Mikael Wiehe - Sparbanken Syd

livserfarenheten parat med ett äkta tilltal som ger sångerna nerv och laddning,
gärna kryddat med lite passion.
att skriva låtar är för honom en överlevnadsstrategi.
– Genom att formulera mig i text och musik kan jag förstå det jag annars inte
begriper. Jag tvingar mig helt enkelt att tänka efter och i bästa fall ger det i vissa
stunder en sorts förståelse av livets mysterium både för mig själv och ibland också
för andra.
De bästa sångerna är de sånger man inte vågar skriva men gör det ändå, menar
Wiehe och berättar om sången han skrev om sin mammas begravning.
– De första gångerna jag framförde den rann svetten längs ryggraden. Den var
oerhört personlig och jag trodde inte att publiken skulle orka höra den, men det
blev precis tvärt om. Många kom fram efteråt och tackade, säger Mikael Wiehe.
Ordet och musiken är förunderliga kommunikationsvägar. Det är inte så att jag
tror att jag kan omvända en publik, men kanske kan jag träffa någon i djupet av
deras hjärtan. Då är jag nöjd, säger Mikael Wiehe.
livet efter detta. Trots att han inte
är den artist som i första hand förknippas
med andlighet, snarare tvärt
om, finns det i hans sånger ett sökande
stråk som inte tagit sig så konkreta
uttryck som hos Bob Dylan, men
som ändå tangerat frågorna om livets
mysterium. Som i sången ”Gud” där
han efter diskotekbranden i Göteborg
1998 ställer följande frågor.
– Människan lever inte av bröd
allena, säger Wiehe och dröjer lite med
Du i all din vishet
Du i all din makt
Du i all din härlighet
Du i all din prakt
Du som tänder stjärnorna
Och färgar himlen röd
gud, hur kan du
låta barnen dö
svaret. Vi har alla ett andligt behov, en strävan efter inre harmoni i tillvaron. Då är
musiken en tillgång. Nästan alla i min generation har kyrkan eller frikyrkan i sin
bakgrund. För min del var det morfar som stod för det andliga.
Under åren som artist har han haft mycket med religiösa människor att göra.
Det har blivit deltagande i gudstjänster i både radio och teve. Allt från Båstadprästen
Ingemar Simonsson, en av hans förebilder, till Ernesto Cardinal, Desmund Tutu
till biskop KG Hammar som han högaktar.
– Själv tar jag det nog från ett annat håll. Men när jag för en tid sedan läste om
barns nära-döden-upplevelser fick jag mig en tankeställare, säger han. Barn hittar
Genom att formulera mig
i text och musik kan jag förstå
det jag annars inte begriper
ju knappast på, men jag nöjer mig med att vänta och se vad som händer efter detta.
Jag har en ganska krass och jordnära livssyn och i den ryms ingen Gud för tillfället.
Men jag försöker ändå leva ett så hederligt och trovärdigt liv jag kan.
Dylans sånger blir Wiehelåtar. Flera Dylantolkningar har det blivit under åren
även om inspirationen inte bara kommit från Dylan utan från en uppsjö musiker
och låtskrivare som John Lennon, Paul Simon till den svenska vissångaren Olle
Adolphson. Men att ge sig på att tolka ikonen Bob Dylan ytterligare
en gång var inget lätt beslut.
– Det var först när Totta Näslund bad mig, som min motspänstighet
gav med sig. Jag tyckte att jag gjort min Bob Dylanskiva
”De ensligas allé” från 1982. Så blev det inte och nu är
jag här med ett nytt Dylaninspirerat album, säger Mikael Wiehe
och berättar att han är väldigt nöjd med skivan och samarbetet
med Ebba Forsberg.
Den första skivan han köpte av Bob Dylan var Blond of
Blond från 1966. Sedan dess har han funnits mer eller mindre
närvarande hos honom . Den första tolkningen kom med
”Boots of Spanish Leather”, som i Wiehes händer blev Spanska
Stövlar 1973.
– Det går inte att göra raka översättningar. Den svenska
texten måste få ett eget liv och hänga ihop på sina egna villkor,
därför är jag ganska fri i mina tolkningar, säger Mikael Wiehe.
ingen rebell som James Dean. Att bryta upp och skapa något
nytt som Mikael Wiehe gjorde med Hoola Bandoola Band
har många artister gjort före honom.
– Men någon fixstjärna för sin tid som Dylan var har jag
knappast varit. Inte har jag heller odlat min myt på samma sätt
som han, säger Wiehe. Jag lever ett väldigt enkelt och normalt
familjeliv, har skjutsat mina fem barn till skola och dagis. Att
vara som folk är mest, inte tränga sig före i kön, inte gå på
kändisfester eller åka limousin. Bära svarta glasögon och dricka
champagne på Stureplan är inget för mig. Och det trivs jag
djävligt bra med.
Någon rebell a´ la unge James
Dean eller Marlon Brando ser han inte
sig själv som.
– Jag är inte rebellisk till min
person, men jag är kritisk till många
saker i vårt samhälle som till exempel
det ekonomiska - och politiska system
vi har idag. Vänsterextremisten lever
kvar i mig om än i något förändrad
form än under Hoola Bandoolatiden,
säger Mikael Wiehe.
Att det pågår en proggrevival just nu tar han med en axelryckning.
– Allt har sin tid. I dag är det Hip Hop som är vår tids
musik, men det är roligt att vissa låtar som Keops Pyramid och
Titanic fortfarande håller att sjungas.
De skånska ränderna går aldrig ur. Sitt kärleksförhållande
till hemtrakten Skåne sitter djupt hos artisten Wiehe.
– Jag bor i Malmö och har ingen bil och inget sommarhus.
Skånska är mitt språk, säger Mikael Wiehe. Jag är glad att
jag kom fram under den tid då etablissemangets maktspråk
ifrågasattes. I ifrågasättandet av hierarkierna på 60-70-talen
ingick också detta att vara stolt över sin dialekt. Makten skulle
komma nerifrån och dialekter gick från att ha blivit förlöjligade
till att bli respekterade. Att hindra människor sitt tala sitt eget
språk är ett gammalt beprövat sätt att hålla folk på plats och
det är jag glad över att ha sluppit. Jag kan idag uppträda i ett
stycke.
Att skånskan av vissa människor kan upplevas som dryg och
lite otrevlig har han en viss förståelse för.
– Det finns en tyngd i den skånska dialekten, som ibland
kan upplevas som dominant, aggressiv och lite auktoritär. Jag
tänker inte själv på det, men mina barn påpekar det emellanåt.
Jag var helt tagen.
Hade inte någon före mig skrivit sången
Himlen över Österlen
så hade jag nog gjort det
Men vad som är genuint skånskt hos honom själv ställer han
sig frågande inför.
– Mitt namn är tyskt, min far dansk, min fru chilenska och
barnen en blandning av allt detta. Den skånska naturen har
jag däremot ett gott förhållande till. Det öppna landskapet och
ljuset är magiskt, men det är det också i Provence eller i Skagen.
Kanske är det Provence som är Frankrikes Österlen, säger han
synbart nöjd med ordvändningen.
När han i somras efter en spelning på Viarps gård åkte genom
den skånska sommarnatten var himlen över Österlen rent
förtrollande.
– Jag var helt tagen. Hade inte Michael Saxell skrivit sången
”Om himlen över Österlen” så hade jag gärna gjort det.
Istället fyrar Mikael Wiehe av en laddad version av Bob
Dylans ”Maters of War”. En bra föreställning, liksom en skiva,
ska ju innehålla både något vackert och något hemskt, något
som både oroar och roar.
14
15