Nr 4 2007 TEMA: Skurkstater - Svensk Linje

Nr 4 

2007 

TEMA: Skurkstater 

S V E N S K L I N J E 

ORGAN FÖR FRIA MODERATA STUDENTFÖRBUNDET

Så var ännu ett år tillända. För 

den politiskt intresserade har det 

kanske varit lite av ett mellanår, 

ett år efter riksdagsvalet, ett år 

innan det amerikanska presidentvalet. 

En del intressanta händelser 

har det gånga året dock bjudit på. 

Tendenserna i Ryssland går åt fel 

håll medan en viss tillnyktring kan 

skönjas i Frankrike. I de värsta 

länderna i världen är det fortsatt 

mörkt. 

Iran kommer att bli ett problem 

för nästa amerikanske president 

att hantera och hoppet om ett 

demokratiskt Burma tilläts av 

regionens stormakter dö, för den 

här gången. Från Venezuela och 

Irak kommer tecken som manar 

till försiktig optimism även om 

mycket förstås fortfarande kan 

gå fel. 

Vilka frågor kommer då att 

sysselsätta oss under 008? Helt 

säkert kommer klimatfrågan att 

fortsätta diskuteras. 

Vidare kommer förstås det 

stundande presidentvalet i USA 

att tillägnas mycket stor uppmärksamhet. 

Räkna också med 

en debatt kring OS i Kina där 

”Godwin’s Law” kommer att 

vara regel snarare än undantag. 

Svensk Linje • årgång 65 

Box 2294, 103 17 Stockholm 

www.svensklinje.com 

Redaktör: 

Danjell Elgebrandt 

070 - 458 40 67 

danjell@svensklinje.com 

Redaktion: 

Anders Engström 

Maria Eriksson 

Klas Hjort 

Patrick Krassén 

Adam Nelvin 

Peter O. Sellgren 

Ansvarig utgivare: 

Ulrik Franke 

Ale Tryckteam AB 

ISSN 0346- 161 

Oavsett vilka frågor som till slut 

kommer att bli de mest omdebatterade 

kan du vara säker på att du 

kan läsa om dem i Svensk Linje. 

Schönfeldts Gränd , Box 94, 103 17 

Stockholm, tel: 08 - 791 50 05 

www.fmsf.se 

Förbundsordförande: 

Ulrik Franke 

0739 - 85 4 80 

Viceordföranden: 

Evelina Lorentzon 

070 - 618 5 5 

Petrus Boström 

070 - 998 16 89 

Patrik M. Andersson 

073 - 51 3 7 

Hanna Metsis 

070 - 757 77 18 

God Jul och Gott Nytt år! 

Organisationssekreterare: 

Mikael Onegård 

070 - 490 89 75 

Utbildningspolitisk sekreterare: 

Joakim Lundblad 

070 - 891 81 33 

Internationell sekreterare: 

Fredrik Saweståhl 

073 - 68 80 05 

Texter: 

Författarna svarar själva för sina bidrag. För 

ledaravdelningen samt för osignerat material 

svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras 

även digitalt. Skribenter som motsätter sig 

detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss 

rätten att redigera inkommet material. 

Svensk Linje 4 • 007

Innehåll 

Ledare Även framtiden måste vinnas 4 

Förbundsordföranden Sjörövarskatter och svarta skygglappar • Av Ulrik Franke 6 

Bomber 8 

Tema Inledning 1 

Norra Korea – Asiens enfant terrible • Av Ola 13 

Saudiarabiens förlorade söner • Av Johan Chytraeus 18 

Från frigörare till tyrann • Av Benjamin Katzeff Silberstein 

Mitt i Linjen En ny julsaga 8 

Tema En väg till ett demokratiskt Iran • Av Majed Safaee 30 

Hizbollah – en stat i staten • Av Roni Doumit 34 

Europas sista diktatur • Av Evelina Lorentzon 36 

Debatt Hur mumbo-jumbo tog över världen • Av Mattias Svensson 39 

Avsiktlig misstolkning bakom kritik • Av Johan och Anna D. Almenberg 4 

Outsidern Ron Paul • Av Lasse Pitkäniemi 44 

Mellan demoner och pudlar • Av Patrik Strömer 47 

Recension En berättelse om ett underligt land • Av Patrick Krassén 50 

om Andreas Bergh: Den kapitalistiska välfärdsstaten 

In memoriam Den oideologiske ideologen: Per Ericson 1965-2007 • Av Peter J. Olsson 5 

Föreningar 55 

Svensk Linje 4 • 007 

3

Ledare 

Även framtiden 

måste vinnas 

Från socialdemokratiskt håll betraktas ett borgerligt 

regeringsinnehav ofta som en anomali. Det är ju Partiet 

med stort P som förvaltar själva ”berättelsen om 

Sverige” och om borgarna någon gång kommer till 

makten så är det antingen för att socialdemokratin 

svikit sina ideal eller för att borgerligheten fört befolkningen 

bakom ljuset. I den socialdemokratiska 

världsbilden finns en strukturell vänstermajoritet och 

därför kan socialdemokratin egentligen inte vinna 

några val, bara förlora dem. 

I mångt och mycket har vänstern rätt om detta. 

Socialdemokratin har i och med valförlusten 006 

endast förlorat greppet om nutidens Sverige. Det 

förflutna – och, viktigare, framtiden – är fortfarande 

s-märkta domäner. Sverige blev inte rikt på grund 

av frihandel och entreprenörer utan genom strejker, 

klasskamp och pragmatiska socialistiska reformer. 

Och ”den svenska modellen” ska bestå till tidens 

ände, låt vara att den må lida tillfälliga motgångar 

eller förvaltas amatörmässigt av borgerliga regeringar 

ibland. 

För att kunna normalisera Sverige i bemärkelsen 

skapa ett land där regeringsskiften ses som något 

naturligt och för att slutgiltigt fördriva högerspöket 

krävs insatser som inte bara får stor utsträck- 

ning geografiskt eller demografiskt. Borgerligheten 

måste också kämpa längs tidsaxeln. Vad gäller det 

förflutna har det förekommit ett antal berömvärda 

och kraftfulla initiativ från liberala debattörer och 

tankesmedjor. Dessvärre är det ofta på tok för tyst 

om framtiden. Hur fortsätter egentligen berättelsen 

om Sverige? 

Nuvarande regering har ett stort pedagogiskt 

problem i detta. Även om omorienteringen av moderaterna 

bidrog till att vinna nutiden blir det svårare 

att vinna framtiden. När regeringen säger att Sverige 

i framtiden inte ska konkurrera med låga löner utan 

med utbildning och produktivitet, varför väljer man 

då att behålla värnskatten som ju är att betrakta 

främst som ett straff som utdöms åt den som väljer att 

utbilda sig? Om entreprenörer en gång gjorde landet 

rikt, hur kommer det sig att det inte skapas nya Ericsson, 

IKEA, Electrolux eller Volvo? Har detta verkligen 

inget att göra med arbetsmarknadsregler och 

skatter, utan är det svenskarna som blivit ineffektiva 

och lata helt av egen förskyllan? Och hur kommer 

det sig att det aldrig talas om den svenska borgerlighetens 

insatser för befrielsen av våra grannstater 

i Baltikum när socialdemokratins agerande i (vissa 

av) de länder de engagerat sig i utgör en central del 

av porträtteringen av Sveriges utrikespolitik? 

Utan en historia och en vision för framtiden kommer 

den borgerliga politiken ständigt att betraktas 

som ett störningsmoment i berättelsen om Sverige. 

Även de nödvändiga och välkomna åtgärder regeringen 

drivit igenom, främst skattesänkningarna och 

åtgärderna för att få fler i arbete genom att ändra i 

ersättningssystemen tolkas genom ett socialdemokratiskt 

filter som attacker på arbetarklassen snarare än 

som medel för att uppnå mål som harmoniserar med 

den övergripande strategin för landets framtid. 

Det duger inte heller att säga ”men väljarna vill inte 

ha ett systemskifte”. Rådande opinionsläge visar att 

väljarna är beredda att straffa en borgerlig regering 

utan att denna genomför ett omfattande systemskifte 

samt, mer allvarligt, att socialdemokraterna, som 

redan äger berättelsen om Sverige, inte ens behöver 

presentera ett alternativ till den borgerliga politiken 

för att locka väljare. 

Den liberala rörelsen ter sig ibland ointresserad 

av att presentera sin egen version av berättelsen om 

Sverige. Det lockar ofta mer att drömma sig bort till 

ett Sverige bebott av idel nybyggare och entreprenörer 

eller att lägga all energi på utrikes- och geopolitik. 

”Den polske rörmokaren” är ju exakt den typ av 

entreprenör som liberaler drömmer om och som 

bör tillerkännas en framträdande roll i en borgerlig 

framtidsvision. När så inte sker och borgerligheten 

väljer att helt köpa fackets bild av problematiken efter 

att pliktskyldigast påpeka att den socialdemokratiska 

integrationspolitiken lämnar en del att önska skapas 

ett vakuum som sverigedemokraterna mer än gärna 

erbjuder sig att fylla. I de länder där liknande pinsamheter 

till partier lyckats ta sig in i parlamenten 

har de visat sig svåra att få bort därifrån. 

Fram till nästa val måste regeringen, om den hoppas 

kunna sitta kvar, inte bara kunna berätta vad 

den tänker göra och hur detta ska gå till. Den måste 

också kunna förklara varför. 

4 Svensk Linje 4 • 007

I förnuftets tjänst 

Ratio är ett självständigt tvärvetenskapligt forskningsinstitut. 

Vi utvecklar och sprider ny kunskap om: 

• Entreprenörskap, marknadsekonomi och tillväxt 

• Företagandets villkor – lagar, regler och värderingar 

• Hur politisk förändring kommer till stånd 

Vi ger ut böcker på eget förlag, från nyskapande forskning till 

frihetens klassiker. 

Vi har löpande seminarieverksamhet med svenska och internationella 

toppnamn inom ekonomi, juridik och statsvetenskap. 

Vårt långsiktiga mål är att bidra till förbättrade villkor för 

ekonomisk tillväxt, företag och företagande i Sverige. 


Ta del av vår verksamhet – besök oss på 

www.ratio.se 

5

Förbundsordföranden 

Sjörövarskatter och 

svarta skygglappar 

Knappt hade hon trätt in på den mest offentliga av 

svenska scener förrän kritikerstormen brakade lös. 

Statssekreterare Nicola Clase skulle ge sin chef en 

stunds andrum och betänketid innan Ulrica Schenströms 

permanenta efterträdare skulle utses. Det som 

var tänkt som ett smart drag i en fördröjningsstrid 

mot media fungerade emellertid inte. Den kompetenta 

och erfarna karriärdiplomaten Clase möttes inte 

med lugn och respekt av journalistkåren. Tvärtom. 

Mediedrevet, maktberusat efter att ha tvingat bort 

Schenström och ännu drömmande om Cecilia Stegö 

Chilò och Maria Borelius, hade fått blodvittring och 

gick inte längre att stoppa. Clases medgivande om 

att hon anlitat svart arbetskraft för några smärre 

åtgärder i sin sommarstuga var allt som krävdes för 

att den fria pressen skulle hugga. 

Plötsligt var det inte bara Clase som befann sig 

i skottlinjen. I takt med att samtliga regeringens 

statssekreterare utfrågades om sina eventuella mellan- 

havanden med den svarta ekonomin framträdde 

således den tredjes statsmaktens ohotade triumf 

över den första. Indignationen i spalterna visste inga 

gränser. Moderaterna drabbades alldeles särskilt 

hårt när moderat statssekreterare efter moderat 

statssekreterare sällade sig till de svartköpande men 

klädsamt slokörades skara. Så långt gick drevet att 

ett antal ledarsidor med politisk hemvist inom alliansen 

synbarligen njöt av att ta heder och ära av 

moderaterna. Begreppet skattemoral låg plötsligt 

på allas såväl läppar som tangentbord, laddat med 

den rättspositivistiska innebörden att vad far, förlåt 

skatteverket, gör är alltid rätt. 

Bör man då verkligen uppröras över de moderata 

statssekreterarnas agerande, som medielogiken utan 

diskussion förutsätter? Förvisso finns det en central 

poäng i att den som representerar statsmakten också 

följer dess lagar, vilket uppenbarligen inte alltid varit 

fallet. Minst lika upprörande är dock den osedvanligt 

grunda mediala analysen. De frekventa försöken att 

utmåla de moderata statssekreterarna som särdeles 

avskyvärda personer, fostrade i en nyliberal kultur 

av civil olydnad är inte bara en rejäl överdrift, utan 

lika mycket ett försök, medvetet eller omedvetet, 

att skyla samhällets verkliga tillstånd. Att utnämna 

anlitandet av svart arbetskraft till ett medvetet ideologiskt 

ställningstagande är att i retoriken reducera 

problemet till ett litet randfenomen. Det är inte sant. 

Enligt en undersökning företagen av skatteverket har 

vart femte hushåll köpt svarta tjänster det senaste 

året, till en genomsnittlig summa om 7000 kronor. 

Till detta kommer i befolkningen naturligtvis ett 

motsvarande antal säljare av svarta tjänster. Statistiken 

talar sitt tydliga språk: det är inget särdrag hos 

moderata statssekreterare utan ett systemfel i vårt 

skattesystem; ett samhällproblem som inte kan pratas 

bort blott och bart med insinuationer om ideologiska 

bevekelsegrunder. Sanningen är kort sagt den att höga 

skatter på arbete gör att endast den som är extremt 

produktiv och högavlönad har råd att betala anställd 

personal i enlighet med det stipulerade regelverket. 

Skattekilarna är så utformade att en kostnad för 

arbetsgivaren om mer än tre gånger så mycket som 

arbetstagaren får ut i handen ingalunda är ovanlig. 

Det säger sig självt att de villkoren inte är de bäst 

lämpade om målet är regler som respekteras och 

vinner gehör hos skattebetalarna i gemen. 

Att Studentförbundet har målats ut som anstiftare 

till moderaternas skattefusk är naturligtvis på sitt sätt 

smickrande, men det faller på sin egen orimlighet att 

det är nyliberal upprorisk nit som föranleder en femtedel 

av de svenska hushållen att årligen köpa svarta 

tjänster. Sanningen är, ur etatisternas och skatte- 

applåderarnas synvinkel, värre. Systemet är så illa 

fungerande att även den som i teorin skulle vilja sluta 

upp bakom välfärdsstatens krackelerande principer i 

praktiken kan se sig nödgad att köpa svarta tjänster. 

Många kan vittna om hur hantverkare antingen kan 

börja jobba svart imorgon eller vitt om ett halvår. 

Ibland blir valet enkelt, även för den som med hull 

och hår köpt skatteverkets propagandafilm om den 

semipermeabla badstranden. 

Skuld- och skambeläggandet av de moderata 

statssekreterarna med Nicola Clase i främsta ledet 

tjänar således dels syftet att bortförklara problemet 

med beskattningen på arbete som ett skenproblem 

och nyliberalt hjärnspöke. Emellertid fyller det 


också en andra funktion. Genom klargörandet att 

den politiker som inte har ett oförvitligt förhållande 

till skatteverket kommer att offentligen hudflängas 

inskränks naturligtvis urvalet av potentiella politiker 

väsentligt. Om skatteverkets statistik är riktig kan det 

handla om tiotals procent av landets befolkning som 

i praktiken exkluderas från politiska uppdrag. Kvar 

blir strebrarna; politiska broilers och karriärister 

som haft den politiska banan för ögonen alltsedan 

ungdomen och nogsamt sett till att leva i statens 

ögon oförvitliga liv. Det är på sitt sätt hedervärt. Icke 

desto mindre försämrar det representativiteten hos 

de politiska företrädarna och riskerar att förstärka 

politikens tendens att fungera som en verkstad skyddad 

från såväl insyn som influenser utifrån. Vill vi 

verkligen styras på det sättet? 

Mediedébâclet med de moderata statssekreterarna 

har också lett till en debatt kring regeringens sakpolitik. 

Politiska krafter som av en eller annan anledning 

ifrågasätter bekämpandet av bidragsfusket har inte 

varit sena att påpeka att skattefusk är lika illa eller 

värre, statsfinansiellt sett. Därför, hävdas det ibland, 

är den förda regeringspolitiken orättfärdig. För 

den som anlägger ett rent finansperspektiv är detta 

naturligtvis helt i sin ordning. För den ser bortom 

budgetposterna är det emellertid tydligt att en så 

simplistisk inställning är otillräcklig. Det är orimligt 

att jämställa bidragsfusk och skattefusk, oavsett vad 

DN Kultur råkar tycka. Det skattefusk som varit på 

tapeten handlar om svartjobb; försäljning av tjänster 

utanför skatteverkets kontroll. I en sådan transaktion 

finns det en köpare, som tjänar på transaktionen, 

och en säljare, som tjänar på transaktionen. Om så 

inte vore fallet så skulle det inte bli någon affär av. 

I allmänhet är själva tjänsten som sådan dessutom 

av den typen att ingen tredje part förlorar på den. 

Därför är svartjobb Pareto-förbättringar och den som 

i rättspositivistisk nitälskan bekämpar svartjobben 

ifråga gör det sämre för både säljaren och köparen, 

utan att för den skull göra det bättre för någon annan. 

Det är konsekvensen av varje inställd transaktion; 

må den ställas in av omsorg om den egna politiska 

karriären eller på grund av oöverstigliga skattekilar. 

Sant är i vilket fall som helst att högskattestatens vänner 

förhindrar Pareto-förbättringar. I det avseendet 

är skatter precis som tullar – ju lägre, desto bättre. 

Vad Adam Smith och David Ricardo skrev om tullar 

mellan länder gäller faktiskt i inte så liten utsträckning 

även för skatter inom länder. 

Bidragsfusk å sin sida sker däremot genom att 

fuskaren stjäl åt sig av andras tillgångar. Detta är 

då rakt ingen Pareto-förbättring. Istället tvingas 

vi betrakta det ganska stötande förhållandet att 

fuskaren blir en vinnare, men att alla andra tvingas 


bekosta hans oförtjänta vinst. I finansministerns lilla 

kassabok må fusk med skatter eller fusk med bidrag 

gå på ett ut. I den verkliga världen är de diametralt 

motsatta fenomen, med vitt skilda moraliska kvaliteter. 

Svartjobb skapar nämligen välstånd. Det gör 

inte bidragsfusk. 

Slutsatsen av debatten kring den moderata skattemoralen 

bör inte bli den ständiga avbönens sjuka. 

Det grundläggande politiska problemet utgörs av 

skatterna i sig: orimligt höga och orimligt utfor- 

mande. Vad som krävs för att komma till rätta med 

de problem vi kan iaktta är inte i första hand politiker 

som klär sig i säck och aska för att de uppträtt på 

samma sätt som sina väljare. Snarare är det handlingskraft 

och reformvilja som behövs. I Sverige är skatterna 

på arbete ett problem, som på allvar förhindrar 

vita arbetstillfällen och produktivt utbyte mellan 

medborgarna. Det är där regeringen måste börja. 

Vägen till framgång går inte alltid via medie-spin 

och pudlar. Ibland krävs det kontroversiella beslut 

och riktiga reformer också. Svenskarna förtjänar 

lägre skatter och enklare regler; statssekreterare som 

byggnadsarbetare. Den politiker som vågar lätta på 

skygglapparna och ta strid för radikalt sänkta skatter 

vinner i alla fall min röst, den saken är klar. 

Tidigare Svensk Linje-redaktören och ledarskribenten 

vid Svenska Dagbladet Per Ericson 

har nyligen avlidit. 

Per Ericson var redaktör för Svensk Linje 1993. 

Han är ihågkommen av vänner, bekanta och 

kollegor. 

Redaktionens tankar går till Per Ericsons familj. 

Han är saknad av många. 

7

Bomber 

M bantar försvaret 

“Näst bombning är hyresregleringar 

det säkraste sättet att förstöra 

en stad.” 

De Nya Moderaterna 

har förändrat 

sig eller dött 

“Vi kan inte möta 000-talet med 

1900-talets politik.” 

Plåster på såren 

Odenberg slapp marknadshyra på 

sin Östermalmsvåning. 

Förändrat 

tankeförbud 

Från kärnkraftverk till marknadshyror. 

Cigarr i Ängelholm 

Svensk Linje beklagar att Palme 

och Freud är döda. 

Dags att ge moderaterna 

korgen 

När de börjat rimma på barnomsorgen. 

Samma gamla 

mörkermän 

Sen kan du glömma allt du trodde 

på... 

Upp som en sol… 

År 0 0 kommer moderaterna att 

stödjas av minus 8, procent av 

väljarkåren. 

Själlöst 

Demonerna är utjagade. 

Skattetryck i 

nyspråk 

Reinfeldt vill minska trycket på 

sänkta skatter. 

Wykmans laudeum 

till de nya moderaterna 

Den ideologiska vakthunden har 

blivit knähund. 

Nya MUF 

MUF har blivit nästan lika bra 

som moderaterna på att göra 

självmål i oträngt läge. 

Hedquist, Reinfeldt, 

Wykman 

Utan hår, ideologi och ryggrad. 

Förr 

Vi tillsätter en utredning. 

Nu 

Vi tillsätter sex arbetsgrupper. 

Gatu parlament 

Sex arbetsgrupper. 

A=A 

Ideologisk vakthund = Vass 

samhällskritiker. 

Fortsatt förnyelse 

Permanent revolution. 

Det är nog bäst 

så… 

“Muf ska inte vara någon plantskola 

för eliten eller politiska 

karriärister.” 

Wykman är på G 

“Hundarna brinner, hundarna 

brinner...Upp med tändarna!” 

Musikalisk 

utveckling 

Från “Fyra bugg och en cocacola” 

till “Upp med tändarna”. 

Om bara Maud 

hade varit deras 

chef 

W i j k m a n , W i j k m a n o c h 

Wykman. 

Wykmans laudate 

Från Kerberos till kerub. 

Wijkman 

Tragedi. 

Wykman 

Fars. 

Det borde vara 

tvärt om 

Skattetrycket är 40-nånting. 

Finansministern är 30-nånting. 

Kulturen 3.0 

Kommersialiseras eller dö? 


Bomber 

H u r m å n g a nya 

moderater behövs 

det för att byta till 

en lågenergilampa? 

Tre. En som klättrar upp och 

skruvar i och ur. En som kontrollerar 

att lampbytet inte går ut 

över välfärd och miljö. Och en 

som funderar på vad nästa steg i 

förnyelsen är. 

Hur många nya 

MUF:are behövs 

det för att byta till 

en lågenergilampa? 

Inga. När det är mörkt ska de 

snälla och lydiga barnen ändå 

ligga i sängen och sova. 

Borg vill inte dö 

“Låt inte stämman falla för den 

nyliberala retoriken.” 

Wallmark 

vill inte dö 

“Låt Anders Borgs slutord genljuda 

i era öron vid voteringen.” 

Dödslängtan? 

“Vi är inget revolutionärt parti.” 


Att höja sin 

stämma 

Till slut sade de i alla fall bu. 

Ännu nyare 

moderaterna 

Nya arbetarpartiet, nya miljöpartiet, 

nya feministiskt initiativ, 

nya… 

Dödsdömda? 

Arbetsrätten och de reglerade 

hyrorna behöver inte förändras 

hävdar moderatledningen. 

Broderskaparna 

om Viking Bears 

…bara de inte döper någon till 

Muhammed. 

Könsneutralt? 

Reinfeldt låter meddela att han 

anser att Schenström har varit 

“tillräckligt tillgänglig” på krogen. 

Read my lips – Välfärd går före värnskatt 

Särskrivningsdementi 

Schenström har full gjort sina 

tjänsteåligganden. 

Den sociala ingenjörskonsten 

(s) 

AMS-jobb, ALU-jobb och fackligt 

förtroendevald. 

Den sociala ingenjörskonsten 

(m) 

Halvfartsjobb, Nystartsjobb och 

Nyfriskjobb. 

Karusellkänsla 

Det är inte länge sen Kristina 

Axén-Olin var socialborgarråd, 

Gudrun Schyman hade alkoholproblem 

och Ulf Kristersson var 

en politisk föredetting. 

Vill ni ha den totala 

förnyelsen? 

En rakad kille håller tal på ett 

partimöte och menar att en viss 

ras håller på att förstöra världen. 

Klimatavgifter 

Min s-s-s-skatt. 

Nya kd 

Förändras och dö. 

Starwars 

Björnvaktaren – Mikael Odenberg 

Duvan – Anders Borg 

Haren – Sten Tolgfors 

9

Här röstar Lennart Hedquist (m) med socialisterna 

Den 4 mars 004 röstade riksdagen om att avskaffa kårobligatoriet. 

Två borgerliga ledamöter, Lennart Hedquist (m) och Cecilia 

Wikström (fp), röstade med socialisterna och spräckte den borgerliga 

majoritetsuppgörelsen med miljöpartiet. De stödde systemet i stället 

för studenterna. 

På 1960-talet var Hedquist ordförande för studentkåren i Uppsala. 

40 år senare värderar han fortfarande kårfifflarnas förmåner högre 

än studenternas frihet. 

Alla borgerliga ungdoms- och studentförbund vill att kårtvånget 

skall avskaffas. Hedquist svek studenterna. 


Kan ett lokalt företag ha en global vision? 

På Tetra Pak är vår vision att göra livsmedel säkra och 

tillgängliga över hela världen. Grunden är en väl utvecklad 

process- och förpackningsteknologi som hjälpt våra kunder 

att distribuera livsmedel i mer än 165 länder i över femtio år. 

Men vi vill mer än så. Genom att basera våra förpackningar 

på förnybara material – och aktivt uppmana till återvinning 

– bidrar vi till att hushålla med naturens resurser. 

När det gäller klimat- och skogsbruksfrågor arbetar vi 

på global nivå tillsammans med Världsnaturfonden. 

Dessutom bidrar vi genom olika projekt i 45 länder till att 

förse skolbarn med näringsrik och nyttig mat. 

Besök oss gärna på tetrapak.com eller ta kontakt direkt på info@tetrapak.com 

Tetra Pak, och ”protects what´s good” är varumärken som tillhör Tetra Pak Gruppen. 


Vi hjälper också till att förebygga benskörhet 

genom att stötta det internationella osteoporossällskapet 

i deras kampanj för en välbalanserad 

diet, vilken inkluderar mjölkprodukter. 

Det här är några exempel på våra 20 000 

medarbetares strävan för att tillsammans med 

våra kunder över hela världen producera säkra 

livsmedel och förpackningslösningar som gör 

nytta på mer än ett sätt. 

Detta och mycket annat gör oss till ett lokalt 

företag med en global vision. 

11

Bäste läsare, 

Tema: Skurkstater 

Svensk Linje brukar normalt vara en tidning av och för optimister. Vi tror på idéers 

inneboende kraft att förändra världen samt på förnuftets möjligheter att på lång sikt 

triumfera över okunskap, vidskepelse och illvilja. I detta nummer riktar vi dock blicken 

mot de globala skamfläckar som ibland går under namnet skurkstater. 

På samma tema som inledningen av Tolstojs Anna Karenina kan vi notera att väl- 

fungerande stater alla är lika varandra medan dysfunktionella stater alla fungerar illa på 

sitt eget sätt. Ibland är det socialism och ibland religion som ställer till elände. Ibland drivs 

en skurkstat av lusten att expandera och ibland leder en rädsla för omvärlden till isolation. 

Påfallande nog är det aldrig demokrati, marknadsekonomi eller ett öppet samhälle 

som leder fram till de allra sorgligaste kapitlen i civilisationens historia. 

Signaturen Ola skriver om Nordkorea, kanske den mest arketypiska skurkstater: regimen 

sponsrar internationell terrorism, svälter och torterar den egna befolkningen, förfalskar 

historien och uppför monstruösa byggprojekt. 

Saudiarabien är ett land med enorma rikedomar och en viss grad av välstånd, men 

förtrycker kvinnor och oppositionella. Johan Chytraeus, ledamot i styrelsen för SILC, 

skriver om hur motståndet mot kungahuset i Saudiarabien har lierat sig med Al-Qaida. 

Benjamin Katzeff Silberstein beskriver utvecklingen i Zimbabwe under tyrannen 

Robert Mugabe, som gick från att vara hyllad antikolonial ledare till maktgalen despot, 

och som störtat landet i ekonomiskt kaos och armod. 

Den kanske mest omdiskuterade av staterna i det USA:s president döpte till “The Axis 

of Evil”, Iran, är intressant på så vis att politiken i landet de senaste åren skiftat, mellan 

försiktiga reformer under den förra presidenten och den repression och nationalism som 

Mahmoud Ahmadinejad stått för. Majed Safaee, bloggare på Fria Iranvänner, skriver om 

utvecklingen i landet och utsikterna för ett demokratiskt Iran. 

Roni Doumit analyserar läget i Libanon, ett land som börjat gå mot demokrati men 

som till stor del domineras av terrorgruppen Hizbollah, stödd av Syrien och Iran. 

I Europa finns det en kvarvarande diktatur, Vitryssland. Evelina Lorentzon, viceordförande 

i Fria moderata studentförbundet, beskriver det politiska förtrycket i den till 

Sverige geografiskt närmaste diktaturen. 

Utöver detta finns självklart en uppsättning nya bomber, debattartiklar, recensioner och 

mycket annat i detta årets sista nummer av Svensk Linje. 

Trevlig läsning önskar 

Svensk Linjes redaktion 


Tema 

Norra Korea – 

Asiens enfant terrible 

Av Ola 

Efter Koreakriget delades Korea i en nordlig 

och en sydlig del. Medan den sydliga 

strävat mot handel och demokrati har 

den nordliga stängt sig inne i kommunistisk 

diktatur. Signaturen Ola redogör i 

denna artikel för historien, förtrycket och 

systemet i Nordkorea. 

Korea är och har sedan drygt 4 300 år 

varit ett och samma land. Det forna lilla 

kungadömet på den koreanska halvön har 

under historiens gång fått se sig mästrat 

av de omgivande länderna. Relationen till 

grannen Kina har varit allt från lydstat till 

svagt beundrande av det stora mäktiga 

kejsardömet. 

I modernare historia har Japan spelat en 

viktig och mycket tragisk roll för det koreanska 

folket. 1910 annekterades Korea 

som en del av det japanska kejsardömet 

efter en tids starkt inflytande. Koreanerna 

förbjöds tala sitt eget språk, tvingades att 

ta japanska namn och många koreanska 

kvinnor fördes till Japan för att jobba under 

slavliknande förhållanden eller prostituera 

sig åt den japanska krigsmaktens. 

När Andra världskriget tog slut förlorade 

Japan Korea och landet delades in i två 

administrativa zoner. En i norr, som 

Sovjet administrerade och en i söder som 

de allierade makterna med USA i spetsen 

styrde över. Under de kommande fem åren 

steg spänningen mellan de bägge för att 

kulminera i Koreakriget 1950-1953, som 

var ett kapitalt misslyckande. När kriget 

var över och några miljoner människor 

dött var den enda förändringen att staden 

Kaesong nu tillhörde Nordsidan istället 

för Sydsidan. Resultatet blev ytterligare 

ett kvitto för koreanerna på att omvärlden 

var ond och ville dem illa. Våldtäkterna 


på den nationella identiteten har satt 

djupa spår hos koreanerna och denna 

uppfattning är starkast norr om 38:e 

breddgraden. 

Korea blir två 

Medan södra Korea efter en långsam start 

efter Koreakriget utvecklats till en av de 

verkliga asiatiska tigerekonomierna har 

bröderna och systrarna i norr haft det 

betydligt svårare. Planekonomin har lett 

till enorma lidanden för folket. Den levnadsstandard 

och frihet som i syd är en 

del av vardagen är något nordkoreanerna 

ens kan våga drömma om. 

Fram till början av sjuttiotalet var 

norra Korea mer framgångsrikt än södra 

Korea. Tillväxten var under vissa perioder 

av Chollima-tiden så imponerande att 

exilkoreaner i Japan i många fall valde 

att flytta från Japan och bosätta sig i 

den del av Korea som låg norr om 38:e 

breddgraden. Efter Koreakriget var det 

Nordsidan som drog det längsta strået 

och fick kontroll över de i nord belägna 

industrierna och de rika naturtillgångarna 

som var koncentrerades till just denna 

Fram till början av 

sjuttiotalet var norra 

Korea mer framgångsrikt 

än södra 

Korea. 

13

Som för alla planekonomier 

tog dock 

smekmånaden snart 

slut. 

del av landet. Inledningsvis gav detta ett 

ekonomiskt försprång som gjorde att omvärlden 

på allvar trodde att norra Korea 

gick en ljusare framtid till mötes än vad 

som senare skulle visa sig. 

Som för alla planekonomier tog dock 

smekmånaden snart slut. Statsapparaten 

blev alltmer paranoid, propagandan 

alltmer verklighetsfrånvänd och den 

ekonomiska statistiken alltmer lögnaktig. 

Med tiden nådde ekonomin i landet en 

stagnationspunkt. Energiförsörjningen 

har alltsedan starten varit ett stort problem, 

kommunikationerna ett annat. Som 

exempel på detta kan nämnas att det 

antal lastbilar som varje dygn passerar 

den huvudsakliga transportvägen in i landet, 

bron mellan kinesiska Dandong och 

koreanska Sinuiju, motsvarar den mängd 

lastbilar som kör över Öresundsbron en 

genomsnittlig halvtimme eller så många 

som ryms på färjan Trelleborg-Sassnitz. 

Detta visar sig med all önskad tydlighet 

i den koreanska vardagen. Eftersom hela 

systemet bygger på att aldrig kapitulera 

från den sanna läran har en rad försök att 

få bukt på de ekonomiska svårigheterna 

prövats. 

För att finansiera utvecklingen i landet 

har den nordkoreanska staten desperat 

försökt få in hårdvaluta. Metoderna har 

varierat kraftigt och inte alltid uppskattats 

av omvärlden. Sedan 70-talet har koreanska 

civila och även diplomater ertappats 

med narkotikasmuggling. Ett tag fick regimen 

för sig att ambassaderna skulle vara 

självfinansierande. Det dröjde inte länge 

förren ambassaden kom på att diplomatpost 

gav en komparativ fördel när det 

gällde att skicka allehanda produkter 

av illegal karaktär över gränserna. 1976 

uppdagades att det från ambassader i 

Skandinavien såldes heroin och hasch, 

vilket ledde till att diplomater utvisades 

från bland annat Danmark. 

I april 003 upptäckte australiensiska 

myndigheter hur det koreanska fartyget 

Pong Su, som seglade under bekvämlighetsflagg 

från Tuvalu, hade ankrat en 

bit från en strand i delstaten Victoria. 

Besättningen ertappades med sammanlagt 

1 5 kilo rent heroin, som de hade lyckats 

få iland. Bland de gripna var fyra koreaner, 

båtens kapten, maskinist, en officer 

i Koreanska Folkarmén, samt en politisk 

sekreterare. Tre år senare friades de från 

alla anklagelser efter att den australiensiska 

domstolen insett att de knappast 

agerat i eget intresse. Av diplomatiska skäl 

publicerades inga vidare spekulationer 

från domstolens håll om vilka som kunde 

tänkas ligga bakom. Reaktionen blev 

istället ett medialt spektakel där Pong Su 

bogserades ut till havs och, som en finger- 


visning till framtida smugglare, sänktes av 

två laserguidade 900-kilosbomber från 

ett F-111 tillhörandes RAAF. Pong Su 

vilar nu på havsbotten och förvandlas, 

till många fiskars glädje, långsamt till 

ett rev. 

Sedan slutet av 80-talet har det titt som 

tätt dykt upp så kallade superdollars på 

marknaden. Dessa är förfalskade 100-dollarsedlar 

som är så väl gjorda att det krävs 

tränade specialister för att avslöja dem. 

Det lär vara så att kvalitén på dessa sedlar 

till och med överstiger den på originalen. 

Man har länge känt till att källan till dessa 

sedlar står att finna i norra Korea, men det 

var länge okänt hur de distribuerats. 

004 började en bank i Macau, Banco 

Delta Asia, dra åt sig betydande intresse 

från de amerikanska myndigheterna 

och året därpå sattes banken i blockad, 

beskylld för att ha tvättat superdollars åt 

regimen i Pyongyang. Även om kontrollen 

hårdnat, så beräknas det gå en superdollar 

på 10 000 äkta bland de sedlar av 

valören 100 dollar som cirkulerar runt 

om i världen idag. 


Kidnappningar och terrorism 

USA:s president, George W. Bush, blev 

vida uppmärksammad då han i ett tal 

till nationen benämnde norra Korea som 

sponsor av terrorism och en del av det 

han kallade “The Axis of Evil”. Faktum 

är att Korea vid flertalet tillfällen ägnat 

sig åt ren terroristverksamhet. 

Förutom att de har kidnappat en rad 

sydkoreanska medborgare har regimen 

även fört bort japaner, ibland i skolåldern, 

för att användas till att lära koreanska 

spioner bete sig på japanskt eller 

sydkoreanskt sätt, så att de lättare ska 

kunna smälta in i mängden i framtida 

operationer i dessa länder. I regionen har 

detta länge varit en oerhört känslig fråga 

och även om situationen inte nått någon 

lösning, mer än att några av offren fått 

återvända hem, så har koreanerna officiellt 

medgivit att vissa ”misstag” begåtts 

på området. 

Det mest uppmärksammade fallet rör 

en folkkär skådespelerska från syd som 

kidnappades på order av cineasten Kim 

Jong Il för att han enligt uppgift ansåg 

att de lokala skådespelerskorna var allt- 

Faktum är att 

Korea vid flertalet 

tillfällen ägnat sig 

åt ren terroristverksamhet. 

15

[V]apenskramlandet 

är en del av 

strategin att kunna 

förhandla sig till 

olika fördelar, något 

som också förefaller 

lyckas. 

för pekorala i sin framtoning. Några 

månader senare lurades hennes make, 

en regissör, till Hong Kong varifrån han 

också kidnappades för att senare få äran 

att regissera en monsterfilm med namnet 

Pulgasari. 

1983 slog terroristaktiviteterna alla tidigare 

rekord. Vid ett sydkoreanskt statsbesök 

i Burma hade agenter från Nord 

placerat ut en bomb som tog livet av 17 

statstjänstemän från södra Korea. 1987 

inträffade ett annat terrordåd när två 

agenter placerat en bomb ombord på KAL 

flight 858, vilket resulterade i 115 döds- 

offer i luften ovanför Andamanerna. 

Utpressning av omvärlden 

006 blev världen en kärnvapenmakt 

rikare. Under många år hade nordkoreanerna, 

ömsom i lönndom, ömsom öppet, 

utvecklat kärnvapen. I oktober 006 

genomfördes en provsprängning i en öde 

dalgång i de norra delarna av landet. 

Världens blickar var nu riktade mot 

den lilla kommunistiska staten, som en 

gång för alla ville bli ett land att räkna 

med i världspolitiken. Några år tidigare 

hade Nordkorea provskjutit en missil 

som sades kunna nå till det amerikanska 

fastlandet och nu fick amerikanerna verkligen 

anledning att svettas ymnigt över sin 

egen säkerhet. 

Troligtvis har nordkoreanerna inget 

intresse alls av att skjuta några missiler 

mot USA eller Japan, vilket befarades då 

de för några år sedan gjorde provskjutningar 

tvärs över det japanska öriket. Istället 

verkar det som om vapenskramlandet är 

en del av strategin att kunna förhandla 

sig till olika fördelar, något som också 

förefaller lyckas. När koreanerna varit 

som mest trängda har de i regel ställt 

till med någon form av militär uppvisning 

som följts av en ny serie rundor vid 

förhandlingsbordet där omvärlden premierat 

dåligt beteende i form av lättade 

sanktioner eller stora mängder olja. 

Atombomber eller ej – Koreanska 

Folkarmén har redan tidigare ett överflöd 

av såväl konventionella som kemiska 

vapen. CIA skrev i början på 90-talet en 

rapport där de beräknat att ett fullskaligt 

krig mellan de bägge Korea antogs skörda 

en miljon dödsoffer enbart under det 

första dygnet, så förekomsten av nukleära 

vapen förändrar nog det säkerhetspolitiska 

läget föga. 

Förtrycket på hemmaplan 

Det sorgliga med västvärldens rapportering 

kring norra Korea är att fokus ofta 

faller på lustigheter kring Kim Jong Ils 

påstådda lyxkonsumtion av ädla europeiska 

drycker, pornografi och James 


Bond-filmer. Faktum är att franska vinexportörer 

och schweiziska urmakare fått 

ordrar så stora att de uppmärksammats i 

den nationella försäljningsstatistiken för 

branscherna. 

Under den stora svälten under andra 

hälften av 90-talet skall Nordkorea exempelvis 

ha låtit importera 00 topputrustade 

Mercedes S500, detta i en tid då även 

stadsbefolkningen i det förhållandevis 

priviligerade Pyongyang i vissa fall dog 

av svält. De vulgära extravaganserna vet 

inga gränser när det kommer till den i 

sportdress klädde ledaren, Kim Jong Ils 

konsumtion. Detta har i detalj beskrivits 

av hans numera avhoppade japanske 

kock som skickades till Danmark för att 

köpa fläskkött och till Iran för att handla 

kaviar, allt efter vad den käre ledaren 

vid tidpunkten läskades vid tanken på 

att äta. 

Emellertid är diktatorns extravaganser, 

i all sin osmaklighet, i det realpolitiska 

läget mest att betrakta som kuriosa. Värre 

ställt är det med friheten i landet. Experter 

på området beräknar att upp emot en 

procent av landets befolkning lever i något 

av de så kallade kwan-li-so, de ökända 

koreanska koncentrationslägren. 

De två mest kända är Kwan-li-so 

No. , beläget i norra Hamgyong- 


provinsen utanför staden Hoeryong, 

och Yodok som ligger beläget i södra 

Hamgyongprovinsen. Kwan-li-so betyder 

”utbildning”, men det handlar inte om 

utbildning i den bemärkelsen vi är vana 

vid. Utbildningen i lägren sträcker sig i 

bästa fall till arbetspauser i form av några 

timmars dagliga studier av Kim Il Sungs 

otaliga volymer av biografier och tal, som 

fångarna tvingas att memorera. 

De som inte är så lyckliga lämnas 

därhän och får enbart utföra hårt kroppsarbete 

och riskera livet genom att stjäla 

mat från vaktposterna. Avhoppade lägervakter 

har i detalj beskrivit hur de utfört 

kemiska experiment på hela familjer, 

torterat fångar till döds och avrättat folk 

enbart i syfte att statuera exempel. 

(Livet som fånge i Yodok beskrivs utförligt 

och förtjänstfullt i The Aquariums of 

Pyongyang av Kang Chol-Hwan.) 

Svårförutspådd framtid 

Trots vissa ljuspunkter i de diplomatiska 

leden, för sådana finns, är den närmsta 

framtiden för Korea svår att sia om. Omvärlden 

fokuserar gärna på förekomsten 

av atombomber men talar ogärna om 

förekomsten av kwan-li-so. I de goda 

länderna står inget att finna i skolundervisningen 

som rör förekomsten av dessa 

nutida koncentrationsläger. Med detta i 

åtanke är det bara att medge sig själv; 

Det finns egentligen bara två saker vi 

kan förvissa oss om: det ena är att vi som 

individer förr eller senare dör, det andra 

är att vi som kollektiv aldrig kommer att 

lära oss av vår historia. 

Avhoppade lägervakter 

har i detalj 

beskrivit hur de 

utfört kemiska 

experiment på hela 

familjer 

17

Tema 

Något som 

däremot skulle 

förvåna de 

flesta är regimens 

enorma 

satsningar på 

att utveckla 

den generella 

välfärden. 

Saudiarabiens 

förlorade söner 

Av Johan Chytraeus 

Trots att det är en diktatur har Saudiarabien 

ett visst mått av välfärd, finansierat 

av oljeexport. Men fast landet är rikt finns 

det en intern opposition, som de senaste 

åren hamnat allt närmare terrornätverket 

al-Qaida. Många från dessa grupper har 

dessutom bakgrund i välutbildad medelklass. 

Johan Chytraeus, styrelsledamot 

Swedish International Liberal Center och 

tidigare attaché vid svenska ambassaden i 

Saudiarabien, utreder i denna artikel bakgrunden 

till terrorismen i Saudiarabien. 

Den 1 april 004 klockan 13.55 kör en 

vit Chevy Blazer fram till checkpointen 

utanför säkerhetsstyrkornas högkvarter i 

Riyadh. Vakterna stoppar fordonet men 

hinner inte påbörja sin säkerhetskontroll 

förrän föraren plötsligt utlöser en kraftig 

sprängladdning. 

Det här var varken den första eller sista 

attacken av al-Qaida i det våldsamma 

terrorkrig som något år tidigare hade 

blossat upp mellan saudiska myndigheter 

och islamiska extremister. Under våren 

004 trappades stridigheterna upp, ibland 

till regelrätta gatustrider i olika städer. 

De kom att kräva allt fler saudiska och 

utländska dödsoffer. Efter två år var al- 

Qaida kraftigt försvagat och nere för 

räkning. Självmordsattackerna hade inte 

bara reducerat antalet aktiva i kärngruppen 

utan också väckt många vanliga 

saudiers avsky, vilket kom att stärka 

kungahusets ställning ytterligare. 

Saudiarabien är världens största leverantör 

av olja och har därmed en statsekonomi 

som många stater skulle avundas. 

I Saudiarabiens fall kan man likna 

statsbudgeten vid en välfylld hushållskassa, 

delvis avsedd för kungahuset Al 

Sa’ud och alla dess tusentals prinsar och 

prinsessor. Det finns uppgifter om att det 

årliga apanaget uppgår till 15– 0 procent 

av den samlade statsbudgeten. Detta kungliga 

”socialbidrag” används givetvis på 

en rad olika sätt av familjemedlemmarna 

men framför allt till privat konsumtion i 

form av jetplan, livvakter, tjänstefolk, lyxbilar, 

nybyggda palats och till omfattande 

investeringar i utländska företag. 

Den närmast ohämmade självberikningen 

hos familjen Al Sa’ud och dess 

släktingar är förmodligen inget som 

skulle överraska en utländsk besökare. 

Något som däremot skulle förvåna de 

flesta är regimens enorma satsningar på 

att utveckla den generella välfärden. En 

välfärd som i flera avseenden är bättre än 

den svenska. Det kan till exempel nämnas 

att sjukvården håller en mycket hög kvalité 

och är gratis för alla medborgare och 

gästande pilgrimer. Inom vårdsektorn har 

staten till och med gått så långt att man 

planerar att införskaffa mobila vårdcentraler 

för att kunna förse nomadiserade 

beduiner med vård. Även utbildningen 

är gratis och tillgänglig för både pojkar 

och flickor. Men det som gör den saudiska 

välfärden unik i jämförelse med den 

svenska är att medborgarna är befriade 

från inkomstskatt. Välfärdsnotan kvittas 

istället mot de statliga oljeinkomsterna. 

Genom att satsa på en utvecklad och 

god välfärd har regimen ryckt undan 

mattan för många av de dissidenter som 

är kritiska till familjen Al Sa’ud. Välfärdspolitiken 

har skapat en stark legitimitet 

för kungahusets maktinnehav och har 

därmed gjort det svårt för oppositionella 

som vill ändra landets kurs i mer liberal 

och demokratisk riktning. Men det största 


hindret för oppositionella är naturligtvis 

att Saudiarabien är en av världens hårdaste 

diktaturer. Staten svarar med en ett 

helt batteri av sanktioner mot den som 

på något vis försöker sätta sig upp mot 

myndigheterna. 

Från stillsam opposition till terrorkrig 

Kungahuset har i drygt 60 år baserat sin 

världsliga makt på en säregen koalition 

med prästerskapet från den konservativa 

wahhabistiska inriktningen av islam. 

Koalitionen har försett kungahuset med 

nödvändig religiös legitimitet, samtidigt 

som man i utbyte gett de konservativa 

ett stort inflytande över lagstiftningen 

och samhällsutvecklingen. Men kungahuset 

har ibland kritiserats för att inte 

vara en trovärdig förvaltare av profeten 

Muhammeds arv – den kritiken har man 

dock kunnat parera med stor skicklighet, 

åtminstone fram till Kuwaitkriget 1990 

samt invasionen av Irak 003, då amerikanska 

truppers närvaro i Saudiarabien 

satte stor press på kungahuset. 

Och det är framför allt invasionen av 

Irak och Saudiarabiens kontroversiella 

allians med USA som anses ha varit den 

utlösande faktorn till det fundamentalistiska 

terrorkrig som började samma år 

(om man bortser från två bombattacker 

som riktade sig mot amerikanska intressen 

redan 1995 och 1996). Drivkraften 


ligger i västhatet som sedan länge varit 

grundmurat hos många av de religiösa 

företrädarna. Det gäller inte minst de 

extrema anhängarna som – när artiga 

konsultationer om bland annat de amerikanska 

truppernas närvaro inte gjorde 

någon politisk skillnad hos kung Fahd 

– fann att våld var det enda argument 

som återstod. 

Det första tecknet på att en mobilisering 

var på gång visade sig den 18 mars 003 

– samma månad som invasionen av Irak 

– när en bomb av misstag detonerade i en 

lägenhet och dödade en al-Qaida-medlem. 

Detta satte igång en omfattande polisjakt 

efter fler vapengömmor, samtidigt som 

al-Qaidas självmordsbombare nu lastade 

bilarna fulla med sprängmedel och körde 

in på olika västerländska compounds. 

Även USA:s konsulat, det saudiska inrikesministeriet 

och ABB:s kontor utsattes 

för attacker. Det ska också tilläggas att 

det förekom enskilda dödsskjutningar av 

västerlänningar på gatorna i bland annat 

huvudstaden Riyadh. 

Terrorkriget hade nu nått sin höjdpunkt. 

al-Qaidas strategi var först och 

främst att försöka skada oljeanläggningar 

och att döda västerlänningar för att få 

utlänningar och deras företag att dra sig 

ur landet och på så vis sätta Saudiarabiens 

ekonomi i gungning. I april 004 började 

man även attackera saudiska myndigheter 

Drivkraften ligger 

i västhatet 

19

Krigen i 

Afghanistan 

tycks ha fått 

rollen som både 

militärskola 

och som viktig 

internationell 

mötesplats 

för islamiska 

extremister. 

Makten åt folket! 

Vi ombildar allmännyttan. 

BROLIN 

OMBILDNING & FÖRVALTNING 

A B 

www.ombildning.se 

08-402 10 00 – petter.brolin@ombildning.se 

vilket ledde till att muslimer dödades, 

något som knappast bidrog till att al- 

Qaida fick folkopinionen med sig. 

Internationella kontakter 

De saudiska säkerhetsstyrkorna har idag 

gripit eller dödat nästan alla de ledande 

terrorister som var aktiva i landet under 

åren 003– 005. Genom att myndigheterna 

publicerat detaljerade listor i 

landets medier över de mest misstänkta 

personerna är det möjligt att utifrån dessa 

och historikern Roel Meijers utredning 

kartlägga terroristernas personliga bakgrund. 

Så vilka var de, männen som plötsligt 

gav sig in i ett heligt terrorkrig mot sitt 

eget hemland? En slående gemensam nämnare 

för de 48 mest eftersökta personerna 

är deras låga ålder. Några av terroristerna 

har varit så unga som 17 år, men medelåldern 

ligger på 7 år, en siffra som dock 

påverkas uppåt av ledarna för terroristcellerna 

som varit i 35–40-årsåldern. 

En viktig gemensam erfarenhet som 

mer än hälften av de unga terroristerna 

delar är tidigare tjänstgöring tillsammans 

med talibanerna i kriget mot USA i Afghanistan. 

För veteranerna och för äldre 

islamiska sympatisörer var det däremot 

kriget mot Sovjetunionen i Afghanistan 

som gav värdefulla erfarenheter för 

framtiden. Krigen i Afghanistan tycks 

ha fått rollen som både militärskola och 

som viktig internationell mötesplats för 

islamiska extremister. 

Statistiken visar att de flesta av de 

efterlysta personerna visserligen var saudier 

men det innebar inte att al-Qaida i 

Saudiarabien uteslutande var en saudisk 

angelägenhet – tvärtom. Genom de utmärkta 

internationella kontakter som 

knöts med andra stridande mujahedins i 

Afghanistan engagerades även en handfull 

personer från länder som Syrien, Kuwait 

och Jemen till kärngruppen. 

Akademiker och butiksbiträden 

Om det finns en bild av den saudiske terroristen 

som en ung, fattig och missnöjd 

man, kanske med bakgrund i någon 

världsfrånvänd beduinstam, och som en 


som också saknar såväl utbildning som 

allmänbildning så är det en bild som 

behöver korrigeras. 

En analys av regimens listor över de 

misstänkta visar att terroristerna ofta har 

sin socioekonomiska hemvist i den saudiska 

medelklassen. Flera har högskoleutbildning 

och de är ofta ganska beresta 

genom sina internationella krigsuppdrag i 

delar av den muslimska världen. Det finns 

också de som saknar högre utbildning 

men de var heller inte sprungna ur någon 

djupare fattigdom eller rekryterade från 

en avlägsen beduinstam. På det stora hela 

rör det sig om på ytan helt normala killar 

som tränade på gym, surfade på internet 

och följde med i den politiska händelseutvecklingen. 

Av 48 terrorister har 19 studerat vid 

universitet och 17 har lyckats ta en examen. 

Hela nio av de 19 studenterna har 

ägnat sig åt religiösa studier. Denna grupp 

anses ha haft en viktig roll i rörelsen 

eftersom de som koranlärda teoretiker 


har kunnat ge ett teologiskt och moraliskt 

stöd till självmordsbombarna inför 

de våldsamma uppdrag dessa stått inför. 

Men samtidigt bör man inte tillmäta de 

akademiska studierna alltför stor intellektuell 

betydelse, i synnerhet inte om de 

varit av religiös art. Studier i till exempel 

teologi är i mångt och mycket en ensidig 

och mångårig djupdykning i Koranen 

och kan inte under några omständigheter 

jämföras med den fria forskning som man 

hittar vid europeiska universitet. 

De akademiska studierna kan istället, 

beroende på vem som varit lärare och 

på vid vilket universitet de företagits, 

liknas vid en extremistisk indoktrinering. 

Visserligen är Saudiarabien ett mycket 

konservativt religiöst samhälle men det 

är inte i alla samhällskretsar som islamisk 

extremism uppskattas. Därför kan den 

form av våldsam extremism som terroristerna 

stod för haft en något isolerande 

effekt i deras sociala liv. 

Hur ska man då förklara att dessa unga 

män gick i krig mot sitt eget hemland? 

Drivkraften var givetvis en stark religiös 

övertygelse om att det våld de tog till var 

rättfärdigt, en övertygelse som snabbt 

isolerade dem från det övriga saudiska 

samhället och ibland även från deras 

egna familjer. Historikern Roel Meijer 

konstaterar att männens sociala isolering 

förstärktes ytterligare av deras tidiga 

intåg i en sluten och fanatisk rörelse och 

av deras traumatiska krigsupplevelser i 

Afghanistan. 

De unga männen var helt enkelt övertygade, 

livsfarliga och ensamma, om än i 

sällskap av gelikar. Flera hade en ganska 

låg utbildning och hälften av dem hade 

studerat hade enbart religiösa kurser vid 

Imam University bakom sig, vilket kan 

ha bidragit till att elda på den religiösa 

fanatismen. I slutet av 005 var al-Qaida 

i Saudiarabien mer eller mindre besegrat. 

Självmordsattackerna och de regelrätta 

gatustrider som ägt rum mot polisen 

hade kraftigt reducerat antalet aktiva i 

kärngruppen. 

Målet, att destabilisera kungahuset Al 

Sa’ud, hade misslyckats. Kampen mot 

terrorismen blev istället en välkommen 

propagandaseger för den saudiska regimen. 

På det stora hela rör 

det sig om på ytan 

helt normala killar 

1

Tema 

Sveriges Olof 

Palme var en 

av Mugabes 

beundrare. 

Från frigörare 

till tyrann 

Av Benjamin Katzeff Silberstein 

Zimbabwe är måhända inte en skurkstat 

i betydelsen att den skulle sponsra internationell 

terrorism, men Robert Mugabes 

regim är en de mest tyranniska. Sedan 

Mugabe tog över landet 1980 har han 

utsatt sin befolkning för folkmord, etnisk 

rensning, åsiktsförtryck och ekonomisk 

kollaps. Benjamin Katzeff Silberstein, styrelseledamot 

i Högerjuristerna, beskriver 

Zimbabwes våldsamma historia under 

Mugabes styre och de eventuella utsikterna 

för en ljusare framtid för landet. 

Vrålet när Zimbabwes flagga hissas på 

fotbollsstadion i Harare den 17 april 1980 

verkar aldrig vilja ta slut. Alla huvudstadens 

invånare tycks vara på gatorna den 

här kvällen, för att fira slutet på den koloniala 

eran och början på en ny tid för Zimbabwe. 

Landets första svarta president 

har utsetts i det första demokratiska valet. 

En av de firande, Morgan Tsvangirai, kan 

nog inte föreställa sig att han 0 år senare 

regelbundet ska få sin kropp sönderslagen 

av säkerhetspolis, kommenderad av den 

president vars tillträde han hurrar för den 

här kvällen. 

Vissa skulle säga att Zimbabwe redan 

idag har kollapsat, andra menar att landet 

ligger nära ruinens brant. Runt 5000 

personer beräknas fly från landet varje 

dag, butikshyllorna gapar tomma och inflationen 

har slagit rekord. Att vara öppen 

anhängare av den splittrade oppositionen 

MDC är förenat med livsfara. Den hemsida 

som Zimbabwes turistministerium 

driver hävdar samtidigt att ”Zimbabwe 

är ett politiskt stabilt land”. 

Inte ens den mest cyniske betraktaren 

hade kunnat tro att det en gång välmående 

Zimbabwe, som 1980 var södra Afrikas 

näst största ekonomi, skulle stagnera till 

ett av jordens fattigaste länder. Särskilt 

otroligt verkade det nog den där kvällen 

den 17 april då ledaren för det svarta Zimbabwes 

frihetsrörelse, Robert Mugabe, 

svors in som president. 

Då sågs Mugabe, vars retorik idag är 

öppet rasistisk och hotfull, som ett ideal 

för en postkolonial afrikansk ledare. Att 

utkräva hämnd på de tidigare makt- 

havarna fanns inte på kartan. 0 procent 

av parlamentets platser i det nya 

Zimbabwe reserverades för vita, och 

Mugabes parti Zanu-PF skrev 1980 i sitt 

partiprogram att ”Zimbabwe kan inte 

bara vara ett land för svarta, det är och 

måste förbli allas vårt land, tillsammans”. 

I efterhand är det enkelt att fördöma det 

stöd som politiker i den fria världen gav 

Mugabe, men frågan är om inte även de 

mest svårflirtade hade fallit för Mugabes 

karisma och försoningsretorik. 

Sveriges Olof Palme var en av Mugabes 

beundrare. Det sägs att de var nära personliga 

vänner och att deras respektive 

fruar ofta umgicks. Palme tog aldrig 

avstånd från sin kamrat. 

De illusioner som omvärlden hade om 

Mugabe försvann emellertid snabbt. En 

viktig förklaring är Mugabes paranoia, 

som tilltog alltmer. 

För att förstå den kommande utvecklingen 

är det viktigt att kunna bakgrunden. 

Två mer eller mindre kommunistiska 

beväpnade partier stred gemensamt mot 

den rhodesiska regimen fram till dess 

avskaffande 1980; Zanu-PF, under ledning 

av Mugabe, och Zapu med Joshua 

Nkomo i spetsen. Båda partierna ställde 

upp i Zimbabwes första fria val, Mugabe 

och Zanu-PF segrade. 


Folkmordet inleds 

Men det räckte inte för Mugabe. Att vinna 

ett demokratiskt val och få ett kvitto på 

folkets stöd var inte nog. Zapu, och dess 

stöd, måste försvinna. Mugabes paranoia 

stärktes av att Zapus anhängare till stor 

del kom från Ndebele-folket, medan Mugabe 

själv och majoriteten av Zimbabwes 

befolkning tillhör Shona-folket. De två 

etniska grupperna har traditionellt betraktat 

varandra med misstänksamhet, och att 

de båda lever i samma stat är ett resultat 

av koloniala gränsdragningar gjorda utan 

hänsyn till tidigare konflikter. 

I januari 1983 skickades Femte Brigaden 

till Matabeleland. Deras närvaro 

skulle komma att orsaka ett av de mörkaste 

kapitlen i Zimbabwes historia. 

Efter bara några dagar var massakern 

igång. Efter det militära ingripandet i 

Matabeleland i södra Zimbabwe hävdade 

Mugabe att det var riktat mot gerillakrigare 

från Zapu som förberedde en kupp 

mot regeringen. 

Få tror idag på den förklaringen. Det 

militära ingripandet i Matabeleland 

började förberedas bara några månader 

efter Mugabes valseger 1980 efter att 

han rest till ett land som han beundrar 

högt; Nordkorea. Där träffade han en av 

sina stora idoler, president Kim Il Sung, 

och blev lovad sex nordkoreanska militärrådgivare 

för träning av den Femte 

brigaden i Zimbabwes armé. Kanske var 

det därför Femte Brigaden, som Nkomo 


kallade för ”Mugabes Nordkoreatränade 

privatarmé”, var extra begåvade på 

brutalitet. 

Hela familjer brändes till döds i sina 

hem. Människor anklagades för olika 

brott som de oftast inte hade begått och 

avrättades på öppen gata. Soldaterna åkte 

runt till olika byar, tvingade ut män och 

unga pojkar på måfå och beordrade dem 

att gräva sina egna gravar varpå de sköts 

i nacken. Sedan åkte soldaterna vidare 

till nästa plats. 

I journalisten David Blairs bok om 

Zimbabwe berättar Joel Dube i Matopo 

om när soldater ur Femte Brigaden kom 

till hans lågstadieskola då han var åtta år 

gammal. Soldaterna samlade skolbarnen 

under ett träd och tvingade dem att 

sjunga hyllningsramsor till Mugabe och 

Zanu-PF. Då barnen, som var mellan fem 

och elva år gamla, inte sjöng tillräckligt 

intensivt började soldaterna slå dem med 

sina gevärskolvar. När en lärare vädjade 

till soldaterna att sluta slå barnen sköts 

han ihjäl. 

Människor som aldrig hade hört ordet 

dissident anklagades för att gömma 

sådana i sina hem och avrättades. Skolbarn 

sköts oprovocerat ihjäl. Som om inte 

allt detta räckte bestämde sig Mugabe 

1984 för att blockera matleveranserna 

till Matabeleland. Under tre månader förbjöds 

alla biståndsleveranser till området, 

vilket enligt vittnen tvingade många att 

äta gräs och insekter i desperata försök 

Soldaterna 

samlade skolbarnen 

under 

ett träd och 

tvingade dem 

att sjunga 

hyllningsramsor 

till 

Mugabe 

3

Organisationen 

Genocide Watch 

varnade 2002 för 

att förberedelser 

för folkmord pågick 

i landet. 

att överleva. Många dog ändå. 

Sveriges bistånd till Mugabes regim 

fortsatte som vanligt även under folkmordet. 

Den Femte Brigadens fem år långa 

närvaro i Matabeleland resulterade i 

minst 0 000 döda. Men massgravarna 

berättar inte bara historien om de fruktansvärda 

övergreppen, utan också om 

Mugabes förvandling av Zimbabwe till 

enpartistat. 

Hade Mugabe lurat omvärlden att tro 

att han var en fredlig och demokratisk 

ledare för att få stöd för sitt styre? Antagligen 

var det så. De gamla gerillatakterna 

hade aldrig försvunnit utan bara gömts 

under en leende fasad av försoning. 

Oppositionen utplånas 

För att säkerställa att inget annat parti än 

Mugabes Zanu-PF skulle få något att säga 

till om var han tvungen att helt eliminera 

stödet för andra partier. Massakern mot 

Ndebele-folket i Matabeleland skulle göra 

klart för människor vad som kunde hända 

om någon vågade motsätta sig Zanu-PF:s 

regim. Här visade sig Robert Mugabes paranoia 

tydligt; han såg alla andra partier och 

grupper än de egna som hot mot staten och 

kanske framför allt mot sig själv. Han nådde 

sitt mål. Zapu:s ledare Joshua Nkomo gick 

med på förhandlingar med Zanu-PF. 

Mugabes krav var enkla; militärens 

härjningar i Matabeleland skulle ta slut 

på villkoret att Zapu gick med på att 

slås samman med Zanu-PF. Zapus ledare 

Nkomo hade inget val. Den december 

1987 blev Zapu och Zanu-PF ett parti 

med namnet Zanu-PF och med Robert 

Mugabe som partiledare. Han hade tagit 

full kontroll. 

(Ett lika intensivt folkmord pågår inte 

längre i Matabeleland, men det betyder 

inte att risken för att ett nytt uppblossande 

är avvärjd. Organisationen Genocide 

Watch varnade 00 för att förberedelser 

för folkmord pågick i landet. De menade 

att steg sex, på en skala där steg åtta innebär 

förnekande i efterhand, hade nåtts. 

Dessutom har Mugabe börjat skicka ut 

sina ungdomsbrigader, ”Greenbombers”, 

för att se till att bara de som stödjer rätt 

parti – Zanu-PF – ska få del av matbiståndet. 

Förmodligen kommer Zimbabwes 

minoritetsbefolkning inte att kunna vara 

säker så länge Mugabe finns kvar vid 

makten. Hans brinnande rasism i kombination 

med kontrollen över militären kan 

komma att leda till oanade grymheter.) 

Vägen mot ekonomisk kollaps 

Mugabe hade efter bara några år som presi- 

dent förstört Zimbabwes demokrati och 

landet rörde sig längs en väg som skulle 

sluta i en ekonomisk kollaps. Gerilla- 

veteraner krävde ekonomisk kompensation 

för sin tid i den väpnade kampen mot 

den rhodesiska regimen. Det märkliga 

var att krigsveteranerna, som beräknades 

vara runt 30 000 personer, helt plötsligt 


hade blivit 50 000. Men de var en viktig 

grupp som vars lojalitet Mugabe behövde. 

Sammanlagt skulle runt 60 miljoner 

brittiska pund betalas till de påstådda 

krigsveteranerna. Mugabes plan var att 

täta hålet i statskassan genom att införa 

en rad nya skatter. 

Vad han inte hade räknat med var arbetare 

som vägrade ge ännu mer av sina 

redan magra löner för att betala tiotusentals 

självutnämnda krigsveteraner. Facket, 

under ledning av Morgan Tsvangirai, utlöste 

en generalstrejk som lamslog landet 

i december 1997. Som straff för att han 

vågat sätta sig upp mot regimen försökte 

ett gäng, förmodligen beordrade av Zanu- 

PF, mörda Tsvangirai genom att slänga ut 

honom från hans kontor på tionde våningen 

i ett höghus. De misslyckades och än 

idag vägrar Tsvangirai låta sig tystas. 

Men till och med Zanu-PF:s kongress 

protesterade emot de nya skatterna. Samtidigt 

behövde krigsveteranerna betalas. 

Mugabe, vars ekonomiska kunskaper 

var betydligt svagare än hans vilja att 

behålla kontrollen, beordrade helt enkelt 

centralbanken att trycka sedlar för att 

betala krigsveteranerna. Zimbabwes 

valuta påbörjade sitt fria fall. Uppror 

till följd av matbrist blev allt vanligare 

och slogs brutalt ner. 1998, under vågen 

av missnöje med regimen, bildade fackföreningsaktivisten 

Morgan Tsvangirai 

oppositionspartiet MDC. 

En annan viktig orsak till ekonomins 

fall var att Mugabe skickade trupper till 

Demokratiska Republiken Kongo samtidigt 

som inga resurser fanns för att betala 

soldaterna. Men Mugabe själv tjänade 

bra på Zimbabwes militära bidragande 

han fick diamantgruvor och värdefulla 

personliga gåvor som tack för hjälpen. 

De vita rensas ut 

Mugabe hade länge haft nästan fullt 

folkligt stöd. Nu började det vackla. 

Han behövde en fiende att ena folket 

kring. Lösningen blev att skylla landets 

problem på. Zimbabwes vita befolkning, 

som tidigare hade getts otaliga löften om 

fortsatta liv i fred även i det demokratiska 

Zimbabwe. Mugabe ansåg att de inte var 

riktiga zimbabwier, de hade ju fel hudfärg. 

Människor som hade levt hela sina liv som 


medborgare i Zimbabwe dömdes ut som 

potentiella kuppmakare och anklagades 

för att vara allierade i Storbritanniens 

påstådda försök att återkolonisera landet. 

Planerna fanns bara i Mugabes fantasier. 

I många eldiga och grovt rasistiska tal 

dömde han ändå ut landets vita befolkning 

som fiender till Zimbawe. 

I februari 000 började de ökända invasionerna 

av jordbruk ägda av vita bönder. 

De självproklamerade krigsveteranerna 

ledde stora gäng som, ofta beväpnade, 

knackade på dörren hos vita bönder och 

talade om för dem att deras mark nu 

tillhörde ”folket”, vilket i klartext be- 

tydde veteranerna själva. Marken påstods 

ha stulits under kolonialtiden och skulle 

återtas. Mugabe gav sitt uttalade stöd till 

de våldsamma invasionerna. 

Men faktum är att många av jordbrukarna 

inte alls hade ärvt sin egendom 

genom kolonialmaktens annektering av 

mark. I många fall var den köpt med 

Mugabe-regimens godkännande. Det 

brydde sig veteranerna inte om. Många 

av de jordbrukare som vägrade lägga sig 

platt och avsäga sig ägandet av sin mark 

mördades brutalt. Ockupanterna visste 

att polisen inte skulle skynda till de vita 

jordbrukarnas undsättning. De hade ju 

presidentens stöd. 

I början av mars 000 var 800 jordbruk 

Uppror till följd 

av matbrist blev 

allt vanligare och 

slogs brutalt ner. 

5

Mugabes plan att 

ena folket kring en 

gemensam fiende 

gick inte som 

väntat. 

ockuperade av ”krigsveteranerna” och deras 

anhängare. Samma månad förklarade 

Zimbabwes högsta domstol invasionerna 

olagliga. Mugabe ignorerade dock landets 

rättssystem. De vita, som nästan uteslutande 

stödde det oppositionella MDC, 

skulle försvinna till varje pris. 

Mugabes plan att ena folket kring en 

gemensam fiende gick inte som väntat. 

Många svarta arbetade och trivdes hos de 

vita jordbrukarna, och när deras tidigare 

arbetsgivare antingen blev bortkörda eller 

flydde försvann också deras försörjning. 

Den djupa ekonomiska krisen förvärrades 

av marxisten Mugabes tro på 

ekonomisk planering. Han hade räknat 

med att jordbruken även under nya ägare 

skulle kunna producera samma mängder 

som tidigare, men många av de ”lyckliga” 

zimbabwier som fick ta över jordbruken 

hade ingen aning om hur de skulle drivas. 

I många fall flyttade nya familjer 

in på de ockuperade gårdarna, stannade 

så länge matförråden räckte och stack 

sedan därifrån, för att lämna jordbruken 

förstörda. 

Missnöjet med Mugabe förvärrades i 

takt med ekonomin. Oppositionen MDC 

hade sitt stöd främst hos landets fattiga, 

och när deras antal ökade genom den 

ekonomiska katastrofpolitiken ökade 

också stödet för MDC. Valet i juni 000 

vann Zanu-PF med en procents marginal 

över oppositionen. 

Trots otaliga försök att förstöra 

röstningsprocessen genom att rita om 

valkretsar titt som tätt, hot om att Zanu- 

PF skulle kunna se vilka som röstade på 

oppositionen och en brutal terrorkampanj 

orkestrerad av Zanu-PF, där 37 personer 

mördades och sammanlagt runt 18 000 

personer beräknades ha skadats fysiskt 

eller ekonomiskt av våldsamheter, så fick 

MDC 47 procent av rösterna, mot Zanu- 

PF:s 48 procent. 

Det är mot den bakgrunden man måste 

se mycket av det Mugabe gör idag. Att 

staten började riva hus i Harares fattiga 

förorter 005 motiverades med att de ville 

”städa upp”, men de flesta är överens om 

att det gjordes för att straffa de fattiga 

– MDC:s väljarbas. Det är så Mugabe 

arbetar; politiskt stöd försöker han inte 

vinna genom att locka med löften om 

en bättre framtid, utan genom att sätta 

skräck i dem som vågar stödja andra 

alternativ. Makten framför allt. 

Mugabes politiska arv 

Oavsett om Mugabe röstas bort i ett val 

(inte särskilt troligt), avsätts genom en 

statskupp (inte heller troligt) eller sitter 

på presidentposten tills han utnämner en 

lojal efterträdare (mer troligt) så kommer 


detta att vara hans politiska arv. Få kommer 

nog att minnas den frihetskämpande 

gerillakrigaren som stred för de svartas 

rättigheter. Massgravarna i Matabeleland, 

de tomma hyllorna i landets matbutiker 

och Morgan Tsvangirais sönderslagna 

ansikte blir sannolikt det som främst kommer 

att associeras med Robert Mugabe. 

Det är lockande att tro på en bättre 

framtid, men det är svårt. De politiska 

hoten mot Mugabe är idag mindre än 

på länge. De flesta vita har lämnat landet, 

och inte nog med att oppositionen 

tvingas arbeta under nästintill omöjliga 

förhållanden, med hot och systematisk 

misshandel som vardag; MDC är idag 

splittrat i två falanger. Det är en tillräckligt 

svår uppgift att försöka besegra Mugabe 

i ett politiskt val; att göra det samtidigt 

som man har interna konflikter att lösa 

torde vara nästan omöjligt. 

I skrivande stund är detdagar till Robert 

Mugabes förmodade prestigeseger genom 

deltagandet i EU:s och Afrikanska Unionens 

gemensamma toppmöte i Portugal. 

De som försvarar beslutet att låta honom 

resa till Lissabon motiverar det med att 

toppmötet skulle förlora sin mening om 

inte alla afrikanska ledare deltog; många 

av dem har nämligen lovat att bojkotta 

mötet om inte Mugabe tillåts närvara. 


En sådan förlust måste dock ställas i 

relation till de signaler man riskerar att 

sända både ledarskapet i Zimbabwe och 

de som vågar stå upp mot landets diktatur. 

Om man låter Mugabe representera 

Zimbabwe ger man honom oförtjänt 

legitimitet; faktum är ju att han inte har 

vunnit ett fritt val sedan 1980. 

Samtidigt som Mugabe sätter sig till 

bords med ledare från den fria världen 

kan tusentals hungrande i Zimbabwe 

bara drömma om att få äta en ordentlig 

middag. Jag hoppas att Fredrik Reinfeldt, 

som inte vill bojkotta mötet trots Mugabes 

närvaro, åtminstone skänker dem 

en tanke från middagsbordet i Lissabon. 

En som inte ger upp hoppet är David 

Coltart, som sitter i Zimbabwes parlament 

för oppositionen MDC. När jag 

skriver till honom och frågar hur han 

orkar fortsätta får jag följande svar: 

”Det är väldigt svårt att vara politiker 

under en fascistisk regim, och det är bara 

tack vare Guds vilja vi lyckas överleva. 

Nyckeln är att frukta Gud mer än människan, 

men också att studera historien. 

Tyranner kommer och går, och de bereder 

oftast vägen för sina egna fall. Hitler föll 

på grund av sig själv och Mugabe håller 

på att gå samma öde till mötes”. 

De politiska 

hoten mot 

Mugabe är 

idag mindre 

än på länge. 

7

Mitt i Linjen 

MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN 

8 

En ny julsaga 

“Humbug!“ Statsminister Reinfeldt 

slängde ifrån sig de senaste opinionssiffrorna 

i vredesmod medan snön föll 

som om den globala uppvärmningen 

aldrig funnits. Efter att ha läxat upp sina 

närmaste medarbetare grep han efter 

rock och hatt och började vandra hemåt 

genom en vintrig huvudstad. 

Efter några kvarter kom en stressad figur 

springade i snöyran. Det var Fredriks 

gamle Täbyvän Småföretagaren. Han 

hade famnen full av kvitton och blanketter 

och frågade försynt om det inte 

skulle gå att lätta lite på regelbördan som 

Småföretagaren tyckte var betungande, 

särskilt såhär inför årsskiftet. “Humbug! 

Anders och Sven-Otto har örnkoll på 

det där och har förklarat för mig att allt 

funkar hur bra som helst. Du får väl jobba 

lite hårdare helt enkelt! Arbetskraftsutbud 

min herre, arbetskraftsutbud!” 

fräste Fredrik och stormade vidare. 

Väl hemma framför TV:n höll statsministern 

på att somna. “Fan, julafton är på en 

måndag i år. Då blir det klämdagar och 

helvete. Hur ska det gå för arbetslinjen... 

det är bara jag som tänker på sånt hela 

tiden. Här krävs förnyelse, förnyelse 

och...” tänkte Fredrik och somnade. 

Statsministern vaknade med ett ryck när 

hans mobil började ringa. Displayen 

visade 00:00 och texten “Ynvge H mobil”. 

“Hallå, det är Fredrik”, svarade 

statsministern yrvaket. “Tjenare Fredde, 

det är Yngve här. Yngve Holmberg. Jag 

ringer för att varna dig för det öde du 

håller på att bereda åt dig själv. Kolla 

på mig, jag var en gång som du och nu 

tycker alla att jag är värsta löken. Det är 

för sent för mig att göra något åt saken 

men du kan fortfarande rädda dig själv. 

Jag har skickat öven några killar till dig, 

de borde komma under natten”. 

“Humbug!” skrek Fredrik. “Jag behöver 

ingen hjälp, allt går enligt plan så du och 

alla andra föredettingar ska bara hålla 

er borta från mig, begrips!?” Fredrik 

tryckte så hårt han kunde på avsluta 

samtal-knappen och somnade om nästan 

omedelbart. 

Endast minuter senare väcktes Fredrik 

ånyo – denna gång av en man som stod 

mitt i rummet och läppjade ett glas vitt 

vin. “Anders Wijkman? Vad är vi nu 

mot? Aids, växthuseffekten, pälsindustrin, 

jag har glömt.” Wijkman tittade 

allvarsamt på Fredrik och sa till sist: “Jag 

är gångna julars Wijkman. Följ mig, jag 

har något att visa dig Fredrik.” 

På gatan utanför stod en startklar Concorde. 

“Jag måste drömma”, sa Fredrik, 

men Wijkman bara skakade på huvudet, 

tog Fredrik i hand och satte sig på vingen 

och knäppte med fingrarna, varpå det 

stora planet lyfte med ett vrål. Det dröjde 

inte länge innan Täby bredde ut sig under 

dem. “Se Fredrik, hur du en gång var. Där 

nere sitter du ensam och skriver på ‘Det 


sovande folket’ och drömmer om att få 

chansen att omsätta idéerna i praktisk 

politik. Hur gick det med det sen?” “Ska 

du säga”, urskuldade sig Fredrik. “Du 

har väl varit med i alla partier som finns.” 

“Det stämmer, men nu har jag ändrat 

mig igen”, sa Wijkman överseende och 

log i kapp med snön som virvlade förbi 

på flygplansvingen. 

Fredrik vaknade med ett skrik hemma i 

soffan. Han var inte ensam. I rummet 

stod en man Fredrik inte kände igen. “Jag 

är nuvarande Juls Wijkman, A. Wijkman 

för att vara exakt”. “Du är inte Anders 

Wijkman, det ser jag nog”, sa Fredrik. 

“Det där är en lång historia, men vi Wijkmän 

är talrika och välorganiserade i så 

många olika partier som möjligt. Men 

följ med nu, vi har inte mycket tid.” 

Efter ett bra tag på tunnelbanans blåa linje 

befann sig de båda männen i Sundbyberg. 

“Här ser du hur det går när skillnaderna 

mellan blocken blir så små att det bara är 

att byta mellan dem”, varnade Wijkman. 

“Låt oss gå förbi Småföretagarens hus 

och se hur han har det.” I ett radhus en 

bit utanför centrum satt Småföretagaren 

uppe trots den sena timmen. “Han verkar 

ha mycket att göra”, sa statsministern, 

“han borde anställa någon”. Wijkman 

tittade på Fredrik och sa sedan: “Jag 

ser nästa Jul, jag ser ett företag som inte 

vuxit alls. Men han har väl sig själv att 

skylla, arbetskraftsutbudet du vet.” “Jag 


har sett nog” utbrast Fredrik. “Bespara 

mig fler Wijkmän denna kväll!” Wijkman 

knäppte med fingrarna och Fredrik var 

åter i soffan. 

In genom dörren steg nu en blek och 

skallig typ och betraktade Fredrik under 

tystnad. Statsministern nästan viskade : 

“Du är här för att lära mig om framtida 

Jular va... nattens tredje Wijkman.” 

Varelsen tog upp ett anteckningsblock 

och skrev “typ” på det, sedan tecknade 

han mot dörren. Någon hade skurit 

sönder däcken på statsministerns bil så 

de båda vita männen började traska mot 

staden. 

Vid en kiosk lyste en gatlampa på 

en rad löpsedlar. “Wijkman” tittade 

bistert på Fredrik och pekade mot dem: 

“SAHLINS SEGERTAL – lovar krafttag 

mot den stundande istiden”, “ANDERS 

WIJKMANS NYA MINISTERPOST 

– ‘Jag har egentligen alltid varit sosse’”, 

“SVENSKA FOLKETS HATATTACK 

MOT MODERATERNA – ‘Du suger 

Fredrik’”, “Moderata eftervalsanalysen 

lägger skulden på media och otillräcklig 

förnyelse”. Det blev bara värre ju fler 

löpsedlar Fredrik läste. “Wijkman” 

knäppte med fingrarna. 

Det var en förändrad statsminister som 

skred till verket på Juldagen. Döm om 

Småföretagarens förvåning när han 

fick höra om den avskaffade värnskatten 

och de föreslagna förändringarna 

i arbetsrätten. Han ringde genast upp 

Fredrik och meddelade att hans och 

många andras röst var tryggad 010. 

Statsministern kunde inte dölja sin glädje. 

“Det var tillfredsställande att höra. Ni 

är ju ändå fler än Wijkmännen när allt 

kommer omkring.” Småföretagaren 

instämde. “Gud välsigne oss – allihop!” 

Jennet Gallbladder 

MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN 

9

Tema 

Det finns inget 

i regimens 

natur som 

säger att den 

frivilligt skulle 

avstå från 

kärnvapen. 

En väg till ett 

demokratiskt Iran 

Av Majed Safaee 

Att hantera regimen i Iran utan att 

riskera en ytterligare destabilisering av 

regionen eller fördjupat förtryck av den 

egna befolkningen är en viktig fråga de 

kommande åren. Vem som tar över presidentposten 

2010, liksom den ekonomiska 

utvecklingen, är centrala faktorer. Majed 

Safaee, vice ordförande i Liberala ungdomsförbundet 

och skribent på bloggen 

Fria Iranvänner, beskriver i denna artikel 

en del av problematiken och tecknar ett 

förslag på ett tänkbart förhållningssätt 

från omvärlden. 

I slutet av november månad höll det internationella 

atomenergiorganet, IAEA, 

ett uppmärksammat sammanträde. Stämningen 

var inte god, och den rapport som 

IAEA levererade om den iranska regimens 

atomprogram var inte en munter läsning. 

Den annars så diplomatiske IAEA-chefen 

Mohammed El-Baradei var ovanligt hård 

i sin kritik mot Iran . 

I rapporten klagar IAEA på den iranska 

regimen samarbetsvilja och beskriver 

regimens inställning till samarbete som 

närmare ”reaktiv” än ”proaktiv”. 

IAEA fastslår att även om regimen blivit 

bättre på att samarbeta med organisationen 

för att reda ut frågetecken kring den 

tidiga fasen av landets atomprogram, så 

har regimen blivit allt mindre samarbetsvillig 

kring de aktuella delarna. IAEA ger 

till och med en tidpunkt för när regimens 

samarbetsvilja sägs ha börjat minska: 

006, då Ahmadinejad tog kontrollen 

över presidentämbetet. 

Det värsta med rapporten är att IAEA 

närmast uppgivet fastslår att man idag 

vet mindre om regimens atomprogram 

än man gjorde för fyra år sen. 

Detta är djupt oroande. Trots regimens 

återkommande ”försäkringar” att 

atomprogrammet är fredligt så finns det 

gott om anledningar att betvivla det. 

Regimen har stora svårigheter att ge 

godtagbara förklarningar till en rad aspekter 

i atomprogrammet, såsom behovet 

av tungvattenreaktorer, samtidigt som 

den vägrar att ge IAEA tillträde till att 

inspektera en rad anläggningar som organisationen 

bedömt som högst relevanta 

för sitt arbete. 

Men den särskilt viktigaste anledningen 

till oro är att Iran är en diktatur och en 

ideologisk stat. Det finns inget i regimens 

natur som säger att den frivilligt skulle 

avstå från kärnvapen. 

Detta är en regim som ägnade större 

delen av 80-talet åt att bedriva gerillakrig 

i sina grannländer. Det är också en regim 

som genomfört terrordåd i Europa och 

Sydamerika, och som än idag är orsaken 

till oro i regionen. 

Regimen beväpnar och finansierar 


terrorgrupper som Hizbollah, Hamas, 

Islamiska Jihad, Al-quds-martyrerna och 

Mahdi-armén. Allt för att sprida den 

islamiska revolutionen. 

Men Iran är inte heller en diktatur lik 

någon annan. Det är inte en sammansvetsad 

klick med gemensamma mål och 

intressen styr landet med en fast hand. 

Regimen i Iran är uppbyggd och stödd av 

lösa allianser och förbund som ständigt 

ändras. 

Dess styrka har varit att den i krissituationer 

alltid lyckats sluta leden och 

i utrikespolitiken alltid i slutändan valt 

den pragmatiska vägen framför den 

ideologiska. 

En misslyckad president? 

Läser man utländska tidningar får man 

lätt intrycket att Ahmadinejads presidentperiod, 

som inte varat mer än två år, 

bara bestått av misslyckanden; att han 

överlag är hatad, att han själv sitter löst 

och att Iran under honom är på randen 

av kollaps. Det ligger givetvis en del sanning 

i påståendet: inflationen närmar 

sig 0 procent, sanktioner hänger över 

Iran, arbetslösheten är dubbelsiffrig och 

Ahmadinejads stöd bland sekulära iranier 

i storstäderna och främst Teheran är närmast 

noll. Men det betyder inte att det 

inte finns ett stöd för Ahmadinejad och 

att han inte vet vad han gör. 

Granskar man Ahmadinejads resekalender 

de senaste två åren ser man att 

han har ägnat större tid att resa inne i 

Iran än någon president före honom. Han 

grundar och bygger sitt stöd i småstäder 

och bland Irans fattiga befolkning. Han 


åker runt om i landet och lovar stora investeringsprojekt, 

nya vägar, broar, skolor 

och sjukhus som ska byggas. Hans löften 

har spätt på inflationen, men också köpt 

honom stöd i landsbygden och bland 

landets fattiga. 

Atomprogrammet är också en framgång 

för Ahmadinejad. Medan hans 

föregångare Khatami distanserade sig från 

atomprogrammet har Ahmadinejad dykt 

rakt in. Han har på kort tid lyckats göra 

atomprogrammet till en viktig fråga för 

landets befolkning. 

Nationalism är nyckeln 

Under presidentvalet 005 gick Ahmadinejad 

till val på ett religiöst och 

populistiskt program. Han lovade jobb, 

högre löner och hänvisade ofta till sin 

egen gudfruktighet. Han berättade om 

sin arbetarbakgrund, sågs köra omkring 

i sin gamla Peykan (ett bilmärke tillverkat 

i Iran) och berättade om sin enkla livsstil. 

Vid ett tillfälle spred hans kampanj en 

lista över Ahmadinejads fullständiga 

förmögenhet; enligt listan, som bestod 

av två punkter, ägde Ahmadinejad ett 

anspråkslöst hus beläget i ett medelklassområde 

och en Peykan, inget annat. 

Detta lockade de som var less på 

korruptionen och såg något nytt i Ahmadinejad. 

De religiösa gillade hans 

gudfruktighet och fundamentalisterna älskade 

honom. Kort efter att Ahmadinejad 

valdes förändrades dock läget. Hans ofta 

ogenomtänkta uttalanden om ekonomi, 

världspolitik och atomprogrammet skapade 

kaos, Iran isolerades allt mer och 

investerare flydde landet (då föreslog 

Regimen i Iran 

är uppbyggd 

och stödd av 

lösa allianser 

och förbund 

som ständigt 

ändras. 

31

Hotet om 

ett militärt 

ingripande 

är kontraproduktivt 

Ahmadinejad bland annat att man borde 

avrätta ett par kapitalister för att statuera 

ett exempel). 

Ahmadinejad insåg snabbt att han 

omöjligt kunde infria alla löften och att 

hans religiösa retorik inte lockade massorna. 

Snabbt sadlade Ahmadinejad om 

och idag är han mer en nationalist än en 

islamist. Även om det religiösa inslagen 

fortfarande är starka så är de nationalistiska 

ännu mer framträdande. 

Detta fungerar. Iran är ett land fyllt 

av människor som ser sig som den 

civiliserade världens skapare, där ”rättfärdiga” 

kungar som Xerxes, Darius och 

Cyrus styrt landet mot en storhetstid 

världen aldrig förr eller senare skådat. 

Detta fungerar också i en region som 

ännu inte kommit över kolonialismens 

förödmjukelser. Genom att byta retorik 

lyckades Ahmadinejad nästan över en 

natt förvandla atomprogrammet till en 

stor folklig fråga. Idag är det ingen som 

ifrågasätter atomprogrammet i Iran och 

stödet för atomprogrammet är stort. 

Häri ligger också varför regimens 

tyngste aktör och i praktiken diktator, den 

”andlige ledaren” Khamenei, fortfarande 

lägger sin tyngd bakom Ahmadinejad. För 

även om Khamenei säkerligen anser att 

Ahmadinejad stundtals går för långt och 

att han tar för stor plats i utrikespolitiken 

så har Khamenei fortsatt att ge stöd åt 

presidenten. Ahmadinejad har nämligen 

lyckats ge atomprogrammet något som 

regimen är i desperat behov av, folklig 

legitimitet. 

Metoder som inte fungerar 

Hittills har omvärlden haft svårt att handskas 

med regimen. Man har prövat allt 

ifrån diplomati, sanktioner, hot om våld 

till att genom Irakkriget försöka få den på 

knän. Men hittills har inget fungerat. 

Hotet om ett militärt ingripande är 

kontraproduktivt, och det verkar även 

Bush-administrationen ha insett på senare 

tid. Det beror dels på att mullorna 

har lärt sig läxan från Saddam Hussein 

och därmed grävt ner viktiga och känsliga 

delar av sitt atomprogram i hemliga 

kulvertar, vilket gör det svårt att veta var 

man ska bomba för att på ett effektivt 

sätt stoppa atomprogrammet. Samtidigt 

är regimen idag en stormakt i världens 

instabilaste och farligaste region. Genom 


Mahdi-armén, Hizbollah och Hamas kan 

den snabbt destabilisera viktiga områden 

i regionen som hämnd vid ett eventuellt 

anfall. Dessutom skulle ett militärt tillslag 

genast stärka regimens position och ge 

den ett carté blanche att krossa det interna 

motståndet. 

Sanktioner har hittills mest varit kontra- 

produktiva. Nästan 70 procent av Irans 

befolkning känner inte till något annat 

än amerikanska sanktioner och iranier 

är härdade när det gäller sanktioner. 

Man sätter en viss stolthet i att alltid 

klara sig; nationalismen tar överhanden. 

Med slagordet ”världen behöver oss mer 

än vi behöver världen” uppmuntrar regimen 

företag och industri att bli allt mer 

självförsörjande. 

Men sanktionerna har fått effekter. 

Nästan hela den iranska medelklassen 

är utraderad och idag måste människor 

ibland upprätthålla två-tre jobb för sin 

försörjning. Det gör att människor inte 

har tid med något annat och att engagera 

sig i politiken är inte prioriterat. Det går 

att jämföra med vad som hände under 

Khatamis presidentperiod, då USA lättade 

på sanktioner och omvärldens handel 

med Iran ökade. Iranierna blev något 

rikare och den inhemska oppositionen 

växte (givetvis spelade även andra faktorer 

in). 

Vad är nästa steg? 

Det går inte att komma ifrån att Ahmadinejads 

stjärna har dalat. Även om 

iranier köper hans retorik i atomprogrammet 

är folks missnöje med inflation och 

det ökade sociala förtrycket större. Hela 

Ahmadinejads prestige ligger i atomprogrammet 

och att det höga oljepriset låter 

honom tillfälligt köpa stöd. Men faktum 

är att de konservativa förlorar stöd. Efter 

bara två år med de konservativa vid 

makten letar delar av regimen närmast 

desperat efter en kandidat som kan vinna 

mot Ahmadinejad 010. Bland tänkbara 

nämns de tidigare presidenterna Khatami 

och Rafsanjani och Teherans nuvarande 

borgmästare Mohammad Bager Ghalibaf. 

Regimens mer moderata krafter inser 

att även om folk nu köper Ahmadinejads 

nationalistiska agenda så kommer folket 


att fortsätta ställa frågor om jobb och 

ekonomi, och när oljepriset vänder neråt 

kommer regimen inte att kunna besvara 

dem. Då spelar det ingen roll hur många 

kärnvapenspetsar man har riktade mot 

Tel Aviv. 

För att locka Iran tillbaka till förhandlingsbordet 

måste väst börja förstå regimens 

inre strider och falanger. Samtidigt 

bör man göra sitt bästa för att sockra 

budet till Khamenei. Genom att erbjuda 

säkerhetsgarantier från USA kan man i 

gengäld få Iran att hålla de shiitiska grupperna 

i Irak kort. Genom att göra det klart 

att Iran har rätt till ett fredligt atomprogram 

och ett avtal om att urananrikning 

ska ske i ett neutralt tredje land under 

övervakning av IAEA, samtidigt som 

Iran ska få köpa bränslet till självkostnadspris 

med ett långtidskontrakt, kan 

man hantera atomfrågan. Samtidigt bör 

man upphäva samtliga icke-militära 

sanktioner mot Iran, om landet erbjuds 

en plats i WTO. 

Med ett erbjudande längs denna linje 

samtidigt som Ahmadinejads stjärna fortsätter 

att dala finns det goda chanser att 

riskerna med Irans atomprogram minskar 

avsevärt, och att chanserna ökar för ett 

demokratiskt Iran inom överskådlig tid. 

Nästan hela 

den iranska 

medelklassen är 

utraderad 

33

Tema 

Idag utgör 

Hizbollah en 

vapenmakt som 

den reguljära 

libanesiska 

armén inte kan 

stå emot. 

Hizbollah – en 

stat i staten 

Av Roni Doumit 

Libanon är en bräcklig demokrati, och 

chanserna att det stabiliseras är små om 

inte problemet med terrororganisationen 

Hizbollah, som kontrollerar stora delar 

av landet och på vissa sätt fungerar som 

en “stat i staten”, löses inom kort. Roni 

Doumit, aktiv i FMS Uppsala, beskriver 

hur Hizbollah arbetar och det hot organisationen 

utgör för landet. 

Iran har alltsedan den islamiska revolutionen 

1979 försökt exportera sin terrorideologi 

till andra delar av Mellanöstern. 

Överallt där det finns shiiter försöker Iran 

infiltrera. 

Vid kriget mot Irak i början på 80-talet 

hann Iran få in en fot bland shiiterna i 

södra delen av landet. De olika Gulfländerna 

har stora shiitiska minoriteter 

som alla är förtryckta av den sunnitiska 

majoriteten, något som mullorna i Iran 

utnyttjar för att skaffa sig stöd, då de erbjuder 

något som de kallar en räddning. 

Det land som är den sköraste demokratin 

i Mellanöstern – och kanske i hela världen 

– är Libanon. Libanon är den minsta 

republiken i regionen med en folktäthet 

som är bland de högsta i världen. Makten 

i Libanon fördelas mellan de 18 grupper 

som finns i landet. Shiiterna, som är en av 

tre största grupper, har alltid haft någon 

form av makt i Libanon. Efter revolutionen 

i Iran började shiiterna få alltmer 

stöd som var direkt riktat för att uppnå 

vissa politiska mål. 

Mullorna ville sprida sin islamiska 

revolution även till Libanon. De stödde i 

början olika shiitiska grupper, och i mitten 

på 80-talet visade Iran sina kort öppet 

genom att skicka tusentals soldater från 

det iranska revolutionsgardet till Libanon 

för att utbilda och träna shiiter som skulle 

följa deras order. 

Vid denna tid grundades den organisation 

som kallas Hizbollah, vilket betyder 

Allahs Parti. Den slogan som användes var 

“Hizbollah, den islamiska revolutionen i 

Libanon”. Ledaren för denna organisation 

gavs titeln Ayatollans representant 

i Libanon. Denna grupp fick oerhörda 

summor pengar, de fick lärare och tränare, 

de fick vapen i långt större utsträckning än 

vad andra miliser i Libanon hade. 

Idag utgör Hizbollah en vapenmakt 

som den reguljära libanesiska armén inte 

kan stå emot. Deras ideologi får dem att 

sträva efter ett Libanon som ska styras av 

mullor, likt det iranska systemet. 

Denna strävan gick så långt som till att 

påstå att de kristna i Libanon är hämtade 

från det bysantinska riket för att infiltrera 

shiitisk-muslimska områden, vilket 

är felaktigt (Alla källor och historiker 

bekräftar att sunnimuslimerna hämtades 

från arabiska halvön för att blandas 

med kristna. Shiiter kom till Libanon 

i omgångar, allteftersom det sunnitiska 

förtrycket blev för stort i de arabiska och 

muslimska rikena.) 

Förra året var Iran mycket pressat av 

västvärlden i kärnvapenfrågan, och då 

kunde vi se hur Hizbollah trotsade den libanesiska 

nationella dialogen som pågick 

i landet och angrep Israel på ett sätt som 

fick den israeliska staten att svara hårt 

och inleda ett krig som kom att vända 

bort världens ögon från Iran. 

Nu ska Libanons parlament försöka 

välja en ny president. Den hizbollahvänliga 

oppositionen gör allt för att 

stoppa detta val. De hävdar att ”om en 

ny president ska väljas så måste denna ta 


hänsyn till våra vapen och vår heroiska 

ställning”. 

FN har försökt vara rakt och hårt på 

den punkten och stödjer den president 

som kan komma att avväpna Hizbollah. 

Iran, som ju har flera olika kort att spela 

i regionen, försöker nu välja det bästa 

alternativet. 

Iran är villigt att minska stödet till terrorister 

i Irak i utbyte mot att omvärlden 

blundar för Hizbollahs vapen. Detta tycks 

dock inte räcka, så Iran försöker nu ge 

med sig rörande kärnvapenambitionerna. 

De menar att all uran skulle kunna köpas 

in i de mängder som behövs enbart för 

kärnkraft. Iran accepterar alltså att inte 

anrika uran på hemmaplan. 

Om Frankrike, USA och resten av 

stormakterna går på den iranska regimens 

lögner kommer de att blunda för Hizbollah 

i Libanon. Återigen skulle Libanon 

få en situation där partier och grupper i 

landet får agera fritt genom att visa större 

muskler än själva staten. 

Den libanesiska lobbyn i andra länder 

gör nu sitt bästa för att stoppa detta, och 

menar att Libanon aldrig kommer att bli 

stabilt så länge olika parter och grupper 

i landet får agera som vore de en stat i 

staten. 

FN:s regionkontor och det libanesiska 

regeringshuset har alltsedan den första 

december 006 legat under belägring av 

cirka 500 tält, varav 90 procent tillhör 

Hizbollah. 

Jag hade chansen att komma nära dem 

och gå mellan tälten och filma en del och 

prata med flera medlemmar av Hozbollah 

i juni 007. Tälten är uppdelade i olika 


block. I blocken finns det omkring åtta 

tält och varje tält är bemannat dygnet 

runt. Personerna i varje block pratar bara 

med andra i blocket, inte med andra tält i 

andra block. De jobbar där i två timmar 

byts sedan ut. De får också ett arvode för 

detta arbete. 

Det är således ingen spontan medborgarrörelse 

som har tagit till gatan när de 

inte kunde påverka sin situation politiskt. 

Denna belägring är en fullt organiserad 

aktion som Hizbollah – med fullt stöd 

av Syrien och Iran – har ordnat, och de 

använder sin starka beväpnade närvaro 

i Beirut för att sätta tryck på libanesiska 

regeringen och på omvärlden. Inte bara 

pengar har strömmat in till organisationen 

utan även vapen, genom den libanesisksyriska 

gränsen, som är så öppen att det 

knappt går att kalla det smuggelvapen. 

Idag utgör Hizbollah en del av det libanesiska 

samhället, då shiitiska områden 

under de senaste 17 åren varken haft 

möjlighet att välja fritt i parlamentsvalen 

eller i andra sammanhang. Hizbollah har 

kontrollerat områden i Bekaadalen i södra 

Libanon och södra Beirut med järnhand 

och uppnått en status som liknar en stat 

i staten. 

Lösningen på detta dilemma anser jag 

borde komma genom att FN och det 

internationella samfundet agerar mer än 

pratar. Till exempel finns det omkring 15 

000 FN-soldater i Libanon idag, men inte 

en enda av dem är berättigad att på fullt 

allvar börja avväpna någon. De vaktar 

gränsen till Israel och Libanons havskust 

för att förhindra införandet av smuggelvapen 

till Hizbollah, men lämnar den 

stora gränsen till Syrien – som de flesta 

och tyngsta vapnen alltid har kommit 

igenom – obevakad. 

Det finns en FN-resolution om denna 

fråga, 1559, men ingen vågar implementera 

den. Inga vågar skickar de rätta 

resurserna så att den libanesiska armén 

skulla kunna sköta detta arbete, och FN 

skickar inte trupper med uppdrag att 

avväpna. 

Libanon kan bara börja stå på egna fötter 

när staten som ska representera folket 

kan få kontroll över hela territoriet och 

får resurser att bli den enda parten som 

är beväpnad i landet. 

Det finns en FNresolution 

om 

denna fråga, 1559, 

men ingen vågar 

implementera den. 

35

Tema 

Ekonomin 

kontrolleras till 

största del av 

staten 

Europas 

sista diktatur 

Av Evelina Lorentzon 

Evelina Lorentzon, viceordförande för 

Fria moderata studentförbundet, tecknar 

i denna artikel en bild av Vitryssland, 

Europas sista diktatur. 

Den 14 oktober 007 genomfördes den 

Europeiska marschen i centrala Minsk i 

Vitryssland. Ungdomar draperade i och 

viftandes med EU:flaggor tågade genom 

gatorna, allt för att visa att det fortfarande 

finns något motstånd kvar mot den diktator 

som sedan 1994 styrt landet och som 

i det senaste valet fick mer än 80 procent 

av de rösterna. 

Marschen genomfördes efter att ha 

skjutits upp upprepade gånger och när 

den till slut tilläts fylldes vitrysk media 

i sedvanlig ordning av rapporter där 

demonstranterna utmålades som västfinansierade 

låtsaspolitiker och vilseledda 

ungdomar. Runt 5 personer arresterades 

inför marschen (inte sällan med den lite 

smått pikanta motiveringen svordom på 

allmän plats) och många av deltagarna 

hotades med att förlora sina arbeten eller 

sina platser vid universiteten. Trots 

det bedömdes demonstrationen ha gått 

förhållandevis väl till med vitryska mått 

mätt. Detta eftersom den trots allt tilläts 

gå ostört utan polisingripanden. 

Den sista sovjetstaten 

Minsk ligger ungefär 1 0 mil från Stockholm, 

det vill säga betydligt närmare än 

städer som Bodö och Narvik i Norge. 

Skillnaden mellan de sistnämnda städerna 

och Minsk kunde dock inte vara större. 

Norge har visserligen kallats den sista 

sovjetstaten men kan knappast konkurrera 

med Vitryssland om den prominenta 

titeln. Sedan 1994 har landet kontrollerats 

av Aljaksandr Lukasjenka, som styrt 

landet efter den planekonomiska konstens 

alla regler. 

Ekonomin kontrolleras till största del 

av staten och även den del av näringslivet 

som befinner sig i privat ägo står under 

Lukasjenkos kontroll genom ett system 

med statliga guldaktier som infördes 

006. Den ekonomiska tillväxten, som 

annars skulle fallera, upprätthålls genom 

subventioner på energi från Ryssland. På 

längre sikt är det dock oklart om subventionerna 

kommer att fortsätta. Från ryskt 

håll har indikerats att man börjar tröttna 

på den trilskande lillebrodern och nu vill 

ha tillbaka de pengar som man indirekt 

lånat ut i form av billigare energi. 

En sådan återbetalning skulle endast 

kunna ske genom utförsäljningar av de 

vitryska statliga företagen. I viss mån har 

en sådan utveckling också ägt rum, inte 

minst genom försäljningen av hälften av 

aktierna i gasledningsbolaget Beltransgaz. 

Dessa privatiseringar har dock främst 


esulterat i att Vitryssland återigen 

knutits närmare till Ryssland snarare 

än till att återanpassa landet till en mer 

marknadsinriktad ekonomi. 

Den ryska opålitligheten i energifrågan 

har dock medfört att Lukasjenka alltmer 

försökt söka sig mot Europa och EU. 

Dessa närmanden har dock försvårats 

av kraven på en demokratisk utveckling. 

Bland annat vägrar Lukasjenka envetet 

att släppa fängslade oppositionella politiker. 

Den politiska oppositionen 

Den politiska oppositionen i Vitryssland 

för en tynande tillvaro i skymundan av 

Lukasjenkas maktsfär. Man kan inte 

heller tala om en enad opposition. Visserligen 

lyckades oppositionen samla sig 

runt en gemensam presidentkandidat till 

valet 006, Aljaksandr Milinkevich. Den 

enighet som uppstod då visade sig dock 

vara av ytterst tillfällig natur och vid den 

politiska oppositionens gemensamma 

kongress i våras valde Milinkevich att 

gå sin egen väg snarare än att bli en av 

fem ordföranden över den demokratiska 

koalitionen. 

Över huvud taget har oppositionen 

en ytterst begränsad roll i den vitryska 

politiken. Visserligen har ett fåtal oppositionella 

tillåtits bli valda till lokala parlament 

men deras utrymme att faktiskt delta 

i beslutsprocesser är mer eller mindre 

obefintligt. Istället har oppositionen valt 

att agera genom protestaktioner såsom 


den Europeiska marschen i oktober och 

genom de protester mot nedskärningar i 

sociala trygghetssystem som genomförts 

på senare tid. I synnerhet den Europeiska 

marschen fick stort genomslag i internationell 

press även om den vitryska pressens 

rapportering var ytterst sparsmakad. 

Att vara oppositionell i en diktatur har 

sina nackdelar i form av politisk repression 

och fängslanden. En taktik som då 

och då tillämpats är att fängsla oppositionella, 

ofta ungdomar, för mindre förseelser 

såsom svordomar på allmän gata 

eller hulliganism. Straffen som döms ut är 

vanligen i form av kortare fängelsestraff 

eller böter. 

För mer framträdande oppositionella 

är dock straffen betydande. Efter valet 

006 dömdes presidentkandidaten Kazulin 

till 5,5 års fängelse för huliganism. 

Oppositionens tillgång till teknik är även 

den beskuren. Det är inte ovanligt att oppositionella 

får sina datorer beslagtagna 

och avlyssning samt övervakning av eposttrafik 

tillhör vardagen. 

Utöver det tillkommer ytterligare 

problem för den som är oppositionell när 

staten kontrollerar stora delar av samhället. 

Som Leo Trotskij sa: ”När staten är 

den ende arbetsgivaren medför opposition 

döden genom svält.” Oppositionen har 

gång på gång blivit varse sanningshalten 

i de orden. Studenter har fråntagits sina 

platser vid de statliga universiteten eller 

aldrig fått tillgång till de utbildningar som 

de annars skulle ha fått. På samma sätt har 

För mer 

framträdande 

oppositionella 

är dock straffen 

betydande. 

37

Upphörda energisubventioner 

kan 

även tvinga Vitryssland 

närmare 

EU 

oppositionella som arbetat inom statliga 

företag blivit av med sina jobb. Det är inte 

bara framträdande oppositionella som 

råkat ut för problem. Inför varje demonstration 

uppmanas människor att avstå 

från deltagande under det mer eller mindre 

uttalade hotet att de annars kommer 

att förlora sina försörjningsmöjligheter. 

Kan Vitryssland bli demokratiskt? 

Vitryssland brukar ofta jämföras med 

Ukraina när det gäller frågan kring 

demokratisering. Det finns dock ett antal 

betydande skillnader mellan de två 

länderna. 

För det första fanns i Ukraina en välordnad 

opposition och ett tydligt alternativ 

som sågs som ett seriöst alternativ till 

den styrande regimen. Den vitryska oppositionen 

är å andra sidan såväl oordnad 

som dåligt förankrad i den vitryska 

befolkningen. Även om man förvisso 

lyckades samla sig bakom en gemensam 

presidentkandidat men Millinkevich var 

aldrig någon särskilt trovärdig galjonsfigur 

då han endast nödtorftigt kunde 

dölja splittringen inom den vitryska 

oppositionen. 

För det andra hade den ukrainska oppositionen 

ett förhållandevis stort stöd 

bland befolkningen. Den vitryska oppositionen 

saknar den typen av förankring. 

De uppskattningar som har gjorts tyder 

på att oppositionen som mest skulle 

kunna få kring 30 procent i ett fritt val 

och oppositionen upplevs inte sällan som 

aparta och verklighetsfrånvända. Kritiken 

av att vara västfinansierade kan även den 

inverka negativt på den vitryska befolkning 

som i hög grad värderar ett vitryskt 

oberoende. 

En annan viktig fråga att ställa sig när 

man diskuterar Vitrysslands framtida 

demokratisering är den ekonomiska situa- 

tionen, som spelar en viktig roll när det 

gäller att skapa en politisk plattform för 

förändring. Vitryssland har tack vare de 

ryska energisubventionerna klarat sig 

förhållandevis väl ekonomiskt. Om detta 

ändras kan den vitryska befolkningen 

inom kort få känna på konsekvenserna av 

den planekonomiska politiken. Upphörda 

energisubventioner kan även tvinga Vitryssland 

närmare EU – ett EU som hittills 

har krävt politiska reformer som villkor 

för ett vidare samarbete. 

Diktatorn har dock inte på något sätt 

indikerat att han tänker släppa kontrollen. 

Tvärtom har han indikerat att han 

räknar med att lämna över makten till 

antingen en son eller en sonson, även om 

han inte rakt ut har bekräftat vilken av 

dessa som avses. Frågan är dock om det 

är en särskilt realistisk prognos. Även 

om diktatorns grepp om sina undersåtar 

är starkt i dagsläget är det troligt att det 

ekonomiska läget kommer att försämras 

i framtiden. 

Vitryssland är långtifrån ett slutet land. 

Det ligger tillräckligt nära Europa för att 

såväl människor som information skall 

kunna färdas över gränserna. Ju tommare 

kassakistorna hos medborgarna blir desto 

mer sannolikt att invånarna kommer att 

kasta lystna blickar över gränsen till Polen, 

Lettland, Litauen eller Ukraina. 


Debatt 

Hur mumbo-jumbo 

tar över världen 

Av Mattias Svensson 

Mattias Svensson, fellow vid Timbro och 

före detta redaktör för Svensk Linje, tar 

sig an det pompösa arrangemanget Tällberg 

Forum och de kvasivetenskapliga 

teorier som det har som grund. Svensson 

beskriver också hur en ledarkult och 

maktansamling som den som anas i diskussionerna 

vid Tällberg Forum innebär 

ett större hot än ”tällbergarnas” egna 

tvivelaktiga teorier. 

Det stjärnprydda diagrammet (nedan) 

är ett illustrativt exempel på pretentiöst 

mumbo-jumbo i pseudo-vetenskaplig 

förklädnad. Titta till exempel på den 

vågräta axeln; varför skulle det vara önskvärt 

att förflytta sin ekonomi, energi 

och ekologi från ”obalanserad” till ”ur 

balans”? Eller titta i kvadranten längst 

upp till vänster; varför är det önskvärt att i 

två länder försvaga demokrati, mänskliga 

rättigheter och lagstyre? 

Undrar du istället ”Vad är det här för 

trams och vem ägnar sig åt sådant?” så 

har du ställt en minst lika relevant fråga. 

Detta är ”ekonomi-energi-miljö-ekvationen 

i en globaliserad interdependent 


värld”, och att lösa denna ekvation var 

huvuduppgiften för 006 års upplaga av 

Tällberg Forum, en övning som årligen 

lockar hundratals världsledande aktörer: 

statschefer, internationella topptjänstemän, 

akademiker, företagsfolk, kulturaktörer 

samt organisations- och andra 

företrädare. Från Sverige kom ministrar 

och partiledare och bland arrangörerna 

märks världssamvetet Anders Wijkman 

och grundaren av Tällberg Forum, konsulten 

Bo Ekman. 

Tällberg Forum framställs ofta som 

ett öppet och förutsättningslöst samtal 

mellan vitt disparata aktörer. De kommer 

från politik, näringsliv, kultur, organisationer 

och civilsamhälle, med noggrann 

hänsyn tagen till representativitet för 

kön, etnicitet och geografisk härkomst. 

Men Tällberg Forum är i själva verket 

ett arrangemang byggt på en bestämd 

världsbild och en strikt ideologi som i 

korthet kan sammanfattas: 1. Världen är 

på väg att gå under och . Bara ett starkt 

och insiktsfullt politiskt ledarskap kan 

rädda oss. ”Medvetenheten” om punkt 

1 är vad som gör folk lämpliga för punkt 

(och för att bjudas in att frottera med 

den självutnämnda makteliten i vackra 

Tällberg). 

In i dimman 

Vilken roll spelar då pseudo-vetenskapligt 

mumbo-jumbo i detta? Ganska stor. Med 

djupsinniga filosofisk-sociologiska floskler 

som ”holistiskt förhållningssätt” och 

”systemtänkande” ursäktas att man bakar 

samman alla möjliga faktorer till en smet, 

där ingen vettig människa kan urskilja 

några delar. Försök själv att memorera 

komponenterna i ”ekonomi-energi-miljö- 

Vilken roll spelar 

då pseudo-vetenskapligtmumbojumbo 

i detta? 

Ganska stor. 

39

Det verkligt horribla 

mumbo-jumbot presenteras 

dock på en 

förment naturvetenskaplig 

grund. 

ekvationen i en globaliserad interdependent 

värld”. Det går knappast att komma 

ihåg alla termer, och det går absolut inte 

att samtidigt knyta dem till konkret verklighet. 

Det är förmodligen anledningen till 

att själva det diagram som skulle prägla 

diskussionen på Tällberg Forum vacklar 

mellan ”obalans” och ”ur balans”. 

På denna vacklande grund har ändå en 

solid slutsats dragits, som hela Tällberg 

Forum bygger på: allt hänger samman, 

är interdependent. Inte minst menar Tällbergarna 

att affärsliv och politik hänger 

samman så att de omöjligen går att separera. 

Därför ser de ett stort problem i att 

politisk makt inte utövas på överstatlig 

nivå i samma utsträckning som det görs 

affärer över gränserna och finns multinationella 

företag, och eftersom globaliseringen 

är oundviklig, måste överstatligheten 

förstärkas. Det är oundvikligt i världen 

som den är. 

Hela detta resonemang bygger 

naturligtvis på en mental dimma (skapad 

av den förvirrande metodologin) där man 

bland annat försöker gömma den fundamentala 

skillnaden mellan politikens 

och ekonomins verktyg – att affärsmän 

måste locka med de bästa produkterna 

och erbjudandena för att få arbetskraft 

och sälja sina produkter, medan politiker 

äger makten att med hot om fängelse 

och konfiskering av egendom tvinga alla 

dess medborgare att lyda vad de lagstiftar 

om. 

Det verkligt horribla mumbo-jumbot 

presenteras dock på en förment naturvetenskaplig 

grund. Receptet är förvisso 

klassiskt: ogiltigförklara förnuftet, döm 

ut erfarenheten, kunskapen och vetenskapen. 

Då har du skurit av länken mellan 

teori och praktik; öppnat fältet för att 

spekulera fritt och abstrakt i teorin – och 

slå fast dogmatiska slutsatser i praktiken. 

Är du riktigt fräck så formulerar du det 

hela i termer av just den vetenskap du 

sågat av grenen för, och lyfter fram något 

förment bevis för att vi ingenting vet. Här 

är Tällbergversionen: 

”We are in dire straits. Climate is 

changing. Oil is peaking. If we push 

beyond 550 ppm, we enter a territory 

where our theories, knowledge and experience 

may not be able to guide us. Terra 

Incognita.” 

På en utveckling av koncentrationen 

koldioxid i atmosfären hänger alltså 

vår samlade mänskliga erfarenhet och 

kunskap, alla våra teorier, allt vi har att 

agera efter (om vi är förnuftiga). Här är en 

undergångsteori som inte bara varnar för 

en materiell katastrof i händelse av en viss 

naturlig utveckling (vilket i de flesta fall är 

tvivelaktigt nog), utan även för en mental 

undergång, där allt vi vet är ogiltigt. 

Genom att gardera sig med ett ”kanske” 

mitt i det svepande omdömet, så (kanske) 

tällbergarna inte lever fullt ut i denna 

framtid redan idag, men man förstår 

varför de i sitt program kallar schemalagda 

skogspromenader i omgivningen 

för ”Re-connecting with nature”. Det kan 

nog behövas efter ovanstående eskapader 

i de abstrakta teoristratosfärerna. 

Talande ritualer 

Kan man tänka sig. På samma ställe som 

den moderna vetenskapen får tjäna rollen 

som producent av domedagsscenarier och 

belägg för att ingenting vi vet är riktigt 

säkert, så presenteras uråldrig vidskeplighet 

som den högsta av visdom. Detta 

blev övertydligt redan i den parodiska 

inledningsceremonin till Tällberg Forum 

006 – en ceremoni tillägnad ”de fyra 

elementen – luften, jorden, elden och 

vattnet” och involverande vikingaskepp, 

kyrkbåtar, dalkullor, representanter 


för fyra ursprungsfolk (ett från varje 

väderstreck), en indianhövding och Lill 

Lindfors (!?). 

Dalkullan lämnade en budkavle som 

skulle symbolisera ”arvet från vår generation 

till nästa” och innehållandes 

”olika lärdomar som samlats under 

många generationer av ursprungsfolk runt 

om i världen”, till ceremoni- och indianhövding 

Oren Lyons, som representant 

för världens samtliga ursprungsbefolkningar. 

Lärdomar består alltså av uråldriga 

floskler nedtecknade av just de folk som 

inte utvecklats sedan de först satte sin fot 

på jorden. 

Indianhövdingen, eller ”Chief faithkeeper” 

som den engelska titeln lyder, 

Oren Lyons, bjöd för övrigt i TV4 på så 

stereotypt mumbo-jumbo att det enda 

som var mer pinsamt var att journalisterna 

inte klarade av att ställa en enda kritisk 

fråga. Människan har inte tillfört något 

till Moder Jord (bara möjligheten för allt 

fler människor att leva allt bättre). 

Dagens skrämmande livsstil med vinsten 

i centrum har bara skapat ”elände” 

(berättade hövdingen i en TV-intervju, 

ditflugen från andra sidan jorden, sittande 

i en välmöblerad, vältempererad 

lokal, iklädd moderna kläder som han 

kan byta om han ändå skulle bli svettig, 

med den bittra minen döljandes vad 

ett leende förmodligen hade avslöjat, 

att han åtminstone varit vis nog att dra 

nytta av nutidens tandvård och… ja, jag 

tror ni fattar poängen.) Hans lösning på 

problemet med vår ”parasitära” livsstil? 

Rätt ledare, sade stamhövdingen för 80 

000 indianer. 

Sedan var det meningen att budkavlen 

skulle ha lämnats vidare till ”världens 

högste statstjänsteman”, Kofi Annan. 

Annan verkar dock ha avstått från den 

programpunkten, måhända rädd att 

budkavlen även skulle kunna symbolisera 

en mutkolv. Därför fick ytterligare fyra 

naturfolk föra dem vidare till den deltagande 

publiken mot löfte att föra budkavlen 

vidare till kommande generationer. 

Ledarkulten vid Tällberg tar sig just i de 

många ritualerna närmast öststatsmässiga 

proportioner. En nyhetsnotis rapporterar 

att skolbarnen i Tällberg fått plantera 

”mångfaldsträd” till Kofi Annans ära. 


Året dessförinnan fick de skriva till 

världsledarna på plats om ”vad som oroar 

dem inför framtiden”, både att framtiden 

är oroande och att lösningen ligger i att 

vända sig till världens ledande makt- 

havare var alltså givna utgångspunkter. 

I år var alltså Annan tänkt att som ”den 

högste” ta emot en budkavle från ursprungsfolkens 

”representant”. Inte kan 

det väl vara en slump att både det rituella 

och det pseudovetenskapliga mumbojumbot 

landar i samma ledarkult? Att 

det i ritualerna sker en förgudning av 

den högste ledaren att äras och tillbe, 

och att man på seminarierna utgår från 

att ett starkare ledarskap kan rädda oss 

undan världens alla problem? Eller att 

detta går så väl hem just bland världens 

självutnämnda ledargarnityr? 

Skratta eller gråta? 

Det finns något omåttligt komiskt över 

Tällberg Forum, över människor som tar 

sig på så stort allvar att de kan samlas för 

att ta sig an frågan ”Hur i alla världen kan 

vi leva ihop?” inte bara ”som människor” 

utan också ”som en art inom det hela 

ekologiska systemet”. (Och med tanke 

på deltagare som Hillary Clinton, Drottning 

Silvia, Anders Wijkman och andra 

uppblåsta egon är det onekligen att ställa 

frågan på sin spets.) 

Att de ägnar sig åt pinsamma ritualer, 

excellerar i politisk korrekthet (inte minst 

i det delikata handplockande av varenda 

minoritetsgrupp) och försöker klä upplåst 

mumbo-jumbo i vetenskapliga termer är 

också underhållande. 

Men när kufarna bakom Tällberg Forum 

siktar på världsherravälde är det ingen avlägsen 

dröm, och de uppseendeväckande 

tankarna om det globala ledarskapets 

nödvändiga förstärkning i ljuset av en 

hotande undergång är inte produkten 

av någon perifer religiös sekt. De här 

människorna har både pengar och inflytande, 

och förtjänar redan därför att 

tas på allvar. De har redan haft politiskt 

inflytande, exempelvis i utformandet av 

FN:s Global Compact med ambitioner 

att diktera storföretagens verksamhet. 

Många av dem är redan idag den globala 

överstatligheten, och i sig goda argument 

för att inte utöka den. 

Inte kan det väl 

vara en slump att 

både det rituella 

och det pseudovetenskapliga 

mumbo-jumbot 

landar i samma 

ledarkult? 

41

Debatt 

Avsiktlig misstolkning 

bakom kritik 

Av Johan Almenberg och Anna Dreber 

Almenberg 

Johan och Anna Dreber Almenberg svarar 

här på kritiken mot deras artikel i Magasinet 

Neo 5/2007 från Danjell Elbebrandt 

i Svensk Linje 3/07. Danjell Elgebrandt 

avslutar debatten med en kontrareplik. 

Danjell Elgebrandt förefaller vara överens 

med oss om att det har förekommit en 

historisk kamp för vetenskap och rationalitet. 

Han anser tydligen att den kampen 

är vunnen för gott. Vi delar inte den 

synen, utan tror att denna kamp ständigt 

måste föras, på alla håll i världen, i såväl 

Kabul som Kentucky. 

Däremot vill vi inte, såsom Elgebrandt 

hävdar, förbjuda Kreationismmuseet i 

Kentucky, eller liknande museer. Detta är 

en felaktig tolkning av slutet av artikeln, 

där vi i korthet diskuterar frihetens gränser, 

utan att på något sätt vilja inskränka 

på friheten. 

Vi skriver inte heller att museet representerar 

en uppfattning hos en majoritet 

av den amerikanska befolkningen, utan 

att det är “en reflektion av många amerikanska 

väljares uppfattningar”. Detta 

understryks av den undersökning som 

Elgebrandt själv hänvisar till, där en av 

sex tillfrågade är positivt inställda till 

museet, och även av de många Gallupundersökningar 

som gjorts om synen på 

evolution i USA. 

Gallup själva konstaterar i en metaanalys 

från 006 att “Surveys repeatedly show 

that a substantial portion of Americans do 

not believe that the theory of evolution 

best explains where life came from”. 

Elgebrandt skriver att han “hade kunnat 

betrakta artikeln som en lite överdriven 

varning med ett gott syfte”. Det var precis 

så vi avsåg att artikeln skulle läsas. 

När vi läser Elgebrandts kritik kan vi 

bara konstatera att han – förmodligen 

avsiktligt – misstolkat den. 

Almenberg och Almenbergs artikel: 

http://www.iui.se/Templates/News1. 

aspx?PageID=b3cec6 4- ce9-4a 3-9a13- 

19f17fe 0094 

Gallupundersökningarna: http://www. 

gallup.com/poll/ 1811/American-Beliefs- 

Evolution-vs-Bibles-Explanation-Human- 

Origins.aspx 

Svar från Danjell 

Elgebrandt 

Paret Almenberg menar att jag “förmodligen 

avsiktligt” misstolkat deras artikel, 

samtidigt som de backar på i stort sett 

alla punkter jag angrep dem på. Det är 

svårt att logiskt förena dessa ståndpunkter 

precis som det var svårt att förena tesen 

att vi i upplysningens namn borde fundera 

på åsiktsförbud. Författarna väljer 

tyvärr att förneka istället för att försvara 

sitt argument som jag därför citerar i sin 

helhet: 

“Tolerans inför oliktänkande är en 

av hörnstenarna i det liberala samhällsbygget. 

Samtidigt måste vi reflektera 

kring toleransens gränser vad gäller det 

offentliga rummet. Skulle vi tillåta ett 

liknande museum 

med sitt barnanpassade indoktrineringsmaskineri, 

i Sverige? Vi skulle knappast 

tillåta ett revisionistiskt museum. 

Således drar vi redan i dag en gräns för att 


markera att en del former av anti-kunskap 

är farligare än andra. 

På vilken sida av den gränsen ligger 

kreationisternas museum? Farligt nära 

fel sida – och dessutom med miljontals 

dollar i budgeten.” 

Vi behöver inte “fundera” på toleransens 

gränser, då de upplysningsideal 

som artikeln så grandiöst är tydliga i fråga 

om att någon skillnad mellan åsikter inte 

föreligger, vad beträffar åsikter som bör 

och inte bör tillåtas. 

Det är naturligtvis poängen med yttrandefrihet. 

Endast åsikter bortom (eller 

“farligt nära”) toleransgränser behöver 

överhuvudtaget stödjas av principer. 

Yttrandefrihet tar heller inte hänsyn till 

om åsikten ifråga är “barnanpassad” 

eller backas upp av “miljontals dollar i 

budgeten”. 

Liberala ideal missförstås en andra 

gång i stycket, när Almenbergs ställer 

den retoriska frågan om vi i Sverige skulle 

tillåta ett liknande museum. Här har vi ett 

logiskt och för den delen juridiskt felsteg: 

om revisionism (antagligen avses Förintelseförnekande) 

vore förbjudet i Sverige 

skulle det visa det att det finns gränser för 

tillåten och förbjuden text, med följden 

att även kreationism antagligen skulle 

kunna förbjudas. 

Att fabricera historien, till och med 

genom att förneka Förintelsen, är till att 

börja med (ännu) inte förbjudet i Sverige, 

vilket Konstitutionsutskottet slagit fast. 

Men även om staten nu hade avvikit från 

yttrandefriheten och förbjudit Förintelseförnekande 

skulle det inte betyda att alla 

andra åsikter också kan förbjudas. Ett 

förbud har inget med liberala principer 

att göra. 

Resonemanget som författarna för är 

ett typexempel på “the slippery slope”, 

risken att synbart rimliga avvikelser undangräver 

respekten för principen, vilket 

i sin tur leder till fler och fler avvikelser. 

Tillfälligtvis är det just denna typ av 

kritik som brukar riktas mot den kristna 

högern och kreationisterna. Jag har aldrig 

tidigare sett någon liberal på allvar 

argumentera för att politikers avvikelser 

från yttrandefriheten även borde tolkas 

som en kompass för vad upplysningsideal 

egentligen representerar. 


Visst har “en historisk kamp för vetenskap 

och rationalitet” förts i vår civilisation. 

Vad författarna tycks ha missat är 

att upplysningshjältarnas kamp fördes 

just genom rationella och vetenskapliga 

argument, inte genom faktafel och krav 

på åsiktsgränser. Detta illustreras också av 

den marginaliserade kreationiströrelsen 

som amerikanska intellektuella och 

vetenskapsmän gång på gång besegrat i 

öppen debatt. 

Om Neo lägger nivån för kampen för 

det moderna öppna och liberala samhället 

vid artiklar som påminner oss om att 

kreationister i USA är ovetenskapliga 

finns det det många andra öppna dörrar 

att slå in. Varför inte en modig artikelserie 

om Tarot-kortsrörelsen i Sverige ställd i 

relation till de diktatoriska tendenserna 

i Ryssland? Kamp mot en motståndare 

som kreationistmuseeet blir inte modigare 

av Don quixotiska fantasier som 

att “det redan är politiskt kostsamt att 

försvara evolutionsläran i amerikansk offentlighet” 

eller relativism som i rubriken 

“Samma strid i Kabul och Kentucky”. 

Kampen i Kabul rör sig som författarna 

naturligtvis känner till om demokrati mot 

teokrati. Bara det faktum att clowner 

som kreationister kan bygga sina fantasivärldar 

utan att drabbas av värre saker 

än etablissemangets hån tyder på att det 

liberala samhället och det offentliga 

samtalet mår rätt bra i Kentucky. 

43

Debatt 

Paul var också 

presidentkandidat 

för det libertarianska 

partiet i 

valet 1988 

Outsidern 

Ron Paul 

Av Lasse Pitkäniemi 

Medan de flesta tippar att Rudy Guiliani 

kommer att bli republikanernas presidentkandidat 

har Ron Paul, libertariansk 

kongressledamot från Texas, samlat ett 

stort stöd bland gräsrötter och principiella 

republikaner. Lasse Pitkäniemi, finlandssvensk 

statsvetare och ekonom, boendes i 

Manchester, New Hampshire, beskriver 

Pauls chanser inför presidentvalet i USA 

nästa år. 

I nordisk media har USA:s presidentval 

008 hittills beskrivits som en fäktning 

mellan två demokratkandidater: Hillary 

Clinton och Barack Obama. I de få fall 

där media har beskrivit republikanska 

alternativ har endast Rudy Giuliani, John 

McCain, Mitt Romney och Fred Thompson 

nämnts. Utöver dessa fyra finns det 

två andra republikaner, nämligen Mike 

Huckabee och Ron Paul, som har en god 

chans att träffa målet. Den här artikeln 

handlar om den minst kända, men också 

den mest överraskande kandidaten, Ron 

Paul. 

Ron Paul föddes 1935 i den lilla staden 

Green Tree i Pennsylvania i en familj av 

tyskt ursprung. Som ung arbetade han i 

sitt fars mejeri och blev proffs i baseball. 

Efter en knäskada gav han upp baseball 

och sökte in till Gettysburg College för 

att studera biologi. Där mötte han också 

sin blivande hustru, Carol Wells, som han 

gifte med 1957 vid 1 års ålder. Liksom 

sina bägge äldre bröder tänkte också 

Paul på att bli en lutheransk präst. Han 

ändrade dock åsikt och tog läkarexamen 

från Duke University i North Carolina 

196 . Ett år senare inträffade Kubakrisen 

och Paul blev inkallad till militärtjänst, 

där han var läkare i fem år. När president 

Richard Nixon avbröt Bretton Woodssystemet 

1971, genom att inte längre 

garantera dollarvärdet med ett inlösenpris 

i guld, beslöt Paul att ge sig in i politiken. 

Han ställde upp i valet till USA:s representanthus 

för Texas distrikt i valet 

1974 och vann. Eftersom Paul var för 

mandatbegränsningar för representanter 

beslöt han att återvända till sitt yrke som 

förlossningsläkare och gynekolog tio år 

senare. Under sin korta politiska karriär 

var han en av de få republikaner som 

stödde Ronald Reagan, redan 1976. Då 

republikanerna vann bägge kamrarna i 

kongressen 1994 beslöt Paul att åter ge sig 

in i politiken. Han trodde på en lätt seger 

1996, men överraskades av det motstånd 

som hans kampanj fick från det republikanska 

etablissemanget, som stödde 

den demokratiska kandidaten framför 

honom. Trots detta blev Paul vald, för 

Texas distrikt 14, och har sedan dess 

representerat distriktet. Paul var också 

presidentkandidat för det libertarianska 

partiet i valet 1988, men fick enbart 0,5 

procent av rösterna. 

Pauls politiska åsikter är synnerligen 

avvikande från resten av gänget. Paul är 

den enda republikanska presidentkandidaten 

som är för återkallandet av alla 

amerikanska trupper från såväl Irak som 

från (bland annat) Sydkorea, Storbritannien, 

Italien och Tyskland. Han är 

också den enda presidentkandidaten 

som vill balansera statsbudgeten och 

avskaffa inkomstbeskattningen (eller är 

för införandet av en nollprocentig platt 

inkomstskatt, som han själv ibland uttrycker 

saken). Förutom detta vill Paul 

också avskaffa bland annat utbildningsdepartementet, 

energidepartementet och 


Homeland Security-avdelningen, samt 

privatisera socialförsäkringssystemet och 

hälsovården (cirka /3 av USA:s hälsovård 

finansieras idag av skattebetalarna). 

Fastän Paul är emot FN, NATO, NAFTA 

och CAFTA är han inte en isolationist. 

De facto är Paul en stark förespråkare 

av frihandel, och vill avskaffa samtliga 

tullar och importrestriktioner. Han anser 

att internationella organisationer endast 

förhindrar frihandel från att förverkligas, 

samtidigt som dessa organisationer kostar 

USA stora summor pengar och hotar 

statens självständighet. 

Unik libertarian 

Paul är alltså en libertarian, som dock är 

emot abort och emot obegränsad invandring 

av liberala skäl. Med en läkares 

auktoritet anser han att de mänskliga 

rättigheterna börjar redan före födseln 

och att obegränsad invandring hotar 

USA:s inre säkerhet och markägarnas 

privategendom. Det som gör Paul riktigt 

unik är hans förhållande till det monetära 

systemet. Han vill nämligen att USA ska 

återvända till guldmyntfoten, ett system 

där guld och silver åter blir officiellt accepterade 

betalningsmedel inom landets 

gränser. 

Till skillnad från alla andra amerikanska 

politiker är Ron Paul så strikt 

principiell att han fick smeknamnet “Dr. 

No” i kongressen, eftersom han ofta varit 

den enda personen som röstat nej till ett 


nytt lagförslag. I en intervju sade Paul att 

han har förändrat sin åsikt endast en gång 

under sin politiska karriär. Detta skedde 

på 1990-talet då han började motsätta 

sig dödsstraffet, som han tidigare hade 

stött. 

Liksom mannen själv har också Ron 

Pauls presidentförvalskampanj varit 

exceptionell till sin karaktär. Då Paul 

började sin kampanj noterade massmedia 

honom inte alls. Ingen politisk kommentator, 

inte ens Lew Rockwell (Pauls tidigare 

personalchef och president för Ludwig 

von Mises-institutet), trodde på Pauls 

möjligheter. Han var utesluten ur större 

delen av opinionsundersökningarna ända 

till i maj i år, och i de få fall då han var 

inkluderad förblev hans stöd kring noll 

procent. 

15 maj sändes den andra republikanska 

tv-debatten. I debatten sade Paul att 

orsaken bakom 9/11-terrorattackerna var 

USA:s interventionistiska utrikespolitik. 

Gallupledaren Rudy Giuliani motsatte sig 

detta och befallde Paul att återta sin kommentar. 

Publiken applåderade Giuliani, 

men enligt programmets opinions- 

undersökning vad det Paul som vann 

– med 33 procent av tittarstödet. Den 5 

juni, en månad senare, drog Paul en överraskande 

stor publik med över 500 deltagande 

i New Hampshire-debatten. Ett 

nytt rekord sattes redan tre veckor efter 

då 1 00 åhörare mötte Paul den 30 juni 

i Iowa. Efter Iowa steg Pauls popularitet 

I en intervju sade 

Paul att han har 

förändrat sin åsikt 

endast en gång 

under sin politiska 

karriär. 

45

[P]å en enda dag 

– 5 november, 

Guy Fawkes 

Day – fick Paul 

in 4,3 miljoner i 

donationer. 

snabbt, speciellt på Internet. 

Han fick äran av att vara det mest 

googlade och bloggade namnet, med Paris 

Hilton som tvåa. Hans supporters gjorde 

tusentals youtube-videor, hundratals olika 

t-shirts, åtskilliga bildekaler, ett dussin 

sånger, cd-skivor, kort och plakat för att 

förverkliga sin dröm om en “Ron Paul 

Revolution” (i den kända logon är texten 

”evol”, love, målad röd och spegelvänd). 

Pauls popularitet började sakta stiga. 

Ökat stöd och uppmärksamhet 

I augusti var hans stöd procent, i september 

3 procent, i oktober 4 procent 

och i november 6 procent. Under det 

tredje kvartalet (som slutade den 30 september) 

drog Paul in 5,3 miljoner dollar 

(jämförelsevis drog Giuliani in mest, med 

11,6 miljoner) och på en enda dag – 5 

november, Guy Fawkes Day – fick Paul 

in 4,3 miljoner i donationer. 

Efter den 5 november har Paul fått mera 

mediauppmärksamhet. Vänsterdriven media 

har dock försökt utmåla honom som 

rasist, isolationist, terrorist och dessutom 

som galen. Tack vare den snabba informationsspridningen 

på Internet har dessa 

försök hittills misslyckats. 

En intressant fråga, som många politiska 

kommentatorer idag undrar över, är 

om Ron Paul kan vinna republikanernas 

nominering – och om han gör det, har han 

en möjlighet att till och med vinna över 

den överlägsna Hillary Clinton? 

Fastän Pauls stöd är jämförelsevis lågt, 

mätt i både Gallupundersökningar och 

donationer (Pauls stöd är runt 6 procent 

och han har åtta miljoner dollar, medan 

Giuliani är vid 30 procent och har 47 

miljoner), har han vissa fördelar. För det 

första har Paul ett starkt stöd i de första 

viktiga förvalsdelstaterna, New Hampshire, 

Iowa, Nevada och South Carolina. 

För det andra har Paul vunnit största 

delen av så kallade straw polls, och för 

det tredje ökar Pauls stöd allra snabbast 

(i hans senaste uppträdanden har han haft 

över 5 000 åhörare, medan Giuliani oftast 

samlar färre än 00). 

Paul kan besegra Clinton 

Då det republikanska presidentförvalet 

har sex jämna kandidater är det alltså 

väl möjligt att vinnaren blir den som har 

de mest enastående åsikter – i detta fall 

Paul. Om Paul vinner det republikanska 

primärvalet möter han med största sannolikhet 

Hillary Clinton. Fastän politiska 

kommentatorer hittills har förespått Hillary 

Clinton som USA:s nästa president 

finns det en möjlighet att just Ron Paul 

kunde besegra henne. 

Enligt opinionsundersökningar är de 

två viktigaste frågorna för valet 008 

Irakkriget och olaglig immigration 

– amerikanerna vill stoppa båda. Medan 

Clinton har sagt att irakkriget skall 

fortsätta åtminstone till 010 och att de 

mexikanska olagliga immigranterna bör 

få amnesti kommer Ron Paul att genast 

kalla trupperna hem för att skydda 

USA:s sydliga gräns. 

Dessutom har Ron Paul ett överraskande 

trumfkort: guldmyntfoten. Om 

dollarn fortsätter att falla och kreditkrisen 

blir värre, kan guld- och oljeprisen överskrida 

1500 respektive 150 dollar nästa 

år. I sådant fall kommer penningpolitiken 

att åter bli ett hett debatterat ämne, för 

första gången sedan 1971. 


Debatt 

Mellan demoner 

och pudlar 

Av Patrik Strömer 

Årets moderata partistämma var en 

välregisserad tillställning, där frågor 

som bostadspolitiken och arbetsrätten 

inte ledde till någon större debatt. Patrik 

Strömer, före detta viceordförande i Fria 

moderata studentförbundet, refererar de 

viktigare delarna av stämman för Svensk 

Linje här. 

”Vi har drivit ut demonerna”, förkunnade 

partiordförande Fredrik Reinfeldt 

på moderaternas partistämma i Gävle. 

Det var under inledningstalet på stämman. 

Övriga försök till politisk exorcism 

skedde när finansministern blev utbuad 

för sitt taffliga försök att vilja behålla 

spelmonopolet och när MUF-ordföranden 

hånade samhällets stöttepelare, genom att 

peka ut ett kön och en etnisk grupp som 

mindre kapabla att göra det rätta. Niklas 

Wykman gjorde nämligen drängtjänst åt 

regleringsvänstern, genom att påstå att 

vita medelålders män inte kan åka buss. 

Varför det skulle vara fräscht och framåtsyftande 

med att använda de politiska 

motståndarnas nidbilder av det egna partiet 

är en fråga svår att besvara. Förnyelse 

är det onekligen; inte ens Anders Björck 

var under sin tid som ungdomsförbundets 

ordförande lika korkad. 

M-kvinnorna sålde sina välgörenhetspryttlar, 

därmed reducerande sig till 

någon sorts Strindbergskt bihang, utan 

verkligt inflytande över de politiska 

besluten. Detta är nu inte nödvändigtvis 

någon dålig strategi. En partistämma har 

för länge sedan lämnat FoU-avdelningen 

och snarare blivit ett forum för internrevisorerna, 

med inslag av personalfest. 

P J Anders Linder beskrev tillställningen 

mer som en bolagsstämma, och en 


sådan beskrivning går inte att toppa. Det 

var meningen att handlingsprogrammet 

skulle tröskas igenom, det var meningen 

att valberedningens förslag till partistyrelseledamöter 

skulle bli en formsak. 

Stämman skulle vara utformad på ett 

sådant sätt att här kan alla observatörer 

notera att aktörerna är i full färd med att 

förändras. Och så blev det också i rätt 

hög utsträckning. 

Så länge det mesta är okej inom partiet 

blir det inte några hårdare debatter 

i talarstolen. En del inlägg görs för att 

markera revir, andra för att det egna 

länsförbundet har krävt sprattel från 

talarstolen, och en del ombud är helt enkelt 

politiskt galna och önskar inför hela 

världen och SVT 4-tittarna att de får visa 

upp sig. Själva stämman är därför ointressant, 

den är en scen. Där har aktörerna 

sina bestämda roller och replikerna är 

också inrepeterade. Stämmolokalen är 

ett teaterhus. 

Runt omkring har både marknadsplatsen 

och torget tagit plats. Utställarna 

lockas till regeringspartiet. Det statliga 

bolaget Vattenfall har representanter som 

hjälper ombuden att svara rätt på några 

energifrågor i en tipspromenad, så att de 

sedan kan skicka hem en lågenergilampa 

på posten. Den har fortfarande inte dykt 

upp. Och varför det inte gick att plocka 

med sin en lampa direkt på plats, i stället 

för att distribuera den via tredje part, går 

det inte heller att få något vettigt svar på, 

om man inte frågar kundregisteransvarige 

på marknadsavdelningen. 

Privata spelbolaget Ladbrokes hade en 

utställning och representanter på plats 

för att protestera mot de spelregler som 

finns i Sverige och som strider mot EU:s 

Niklas Wykman 

gjorde nämligen 

drängtjänst åt 

regleringsvänstern 

47

Nå, det var i 

rättvisans namn 

en del politiska 

debatter också. 

regler om fri rörlighet. Unibet hade inte 

lika många representanter i Gävle. Det 

hade ju den franska polismakten och de 

nederländska poliserna sett till. Skattebetalarnas 

förening bedrev propaganda 

för sänkta skatter, Polisen hade en monter 

i kafferummet. Privata vårdföretag visade 

upp sig och knöt kontakter. Tidskriften 

Fokus delade ut sina tidningar, med 

Filippa Reinfeldt på omslaget. Det var 

ett liv och kollifejs, som Astrid Lindgren 

skulle ha beskrivit det. 

Nå, det var i rättvisans namn en del 

politiska debatter också. Och även om 

de mer spännande åsiktsbrytningarna 

säkerligen ägde rum i spontana samtal, 

under mer eller mindre organiserade sammankomster, 

med eller utan alkohol, så 

blev det ändå en del debatt. Talarstolen 

är ännu inte förnyad så mycket att den 

är borttagen. 

På förhand hade medierna lyckats 

mappa in tre frågor som värda att diskutera: 

arbetsrätten, regionfrågan och 

könsneutrala äktenskap. Det blev också 

i rätt hög utsträckning dessa frågor som 

kom att ta lite längre tid. Skatterna var 

ju ingen större idé att diskutera, eftersom 

inget argument, hur slående det än kan 

vara, kan imponera mer på finansministern 

än ett par rejäla vetenskapligt belagda 

och empiriskt säkerställda avhandlingar. 

Alltså höll folk tyst. 

Arbetsrätten blev inte lika omdebatterad 

som under den förra stämman. Nu 

har ombuden lärt sig att man ska tycka 

tvärtemot vad man egentligen tycker. Mel- 

lan skål och vägg inser ju folk att det är 

idioti att ha lagar som ensidigt griper in i 

förhandlingen mellan arbetsmarknadens 

parter. Och att det är hämmande för 

företagen och företagandet har nog de 

flesta också koll på. Men nu handlar det 

om att inte fronta mot facket, ty sådan är 

strategin. Och då fogar sig ombuden. Men 

de hymlar inte med att det är så. 

Regionfrågan ”löstes” på så sätt att 

skåningarna får fortsätta att se sig själva 

som regionala förkämpar, och alla andra 

har rätt att strunta i dem. En rätt enkel 

och praktisk lösning, men den ger ingen 

större vägledning för övriga allianspartier 

om var moderaterna står. Förr i tiden 

skulle ju landstingen avskaffas. Nu är det 

kanske så. Postmodernt så det förslår. 

Äktenskapsfrågan är i grunden rätt 

märklig. Det finns ingen statskyrka, så 

varför det alls debatteras i den vanliga 

politiska debatten torde bero på fantomsmärtor. 

Å ena sidan finns det ju ingen 

anledning att staten ska göra skillnad på 

olika parförbindelser. Å andra sidan ska 

ju inte staten lägga sig i hur samfunden 

sköter sina ritualer, så länge ingen kommer 

till skada. 

Frågan om samkönade äktenskap har 

ju dessutom kommit i lite bakvänd ordning, 

eftersom adoptionsfrågan redan är 

avklarad. Och det torde vara mer problematiskt 

att reglera familjebildning med 

barn inblandade, än när så ej är fallet. 

De personer som refererade till barnens 

bästa har inte riktigt vågat löpa linan ut 

och föreslagit tvångsomhändertagande 


av skilsmässobarn, särskilt boende för 

ensamstående föräldrar eller något annat 

som förhindrar att kärnfamiljen riskerar 

att ersättas av något annat. Och de som 

klampar in med statens tvångsmakt för 

att uppnå något som skulle ha kunnat 

ordnas på mer frivillig väg borde kanske 

besinna sig en smula. 

Bostadspolitiken blev också en smula 

omdebatterad. Detta stred mot riksdagsgruppledaren 

Lars Lindblads intentioner 

att ”stänga debatten” om marknadshyror. 

Den olyckliga formuleringen tog han dock 

avstånd från i sitt stämmoinlägg. Han 

tog dock inte avstånd från den korkade 

politiken att vilja prisreglera lägenheter. 

Debattören Johan Norberg konstaterade 

redan före stämman att om det nu är så 

bra med politiskt bestämda priser, i stället 

för att låta utbud och efterfrågan gälla, så 

borde väl moderaterna fundera på om inte 

bröd, kött och bilar också borde ha priser 

som är politiskt godkända. Marknads- 

hyror är bra, leder till en bättre matchning 

på bostadsmarknaden, och därmed också 

på arbetsmarknaden, mildrar svartkontraktens 

negativa inverkan på moralen, 

minskar segregationen och det offentliga 

hyckleriet. Ändå är det fler politiska 

partier som är emot marknadshyror än 

som är för. I bostadsdebatten anfördes 

att SABO, de så kallat allmännyttiga 

bostadsföretagens organisation, numera 

anser att läget på en bostad kan få spela 

roll i hyressättningen. Ett litet kliv för 

marknadshyror, men ett jättesprång för 

den svenska korporativismen. Moderaterna 

lade sig med några rösters övervikt 

till vänster om SABO. 

En gång lyckades dåvarande gruppledaren 

i riksdagen, Lars F Tobisson, 

inför ett gäng uppskrämda kommunalråd 

meddela att den väsentliga skiljelinjen 

inom svensk politik inte gick mellan höger 

och vänster, utan mellan interventionister 

och icke-interventionister. Samt att den 

skiljelinjen gick rakt igenom moderata 

samlingspartiet. Det var då det. 

Sedan var det ytterst nära att de nya 

moderaterna sagt ja till uranbrytning på 

svensk mark. Eftersom frågan inte hade 

beretts av partistyrelsen eller kommunicerats 

på DN Debatt av partiledningen 

visste inte ombuden riktigt vad de skulle 


tycka. Så de gick på sin politiska kompass, 

och då var det rätt många som var för. 

Med röstsiffrorna 91 mot 90 sade stämman 

nej till uranbrytning. 

I historiens ljus framstår stämman 

som en rätt märklig parentes, en oas i 

mediadrevets jakt på politiska tjänste- 

män. Stämmoveckan handlade om 

fraterniserandet mellan spinndoktorn 

och tredje statsmaktens representant. 

Stämmoförhandlingarna satte drevet 

på standby. Veckan därefter blev det 

avgångar, nytillsatta statssekreterare och 

ett löjligt pudlande om småsummor och 

en total avsaknad av vett och sans. Det 

är kanske fortfarande för kort tid för 

att rätt utvärdera dessa händelser, men 

kanske är det ändå symptomatiskt att 

själva politiken kommit i skymundan 

denna höst. 

Partistämman blev bara ännu en välregisserad 

föreställning, och det som är 

intressant när något ska skildras är utan 

tvekan konflikter. Sådana saknades under 

själva stämman; det var rätt mycket 

myspys. Kanske just därför återvände 

journalisterna med full kraft till det normala 

politiska livet när partiordföranden 

förklarat stämman för avslutad. Följden 

blev att själva stämman inte kom att beskrivas 

som särskilt stökig (särskilt inte 

om man jämför med partistämman 1993, 

då Reinfeldt var MUF-ordförande och 

moderaterna senast var i regeringsställning). 

Men konfliktbehovet var inte stillat 

hos journalisterna. Kanske skulle man 

ha låtit det vara lite högre i tak. Kanske 

borde partipiskan ha använts för att piska 

upp, i stället för att piska in. Ett parti är 

inte samma sak som regeringen. Rädslan 

över att hamna i kniviga förhandlingssituationer 

gentemot de andra allianspartierna 

borde inte få ta över gentemot 

den frimodiga och intellektuellt hederliga 

debatten. 

Nästa gång blir moderaternas stämma 

ett konvent, en valupptakt, en manifestation. 

Det krävs väldigt mycket roligt 

mingel vid sidan av stämmoförhandlingarna 

då för att det ska vara värt att åka 

dit på besök. 

Moderaterna lade 

sig med några 

rösters övervikt 

till vänster om 

SABO. 

49

Recension 

En berättelse om ett underligt land 

Den kapitalistiska välfärdsstaten 

Andreas Bergh 

Ratio, 2007 

Det är lätt att slentrianmässigt 

avfärda Sverige som ett socialistiskt 

land. Ett av världens högsta 

skattetryck, en närmast unikt 

omfattande offentlig sektor och 

långvarig politisk dominans av socialdemokraterna 

leder också lätt 

till den slutsatsen. Samtidigt har 

Sverige så sent som för bara trettio 

år sedan varit ett av världens 

rikaste länder, och medborgarna 

åtnjuter även idag en av världens 

högsta levnadsstandarder. Det 

verkar finnas en balans i det svenska 

systemet mellan å ena sidan 

omfördelning och kollektivism, 

och tillväxt och konkurrenskraft 

å andra sidan. 

Många studier har gjorts av 

delar av det som kallas ”den svenska 

modellen”, till exempel det 

kollektivavtals- och förhandlingsbaserade 

arbetsmarknadssystemet, 

den öppna ekonomin och den 

höga nivån vad gäller läskunnighet, 

livslängd och andra mer 

icke-ekonomiska mått på välstånd. 

Mindre uppmärksammat är kanske 

sambandet mellan tillväxten 

och jämlikheten i Sverige. Andreas 

Bergh, fil dr i nationalekonomi 

från Lund och forskare vid Ratio, 

går i sin nyligen utkomna bok Den 

kapitalistiska välfärdsstaten in 

under ytan på de politiska motsättningarna 

och reformerna i Sverige 

under 1900-talet, för att utröna 

hur detta samband ser ut. 

Inledningsvis tittar Bergh på 

de komponenter som kan sägas 

vara huvudsakliga i den svenska 

modellen: blandekonomin, korporatismen, 

den generella välfärden 

och den så kallade Rehn-Meidner- 

modellen. Från det går han vidare 

till att fråga vad det var som gjorde 

Sverige rikt. Mellan 1870 och 

1970, den period som kallas ”de 

gyllene åren”, skedde en enorm 

välståndsökning, och Sverige var 

efter denna period ett av världens 

fem rikaste länder. 

Några standardförklaringar 

till denna rikedomsökning är att 

Sverige stod utanför världskrigen, 

och att svensk export av trä 

och malm ökade massivt. Dessa 

må vara delförklaringar, menar 

Bergh, men är inte hela bilden; 

de förklarar i sig inte varför det 

gick bra för Sverige. Ett antal institutionella 

faktorer måste också 

tas i beaktande. Med grund i de 

reformer som skedde under 1800talets 

mitt går Bergh vidare till 

det andra området – den svenska 

jämlikheten. 

För att vara ett rikt land har 

Sverige historiskt sett haft lägre 

grad av lönespridning och mer omfattande 

ekonomisk omfördelning 

än många andra länder. Det är 

dock inte de viktigaste faktorerna 

till den svenska jämlikheten, skri- 

ver Bergh, och pekar på de tidiga 

fackföreningarna, socialförsäkringarna 

och den väl utbyggda grundskolan 

som jämlikhetsskapande 

institutioner. Samtidigt som detta 

har funnits har andra för tillväxt 

viktiga institutioner som tydligt 

definierade äganderätter, låg korruption, 

effektivitet i den statliga 

förvaltningen, näringsfrihet och ett 

långtgående konsensus i politiken 

varit betydande. 

Just denna sista punkt är 

viktig, eftersom enigheten över 

blocken om den ”kapitalistiska 

välfärdsstaten” har underlättat 

utvecklingen av den. Det är när 

ideologiskt motiverade avsteg (åt 

vänster) från de välfungerande 

delarna av den svenska blandekonomin 

har gjorts – Bergh tar 

devalveringspolitiken, arbetsmarknadsregleringarna, 

de höga 

marginalskatterna och de treåriga 

mandatperioderna, alla beslutade 

under 1970-talet, som exempel 

på sådana – som ekonomin och 

tillväxten stagnerat; och, kanske 

viktigast i detta sammanhang 

– ojämlikheten har ökat. 


Kärnan i det svenska systemet, 

och varför det har fungerat väl, 

är enligt Bergh att det välstånd 

som en öppen och konkurrenskraftig 

ekonomi i samverkan med 

goda institutioner har skapat 

har omfördelats på ett sätt som 

i allt väsentligt inte dragit undan 

incitamenten för arbete och 

välståndsskapande. Det är detta 

”jämlikhetsskapande” element 

som många beundrar Sverige för. 

Som P.J. O’Rourke skriver om 

Sverige i sin bok Eat the rich, om 

de svenska sjukersättningarna, 

den lagstadgade semesterrätten, 

läskunnigheten med mera: Sverige 

har lyckats åstadkomma alla dessa 

fina saker utan de vanliga dåliga 

bieffekterna av kollektivism; landet 

har inte försökt invadera 

Polen eller skickat några av sina 

medborgare till Sibirien. 

Boken avslutas med en överblick 

av några områden där reformer 

kan vara behövliga: hyresregleringarna, 

arbetsmarknaden, 

företagsklimatet och incitamenten 

för låginkomsttagare att gå från 

bidragssystem till arbete. I detta 

har författaren naturligtvis rätt: 

en del regleringar av bostads- och 

arbetsmarknaden är rent ba- 


rocka, och hade kunnat avskaffas 

igår. Frågan om företagsklimatet 

hänger tätt ihop med den om 

arbetsmarknaden generellt och 

skattesystemet, där Sverige brottas 

med insider-/outsider-problem, 

skattekilar på arbete och 

svårigheter för mindre företag 

att växa. 

Det är en fin insats Andreas 

Bergh har gjort i att beskriva 

denna unika och underliga modell, 

dess bakgrund och dess brister och 

förtjänster. Det som kan lyftas 

fram som kritik är en avsaknad 

av ett aktörsperspektiv i delar av 

analysen, särskilt där avsaknaden 

av nyttiga reformer ska förklaras. 

Man kan utan att bli onödigt 

politisk konstatera att den fackligpolitiska 

samverkan mellan främst 

LO och socialdemokraterna har 

gjort att LO som intressegrupp 

varit särskilt framgångsrik i att 

genomdriva reformer (som de 

utökade lagregleringarna av arbetsmarknaden 

i mitten av 70-talet) 

respektive förhindra reformer 

(uppluckring av anställnings- 

skyddslagstiftningen, öppnande 

för arbetskraftsinvandring, sänkta 

arbetsgivaravgifter och av ersättningsnivåerna 

i a-kassan). På 

samma sätt kunde Hyresgästföreningens 

roll som intressegrupp 

kopplad till socialdemokraterna 

framhållas som skäl, i alla fall 

delskäl, till de kvarvarande hyresregleringarna. 

Ytterligare en punkt som kanske 

inte skulle göra sig bäst som en del 

av boken, men som ändock vore 

intressant att gräva djupare i, är 

hur mycket av debatter mellan 

blocken och faktiska ställnings- 

taganden framstår som symbolpolitik, 

i ljuset av det breda konsensus 

som förelegat om grunddragen i 

den ”kapitalistiska välfärdsstaten”. 

Förvisso kan den borgerliga 

regeringen 1991-94 (och, som 

det sett ut hittills, den sittande 

regeringen) sägas ha genomfört 

en del drastiska reformer, men 

socialdemokraterna lämnade dem 

till stor del oförändrade efter att de 

återkom i regeringsposition, och 

reformerna var inte heller av den 

naturen att de skulle ändra grundvalarna 

för det svenska systemet. 

Inkomstskatterna sänktes något, 

vissa förenklingar skedde för 

företag, Sverige blev medlem i EU, 

valfrihet genom pengsystem och 

liknande infördes i välfärdssektorn 

– men i stort kvarlåg grunderna 

i systemet: generell välfärd, stor 

offentlig sektor, öppenhet mot 

omvärlden i ekonomin och höga 

ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. 

Man kan vagt ana Göran 

Perssons ord om hur politisk 

stabilitet ger grund för ekonomisk 

tillväxt i bakgrunden… 

Det kan dock inte hållas mot 

författaren att han undviker att 

skriva läsaren på näsan och göra 

enkla politiska poänger – tvärtom. 

Den kapitalistiska välfärdsstaten 

är en utmärkt standardbok, som 

kan läsas av ekonomer, hobbyekonomer 

och icke-ekonomer för 

att få en bakgrundsbild till Sveriges 

utveckling under 1900-talet. 


Ordförande för Högerjuristerna 

51

In memoriam 

Den oideologiske ideologen: 

Per Ericson 1965-2007 

I ett av sina sista blogginlägg från i somras 

skrev Per Ericson om sin semester på 

Rhodos och den bok han tagit med sig dit: 

Bo Giertz Riddarna på Rhodos. En bok 

han fann välskriven och läsvärd, och precis 

rätt för resan – även om Giertz på ett 

par ställen blir ”luthersk så det stör”. 

Den ordvändningen var typisk för 

Per. Med en snabb, i sin humor snarare 

bitande än bitsk, kommentar ger han en 

träffsäker ögonblicksbild. 

Inte för inte var GK Chesterton en av 

hans förebilder. Och som romersk-katolsk 

konvertit var han förstås extra skarpsynt 

för en lutheransk biskops beskrivningar 

av katolska tillkortakommanden. 

Men det ska nog snarast ses som ett 

tjuvnyp inom familjen, jämfört med de 

giftpilar som kunde drabba maktfullkomliga 

socialdemokrater, stenkastande 

anarkister och politiskt korrekta klimatalarmister. 

När Al Gore hävdar att det är omoraliskt 

att motsätta sig Kyotoavtalet svarar 

Ericson med att ifrågasätta det moraliska 

i att överge 1,6 miljarder människor som 

saknar tillgång till elektricitet: ”Energifattigdomen 

är ett reellt problem och risken 

finns att opinionsbildare som Al Gore 

bidrar till att förvärra det.” 

De bitande formuleringarna ska inte 

uppfattas som att han var dogmatisk 

eller någon renlärig ivrare på jakt efter 

kättare. Tvärtom kunde han diskutera 

med både öppenhet och djup, och han 

var öppen för diskussion och sökande 

efter möjliga beröringspunkter även med 

åsiktsriktningar som inte självklart var 

direkt näraliggande. 

Som katolik uppskattade han ändå författaren 

och pingstpastorn Peter Halldorf 

och rekommenderade gärna hans böcker; 

ja, i några blogginlägg kunde han notera 

positiva saker även hos Ulf Ekman, fast 

noterar samtidigt att det är en hel del 

som skiljer dem åt, ”för att uttrycka sig 

milt”. 

I politiken utforskade han gärna skärningsfälten 

mellan liberalism, konservatism 

och kristdemokrati – och plockade 

guldkorn hos samtliga. Det väckte visst 

uppseende när han som uttalad liberal 

1997 tillsammans med den katolske kristdemokraten 

Lars F Eklund gav ut boken 

Ingen kris i befolkningsfrågan. (Kanske 

mindre sensationellt så här i efterhand.) 

Men han utforskade också var skiljelinjerna 

blev för tydliga, och när klyftan 

till motståndaren blev djup nog så slog 

han till. I den nämnda boken förklarar 

han bland annat att viljan till kontroll 

av befolkningsutvecklingen närmade sig 

rasism; alltför ofta var grundtanken ”ju 

färre svarta småbarn, desto bättre”. 

Nu är alltså Per borta. Svensk borgerlighet 

har förlorat en av sina mest bildade 

och skarpsinniga företrädare. Per 

var en djupt intellektuell tänkare som 

redan hunnit lämnat stora bidrag. Landet 

har förlorat mycket han aldrig fick 

fullborda. 

Kanske är det rimligast att se Per mot 

bakgrund av vad som hände i den yngre 

borgerligheten kring 80-talet. Det var en 

5 Svensk Linje 4 • 007 

Foto: SvD

spännande och spänstig tid. Vänstervridningens 

era var precis till ända, den hade 

nedkämpats och därmed fött ”höger- 

vågen”. Den borgerliga regering som 

tog över 1976 föll visserligen 198 , men 

i England regerade Thatcher och i USA 

Reagan. I Sverige hade Gösta Bohman 

fört moderaterna från ett 10-procentsparti 

till ett på 0 procent, och valt att 

påverka opinionen snarare än att klänga 

sig fast vid ministertaburetterna. 

I den så kallade vänsterfascismdebatten 

hade ett antal tidigare vänsterintellektuella 

kastat sig över den socialdemokratiska 

staten. Där tidigare bara Sven Stolpe 

och Stig Strömholm stått fanns nu namn 

som Sven Fagerberg, Lars Gustafsson och 

Sven Delblanc. 

I det klimatet var det lätt vara ung och 

borgerlig. Det var en politisk generation 

som hade framgång, och som hade många 

företrädare. MUF och MSU växte även 

på orter som Per Ericsons Hofors, och 

på universiteten fanns stora borgerliga 

föreningar och kårpartier. 

Det gick bra och man började kaxigt 

kalla sig höger – vilket undvikits i något 

decennium – bara för att visa att det 

faktiskt var vänstern som hade problem 

med sin demokratiska legitimitet. 

Det var en tid för ideologiska diskussioner 

och idédebatt. Självklart fanns 

den stora idéstriden mellan socialism och 

frihet, men också en ständigt pågående 

och närvarande idéstrid inom denna 

liberala och konservativa rörelse. Nya 

böcker lästes, nya seminarier hölls, vilket 

ledde till att argumenten bröts och att deltagare 

faktiskt övertygades och antog en 

annan eller mer nyanserad ståndpunkt. 

Per Ericson var verksam i denna idédebatt 

och deltog egentligen i den ända till 

sin förtida död. Han modifierade sig ett 

antal gånger, men kanske inte så mycket 

genom att tvärt byta ståndpunkt – snarast 

utvecklade han sina ställningstaganden 

och prövade att lägga tyngdpunkten olika 

vid skilda tidpunkter. När jag nu i efterhand 

läser hans artiklar och böcker går 


det några röda trådar genom dem alla. 

Och det gäller även sedan andliga frågor 

upptog en större del av hans intresse. 

Om han i kultur- och idédebatt gärna 

vände tillbaka till de klassiska källorna 

var Per i den mer handfasta politiken och 

kommentaren desto mer modern. Hans 

intresse för 80-talets stridszoner mellan 

väst och öst förde honom till Angola och 

Unita-gerillans huvudstad Jamba. På ort 

och ställe skaffade han sig praktisk kunskap 

om denna konflikt. 

Teknikutveckling och miljöpolitik blev 

två av Pers specialområden och han var 

ett tag anställd på Timbro för att sköta 

miljönyhetsbrevet Ekvilibrium. Där identifierade 

han snabbt problemen med vurmen 

för vindenergi: att vindsnurrorna var 

både olönsamma och förstörde landskap 

och människors närmiljö. 

När han år 000 lanserade sin bok 

Blåsningen om vindkraften under Almedalsveckan 

var min första kommentar att 

jag nog var för alla sätt att producera el, 

men Pers argument övertygade inte bara 

mig utan även andra, vilket gjorde det lätt 

att relatera till de protestgrupper som då 

började bildas mot olika vindkraftsprojekt 

– inte minst i Skåne. 

Han ägnade också mycket kraft åt 

klimatfrågorna, där han tidigt stod för 

en skeptisk realism i förhållande till 

alarmismen. 

Men Pers främsta insats var nog ändå 

inom idépolitiken. Viktigast är hans 

korta skrift Leva fritt och leva väl från 

1999, där han resonerade kring vad han 

i skriften kallade ”värdeliberalism”. 

Han förklarade att dessa idéer ”ryms 

inom den klassiska liberalismens huvudfåra, 

men skiljer ut sig från det liberala 

allmängodset genom att vara uttryckligen 

förankrade i den klassiska filosofin i 

allmänhet, och i det aristoteliska tänkandet 

i synnerhet”. 

Att han dessutom hann åberopa kyrkofadern 

Tertullianus som formulerare av 

viktiga argument för individernas samvetsfrihet 

– enligt Per Ericson kärnan i 

53

liberalismen – och menade att kristendomens 

seger i Europa gav förutsättning 

för pluralismen och åtskillnaden mellan 

kyrka och stat, ger fler skillnader mot 

många andra liberala skriftställare. 

Den frihet det argumenteras för är en 

som inte glömmer att individen lever i ett 

samhälle och binds av sitt eget ansvar. 

I en artikel i Svensk Linje några år 

tidigare förklarar Per Ericson i samma 

anda att politiken kan vara något 

mycket väsentligt och viktigt, men att 

man inte alls behöver se politik som 

liktydigt med en allt omfattande och 

reglerande socialstat. 

Med gillande citerar han science 

fiction-författaren Robert A Heinlein, 

som i Podkayne of Mars låter sin romanfigur 

säga: 

”Politik är bara ett namn för det sätt vi 

får saker genomförda på…utan att slåss. 

Vi ger efter och kompromissar och alla 

tror att de har fått en svår uppgörelse, 

men på något sätt kommer vi efter en 

mängd tröttsamma tal fram till ett rättvist 

sätt att göra det på utan att någon 

får huvudet inslaget.” 

Politiken kan visserligen vara smutsig 

och principlös, men egentligen kräver 

utbyte även på den fria och frivilliga 

marknaden att man kompromissar – om 

inte annat om priset. 

På senare tid blev Per Ericson mer 

negativ till att tala om ideologi. Kanske 

kan man säga att han därigenom blev mer 

konservativ; konservatismen misstror ju 

i allmänhet teoretiska uträkningar och 

planer för samhället. Och nog är det 

sant att ideologisk renlärighet motiverat 

många fanatiker. 

I ett föredrag arrangerat av den 

katolska tidskriften Signum 006 talade 

Per om ”Kyrkan och politiken”, och han 

avrättade näst intill ideologier som försök 

att undergräva religionen: 

”Själva begreppet ideologi myntades 

under upplysningstiden, som beteckning 

på ett enhetligt system av föregivet 

säkra kunskaper. Ideologierna har ofta, 

i upplysningens anda, formulerats i 

medveten opposition mot kyrkan. Ideologerna 

ersätter religiösa mål och läror 

med sekulära; de saluför politiska frälsningsläror. 

Ideologierna gör anspråk på 

att vara fullödiga världsåskådningar, men 

de tar avstamp i förklaringsmodeller som 

reducerar, stympar och förvanskar verkligheten. 

I bakgrunden finns föreställningen 

att världen, och människan, kan 

läggas till rätta med avstamp i en finurlig 

plan, förutsatt att ingenjörerna vid ritbordet 

besitter de rätta kunskaperna och 

de rätta insikterna.” 

Hårda ord, men kanske i sak egentligen 

inte helt annorlunda än de tankar som 

har genomsyrat Pers egen ”ideologiproduktion” 

genom åren. Precis som den 

av Per citerade heinleinska definitionen 

av politik är det heller inte riktigt det man 

vanligen förstår med ideologi, snarare 

med inskränkt och dålig ideologi – en 

som används för att sätta sig på människor. 

Att ideologi, idédebatt och resonemang 

kring politiska teorier kan vara precis 

motsatsen – något som komplicerar 

världen, avslöjar det politiskt korrekta, 

drar ned byxorna på samhällsingen- 

jörerna, planerarna och tillrättaläggarna. 

Det är Per Ericsons efterlämnade arv ett 

bevis på. 

Peter J Olsson 

Viceordförande Fria moderata studentförbundet 

1987-88 


Föreningar 

FMS Malmö 

Anders Eriksson 

anders.eriksson@moderat.se 

0707 - 95 94 94 

Studentföreningen Ateneum 

www.ateneum.net 

Marcus Rohdin 

marcus.rohdin@moderat.se 

0706 - 34 80 66 

FMS Kalmar 

Fredrik Gerhardsson 

fg aa@student.hik.se 

0706 - 05 67 

Högerns Studentförening 

i Halmstad 

Lars Püss 

lars.puess@moderat.se 

0707-18 09 77 

FMS Växjö 

Rola Brentlin 

rola.brentlin@moderat.se 

0737 - 6 98 90 

FMS Valhall 


evelina.lorentzon@moderat.se 

FMS Göteborg 

www.fmsg.org 

Erik Karlsson 

info@fmsg.org 

Linköpings FMS 

lkpgfms.blogspot.com 

Carl-Otto Edvaller 

calle.edvaller@moderat.se 

070 - 86 34 58 

FMS Engelbrekt 



FMS Freja 

Ulrik Rydén 

ulrik.ryden@moderat.se 

0709-167171 

FMS Karlstad 

Ricard Nordberg 

ricard.nordberg@moderat.se 

0735 - 99 91 70 

FMS Stockholm 

Karin Cederlöf 

karin.cederlof@moderat.se 

0704 - 1 88 40 


Högerjuristerna 

www.hogerjuristerna.org 


patrick@liberal.se 

070 - 717 36 86 

Högerteknologerna 

www.hogerteknologerna.org 

Robert Löfstedt 

ht@ths.kth.se 

070 - 765 41 51 

FMS Handelshögern 

handelshogern.blogspot.com 

Petrus Boström 

petrus.bostrom.004@student.ki.se 

0735 - 85 76 55 

FMS Uppsala 

www.fmsuppsala.org 

Erik Gullberg 

erik.gullberg@fmsuppsala.org 

0709-99 78 

FMS Lux Libertatis 



FMS Ymer 

Robert Svedjetorp 

robert.svedjetorp@moderat.se 

FMS Jamten 

Petter Jonsson 

petter.jonsson@moderat.se 

55

Posttidning B 

Returer sändes till: 

Svensk Linje 

Box 94 

111 7 Stockholm 

Financial Communication 

Corporate Communication 

Public Affairs 

Media Relations 

Kommunikation som skapar värde 

God kommunikation skapar värde genom att vara konsekvent, 

långsiktig och trovärdig. 

Kreab har mångårig erfarenhet av att hjälpa företag att bygga 

förtroende, men också att bistå med rådgivning vid stora affärer, 

komplicerade kriser och omfattande verksamhetsförändringar. 

Floragatan 13, SE-114 75 Stockholm, Sweden 

Tel: +46 8 5064 5200, Fax +46 8 5064 5210 

BEIJING BERLIN BRUSSELS COPENHAGEN HELSINKI ISTANBUL LONDON NEW YORK OSLO PARIS STOCKHOLM WASHINGTON

Nr 4 2007 TEMA: Skurkstater - Svensk Linje

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?