Nr 1 2008 TEMA: Krig - Svensk Linje

Nr 1 

2008 

TEMA: Krig 

S V E N S K L I N J E 

ORGAN FÖR FRIA MODERATA STUDENTFÖRBUNDET

Enligt ordspråket är det rätt när 

far super. På samma sätt är Göran 

Perssons hushållsnära tjänster, 

egentligen, ett bevis på att den 

socialdemokratiska linjen i frågan 

är och har varit sund. 

– Det här är ett lysande exempel 

på att människor med 

miljoninkomster tjänar på den 

borgerliga regeringens politik, 

säger socialdemokraternas skattepolitiske 

talesman Lars Johansson 

. 

Anfall må vara bästa för- 

svar men att lasta den borgerliga 

regeringen för en före detta 

partiledare tillika statsministers 

uppenbara hyckleri är troligen 

djärvt i överkant. 

Nu kan man tycka att det är 

fullt naturligt att en före detta 

statsminister har råd att hålla 

sig med både herrgård och tjänstefolk. 

På samma sätt kan man tycka 

att en partiledare borde ha rätt 

att se till att rätt person är på 

rätt plats i partiet. Men riktigt så 

enkelt är det kanske inte. 

När oppositionsledare Sahlin 

gör sig av med Nuder till förmån 

för Östros handlar det, milt uttryckt, 

inte om en signifikant omprövning 

av den förda politiken. 

Svensk Linje • årgång 66 

Box 2294, 103 17 Stockholm 

www.svensklinje.com 

Redaktör: 

Danjell Elgebrandt 

070 - 458 40 67 

danjell@svensklinje.com 

Redaktion: 

Anders Engström 

Maria Eriksson 

Klas Hjort 

Patrick Krassén 

Adam Nelvin 

Peter O. Sellgren 

Benjamin Katzeff Silberstein 

Ansvarig utgivare: 

Ulrik Franke 

Ale Tryckteam AB 

ISSN 0346- 161 

Även här har vi dock ett exempel 

på hur omhuldade principer hos 

arbetarrörelsen åsidosätts. Man 

kan fråga sig varför inte turordningsregler 

som är så effektiva och 

Schönfeldts Gränd , Box 94, 103 17 

Stockholm, tel: 08 - 791 50 05 

www.fmsf.se 

Förbundsordförande: 

Ulrik Franke 

0739 - 85 4 80 

Viceordföranden: 

Evelina Lorentzon 

070 - 618 5 5 

Petrus Boström 

076 - 73 41 31 

Patrik M. Andersson 

073 - 51 3 7 

Hanna Metsis 

070 - 757 77 18 

Adjungerad: 

Joakim Lundblad 

070 - 891 81 33 

bra inom det privata näringslivet 

ska tillämpas partiinternt. Varför 

ska frågor som kompetens och 

personkemi tillåtas spela in när 

en position tillsätts? 

Tf förbundssekreterare: 


070 - 618 5 5 

Internetsekreterare: 

Mikael Onegård 

070 - 490 89 75 

Utbildningspolitisk sekreterare: 

Joakim Lundblad 

070 - 891 81 33 

Internationell sekreterare: 

Fredrik Saweståhl 

073 - 68 80 05 

Texter: 

Författarna svarar själva för sina bidrag. För 

ledaravdelningen samt för osignerat material 

svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras 

även digitalt. Skribenter som motsätter sig 

detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss 

rätten att redigera inkommet material. 

Svensk Linje 1 • 008

Innehåll 

Ledare Att ta med ena handen och slå med den andra 4 

Förbundsordföranden Energivapen är inte bara strålpistoler • Av Ulrik Franke 6 

Bomber 8 

Tema Inledning 11 

Så kan kriget i Irak vinnas • Av Erik van der Heeg 1 

Makabert arkiv av diktaturpropaganda • Av Arvid Malm 18 

Överkapacitet krävs i försvaret • Av Bo Hugemark 0 

Klassikern: Om kriget av Carl von Clausewitz • Inledning av Adam Nelvin 3 

I tid av krig rullas rättigheter tillbaka • Av Patrick Krassén 6 

Mitt i Linjen Samtal kring fikarumsbordet 8 

På Plats Resan till Kurdistan • Av Ulrik Franke, Evelina Lorentzon och Petrus Boström 30 

Debatt Not Yes In By Back Yard! • Av Anders Gardebring 36 

Visioner, nej tack! • Av Maria Eriksson 40 

Dplig politik ger inte mer lycka • Av Evelina Lorentzon 4 

Regleringar är problemet, snarare än rasism • Av Nima Sanandaji 46 

Recension Fjärde världskriget • Av Danjell Elgebrandt 48 

om Norman Podhoretz: World War IV – The long struggle against Islamofascism 

Välkommen empiri i förstelnad debatt • Av Patrick Krassén 49 

om Per Skedinger: Effekter av anställningsskydd. Vad säger forskningen? 

Bisarr och underhållande historieskrivning • Av Klas Hjort 51 

om Jan Kallberg: Så sänkte jag Sovjetunionen 

Pan-arabisk chick lit • Av Adam Nelvin om Zabiba and the king 5 

Föreningar 55 

Svensk Linje 1 • 008 

3

Ledare 

Att ta med ena handen 

och slå med den andra 

“Pengarna eller livet” är ett synnerligen otrevligt 

val att ställas inför. Än värre är dock att först bli 

bestulen, och sedan upptäcka att inte nog med 

att rånaren använder pengarna för att motverka 

dina intressen; han har dessutom mage att 

komma med synpunkter på hur du lever ditt liv 

och lyder du inte blir det mer stryk. 

Ett bra exempel på detta är Sveriges lantbruks- 

universitets kampanj “Koldioxidens vänner”. 

I denna uttalar sig, föga överraskande, en vit 

medelålders man positivt om koldioxid och 

budskapet lyder: “Utan riktiga fakta kan man 

påstå vad som helst”. Det är knappast subtilt, 

och för oss som är gammeldags nog att anse att 

vetenskapliga frågor bättre avgörs genom en 

vetenskaplig process än genom opinionsbildning 

är effekten på vår syn på SLU:s varumärke 

säkert inte den avsedda. Här hade också mitt 

intresse för frågan upphört om jag inte, mot min 

vilja, hade gjorts till intressent, emedan jag varit 

med och finansierat kampanjen. 

Demokrati som idé bärs upp av tanken att 

medborgarnas preferenser reflekteras i vilka 

makten delegeras till, något som också är ett 

av de starkare argumenten för demokrati. Att 

vända på förloppet och låta makthavarnas 

ideologi återspeglas i den propaganda medborgarna 

utsätts för är extremt farligt, och den 

inneboende risken i detta torde vara uppenbar 

oavsett om man betraktar företeelsen genom liberala, 

konservativa eller socialistiska glasögon. 

Även om du tycker om dagens propaganda kan 

dina motståndare mycket väl vinna nästa val. 

Ju större del av skattemedlen som används till 

opinionsbildning, desto viktigare blir också den 

politiska processen som sådan. Om du har att 

välja mellan att demonstrera eller på annat sätt 

arbeta politiskt för att få medel omfördelade till 

dig, eller att själv arbeta för att skapa resurser, 

avgörs detta framför allt av två variabler: hur 

hög skatten är och hur stor sannolikheten är att 

dina krav hörsammas. Med höga skatter och 

politiker som är lyhörda för krav på politisk 

omfördelning av resurser kommer fler att spela 

minussummespelet redistribution istället för 

plussummespelet produktion. Ge en man en fisk 

och han är mätt en dag, lär honom att kräva 

andras fisk och han är röstboskap hela livet. De 

pengar som skatteapologeter menar går in till 

en stat som sedan agerar personal shopper av 

välfärdstjänster åt medborgarna används ofta 

i syften som det är tveksamt, ibland absurt, att 

tänka sig att den enskilde själv hade valt att 

spendera dem på. 

Ju längre ett samhälle fungerar på detta sätt, 

desto mindre fult blir det att agera särintressegrupp. 

Dessutom minskar behovet av att göra 

sunda riskkalkyler. När konservativa vill ha andras 

pengar för att övertyga tonåringar om det 

eftersträvansvärda i att skjuta upp sexdebuten 

till efter äktenskapet frågar jag mig dels om de 

inte inser att de legitimerar vänsterns lika oansvariga 

handskande med medborgarnas pengar, 

utan även ifall de hade varit lika sugna på att 

ge sig in i projektet om de själva fick betala för 

moralkakorna. 

George Bernard Shaw konstaterade att när 

regeringen stjäl från Peter och ger till Paul så 

kan den alltid räkna med Pauls stöd. Historien 

förtäljer inte om Shaw funderade på ifall Peter 

gick och drömde om att få slippa bli bestulen 

eller om han stannade hemma från jobbet (hälften 

går ju ändå till Paul) och smidde planer på 

hur han bäst skulle kunna få någon att stjäla 

från Paul - helst mer än Peter själv blev bestulen 

på. 

Exemplet handlar egentligen mindre om Peter 

och Paul. De sitter ju i samma båt eftersom 

Peter så lätt blir en Paul. När vi ändå är inne 

på viktoriansk litteratur kanske liknelsen tre 

män i en båt är på plats. Staten sitter ju också 

där och det behöver väl knappast påpekas vem 

som ror. 

4 Svensk Linje 1 • 008

I förnuftets tjänst 

Ratio är ett självständigt tvärvetenskapligt forskningsinstitut. 

Vi utvecklar och sprider ny kunskap om: 

• Entreprenörskap, marknadsekonomi och tillväxt 

• Företagandets villkor – lagar, regler och värderingar 

• Hur politisk förändring kommer till stånd 

Vi ger ut böcker på eget förlag, från nyskapande forskning till 

frihetens klassiker. 

Vi har löpande seminarieverksamhet med svenska och internationella 

toppnamn inom ekonomi, juridik och statsvetenskap. 

Vårt långsiktiga mål är att bidra till förbättrade villkor för 

ekonomisk tillväxt, företag och företagande i Sverige. 


Ta del av vår verksamhet – besök oss på 

www.ratio.se 

5

Förbundsordföranden 

Energivapen är inte bara 

strålpistoler 

Den planerade rysk-tyska gasledningen på Östersjöns 

botten har sedan länge försatt den svenska regeringen 

och landets säkerhetspolitiska experter i ett dilemma 

av rang. Utifrån en liberal grundsyn är handel över 

nationsgränser nästan alltid något gott. ”Om inte 

varor korsar gränserna, kommer soldater att göra 

det” är det lika kända som kära citat av Frédéric 

Bastiat som kanske bäst sammanfattar den klassiska 

liberalismens syn på frihandelns fredsbringande välsignelser. 

Synen på frihandeln är ett av liberalismens 

mest tilltalande och kosmopolitiska drag. 

Om den planerade gasledningen vore ett renodlat 

kommersiellt projekt så vore det följaktligen inte 

problematiskt, utifrån en liberal synvinkel. Handel, 

må det vara med gas eller med glasrutor i Bastiats 

anda, är till ömsesidigt gagn och är inget som staten 

har rätt att reglera. Så långt allt väl. Men vad sker 

då när det inte längre handlar om handel med varor 

på marknadens villkor? Vad sker när blott den ena 

parten ser på transaktionen som ett affärskontrakt, 

men den andra ser ett säkerhetspolitiskt instrument? 

Konsortiet Nord Stream kontrolleras av Gazprom, 

och Gazprom kontrolleras av Kreml. Så har det varit 

i alla fall sedan mitten av 1990-talet, när desillusionerade 

ryska väljare sägs ha parafraserat partinamnet 

Наш дом – Россия som Наш дом – Газпром. I dagens 

Ryssland är väljarna möjligen mindre kritiska, men 

Gazprom fortfarande lika Kremlkontrollerat. Det betyder 

att Nord Stream-projektet inte med bästa vilja i 

världen kan betraktas blott som en affärstransaktion 

vilken som mellan två jämbördiga parter. 

Kreml uppfattar gasledningen som ett säkerhetspolitiskt 

verktyg, som man mer än gärna vill ha i sin 

arsenal. Det är ingen hemlighet, utan sägs rakt ut i 

den ryska energistrategi som den språkkunnige kan 

läsa på Industri- och energiministeriets hemsida: 

energins fundamentala uppgift är att gagna den 

(ryska) nationella säkerheten. För den som är blott 

en aning bekant med europeisk samtidshistoria är 

det naturligtvis ingen nyhet. Gasvapnet har använts 

ett flertal gånger. Den stora tvisten mellan Ryssland 

och Ukraina om gaspriser efter valet 005 bär syn 

för sägen. Den som försöker tolka det skeendet utan 

att ta den minsta hänsyn till den orange revolutionen 

och Ukrainas politiska marsch ut ur den ryska fållan 

gör sig själv en intellektuell otjänst. Detsamma 

gäller naturligtvis för den senaste tvist som löstes 

nu i dagarna. Om inte annat blir det för den inbitet 

blåögde svårt att tolka Kiev-ambassadören och tidigare 

premiärministern Viktor Tjernomyrdins öppen- 

hjärtiga ord i maj 006 om att Ukraina mycket väl 

skulle kunna få lägre gaspriser i utbyte mot en ändring 

av sin västvänliga politik. 

Sedan 1991 har Rysslands energipolitik resulterat 

i över femtio incidenter i relation till andra 

stater. I över fyrtio av dessa kan man finna en tydlig 

koppling mellan hur gaspriserna satts och ryska 

utrikespolitiska mål, står det att läsa i en rapport 

från Totalförsvarets forskningsinstitut. Till dem 

som drabbats av den ryska vreden hör i första hand 

det så kallade nära utlandet, i form av Vitryssland, 

Ukraina, Moldova, Georgien, Estland, Lettland och 

Litauen. Också tidigare östblocksländer som Polen, 

Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Rumänien, Bulgarien 

och Ungern, liksom Tyskland och Frankrike har 

mer eller mindre oavsiktligt fått smaka på den uppretade 

ryska björnens klor. Det är också här som 

kärnproblematiken återfinns. Collateral damage må 

vara acceptabelt, men det är aldrig bra, varken för de 

drabbade eller för den skyldige. Det ryska energivapnet 

är alltför trubbigt för att vara riktigt användbart. 

Det är här som Nord Stream och östersjöledningen 

kommer in i bilden. 

En färdig gasledning på östersjöbottnen mellan 

Ryssland och Tyskland skulle otvivelaktigt dra åt 

tumskruvarna på framförallt Vitryssland, Polen och 

Ukraina. Ryssland kommer i ett sådant scenario att 

kunna precisionsstrypa gastillförseln till dessa länder, 

utan att påverka sina västeuropeiska kunder. Därmed 

dämpas å ena sidan de förväntade diplomatiska 

reaktionerna från västerländskt håll, samtidigt som 

försäljningsinkomsterna kan hållas uppe även under 

tider av energikrigföring. Det är denna osympatiska 

sammanflätning av företagsekonomiskt vinstintresse 

och statstypisk maktsträvan som borde få Bastiat att 


vända sig i graven. Om varor får passera gränsen så 

kan man idka påtryckningar även utan soldater? 

Den hårdhudade frihandlaren kanske menar att 

detta är nonsens. Ingen är någonsin garanterad att få 

köpa någonting alls på marknaden – vare sig gas, mat 

eller tak över huvudet. Varför då lägga så stor vikt 

vid det faktum att en försäljare förbehåller sig rätten 

att inte sälja? Åtminstone till del består problemet 

i att olje- och gasmarknaderna i hela världen är så 

pass reglerade och influerade av statskontrollerade 

företag att det vore grovt missvisande att tala om 

en fri marknad. En sak står bortom allt tvivel: den 

internationella gasmarknad som är direktkopplad 

till den ryska statens kassakistor är inte riktigt vad 

Adam Smith menade med frihandel. 

Robert Nozick diskuterar i Anarchy, State, and 

Utopia problemet med mannen vars fiender köper 

upp all mark som kringgärdar hans egendom och 

därigenom inskränker hans rörelsefrihet till ett 

minimum. Som argument mot fria marknader är det 

naturligtvis utomordentligt svagt helt enkelt eftersom 

det är så orealistiskt. (Så är det är inte heller avsett 

som mer än en tämligen obetydlig caveat.) Skälet till 

att denna typ av marknadsmobbing är orealistisk 

är emellertid inte uppenbart. Orsaken står att finna 

inte minst i den bespottade vinstmaximeringen. Den 

som ålägger sig själv restriktionen att inte handla 

med dem han av irrationella skäl avskyr får betala 

priset för det i form av uteblivna intäkter. Därför 

är det osannolikt att bojkotter eller karteller håller 

perfekt i längden, i alla fall på marknader där det 

finns gott om självständiga och egoistiska aktörer. 

Diskriminering lönar sig helt enkelt dåligt. Denna 

moralkaka är en av den fria marknadens mindre 

omtalade förtjänster. 

På den ryska gasmarknaden däremot framstår Nozicks 

skräckexempel som desto mer verklighetstroget. 

Att stänga av gaskranen till länder som är beroende 

av gas låter sig utmärkt väl göras när man är enda 

leverantör. Murray Rothbard kommenterade Nozicks 

exempel med karakteristisk finess: ”This fellow had 

better find some friends, or at least purchase allies, as 

quickly as possible.” Det är en god idé och dessutom 

en som många av de drabbade länderna har följt. Den 

folkliga uppslutningen kring de baltiska ländernas 

Nato-medlemskap överglänste med råge den kring 

EU-medlemskapen, även om de två i allt väsentligt 

erbjöds som paketerbjudande till elektoraten. Vi är 

deras vänner inom EU; ungefär samma länder är det 

inom Nato. Det är vårt ansvar att de inte stängs in. 

Europas import av rysk gas beräknas successivt 

öka under överskådlig framtid. Medan Västeuropa 

kan diversifiera sin import och enklare ställa om till 

andra energikällor sitter stora delar av Öst- och Cen- 


traleuropa fast i ett relativt svårbrutet gasberoende. 

Ryssland ser på energifrågan som ett säkerhetspolitiskt 

maktmedel och drar sig inte för att använda det. 

I det läget finns det egentligen bara en sak att göra: 

välja rätt sida och sluta upp bakom våra baltiska 

och polska vänner. 

Ryssland försöker spela ut Europas länder mot 

varandra. Gerhard Schröder, avdankad toppolitiker 

med ny uppdragsgivare, lobbar intensivt för att Nord 

Stream-projektet på östersjöbottnen ska ses som ett 

EU-projekt som alla unionens medlemmar solidariskt 

bör sluta upp bakom. Implicit ligger tanken att 

EU egentligen utgörs av de gamla medlemsstaterna: 

Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland 

och Danmark är de som gaskanslern räknar upp och 

försöker mobilisera stöd för. Polen, Estland, Lettland 

och Litauen räknas inte på riktigt. Övergångsregler, ni 

vet. Schröder menar vidare att gasledningen i själva 

verket förbättrar säkerheten i Europa eftersom den 

skapar ekonomiskt ömsesidigt beroende. Interdependensliberalismen 

har talat. Problemet är bara det 

att medan det tyska beroendet av rysk gas förväntas 

öka, anstränger sig den ryska statsledningen aktivt 

för att minska det korresponderande beroendet av 

tyska varor, tjänster och investeringar. Nord Stream 

kommer inte att lägga grunden för en ny kol- och 

stålunion. Det räcker inte att bara permutera orden 

”Europa” och ”fred” för att skapa ett argument. 

Hur hindrar vi då ett Ryssland på väg utför den 

auktoritära slänten från att sätta otillbörlig press på 

sina – och våra – grannar? Svaret är: genom juridiskt 

finlir och normalt sett obehagliga icke-tariffära 

handelshinder. Artiklarna 79 och 80 i FN:s havsrättskonvention 

ger oss möjlighet att, huvudsakligen 

av miljöskäl, ställa upp hårda krav för att Ryssland 

ska få lägga ut ledningar på den kontinentalsockel 

som är svensk. Det som vi formellt sett kan ha synpunkter 

på är risken att ledningen medför omfattande 

nedsmutsning av havsvattnet. Det är vad regeringen 

gjorde när den skickade tillbaka Nord Streams ansökan 

”med vändande post” och krävde en ack så 

detaljerad miljökonsekvensbeskrivning. 

Politisk makt må växa ur en gevärspipa, men i brist 

på bättre så får vi lita på att Andreas Carlgren inte 

släpper någon djävul över bron. Karl XII, Napoleon 

och Hitler körde fast i lervälling, snö och is. Nord 

Stream kommer att köra fast i någon form av svensk 

miljödomstol. Man tager vad man haver. Även rättsväsendet 

är en del av nattväktarstaten. 

7

Bomber 

En ska bort 

A. Olof Palme 

B. Torbjörn Fälldin 

C. Lennart Geijer 

D. Olof Johansson 

E. Carl Bildt 

Svar: Carl Bildt, han har inte 

betalat tv-licensen. 

Varmluftsvisdom 

Skjut inte upp till Al Goredagen 

vad du kan skjuta upp till the day 

after tomorrow. 

Evangelium enligt 

oppositionen 

...utgick ett påbud om att hela 

folket skulle sjukskrivas. 

Vi gillar vallöften 

som faller platt 

Därför behåller vi värnskatt 

Pamp and circumstance 

Lex Britannia; skrivs i historien in 

Sörjd av Byggnads, LO, Littorin 

Borgerliga familjen 

Bör verkligen vem som helst få 

ingå en allians? 

Social dumpning II 

Att skicka ut Littorin för att 

offentligt försvara en usel politik. 

Det privata är 

politiskt 

Kunde inte Ulf ha bett Lena att 

avskaffa presstödet? 

Lugnare så 

Ulf Adelsohn har slutat läsa 

Svenska Dagbladet. 

Svenska Dagbladet har slutat läsa 

Ulf Adelsohn. 

Båda läser dock Svensk Linje. 

Lejonet från 

Norden 

Död 163 , snöpt 007. 

Okunnigheten ökar 

vänsterut 

Moderaterna har blivit okunnigare. 

Gammalt vänsterröstarordspråk 

Man vet inte vad man har men 

vad man får. 

Svensk Linje 

Våra läsare plöjer sida efter sida 

av de skribenter vars förtroende 

redaktionen har. 

Äntligen 

“ 008 kan bli det år då fabriksarbetarens 

dotter och direktörens 

son slutar dela väntrum.” 

Det var i alla fall 

rättvist 

1970-talet var det årtionde då 

fabriksarbetarens dotter och direktörens 

son fick börja tillbringa 

väldigt mycket tid i väntrummet. 

Vision 2010 

Om socialdemokraterna vinner 

valet skall alla in i samma väntrum. 

Din röst betyder 

något! 

Sossarna vill ha 50 procent skattetryck 

och 50 procent förnybar 

energi. 

Nya moderaterna vill ha 49 procent 

skattetryck och 49 procent 

förnybar energi. 

Varje röst är viktig. 

Utmanövrerad 

Nuder kunde inte ratta Amazonen. 

Livet är fullt av 

överraskningar 

Ena stunden rattar man en gammal 

Amazon. I nästa ögonblick 

ligger man underst i baksätet. 

Livet är fullt av 

överraskningar II 

Social dumpning I 

Alla män är potentiella våld- 

Det är inte oss det är fel på – det är er. 

täktsmän. 


Bomber 

Baltutlämning 

Livet är fullt av överraskningar. 

På gubbhyllan 

Han har uttryckt ointresse för 

andra uppdrag. 

Livet är inte alltid 

så fullt av överraskningar 

En avgången minister blir generaldirektör. 

Konsekvens av den 

nya utnämningspolitiken 

Storpotät blir stortorpare. 

Ohälsosam 

orörlighet 

Enligt den egna folkhälsoplanen 

borde det vara Morgan Johansson 

som får gå. 

Meet the 

new boss… 

Nu har sossarna en finanstalesman 

som är lika gammal som 

han ser ut. 

Uppenbar bomb 

Milton vill in i Bajen. 


Utan riktiga fakta 

kan man påstå vad 

som helst I 

Vi använder skattepengar ansvars- 

fullt. 



som helst II 

Sån där metaironi har vi aldrig 

förstått oss på. 



som helst III 

Statliga universitet lider inte av 

public choice. 



som helst IV 

Al Gore, Yassir Arafat och Jimmy 

Carter är framstående vetenskapsmän. 

Sällskapet Lysenko 

i Ultuna 

Hög svansföring. 

Krig är fred 

En student till på SLU och de har 

gått med vinst. 

Nyfeminism 

0,68 procent av makten – hela 

bidraget. 

Ekologism 

Du har två kor. 

Alla människor dör. 

HTF SIF 

Tomma mängden skramlar mest. 

Efter platt-TV till 

kronprinsessan 

Endast Det Bästa är gott nog åt 

folket. 

Gammalt rörelseordspråk 

Hjon efter Persson. 

Hushållsnära 

tjänster då 

Den förnedrande träldomens 

grift. 

Hushållsnära 

tjänster nu 

En hedrande ädel bedrift. 

Ohlys ministerportfölj 

2010 

Rysk post. 

Oppositionslekar 

1. Sahlin – Ryska posten 

. Nuder – Hela havet stormar 

3. Gahrton – Burken 

9

Kan ett lokalt företag ha en global vision? 

På Tetra Pak är vår vision att göra livsmedel säkra och 

tillgängliga över hela världen. Grunden är en väl utvecklad 

process- och förpackningsteknologi som hjälpt våra kunder 

att distribuera livsmedel i mer än 165 länder i över femtio år. 

Men vi vill mer än så. Genom att basera våra förpackningar 

på förnybara material – och aktivt uppmana till återvinning 

– bidrar vi till att hushålla med naturens resurser. 

När det gäller klimat- och skogsbruksfrågor arbetar vi 

på global nivå tillsammans med Världsnaturfonden. 

Dessutom bidrar vi genom olika projekt i 45 länder till att 

förse skolbarn med näringsrik och nyttig mat. 

Besök oss gärna på tetrapak.com eller ta kontakt direkt på info@tetrapak.com 

Tetra Pak, och ”protects what´s good” är varumärken som tillhör Tetra Pak Gruppen. 

Vi hjälper också till att förebygga benskörhet 

genom att stötta det internationella osteoporossällskapet 

i deras kampanj för en välbalanserad 

diet, vilken inkluderar mjölkprodukter. 

Det här är några exempel på våra 20 000 

medarbetares strävan för att tillsammans med 

våra kunder över hela världen producera säkra 

livsmedel och förpackningslösningar som gör 

nytta på mer än ett sätt. 

Detta och mycket annat gör oss till ett lokalt 

företag med en global vision. 


Bäste läsare, 


Tema: Krig 

Som liberal finns det flera olika sätt att se på krig. Vissa kanske skulle se staters krigande 

i främmande länder framför allt som omoraliskt användande av pengar som stulits av 

medborgare i form av skatt, medan andra kan se vissa krig – exempelvis det pågående i 

Irak – som en nödvändig kamp mot totalitära läror, för en friare och säkrare värld. 

Men för att trovärdigt kunna resonera kring krig och det militära kan det vara bra att 

känna till fler aspekter än de ideologiska och moraliska, vilket kanske är de som diskuteras 

mest frekvent då ämnet kommer på tal. Det här numret av Svensk Linje belyser genom 

ett antal pålästa skribenter ur olika perspektiv ämnet krig. 

Erik van der Heeg, historiker och publicist, beskriver hur kriget mot de islamistiska miliserna 

i Irak håller på att vinnas av de frihetliga krafterna, och att våldet faktiskt minskar 

– någonting som svensk media inte berättar mycket om. 

Arvid Malm, ekonom, berättar om krigspropaganda från två mörka epoker av tysk 

nutidshistoria. 

Bo Hugemark, överste inom Försvarsmakten, beskriver det svenska försvarets omriktning 

mot internationella insatser, och beskriver några av försvarets utmaningar. 

Tre presidialer i Fria Moderata Studentförbundet har besökt den irakiska delen av Kurdistan, 

och berättar om en sargad men framtidstroende del av Irak. 

Patrick Krassén, ordförande för Högerjuristerna och medlem i Svensk Linjes redaktion, 

redogör för svenska krigslagar, samt ett antal problem med dessa. 

Förutom temaartiklarna finns en uppsättning nya bomber, intressanta debattartiklar, 

recensioner, det splitternya inslaget Klassikern, med mera. 

Trevlig läsning önskar 

Svensk Linjes redaktion 

11

Tema 

[R]ena fantasifoster, 

som att USA:s 

krigföring skulle ha 

medfört miljontals 

döda. 

Så kan kriget 

i Irak vinnas 

Av Erik van der Heeg 

Irakkriget har ändrat karaktär på sistone, 

främst på grund av truppförstärkningen 

som USA genomfört och förbättrade 

strategier. Erik van der Heeg, författare 

och bloggare, skriver här för Svensk Linje 

om läget i Irak och vad som kommer att 

krävas i det kommande. 

Den som uteslutande har varit hänvisad 

till svenska medier för att följa händelseutvecklingen 

i Irak har inte haft det lätt. 

Mediebevakningen har under det nu fem 

år långa kriget ofta fokuserat på attentat 

riktade mot civilbefolkningen, amerikanska 

misstag som resulterat i oavsiktliga 

skador, eller perifera fenomen av typen 

Blackwater och andra privata säkerhetsfirmors 

verksamhet i landet. En stor del 

av rapporteringen präglas dessutom av 

något som åtminstone jag inte kan tolka 

som annat än en aktiv motvilja mot den 

amerikanska och multinationella krigsinsatsen 

i Irak. 

Detta resulterar till och med i en benägenhet 

att rapportera nyheter som kan 

vara rent ut falska (som när TT och svensk 

press den 9 november rapporterade om 

en massaker som inte ägt rum) eller missvisande 

– som de”nyheter” som regelmässigt 

avporträtterar krigsveteraner som 

speciellt våldsbenägna eller drogberoende, 

utan att man har de statistiska förutsättningarna 

klara för sig. Att män i vapenför 

ålder oftare är involverade i slagsmål än 

kvinnor i pensionsåldern (vilka utgör en 

stor del av normalbefolkningen) torde 

vara klart för de flesta, men så icke för 

svensk press. 

En stor mängd illa underbyggda åsikter 

är likaledes i svang och presenteras som 

ovedersägliga sanningar. Det kan handla 

om att kriget i sig skulle vara “olagligt”, 

vilket baserar sig på en felaktig syn på 

folkrätten som en lagsamling, när den 

i själva verket handlar om en samling 

sedvänjor. Det kan också handla om rena 

fantasifoster, som att USA:s krigföring 

skulle ha medfört miljontals döda. 

Bristande kvalitet i svensk media 

Hur som helst har den svenska bevakningen 

av Irak medfört att den medborgare 

som intresserar sig för vad som de facto 

försiggår i landet mellan Eufrat och Tigris 

lämnas i sticket. Den rapportering han 

eller hon får sig till dels tycks styrd av 

redaktioners och enskilda journalisters 

politiska övertygelser och ofta bristande 

kunskaper om det de är satta att bevaka. 

Tydligast har detta kanske blivit vad gäller 

rapporteringen av händelseutvecklingen 

under det senaste halvåret, det vill säga 

sedan dess den amerikanska “truppförstärkningen” 

– the Surge – börjat verka 

fullt ut. I takt med att nyheterna från Irak 

blivit allt mer positiva, har rapporteringen 

minskat och blivit allt mer rapsodisk. 

Man kan givetvis säga att detta har med 

traditionell redaktionell nyhetsvärdering 

att göra: man rapporterar ju hellre om 

katastrofer, än att något bara flyter på 

som vanligt. Men eftersom “normaltillståndet” 

i den svenska nyhetsbevakningen 

varit att Irakkriget är en katastrof torde 

ju tecken på att detta inte stämmer ha ett 

visst nyhetsvärde - men så har icke varit 

fallet. Likt strutsar har det stora flertalet 

av den svenska journalistkåren blundat 

för de tecken som tyder på att utvecklingen 

faktiskt har vänt. 

Nu är kriget i Irak inte vilken händelse 

som helst. Kampen mellan de väster- 


ländska demokratierna och den radikala 

islamismen är en av vår tids stora ödesfrågor. 

Den har samma vikt som tidigare 

generationers kamp mot andra totalitära 

rörelser. Den förtjänar att behandlas på 

ett sakligt och professionellt sätt. Händelseutvecklingen 

i Irak kommer bland 

annat visa om det finns en militär lösning 

på konflikten mellan oss och radikalislamismen 

– eller åtminstone hur stor 

roll som den militära komponenten bör 

spela. Om historien skall tjäna till lärdom 

är det nämligen så – hur det än kan låta 

i tider av internationellt samarbete och 

globalisering – att militär styrka (och vilja 

att använda den) var ett sine qua non för 

att besegra fascismen (på slagfältet) och 

kommunismen (genom att rusta den till 

döds under 80-talet). Alltså: gärna fred, 

men först en ordentlig seger. 

Truppförstärkningen en succé 

Det kan därför vara intressant att titta 

lite grann på vad som skett i Irak under 

det senaste året och framför allt hur den 

amerikanska krigsmakten har hanterat 

de insurgent-rörelser man haft att konfrontera. 

Till att börja med kan man 

konstatera att den truppförstärkning som 

skett under befälhavaren över de multinationella 

stridskrafterna i Irak, general 

David Petraeus, har varit en succé utan 

förbehåll. 

Siffrorna talar sitt tydliga språk: på 

ett år har det sekteristiska våldet (mellan 

shiiter och sunniter) minskat med 90 


procent, antalet civila dödsoffer med 75 

procent och antalet attentat med vägbomber 

är nere i 004 års nivåer. Det är 

idag större risk att dö en våldsam död i 

turistparadiset Sydafrika än i Irak. Det är 

fel att säga att USA har vunnit Irakkriget 

– däremot håller man definitivt på att 

vinna det. 

The Surge handlar dock inte bara om 

truppförstärkningar, utan också om en 

strategisk omläggning från manöverkrigföring 

med mekaniserade enheter 

anpassade för ett konventionellt krig, 

till insurgentbekämpning (“counterinsurgency 

warfare” eller COIN), mot 

lätt beväpnade och löst sammansatta 

grupperingar av typen al-Qaida, sunnitiska 

extremiströrelser (som kan vara 

religiöst eller nationalistiskt motiverade) 

eller shiitiska, så kallade specialgrupper, 

som ofta utgörs av utbrytargrupper ur 

Muqtada al-Sadrs “Mahdiarmé” och 

ofta stöds logistiskt av de enheter ur det 

iranska revolutionsgardet som går under 

beteckningen Qudsstyrkorna. 

Syftet med the Surge var inte bara att 

tillintetgöra dessa krafter, utan också att 

skydda civilbefolkningen i de områden 

där amerikanerna valde att koncentrera 

sina insatser, nämligen Anbarprovinsen 

och Storbagdad. Att se civilbefolkningen, 

snarare än territoriet, som det primära 

“slagfältet” är en metod som markant 

skiljer sig från den “search and destroy”taktik 

som praktiserades i Vietnam på 60- 

Det är idag större 

risk att dö en 

våldsam död i 

turistparadiset 

Sydafrika än i 

Irak. 

13

Idag är Anbarprovinsen 

en av de 

lugnaste delarna i 

hela Irak. 

talet och i Irak under generalerna Ricardo 

Sanchez och William Casey. Däremot 

finns det stora likheter med de metoder 

som britter och fransmän använde sig av 

i sina pacificeringskrig i Malaysia och Algeriet 

under 50-talet. Att kunna omsätta 

detta i praktiken var av stor betydelse för 

den amerikanska arméns nya fältmanual 

(“FM 3- 4”), som formulerades under 

den nuvarande befälhavaren general 

Petraeus under 006 och som utgör den 

doktrinära grundvalen för the Surge. 

Mindre enheter framgångsrikt 

En viktig referens i fältmanualen utgörs 

av den franske översten David Galulas 

erfarenheter från den lyckade pacificeringen 

av det algeriska Kabylien på 50-talet. 

Här handlade det inte om att koncentrera 

styrkorna i stora garnisoner, och därefter 

skicka ut patruller på landsvägar och i 

större befolkningscentra (Galula: “Detta 

leder bara till att man i slutändan inte 

kontrollerar något alls. Så snart som soldaterna 

har dragit sig tillbaka till sina baser 

tar insurgenterna över kommandot”, 

Pacification in Algeria, 1963). I stället 

etablerade man smärre enheter i mindre 

stationer mitt inne i bostadsområden 

och byar, varifrån befolkningen kon- 

tinuerligt kunde övervakas och beskyd- 

das, samt – vilket inte är mindre viktigt 

– ge möjlighet för ett normalt näringsliv 

att komma igång. Amerikanerna började 

implementera denna doktrin i Fallujah 

och Ramadi i Anbarprovinsen i våras, 

på så sätt att man flyttade in i bostads- 

områdena tillsammans med irakiska säker- 

hetsstyrkor. När väl en yttre säkerhet var 

uppnådd började man rekrytera lokal- 

befolkningen i skyddskårer, samt sätta 

igång åtgärder för återuppbyggnad, 

hälsovård och stöd till det lokala 

näringslivet. 

På så vis återgick livet till det normala 

i takt med att lokalbefolkning och säkerhetsstyrkor 

utvecklade ett ömsesidigt 

beroende av varandra. Framgångarna i 

Anbar har sedan kunnat spridas till andra 

delar av Irak, enligt överste Galulas 

“oljefläckstaktik”, som består i att man 

säkrar ett område helt, innan man går 

vidare. Idag är Anbarprovinsen en av de 

lugnaste delarna i hela Irak. 

En viktig del i den förändrade situationen 

består i att lokalbefolkningen 

på olika håll har rest sig mot al-Qaida 

och andra extremistgrupper – och valt 

att samarbeta med myndigheter och 

koalitionstrupper genom bildandet av 

skyddskårer. De kallas ofta för Awakening 

Groups, eller al-Shawa, efter det arabiska 

ordet för “väckelse”. De fungerar ungefär 

som “medborgargarden” baserade på 

traditionell stamtillhörighet, vilka avlönas 

och beväpnas av amerikanerna. Särskilt 

viktiga har dessa grupper varit för att inlemma 

insurgenter som tidigare bekämpat 

regeringen och koalitionstrupperna. 

Betydelsen hos dessa gräsrotsrörelser 

varierar från distrikt till distrikt (de 

räknar cirka 70 000 medlemmar och är 

etablerade i elva av Iraks arton provinser), 

men deras verksamhet har medfört 

en minskning av det politiska våldet, 

koalitionstrupperna att dra sig tillbaka 

från ett pacificerat område utan att det 

omedelbart återfaller i insurgenternas 

kontroll. 

Gräsrotsrörelserna har också den sunnitiska 

befolkningen ett instrument att 

hävda sina intressen vis-à-vis den shiitiskt 

dominerade centralregeringen i Bagdad 

med andra medel än våld. Man kan också 


notera en intressant attitydförändring 

bland sunniaraberna till den amerikanska 

krigsmakten. Från att ha varit de mest 

fientliga växer nu övertygelsen om att 

amerikanernas närvaro utgör ett slags 

skydd mot att förvandlas till andra klassens 

medborgare i en shiitisk stat – och 

även här har gräsrotsrörelserna varit 

viktiga för att sprida denna insikt. Tanken 

är att skyddskårerna skall kunna inlemmas 

i den reguljära irakiska poliskåren 

– och denna process är just nu på gång. 

Stärka den inhemska armén 

Ett annat viktigt moment i the Surge 

handlar om att stärka den irakiska armén. 

Idag har den irakiska armén 44 brigader 

(cirka 50 000 man). Av dessa kan nu 

tre operera helt självständigt, 3 delvis 

självständigt och de återstående nio i 

partnerskap med amerikanska styrkor. 

Styrkorna är beroende av logistiskt stöd 

från koalitionen för en stor del av sin 

verksamhet, men man har likväl tagit 

över huvudansvaret för säkerheten i 11 

av Iraks 18 provinser. 


Makten åt folket! 

Vi ombildar allmännyttan. 

BROLIN 

OMBILDNING & FÖRVALTNING 

A B 

www.ombildning.se 

08-402 10 00 – petter.brolin@ombildning.se 

Genom truppförstärkningen (från 15 

till 0 brigader) har varje amerikansk 

brigad kunnat upprätta så kallade Military 

Transition Teams, med ansvar för 

utbildning och rådgivning åt irakiska 

enheter. Varje brigad har på så sätt kunnat 

stå fadder åt var sin irakisk armédivision 

på ett sätt som påminner om britternas 

metod under imperiets glansdagar att 

integrera infödda arméenheter i ett större 

säkerhetssystem genom nära samarbete 

mellan staberna. 

Allt det här är viktiga erfarenheter som 

utan vidare skulle kunna överflyttas till 

andra krigsskådeplatser, som Afghanistan 

eller Pakistans stamområden om 

behov skulle uppstå. Redan nu har man 

börjat implementera lärdomarna från 

Irak i den del av Afghanistan (“östkommandot”) 

som lyder under amerikanskt 

befäl. Dessutom är man i färd med att 

bygga upp en enhet bestående av 3 00 

marinkårssoldater som skall förstärka 

“sydkommandot” kring Helmand och 

Kandahar. När talibanernas våroffensiv 

kommer i gång efter snösmältningen nu 

Allt det här är 

viktiga erfarenheter 

som utan vidare 

skulle kunna överflyttas 

till andra 

krigsskådeplatser, 

15

Ett annat 

problem 

utgörs av 

den shiitiske 

predikanten 

och hetsporren 

Muqtada al 

Sadrs milis 

i mars finns det en utmärkt möjlighet 

att se hur universellt applicerbar Surgedoktrinen 

är. 

Det finns dock ett antal problem som 

fortfarande återstår för den amerikanska 

krigsmakten och politiska ledningen att 

lösa i Irak. 

Al-Qaida är på flykt och bedriver nu 

sin verksamhet genom allt mer desperata 

åtgärder, som när man i februari 008 

använde sig av förståndshandikappade 

för att utlösa fjärrstyrda bomber. Men 

organisationen är heller inte helt och hållet 

besegrad. Den har dragit sig tillbaka 

till Diyalaprovinsen där den fortfarande 

kan verka, om än i betydligt mindre omfattning 

än tidigare. 

Ett annat problem utgörs av den 

shiitiske predikanten och hetsporren 

Muqtada al Sadrs milis, den så kallade 

“Mahdiarmén”. Den 9 augusti 007 

utropade al-Sadr en ensidig vapenvila, 

vilket i hög grad bidragit till att förbättra 

säkerhetsläget i Irak. Vapenvilan löper ut 

den 9 februari och i skrivande stund vet 

ingen vilken väg al-Sadr kommer att ta. 

Han kan antingen välja att permanenta 

den och försöka vinna inflytande på laglig 

och parlamentarisk väg, eller också åter 

ta till vapen. 

Dock har hans rörelse splittrats under 

det senaste halvåret. Tidigare anhängare 

som varit missnöjda med vapenvilan har 

bildat utbrytargrupper, som med stöd 

från det iranska revolutionsgardet utfört 

attentat mot koalitionstrupperna. Deras 

aktivitet har dock avtagit under senare tid 

i takt med att stödet från Iran minskat i 

vad som många ser som ett försök från 

mullornas sida att inte provocera USA 

i onödan under de sista månaderna av 

president Bushs tid vid makten. 

På många sätt har al-Sadr förlorat 

tempo i den irakiska politiken. Framgångarna 

mot al-Qaida och det lugn som allt 

mer breder ut sig i de sunnidominerade 

delarna i Irak gör att såväl koalitionen, 

som den irakiska armén har relativt 

goda möjligheter att frigöra trupp mot 

“Mahdiarmén”. Dessutom tycks den 

shiitiske predikantens popularitet ha 

minskat just bland de grupper av fattiga 

shiiter i Bagdad som varit ryggraden i hans 

rörelse. Under vapenvilan har många av 

hans milismän kommit att bedriva maffialiknande 

“beskyddarverksamhet” för 

att kunna försörja sig, vilket har skadat 

rörelsens anseende. 

Ytterligare ett problem gäller den irakiska 

regeringens senfärdighet att fatta beslut 

som skulle kunna bidra till ökad stabilitet 

i landet. Man har dragit fötterna efter sig 

på snart sagt alla plan: lagstiftning om 

fördelning av oljetillgångar; provinsval; 

integreringen av al-Shawa-grupperna i 

poliskåren; upphävandet av yrkesförbudet 

mot anhängare till Baathpartiet, 

med mera. Allt går förvisso åt rätt håll, 

men med en låg hastighet som verkar 

frustrerande för de flesta utomstående 

betraktare. 

Presidentvalet nyckelfråga 

Den viktigaste aktören vad gäller framtiden 

för såväl Irak, som det globala kriget 

mot terrorismen, är dock ännu inte känd 

av någon av oss när detta skrivs. Det hand- 

lar om USA:s framtida president. 

USA drabbades direkt av radikalislamismen 

den 11 september 001. Det 

är världens enda supermakt med global 

förmåga att utöva militär makt var 

som helst på jordklotet. USA har under 

president George W. Bush tagit ledningen 

i kriget mot radikalislamismen och agerar 

tillsammans med allierade som ibland 

saknar resurser och ibland tycks sakna 

vilja att bidra med militär styrka. 

Det talar till Bushs fördel som landets 

överbefälhavare i krig att han mot slutet 

av 006 lät ersätta den förre försvars- 

ministern Donald Rumsfeld med Robert 

Gates och var beredd att ompröva 

Irakstrategin och ge klartecken för the 

Surge. 

Demokraterna, som gick till val på 

att avsluta kriget, har däremot haft 

svårigheter att förhålla sig denna doktrin. 

På samma sätt som stora delar av den 

svenska pressen har man haft svårt att 

erkänna att den har lett till otvetydiga 

framgångar eftersom detta skulle kunna 

tolkas som att man ställde sig bakom den 

sittande presidenten. I stället har man på 

ett sätt som nästan skulle kunna tolkas 

som advokatyr förvisso medgivit att the 

Surge fungerat på det militära planet, men 

framhållit att detta inte var själva syftet 


med truppförstärkningen. Man säger 

att syftet istället handlade om att skapa 

“andrum” för att nå “politisk försoning” 

i landet. 

Vad denna politiska försoning egentligen 

är för något beror ju på hur man 

definierar saken och dessutom handlar 

det om något som i sista hand ligger 

hos det irakiska parlamentet. Genom att 

kontinuerligt ändra definitionen av vad 

som utgör “politisk försoning” har man 

kunnat anklaga presidenten för att ha 

misslyckats med sin Irakpolitik. 

Av de presidentkandidater som i 

skrivande stund är aktuella kan man 

säga att det republikanska partiets kandidat, 

John McCain, inte kommer att 

ändra särskilt mycket. McCain kommer 

inte att insistera på truppnedragningar 

under de 15 brigader (cirka 130 000 man) 

som den amerikanska armén anser vara 

ett minimum för att klara uppgifterna i 

landet under överskådlig tid. Och med en 

utrikesminister som till exempel förre FNambassadören 

John Bolton skulle man till 

och med kunna se fram emot en politik 

vis-à-vis Iran och Pakistan som är ännu 

mer robust än den som hittills förts. 

Vad gäller de demokratiska kandidaterna 

ansluter man sig till den nuvarande 

presidentens politik rörande Afghanistan 

medan man däremot gjort Irak till en 

symbolfråga. Med stöd från cirka hälften 

av den amerikanska befolkningen och en 


stor del av den så kallade Main Stream 

Media har man därför utlovat truppneddragningar 

i landet. Även militära bedömare 

på demokratiskt håll är medvetna 

om att dylika åtgärder mycket väl skulle 

kunna riskera de framgångar som den 

amerikanska och irakiska militären redan 

uppnått. 

Huruvida dessa truppnedragningar 

kommer att bli så stora som många 

demokratiska väljare kanske tror är därför 

mycket osäkert. Irakpolitikens syfte 

handlar om att förhindra att detta land 

utvecklas till en fristad för terrorister 

- och om trupper är vad som fordras för 

att nå detta mål är det inte något som en 

ansvarsfull president kan bortse ifrån. 

Hillary Clinton talar därför i ytterst 

obestämda ordalag om att börja ta hem 

trupp 90 dagar efter att ha tillträtt som 

president, utan att specificera närmare 

vilket antal det skulle kunna handla om. 

Barack Obama är däremot ett mer 

osäkert kort. Han har hävdat att han 

vill ha bort alla styrkor från Irak med 

undantag för trupper nödvändiga för 

att försvära baser, skydda amerikanska 

medborgare och sköta viss utbildning 

– men även här handlar det om målsättningar. 

Men de antydningar han gjort om 

trupperna liksom att han är beredd att 

förhandla förutsättningslöst med länder 

som Iran och Syrien bådar dock inte gott. 

Risken finns att våra fiender, vare sig det 

handlar om internationella terrorister eller 

ett Iran som söker kärnvapen uppfattar 

USA som svagt. Det vore allvarligt. 

Senast den fria världens ledande nation 

leddes av en svag president var när Jimmy 

Carter innehade posten på 70-talet. Då 

tilläts Iran att utveckla sig till en muslimsk 

gudsstat och Sovjetunionen att invadera 

Afghanistan. Dessa två incidenter betalar 

vi priset för än idag. 

Barack Obama är 

däremot ett mer 

osäkert kort. 

17

Tema 

Redan 1933 var 

Goebbels mycket 

tydlig med sitt 

program för 

judarna 

Makabert arkiv av 

diktaturpropaganda 

Av Arvid Malm 

Arvid Malm, ekonom och debattör, 

skriver i denna artikel om propaganda, 

i synnerhet det arkiv över nazistisk och 

kommunistisk sådan som nu finns online. 

Har du någonsin känt dig sugen på att 

läsa massor av östtysk propaganda? 

Då har du tur, för sedan många år har 

Randall Bytwerk på Calvin College i 

USA samlat tysk propaganda från både 

nazister och kommunister på sin hemsida 

”German Propaganda Archive”. För oss 

som glömde bort alla språk utom svenska 

och engelska sista terminen på gymnasiet 

finns alla texter dessutom översatta till 

engelska. Praktiskt. 

Arkivet ger många nya insikter. Du har 

kanske inte tidigare förstått hur fredens 

mur räddade livsviktiga specialister från 

att exploateras hänsynslöst i Västberlin? 

Eller med vilka tarvliga metoder klassdiktaturen 

i Västtyskland manipulerade 

folkopinionen? Och många känner ännu 

i dag inte till hur USA med hjälp av kapitalistiskt 

sinnade skalbaggar saboterade 

potatisskörden 1950. 

Andra höjdpunkter från den nazistiska 

sidan av arkivet: Joseph Goebbels försvarar 

förekomsten av avklädda kvinnor 

i tvålreklam; SS reder ut sin hållning till 

jazz (helt ok i små doser för ståndaktiga 

arier, men se upp för överkonsumtion) 

och vi får äntligen den sanna versionen av 

hur Tysklands motangrepp mot de polska 

invasionsstyrkorna gick till. 

För en historienörd är det en riktig 

guldgruva. Absurditetsfaktorn är hög, 

och det blir ganska underhållande att 

läsa igenom samlingen. Undantaget är 

nazisternas propaganda mot judarna, 

som oftast är så rakt igenom hatisk att 

det är svårt att fokusera på löjeväckande 

överdrifter. Tonen varierar mellan iskyla 

och fradgatuggande. Ett representativt 

exempel: ”Alla förslag som betyder en 

permanent närvaro, en permanent reglering 

av judarna i Tyskland, löser inte 

den judiska frågan, för de eliminerar inte 

judarna från Tyskland. Och det är det 

vi vill göra.” Redan 1933 var Goebbels 

mycket tydlig med sitt program för judarna 

(även om hans fokus till en början låg 

på utdrivning snarare än utrotning). 

Och även om det är lätt att dra på 

mungiporna åt de mer absurda delarna 

av arkivet ska vi inte glömma bort alla 

de stackars tyskar som var tvungna att gå 

omkring dagarna i ända och låtsas att de 

också var övertygade om att 60 procent 

av alla brott i USA begicks av barn under 

13 år (!). Eller att antalet våldtäkter i USA 

ökade med 300 procent (!) mellan 194 

och 1943. Och det är bara exempel från 

en enda artikel. 

Kvaliteten på propagandan varierar 

vilt. Medan det mesta är standardiserad 

skåpmat innehåller vissa texter retoriska 

grepp som är nyskapande. ”Tänk efter 

sju gånger innan du lyfter din hand mot 

fredskrafterna! Vi är beredda med goda 

vapen vid gränsen, och goda arbetar- och 

bondesöner i uniform! De människor som 

stjäl barn och handlar med människor 

har ingen respekt för barnvagnar. Men 

stridsvagnar är inte barnvagnar.” Att 

trycka ihop stridsvagnar och barnvagnar 

med anklagelser om såväl barnarov som 

människohandel är om inte annat mycket 

utrymmeseffektivt. 

Om propagandan är intressant att läsa 

i sig är materialet för ”insiders” – propa- 


gandan för propagandister – än mer läsvärd. 

Den ger oss in inblick i det rökiga 

rum där den officiella linjen kablades ut 

till partiarbetarna. 

I insiderpropagandan är rören rakare 

och omskrivningarna färre. Man hymlar 

inte lika mycket med de bakomliggande 

målen för propagandan. ”Var mycket försiktig 

[med att likna det sovjetiska hotet 

med ottomanerna]! Vi har ett vänskapsavtal 

med Turkiet!” ”Turkarna är mycket 

känsliga för missförstånd och nedlåtande 

omdömen kring sin historia!” 

Tillkortakommanden och problem diskuteras 

mer öppenhjärtigt, proffs emellan: 

”Ett stort antal partikontor försummar 

partiutbildningen. De diskuterar inte ideologi 

vid sina möten, och de realiserar inte 

propagandadirektiven de får från centrala 

och regionala partikontor.” 

Ibland är det framgången i sig som 

ger upphov till problem. Reichspropagandaleitung 

är 1937 nöjda med att de 

slipper irritationsmoment som debatt och 

diskussion på sina möten. Men man noterar 

också att bristen på mothugg föder 

lättja hos agitatorerna. 

Nazisterna hymlar heller inte med att 

propagandan inte alltid håller så värst 

hög intellektuell klass. ”Om talarna under 

kampperioden försökt få människorna att 

vända sig till NSDAP genom matematiska 

formler eller vetenskapliga bevis skulle 

vi fortfarande ha kämpat för att kunna 

ta makten. Talaren – den grundläggande 

styrkan i den nationalsocialistiska talarkåren 

– talade inte till förståndet, utan 

till hjärtat.” 


Överlag följer propagandan för propagandister 

i såväl Hitlertyskland som DDR 

ett förutsägbart mönster – ju högre nivå 

den riktar sig till, ju rakare och mer öppenhjärtig 

är den. Kolleger emellan kan 

man kosta på sig lite ärlighet. 

Arkivet innehåller dock inte bara 

propaganda. Det ger också en inblick i 

det dagliga livet i Östtyskland och Tredje 

riket. Allt från TV-tablån i april 1939 

(mycket klassisk musik och nyheter) till 

motivationsposters från 1988 (starka 

”Anslagstavlan”-vibbar) finns bevarat i 

elektronisk form. 

Till skillnad från nazisternas medieapparat 

testades aldrig den östtyska 

propagandan av ett krig. Nazityskland 

lämnade dock efter sig en enorm mängd 

krigspropaganda. Arkivet låter oss här 

följa Tredje riket från triumferna 1939- 

41 till nederlagets brant under 1944-45. 

Uppfinningsrikedomen blir under trycket 

från den hårda verkligheten stor. Goebbels 

visar här upp sin kalla effektivitet, när han 

i ett slag efter Stalingrad byter tema, från 

triumfalism till ödesmättad överlevnadskamp. 

Utan den manövern hade det nog 

varit svårt att hålla stridviljan uppe ända 

till 1945. 

För visst fungerade propagandan. Även 

om det är lätt att som upplyst svensk av 

008 års modell ta lite lagom allvarligt 

på slagorden. Tyskarna slogs in i Berlins 

ruiner. DDR varade i 40 år. 

Hela arkivet finns på: 

www.calvin.edu/academic/cas/gpa/ 

I insiderpropagandan 

är rören 

rakare och 

omskrivningarna 

färre. 

19

Tema 

Dess insatser väckte 

stor respekt och 

skiljde sig markant 

från tidigare FNtrupps 

passivitet 

Överkapacitet krävs 

i försvaret 

Av Bo Hugemark 

Försvaret är en av de primära uppgifterna 

för staten. Men det finns en förvirring 

kring detta och de kostnader som till 

exempel internationella insatser kräver. 

Eftersom försvarsuppbyggnad tar tid och 

försvaret även har till uppgift att skapa 

stabilitet krävs en överkapacitet vilket för 

den ytlige betraktaren kommer att te sig 

som slöseri, skriver Bo Hugemark, överste 

och säkerhetspolitisk kommentator. 

Så här sade generaldirektör Mats Ekdahl, 

Styrelsen för Psykologiskt försvar, vid 

Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 

007: 

“Men jag har aldrig stött på ett större 

kommunikationsgap än det som har 

uppstått när det gäller klyftan mellan de 

väldeliga förändringar som svenskt försvar 

genomgått och den kunskap om detta 

och den politik och de överväganden som 

omgärdat förändringen som faktiskt finns 

hos den stora publiken.“ 

Egentligen har kunskapen om försvarspolitikens 

grunder aldrig varit särskilt 

djup i de breda lagren. Men den stora förvirringen, 

inte bara hos folket utan även 

hos politiker och myndigheter inträdde 

vid Sovjetunionens snabba sammanbrott. 

Sveriges försvar hade vid den tiden börjat 

reduceras kvantitativt. Men samtidigt 

skedde en kvalitativ upprustning, bl a med 

det stora stridsvagnsköpet. Därmed var 

vår försvarspolitik som så många gånger 

förut i otakt med den aktuella hotbilden. 

Men de raljanta kommentarerna till detta 

missar ett par väsentliga förhållanden. 

För det första att försvarsuppbyggnad tar 

tid och därmed måste ske mot framtida 

utmaningar. För det andra att försvaret 

inte bara är till för att möta hot utan 

också har en uppgift att skapa stabilitet. 

Kanske det svenska försvaret gav oss råg i 

ryggen när vi gjorde en historisk insats i de 

förhandlingar som ledde till att de ryska 

trupperna lämnade Baltikum. 

Ominriktningen 

Under 1990-talet började internationella 

insatser spela en allt större roll för Försvarsmakten, 

till en början med inriktning 

på Balkan. Som en slags inträdesbiljett 

till EU hade Sverige skickat en bataljon 

till Bosnien, Ba 0 under befäl av Ulf 

Henricsson. Dess insatser väckte stor respekt 

och skiljde sig markant från tidigare 

FN-trupps passivitet inför hoten mot den 

civilbefolkning som man var där för att 

skydda. 

Den ökade satsningen på internationella 

insatser – helt i linje med Sveriges ofta 

uttalade solidaritet med förtryckta och 

nödlidande – åstadkom, i kombination 

med att hotet mot vår existens försvunnit, 

en total ominriktning av försvarsmakten. 

Den har skett i en omtumlande 

fart, och de flesta försvarsintresserade 

medborgare har lämnats i okunskap och 

förvirring om motiven och i tvivel på att 

kapitalförstöringen skett på ett rationellt 

sätt. Många frågar sig hur det kan komma 

sig att försvaret fortfarande kan kosta 

ca 40 miljarder, när exempelvis antalet 

arméförband minskat till en tiondel. 

En del av förklaringen till den fortfarande 

höga försvarskostnaden och till 

oförutsedda fördyringar ligger i de höga 

kvalitetskraven på styrkor för internationella 

insatser. Karaktären hos dessa 

insatser är något som statsmakterna borde 

tala högre om. Fortfarande finns på många 

håll en ”blå basker-romantik”, föreställ- 


ningen om att svenska soldater bara skall 

delta i fredsbevarande operationer. Försvarsministern 

Thage G Peterson hävdade 

på 90-talet att ”svenska pojkar och flickor 

inte skulle delta i offensiva anfallsoperationer”, 

och ännu i dessa dagar hörs 

sådana tongångar. Den föreställningen är 

hopplöst föråldrad. Bosnien-operationerna 

innebar en avgörande förändring 

av insatsernas karaktär. Nu var det inte 

längre som under kalla kriget fråga om 

att supermakterna skilde sina stridande 

skyddslingar åt, varefter FN-trupp fick 

övervaka fredsprocessen. I stället gällde 

det krig och kaos i sönderfallande stater, 

vilket krävde internationella insatser som 

kunde förändras från fredsbevarande 

till fredsframtvingande eller vice versa. 

Av insatsförbanden krävdes därför hög 

flexibilitet och förmåga till olika slags aktiviteter, 

från rent humanitära till väpnad 

strid. Det är krav som i hög grad uppfylls 

av Nordic Battle Group, som under 

svensk ledning står till EU:s förfogande 

innevarande halvår 

Dessa insatser innebär givetvis risker 

för att svenska soldater skadas och dödas. 

Och att svenska soldater tvingas skjuta för 

att döda, kanske barnsoldater och kanske 

inför internationella medias kameror. 

Gör myndigheterna tillräckligt för att 

förbereda folket på detta? 

Är upprustning möjlig? 

En del av kritiken mot vår satsning på 

internationella operationer grundas på 

oron för att det går ut över vår förmåga 

att försvara riket mot militära angrepp. 

Tre svar brukar ges på detta: 

För det första att de erfarenheter vi gör 

internationellt kommer det nationella 

försvaret tillgodo. 


För det andra att vi får erfarenheter 

av samarbete med andra länders stridskrafter. 

För det tredje att det rör sig om 

olika tidsperspektiv. De internationella 

insatserna sker nu; hot mot vår existens 

kan möjligen uppträda i en obestämd 

framtid. 

Det sistnämnda påstående berör det 

största problemet i försvarsplaneringen 

– och därmed också den fråga som mestadels 

sopas under mattan. Har vi i dagens 

försvarsmakt en grund för att tillräckligt 

snabbt möta ett nytt hot? Tillräckligt 

snabbt brukar i regel knytas till en nådatid 

om minst tio år. 

Innan beslut om upprustning tas måste 

relevanta förändringar i världsläget upptäckas 

och analyseras. Därefter måste den 

politiska ledningen inse vad det rör sig om 

och förstå innebörden för vår del. Så skall 

olika handlingsmöjligheter analyseras och 

värderas, och därefter kan beslut om upprustning 

fattas. 

Denna process torde ta ett flertal år. Det 

är knappast troligt att en upprustning beslutas 

tidigare än säg fem år före ett eventuellt 

angrepp. Fem år är ingen lång tid 

för att ”stampa arméer ur marken.” Att 

utbilda ett antal åldersklasser skyttesoldater 

går nog bra. Under förutsättning att 

det finns kaserner, övningsfält, vapen och 

annan utbildningsmateriel och, framför 

allt, en kompetent befälskader. Eftersom 

denna är tämligen liten i dagsläget måste 

den också tillväxa under de fem åren. 

Att både göra de nya befälen till kompetenta 

trupputbildare och till skickliga 

truppförare under denna tid är givetvis 

inte möjligt. 

Materielfrågan blir problematisk. Fem 

år är en alldeles för kort tid för att i landet 

Innan 

beslut om 

upprustning 

tas måste 

relevanta 

förändringar 

i världsläget 

upptäckas och 

analyseras. 

1

Hur skulle ett 

sådant Ryssland se 

ut och uppföra sig 

idag? 

hinna producera tillräckligt kvalificerade 

vapensystem. Återstår att köpa över disk, 

vilket kan ha sina problem i ett läge där 

andra länder också håller på att se om 

sina hus. 

Slutsatsen tycks bli att vi måste hålla oss 

med en viss överkapacitet under nådatiden, 

både vad avser utbildningsanstalter, 

befäl och materielsystem. Befälen kommer 

ju fortlöpande att förnyas, men så måste 

även ske med materielen. 

En sådan organisation kommer för den 

ytlige betraktaren (däribland mången 

politiker) att te sig som onödigt slöseri. 

Han kommer att peka på den (minst) 

tioåriga nådatiden och hävda att den 

måste utnyttjas för att hålla en lägre 

grundorganisation. Kan man inte tänka 

sig att man tar gradvisa beslut om de mest 

tidskrävande aktiviteterna? 

Denna teori kan faktiskt lätt prövas 

empiriskt. Ett hotfullt Ryssland år 018 

skulle vara en diktatur, ha upprustat sin 

krigsmakt, vara starkt nationalistiskt, ha 

önskan att återställa sin stormaktsposition 

bl a i Östersjöområdet och ha en 

paranoid inställning till väst. 

Hur skulle ett sådant Ryssland se ut och 

uppföra sig idag? 

Var det någon som sade ”som Putins 

Ryssland”? 

”Säkerhet i samverkan” 

Inget tyder på att svenska politiker snart 

kommer att påbörja en gradvis förstärkning 

av försvaret de närmaste åren, även 

om den oroande ryska utvecklingen fortsätter. 

Det finns nog anledning att sätta 

några frågetecken för den förmåga som 

statsmakterna i regleringsbrevet kräver 

av det militära försvaret: 

“Förmåga III - Efter allvarlig och 

varaktigt försämrad omvärldsutveckling 

och successiva beslut av regering och 

riksdag kunna utveckla förmåga att möta 

olika former av mer omfattande militära 

operationer som hotar Sveriges fred och 

självständighet.” 

Så man får väl hoppas att det finns 

substans i försvarsberedningens tes: 

“Sverige kommer inte att förhålla sig 

passivt om en katastrof eller ett angrepp 

skulle drabba ett annat medlemsland eller 

nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa 

länder agerar på samma sätt om Sverige 

drabbas.” 

Därmed är vi inne på den stora låsningen 

i svensk säkerhetspolitik – NATOfrågan. 

Under det kalla kriget kunde 

man inte ens tala högt om att vi behövde 

väpnad hjälp – samtidigt som vi gjorde 

hemliga förberedelser för att kunna ta 

emot den. I dag vågar vi tala om behov 

av hjälp och känner inga gränser för konkret 

samarbete med NATO. Men bisarrt 

nog hyllas alliansfriheten fortfarande av 

majoriteten politiker och allmänhet, och 

vi avsvär oss säkerhetsgarantin i NATOstadgans 

artikel 5. 

Men den ömsesidiga försvarsgarantin 

är i dag inte det viktigaste motivet för 

ett svenskt NATO-medlemskap. Det är i 

stället det inflytande det ger i plane-ring 

och beslutsfattning. Eftersom vi för närvarande 

deltar i NATO-ledda operationer 

– och dessutom kanske snart tillsammans 

med Finland går in NATO:s snabbinsatsstyrka 

– borde det väl vara bra att sitta 

med vid rådsbordet. 

Det behovet skulle bli uttalat om det 

gällde hanteringen av kriser i Östersjöområdet. 

Våra baltiska grannar och unionsbröder 

kan näppeligen inteckna en 

nådatid på tio år innan de kan hotas av sin 

store granne. I sådana lägen kan vi knappast 

sitta overksamma. Snarare kommer 

man att förvänta sig att vi tar täten. 

Men bästa sättet att hantera sådana 

kriser är förstås att se till att de inte inträffar. 

Kanske de inledningsvis nämnda 

erfarenheterna från tidigt 1990-tal och 

vår roll i att få ut de ryska trupperna 

ur Baltikum kan vara värda att beakta. 

Ett ”överstarkt” svenskt försvar kanske 

skulle kanske verka dämpande på 

eventuella aggressiva idéer och bidra till 

stabilitet i närområdet. 

Fast en försvarspolitik med det syftet är 

väl ett önsketänkande. Liksom den sköna 

tanken att en regeringsförklaring skulle 

inledas sålunda: 

”Statens primära ansvar är medborgarnas 

säkerhet till liv, lem och egendom. 

Med andra ord polis, rättsväsende och 

försvar. Detta är de enda områden som 

endast staten kan ansvara för. Det är på 

denna grund vår välfärd måste byggas.” 


Klassikern 

Clausewitz: 

Om kriget 

Introduktion av Adam Nelvin 

Carl Philipp Gottlieb von Clausewitz 

(1780-1831) var en preussisk officer, militärhistoriker 

och militärteoretiker. I den 

senare rollen är han nästintill kultförklarad 

– superklassikern Om kriget (Vom 

Kriege, postumt 183 -34) jämförs regelbundet 

med den mytomspunna Sun Zis 

tongivande Krigskonsten från 500-talet 

f.Kr., som översattes till franska 17 och 

sägs ha influerat Napoleon, Clausewitzs 

ärkefiende. Det rör sig alltså om ett av 

västvärldens viktigaste militärteorietiska 

traktat, oerhört inflytelserikt, fastän 

det aldrig nådde någon masspublik: det 

lästes av dem som formgav det moderna 

Europa, inte av dem som dog för dess 

förverkligande. 

Clausewitz, skall man komma ihåg, 

verkade i en brytningstid. Industrialismen 

och det nya välståndet hade redan satt sin 

prägel på Europas slagfält. Massarméer, 

positionskrig och masslakt ersatte gamla 

tiders rörliga legohärar. Kungarnas 

familjefejder förbyttes i ”totala krig” 

– krig mellan nationer. Det var en försmak 

på 1900-talets miljonförband och 

förintelseslag: Kriget som en köttkvarn. 


Clausewitz fångar upp sådana tendenser 

och avhandlar i tur och ordning strategiska, 

och i synnerhet taktiska aspekter 

av det moderna kriget: strid i mörker, 

försvarsstrid, anfallsstrid, reträtt, marsch, 

kvarter, förbindelselinjer, flankverkan, 

strid i berg, strid i skog… 

Men Om kriget är inte en teknisk 

manual, ännu mindre en fälthandbok (den 

svenska översättningen är över 600 sidor 

lång). Det är en avhandling i krigsfilosofi: 

Clausewitz försöker separera krigets 

väsen (alltså det platonska eller ”absoluta” 

kriget) från dess praktiska utövning, 

som alltid är bundet i tid och rum. 

Här tangerar han moderna filosofiska 

koncept, som tyst kunskap – militärgeniet 

följer inte i första hand en medveten plan, 

utarbetad mot bakgrund av något tidigare 

slag, han har förmågan att uppfatta och 

förhålla sig till slagfältets ständigt ändrade 

förutsättningar, vädrets nycker, fiendens 

manövrar, alltså det Clausewitz kallar 

”friktion”. Fredrik den store, Gustav II 

Adolf och Karl XII är återkommande 

exempel på sådana fältherrar. Sin tids 

Alexandrar. (Clausewitz är imponerad av 

Om kriget 

är [...] en 

avhandling i 

krigsfilosofi 

3

Hitler, Engels, 

Trotskij, Lenin… 

alla läste de 

mycket riktigt 

Clausewitz, med 

stor behållning. 

de svenska stormaktsarméerna och leker 

med tanken att de, liksom Alexander, 

huvudsakligen haft att göra med Asiatiska 

riken). Krigets hantverk står i centrum, 

alltså krigskonsten (i motsatts till ”krigsvetenskapen” 

som Clausewitz avfärdar). 

Svårfångade faktorer som stridsmoral ges 

en avgörande betydelse. 

Den trögflytande prosan och kanske 

överdrivna precisionen gör Om kriget 

svårläst. Den filosofiska ansatsen gör den 

svårbegriplig. Clausewitzs angreppssätt 

är hegelianskt, vilket inbjuder till misstolkningar 

(ett påstående motsägs av ett 

annat, på ett tredje ställe förenas de två 

i en syntes). Är kriget en duell på större 

skala, eller politikens fortsättning med 

andra medel? Både och – varken eller, 

säger Clausewitz-kännarna. Klart står 

dock att han betraktar kriget som ett 

naturligt, nästan oundvikligt fenomen. 

Liksom Sun Zi är han realist i sin syn på 

internationella relationer. Viljan till makt 

är statens inneboende princip, mellan 

stater råder anarki. 

Mot bakgrund av 1900-talets stora 

mänskliga katastrofer får Om kriget en 

mordisk karaktär. Hitler, Engels, Trotskij, 

Lenin… alla läste de mycket riktigt 

Clausewitz, med stor behållning. Liksom 

naturligtvis det första världskrigets generaler. 

Men egentligen bör väl Om kriget 

läsas som en deskriptiv redogörelse av 

kriget – verkligheten bortom alla ideologiska 

överbyggnader – snarare än som 

en krigisk vision, mörk då snarare än 

mordisk. Clausewitz var en olyckskorp, 

men inte en profet. 

Förmodligen är det denna krassa, och 

bitvis förutsättningslösa politiska realism 

som fortsätter att fascinera. Om kriget 

förekommer naturligtvis fortfarande som 

obligatorisk läsning på krigsakademier 

här och var i världen. Men intressant 

nog har intresset spillt över på andra fält 

än det rent militärteoretiska. Hans svala 

analys av mellanmänskliga relationer 

har kommit att influera affärsstrateger 

– Clausewitz lär faktiskt förekomma som 

litteratur på en del handelshögskolor. 

En märklig behandling, kan tyckas. 

Men Om kriget är inte programmatisk. 

Vad den erbjuder är en modell, som med 

lite god vilja kanske kan appliceras på allt 

strategiskt tänkande. Ja, så bär denna orgie 

i cynism och kolsvart filosofi på något 

allmänmänskligt. I litteraturen liksom i 

konsten är det vad som gör en klassiker. 

Vad är kriget? 

Första kapitlet i Om kriget av Carl von 

Clausewitz, i översättning av Adam 

Nelvin. 

1. Inledning 

Vi skall först betrakta de mindre beståndsdelarna 

i vårt ämne, sedan de 

större delarna och sist det hela, allt sett 

i sitt inbördes samanhang – och så röra 

oss från det enkla till det sammansatta. 

Men det är nödvändigt att börja med en 

blick på helhetens natur, ty det är mycket 

viktigt att delarna betraktas i relation till 

helheten. 

2. Definition 

Vi skall inte ge oss in i en omständlig 

definition av kriget. Vi skall hålla oss till 

dess innersta väsen, till duellen. Krig är 

ingenting annat än en duell i större skala. 

Om vi vill föreställa oss som en enhet de 

oräkneliga enskilda dueller som utgör 

kriget, bör vi föreställa oss två brottare. 

Var och en försöker genom fysiskt våld 

påtvinga den andre sin vilja. Var och ens 

mål är att kasta motståndaren till marken 

och därigenom göra honom oförmögen 

till vidare motstånd. 

Kriget är alltså en våldsakt för att påtvinga 

motståndaren vår vilja. 

Våldet utrustar sig med konstens och 

vetenskapens uppfinningar för att möta 

motståndarens våld. Knappt nämnvärda 

begränsningar, som det själv ålägger sig i 


form av internationell lagstiftning, följer 

det utan att det därför egentligen försvagar 

sin egen kraft. Våldet, det vill säga det 

fysiska våldet (för något moraliskt våld 

finns inte annat än i statens och lagens 

mening), är medlet, att påtvinga fienden 

vår vilja är det slutgiltiga målet. För att 

uppnå detta mål måste vi avväpna fienden 

och därför blir detta krigets omedelbara 

mål i teorin. Det tränger undan det slutgiltiga 

målet, som vi därmed kan bortse 

från. 

3. Den yttersta användningen av våldet 

Filantroper tänker sig gärna att det finns 

ett smidigt sätt att avväpna fienden eller 

tvinga honom till underkastelse utan allt 

för stor blodspillan, och att detta skulle 

vara krigskonstens riktiga tillämpning. 

Hur bra detta nu än låter är det en 

villfarelse som måste avvisas, för i så 

farliga ting som krig är de missförstånd 

som uppstår genom välvilja de värsta. 

Eftersom bruket av fysiskt våld intill 

dess yttersta gräns ingalunda utesluter 

medverkan av förnuftet kommer han som 

skoningslöst och utan hänsyn till blodsutgjutelsen 

utnyttjar våldet vinna överläge 

gentemot en fiende som använder det 

mer sparsamt. Därigenom påtvingar han 

den andre sin lag och så stegras båda 

sidors våldshandlingar till det yttersta, 

begränsade endast av motståndarsidans 

våldshandlingar. 

Det är så saken måste betraktas och det 

finns ingen mening med – det är till och 

med skadligt – att ignorera krigets verkliga 

natur på grund av dess hemskhet. 

Om krig mellan civiliserade folk är 

mindre grymma och destruktiva än krig 

mellan okultiverade folk så beror skillnaden 

på det sociala förhållande som 

genomsyrar både staterna själva och deras 

relationer med varandra. Ur detta sociala 

förhållande växer kriget fram och genom 

och av det regleras kriget. Men dessa ting 

hör inte till kriget självt; de utgör endast 

dess ramar. Att till krigsfilosofin tillföra 

en moderationsprincip skulle därför vara 

absurt. 

Två motiv leder män till krig: instinktiv 

fientlighet och fientliga avsikter. I vår 

definition av kriget så har vi valt att betona 

det senare, eftersom det är det mest 


generella. Det är omöjligt att föreställa sig 

passionerat hat som inte går hand i hand 

med fientliga avsikter. Å andra sidan är 

det vanligt med fientliga avsikter också 

utan att några extremt fientliga känslor 

föreligger. Hos vildar har åsikterna sitt 

ursprung i känslorna, hos civiliserade 

folk är det vanligast att åsikterna har sitt 

ursprung i förståelse, men den skillnaden 

beror på enskilda omständigheter och institutioner 

och är därför inte helt generell. 

Kort sagt kan också de mest civiliserade 

folk uppfyllas av ett brinnande hat gentemot 

varandra. 

Vi ser av detta hur felaktigt det vore 

att betrakta krig mellan civiliserade folk 

endast som ett uttryck för regeringens 

rationella handlande och föreställa sig 

att kriget gradvis frigör sig från passionerade 

känslor på så sätt att man till 

slut inte skulle behöva den rent fysiska 

massan hos stridskrafterna; att en styrke- 

jämförelse skulle räcka – ett slags matematiskt 

krig. 

Krigsteoretikerna började redan luta 

åt det hållet, när erfarenheterna från de 

senaste krigen [Revolutions- och Napo- 

leonkrigen] gav dem nya impulser. Även 

om kriget är en våldsakt, ingår där med 

nödvändighet även känsloelement. Även 

om kriget inte har sitt ursprung i känslorna 

så förhåller det sig ändå till dem – mer 

eller mindre inte beroende på bildningsgraden 

utan på vikten och omfattningen 

av de fientliga avsikterna. 

Alltså, om vi finner att civiliserade 

folkslag inte dödar sina fångar och inte 

heller förhärjar städer och länder, så beror 

det på att de i högre grad låtit förnuftet 

prägla krigsföringen och på att de lärt 

sig verksammare sätt att använda våldet 

än genom dessa råa uttryck för den rena 

instinkten. Upptäckten av krutet och 

den ständigt fortgående utvecklingen av 

eldhandvapen visar tydligt att tendensen 

att förinta fienden, som är det centrala i 

krigets idé, ingalunda har förändrats i och 

med civilisationens framsteg. 

Vi upprepar alltså vårt budskap, 

att kriget är en våldsakt driven till sin 

yttersta gräns; när den ena sidan påtvingar 

den andre sin lag uppstår en växelverkan, 

som med nödvändighet leder till en 

ytterlighet. 

5

Tema 

Beredskapslagarna 

ger 

regeringen rätt 

att [...] ålägga 

produktion 

av egendom 

för statens 

räkning 

I tid av krig rullas 

rättigheter tillbaka 

Av Patrick Krassén 

De svenska beredskaps- och krigslagarna 

ger i händelse av krig, krigshot eller kris 

som hotar landet tämligen långtgående 

befogenheter åt regeringen att inskränka 

fri- och rättigheter. Medvetenheten om 

dessa lagar och hur de fungerar är låg, 

vilket kan vara riskabelt ifall skarpt läge, 

skriver Patrick Krassén, ordförande för 

Högerjuristerna. 

För att förhindra att regeringar fattar 

förhastade beslut finns det i de flesta 

demokratiers författningar och lagar olika 

slags tröghetsregler. Det kan handla om 

röstningsregler vid ändring av grundlagen, 

minoritetsskydd i parlamentet eller kontrollmekanismer 

hos domstolar och parlament 

gentemot den exekutiva makten. 

Att demokratin inte är ofelbar, och att 

makten i ett fritt samhälle behöver spridas 

och kontrolleras, är tankegångar som ligger 

bakom dessa regler. I motsättningen i 

demokratin mellan effektivitet å ena sidan 

och legitimitet och förankring å andra 

sidan fungerar sådana lagar som garant 

för legitimiteten. 

Något som dock också finns i de 

flesta liberala demokratier är lagar som 

fungerar åt andra hållet, det vill säga 

som finns till för att en högre grad av effektivitet 

i beslutsfattandet. Kanske mest 

påtagliga av svenska lagar i detta avseende 

är de så kallade beredskapslagarna, eller 

krigslagarna, som träder i kraft när landet 

befinner sig i krig, eller i krigsfara, eller 

när det råder ”sådana utomordentliga 

förhållanden som är föranledda av att det 

är krig utanför Sveriges gränser eller av 

att Sverige har varit i krig eller krigsfara” 

(som det uttrycks i 3 § lagen om totalförsvar 

och höjd beredskap). Dessa lagar, och 

de lagar de hänvisar till, ger regeringen 

rätt att fatta beslut om viktiga regleringar 

i landet vid nämnda förhållanden. 

Beredskapslagarna ger regeringen rätt 

att – bland annat – förbjuda överlåtande 

av fartyg till utlänningar; förbjuda resande 

överhuvudtaget med vissa fartyg; 

begränsa och reglera handeln till, från och 

inom landet; ta nyttjande av fastighet eller 

egendom i anspråk; ålägga produktion av 

egendom för statens räkning; förbjuda 

personer att lämna ett område de befinner 

sig i; införa hyres- och prisregleringar och 

tullar; föreskriva Riksbanken hur sedel- 

och myntutgivning ska ske; förbjuda 

fackliga stridsåtgärder; förbjuda privat 

arbetsförmedling och anställning av personer 

förmedlade genom sådan. 

Regeringen bemyndigar sig själv 

Det paradoxala med beredskapslagarna 

är att det är regeringen som beslutar 

när de ska träda i kraft, eftersom det är 

regeringens uppgift att förklara landet 


i höjd beredskap (vilket kan innebära 

stegen skärpt beredskap eller högsta 

beredskap). Handlar det om ett annat 

läge än krig så måste beslut enligt (de 

flesta av) beredskapslagarna förvisso 

underställas riksdagens prövning efter en 

månad, men det framstår som en väldigt 

svag kontrollmekanism sett till hur pass 

långtgående regleringar regeringen kan ge 

sig själv möjlighet att införa. 

Många av krigslagarna bygger dessutom 

på förhållanden som var aktuella 

för decennier sedan, men som är väsentligt 

annorlunda idag. Går det till exempel att 

kontrollera bankverksamhet och valutahanteringar 

i en tid då penninghantering 

främst sker elektroniskt utan att begränsa 

tillgången till telefon- och datanätverk – 

något som inte beredskapslagarna medger 

rätt till? Eller att begränsa importen eller 

införa tullar, när mycket av sådan verksamhet 

regleras genom internationella 

avtal och Sveriges medlemskap i EU? 

Beredskapslagarnas förhållande till de 

rättigheter som fastslås i regeringsformen 

är också intressant. Den lagliga grunden 

för beredskapslagarna finns i RF 13:6. 

Liknande inskränkande föreskrifter 

som under beredskapslagarna får under 

icke höjd beredskap endast meddelas 

av regeringen efter bemyndigande i lag, 

enligt RF 8:7. Det är alltså i grundlagen 

hyfsat tydligt uttryckt att tanken bakom 

beredskapslagarna är att undvika processen 

med lagbemyndigande, det vill säga 

att göra beslutsordningen effektivare 

– men på bekostnad av den demokratiska 

förankringen. 


Inskränkning av kontroll och rättigheter 

Det viktiga ur liberal synvinkel med 

beredskaps- och krigslagar är dock inte 

den legalistiska aspekten, utan den ideologiska. 

Ska vi acceptera att ett antal 

grundläggande rättigheter inskränks i 

krigstid, och att kontrollen av hur beslut 

om detta fattas begränsas? De flesta inser 

att krigstid eller nära detsamma kräver 

andra villkor i samhället än de som gäller 

i fredstid. 

Å andra sidan bör man inte glömma 

Hayeks belysande av hur regleringar, 

kontroll och planering rullas in av staten 

under kris- och krigstider, och sedan 

är oerhört svårt att rulla tillbaka. Just 

Sverige har inte varit i krig på länge, men 

kampen mot terrorismen har aktualiserat 

frågeställningar om personlig integritet i 

ljuset av utökade statliga befogenheter för 

avlyssning och registrering. Sverige har 

förvisso haft FRA-debatten, men är lång 

väg från den grad av integritetsinskränkningar 

som finns i till exempel Storbritannien 

(som nyligen rankats på samma nivå 

av integritetsskydd som Ryssland inom 

vissa områden). 

Beredskapslagarna kanske inte är det 

mest angelägna området att se över när 

det gäller statens möjlighet att med hänvisning 

till hot eller fara på lösa grunder 

inskränka centrala rättigheter. Trots 

det är det viktigt att vara medveten om 

deras existens. Bara för att Sverige inte 

behövt uppleva krigssituationer på lång 

tid betyder det inte att sådana aldrig kommer 

att uppkomma, och även då är det 

nödvändigt att friheten värnas. 

[R]egleringar, 

kontroll och 

planering rullas 

in av staten 

under kris- och 

krigstider 

7

Mitt i Linjen 

MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN 

8 

Samtal kring 

fikarumsbordet 

Det var bråda dagar i borgen på 

Södermalm i Stockholm. Ledningen 

för Partnerskap För Privilegiebevarande, 

PFP, hade sent omsider vaknat 

upp till det faktum att den sär- 

ställning organisationen uppburit 

genom ett undantag i lagen var på 

väg att omintetgöras. 

Efter att vid tidigare tillfällen lyckats 

stoppa ändringar i lagen genom 

att placera ut förtrogna på strategiska 

platser i parlamentet hade det nu 

tillträtt en ny regering, som ämnade 

hålla hårdare på grundlagen än den 

förra. Således var sötebrödsdagarna 

för PFP räknade. 

– Detta kan bara sluta illa, oroade 

sig Rödén, en av de ledande i PFP, 

under eftermiddagskaffet. Tänk bara 

på alla de stackars människor som 

inte har något annat sätt att göra sig 

hörda än genom oss. 

– Nja, men, alltså... vi har väl inga 

människor som medlemmar, egentligen, 

invände Petrén. 

– Jodå! De vet bara inte om det. Vi 

företräder en stor och viktig grupp 

underprivilegierade. De är såpass 

underprivilegierade att de inte ens 

förstår att de få privilegier de har 

beror på att vi skyddar dem! 

– Så så, hetsa inte upp dig nu 

Rödén, flikade Rosén in. Rosén, 

högsta hönset i PFP, var ett ess inom 

konsten att klargöra varför organisationen 

behövdes, och samtidigt 

framställa alla PFP:s uttalanden som 

hade de kommit ur en av de underprivilegierades 

egna munnar. 

– Petrén har förvisso rätt, fortsatte 

Rosén. Vi har förvisso inga medlemmar 

av kött och blod. Men vi är en 

unik organisation, och det kan inte 

förväntas att vi ska fungera som andra 

organisationer på det sättet. De 

underprivilegierade vet inte alltid sitt 

eget bästa. Oftast, till och med, är det 

nog så. Eller så är de för svaga. Det är 

inte det som är det viktiga här – det 


viktiga är att vi finns där, och kan 

verka för dem. “Allt för folket, inget 

genom folket” läste jag någonstans 

häromdagen; rätt klatschig slogan, 

faktiskt. 

– Men jag är ändå orolig, sa Rödén. 

Våra lokalorganisatörer försvinner 

en efter en. Snart är det bara den 

där fjortonhundratalsinstitutionen 

en timme norrut vi kan vara säkra 

på är med oss fortfarande. Kan man 

säga att de som inte är med oss är 

mot oss? 

Det blev tyst en stund. Alla tre tittade 

ner i sina kaffekoppar. Rosén 

tog en bit pistagelängd, tuggade, och 

fortsatte: 

– Visst är det så, men det ska man ju 

inte säga högt. Så länge vi kan uttala 

oss för de underprivilegierade och bli 

lyssnade på är jag nöjd. 

– Men det är ju så få som bryr sig 

om lokalorganisatörerna, sa Petrén 

försiktigt. Typ ingen röstar i deras 

val och om de får det kärvt slutar de 

betala sitt tionde till oss och då blir 

problemet... 

– Nog med det där!, avbröt Rosén. 

Det där låter som någon från någon 

av de där föreningarna som brukar 

häckla oss och kalla oss odemokratiska. 

Sådant sprider dålig stämning, 

och det är det sista vi behöver i 

svåra tider som dessa. När självaste 

regeringen motarbetar oss och de 

underprivilegierade som de gör så 

behöver vi hålla huvudet högt. 

– Apropå regeringen så var jag på 

audiens hos ministern i veckan, sa 

Rödén. 

– Jaha, vad sa han?, frågade 

Rosén. 

– Det var både positivt och negativt. 

De tänker fortfarande rasera grund- 


valarna för vår organisation, men det 

är inte säkert exakt hur det kommer 

gå till. Förhoppningsvis kommer vi 

kunna lägga ut en dimridå eller två. 

Så länge vi talar mycket om de underprivilegierade 

så kan vi ha en chans 

att klara oss lindrigare undan än vi 

trodde tidigare. 

– Och det negativa? 

– Var inte det det negativa? Nej, kanske 

inte. Eller, jag vet inte. Hur som 

helst, ministern uttalade också att det 

inte kommer bli något höjt bidrag till 

de underprivilegierade. Vi bad om en 

ynka tusenlapp mer i månaden men 

de är ena riktiga snåljåpar. Tydligen 

har hela regeringen bestämt sig för 

att “minska bidragsberoendet”, som 

han uttryckte det, och de tycker inte 

heller att de underprivilegierade ska 

få mer bidrag, då. 

– Men hur kan det vara något annat 

än negativt för oss, undrade Petrén. 

– Jo, alltså... jag har funderat lite, 

svarade Rödén. Vi talar ju mycket om 

att bevara privilegier – jag menar, det 

står ju till och med i organisationens 

namn – men det fina är ju att vi inte behöver 

säga vems privilegier det hand- 

lar om. Så vi kan prata om – ursäkta 

mig, för – de underprivilegierade, 

men det är ju faktiskt viktigt för oss 

att våra privilegier bevaras också. 

Eller, jag har funderat... det kanske i 

själva verket är det viktigaste? 

Alla var tysta. Rosén drack en klunk 

kaffe. Petrén knackade en monoton 

takt med foten mot ena bordsbenet. 

Utanför fönstren hördes trafiken. 

Knallhatten 

MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN 

9

På plats 

Den kurdiska 

ekonomin, eller 

snarare frånvaron 

av den, 

är ett intressant 

kapitel i sig. 

Resan till 

Kurdistan 

Av Ulrik Franke, Evelina Lorentzon och 


I början av året besökte delar av Fria 

Moderata Studentförbundets presidium 

de irakiska delarna av Kurdistan. I denna 

artikel berättar de om resan. 

Att krig inte är den värsta form av ondska 

torde stå klart för varje studentförbundare. 

Sällan har den tesen framstått tydligare 

än under presidiets besök i Irak i början 

av året. Det irakiska Kurdistan må vara 

krigshärjat, men det är ett krig som har 

fört något gott med sig, nämligen ett fritt 

och dynamiskt samhälle. 

För den som av någon anledning nöjt 

sig med den svenska mediebevakningen 

av Irak framstod möjligen presidiets resa 

till irakiska Kurdistan som ett självmordsuppdrag. 

Många föreslog att man istället 

skulle försöka ta sig till ett något mer 

fredligt resmål, som Norge, Bryssel eller 

varför inte Liberia. Bara några dagar innan 

vi åkte satte släktingar och föräldrar 

morgonkaffet i vrångstrupen över nyheten 

att Turkiet hade återupptagit flyganfallen 

mot förmodade PKK-ställningar 

i bergsområden i på den irakiska sidan 

av gränsen. Våra kurdiska värdar och 

den pseudo-diplomatiska representation 

som Kurdistan Regional Government, 

KRG, upprätthåller i Stockholm menade 

å sin sida att allt var lugnt och att vi inte 

skulle oroa oss. 

Trots detta det med viss spänning som 

vi morgonen den 4 januari landade på 

den förvisso internationella men inte 

särskilt vältrafikerade flygplatsen i Erbil, 

huvudstad i den självstyrande irakiska 

delen av Kurdistan. Innan resan hade vi 

förtvivlat försökt att få en bild av flygplatsen 

genom internet. Hemsidan tycks dock 

vara halvfärdig, liksom för övrigt den nya 

flygplatsen som även den är under uppbyggnad. 

Kurdistan är inget självständigt 

land, ännu, men man gör ändå sitt bästa 

för att se till att skaffa sig det som en 

självständig och utvecklad stat brukar ha. 

I det ingår inte minst en riktig flygplats, 

även om den nuvarande – en konverterad 

flygbas från Saddam-tiden – knappast är 

i behov av trängselavgifter. 

Flygplatsen är långt ifrån den enda 

nybyggnationen. Tvärtom svämmar 

hela Erbil över av liknande projekt, från 

människor som med hemblandad cement 

bygger nya hem till avancerade projekt 

som stora shoppingcentra och moderna 

byggnader. Somliga byggarbetsplatser 

tyder på utveckling och riktig tillväxt, 

andra är mer illavarslande symptom på 

den sorts tillväxt som bara berör ministeriernas 

våningsplan. 

Stark tillväxt och växande stat 

Den kurdiska ekonomin, eller snarare 

frånvaron av den, är ett intressant kapitel 

i sig. Landet har en hög tillväxt och de 

ministrar och guvernörer som vi träffade 

poängterade samtliga vikten av en 

stark privat sektor. Det är dock ingen 

nattväktarstat som eftersträvas, snarare 

tvärtom. Skattesatsen är visserligen i det 

närmaste obefintlig men det beror främst 

på att den offentliga sektorn finansieras 

med hjälp av oljepengar. Det handlar om 

allt från gratis sjukvård och utbildning 

till kurdernas egen version av Forum för 

Levande Historia, ministeriet med ansvar 

för martyrer. 

Den svenske ungdoms- och idrottsministern 

Taha Barwary berättade för oss 

att en av hans viktigaste uppgifter är att 


säga nej när han blir uppvaktad med krav 

från unga slashasar som menar att staten 

borde förse dem med såväl utbildning, 

arbete och hälsovård som hustru (eller i 

alla fall täcka bröllopsomkostnaderna). 

Visst kan staten ge hjälp och stöd, men 

man kan inte servera allt på silverfat åt 

människor, menar han. 

Vi kastas fram och tillbaka mellan 

hopp och förtvivlan varje gång vi diskuterar 

Kurdistans ekonomi. Visst finns 

det många som är som Barwary men den 

ekonomiska kunskapen är på sina håll 

skrämmande låg. Guvernören i Dohuk 

klagar under en middag på de tjugoprocentiga 

räntorna i Bagdad som minskar 

mängden riskkapital i den kurdiska 

regionen. 

Det är dock svårt att säga hur stort 

problemet är då guvernören bara skrattar 

och skakar på huvudet när frågan ställs 

om inflationsnivån. Ekonomi tillhör ett av 

de mindre statusfyllda akademiska ämnena 

och det märks att stora delar av landets 

ledarskikt består av civilingenjörer, inte 

sällan utbildade i Sovjetunionen. Utöver 

de problem som länder med ickebefintliga 

eller outvecklade banksystem drabbas av 

förvärras situationen av att Irak är ett 

synnerligen suboptimalt valutaområde. 

Medan Erbil har en förhållandevis god 

ekonomi och en tillväxt som syns tydligt 

på alla de byggarbetsprojekt som pågår, 


gäller detta inte resten av landet. Asymmetriska 

chocker är vanliga, liksom, 

naturligtvis, konflikter om oljepengarna. 

Hur statskassan ska fördelas utgör en av 

de stora stötestenarna i umgänget mellan 

den kurdiska regionen och den federala 

regeringen, det bekräftar alla offentliga 

befattningshavare vi träffar; guvernörer, 

ministrar och presidenten. 

Samtidigt riskerar tillgången på det 

svarta guldet att leda till samma nedgång 

som skett i så många andra länder. Länder 

som Saudiarabien må vara rika, men 

samhällen vars elit består av lata slashasar 

som utbildar sig på fina universitet enbart 

för att sedan bli högavlönade arbetslösa 

är knappast något libertopia, de låga 

skattesatserna till trots. I ett fritt samhälle 

har visserligen alla möjlighet att skapa 

rikedom, men rikedom som faller som 

manna från himlen skapar ytterst sällan 

fria samhällen. I det avseendet fungerar 

oljepengar ungefär som biståndspengar. 

Humankapital största tillgången 

Kurdistans största tillgång är således 

inte olja, utan snarare återvändande 

akademiker och andra yrkesverksamma. 

Återtåget började redan vid Gulfkrigets 

slut. Det var under flygförbudszonen, upp- 

rätthållen av amerikanskt och brittiskt 

flyg, och löst motiverad med hänvisning 

till säkerhetsrådets resolution 688, som 

Hur statskassan 

ska fördelas utgör 

en av de stora 

stötestenarna 

31

den kurdiska regionens självstyre började hand med framtidshoppet. Den kurdiska 

spira. När den irakiska armén berövats flaggan vajar överallt, och att Iraks fe- 

sitt flygunderstöd tvingades den efter en derala president Jalal Talabani finns med 

serie sammandrabbningar att helt lämna på bilderna i alla officiella byggnader 

Kurdistan, varpå fältet låg öppet för ökad tillsammans med den kurdiska region- 

självständighet. 

ens president Massoud Barzani beror 

Trots att situationen var fortsatt svår, uppenbarligen inte på någon starkare 

Den irakiska 

flaggan lyser 

med sin frånvaro 

så långt 

med ett externt FN-embargo mot hela 

Irak och ett internt embargo från Saddamregimen 

mot Kurdistan, valde många exilkurder 

att återvända till regionen under 

samhörighet med det federala Irak. Den 

irakiska flaggan lyser med sin frånvaro så 

långt ögat når. Snarare är det frågan om 

nationell stolthet över kurden Talabani 

ögat når. 

1990-talets början. Den följande perioden – och om en markering av att 90-talets in- 

präglades av instabilitet och inbördeskrig bördeskrig tillhör det förgångna. Talabani 

mellan de två ledande partierna KDP och och Barzani, som för ett dussin år sedan 

PUK, men efter stridigheternas slut 1996 stod mot varandra på slagfältet, blickar 

har situationen i området successivt för- nu tillsammans ned från ministeriernas 

bättrats. Nästa stora våg av återvändare väggar som de innerligaste vänner. Det 

kom naturligtvis i samband med Saddam- är ett paradexempel på vad Benedict 

diktaturens fall 003. De hemvändare Anderson kallade “the reassurance of 

som vi träffar, vissa av dem studenter, fratricide”: aldrig mer kommer kurd att 

vissa ministrar, tycks alla dela en stark ställas mot kurd, låter de två ledarnas 

tro på framtiden. 

porträtt förstå. 

Föga förvånande talar våra värdar tyst Trots att såväl president Barzani som 

om stridigheterna på 90-talet, men desto ett flertal ministrar vidhåller att Kurdistan 

mer om behovet av återuppbyggnad och inte har några planer att bryta sig loss 

av kurdisk enhet. I samtal med såväl från resten av Irak under en överskådlig 

studenter som professorer och ministrar framtid så är det tydligt att de långsiktiga 

slås man, inte minst som svensk, av den ambitionerna går i den riktningen. I en 

nationella stolthet som tycks gå hand i omröstning i samband med de senaste 


valen uppgav 98 procent av väljarna att 

de egentligen ville se en självständig stat. 

Att deras önskan inte förverkligas med 

detsamma har framför allt med säkerhet 

att göra, förklarar Barzani. Ett självstyrande 

Kurdistan som fortfarande är en 

del av Irak är ett betydligt mindre hot mot 

omgivande länder än vad ett självständigt 

Kurdistan skulle vara. Att förbli en del av 

Irak är alltså en fråga om säkerhet, ingenting 

annat. Inte minst Turkiets flyganfall 

bär syn för sägen. 

Läget ger högt säkerhetsbehov 

Kurdistan har, liksom Israel, ett högst 

ogynnsamt geografiskt läge, i alla fall 

med avseende på grannarna. Att utgöra 

en minoritet i nationalistiska Turkiet, islamistiska 

Iran och de bägge Baath-styrda 

länderna Irak och Syrien skapade problem, 

minst sagt. Relationen till grannländerna 

är således en svår balansgång för irakiska 

Kurdistan. Forna oförrätter kommer rimligen 

inte att glömmas bort utan flertalet 

generationsväxlingar. Samtidigt fortsätter 

förnekandet av det kurdiska folkets själva 

existens utanför Irak, även om Turkiet 

nyligen erkänt att det egna landet inte 

bebos av turkar allena. 

Även inom Irak är grannsämjan skakig. 

Det reflekteras dels i meningsskilj- 

aktigheterna kring oljepengarna, men 

också mer konkret genom risken för att 

våldssituationen i södra Irak sprider sig 

till de norra delarna. Mosul som ligger 

nära gränsen, på den arabiska sidan, är 

ökänt för sina rikliga tillgångar på terroristmaterial 

och inrikesministern berättade 

om när en bomb – ditkörd med en Scanialastbil 

– briserade i hans ministerium. 

Behovet av säkerhet är således stort. 

Utmed vägarna mellan Erbil och Dohuk 

finns flertalet check points, bemannade 

av män vars uniformsreglemente snarare 

för tankarna till lokala rövarband än till 

en välorganiserad polisstyrka. Å andra 

sidan har fienden under lång tid bestått av 

just välklädda reguljära arméer, så det är 

kanske inte så underligt att banditklädseln 

inger mer förtroende. 

Utöver dessa vakter finns den reguljära 

armén och dessutom den omvandlade 

gamla gerillarörelsen, peshmerga, vars 

uniformer är lika slappa som deras hon- 


nörer, men vars färdighet med de ständigt 

närvarande AK-47:orna troligen är desto 

större. Vår resas höjdpunkt utgjordes av 

mötet med regionens president, Barzani, 

som själv går klädd i samma pyjamasliknande 

utstyrsel med en handduk på 

huvudet och klär sig annorlunda endast 

när han på statsbesök lämnar regionen. 

Några veckor innan vi åkte publicerade 

Dagens Nyheter förundrat en artikel om 

de kurdiska polisstyrkor som, lite unikt i 

området, även utbildar kvinnor i yrket. 

Vän av jämställdhetspolitik kunde även 

konstatera att de kvinnliga studenterna 

på Salahaddin-universitetets tekniska 

fakultet tycktes vara ungefär lika många 

som de manliga. Oavsett om det beror på 

jämställdhetsplaner eller på något annat 

så tycks säkerhetsapparaten fungera. Den 

svensktalande inrikesministern jämförde 

antalet bilstölder med Stockholm och 

ryckte på axlarna åt den slappa svenska 

poliskåren. De turkiska flygbombningarna 

är också bra mycket vanligare än 

självmordsbombningar med islamistiska 

fundamentalister som avsändare. 

Den säkerhetsproblematik som i svensk 

media har skänkts oproportionerlig vikt 

har dock medfört en hel del problem för 

regionen, framför allt i form av utebliven 

Relationen till 

grannländerna 

är således en svår 

balansgång för 

irakiska Kurdistan. 

33

[E]n aula full av 

studenter vars 

frågor endast står 

utfrågarna vid 

”Presidiet mot 

väggen” efter i 

svårighetsgrad. 

kontakt med omvärlden. Presidial må 

vara det finaste en arbetargrabb kan bli, 

men det är svårt att se något annat land i 

världen där en delegation från Studentförbundet 

skulle mötas av sådan entusiasm 

som i Kurdistan. Presidenten, ministrar 

och guvernörer tar villigt av sin lediga 

tid för att träffa oss och när vi under den 

första dagen skall ”prata med studenter” 

visar sig samtalet bestå av en aula full av 

studenter vars frågor endast står utfrågarna 

vid ”Presidiet mot väggen” efter i 

svårighetsgrad. 

Förbundsordföranden lyckades via näst 

intill akrobatisk skicklighet slingra sig ur 

frågor kring vad han som representant för 

Europa tänker göra åt Turkiets aggressioner. 

Gång på gång blir vi uppmanade 

att berätta för andra att Kurdistan inte 

är farligt, så att andra ska våga sig på 

att resa dit. Egentligen är det inte heller 

politikerbesök som efterfrågas, utan 

utländska investeringar. Skall det bli av 

– annat än i form av diasporans eget 

riskkapital – krävs dock hög såväl fysisk 

som ekonomisk säkerhet. Även om det 

första kriteriet vid det här laget börjar 

uppnås är det dock långt kvar till det 

andra. Den mentala barriären är dock den 

viktigaste, och att själv besöka regionen 

är helt klart ett bättre sätt att bilda sig en 

uppfattning än aldrig så ivrigt surfande 

på den glättiga marknadsföringssidan 

theotheriraq.com. 

Ideologi och infrastruktur problem 

Finns då inga orosmoln inom själva landet, 

utöver den stora bristen på ekonomisk 

kunskap och en fungerande finansiell 

sektor? Självfallet är det så. Vår vänliga 

amatörtolk Lava berättade om hur hon 

tvingades sluta gå och simma i badhuset 

på grund av den rådande koleraepidemin. 

Själva var vi således glada när de delar 

av delegationen som drabbats av gastroenterit 

efter några dagar tillfrisknade, 

utan vare sig dödsfall eller alltför många 

förlorade liter vätska. I Kurdistan liksom 

i resten av världen skiljer sig även landsbygden 

naturligtvis åt från städerna. På 

landet är hopplösheten nästan i paritet 

med städernas hoppfullhet och det ryktas 

om utdöende byar med en hel misantrop 

ungdomsgeneration som inte upplever sig 

få ta del av de välståndsökningar som har 

skett på sistone. 

Ytterligare en farhåga är det ideologiska 

tillståndet hos den politiska eliten, dit 

såväl ministrar och guvernörer som våra 

värdar från Kurdistan Student Union får 

räknas. Stora politiska idéer, exempelvis 

marxism och liberalism, avfärdas med 

lätthet för att istället ersättas med en 

strävan efter vad man kallar en ”kurdisk 

ideologi” som tycks ha ganska lite 

att göra med västerländska idétraditioner. 

Resonemangen är pragmatiska 

till överdrift och påminner rejält om vad 

antagonisten Turkiets ungdomspolitiska 

delegation monotont mässade fram på 

ett Jarl Hjalmarsonseminarium förra 

året. Allmängiltiga principer får avslag 

med hänvisning till de oerhört speciella 

omständigheter som just landet X råkar 

befinna sig i. Det är dock långt ifrån alla 

som omfattas av den bilden. Tvärtom 

poängterar våra värdar gång på gång att 

det är viktigt med fri företagsamhet och 

en mer tillåtande social kultur. Huruvida 

det är läpparnas bekännelse eller hjärtats 

mening är dock höljt i dunkel. 

Det övergripande intrycket av Kurdistan 

är dock gott, både när det gäller 

utvecklingen och framtidsvisionerna. 

Förhoppningsvis har regionen, nästa 

gång vi besöker den, även en fungerande 

flygplats där en fyra dagars försening av 

hemfärden inte meddelas med en enkel 

axelryckning. 



35

Debatt 

De nya områdena 

saknade oftast helt 

stadskvaliteter. 

NotYes In My 

BackYard! 

Av Anders Gardebring 

Stockholm har problem. Bostadsbrist, 

överbelastad infrastruktur och flera 

förorter har problem med utanförskap 

och våld. Segregationen är utbredd. Så 

skulle det inte behöva vara, menar Anders 

Gardebring, initiativtagare till nätverket 

Yimby i Stockholm, som verkar för en 

levande stadsmiljö. 

Stockholm är Nordens och norra Europas 

största stad, dess finansiella centrum och 

– i viss mån – även dess kulturella mittpunkt. 

Ungefär en miljon invånare och 

över två miljoner i hela Storstockholm. 

Tusentals flyttar in årligen. Fram till år 

030 beräknas en halv miljon människor 

flytta till Storstockholm. Det gör Stockholm 

till en av norra Europas snabbast 

växande regioner. Staden har ett stort 

kulturellt arv av framstående arkitekter 

med flera välkända byggnader som 

stadshuset och Asplunds bibliotek. Trots 

en historia av arkitektur i framkant så 

har inga internationellt kända byggnader 

uppförts sedan andra världskriget. Vad 

hände egentligen? 

Stockholm slutade bygga stad. På 

1930-talet kom funktionalismen. Man 

drömde om framtidens stad, en ordnad 

och strukturerad stad, fjärran från innerstadens 

gytter, trafik och smuts. Man 

drömde om solljus, öppna ytor och nära 

till naturen. 

Till en början gick det ganska bra. Man 

byggde kvarter. Man öppnade upp för att 

få ljusinsläpp, men ändå inte så ofta att 

kvarteret försvann. Man anlade butiker 

och kontor i bottenplanen och fick gatuliv. 

Med tiden renodlades idealen. Man frångick 

allt mer den klassiska modellen, som 

fungerat i många hundra år, till förmån för 

utopier. Stadens kvaliteter blev allt mindre 

viktiga, funktionalismens idéer gick före. 

Idealen sade att alla skulle se natur från 

fönstret. Husen började lyftas upp från 

gatan, gräs planterades mellan hus och 

väg. Kvarteret bröts upp. 

Om man följer Erik Dahlbergsgatan 

i Stockholm kan man se förändringen. 

Längst ned mot Valhallavägen ligger 

husen utmed gatan. Affärer finns i bottenplanen. 

Man kan se funktionalismen 

i arkitekturen och i mellanrum mellan 

husen. Staden finns där, men i lösare 

form. 

Men ju längre upp på gatan man går, 

desto färre människor möter man. Kvarteret 

löses upp när husen från senare år 

flyttas från gatan, grönskan blir en barriär 

mellan väg och hus, butikerna blir färre 

och man kan se bostadsområdet födas. 

Idéer från 1950-talet 

1941 togs beslut om att bygga tunnelbana. 

I ”Generalplan 195 ” bestämdes 

att staden skulle växa genom förorter 

längs tunnelbanelinjer. Det satte stopp för 

innerstadens vidare spridning. Stockholm 

slutade växa och i stället byggdes bostadsområden 

långt från innerstaden. 

1965 var bostadsbristen stor och 

miljonprogrammet beslutades. Bostadsbristen 

skulle bort på 10 år. Det statliga 

finansieringssystemet gynnade storskaliga 

lösningar. 

De nya områdena saknade oftast helt 

stadskvaliteter. Husen var fristående med 

stora mellanrum kring ett centrum av 

affärer och service. De naturliga möten 

som sker i en stad fungerade inte här och 

områdena upplevs i dag som ödsliga och 

oattraktiva. Under senare delen av 1970- 


talet stod många lägenheter tomma. Folk 

ville inte bo där. 

Vid den här tiden började också stora 

radhus- och villaområden byggas, många 

inom miljonprogrammet. Bilen blev 

nödvändig och Stockholm började få 

områden av amerikansk modell. Stockholm 

bredde ut sig och markutnyttjandet 

ökade drastiskt. 

På framförallt 1950- och 60-talen 

genomgick Stockholm ”stadsförnyelsen”, 

känd som Klararivningarna. En hel 

stadsdel jämnades i princip med marken 

och nya Stockholm city byggdes. Resultatet 

blev inte helt lyckat men de åsikter 

som hörs om rivningarna är oftast av romantiserande 

karaktär. Många byggnader 

borde bevarats, men flertalet byggnader 

som revs var i mycket dåligt skick och av 

undermålig standard. Området innehöll 

Stockholms slum; hus med utedass fanns 

i city in på 60-talet. Problemet är i huvudsak 

inte rivningarna, utan det som följde. 

Betongbrutalism och hög koncentration 

av kontor har skapat en död citykärna, 

med ”plattan” som kronan på verket med 

det sämsta av förortsestetik som svensk 

stadsplanering från tiden kan erbjuda. 

Cementerade stadsideal 

Här står vi idag. En stad sönderslagen 

av misslyckad stadsplanering. En bilberoende 

stad med död stadskärna och 

livlösa förortsområden med dåligt fungerande 

kollektivtrafik. Paradoxalt nog 


också en stad som för många är känd 

för sin klassiska skönhet. Och här ligger 

problemet. Då staden inte växt och 

utvecklats på så länge har synen på staden 

cementerats. Intresseorganisationer och 

skönhetsråd tror den är färdig, den är vad 

som finns innanför tullarna. Den stad som 

finns skall för all framtid sätta gränserna 

för vad som får bli. 

Men man stannar inte där. Nytt får inte 

konkurrera med gammalt. Diskussionen 

om att ersätta Klara postterminal, en av 

Stockholmarna erkänt ful byggnad från 

1980-talet, med en kongress- och hotellbyggnad 

omgavs av häftiga diskussioner. 

DN beskrev rivningen av de två husen 

som en ”ny rivningsvåg” och jämförde 

med Klararivningarna. 

Så sjuk har debatten blivit, att försök 

att rätta till felen som uppstod på grund 

av den tidens stadsplanering ses som en 

upprepning. Så sjuk har debatten blivit, 

att rivningen av två hus från 1980-talet 

jämförs med rivningen av en stadsdel. 

Kontorsdelen på 11 våningar som ska 

byggas sägs förstöra ”stadsbilden”. Att 

Kungstornen från 19 5 har 17 våningar 

eller att stadshuset från 19 3 precis intill 

med sitt 106 meter höga torn är avsevärt 

högre byggnader spelar ingen roll. Tvärtom 

används de som argument för att inget 

får byggas högre, inget får vara bätt-re 

eller mer utmärkande. Det som redan 

finns skall för all framtid stå som höjden 

av Stockholms stadsbyggande. 

Problemet är i 

huvudsak inte 

rivningarna, 

utan det som 

följde. 

37

Ändå får en liten 

klick av intresseorganisationer 

och 

konservativa medier 

sätta agendan och 

stoppa utvecklingen. 

Förslag om att uppföra skyskrapor 

förlöjligas och ifrågasätts alltid. Det talas 

om ”monumentbyggnader” och ”fallosar”. 

Samma personer brukar framhålla 

stadshuset och liknande byggnader, utan 

att inse att dessa är just monumentbyggnader 

i än högre grad. 

Inflytelserika nej-sägare 

Börjar du närma dig nationalstadsparken 

uppenbarar sig ett annat problem. En 

stark lobby av ”miljövänner” motsätter 

sig alla byggen nära parkens gräns. Ju 

mer stadslik miljö, desto större motstånd. 

Dessa grupper anser att barriärerna mellan 

stad och park, som behöver tas bort 

för att den verkligen skall kunna bli en 

stadspark, skall bevaras. Argumentet 

är att inga hus får synas inifrån parken. 

Det har gått så långt att sjuvåningshus 

på parkens egen hemsida beskrivs som 

ett försök att skapa ett Central Park. 

Man kunde önska att så vore fallet – för 

miljöns och Stockholms skull – men så är 

det tyvärr inte. 

Stockholm har ett enormt underskott 

av stad, då inget har byggts på så länge. 

Köerna för en lägenhet i staden mäts i 

Stockholm i tiotals år. Priserna för en bostadsrätt 

i staden kräver en hög inkomst 

med stor segregation som följd. 

Det är inte ett innerstadsproblem – höga 

priser centralt är normalt i marknadsekonomier 

– utan ett stadsproblem. Det 

finns nästan ingen stad utanför de områden 

som definierades i första halvan 

av förra seklet. Ändå får en liten klick 

av intresseorganisationer och konservativa 

medier sätta agendan och stoppa 

utvecklingen. 

Resultatet har blivit en stad som står 

still. En stad där stiltje är norm och 

utveckling avvikande. Då människorna 

i staden har vant sig av med förändringar 

har Stockholm blivit en abnormitet. 

NIMBY (Not In My Back Yard)-mentaliteten 

är utbredd. En inglasning av 

delarna under mark vid Plattan orsakar 

stor diskussion när man egentligen borde 

diskutera en ombyggnad av hela torget. 

Men det som en gång har byggts är heligt 

och bevarandevärt. Oavsett om det fungerar 

eller ej. 


Förändring motarbetas konsekvent 

Nybyggen överklagas rutinmässigt. Byggplaner 

blir uppskjutna i åratal, om de 

ens blir av. Nya projekt blir regelmässigt 

nerfilade och förenklade för att passa in 

(läs: inte synas). Människor tvingas välja 

bort Stockholm och bosätter sig i angränsande 

kommuner och pendlar till jobbet, 

med stor miljöpåverkan som följd. 

Stockholm lever på lånad tid. Vi kan 

inte fortsätta titta bakåt längre. Stockholm 

förlorar investeringar och befolkning 

på grund av Skansenmentaliteten. 

Problemet kommer bara att förvärras. 

Vi måste blicka framåt. Staden måste 

få växa igen, både utåt och uppåt. Fler 

måste ges möjlighet att arbeta och bo i 

den. Det är det enda sätt som vi kan lösa 

infrastruktur-, integrations- och miljöproblemen 

på. 

Nästan 50 procent av Stockholm upptas 

idag av vägar, bullerzoner och barriärområden. 

Är det såhär vi skall fortsätta? 

Ljusglimtar finns. I Hammarby sjöstad 

har man försökt tänka stad. Den är belägen 

på gammal industrimark, nära den 

gamla innerstaden (men tyvärr inte helt 


sammankopplad). Den är byggd i kvarter 

och spårväg går genom området vilket 

ger god tillgång till spårbunden kollektivtrafik. 

Tyvärr är andelen bostäder för hög 

vilket ger en karaktär av bostadsområde 

snarare än stad. Arkitekturen anses av 

många för monoton. Hushöjden är för 

låg för att skapa innerstadskaraktär. 

Sjöstaden är ett kvartersindelat stadsnära 

bostadsområde, inte en del av innerstaden. 

Ett annat intressant område är Norra 

Station, beläget precis intill den gamla 

stadsgränsen. Här planeras ett område 

som för första gången på över ett halvt 

sekel kan utvidga innerstaden. Tanken 

är att bygga tätt och blandat med en takhöjd 

på 10 våningar. Området benämns 

som ”Stockholms Manhattan”, vilket är 

ganska roande. 

Protester har inte uteblivit. Samfundet 

S:t Erik, en av de mest konservativa 

organisationerna, kritiserar förslaget för 

dess mest positiva del, stadsintegrationen. 

De anser att en tydligare gräns mellan nytt 

och gammalt behövs, av kulturhistoriska 

skäl. Att hela poängen med förslaget, att 

knyta ihop innerstaden med Solna, går 

förlorad verkar mindre viktigt. Att medlemmarna 

i S:t Erik inte står i bostadskö 

kan vi nog anta. 

Allt för länge har dessa konservativa 

krafter stått oemotsagda. Det är slut 

med det nu. I Stockholm har vi startat 

ett nätverk som vill att Stockholm skall 

få växa. Även om det må vara på vår egen 

bakgård. Vi kallar oss Yimby (Yes In My 

BackYard). 

Intresset för nya tankar är stort. Vi har 

medverkat i tidningen City, Radio Stockholm 

och Kanal Lokal. Vår Facebookgrupp, 

”Stockholm är inte Bullerbyn”, 

har snabbt vuxit till 1400 personer och 

ökar. 

Den politiska bredden är stor. Allt från 

vänsterpartister till libertarianer delar 

tankarna. Flera undersökningar visar att 

stockholmarna är redo nu. Nätundersökningar 

på Dagens Nyheters, Svenska 

Dagbladets och Aftonbladets webbplatser 

visar att Stockholms invånare med en 

stor majoritet vill ha en förtätning och 

förhöjning av stadsmiljön. Det är dags att 

stockholmarna får säga sin mening nu. 

Ljusglimtar finns. 

39

Debatt 

De politiska 

visionerna bör 

sträcka sig till att 

skapa utrymmer 

för människor att 

bygga sina egna 

visioner. 

Visioner, 

nej tack! 

Av Maria Eriksson 

Maria Eriksson, medlem i Svensk Linjes 

redaktion, menar att de som anser att statens 

roll ska minskas måste kunna lägga 

fram ett alternativ till välfärdsstatens lösningar, 

för att uppfattas som trovärdiga. 

Det finns en kritik mot alliansregeringen 

som går ut på att Fredrik Reinfeldt och 

hans ministerkollegor har en brist på 

politiska visioner. 

Kritiken kommer ofta från personer i de 

”egna leden”. Personer som önskar att det 

fanns ett tydligt mål i den borgerliga politiken, 

ofta kombinerad med en önskan om 

en från de borgerliga partierna uttalad 

ambition att göra större förändringar 

än vad regeringen ger uttryck för i sina 

politiska förslag. 

På ett sätt är det en alldeles begriplig 

invändning. Dels av mera taktiska skäl. 

För den som föredrar en borgerlig före en 

socialdemokratisk regering tycks alliansen 

sakna den berättelse som kan få väljarna 

att välja dem inte bara en gång utan 

flera. Arbetslinjen – räcker verkligen den 

till en valseger också 010? Eller 014? 

Knappast. Dels kan givetvis den som av 

mera ideologiska skäl intresserar sig för 

allianspolitiken bekymras över bristen 

på visioner. En tusenlapp mer i månaden 

– var det allt? 

Men å andra sidan, för den som önskar 

ett mera frihetligt samhälle finns det faktiskt 

goda skäl att vända på saken: vill 

vi verkligen att visionerna om ett annat 

Sverige, ett annat samhälle ska vara något 

som producerats i Rosenbad? Svaret på 

frågan torde vara nej. 

Tvärtom bör väl politiken, med minsta 

möjliga medel, nöja sig med att åstadkomma 

de förutsättningar under vilka 

det goda samhället sedan kan växa fram. 

Men hur detta ska gestalta sig, det bör 

knappast politikerna peka ut. I själva 

verket är det snarast något som inte bör 

pekas ut över huvud taget. Ingen kan på 

förhand avgöra hur samhället kommer att 

utvecklas när människor får större frihet 

att själva forma sin tillvaro. Den person 

som sätter större tilltro till det civila samhället 

än till politiska beslut borde med 

andra ord inte av rent principiella skäl 

bekymras över bristen på färdriktning. De 

politiska visionerna bör sträcka sig till att 

skapa utrymmer för människor att bygga 

sina egna visioner. 

Däremot är det rimligt att en borgerlig 

regering som har som mål att politikens 

makt ska minska – vilket borde vara ett 

självklart mål för en borgerlig regering 

– kunna visa på att avsaknaden av en 

detaljerad plan för hur Sverige ska gestalta 

sig om fem, tio eller femtio år inte bara är 

ett utslag av fantasilöshet utan beror på 

en genuin övertygelse att samhället blir 

bättre om politiker bestämmer mindre, 

inte mer. 

Men detta är inte bara alliansregeringens 

uppgift. I än högre utsträckning vilar 

det på alla oss andra som i någon mån har 

den övertygelsen att göra detta troligt för 

betydligt fler än i dag. 

Om vi vill se ett samhälle där politikens 

makt rullas tillbaka så att människors 

frihet kan öka och det civila samhället 

utvecklas måste vi göra troligt att det 

civila samhället också förmår att lösa de 

problem och svara mot de behov som 

människor upplever. 

Ett av de stora hindren mot en mer 

frihetlig politik i dagens Sverige är nämligen 

att var gång något som utgör ett 


problem i samhället diskuteras så tycks 

den självklara slutsatsen alltid bli att det 

krävs politiska beslut för att komma till 

rätta med detta. 

Därför är det upp till oss som har en 

motsatt uppfattning att visa att varje 

problem eller behov inte måste mötas med 

ett förslag till politiskt beslut. Snarare, 

att de allra flesta problem eller behov 

kan lösas alldeles utmärkt utan politiska 

beslut. 

Det finns olika uppfattningar om exakt 

vad en liberal stat bör syssla med, men 

eftersom det åtminstone är mindre än vad 

den svenska staten gör i dag så måste man 

kunna svara på frågor av följande slag: 

Hur kommer funktioner som skola, vård 

och omsorg att skötas? Vem tar ansvar för 

infrastrukturuppbyggnad? Kan vi lita på 

att någon bygger en simhall om inte kommunen 

gör det? Hur ska människor som 

är allvarligt sjuka eller funktionshindrade 

klara sig? Och så vidare. 

Oavsett om man själv tycker att frågorna 

är viktiga eller inte så kommer väldigt 

många andra att göra det och utan att de 

personerna har fått ett tillfredsställande 

svar så kan vi heller knappast räkna med 

en regering som har mandat att föra en 

särskilt liberal politik. Det räcker inte att 

vagt antyda att saker och ting kommer 

ett lösa sig av sig självt, bara politiker 

slutar lägga sig i, eller att hänvisa till 

marknaden. 

Det är mycket möjligt att ett sådant svar 

rymmer en hel del sanning, men det kommer 

knappast att tillfredsställa särskilt 

många av dagens svenska väljare. Att tro 

att detta är något man bara kan blunda 

för är naivt. Och ja, detta gäller även 

om man själv föredrar att resonera om 

politisk-filosofiska frågor före att driva 

politisk opinionsbildning – vill man att 

de idéer som man står för ska kunna få 

ett genomslag i någon form kan man inte 

anse att frågor om politisk kommunikation 

är oviktig. 

Men dessvärre finns det, tycks det 

mig, hos många liberaler en ovilja eller 

ett ointresse för att tala om styrkan hos 

det civila samhället. Det är synd. Därmed 

går man också miste om chansen att peka 

på ett alternativ till välfärdsstaten. Ett 

alternativ, förresten: civilsamhället är 


givetvis inte i första hand ett alternativ 

till välfärdsstaten, utan allt det som vi gör 

och är och som inte är politiskt. 

Ibland kan man dock nästan få in- 

trycket att de som är mest intresserade av 

att minska den politiska makten och som 

därför borde vara mest intresserade av 

det icke-politiska inte alls är det. När det 

borde vara precis tvärtom: ju mindre man 

vill att staten ska vara, desto viktigare 

och mer intressant borde ju civilsamhället 

vara. 

Man kan fundera över varför det är 

så här. Kanske beror det på en rädsla för 

att om man erkänner att människor inte 

klarar av allt på egen hand, utan måste samarbeta 

för att vitala samhällsfunktioner 

ska finnas, så uppfattas det som att man 

därmed också har medgett att det krävs 

politiker som dirigerar detta samarbete. 

Så är det inte. Men till dess att flertalet 

är övertygade om detta kommer den som 

vill föra en mer liberal politik att mötas av 

människor som undrar hur de skulle klara 

barnpassning, sjukvård, vägbyggen eller 

arbeta mot missbruk med färre politiker 

och en mindre offentlig sektor. Frågan är: 

vad svarar vi? 

Hur ska människor 

som är allvarligt 

sjuka eller funktionshindrade 

klara sig? 

Och så vidare. 

41

Debatt 

Som så ofta 

tenderar dessa 

policy- 

rekommendationer 

att 

gå i riktning 

mot en mer 

reglerad 

ekonomi 

Dålig politik 

ger inte mer lycka 

Av Evelina Lorentzon 

Lyckoekonomi, en på senare år uppmärksammad 

inriktning inom den nationalekonomiska 

forskningen, har såväl 

utgångspunkter som policyimplikationer 

som förtjänar kritik. Evelina Lorentzon, 

viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet 

och student vid Handelshögskolan 

i Stockholm, reder i denna artikel 

ut begreppen. 

Nyttobegreppet, eller utility, har under 

lång tid varit centralt inom nationalekonomin. 

Nyttan har vanligen varit tämligen 

löst definierad och endast gått att 

mäta indirekt via människors handlingar. 

Under den senare hälften av nittonhundratalet 

och framför allt mot seklets slut 

har nyttobegreppet dock utmanats från 

olika håll, bland annat av den så kallade 

lyckoekonomin (happiness economics). 

Forskningen kring lycka följer ett antal 

olika spår och bedrivs av forskare inom 

ett flertal olika fält. Medan forskare inom 

neurovetenskap undersöker ”lyckohormoner” 

som endorfin och serotonin 

försöker ekonomer hitta metoder att arbeta 

in lyckobegreppet i nationalekonomisk 

teori och att diskutera hur de slutsatser 

som ges skiljer sig från en mer traditionell 

ingång. De sistnämnda tillämpar 

ofta metoder för självbedömningar, det 

vill säga att individer själva antas kunna 

ange hur pass lyckliga eller hur stort deras 

välbefinnande är. 

Många av forskarna inom lyckoforskningen 

(till exempel Frey & Studzer som 

ofta tas upp som skolbildande) nöjer sig 

med att undersöka orsaker till lycka, i 

synnerhet sambandet mellan tillväxt och 

lycka. Andra, den kanske mest kände 

är Labour-ekonomen Richard Layard, 

försöker istället använda lyckoekonomin 

som en bas för policyrekommendationer 

som är svåra att ge baserat på mer traditionell 

nationalekonomi. Som så ofta 

tenderar dessa policyrekommendationer 

att gå i riktning mot en mer reglerad 

ekonomi, snarare än en friare dito. 

Lycka kan köpas för pengar 

Tvärtemot vad man ofta kan tro när man 

hör diskussionen kring sambandet mellan 

rikedom och lycka så är det statistiska 

sambandet mellan dessa två faktorer 

tämligen starkt. 

Enligt Ruut Veenhoven, vars sammanställningar 

av världens lyckonivåer 

förmodligen är de största på området, 

återfinns de lyckligaste människorna i 

OECD-länderna och de olyckligaste bor 

i de världens fattigaste länder. Lyckan tycks 

även öka över tid allteftersom länder 

blir rikare. Särskilt tydligt märks det i 

länder som under en kortare period lyfter 

ekonomiskt. 


Sambandet är inte okontroversiellt. 

Richard Layard erkänner i sin bok Happiness: 

Lessons from a New Science att 

ett sådant existerar. Han menar dock att 

sambandet är kopplat till relativ snarare 

än absolut rikedom. Invånare i rika länder 

är lyckligare då de är rikare än invånare i 

fattiga länder, inte på grund av rikedomen 

i sig. Den typen av lycka som uppkommer 

genom ekonomiskt välstånd är i Layards 

värld ett nollsummespel där lycka endast 

kan fördelas, aldrig höjas. Globala välståndsökningar, 

menar Layard, saknar 

berättigande då de i sig aldrig kan medföra 

en högre nivå av lycka. Tvärtom, när 

välståndet ökar så ökar även tröskeln för 

att nå upp till samma välbefinnande som 

tidigare. När tillväxten ökar måste vi alltså 

arbeta mer för samma lycka. Kvarnen 

Grotte maler snabbare och snabbare för 

var dag som går. 

Problemet med Layards framställning 

är att den bara delvis stämmer överens 

med de undersökningar som har gjorts. 

Veenhovens data visar exempelvis bara 

delvis på en sådan anpassning. När ett 

land blir rikare stiger invånarnas lyckonivåer 

för att sedan falla tillbaka något 

när läget stabiliserat. Tillbakafallet är 

dock inte tillräckligt stort för att väga 

upp hela uppgången. Således menar 

Veenhoven att såväl relativ som absoluta 

förändringar i ekonomin kan påverka 

invånarnas lyckonivåer. För fattiga länder 


är tillväxteffekten särskilt påtaglig medan 

det för rikare länder har en svagare, men 

positiv verkan. 

In the long run, we are all dead 

Lyckoforskning på individnivå genomförs 

också. Frey & Studzer har i ett flertal 

undersökningar studerat lycka både 

på individnivå och på aggregerad nivå. 

Deras undersökningar visar bland annat 

att lycka delvis kan förklaras genom 

levnadsförhållanden i föhållande till 

andra människor, det vill säga ett samband 

som liknar det som presenteras av 

Veenhoven. 

De pekar även på skillnaden mellan 

lycka på kort respektive lång sikt. Konsumtion 

liksom levnadsförbättringar har 

en lyckohöjande effekt på kort sikt men 

effekten avtar när de nya levnadsförhållandena 

normaliseras. Neurovetenskapliga 

undersökningar har även visat på 

liknande resultat för bland annat oväntade 

vinster eller positiva överraskningar. 

Resultat som Frey & Studzers förs inte 

sällan fram som ett argument mot värdet 

av ett ökat ekonomiskt välstånd. I 

Laynards tolkning blir dessa kortsiktiga 

vinster meningslösa då de inte har en 

varaktig effekt. 

Frågan är dock varför bristen på varaktighet 

skulle göra lyckan sämre. Få 

skulle förneka värdet av himlastormande 

förälskelse, även om denna så småningom 

När tillväxten 

ökar måste vi 

alltså arbeta mer 

för samma lycka. 

43

Inte heller 

blir glädjen 

att ha lyckats 

med någonting 

mindre bara 

för att den inte 

kommer att vara 

för evigt. 

lätt faller tillbaka till en lite mer vardaglig 

affektion. Inte heller blir glädjen att ha 

lyckats med någonting mindre bara för att 

den inte kommer att vara för evigt. Ett liv 

med oregelbundna lyckorus är betydligt 

mer lyckligt än ett liv där dessa saknas. 

Lyckoekonomer av Laynards slag tycks i 

sin argumentation ha anammat den buddistiska 

gyllene medelvägen där intensiva 

lyckoupplevelser bör undvikas eftersom 

de inte varar i längden och eftersom de 

föder en längtan efter mer. 

Samtidigt är det just den längtan efter 

mer som gör marknadsekonomin till ett så 

attraktivt ekonomiskt system. Ett system 

där människor inte bara kan sträva efter, 

utan faktiskt även uppnå förbättringar, är 

också ett system som tillåter medborgare 

att vara lyckliga. System där sådana möjligheter 

saknas, oavsett om det beror på 

fattigdom, ett socialistiskt styrelseskick eller 

en starkt konformistisk stat, får också 

mer olyckliga medborgare. 

Så vad är det då för ekonomisk politik 

som förespråkas av Layard och hans 

likar? En genomgående tanke är den Humeska 

tanken att staten även bör skydda 

medborgarna från sig själva. Höga skatter 

fyller således inte bara ett syfte för omfördelning 

och för att finansiera offentliga 

tjänster utan medför också att vinsten av 

att arbeta minskar. Detta medför i sin tur 

att människor arbetar mindre, något som 

är bra för den samhälleliga lyckonivån. 

Layards svenska efterföljare Joachim 

Vogel, Björn Halleröd och Elisabet Landgren-Möller 

förespråkar i Dagens Nyheter 

”längre föräldrapenning och god barnomsorg, 

och undvika en ensidig fokusering 

på ‘ekonomisk effektivitet’”. 

Den väg som såväl Layard som Vogel 

med flera följer är dock en svår balansgång. 

Deras teori bygger för det första på 

tanken att tillväxt i sig inte är viktig utan 

endast samvarierar med viktigare faktorer 

som “socialt kapital: ömsesidigt förtroende, 

effektiva politiska institutioner, låg 

korruption och folkligt förtroende”. 

Huruvida tillväxt orsakar goda institutioner 

eller huruvida sambandet snarast 

är omvänt kan diskuteras. Oavsett vilken 

av skolorna man ansluter sig till kvarstår 

dock att ekonomisk tillväxt är intimt 

förknippad med just effektiva politiska 

institutioner, med hög social tillit och med 

en låg nivå av korruption. Detta är dock 

inte bara kopplat till tillväxten som sådan 

utan även till en fri marknad. 

De lyckoforskare som förespråkar en 

mer reglerad ekonomi riskerar därför att 


kasta ut barnet med badvattnet. En ökad 

reglering medför nämligen inte bara en 

minskad ekonomisk tillväxt utan även en 

ökad jordmån för korruption, ett mindre 

spelutrymme för civilsamhället och därigenom 

minskad tillit, just de saker som av 

Vogel med flera anses så pass viktigt för 

lyckonivån. 

The pursuit of happiness 

I Aldrous Huxleys klassiska dystopi, A 

Brave New World, har staten, till skillnad 

från inom andra böcker i genren, som en 

av sina uppgifter att hålla människor lyckliga, 

inte sällan genom att förse dem med 

lyckodrogen Soma. Laynard förespråkar 

visserligen inte distribution av narkotika 

till medborgarna. Däremot har han läst 

desto mer i kapitlen kring indoktrinering 

av barn. 

I artikeln “Happiness and the teaching 

of values” efterlyser Layard till exempel 

lyckoutbildning i skolorna. Han menar 

att skolor, likt buddister och personer 

tillhörande andra traditionella religioner, 

borde lära ut ”lyckobefrämjande” karaktärsdrag 

som altruism och motarbeta 

tävlingsinstinkter hos barnen. ”It is not 

enough to treat moral issues as interesting 

topics for debate. It is more important 

to train up the emotions that support 

moral action than the intellectual skills 

involved”, skriver Layard. Han efterlyser 

även undervisning i ämnen som “loving 


and serving others”, “appreciating beauty” 

och “love, sex and parenting”. 

Layards artikel är ett bra exempel på 

hur lyckosträvan kan användas som motiv 

för politiska interventioner, inte bara i 

ekonomin utan även inom utbildningsväsendet. 

I Laynards nanny-state är det 

inte nog att medborgarna skall äta rätt, 

motionera och undvika rökning. Staten 

skall även ansvara för att medborgarna 

är lyckliga. Happiness, snarare än Pursuit 

of Happiness, är ett ledord. Eller, som 

Vogel uttrycker det: ”[P]olitikens mål är 

befolkningens välfärd.” 

Det är dock ytterst tveksamt om lycka 

går att reglera fram (eller arbetas fram 

via lyckomyndigheten). Det ekorrhjul 

som Laynard beskriver borde om möjligt 

vara än mer outhärdligt för den som 

inte ens har möjligheten att förbättra sitt 

liv. Därutöver är det tveksamt hur stor 

del av lyckan som över huvud taget är 

möjligt att påverka via ekonomiska reformer. 

Tvärtom tycks den största delen 

av skillnaderna i lycka bero på genetiska 

förutsättningar. 

Oavsett hur stark effekten av ett gott 

politiskt styresskick på lycka än är så är 

det ytterst märkligt att försöka förbättra 

resultaten genom det som även på detta 

område har visat sig vara underlägset ett 

fritt samhälle: politisk konformism och 

regleringar. 

Tvärtom tycks 

den största delen 

av skillnaderna 

i lycka bero på 

genetiska förutsättningar. 

45

Debatt 

I det andra 

steget hade dock 

ansökanden med 

arabiskt klingande 

namn mindre än 

hälften så hög sannolikhet 

att kallas 

till intervju. 

Regleringar är problemet, 

snarare än rasism 

Av Nima Sanandaji 

Att invandrare, främst unga, har svårt att 

ta sig in på den svenska arbetsmarknaden 

är välkänt. Av politiker anges ofta diskriminering 

och rasism som anledningar. 

Men regleringar och skatter är i själva 

verket de största problemen, skriver Nima 

Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus, 

som författar en bok om svensk integrationspolitik 

för Timbro. 

Unga invandrare upplever en omfattande 

utestängning från arbetsmarknaden. En 

rapport som OECD publicerade förra 

året påvisar att ungdomsarbetslösheten 

bland invandrare ligger över 30 procent, 

jämfört med 10 procent för ungdomar i 

genomsnitt. Det har länge setts som en 

självklarhet att det huvudsakliga skälet 

till denna utestängning är diskriminering 

och rasism. Men vetenskapliga studier 

ger en mer nyanserad bild. Diskriminering 

existerar förvisso, men utgör inte 

huvudproblemet. Den marginaliserade 

situationen tycks i större utsträckning 

bero på kombinationen av en rigid arbetsmarknad 

och bidragsberoende. 

Det går att objektivt mäta den diskriminering 

som existerar på arbetsmarknaden, 

och en rad undersökningar 

har fokuserat på just detta. FN-organet 

International Labour Organization (ILO) 

utförde exempelvis 006 ett experiment 

på den svenska arbetsmarknaden. Frågan 

var hur det påverkade den arbetssökande 

att ha svensk etnisk bakgrund respektive 

arabisk invandrarbakgrund. I det första 

steget av experimentet kontaktades arbetsgivare 

som utannonserat lediga jobb 

via telefon och tillfrågades om de var 

intresserade av inskickade ansökningshandlingar. 

I det andra steget skickades 

ansökningar ut och i det tredje steget 

skickades skådespelare ut till arbetsintervjuer. 

I samtliga steg undersöktes sanno- 

likheten att få ett positivt besked för 

personer med arabisk respektive svensk 

bakgrund som hade samma kompetenser. 

Tidigare studier har påvisat att de yrken 

där diskrimineringen är störst är lågkvalificerade, 

och dessa experiment riktade 

sig just mot lågkvalificerade yrken inom 

exempelvis restaurangbranschen. 

Resultaten av denna studie är mycket 

intressanta. I det första steget finner forskarna 

endast marginell förekomst av 

etnisk diskriminering. I det tredje steget 

har de fiktiva personerna med invandrarbakgrund 

faktiskt lättare att få jobb, även 

om antalet arbetssökande som tog sig till 

detta steg är för litet för att vara statistiskt 

signifikant. I det andra steget hade dock 

ansökanden med arabiskt klingande namn 

mindre än hälften så hög sannolikhet att 

kallas till intervju. 

En undersökning som Eva Stenberg 

utförde på uppdrag av Dagens Nyheter 

004 gav en något annorlunda bild. 

Stenberg fann att personer med svenskklingande 

namn hade 15 procent högre 

sannolikhet att uppmanas att söka jobbet 

jämfört med personer med arabiskt 

klingande namn. Denna diskriminering 

är trots allt påtaglig, men betydligt lägre 

än den diskriminering som skedde 

i ILO:s studie beträffande ansökningar 

via brev. Så hur kan man sammanfatta 

forskningsfältet? 

Intervjufasen den problematiska 

I en vetenskaplig studie som nyligen 

presenterades i Ekonomisk Debatt sammanfattar 

forskarna Magnus Carlsson 


och Dan-Olof Rooth resultaten av den 

egna forskningen och av tidigare studier. 

De kommer fram till att olikbehandling 

nästan uteslutande sker i steget att kallas 

till intervju: ”När individerna väl kallats 

till intervju blir de inte diskriminerade.” 

Forskarna noterar att sökande med 

svenskt klingande namn i den egna studien 

måste söka till tio jobb för att kallas 

till tre intervjuer. För att kallas till lika 

många intervjuer måste personer med 

arabiskt klingande namn söka femton 

jobb. Denna effekt är enligt forskarna 

”förmodligen endast betydande om det 

råder brist på utannonserade jobb.” 

En rimlig tolkning av ovanstående 

studier är att det förvisso existerar viss 

diskriminering, men att den inte går ut på 

att invandrare inte kan få jobb. Snarare 

tycks fallet vara att invandrare får söka 

något fler arbeten för att finna anställning 

jämfört med infödda svenskar med samma 

meriter. Att diskrimineringen är störst när 

kontakt sker via brev kan vara ett tecken 

på att arbetsgivarna antar att den genomsnittliga 

invandraren har sämre språklig 

förmåga än genomsnittsinvånaren. 

Men ifall rasism inte är huvudförklarningen 

till att invandrarna i så stor 

utsträckning är utestängda från arbetsmarknaden, 

vad är då problemet? Det 

finns omfattande forskning som finner 

ett samband mellan utanförskap, inflexibilitet 

på arbetsmarknaden och otillräcklig 

belöning för arbete. 

Arbetsmarknadsregleringar är problemet 

Den OECD-studie som nämndes i början 

av denna artikel skriver bland annat att 

problemet härrör från en rigid arbetsmarknad, 

bidragsberoende och otillräck- 


liga incitament till arbete. Studien diskuterar 

problemet att samhällssystemen 

i Sverige inte på tillräckligt sätt belönar 

arbete jämfört med bidrag. 

För att få fler invandrare i arbete föreslår 

studien generella arbetsmarkandsreformer 

och reformer av välfärdssystemen: 

”[F]ör att verkligen hjälpa marginaliserade 

invandrare måste sådana reformer inkludera 

tydligt underlättande av arbetsskydds- 

reglerna, mera flexibilitet vid sättande av 

individuella löner och omfattande sänkningar 

av bidragsnivåerna.” 

Invandrarna i Sverige är ofta välutbildade, 

men befinner sig i en mycket mer 

marginaliserad situation än exempelvis 

de som invandrat till Spanien, Storbritannien 

och Kanada. Detta trots att Sverige 

i internationella jämförelser präglas av 

öppenhet och tolerans. Men de höga skatterna, 

de generösa bidragssystemen och de 

många reglerna på arbetsmarknaden hindrar 

invandrarna från att finna yrken. 

Det är lätt för de styrande att skylla 

problemen på rasism, för att därmed undkomma 

att kritik riktas mot den förda 

politiken. Men kunskapen om att rasism 

inte utgör huvudproblemet är värd att ta 

fasta på. Den påvisar att situationen går 

att ändra genom att genomföra konstruktiva 

reformer. 

Den misslyckade integrationspolitiken 

är i sammanhanget ett av de tydligaste 

exemplen på bristerna inom det svenska 

högskattesamhället. Det är synd att 

frihetliga samhällsdebattörer inte står för 

problemformuleringen i denna fråga, utan 

istället Sverigedemokrater och socialistiska 

ideologer som Masoud Kamali. 

Läs mer: 

Economic survey of Sweden 2007: Making 

employment inclusive - for immigrants 

and natives alike, OECD ( 007). 

Discrimination against Native Swedes of 

Immigrant Origin in Access to Employment, 

International Labour Organization, 

Genève ( 006). 

Stenberg, E, ”Rebin? Nej, tack. Fredrik? 

Ja, välkommen!”, Dagens Nyheter, 5 

september 004. 

Det är lätt för 

de styrande att 

skylla problemen 

på rasism 

47

Recension 

Fjärde världskriget 

World War IV – The long struggle against Islamofascism 

Norman Podhoretz 

Doubleday Books, 2007 

Man kan lära sig en del om en persons 

politiska övertygelse genom 

att fråga vederbörande hur många 

världskrig världen har drabbats av. 

Alla andra svar än “två” indikerar 

att du har att göra med någon som 

driver en agenda. Att folk som 

hatar USA refererar till ett påhittat 

pågående korståg för världsherravälde 

som ett tredje världskrig är 

inget nytt för den som har för vana 

att läsa vänsterbloggar. Norman 

Podhoretz anser dock att vi redan 

utkämpar det fjärde världskriget 

och har skrivit en mycket läsvärd 

bok om detta. 

Podhoretz är ett känt namn inom 

den neokonservativa rörelsen. 

Under 60-talet tillhörde han den 

politiska vänstern men blev en 

del av de desillusionerade (“repentant” 

med Podhoretz egna 

ord) vänstertänkare som kom att 

vandra högerut under 70-talet. 

Sedan dess har han tillhört den 

amerikanska högerns mer intressanta 

tänkare och var också en av 

de starkaste förspråkarna för ett 

militärt ingripande mot Saddam 

Hussein och vad han själv benäm- 

ner “islamofascism”. 

Boken inleds med en lång prolog 

där författaren resonerar 

kring varför kriget bör benämnas 

just som ett världskrig. I 

korthet går resonemanget ut på 

att krig kan te sig väldigt olika. 

Första världskrigets skyttegravar 

bär till exempel lika få likheter 

med andra världskrigets blixtkrig 

som med det tredje världskrigets 

proxykrigföring eller det fjärde 

världskrigets assymetriska strider. 

Alltså bör fokus snarare ligga på 

“värld” än på “krig”. 

Även om rimligheten i detta 

kan diskuteras så är det inte här 

fokus ligger. Istället utgör boken 

ett våldsamt angrepp på alla 

fiender till Bush-doktrinen, såväl 

till vänster som höger. Podhoretz 

gör så metodiskt och avdelat sju av 

tretton kapitel till att angripa sju 

olika grupper av motståndare till 

USA:s fjärde världskrigs-politik, 

nämligen (i tur och ordning): extremvänstern, 

mainstreammedia, 

isolationister, liberala (i amerikansk 

bemärkelse) internationalister, 

så kallade realister, radikala 

demokrater samt defaitister till 

höger. 

Överlag är resonemangen 

skarpa och boken lyckas ge det 

intellektuella och filosofiska och 

även moraliska försvar för Bushdoktrinen 

som egentligen borde 

ha formulerats långt tidigare. Att 

boken är skriven före “the surge” 

när fronten i Irak – Podhoretz 

nämner ofta de pågående striderna 

som en front i kriget snarare än ett 

krig i sig – såg ut att gå mycket 

dåligt skänker ökad trovärdighet 

och vittnar också om en moralisk 

övertygelse om det rätta i att 

utkämpa kriget. 

Den som känner för att driva 

“guilt by association”-baserade 

argument mot krigsmotståndarna 

får tveklöst sitt lystmäte i boken. 

Samlingen av naiva, okunniga, 

orealistiska och ibland direkt 

ondskefulla argument och citat är 

omfattande och bevisar att en hel 

del av krigsmotståndarna drivs av 

inte allt för nobla motiv, stundtals 

ren antiamerikanism. Problemet är 

bara att författaren låter kampen 

mot relativiserande krav på nyansering 

av debatten går ett par steg 

för långt och själv slutar se nyanser 

bland krigsmotståndarna. Att 

George Will och Rosie O’Donnell 

klumpas ihop i gruppen krigsmotståndare 

framstår inte som seriöst 

och ger bara ett fanatiskt drag åt 

boken helt i onödan. 

Min främsta invändning mot 

Podhoretz resonemang är att 

han är otroligt förlåtande inför 

inrikespolitiska missöden så länge 

en önskvärd utrikespolitik förs. 

“Vem i dag antingen minns eller 


yr sig om Trumans inrikespolitik?” 

frågar han retoriskt. Dels är 

resonemanget onödigt binärt och 

riskerar att alienera de som vill 

slåss mot islamismen men som, av 

olika skäl, inte ser det som första 

prioritet. Mer allvarligt är kanske 

att krigsmotståndarna snarast kan 

använda liknande argument för 

att bekräfta deras egen världsbild, 

nämligen att under täckmantel 

av kriget genomförs en mängd 

icke önskvärda reformer som 


motiveras med krigstillståndet. 

En stor del av boken ägnas just åt 

att motbevisa dylika ofta kraftigt 

överdrivna påståenden och därför 

är det än mer märkligt att Podhoretz 

väljer att vifta bort frågan 

som irrelevant. 

Alla som känner att de behöver 

friska upp minnet från tiden 

omedelbart efter 9/11 eller som 

vill se Irakkonflikten i ett större 

perspektiv gör klokt i att läsa 

Podhoretz bok. Om detta är ett 

Välkommen empiri i förstelnad debatt 

Effekter av anställningsskydd. Vad säger forskningen? 

Per Skedinger 

SNS, 2008 

Många var det som blev besvikna 

när de nya moderaterna klargjorde 

att de inte ämnade driva 

förändringar av den svenska arbetsrättslagstiftningen 

som en politisk 

fråga. Uppslitande konflikter som 

skolbygget i Waxholm och salladsbaren 

i Göteborg har gjort 

den arbetsmarknadspolitiska delen 

av det som kallas “den svenska 

modellen” till minerad mark för en 

annars reformivrande regering. 

Med undantag för centerpartiet 

har regeringen inte vågat sticka 

ut hakan i frågan, trots en sedan 

länge känd kritik från både företag 

och grupper där arbetslösheten är 

hög mot vissa delar av arbetsrätten. 

Den kanske oftast förekommande 

kritiken är mot turordningsreglerna 

vid uppsägning, 

och även andra delar av lagen 

om anställningsskydd (LAS). 

Lagen anses av många vara en 

effekt av det röda 1970-talet, där 

socialdemokraterna använde lagstiftning 

för att tippa den på avtal 

mellan parterna baserade svenska 

arbetsmarknaden till arbetstagarnas 

fördel. 

Tröskeleffekterna av anställningsskyddet 

är kända och omskrivna 

i många sammanhang. 

De skapar en insider/outsiderproblematik, 

där vissa grupper 

– mest påtagligt ungdomar och 

utlandsfödda – får svårt att ta sig 

in på arbetsmarknaden, och bidrar 

i helheten till en mer stel och mindre 

flexibel arbetsmarknad. 

Nu har Per Skedinger, docent 

i nationalekonomi, sammanställt 

empirisk forskning kring anställningsskydd 

och dess konsekvenser, 

i boken Effekter av anställ- 

ningsskydd. Den är ett välkommet 

tillskott till debatten, främst 

kanske eftersom man måste gå 

tillbaka till mitten av 1990-talet 

för att hitta de senaste genom- 

gångarna av forskningen på området 

publicerade på svenska. 

Skedinger har gått igenom över 80 

studier publicerade efter 1990 som 

dokumenterar anställ-ningsskyddets 

effekter, främst i i-länder. 

Resultaten är högintressanta. 

världskrig som ser annorlunda ut 

än tidigare världskrig är det kanhända 

inte på slagfältet utan i debatten 

som vändpunkten kommer. 

Huruvida Podhoretz har framställt 

ett El Alamein på papper får tiden 

utvisa, men jag tycker mig skönja 

ett möjligt slut på början av det 

intellektuella kriget om kriget när 

jag läser World War IV. 

Danjell Elgebrandt 

Redaktör för Svensk Linje 

I första hand kan konstateras 

att Sverige inte har en onormalt 

hög grad av anställningsskydd, 

jämfört med andra OECD-länder. 

I en skala mellan 0 och 6, där 

6 motsvarar den skarpaste lagstiftningen, 

hamnar Sverige sammanvägt 

på , – att jämföra med 

OECD-snittet på ,0. Länder som 

Storbritannien (0,7) och USA (0, ) 

är förstås annorlunda än Sverige, 

men detsamma kan sägas om sydeuropeiska 

länder som Portugal 

(3,5), Frankrike (3,0) och Grekland 

( ,8). 

Det som sticker ut i Sverige är 

dock kollektiva uppsägningar, 

där bara Italien hamnar högre än 

Sverige av de jämförda länderna 

i indexet. Turordningsregler av 

något slag finns bara i fyra andra 

av de jämförda länderna. 

1994 infördes möjlighet för 

mindre företag att undanta två 

personer från turordningsreglerna 

i LAS. Detta avskaffades av socialdemokraterna 

när de återinträdde 

i regeringsställning 1995, men 

återinfördes vid uppsägning på 

49

grund av arbetsbrist 001. Detta 

är de enda större ändringarna 

som har skett av LAS sedan lagen 

tillkom 1974. 

Dock ska det kommas ihåg att 

de svenska anställningsskyddslagarna 

i hyfsat långtgående utsträckning 

är dispositiva, det vill 

säga går att avtala bort (dock då 

genom kollektivavtal), även om 

vissa studier pekar på att sådana 

undantag är relativt ovanliga. 

Viktigare än reglernas utformning 

är däremot deras effekter, 

särskilt på produktiviteten. Många 

studier, skriver Skedinger, pekar 

på att minskad produktivitet 

ofta förekommer i samband med 

starkt anställningsskydd, främst 

på grund av ökad sjukfrånvaro 

och större svårighet att genomföra 

strukturomvandlingar. 

Utöver påverkan på produktiviteten 

konstateras att, så som ofta 

påpekats, studierna visar att marginalgrupper 

– främst ungdomar 

och utlandsfödda – missgynnas, 

genom att det blir svårare för dessa 

att komma in på arbetsmarknaden. 

Högkonjunkturen och regeringens 

reformer har förvisso lett till att 

många inom dessa grupper gått 

från arbetslöshet till arbete under 

förra året, men arbetslösheten är 

fortfarande betydligt högre än för 

genomsnittet. 

Det sistnämnda är kanske något 

som bör mana extra till eftertanke. 

De nationalekonomiska argumenten 

för varför ett omfattande 

anställningsskydd är dåligt duger 

långt som argument, men vilka incitamentsstrukturer 

det medför för 

den enskilda personen är en minst 

lika viktig poäng att inskärpa. En 

situation där omsättningen av arbeten 

är låg, och där många stannar 

vid arbeten enkom för att man 

har en fast anställning som man är 

rädd att förlora, skapar inlåsningseffekter, 

inte endast utlåsnings- 

effekter. När människor känner sig 

inlåsta i en livssituation kan andra 

faktorer – hälsa, familjeliv, humör, 

optimism – påverkas negativt. 

Nu är det vanskligt att jämföra 

Sverige med USA, men vissa lärdomar 

kan dras av det faktum 

som ekonomen Thomas Sowell 

visat på, att den grupp som vid 

ett givet tillfälle är utsatta – till exempel 

tillhör den fattigaste femte- 

delen av befolkningen eller saknar 

sjukförsäkring – sällan består av 

samma personer under en längre 

sammanhängande tid. Tre fjärdedelar 

av dem som vid ett givet 

tillfälle saknar sjukförsäkring i 

USA kommer till exempel inom 

tolv månader ha blivit försäkrade, 

visar vissa studier. 

Varför är detta relevant? Jo, 

eftersom lösningen på vissas utsatthet 

inte behöver vara att stifta 

en lag, inrätta ett bidragssystem, 

eller någon annan statlig åtgärd. 

Sådana försök riskerar, även om 

de var välmenade och välkonstruerade 

i teorin från början, att 

få oväntade – och ofta kontraproduktiva 

– effekter när förutsättningarna 

ändras, till exempel 

genom att demografi och social 

rörlighet förändras. 

Lite så framstår det som att 

det svenska anställningsskyddet 

är beskaffat, när man läser Skedingers 

bok. Förhoppningsvis kan 

regeringsföreträdare – där bland 

dessa vissa gärna hänvisar ofta 

till forskning som motivering för 

beslut och reformer – ta vara på 

denna sammanställning av empiri 

och våga lyfta frågan om reform 

av anställningsskyddet. Det vore 

inte en dag för tidigt. 


Ordförande för Högerjuristerna 


Recension 

Bisarr och underhållande historieskrivning 

Så sänkte jag Sovjetunionen 

Jan Kallberg 

Voltaire, 2007 

Jan Kallberg är antagligen mest 

känd som kolumnist i Metro. Vid 

sidan av detta har han bloggat, 

drivit flera maillistor och nu senast 

givit ut en bok. Boken Så sänkte 

jag Sovjetunionen är hans berättelse 

om hur Sovjetunionen föll 

ihop och varför. Boken är väldigt 

mångfacetterad och är antagligen 

en sådan där bok man antingen 

älskar eller hatar. 

Rent fysiskt är boken en mindre 

tegelsten, ungefär 700 sidor lång. 

Språket är väldigt enkelt att läsa, 

och grafiskt är boken uppbyggd 

med citat eller bilder som tar upp 

nästan var tionde sida. Citaten 

och bilderna både skapar en stämning 

i boken och driver på delar 

av handlingen. Sammantaget gör 

detta att boken är både lättläst och 

ganska snabbläst. 

Boken inleds med en liten kille 

i ”bögigt ljusblå gummistövlar” 

som inser att han måste sänka 

Sovjetunionen. Hans arsenal blir 

bibliotek och böcker. Sakta formas 

hans plan om hur han skall gå 

tillväga, och steg för steg realiserar 

han den. 

Facit på att han lyckas har 

vi sett, men boken avslöjas den 

”Operation Fairytale” som Kallberg, 

Påven, Reagan och några 


andra hade som täckstory och som 

Kallberg sedan i många år låtit 

vara den officiella historieskrivningen. 

Nu, med hans bok, ruskas 

det historiska mönstret om, 

den berättelsen vi känner får sin 

förklaring och luckorna fylls. Med 

Kallbergs sanning. 

Kallbergs språk är speciellt, och 

boken är lite som en litterär form 

av TV5:s Måndagsklubben. Det 

är rakt, roligt och enkelt att ta till 

sig. Samtidigt finns där en massa 

prång och tanke bakom det som 

skrivs. 

Som jag uppfattar Kallbergs 

bok är det inte bara en bok som 

är skriven för att roa; det finns 

faktiskt en sensmoral i den. Det 

är en berättelse om att vi faktiskt 

kan åstadkomma något: en liten 

kille i ett bortglömt brukssamhälle 

i Bergslagen kan sänka hela Sovjet 

med lite tur. Och rätt mycket 

knäppa vänner och bekanta. 

En av sakerna som gör boken 

läsvärd är alla de märkliga figurer 

som Kallberg diktat ihop. Där 

finns Motek, som skriver en bok 

som kommer att skaka världen, 

eller Tzedek Grünberger, som 

skapar en karriär på sin oförmåga 

att ljuga. 

En av de mer bisarra figurerna 

i boken är Wlodek Weirdowitz. 

Hans berättelse börjar med förvirringen 

kring det tyska anfallet på 

Polen, som inleder andra världskriget, 

och hur han sen kommer 

att bli tysk under namnet Walther 

Weirdowitz. Senare inser han att 

han om han bara kommer till USA 

kan bli “Executive Senior Vice 

President”. 

Wlodek är idioten som alltid 

klarar sig med en hårsmån och aldrig 

riktigt fattade vad som hände. 

Han landar alltid på fötter, men 

det blir aldrig riktigt bra ändå. 

Som historieskrivning, eller 

tanke kring det, är Kallbergs 

bok intressant. Den är i de stora 

dragen helt sann. Det han gör är 

att han petar in sig själv i den, i 

en ganska betydelsefull roll. Det 

blir som en märklig spegelbild, 

som skildrar en värld som den 

på sitt sätt faktiskt skulle kunna 

vara. Resorna, äventyren och allt 

det andra skulle faktiskt kunna ha 

hänt. Som kontrafaktisk historia 

är den intressant eftersom den 

håller ihop, och det finns ett slags 

möjlighet i boken. Inom bokens 

ramar kan allt vara sant, som historia 

så är boken väldigt välskriven 

och sammanhängande. 

Kallbergs bok imponerar. Den 

är stilistiskt bra, författaren är 

bildad och det finns en enorm 

massa trådar och spår som faktiskt 

lyckas hänga ihop genom 

hela boken. Och det är faktiskt 

en bok som fick mig att skratta 

högt flera gånger. Litterärt rör han 

sig i något slags drömvärld som 

påminner om Vonnegut eller Sture 

Dahlström. Fantasi och verklighet 

flyter ihop. 

Jag vill definitivt rekommendera 

boken. Det är i sämsta fall bara en 

pocketbok som är trist. Troligare 

är dock att man får en hel del goda 

skratt och en och annan eftertänksam 

tanke. 

Klas Hjort 

Medlem i Svensk Linjes redaktion 

51

Recension 

Pan-arabisk chick lit 

Zabiba and the king 

“Av dess författare” 

Robert Lawrence (red) 

VBW Publishing, 2004 

Zabiba and the king utspelar sig 

i området kring Tikrit i norra 

Irak, vid Tigrisflodens strand: 

Saddam Husseins hemstad och 

”sunnitriangelns” norra hörn, 

som koalitionsarmén förvandlade 

till en rykande stenhög under invasionen, 

i hopp om att undvika 

en sista bitter uppgörelse med 

det republikanska gardet. Det 

var här Saddam gömde sig efter 

Bagdads fall, hos släktingar och 

sympatisörer. Och det var här 

som soldater ur Amerikas fjärde 

infanteridivision hittade honom, 

i december 003. Skäggig och 

smutsig, med två oladdade vapen i 

en håla i marken. Uppjagad som en 

kanin med två illrar i baken. 

Historien kretsar kring en mäktig 

medeltida kung av Irak, en 

fånge i sitt palats, hämmad av 

sedvänja och ämbetets krav, en 

ödmjuk och god man, som känner 

djupt inför sitt folk, och Zabiba, 

en enkel bondflicka som han förälskar 

sig i, och inleder ett innerligt 

men platonskt förhållande med. 

Det låter som en gammal saga, 

en sådan som börjar med ”det 

var en gång” och slutar med en 

moralkaka. Som inte har någon 

upphovsman, utan som växt 

fram under hundra år av muntligt 

berättande. Det är det inte. Det 

är en roman från millennieskiftet, 

en irakisk bestseller, med över en 

miljon exemplar sålda, illustrerad 

med målningar av den kanadensiska 

konstnären Jonathon Earl 

Bowser (som förtvivlat sökte 

kompensation för upphovsrättsintrånget), 

som blivit både musikal 

och miniserie på irakisk TV. Det 

är på ytan en kärlekshistoria, för 

den insatte en allegori med djupt 

politiska förtecken. Och dess författare? 

Förordet berättar om ett möte, 

den 1 februari 000, mellan 

president Saddam Hussein och 

Iraks skribenter. Saddam hade kallat 

till sig alla dessa begåvningar 

för att uppmana dem att skriva 

berättelser om alla aspekter av den 

mänskliga tillvaron, att inspirera 

befolkningen till stordåd och ingjuta 

mod i dem som kämpade vid 

luftvärnsbatterierna mot fiendens 

flygplan. Bland dem som tog idén 

till sitt hjärta fanns Nadjib Gujur, 

”en av Iraks nobla söner”, som 

skall ha skrivit berättelsen om Zabiba. 

Men en djup anspråkslöshet, 

tydligen är vanlig hos Iraks söner, 

förbjöd Gujur att skryta med sin 

prestation, så på bokens omslag 

står istället ”av dess författare”. 

Det rör sig inte om ett mästerverk, 

utan om en naiv, klumpig 

och bitvis ganska tråkig berättelse, 

med ytliga personporträtt, tecknande 

med klichéer i otympliga 

formuleringar (även om det sista 

kan bero på översättningen). Stora 

delar upptas av långa monologer, 

där Zabiba föreläser för kungen i 

statskonst, om vikten av folkligt 

inflytande, av närhet till den vanliga 

människans vardag, eller för 

drottningen om själslig närhet. 

Zabiba beskrivs som vacker och 


enkel, men efter några sidor framstår 

hon mest som en besserwisser, 

som ursäktar sina långrandiga 

utläggningar med lika långrandiga 

artighetsfraser och verbala bugningar. 

Knappast ärligt menade. 

Hon är nästan irriterande i sin 

snusförnuftighet. Speciellt när det 

hon säger inte är förnuftigt. 

Så varför all denna uppståndelse? 

Förklaringen är att Zabiba 

and the king lär vara den första av 

flera romaner skrivna av Saddam 

Hussein. Personligen eller av spökskrivare 

under hans översyn. Det 

är den allmänna uppfattningen i 

Irak. Och omständigheterna kring 

dess utgivande stödjer också den 

uppfattningen. Under 001 (eller 

möjligen redan tidigare) fick CIA 

upp ögonen för boken, och representanter 

för underättelsetjänsten 

har talat om ett unikt tillfälle 

att tränga bakom retoriken och 

in i Saddams medvetande, hans 

världsbild och tankebanor. Det 

handlar såklart om att läsa mellan 

raderna. Kungen av Irak är Saddam 

själv, Zabiba är det irakiska 

folket. Berättelsen verkar utspela 

sig under 600-talet efter Kristus, 

årtionden efter Muhammeds död. 

Zabiba är en hängiven muslim, 

kungen är hedning och obevandrad 

inom islam, vilket kan 

anspela på Saddams ateism. Utav 

ekonomisk nödvändighet ingår 

Zabiba i ett kärlekslöst äktenskap 

med en grym och kall man som 

tvingar sig på henne och tillslut 

våldtar och slår henne blodig. 

Det är relationen mellan Irak och 

USA som beskrivs, upptakten till 

Gulfkriget och slutligen själva 

invasionen. 

Robert Lawrence, som beskriver 

sig som en patriotisk affärsman, “a 

strong supporter of US troops”, lät 

översätta boken. Av egen nyfikenhet, 

och därför att han kände att 

boken kunde ha ett allmänvärde, 

idéhistoriskt eller för familjerna till 

koalitionsstyrkans soldater i Irak. 

Introduktionen är skriven på ett 


lättsamt, nästan nonchalant språk. 

Lawrence betraktar uppenbarligen 

boken som en kuriositet, han har 

ingen som helst respekt för dess (i 

och för sig tveksamma) konstnärliga 

kvaliteter. Vid ett tillfälle hänvisar 

han till Saddam som ”dear 

ol’ dad”. På baksidan ställs den 

retoriska frågan: ”Does Saddam 

Hussein receive any money for this 

book? Not a dime.” 

Huruvida författaren verkligen 

är Saddam Hussein får vi kanske 

aldrig veta. Han förnekade det aldrig. 

Det har sagts att skildringen av 

Zabiba liksom andas femininitet. 

Ett slags kvinnlig tonträff. Att den 

omöjligen kan vara skriven av 

en man. Boken innehåller också 

passager som kan beskrivas som 

regimkritiska. Bland annat pläderingar 

för folkligt inflytande, 

och mot föreställningen att den 

politiska makten rättmätigt går i 

arv från far till son. Det talar både 

för och mot att Saddam skall ha 

skrivit boken. För, därför att han 

vanligtvis besvarade kritik med 

kulor och nervgas. Utan hans välsignelse 

hade boken väl aldrig ens 

gått i tryck. Det hade i alla fall inte 

blivit en andra upplaga. Vidare är 

budskapet i Zabiba and the king 

snarare nationalistiskt, och det 

rimmar väl med Saddams panarabism. 

Gamal Abdel Nasser var 

hans förebild, vid sidan av Josef 

Stalin. Han betraktade sig som 

en arvtagare till Nebuchadrezzar 

II, den mytomspunna kungen av 

Babylon. 

Jag skrev att Zabiba and the 

king inte är någon saga, inte i 

traditionell mening. Men den saknar 

inte sensmoral. Avslutningen 

förtjänar att citeras i sin helhet. 

Zabiba är död. Hon föll offer för 

en pil när konspiratörer och uslingar 

stormade kungens palats från 

alla håll. Hennes minne brinner 

som en eld i människornas hjärtan. 

Hennes make är död och kastad 

i en massgrav, hans kropp misshandlad 

av en uppretad patriotisk 

folkmassa. Aristokratin är krossad, 

nationens fiender utdrivna. 

Ett folkligt styre har upprättats i 

Zabibas namn. Vi befinner oss på 

ett rådslag. Frågan som diskuteras 

är monarkins vara eller ickevara, 

samt judars eventuella rätt till 

medborgarskap. Så rusar en man 

in, och viskar några ord i mötesordförandens 

öra. Han reser sig och 

proklamerar högtidligt: Kungen 

är död. ”May Allah be merciful 

to all who have died! Praise to the 

martyrs! Praise to Zabiba! Long 

live Zabiba! Long live the people! 

Long live the army!” 

Och så levde de lyckliga, i Guds 

härliga paradis. 

Adam Nelvin 

Redaktör för Captus Tidning 

53

Broder/Syster, 

I enlighet med § 9 i stadgarna för Fria Moderata 

Studentförbundet kallas härmed till Representantskap 

den 30 maj till den 1 juni i Tyresö. 

Viktiga hållpunkter på vägen: 

30 april: Motionsstopp 

16 maj: Inrapportering av ombud 

samt sista anmälningsdag 

Mandatfördelningen sker, i enlighet med § 7 i stadgarna 

för Fria Moderata Studentförbundet, på grundval av 

medlemsantalet i respektive förening vid december 

månads utgång. 

Förbundsordföranden 


Föreningar 

FMS Malmö 

Anders Eriksson 

anders.eriksson@moderat.se 

0707 - 95 94 94 

Studentföreningen Ateneum 

www.ateneum.net 

Marcus Rohdin 

marcus.rohdin@moderat.se 

0706 - 34 80 66 

FMS Kalmar 

Fredrik Gerhardsson 

fg aa@student.hik.se 

0706 - 05 67 

Högerns Studentförening 

i Halmstad 

Lars Püss 

lars.puess@moderat.se 

0707-18 09 77 

FMS Växjö 


evelina.lorentzon@moderat.se 

FMS Valhall 



FMS Göteborg 

www.fmsg.org 

Erik Karlsson 

info@fmsg.org 

Linköpings FMS 

lkpgfms.blogspot.com 

Carl-Otto Edvaller 

calle.edvaller@moderat.se 

070 - 86 34 58 

FMS Engelbrekt 



FMS Freja 

Ulrik Rydén 

ulrik.ryden@moderat.se 

0709-167171 

FMS Karlstad 

Ricard Nordberg 

ricard.nordberg@moderat.se 

0735 - 99 91 70 

FMS Stockholm 

Karin Cederlöf 

karin.cederlof@moderat.se 

0704 - 1 88 40 


Högerjuristerna 

www.hogerjuristerna.org 


patrick@liberal.se 

070 - 717 36 86 

Högerteknologerna 

www.hogerteknologerna.org 

Pia Begler 

ht@ths.kth.se 

0736 - 9 65 15 

FMS Handelshögern 

handelshogern.blogspot.com 


petrus.bostrom.004@student.ki.se 

0735 - 85 76 55 

FMS Uppsala 

www.fmsuppsala.org 

Erik Gullberg 

erik.gullberg@fmsuppsala.org 

0709-99 78 

FMS Lux Libertatis 



FMS Ymer 

Robert Svedjetorp 

robert.svedjetorp@moderat.se 

FMS Jamten 

Petter Jonsson 

petter.jonsson@moderat.se 

55

Posttidning B 

Returer sändes till: 

Svensk Linje 

Box 94 

111 7 Stockholm 

Financial Communication 

Corporate Communication 

Public Affairs 

Media Relations 

Kommunikation som skapar värde 

God kommunikation skapar värde genom att vara konsekvent, 

långsiktig och trovärdig. 

Kreab har mångårig erfarenhet av att hjälpa företag att bygga 

förtroende, men också att bistå med rådgivning vid stora affärer, 

komplicerade kriser och omfattande verksamhetsförändringar. 

Floragatan 13, SE-114 75 Stockholm, Sweden 

Tel: +46 8 5064 5200, Fax +46 8 5064 5210 

BEIJING BERLIN BRUSSELS COPENHAGEN HELSINKI ISTANBUL LONDON NEW YORK OSLO PARIS STOCKHOLM WASHINGTON

Nr 1 2008 TEMA: Krig - Svensk Linje

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?