aktuella uppträdande. För 

att på bästa sätt fånga dessa kan det vara av värde att fundera över följande: 

1) Hade patienten under låg- och mellanstadiet bekymmer med: 

a) svårigheter med koncentration (dagdrömde på lektionerna, svårt att läsa längre 

texter, svårt att slutföra eller påbörja mer ansträngande uppgifter) 

b) rastlöshet (svårt att sitta stilla, störde de andra barnen, plockig och pillig) 

c) svårigheter med kamratrelationer (få kamrater, inget intresse av det, bråk) 

d) udda beteenden och intressen (överdrivet lillgammal, ”professorstyp”, intensivt 

engagerad i något specifikt intresse) 

2) Ser man hos patienten några av följande tecken/symptom: 

a) motoriska avvikelser (orolig, plockig, skakiga ben, tics) 

b) avvikande tal (röstläge, entonigt tal, forcerat tal, avbryter) 

c) har svårt att genomföra saker som kräver uthållighet och koncentration 

Bipolär sjukdom 

Ångestsyndrom 

Psykossjukdom 

Missbruk 



14 Referenser 

Akiskal, H.S., Pinto, O., 1999. The evolving bipolar spectrum: Prototypes I, II, III, IV. 

Psychiatr. Clin. North Am. 22, 517-534 

Angst J et al. The HCL-32: Towards a self-assessment tool for hypomanic symptoms in 

outpatients. J Affect Disord. 2005 Oct;88(2):217-33. 

APA, American Psychiatric Association. Diagnostic and statistical manual of mental 

disorders, 4 th ed. Washington DC, APA 1994. Svensk översättning: Mini-D IV. 

Pilgrim Press, BOX 42, 182 22 Danderyd. 

Bodlund O et al,Validation of the self-report questionnaire DIP-Q in diagnosing DSM-IV 

personality disorders: a comparison of three psychiatric samples. Acta Psychiatr Scand. 1998 

Jun;97(6):433-9. 

Beck AT et al, A. Assessment of suicidal intention: the Scale for Suicide Ideation. J Consult 

Clin Psychol. 1979;47:343–352. 

Beck AT, et al. The measurement of pessimism: the hopelessness scale. J Consult Clin 

Psychol 1974 Dec;42(6):861-5. 

Bernstein EM, Putnam FW. Development, reliability, and validity of a dissociation scale. J 

Nerv Ment Dis. 1986 Dec;174(12):727-35. 

Chambless, D.L. et al. Assessment of fear of fear in agoraphobics: The Body sensation 

Qustionnaire and the Agoraphobic Cognitions Qustionnaire. Journal of Consulting and 

clinical Psychology, 52, 1090-1097 

Chambless, D.L. et al. The Mobility Inventory for Agoraphobia. Behavioural Research and 

Therapy, 23, 35-44 

Development of suicidal intent scales. In: Beck A, Resnik H, Lettieri D, eds. The Prediction 

of Suicide. Bowie, Md: Charles Press; 1974. 

Foa, E.B et al (1993). Reliability and validity of a brief instrument for assessing posttraumatic 

stress disorder. Journal of Traumatic Stress, 6, 459-473. 

Furmark, T., Social Phobia: Owerview of Community Surveys. Acta Psychiatr 

Scand, 2002. 

Furmark, T., et al., Social phobia in the general poulation: prevalence and so- 

ciodemograpic profile. Soc Psychiatry Psychiatr Epidemiol, 1999. 34: p. 416- 

424. 



Goodmam et al ”The Yale-Brown Obsessive Compulsive Scale. II. Validity.” Arch Gen 

Psychiatry 1989 46(11): 1012–6. 

Grasbeck, A., The Epidemiology of Anxiety and Depressive Syndromes, in Psy- 

chiatry. 1996, Lund University Hospital: Lund. p. 126. 

Handbok. SCID-I och SCID-II för DSM-IV, Svensk bearbetning av Jörgen Herlofsson, 

Pilgrim Press, 1999 

Hartvig P et al. Brief chechlists for assessing risk among patients discharged from acute 

psychiatric facilities: a preliminary study. Nord J Psychiatry. 2006;60(3):243-8 

HCR-20. Bedömning av risk för framtida våld. Manual med instruktioner och kommentarer. 

Sundsvall: Rättspsykiatriska kliniken, Landstinget Västernorrland, 2003 

Heckelman et al Diagnostic Issues, in Social phobia:Diagnosis, Assessment and Treatment, 

R.G. Heimberg, et al., Editors. 1995, The Guilford Press: New York. p. 3-20. 

Hirschfeld, R.M.A at al.Development and Validation of a Screening 

Instrument for Bipolar Spectrum Disorder: The Mood Disorder Questionnaire, American 

Journal of Psychiatry 157(11): 1873-1875. 

Kadesjö B med flera, Så här kan man göra … Vägledningsdokument Autismspektrumtillstånd 

hos vuxna. Nationell Psykiatrisamordning. Socialstyrelsen 2007 

Kadesjö B med flera, Så här kan man göra … Vägledningsdokument Vuxna med ADHD. 

Nationell Psykiatrisamordning. Socialstyrelsen 2007 

Kessler RC, Keller MB, Wittchen H-U. The epidemiology of generalized anxi- 

ety disorder. Psychiatr Clin N Amer 2001:24 (1): 19-39 

Kay SR et al. The positive and negative syndrome scale (PANSS) for schizofrenia. Schizophr 

Bull. 1987;13(2):261-76 

Mark GA, Remissionsskala vid Schizofreni – Symtom, Användarguide. Jansen-Cilag 

Meyer TJ, Development of Penn State Worry Qustionnaire, Behaviour research and Therapy, 

28, 487-495 

Montgomery A.Åsberg M. A new depression scale designed to be sensitive to change. British 

Journal of Psychiatry 1979; 134: 382-389 

Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen 2007 

Niméus A et al. Evaluation of a modified interview version and of a self-rating version of the 

Suicide Assessment Scale. European psychiatry, 2006:7;471-477 

Riskbedömningar inom psykiatrin – kan våld i samhället förutsägas?, SBU, 2005 

Weiller E. et al Prevalence and recognition of anxiety syndromes in five European primary 

care settings. Br J Psychiatry 1998:173 (suppl 34) 18-23 



Woods P et al. The Brøset violence checklist (BVC), Acta Psych Scand 2002: (Suppl 412): 

103-105 

Sachs GS, Strategies for improving treatment of bipolar disorder: integration of measurement 

and management. Acta Psychiatr Scand Suppl. 2004;(422):7-17. 

Shalev A.Y., Zohar, J.(2001). Posttraumatic stress disorder: diagnosis and epidemiology, 

comorbidity and social consequences, biology and treatment. 

Neuropsychobiology.;43(3):150-62. Review. 

Sheehan DV, The Mini-International Neuropsychiatric Interview (M.I.N.I.): the development 

and validation of a structured diagnostic psychiatric interview for DSM-IV and ICD-10., J 

Clin Psychiatry. 1998;59 Suppl 20:22-33; 34-57. 

Steinberg M. et al The Structured Clinical Interview for DSM-III-R Dissociative Disorders: 

preliminary report on a new diagnostic instrument. Am J Psychiatry. 1990 Jan;147(1):76-82. 

Steinberg M et al. Detection of dissociative disorders in psychiatric patientes by a screening 

instrument and a structured diagnostic interview. Am J Psychiatry. 1991 Aug; 148(8)1050-4 

Svanborg, Pär, KABOSS-S (Karolinska Affektiva och Borderline Symptomskalor - 

Självskattning) : ett självskattningsinstrument för affektiva och ångestsyndrom samt för 

borderline personlighetsdrag, Lundbeck 2002 

Svenska Psykiatriska Föreningen, Ångestsyndrom-kliniska riktlinjer för utred- 

ning och behandling. 1997, Stockholm: Spris förlag. 

Wells A, Cognitive Therapy for aniety Disorder, A practice manual and concept guide. 

Chichester: Wiley, 1997 

Young RC et al. A Rating Scale for Mania: Reliability, Validity and Sensitivity. Br J 

Psychiat. 1978; 133: 429-435 

Åsberg M, Schalling D. Construction of a new psychiatric rating instrument, the 

Comprehensive Psychopathological Rating Scale (CPRS)., Prog Neuropsychopharmacol. 

1979;3(4):405-12. 



15 Bilaga 1 (anvisning för remisser) 

Anvisningar för remittering till Psykiatriska kliniken. 

För såväl remittenter som för psykiatriska kliniken är det av stor betydelse att 

remissförfarandet blir så smidigt och effektivt som möjligt för att rätt patienter skall få 

psykiatriska bedömningar i rätt tid. Utifrån gällande avgränsningar, det vill säga gällande 

samverkansavtal mellan Primärvården och psykiatrin, och prioriteringar, avgörs ju om och när 

patienten kan bedömas. För att detta skall fungera optimalt är det angeläget att remittenter har 

kunskap om vilka uppgifter som är väsentliga för en optimal bedömning av remisser. 

Remissen 

Kraven på remissen i sig är naturligtvis beroende av den situation i vilken remissen skrivs. 

Högre förväntningar kan alltså ställas på icke akuta remisser. Ur psykiatrisk klinikens 

perspektiv är det av oundgängligt värde att remissen innehåller tillräckligt med uppgifter för 

att bedöma: 

- behovet av personlig konsultation 

- behovet av inriktning och omfattningen på efterfrågad bedömning 

- angelägenhetsgraden, dvs. prioritet och väntetid 

Då kliniken idag har ett betydligt större tillflöde av remisser än som är möjligt att bedöma vid 

läkarmottagning leder detta till att vi ibland tvingas att endast besvara remisserna skriftligt 

alternativt hänvisa till andra lämpligare vårdgivare. Därför är det av stort värde att remisserna 

innehåller en så pass fyllig beskrivning att detta är möjligt. Alltför kortfattade remisser leder 

ju till att patienter med genuint psykiatriskt vårdbehov inte erbjuds detta samt att patienter 

med mindre problem kanske erbjuds alltför högt prioritering av sitt vårdbehov. Det är ju 

tyvärr ofta så inom psykiatrin att de patienter som har det största vårdbehovet ofta har de 

sämsta förutsättningarna för att artikulera sitt vårdbehov. 

Remissen bör därför också innehålla uppgifter om: 

• aktuella kontaktuppgifter inklusive telefonnummer och, med patientens 

medgivande, gärna anhöriga 

• hereditet 

• social situation 

• psykiatrisk symtomutveckling, såväl symtom som tidsförlopp 

• missbruk, såväl tidigare som aktuellt, pågående behandling och utredningar som 

gjorts för att bekräfta eller utesluta pågående missbruk. Vid missbruk med sekundära 

psykiatriska symtom skall behandlingskontakt ha påbörjats. God psykiatrisk 

diagnostik är inte möjlig vid pågående missbruk. 

• prövade behandlingar samt om behandling inte prövats bör detta tydligt motiveras. 

Vid farmakologisk behandling önskas uppgifter om preparat, doseringar, 

behandlingstider och en uppskattning av behandlingsföljsamhet. Vid annan 

behandling önskas uppgifter om behandlingens art, behandlare och tidsrymd 

• diagnostiska överväganden 

• psykiatrisk status inklusive överväganden om suicidrisk 

• syftet med den psykiatriska bedömningen samt patientens inställning till psykiatrisk 

bedömning och behandling 

• Vanliga somatiska differentialdiagnoser skall ha övervägts och uteslutits 

Omfattande bifogade journalkopior är svåröverblickbara och remisser bör därför innehålla en 

sammanfattning och inte endast en hänvisning till ostrukturerat journalmaterial. 



16 Bilaga 2 (Checklista anamnes och status) 

Checklista för anamnes 

Kontaktorsak: Huvudsymtom. Varaktighet. Enligt remiss? Enligt patienten? 

Varför nu? 

Psykosociala förhållandet: Familjeförhållanden. Tidigare och nuvarande relationer. 

Minderåriga barn. Tillgång till stöd och socialt nätverk, 

relationsproblem. Utbildning/arbete. Trauman. Boende. 

Ekonomi. Intressen. Tillgång till vapen. 

Hereditet: Sjukdom. Missbruk. Suicidalitet. 

Nuvarande sjukdom: Vilka symptom finns? Symtomutveckling. Varaktighet. 

Svårighetsgrad. Vad tror patienten påverkar sjukdomen? 

Genomgångna utredningar och behandlingar. Aktuell 

självdestruktivitet. 

Tidigare sjukdomar: Tidigare liknande episoder. Tidigare sjukvårdskontakter och 

behandlingar. Läkemedelsanamnes. Tidigare sjukhusvård. 

Tidigare suicidalitet eller aggressivitet. 

Droger Alkohol och narkotika anamnes. Substanser, frekvens. Tidigare 

drogbehandlingar. Konsekvenser. Abstinensepisoder. Symtom i 

samband missbruk. 

Somatiskt: Tidigare somatiska sjukdomar och behandlingar. Skador och 

trauman. Pågående medicinering. Icke receptbelagda läkemedel 

eller hälsokost. 

Överkänslighet. Läkemedel. Annan allvarlig allergi 

Utvecklingshistoria: Förlossning. Tidig utveckling. Föräldrar och syskon. 

Uppväxtförhållanden. 

Sociokulturella 

Kulturella och religiösa förhållanden. Intressen. 

förhållanden: 

Tidigare och nuvarande Typ av kriminalitet. Tidigare påföljder. Pågående skyddstillsyn. 

kriminalitet 

Läkemedel Tidigare och nuvarande medicinering samt attityd till 

medicinering och förmåga till följsamhet 

Att överväga I övrigt: 

Finns tecken till odiagnostiserad somatisk sjukdom? 

Finns tecken till pågående biverkningar? 

Hur är patientens allmänna funktionsnivå? 

Behövs anhöriganamnes? 

Finns det någon anledning att tro att symptom under- eller överdrivs? 

Är patientens utsaga rimlig? 

Hur är patientens attityd till utredning och behandling. 



Checklista för status 

Yttre 

Avvikande klädsel, hygien eller annat påfallande 

Somatiska tecken: trauma, abstinenssyndrom, tremor, svettning, hudfärg, 

Psykomotorik ex mimik, stereotypier 

Vakenhet Vaken, sömnig, sover, väckbar, växlande 

Klarhet 

Orienteringsgrad 

Motoriska 

symptom 

Formell kontakt 

Emotionell 

kontakt 

Emotionella 

symptom 

Kognitiva 

symptom 

Psykotiska 

symptom (övriga) 

Tankar på att 

skada sig själv 

eller någon annan 

Oneroid (drömmande), rådvill, predeliriös, konfusorisk 

Till tid, rum, situation, egen person 

Psykomotorik/aktivitetsnivå:: rastlös, plockig, tonus, grov- och 

finmotorik, mimik, stereotypier, hämning 

Speciella motoriska symtom: katatoni (t ex katalepsi, stereotypier), 

kompulsioner, ekopraxi, tics, automatism (stereotypt, inadekvat och 

mållöst). 

Tal: tempo, associationsrikedom, svarslatens, sammanhängande eller inte, 

dysfasi, dysartri 

Svarar adekvat på frågor, sätter sig i en stol, passar tiden, medverkar vid 

undersökningen, latens. 

Stämmer känslorna pat visar överens med orden? 

Kan du lita på patienten? 

Hur tillförlitlig är anamnesen? 

Stämningsläge: Sänkt (euthym, dysthym, melankolisk), neutralt, förhöjt 

(hypomani, mani, eufori). Dysfori (irritabel). Diskrepans mellan 

observation och utsaga. Avledbar/Kompakt förstämning. 

Affekter: labilitet, affektinkontinens, gråter eller skrattar under samtalet, 

vänlighet, aggressivitet, avledbarhet, adekvat 

Ångest: Realångest/irrationell ångest. Anticipatorisk ångest. Paroxysmal 

ångest. Panångest. 

Vegetativa symtom: palpitationer, dyspne, muntorr, trängningar. Yrsel. 

Koncentrationssvårigheter, ambivalens, tvångstankar, neologismer, 

perseveration 

Psykotiska tankestörningar: omotiverade uppehåll i talet? fråga efter 

tankestopp, tankepåsättning, tankeutbredning, tankedetraktion, 

tanketrängsel, uppluckrade associationsbanor, splittring (ordsallad). 

Intellektuella symtom: Torftig språk - verbalitet, konkret tal, minne svårt 

hänga med. 

Perceptionsstörningar: illusioner, hallucinationer 

Störningar i tankeinnehåll: Övervärdiga idéer (rigid tanke eller 

uppfattning) -> Fix ide -> Vanföreställning (okorrigerbar, felaktig 

världsuppfattning). Primära/Sekundära. Syntyma (påverkas av 

stämningsläget). Insikt 

god, dålig, partiell, växlande, inställning till behandling. 

Suicidal stege: Nedstämdhet -> Meningslöshet, hopplöshet -> Dödstankar 

-> Självmordstankar -> Självmordsönskan eller impulser -> 

Självmordsavsikter eller planer -> Självmordshandling 



17 Bilaga 3 (Basuppgifter) 

Basuppgifter 

Uppväxt och skolgång 

Vem är din närmaste anhörig? Namn och kontaktuppgifter; 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Modersmål, om annat än svenska?_______________________________________________ 

Hur var dina familjeförhållanden under uppväxt? Var föräldrarna: 

□ Sammanboende 

□ Skilda 

□ Uppvuxen med bara en förälder 

□ Uppvuxen delvis i fosterhem eller behandlingshem? 

Kommentarer:_______________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Hur många syskon har du? ________________ 

Har/hade dina föräldrar några problem? 

□Missbruk? 

□ Sjukdom? 

□Annat?________________________________________________________ 

Har/hade dina syskon några problem? 

□Missbruk? 

□ Sjukdom? 

Vilken utbildning har du? 

Har du eller har du haft? 

□Annat?________________________________________________________ 

□Ej avslutat grundskola 

□Börjat men ej slutat gymnasiet 

□Avslutat gymnasiet. Linje/program?__________________________________ 

□Högskole/universitetsutbildning? ___________________________________ 

□Läs- eller skrivsvårigheter? 

□ Räknesvårigheter? 


Gick skolan: □Bra? 


□Dåligt? 

□Varken eller? 

□Behövdes stödundervisning? 

Trivdes du med dina klasskamrater? Var du helst ensam eller med kompisar? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Fritidsintressen under uppväxten? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Sysselsättning 

Vad gör du just nu? 

□ Arbete 

□ Studier 

□ Arbetslös 

□ Sjukskriven, sedan:______________________________________________ 

Hur stor del har du arbetat sedan du slutade skolan: 

□Nästan hela tiden 

□Tre fjärdedelar 

□Ca hälften 

□Mindre än hälften 

Arbeten och arbetsgivare: 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Hur ser ditt nuvarande boende ut: 

□Med föräldrar 

□ Ensam 

□Sambo/gift 

Aktuell social situation 

□Särbo 

Hur är det med sociala kontakter utanför familjen: 

□För många 

□Många 

□Få 

□ Skulle vilja ha fler 


Hur bor du? 


□ Lägenhet 

□Hus 

□Bostadslös 

Har du tillgång till bil? □Ja □ Nej 

Har du körkort? □Ja □ Nej 

Har du hemmaboende barn? antal, ålder och kön: 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Har något/någon av dina barn några problem? 

□Missbruk? 

□ Sjukdom? 

□Annat?________________________________________________________ 

Utflyttade 

barn?_______________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Hur ser ekonomin ut? 

□God 

□ Dålig 

□Varken eller 

□ Pengarna räcker inte 

Skulder utöver hus, bil, studielån:________________________________________________ 

Har du några intressen eller hobbys? - 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Har du vapen? □Ja □ Nej 

Myndighetskontakter 

Har eller har du haft kontakt med: Nu Tidigare Vem 

- Socialtjänst □ □ _______________ 

- Försäkringskassa □ □ _______________ 

- Arbetsförmedling □ □ _______________ 

- Kronofogde □ □ _______________ 

- Kriminalvård □ □ _______________ 

- Sjukhus □ □ _______________ 

- Hälsocentral/familjeläkare □ □ _______________ 

- God man/förvaltare □ □ _______________ 

- Annan av intresse □ □ _______________ 



Sjukhistoria 

Har du några kroppsliga sjukdomar? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Har du haft några andra kroppsliga sjukdomar tidigare? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Har du tidigare varit inlagd på sjukhus? Var? När? Varför? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Vad äter du för mediciner? (gäller även receptfria) 

Läkemedel Styrka Dosering 

Äter du några kosttillskott eller naturläkemedel? 

Läkemedel Styrka Dosering 

Genomgår du eller har du genomgått någon alternativ medicinsk behandling? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 



Har du råkat ut för någon allvarlig olycka eller skallskada? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Har du någon allvarlig allergi? Läkemedelsallergi? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Har du någon smittsam sjukdom? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 



18 Bilaga 4(Screeningfrågor ångest) 

Screeningfrågor för ångestsyndrom 

GAD 

4. Oroar du dig onödigt mycket för bagateller? 

5. Är du ständigt oroad? 

6. Är du kroppsligt spänd nästan varje dag? 

Paniksyndrom 

1. Har du upplevt avgränsade perioder, från sekunder till minuter, av överväldigande 

panik eller rädsla och som åtföljs av hjärtklappning, andnöd eller yrsel? 

Agorafobi 

1. Är du rädd för att befinna dig i situationer som kan vara svåra att lämna vid en 

panikattack, till exempel en kassakö, en buss eller ett biobesök? 

2. Undviker du sådana situationer eller härdar ut med stort obehag? 

3. 

Tvångssyndrom 

5. Tvättar du dig mycket fastän du egentligen är ren, eller har det varit så tidigare? 

6. Kontrollerar du upprepat spisen eller att du har låst dörren, eller har det varit så 

tidigare? 

7. Måste du göra saker om och om igen för att uppnå känslan av att det är precis rätt? 

Social fobi 

4. Hör det till dina värsta rädslor att, göra bort dig eller verka dum? 

5. Undviker du aktiviteter och sammanhang om du riskerar att hamna i centrum för 

uppmärksamheten? 

6. Är din rädsla att göra bort dig så stor att du undviker att prata med andra eller delta i 

sociala aktiviteter? 

PTSD 

3. Har du varit med om någon viktig händelse som fortfarande stör dig/påverkar ditt liv? 

4. Härifrån kan man gå vidare till mer specifika frågor om vad patienten har blivit utsatt 

för eller bevittnat, till exempel övergrepp, rån, olyckor eller andra händelser som har 

utgjort ett hot för patienten eller någon annan. 



19 Bilaga 5 (ADL Checklista) 

ADL Checklista Vuxenpsykiatri Gävleborg 

Patient: Datum: 

Skattare: 

Instruktioner: Ifylles efter observation hur det fungerat de senaste veckorna. 

Det är viktigt att ni skriver kommentarer och ger exempel på situationer. Skriv gärna på 

papprets baksida. 

Tider 

Håller en normal dygnsrytm? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Passar tider? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Sköter sitt aktivitetsschema? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 


Social förmåga 


Klarar offentliga sammanhang (t ex utflykter mm) □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Klarar större grupper (t ex morgonsamling mm) □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Klarar mindre grupper (t ex matlagning, veckosamtal) □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Klarar att umgås med en person □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Kommunikation 

Ögonkontakt? Gestikulerar? Artikulerar? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Frågar, deltar i diskussioner? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Tar på eget initiativ kontakt med personal och medpatienter? □ Inga □ Måttliga □ Stora 

svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Förstår muntlig och skriftlig information? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 


Skötsel av rum/boende 


Håller rent och har ordning på sina saker? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Städar och byter sängkläder? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Personlig hygien 

Duschar regelbundet? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Borstar tänderna? (Rakar sig?) □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Kammar sig? Sköter naglar? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Kläder 

Byter kläder regelbundet? Sover i sina kläder? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Anpassar kläder efter väderlek? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Bokar tvättid, sorterar och tar reda på tvätten efter? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 


Matsituation 


Visar hänsyn och artighet? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Bordsskick? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Lagar mat på? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Ekonomi 

Sköter pat sin ekonomi själv? Förvaltare/ god man? □ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Hur hanterar pat sina pengar? Impulsköp? Räcker pengarna över planerad tid? 

□ Inga □ Måttliga □ Stora svårigheter 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Aktivitet 

Vilka aktiviteter deltar pat i vid avdelningen eller på fritiden? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Behov av stöd 

På vilket sätt behöver pat stöd i dagsläget på avdelningen? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

Vad för slags stöd kan behövas i framtiden? 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 

___________________________________________________________________________ 



20 Bilaga 6 (axel IV diagnoser) 

Lathund för förhållanden under axel IV med ICD 10 koder 

Hemlöshet Z59.0 

Dåliga bostadsförhållanden Z59.1 

Oenighet med grannar, hyresgäster och hyresvärd Z59.2 

Problem som har samband med boende på institution Z59.3 

Låg inkomst Z59.6 

Bristfällig socialförsäkring och socialtjänst Z59.7 

Bostads- eller ekonomiska problem UNS Z59.9 

Problem med anpassning till övergångar i livscykeln Z60.0 

Atypisk föräldrasituation Z60.1 

Ensamboende person Z60.2 

Kulturanpassningssvårigheter, migration Z60.3 

Social uteslutning och utstötning Z60.4 

Föremål för diskriminering och förföljelse Z60.5 

Förlust av kärleksfull relation under barndomen Z61.0 

Avflyttning från hemmet under barndomen Z61.1 

Förändrat mönster i familjerelationen under barndomen Z61.2 

Händelser som resulterar i förlust av självkänsla under barndomen Z61.3 

Problem som har samband med uppgivet sexuellt missbruk av barn av person inom Z61.4 

den primära stödgruppen 

Problem som har samband med uppgivet sexuellt missbruk av barn av person utom Z61.5 

den primära stödgruppen 

Problem som har samband med uppgiven fysisk barnmisshandel Z61.6 

Personlig skrämmande upplevelse under barndomen Z61.7 

Bristfällig tillsyn och kontroll från föräldrarnas sida Z62.0 

Överbeskydd från föräldrarnas sida Z62.1 

Känslomässig försummelse av barn Z62.4 



Andra problem som har samband med försummad uppfostran Z62.5 

Problem i samband med uppfostran, ospecificerat Z62.9 

Problem i relationer med maka, make eller partner Z63.0 

Problem i relationer med föräldrar och släktingar Z63.1 

Bristfälligt familjestöd Z63.2 

Frånvaro av familjemedlem Z63.3 

Försvinnande och dödsfall av familjemedlem Z63.4 

Splittring av familj genom separation och skilsmässa Z63.5 

Beroende släkting som behöver vård i hemmet Z63.6 

Andra stressfyllda händelser som drabbar familj och hushåll Z63.7 

Andra problem som har samband med den primära stödgruppen, hög EE Z63.8 

Problem som har samband med oönskad graviditet Z64.0 

Problem som har samband med andra psykosociala förhållanden Z65 

Problem som har samband med frigivning från fängelse Z65.2 

Problem som har samband med andra legala förhållanden Z65.3 

Offer för brott och terrorism Z65.4 

Brist på fysisk träning Z72.3 

Olämplig diet och olämpliga matvanor Z72.4 

Sexuellt högriskbeteende Z72.5 

Spel och vadhållning Z72.6 

Andra problem som har samband med livsstil Z72.8 

Utbrändhet Z73.0 

Person som väntar på intagning för lämplig vård annorstädes Z75.1 

Person som simulerar sjukdom (medveten simulering) Z76.5 

Självdestruktivitet i den egna sjukhistorien Z91.5 



21 Bilaga 7 (GAF) 

DSM-IV Global funktionsskattningsskala (GAF-skalan) 

Instruktioner 

Beakta psykologisk, social och yrkesmässig funktionsförmåga längs ett hypotetiskt 

kontinuum, där psykisk ohälsa respektive psykisk sjukdom utgör de bägge delarna. Inkludera 

ej sådan funktionsnedsättning som beror på somatiska begränsade faktorer eller på yttre 

begränsade faktorer. 

Instruktion för skattning av GAF 

1. Skatta delskalan GAF-symtom 

• Börja uppifrån och läs igenom definitionerna i symtomskalan och bestäm i vilket intervall 

som bäst stämmer med patientens symtom. 

• Dubbelkolla mot de intervall som ligger över och under. 

• Skatta inom intervallet om patienten ligger i den övre, i mitten eller i den undre delen och 

bestäm ett exakt GAF-värde för symtom. 

2. Skatta delskalan GAF- funktion 

• Följ instruktionerna enligt punkt ett och skatta patientens GAF-värde för funktion. 

3. Skatta GAF-aktuell 

• GAF-aktuell är det lägsta värdet av GAF-S och GAF-F, dvs. för vissa patienter är GAF 

aktuell detsamma som GAF symtom och för andra GAF funktion. 

För skalan var god se nästa sida 



GAF SYMTOM GAF GAF funktion 

Inga symtom 91-100 Synnerligen god funktionsförmåga inom vitt 

skilda områden, livsproblem förfaller aldrig 

bli ohanterliga, andra söker sig till personen 

på grund av hans eller hennes många positiva 

Frånvaro av symtom eller minimala symtom 

(t.ex. lätt nervositet inför en tentamen) 

Om några symtom föreligger så rör det sig om 

övergående och förväntade reaktioner på 

psykosociala stressfaktorer, (t.ex. 

koncentrationssvårigheter efter familjegräl) 

Vissa lindriga symtom (t.ex. nedstämdhet och 

lindriga sömnbesvär) 

Måttliga symtom (t.ex. flacka affekter och 

omständligt tal, enstaka panikattacker) 

Allvarliga symtom ( t.ex. självmordstankar, 

svåra tvångsritualer, frekventa snatterier) 

Viss störning i realitetsprövningen, 

kommunikationsförmågan, omdöme, 

tankeförmåga eller sinnesstämning ( t.ex. 

uttrycker sig tidvis ologiskt, oklart eller 

irrelevant) 

Beteende avsevärt påverkat av 

vanföreställningar eller hallucinationer eller 

allvarlig störning av 

kommunikationsförmågan eller omdömet ( 

t.ex. stundtals osammanhängande, beter sig 

gravt inadekvat, ständigt suicidtankar) 

Viss risk för att individen tillfogar sig själv 

eller andra skada (t.ex. suicidhandlingar utan 

uppenbar dödsförväntan; ofta våldsam; 

maniskt uppskruvad) eller grav störning av 

kommunikationsförmågan (t.ex. mestadels 

osammanhängande eller mutistisk) 

Ständig risk att individen tillfogar sig själv 

eller andra allvarlig skada ( t.ex. 

återkommande våldsamhet) eller allvarlig 

suicidhandling med uppenbar dödsförväntan 

egenskaper. 

81-90 God funktionsförmåga i alla avseenden, 

intresserad av och engagerad i ett antal olika 

aktiviteter, socialt kapabel, allmänt sett 

tillfreds med tillvaron, endast vardagliga 

problem eller bekymmer (t.ex. tillfälliga 

konflikter med anhöriga) 

71-80 Endast obetydliga funktionssvårigheter med 

avseende på sociala kontakter, arbete eller 

skola (t.ex. tillfälligt på efterkälken med 

skolarbetet). 

61-70 Vissa funktionssvårigheter med avseende på 

sociala kontakter, arbete eller skola (t.ex. 

tillfälligt skolk, stulit från annan 

familjemedlem), men i stort sett tämligen 

välfungerande, har några etablerade, 

betydelsefulla personliga relationer. 

51-60 Måttliga funktionssvårigheter med avseende 

på sociala kontakter, arbete eller skola (t.ex. 

har endast få vänner, har konflikter med 

kolleger eller arbetskamrater) 

41-50 Allvarliga funktionssvårigheter med avseende 

på sociala kontakter, arbete eller skola (t.ex. 

inga vänner alls, oförmögen att behålla ett 

arbete). 

31-40 Uttalade funktionssvårigheter i flera 

avseenden, 

såsom arbete eller studier, familjerelationer, 

(t.ex. en deprimerad man som undviker sina 

vänner, försummar familjen och är oförmögen 

att arbeta; ett barn som ofta ger sig på yngre 

barn, misslyckas i skolan och är trotsig 

hemma). 

21-30 Oförmögen att fungera i snart sagt alla 

avseenden (t.ex. ligger till sängs hela dagen, 

inget arbete, ingen bostad, inga vänner). 

11-20 Stundtals oförmögen till elementär personlig 

hygien (t.ex. kladdar med avföring)). 

1-10 Ständig oförmögen till elementär personlig 

hygien 

Otillräcklig information 0 Otillräcklig information 



22 Bilaga 8 (HCR 20) 

Riskfaktorer enligt HCR-20 

HCR-20 Finns ej Delvis Uppfyllt 

De historiska riskfaktorerna är: 

1. Tidigare våldshandlingar 

2. Tidig debut i våldshandlingar 

3. Instabilitet i förhållande 

4. Problem på arbetsmarknaden 

5. Alkohol- eller drogmissbruk 

6. Psykisk sjukdom 

7. Psykopati 

8. Tidig missanpassning 

9. Personlighetsstörning 

10. Tidigare misskötsamhet vid permission 

De kliniska riskfaktorerna är: 

11. Brist på insikt 

12. Negativ attityd 

13. Psykiatriska symtom 

14. Instabilitet 

15. Dålig behandlingsbarhet 

De kontextuella riskfaktorerna är: 

16. Orealistiska framtidsplaner 

17. Brist på professionell tillsyn 

18. Brist på hjälp och stöd 

19. Brist på samtycke och motivation 

20. Stress

Vårdprogram för diagnostik och utredning inom Vuxenpsykiatri ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?