Nummer 1 - 2012 - Credo

faMilJEn EngMan får sin hushållshubot Anita på köpet
när de investerar i en specialanpassad hubot åt morfar, en
som utöver matlagning och städning kan ta blodtrycket
och sköta hälsan åt honom. Anita hör egentligen till den
grupp hubotar som flytt, men längs vägen har hon blivit
skadad, stulen och omprogrammerad. Vartefter serien
fortskrider får hon tillbaka fler och fler minnen från sitt
tidigare liv.
Och så finns Engmans grannfamilj, där frun till slut
väljer att ta sonen och huboten Rick med sig och lämna
sin överviktige och gnällige man för att leva tillsammans
med huboten istället.
”äkTa MänniskOR” byggER dElvis på samma skräckvision
som många andra berättelser – den av människan
skapade varelsen som blir starkare och mer intelligent än
o
vi själva, och som hotar att förgöra oss. Det är som om
det fanns en djupt liggande rädsla i oss för vad vi själva
kan åstadkomma. Och den är befogad – mänsklighetens
historia bevisar ju att vi har gjort det, gång på gång. Eller
vad sägs om atombomben? Kärnvapnen? Biovapen? Jag
undrar om det är en självinsikt om människans potential
till ondska som ligger i grunden. Om vi skapar någon som
är som vi, så kommer den att bli ond som vi.
Kvinnan som lämnar sin man för att leva med sin hubot
gör på många sätt ett enkelt val. Visst vore det bekvämt
att leva tillsammans med någon som aldrig säger emot
en? Som alltid är intresserad, aldrig blir för trött, alltid
orkar lyssna? Huboten blir en narcissistisk spegel. Den
ger aldrig det där skavande mötet med ”den andre”, den
som är annorlunda. Huboten stryker medhårs, ger aldrig
motstånd. Är det sådana relationer vi innerst inne vill ha?
nEJ, dET äR klaRT aTT vi sägER att vi vill leva i relationer
som får oss att växa. Men samtidigt vet vi att
relationer är det svåraste som finns. Goda relationer
kräver något av oss, och det är inte alltid vi orkar ge det
som krävs.
De kräver att vi ger av vår tid. Vi måste orka vara
närvarande även i stunder då vi kanske helst vill få fly in
i oss själva. Vi måste orka möta andras behov, men också
deras besvikelse när vi inte lyckas med det. Vi måste orka
o
med att speglas i någon som inte enbart förskönar oss
utan också visar oss mörkare sidor av sanningen om oss
själva. Vi måste orka bemöta någon som tänker annorlunda,
har andra erfarenheter, andra referensramar än vi
själva. Det ställer krav på hur vi kommunicerar, och att
hantera missförstånd och reda ut meningsskiljaktigheter
hör till mänsklighetens viktigaste och mest tidskrävande
sysselsättningar – se bara på världspolitiken! Och vi
måste hantera känslor, våra egna och andras, som inte är
rationella och inte kontrollerbara, och ta ansvar för vad vi
gör med dem.
ännU finns inga HUbOTaR. Men frågorna om hur vi
prioriterar vår tid och vårdar våra relationer är inte
mindre verkliga för att våra maskiner fortfarande är
lätt igenkänningsbara. Och relationer utgör fortfarande
livets kärna – där finns det som gör ondast, men framför
allt det som ger livet dess djupa glädje och mening. Inga
hubotar i världen kan ändra på det.