Nr 4 2007 TEMA: Skurkstater - Svensk Linje

Mitt i Linjen
MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN
8
En ny julsaga
“Humbug!“ Statsminister Reinfeldt
slängde ifrån sig de senaste opinionssiffrorna
i vredesmod medan snön föll
som om den globala uppvärmningen
aldrig funnits. Efter att ha läxat upp sina
närmaste medarbetare grep han efter
rock och hatt och började vandra hemåt
genom en vintrig huvudstad.
Efter några kvarter kom en stressad figur
springade i snöyran. Det var Fredriks
gamle Täbyvän Småföretagaren. Han
hade famnen full av kvitton och blanketter
och frågade försynt om det inte
skulle gå att lätta lite på regelbördan som
Småföretagaren tyckte var betungande,
särskilt såhär inför årsskiftet. “Humbug!
Anders och Sven-Otto har örnkoll på
det där och har förklarat för mig att allt
funkar hur bra som helst. Du får väl jobba
lite hårdare helt enkelt! Arbetskraftsutbud
min herre, arbetskraftsutbud!”
fräste Fredrik och stormade vidare.
Väl hemma framför TV:n höll statsministern
på att somna. “Fan, julafton är på en
måndag i år. Då blir det klämdagar och
helvete. Hur ska det gå för arbetslinjen...
det är bara jag som tänker på sånt hela
tiden. Här krävs förnyelse, förnyelse
och...” tänkte Fredrik och somnade.
Statsministern vaknade med ett ryck när
hans mobil började ringa. Displayen
visade 00:00 och texten “Ynvge H mobil”.
“Hallå, det är Fredrik”, svarade
statsministern yrvaket. “Tjenare Fredde,
det är Yngve här. Yngve Holmberg. Jag
ringer för att varna dig för det öde du
håller på att bereda åt dig själv. Kolla
på mig, jag var en gång som du och nu
tycker alla att jag är värsta löken. Det är
för sent för mig att göra något åt saken
men du kan fortfarande rädda dig själv.
Jag har skickat öven några killar till dig,
de borde komma under natten”.
“Humbug!” skrek Fredrik. “Jag behöver
ingen hjälp, allt går enligt plan så du och
alla andra föredettingar ska bara hålla
er borta från mig, begrips!?” Fredrik
tryckte så hårt han kunde på avsluta
samtal-knappen och somnade om nästan
omedelbart.
Endast minuter senare väcktes Fredrik
ånyo – denna gång av en man som stod
mitt i rummet och läppjade ett glas vitt
vin. “Anders Wijkman? Vad är vi nu
mot? Aids, växthuseffekten, pälsindustrin,
jag har glömt.” Wijkman tittade
allvarsamt på Fredrik och sa till sist: “Jag
är gångna julars Wijkman. Följ mig, jag
har något att visa dig Fredrik.”
På gatan utanför stod en startklar Concorde.
“Jag måste drömma”, sa Fredrik,
men Wijkman bara skakade på huvudet,
tog Fredrik i hand och satte sig på vingen
och knäppte med fingrarna, varpå det
stora planet lyfte med ett vrål. Det dröjde
inte länge innan Täby bredde ut sig under
dem. “Se Fredrik, hur du en gång var. Där
nere sitter du ensam och skriver på ‘Det
Svensk Linje 4 • 007