Nummer 1 - 2012 - Credo

Om jag inte träffar någon kristen?
Så, eftersom jag inte bara är kristen i väntan på en man,
utan medvetet längtar efter att leva vidare med Gud – och
gärna tillsammans med en man – så är det självklart att
han också ska vara en bedjande, aktiv lärjunge. Samtidigt
kan man konstatera att det i församlingarna generellt
finns fler tjejer än killar, fler kvinnor än män, och dessutom
blir man äldre sägs det. Tänk om min begränsning
av urvalet leder till att jag får leva med enbart vänrelationer
och ursprungsfamilj för resten av mitt liv… Jag läser
ju redan i skapelseberättelsen att Gud skapade mannen
och kvinnan att tillsammans utgöra hans avbild. Är jag då
en sämre kristen om jag inte lever enligt Guds tanke med
familj och barn? Jag vet att många kämpar med den frågan.
Och kulturellt sett kan mitt val se misslyckat ut, men
att leva ensam utifrån att jag inte velat kompromissa med
lärjungaskapet är något annat än att leva ensam på grund
av rädslor och sår. Det senare är något att identifiera och
söka frihet ifrån, inte gömma sig bakom.
Singel utan pausknappen nedtryckt
En tanke som så lätt smyger sig in i ett (moget) singelliv,
är att livet liksom är satt på paus tills man ”träffar någon
och börjar det vuxna livet på riktigt”. Det är en tanke att
gå emot och istället satsa på att leva här och nu. Ett fullt
liv. ”Jag har kommit för att de ska ha liv och liv i överflöd”,
sa Jesus, och jag tycker mig tro att det även gäller
den som är ogift! Falska tankar som begränsar oss möter
oss alla i olika situationer. Gång på gång möter jag lärjungar
som kämpar med sin ensamhet, och gång på gång
möter jag även lärjungar som kämpar i sina äktenskap.
Alltför ofta är gräset grönare på andra sidan… och det
ser ofta lättare ut att använda livets förutsättningar och
möjligheter att tjäna Gud och inrätta sitt liv så att relationen
till honom får näring om man befann sig där, någon
annanstans.