Den ökända hästen från Troja - Afghanistan.nu

Den ökända 

hästen 

från Troja 

I ryttargången sig statsmännen oja 

en del har socker i fi ckorna i fall 

att hästen skulle va' möjlig att tämja. 

Visst känns kryperiet och fjäsket för 

stormakten igen, även om det nu är ett 

tag sedan Karl Gerhard framförde Den 

ökända hästen från Troja i en sommarrevy 

1940. 

Därmed inte sagt att Per-Albin 

Hanson hade socker i sina fi ckor. Men 

den inslagna vägen med att Sverige 

stått värdland för en konferens om 

Iraks framtid med USA:s utrikesminister 

som särskilt inbjuden gäst, gör 

att man börjar undra och lyssna efter 

kraset av bitsocker från Bildts och 

Tolgfors fi ckor. 

Det är en mycket farlig väg som regeringen 

slagit in på. Visst får man 

uppskatta den amerikanska livsstilen 

bäst tusan man vill - den diskussionen 

får vi ta en annan gång. Men när man 

nu går så långt att man politiskt och 

militärt börjar delta på USA:s sida när 

det gäller Irak och Afghanistan, är jag 

verkligen rädd för att inställsamheten 

mot Uncle Sam kommer att sluta illa. 

I sommar laddar vi våra batterier 

med sol och bad och försöka läsa 

den där boken som vi inte hann läsa 

i vintras. Men sen tar vi nya tag och 

riktar in oss på att riksdagen i vinter 

kommer att ta upp frågan om dom 

svenska soldaterna i Afghanistan. 

Ett upptaktsmöte för Afghanistansolidaritet 

i Stockholm planeras i 

Stockholm till tisdagen den 19 augusti 

för FAS, kl 18 på FiB-lokalen, Bondeg 

69 . Vi vill samla alla som vill arbeta 

för kravet ”Inga svenska soldater i 

Afghanistan." 

Hans Söderling 

Ordförande i Afghanistansolidaritet 

www.afghanistan.nu # 2 2008 15 kr 

BILD: KARIN SUNVISSON 

Trupperna ut! 

Representanter för fredsrörelsen i nio länder har på en internationell Afghanistankongress 

i Hannover, Tyskland, enats om kravet på ett tillbakadragande av 

alla utländska trupper från Afghanistan. 

"Balansräkningen efter nära 7 års ockupation är förödande. Det råder kaos, 

död och förstörelse. Precis som i Irak möter ockupationen alltmer folkligt hat 

och motstånd. Tillbakadragandet av utländska trupper är förutsättningen för 

fred i Afghanistan. Landet kan inte befrias utifrån." 

Läs mer på sid 3-10. 

Afghanistan.nu 1

Präster 

med 

vapen 

Svenska fältpräster i 

Afghanistan bär vapen och 

vill vara "soldater bland 

soldater". Aningslöst överger 

de prästernas folkrättskyddade 

ställning som 

icke-kombattanter. 

”…jag har antingen en 

Glockpistol eller en AK-5:a” 

Amerikanerna blev förvånade. 

De hade aldrig sett fältpräster 

som var beväpnade. 

Det finns bara en handfull 

länder som tillåter att präster 

vid fronten bär vapen. 

Sverige är ett av dem. 

I Sverige har fältprästerna 

samma beväpning som 

officerare. 

Fältprästerna i den svenska 

Afghanistantruppen bär 

således automatkarbin precis 

som de övriga soldaterna. 

Jerker Schmidt, fältpräst 

i Afghanistan, beskriver 

sitt uppdrag för Kyrkans 

Tidning (24 jan 2008): 

”I min roll är jag icke-stridande/…/ 

Men jag har antingen 

en Glockpistol eller 

en AK-5:a.” 

USA-präster utan vapen 

I USA är det annorlunda. 

Tidskriften 

Försvarsutbildarna intervjuarmilitärkaplansassistenten 

Thomas Murray i den 

amerikanska Irakstyrkan 

som tvärtom betonar att 

”våra uppgifter är ungefär 

samma i krig som i fred. Vi 

gör allt som soldaterna gör, 

utom att bära vapen.” 

Men det kanske inte 

är så konstigt att svenska 

fältpräster är beväp- 

2 Afghanistan.nu 

Svensk präst modell 2008? “En soldat bland soldater” på 

uppdrag i främmande land. 

nade. Organisatoriskt leds 

den militära själavården 

av fältprosten. Denne tillsätts 

visserligen i samråd 

mellan Svenska Kyrkan och 

Försvarsmakten, men lyder 

direkt under Försvarsmak- 

tens personaldirektör. 

Sanmanblandning 

Denna sammanblandning 

av roller är kanske en kvar- 

dröjande effekt efter den 

gamla statskyrkan. 

Visserligen får fältprästerna 

specialutbildningar t ex i 

debriefing, men fältprosten 

Sten Elmberg betonar i tidskriften 

Försvarsutbildarna 

nr 4/2007 att de är en del 

av utlandsstyrkan: 

”Pastorer som ska delta i 

en utlandsmission, genomför 

samma utbildning som 

de andra.” 

”I min pastorsroll kommer 

jag längre ut i verkligheten 

om jag bär vapen och är en 

soldat bland soldater.” 

De enda kritiska frågor 

om fältpräster jag hittar i 

svenska media ställs faktiskt 

av media knutna till 

Försvaret! Försvarsmaktens 

hemsida frågar fältprästen 

och Afghanistanveteranen 

Andrew Holm om han inte 

skulle kunna vara fältpräst 

också utan vapen. 

Svaret stämmer väl med 

Försvarsmaktens officiella 

syn: 

”Jag har brottats mycket 

med den här frågan. Det 

finns skarpa lägen när jag 

måste vara beredd att skydda 

både andras och mitt 

eget liv också med en automatkarbin. 

I min pastorsroll 

kommer jag längre ut i 

verkligheten om jag bär vapen 

och är en soldat bland 

soldater.” 

Men att denna inställning 

inte är okontroversiell 

förstår Holm själv, när han 

i samma andetag medger: 

Skyddad ställning 

”Vi präster är ickekombattanter 

och har ett särskilt 

folkrättsligt skydd enligt 

Genèvekonventionerna som 

vi måste vara rädda om. 

Om jag skjuter kommer 

inte bara jag utan pastorsrollen 

i alla försvarsmakter 

att ifrågasättas.” 

I Sverige behandlas 

präster ofta med silkesvantar 

av media och det 

är svårt att hitta ens en 

mild kritik av fältprästerna. 

Den bästa analysen 

finner jag i Försvarets 

Personaltjänstförbunds infoblad, 

som i grunden är lojal 

med Försvaret. Där kan 

man ställa och besvara den 

kanske mest centrala frågan: 

”Någon kanske frågar sig 

varför vi alls har pastorer i 

det svenska försvaret. Det 

är ingalunda av omsorg om 

våra odödliga själar – pastorn 

skall, liksom all annan 

personal, bidra till att 

lösa den militära uppgiften, 

även om detta kanske inte 

är hans/hennes eget motiv 

att medverka.” 

I de officiella dokumenten 

om fältpräster talas 

det vackert om interreligiös 

samverkan och ekumenik, 

men när man läser beskrivningar 

från fältprästernas 

dagliga arbete framstår 

de närmast som Pastor 

Jansson-figurer, som aldrig 

vill stöta sig med någon och 

allra minst med officerarna. 

Deras jobb är att underlätta 

det militära uppdraget 

– inte att ifrågasätta det. 

Kyrkans Tidnings intervju 

med fältprästen Jerker 

Schmidt avslutas med en 

vädjan från Schmidt: 

”Inkludera oss i era förböner.” 

Olof Rydström 

Källor: 

Försvarsmaktens hemsidor 

www.mil.se/article. 

php?id=11855 

www2.mil.se/sv/Nyheter/ 

Insats-forsvar/Faltprast-forkristna-muslimer-och-icketroende 

Försvarsutbildaren nr 4 

2007: www.forsvarsutbildarna.se/index.php?dispatc 

hTo=Renderer&action=dow 

nload&file=25220 

Försvarets Personaltjänstförbund, 

infoblad, vintern 

2006; www.fpf.a.se/dokument/2006/FPF20062.pdf

Afghanistan och solidariteten 

Jan Myrdal talade på den Afghanistankongress 

som den tyska fredsrörelsen 

arrangerat i Hannover 7-8 

juni 2008. Se även sid 4-10. 

Det här är inte första gången jag talar 

om Afghanistan och solidariteten 

i Tyskland. Det gjorde jag även under 

det förra kriget. Till detta fi nns 

ett personligt skäl. En het morgon 

i juni för femtio år sedan körde Gun 

Kessle och jag ut ur Iran till den lilla 

afghanska gränsstationen Islam Qala 

i vår lilla Citroën 2 CV. Det ändrade 

våra liv. De följande två åren reste vi 

runt i landet med ett litet hus i Kabul 

som vår bas. Senare återvände vi till 

Afghanistan fl era gånger, körde upp 

från Delhi eller kom från det dåvarande 

sovjetiska Centralasien. 

Afghanistan blev alltså en del av 

våra liv. Vi ville även få andra att förstå 

Afghanistan, dess folk och långa 

kamp för oberoende. 1960 gav vi ut 

boken "Kulturers korsväg/Resa i 

Afghanistan (översatt till fl era språk 

däribland tyska 1964 som "Kreuzweg 

der Kulturen" och engelska 1971 som 

"Gates to Asia"). I Sverige har denna 

bok - den sjätte upplagan håller nu 

på att säljas slut - hjälpt många lä- 

sare att förstå Afghanistan bättre och 

därmed också bli aktiva i solidaritetsrörelsen. 

Först mot den sovjetiska invasionen 

och ockupationen och nu mot 

den USA-ledda invasionen och ockupationen. 

1958 hade vi - liksom våra afghanska 

vänner - stora förhoppningar om 

Afghanistans framtid. 

Naturligtvis fanns det svårigheter 

och som i alla länder 

inre politiska och sociala 

konfl ikter. Men den nu 

pågående ödeläggelsen av 

landet och den fruktansvärda 

slakten på dess folk 

under senare år är inte resultatet 

av sådana konfl 

ikter utan av hänsynslös 

imperiell och kriminell aggression 

från först härskarna i Kreml och sedan 

från dem i Vita huset. När media 

och politiker i länder som Sverige eller 

Tyskland talar om de så kallade 

afghanska problemen måste vi förstå 

att det enda och verkliga problemet 

– nu liksom under artonhundratalets 

stora spel om Centralasien – är imperiell 

aggression. 

Det nuvarande afghanska kriget 

mot de utländska inkräktarna och deras 

lokala tjänare är ett rättfärdigt 

krig precis som det spanska kriget mot 

de franska trupperna 1808–1814 som 

födde en framgångsrik ny typ av folkligt 

krig mot en utländsk inkräktare; 

det "lilla kriget", gerillakriget. Med 

hela sin hänsynslösa militära styrka 

kunde fransmännen inte segra mot en 

gerilla, lika lite som Förenta staterna 

idag mot den nya form av småkrig 

som de kallar "terrorism". 

Men det fi nns en annan parallell 

mellan Spanien 1808 och Afghanistan 

2008. I båda fallen talar inkräktarna 

om att skänka frihet åt ett kuvat folk 

som lever under en mörk förtryckarregim. 

Men Napoleons liberale broder 

Joseph fann när han försökte civilisera 

Spanien, liksom den avgående 

chefen för den Internationella säkerhetsbiståndsstyrka 

som ockuperar 

Afghanistan, USA-generalen Dan 

McNeill, att inget folk älskar sina ockupanter. 

Spanjorerna igår liksom afghanerna 

idag försöker döda ockupanterna 

och köra ut dem ur landet. 

Detta oavsett fransmännens respek- 

... ett svenskt 

statligt 

beteende 

som liknar 

hyenans 

tive Isaf:s tal om reformer. Motståndet 

är naturligt även om fransmännen blev 

lika överraskade av att det spanska folket 

föredrog inkvisitionen framför Code 

Napoléon som Nato av att det afghanska 

folket föredrar talibanerna framför 

svenska eller tyska ockupationsstyrkor. 

Det spanska folket visste, 

liksom afghanerna vet idag, 

att inkräktarna inte kommit 

för några höga ideal utan för 

att kontrollera handelsvägar, 

skaffa sig militärbaser 

i sin kamp om dominansen 

och för att exploatera de potentiellt 

rika länder de ockuperar. 

För att kunna behålla 

Afghanistan under Förenta 

staternas och Nato:s kontroll påstår general 

McNeill att den nuvarande styrkan 

för "upprorsbekämpning" på 53 000 

man måste ökas till 400 000. Han låter 

som en Hitlergeneral som spekulerar i 

hur många man han skulle behöva för 

att säkra Serbien eller Vitryssland åt 

Tredje riket. 

Jag har hört svenska politiker 

säga att de försvarar kvinnors rätttigheter 

genom att skicka trupper till 

Afghanistan. Detta är rent skitprat. 

Om Sveriges riksdag verkligen bestämde 

sig för att använda vapenmakt utomlands 

för att försvara kvinnor skulle 

den kunna rösta för ett fälttåg mot 

en stad i vår närhet som Hamburg för 

att befria de fattiga sexarbetarna på 

Reeperbahn till ett anständigt liv. Om 

de ville stoppa grymma och omänskliga 

avrättningar kunde den försöka med en 

civiliserande invasion av Texas. Men vi 

vet alla att det är omöjligt. Den svenska 

riksdagens ledamöter sänder unga 

landsmän att ockupera Afghanistan i 

syfte att bevisa sin underkastelse under 

de höga och mäktiga i EU, Nato och 

Förenta staterna. Det är ett statligt beteende 

som liknar hyenans. 

Hos oss i Sverige har kravet på att 

ta hem våra soldater från Afghanistan 

ett mycket brett stöd. Men för att uppnå 

det, är det inte bara nödvändigt att 

skrida information om de förfärande 

brutala metoder som används mot det 

afghanska folket. Det är också nödvändigt 

att avslöja den politiska svadan. 

Jan Myrdal 


Europeisk mobilisering 

400 personer samlades helgen 

7-8 juni till en internationell 

Afghanistankongress i Hannover på 

temat ”Ge freden en chans - trupperna 

ut ur Afghanistan”. 

Robert Pedersen rapporterar. 

Afghanistankongressen öppnades 

av en panel av olika internationella 

företrädare för fredsrörelsen 

mot kriget i Afghanistan, däribland 

Afghanistansolidaritets Jan Myrdal 

och två afghanska fredskämpar. 

Hartmut Tölle som sitter för tyska 

LO i Niedersachsen/Sachsen-Anhalt 

inledde med en hälsning från den tyska 

fackföreningsrörelsen och underströk 

vikten av stärkt civilt engagemang 

i det krigshärjade landet. 

Elaheh Rostami från den brittiska 

fredsrörelsen menade dock att de 

krigsförande ländernas fredsrörelse 

först måste få ett slut på kriget för att 

civil hjälp ska komma fram och bygga 

något nytt. Som det ser ut i dagsläget 

är Afghanistan mer av en "misslyckad 

stat" än det någonsin varit tidigare, 

med infl ytelserika krigsherrar 

som kontrollerar 92 procent av världens 

samlade opiumproduktion och 

fyra miljoner människor biståndsberoende, 

enligt en färsk FN-rapport. 

Dessutom är 70 procent av befolkningen 

utan vatten och analfabetismen 

lika utbredd. 

Rostami förklarade att Nato varken 

kan införa demokrati eller utöva 

någon "god imperialism" så länge de 

för ett krig i landet. Det neokonser- 


vativa projektet i Afghanistan är dödfött, 

vilket idag även erkänns av högerideologer 

såsom Joseph Stieglitz. 

Försvaret för ockupation kan idag enbart 

hämta legitimitet från en postkolonial 

och occidental analys av situationen 

i landet. 

Joseph Gerson från kväkarorganisationen 

ATSC tog upp den senaste 

händelseutvecklingen i amerikansk 

debatt, där mediafokus alltmer förfl 

yttats från Irak till Afghanistan. De 

senaste månaderna har USA skickat 

3 000 nya marinsoldater till södra 

Afghanistan och detta har applåderats 

från såväl den konservativa tankesmedjan 

Heritage Foundation liksom 

från liberala Washington Post och presidentkandidat 

Barack Obama. 

Fundamentalistiskt kaos 

Afghanen Zoya från kvinnoorganisationen 

RAWA (Revolutionary Association 

of the Women of Afghanistan) beskrev 

utförligt det kaos som fundamentalisterna 

i Afghanistan har spridit sedan 

de började ta kontroll över landet år 

1992. Afghanistan är idag enbart ett 

fritt land för krigsherrar, opiumodlare 

och den korrupta statsmakten. Norra 

Alliansens många brott mot mänskligheten 

är förbisedda och även de måste 

ställas inför internationell domstol, 

avslutade hon. 

Den andre afghanske gästen i panelen 

var professor Wadir Safi som 

presenterade en kort historisk bakgrund 

till situationen, med referenser 

till John K. Cooleys bok ”Unholy 

Wars”. Flera månader innan sovjetis- 

ka styrkor gick in i Afghanistan julen 

1979 hade CIA med utrikesminister 

Brzezinski fulla stöd börjat utbilda 

muhajedin i pakistanska gerillaläger. 

Efter Sovjets reträtt 1989 lämnades 

Pakistan ensamt med en stor grupp 

vapenföra fundamentalister som alltsedan 

dess enbart vuxit i styrka. 

Arielle Denis från den franska 

fredsrörelsen påminde om att NATO 

sedan Warszawapaktens upplösning 

och i sin jakt på ny identitet börjat 

först trevande under Clinton med 

att föra krig nästan uteslutande från 

luften, för att sedan med Bush än en 

gång skicka in kavalleriet mot en fi ende 

utan namn och därmed också i ett 

krig utan någon som helst dialog eller 

politisk strategi. Den interna militära 

logiken styr idag Nato-ländernas 

utrikespolitik och den europeiska 

fredsrörelsen har mycket att vinna på 

att påminna sina regeringar om andra 

vägar i den förda politiken gentemot 

Afghanistan, avslutade Denis. 

Geostrategiska mål 

Fredsforskaren Peter Strutynski beskrev 

i sin föreläsning de enligt honom 

avgörande faktorerna bakom Afghani 

stanockupationen. Detta krig är modernt 

i den meningen att det skördar 

civila, inte militära offer. I 1500-talets 

Europa gällde att en civil dog per åttonde 

dödad soldat, medan i de nya 

krigen dödas nio civila på varje soldat. 

Sedan kalla krigets slut har vi även 

sett en utbredning av inomstatliga 

konfl ikter och krig. Balkankrigen är 

ett typiskt sådant exempel, som ironiskt 

nog förvandlades till mellanstatliga 

konfl ikter i takt med att den 

verkligt utomstående statsmakten EU 

valt att erkänna vissa nationer. I efterkrigstiden 

har ungefär 10 nya krig 

kontinuerligt blossat upp per decennium, 

men den militära produktionens 

konjunkturkurva har stigit sedan mitten 

av 1990-talet för att idag tangera 

kalla krigets rekordnivå från 1978: 1,2 

biljoner euro. Nato står för 70 procent 

av alla upprustningskostnader, USA 

ensamt för 50 procent. 

I och med Warszawapaktens upplösning 

förlorade Nato sitt ideologiska 

existensberättigande som antikommunistisk 

kraft i världen. Den amerikanska 

militären som inte ville erkänna

mot Afghanistankriget 

sig eller sina allierade som överfl ödiga 

överdimensionerade då hotet från de 

”internationella terrorismen” och lade 

fram en hotbild där fi enden både var 

osynlig och kunde dyka fram varsomhelst. 

Tyskland i krig 

På plenumdiskussionen ”Tyskland i 

krig” medverkade Karl W Koch från 

Bündis 90/Die Grünen, Norman 

Paech för Die Linke och Claudia 

Haydt från Informationsstelle 

Militarisierung (IMI). 

Paech inledde med att ta upp 

Afghanistans geopolitiskt intressanta 

läge, som en del av halvmånen 

Iran-Afghanistan-Pakistan. Ifall USA 

lyckas kontrollera landet skulle det 

då kunna sätta upp fronter mot väldigt 

viktiga asiatiska politiska centra: 

Centralasien, Sydasien, Iran och Kina. 

Kriget som USA för mot Afghanistan 

är dock ur humanitär synpunkt 

helt förkastligt och folkrättsvidrigt. 

Folkrätten som har förbjudit all främmande 

ockupation av länder har idag 

förvisso givits tillägget: ”i så stor utsträckning 

som möjligt”, vilket gör 

den ganska tandlös som kritik av ockupationen 

av Afghanistan. USA åberopade 

för övrigt själv folkrätten när 

de drog ut i försvarskrig efter 11 september. 

Men ändå är det uppenbart 

att kriget i Afghanistan är folkrättsvidrigt 

sett från den klassiska juridiska 

defi nitionen av termen. 

Die Grünens representant Koch 

fi ck det lite hett om öronen då han 

skulle försöka förklara sitt partis linje 

i Afghanistankriget, att godkänna 

Tysklands deltagande i kriget. De 700 

miljoner euro som Tyskland lägger 

årligen på kriget skulle hellre läggas 

på civilt arbete. Därför har De gröna 

sedan 2004 motsatt sig truppförstärkningar. 

Koch som initialt var emot 

kriget ansåg att situationen idag var 

annorlunda och att en reträtt vore fatal 

för landet. Detta fi ck De grönas 

vänsterfl ank och många andra i publiken 

att reagera hätskt och på den 

ljudande kritiken svarade Koch att de 

i demokratisk ordning får gå med i De 

gröna och rösta för sin linje om de ska 

klaga. 

Haydt från IMI svarade att polismakten 

aldrig blir bättre än den omgivande 

juridiska, politiska, sociala 

och ekonomiska situationen som omsluter 

den. Idag fungerar polisen som 

en paramilitär enhet i landet och dess 

ständigt ökande makt är ett växande 

problem för afghanerna. För att 

lyckas få ett slut på de tyska hyenornas 

skändning av landet, i ryggen på 

USA och Storbritannien, måste den 

afghanska fredsrörelsen starta samarbete 

med de stora tyska rörelserna 

mot social nedrustning, för integration 

och för en förändring av världsordningen, 

avslutade Haydt. 

Utsikter för fred 

Matin Baraki från universitetet i 

Marburg gav en historisk tillbakablick 

och utsikter för fredspolitik. 

Afghanistans geopolitiska läge har 

varit viktigt långt bak i historien och 

i modern tid inleddes en kamp om 

landet på 1800-talet i och med ”The 

Great Game” som utkämpades mel- 

lan två expansionistiska kolonialmakter: 

England och Ryssland. Vad vi såg 

1979/80 var väldigt likartat fastän spelarna 

bytt skepnader till Sovjet och USA. 

Idag är muhajedin, som växte fram 

med USA-hjälp under kriget mot 

Sovjet, långt större än de var under talibanernas 

välde. Till och med i Kabul, 

som är skyltfönstret för den amerikanska 

ockupationen, äger enskilda krigsherrar 

hela kvarter. Allt är byggt från 

botten till topp av pengar från opiumindustrin. 

Inte heller Hamid Karzai 

är obefl äckad av opiumets makt. 

Det första steget för att lösa denna 

situation är att börja erkänna 

Afghanistans rätt till självbestämmande 

och dra bort alla Nato- och Isaf-styrkor. 

Civila konflikter 

Paneldiskussionen om civil konfl ikthantering 

inleddes av Andreas Buro 

från Komitee für Demokratie und 

Grundrechte som förklarade att förutsättningen 

för ett progressivt hjälparbete 

är att alla utländska styrkor 

i Afghanistan dras tillbaka. Det är så 

mycket korruption och konfl ikter som 

uppstår ur det faktum att afghanerna 

är maktlösa inför främst den utländska 

övermakten att biståndsarbete i 

det nuvarande läget också upplevs som 

hopplöst. 

Den militära logiken som styr över 

Natoländernas regeringar måste brytas, 

då man tycks resonera så att solidaritet 

med Afghanistan förutsätter 

truppnärvaro för att förhindra att 

kaos, sade Wolgang Gehrcke från Die 

Linke. Die Linke är det enda partiet i 

den tyska riksdagen som vill dra bort 

alla trupper från Afghanistan. Gehrcke 

fortsatte med att diskutera en enligt 

honom möjlig väg ur den komplexa 

konfl iktsituationen där Iran skulle spela 

en nyckelroll som medlare. En stor 

del av det afghanska opiumet smugglas 

genom Iran och har orsakat många problem 

för den iranska statsmakten. En 

politisk lösning på lokal nivå kunde sta- 

Forts sid 7, nere t h 

Den svenska delegationen i Hannover. 

Från vänster Robert Pedersen, Jan 

Myrdal, Lina Karlsson, Maj-Britt 

Andréasson och Sixten Andréasson. 


Krigsveteraner mot krig 

Krigen i Mellanöstern orsakar inte 

bara ett helvete där de utspelar sig. 

De unga soldater som tvingas utkämpa 

dem, kommer ofta hem med skador 

för livet, om de kommer hem alls. 

De förlorar ofta sin psykiska hälsa 

och många av dem begår självmord, 

Många veteraner förlorar också 

sina illusioner. Nu växer deras motstånd 

mot krigen. 

James Gilligan är amerikansk veteran 

från krigen i Irak och Afghanistan, och 

numera aktiv i organisationen IVAW 

(Iraq Veterans Against War), som arbetar 

mot tre mål: alla trupper ska tas 

hem från Irak; USA ska stå för Iraks 

reparationskostnader; de hemvändande 

soldaterna ska få ordentlig vård 

och ersättning. 

Den 1/9 i år kommer organisationen 

att rösta om att också inkludera 

ett slut på kriget i Afghanistan i sina 

målsättningar. 

Klarar inte ett jobb 

Just nu är James hemlös, han säger 

att han inte klarar av att behålla ett 

jobb, och han har rest fram och tillbaka 

till den knappa vård som erbjuds 

veteranerna. 

Första gången han blev intagen på 

klinik för sina psykiska besvär fick han 

stanna i sex dagar, när han kom därifrån 

hade han med sig fjorton mediciner. 

De gav honom hörselhallucinationer 

och han upplevde att han förlorade 

kontakt med verkligheten, så han 

återvände till kliniken, där hans fjorton 

recept byttes ut mot åtta nya. 

På kliniken hade de intagna möjlighet 

att träffa psykolog tre minuter 

varje morgon, behövde de mer tid fick 

de själv be om det, och nästan varje 

gång fick de träffa en ny psykolog, och 

återigen berätta sina historier. 

18 självmordsförsök per dag 

– Varje dag försöker 18 amerikanska 

soldater eller veteraner ta livet av sig, 

Jag är en av dem, jag har försökt och 

jag tänker på det varje dag, berättar 

James under ett föredrag i Hannover. 

Han beskriver en av sina dagar i 

Afghanistan, den dagen då han såg ra- 


James Gilligan är en amerikansk veteran från kriget i Afghanistan. Han arbetar 

nu för att veteranernas organisation ska ta ställning även mot det kriget. 

keter mot himlen och läste av sin kompass 

fel när han rapporterade till flygvapnet. 

Bombflygen fällde flera vändor 

tunga bomber, över en by som James 

inte såg från marken. 

– Ingen berättade för mig hur många 

som dog, de sa bara att det var blodigt. 

När vi reste dit en vecka senare frågade 

jag min officer vad vi skulle säga 

till byborna, och han svarade ”vi säger 

att nästa gång talibanerna gör så här 

mot er, låt oss veta”. 

När jag pratar med James lite senare 

lägger han till: 

– Tyskland har erfarenheter från 

andra världskriget, de vet vad bomber 

kan åstadkomma. Tänk då vad vi kan 

göra idag, med moderna vapen, vi har 

bombat sönder hela landet. 

Jag frågar honom om hans erfarenheter 

av kriget förändrat hans ideologiska 

perspektiv, han svarar att han 

är ”opolitisk”. 

– Jag ser på valkampanjen och ser 

en massa människor som tjänar pengar 

utan att åstadkomma någonting. 

Men James är väldigt optimistisk 

till vad IVAW (se www.ivaw.org) kan

et i Afghanistan 

åstadkomma. 

– Vi måste bli starkare och bättre 

organiserade, och vi måste bygga broar 

till resten av fredsrörelsen. Men det 

växer hela tiden. Det kommer att hända 

stora saker… 

Soldaterna måste tala med pressen, 

säger han. Just nu är det bara offi cerarnas 

uttalanden som rapporteras. 

Han beskriver hur den inbäddade journalist 

som följde hans pluton censurerades. 

Om pressen får höra, och publicerar, 

soldaternas berättelser kommer 

folket att tvinga sina regeringar att 

avbryta de här krigen, tror han – Det 

amerikanska folket, och i ännu högre 

utsträckning soldaterna, har fått nog, 

motståndet ökar. Stridsmoralen faller 

snabbt. 

Fler deserterar 

Chris från IVAW i Tyskland sitter 

med oss och han håller med, själv deserterade 

han, och han berättar att 

det blir allt vanligare, Nu deserterar 

en procent av soldaterna. Tiden för frivilliga 

insatser är över, säger James, 

nu förlänger de kontrakten, och soldaterna 

vill inte, de vill inte resa tillbaka 

dit där deras vänner och kanske familj 

dött, där de inte upplever att de 

gör någon nytta. 

James berättar att han velat bli militär 

sedan han var liten, men efter sin 

tjänstgöring är han besviken. 

– Jag skrev in mig för att jag trodde 

att militären behövdes för att hjälpa 

människor, före Irak byggde jag hus 

och skolor, 

Säkrade oljan 

Men i Irak började vi med att säkra oljan 

och gasen, och inte för det irakiska 

folket… Under en av mina första 

dagar i aktiv tjänst reste vi genom en 

by, Barnen stod längs vägen och förde 

händerna mot sina munnar, De kastade 

inte slängkyssar, De tiggde, De 

hade inte haft mat på fl era veckor. Jag 

kastade mina matransoner och mina 

cigaretter genom fönstret, Jag tänkte 

att jag ville skydda dem mot den regim 

som gjorde så mot dem. 

- Men nu är militären där för att 

skydda företag. Jag kunde köpa ett 

Playstation innan jag kunde ta en 

dusch i Irak. När det här tar slut kom- 

mer någon att tjäna stora pengar på oljan, 

jag hoppas att det blir irakierna, 

inte sunniter, inte shiiter, inte kristna 

eller kurder, utan hela det irakiska folket. 

Torterar människor 

James har också varit stationerad på 

Guantanamo Bay. 

– De torterar människor där, men 

varför? De har suttit där i fl era år, de 

har inte ens någon viktig information 

längre. Och var är alla andra? 

På Guantanamo fi nns plats för några 

hundra, bara min pluton i Afghanistan 

kunde arrestera så många på en vecka, 

och under hela min tjänstgöring var jag 

bara med och släppte en enda fånge. 

Var är alla de andra? Det gör ont att 

tänka på under vilka förhållanden de 

lever. 

James tror inte att krigen kan vinnas, 

han berättar om en annan resa, 

förbi enorma opiumfält i Afghanistan. 

– De fi nansierar motståndet, som inte 

är så fattigt och dåligt utrustat som media 

får oss att tro. Vi hittade enorma 

vapenlager, som vi skulle spränga, men 

jag såg min offi cer ge allt vidare till en 

polisman. Det fi nns ingen säkerhet i 

Afghanistan, och vi bidrar inte till att 

skydda någon. 

Kontakta hemvändande 

James och Chris tycker att det är viktigt 

att hela fredsrörelsen känner till 

IVAW, de uppmanar fredsaktivister att 

ta kontakt med hemvändande soldater 

och ge dem information om organisationen. 

– Prata med dem, men attackera dem 

inte, lyssna, men fördöm dem inte, Ni 

är ju emot kriget, inte mot dem. Låt kritiken 

komma från dem själva, fråga vad 

de tycker om kriget. 

- Det fi nns många soldater i Europa 

som kan tala som vi, de behöver bara 

organisera sig. Om vi blir starkare kan 

soldaterna börja ifrågasätta sina offi cerare, 

De kan skriva artiklar och göra fi lmer, 

hålla föredrag och delta i demonstrationer. 

I år, eller nästa, kommer ni 

få se krigföringens största nederlag, avslutar 

han. 

Text & Bild: Lina Karlsson 

Hjälp till skolor 

i krigets skugga 

Organisationen Afghanistan-Schulen 

bedriver arbete i norr som liknar vad 

Svenska Afghanistankommittén försöker 

göra. Den grundades 1983 och 

försöker skapa utbildningsmöjligheter 

för afghanska barn, i första hand 

i fl yktinglägren i Pakistan men sedan 

1988 också i Afghanistan. Det uppgavs 

att det fi nns skolor där fl ickor 

och pojkar undervisas tillsammans. 

C:a 96 procent av de insamlade medlen 

används för projekten. 

Mottot är ”Hjälp till självhjälp” och 

man arbetar nära människorna, som 

själva tar initiativ till och sen också 

bedriver projekten. Gemensamt söker 

man mindre kostnadskrävande 

och kulturellt accepterade möjligheter. 

I byarna fi nns det systugor och 

alfabetiseringskurser. Att förbättra 

försörjningen av dricksvatten är också 

en viktig uppgift. 

Många lärare i Tyskland försöker 

också ta upp Afghanistan på olika 

sätt på olika skolstadier. Det berättades 

om temastudier och projekt, 

men även om brevväxling mellan 

tyska och afghanska elever. En brist 

som uppgavs gällde lämpliga böcker 

och annat undervisningsmaterial 

om landet, befolkningen och historien. 

Det väckte glädje när Maj-Britt 

Andréasson berättade att Myrdal- 

Kessles ”Afghanistan i mitt hjärta” 

skall översättas till tyska av Renate 

Kerstein. 

Forts från sid 5 

bilisera läget i landet och även öppna 

upp för en bättre relation mellan Iran 

och västvärlden, som har samma intresse 

av att göra slut på opiumindustrin. 

Horst Schmitthenner, representant 

från IG Metall uppmanade å 

fackförbundets vägnar att Tyskland 

skulle dra tillbaka alla militära enheter 

ur Afghanistan. Inför den uppkommande 

LO-kongressen ville han 

att alla tyska fackförbund skulle stärka 

sin kritik av den tyska regeringens 

krigslinje. 

En talare från publiken underströk 

sedan vikten av aktivism i fredsrörelsen 

och att man inte får låta experter 

och teknokrater styra organisationen. 

Robert Pedersen 


Ingen frihet för kvinnorna 

I Afghanistan har unga människor 

vuxit upp omgivna av död, förstörelse 

och fattigdom, de senaste sju 

åren av ockupation har inte förbättrat 

situationen. Många har förlorat allt, 

till sist också sitt hopp. De afghanska 

kvinnorna, som den amerikanska regeringen 

påstod sig vilja rädda, är 

långt ifrån befriade. Sedan 2001 har 

antalet självmord och självmordsförsök 

bland dem ökat kraftigt, vanligast 

är att bränna sig själv till döds. 

I Afghanistan lider kvinnor och män 

tillsammans. Det säger Zoya som 

arbetar för organisationen Rawa i 

Afghanistan, under en föreläsning på 

fredskonferensen i Hannover. 

Rawa (Revolutionary Association of 

the Women of Afghanistan) bildades 

1977 av intellektuella kvinnor vid universitetet 

i Kabul. De stred för kvinnors 

rättigheter men blev i och med 

Sovjetunionens invasion 1979 också 

en del av självständighetskampen. 

Religiösa motståndare 

1992 tog islamistiska fundamentalister 

- understödda av USA i kampen 

mot Sovjetunionen - makten i landet 

och Rawa mötte sina farligaste motståndare. 

Zoya kallar dem religiösa 

fascister. Så länge de har makten, säger 

hon, kan kvinnorna aldrig frigöras. 

Det spelar ingen roll om de kallas 

talibaner, norra alliansen eller något 

annat. 

Zoya framhåller att kvinnorna i 

Afghanistan lever under dubbla förtryck. 

Dels det som ockupationen lägger 

över hela det afghanska folket, dels 

det inhemska förtryck som hon menar 

har både direkt och indirekt stöd från 

ockupationsmakten. 

Döttrar till ministrar 

– Vissa tror att det här är vårt öde, bestämt 

av Gud. Och återigen vilar ansvaret 

tungt på dem som ger sitt stöd 

till fundamentalisterna, säger hon. 

Hon frågar sig hur någon kan vänta 

sig att kvinnor i ett ockuperat land 

ska vara ”befriade” och fortsätter : 

- De kvinnor som kommer till väst 

och berättar om sina nya fria liv är 


Elaheh Rostami reste i Afghanistan 

hösten 2001 för att möta afghanska 

kvinnor. Ockupationen hade lagt en ny 

börda på deras axlar. 

döttrar till ministrar och andra i liknande 

positioner. De representerar 

inte kvinnorna i byarna som lever i 

ständig skräck under olidliga förhållanden. 

Burkans avskaffande betydde ingenting, 

i jämförelse med våra andra 

problem var den bara symbolisk, 

och nu bärs den av säkerhetsskäl 

återigen av många kvinnor. 

Skolorna är visserligen öppna för 

flickor enligt lag, men säkerhetsläget 

gör att föräldrar inte vågar skicka dit 

sina barn. På vägen kan de bli kidnappade, 

våldtagna eller dödade. Det 

riskerar ingen för att lära sig läsa. 

Landet styrs av krigsherrar som försörjer 

sig på droghandel, desamma 

som våldtagit 4-åriga flickor och 75åriga 

kvinnor, och som tvingar fattiga 

opiumbönder att ge bort sina döttrar - 

nyligen giftes en 7-årig flicka bort med 

en sextio år äldre knarkkung. 

Aldrig värnlösa offer 

Zoya föreläser tillsammans med 

Elaheh Rostami som är aktiv inom koalitionen 

mot krig i Storbritannien. 

Både Zoya och Elaheh betonar att 

kvinnorna i Afghanistan aldrig varit 

värnlösa offer som väntat på utländsk 

räddning. Elaheh berättar om modiga 

kvinnor som inlåsta under talibanerna, 

med risk för sina och sina familjers 

säkerhet, omvandlat sina hem till 

hemliga skolor och lärt sina barn och 

varandra allt från naturvetenskap och 

ingenjörskunskaper till matlagning. 

– Afghanska kvinnor kan försvara 

sina handlingar och kämpa för sina 

åsikter och rättigheter, precis som vi i 

väst, säger hon. 

Svårare under ockupation 

Elaheh reste genom Afghanistan efter 

talibanernas fall och mötte kvinnor 

som längtade efter att leva ett ”normalt” 

liv, men som också var överens 

om att tillvaron i Afghanistan alltid 

varit svårare under utländsk ockupation. 

– I alla väpnade konflikter lider 

kvinnorna mest. Visserligen dör fler 

män, men kvinnorna lever vidare i 

krossade samhällen och fattigdom, 

utan försörjning, med erfarenheter av 

död och våldtäkter, med sorg och ilska, 

säger hon. 

Elaheh poängterar att konflikten 

inte utspelar sig mellan kvinnor och 

män. Under talibanernas regim riskerade 

många män att bli dödade,

under ockupation 

torterade eller fängslade för sina fruars 

olagliga aktiviteter. Och angivarna 

var lika ofta kvinnor som män. 

Kvinnornas kamp för utbildning och 

rättigheter är inte heller anti-muslimsk, 

hävdar Elaheh, det fanns under 

talibanernas styre en levande, om än 

hemlig, diskussion om hur islam skulle 

efterlevas. 

Elaheh poängterar att kvinnorörelsen 

i väst måste ge sitt stöd till kvinnorna 

i Afghanistan, liksom till dem i 

Irak och i Iran. Hon har mött och intervjuat 

många kvinnor i exil, som 

upplever att de ständigt måste motarbeta 

fördomar, rasism och islamofobi, 

och att de aldrig får utrymme att stå 

upp för sina rättigheter. 

Hon kritiserar västerländska media 

för att inte berätta om demokratiska 

och feministiska rörelser som fi nns i 

Mellanöstern och som är särskilt starka 

i Iran, där organisationer samarbetat 

med Rawa och räddat livet på 

många fl yktingar. 

Kolonial mentalitet 

Elaheh hävdar att det handlar om 

en kvarbliven kolonial mentalitet, 

en rasism som riktar sig mot Asien, 

Latinamerika och Afrika, och den mås- 

te kritiseras, säger hon, vare sig den 

kommer från höger eller vänster. 

– Kvinnorna i Mellanöstern och 

Centralasien behöver ingen beväpnad 

frigörelse utifrån, de kan frigöra 

sig själva. 

Rawa har två huvudmålsättningar 

- att exponera sin fi ende och dess utländska 

gudfäder, samt att höja medvetenheten 

hos kvinnorna genom information 

och utbildning. För detta 

får de inget stöd från regeringen. 

Deras verksamhet är beroende av donationer 

och ideellt arbete. 

Zoya avslutar föreläsningen: 

- Det inhemska våldet kan inte ta 

slut så länge vare sig regeringen eller 

rättsystemet fungerar. Regeringen 

kommer inte att avskaffa den kriminalitet 

de själva deltar i, och även om 

de skulle vilja, saknar de medel att 

bekämpa de mäktiga krigsherrarna 

och knarkkungarna. Om väst verkligen 

vill hjälpa till, fortsätter hon, 

skulle de avväpna de fundamentalister 

de beväpnat och fi nansierat, och 

stödja de inhemska rörelserna för demokrati. 

- Men först måste trupperna dras 

tillbaka. Visst, det fi nns en risk för 

inbördeskrig, en överhängande risk, 

men det är upp till det afghanska folket 

att bemöta detta hot. Någon gång 

måste vi... eller ska trupperna stanna 

för alltid? Vi vill inte vänta längre, 

det afghanska folket har lidit tillräckligt. 

Lina Karlsson 

Trupperna ut ur 

Afghanistan 

Vi, deltagarna från nio länder på den 

internationella Afghanistankongressen 

i Hannover, Tyskland, kräver ett tillbakadragande 

av alla utländska trupper 

från Afghanistan. 

Balansräkningen efter nära 7 års 

ockupation är förödande. Det råder 

kaos, död och förstörelse. Precis som i 

Irak möter ockupationen alltmer folkligt 

hat och motstånd. 

Tillbakadragandet av utländska 

trupper är förutsättningen för fred i 

Afghanistan. Landet kan inte befrias 

utifrån. 

Med vårt möte skapar vi ett nätverk 

för att öka våra ansträngningar att 

bygga en internationell rörelse mot kriget 

och ockupationen av Afghanistan. 

Vi vill informera varandra om våra 

regeringars inblandning i Afghanistan 

och om våra aktiviteter mot detta. Vi 

vill utbyta information om kampanjer, 

konferenser och samordna vår verksamhet. 

Nato planerar 

60-årskalas 

6 juni 2008 

Hannover 

Under fredskonferensen i Hannover 

hölls ett planeringsmöte inför motaktiviteter 

vid Natos 60-års jubileum i 

Strasbourg och Kehl 2009. Att Nato vågar 

hålla ett stort möte mitt i Europa, 

dit det är lätt för aktivister att resa, 

skapar ett viktigt tillfälle, hävdade 

Chris Nineham från Storbritanniens 

Stop the war coalition. 

Många underströk att utgången av 

kriget i Afghanistan är mycket betydelsefullt 

för Nato:s framtid. Som gemensam 

rubrik för aktiviteterna föreslogs 

t.ex. ”60 år för mycket, pensionera 

Nato”. 

Planeringsarbetet kommer att fortsätta, 

bl.a. under European Social 

Forum som anordnas i Malmö den 17- 

21 september i år. 

Samtidigt som ESF pågår, den 20 

september, kommer antikrigsdemonstrationer 

att anordnas på fl era håll i 

Tyskland. 


Hög tid för gemensam handling 

Fredkonferensen i Hannover den 6-8 

juni var förhoppningsvis inledningen 

till ett bredare internationellt samarbete 

mot krig. Deltagarna hade olika 

politisk bakgrund men förenades 

i sitt motstånd mot den utländska 

truppnärvaron i Afghanistan. 

De fl esta talare poängterade Afghanistans 

självbestämmanderätt och 

förespråkade ett omedelbart slut på 

ockupationen. 

Representanter från olika nationella 

organisationer berättade om situationen 

i sina respektive länder. Mest 

positiva var kanske rapporterna från 

Storbritannien, där Stop the war coalition 

har bred uppslutning, bl.a. av 

riksdagsledamöter, politiska partier, 

fackföreningar och studentorganisationer, 

och från Grekland, där fredsrörelsen 

upplever sig som stark, och protester 

innefattat stora strejker. 

Tyskland största fack 

På konferensens avslutande möte deltog 

två tyska fackliga representanter 

i panelen, en av dem ordförande 

för Tysklands största fackförening, 

som organiserar transportarbetare. 

Hon berättade att hennes förening 

presenterat nio resolutioner i 

Afghanistanfrågan, sju av dem har 

antagits. Föreningen har tagit tydlig 

ställning mot att Tyskland skickar 

trupp till Afghanistan, och godkänner 

bara civila hjälpinsatser, de förordar 

också en fredlig lösning på konfl ikten 

med Iran, ”den nuvarande strategin 

skapar en hotbild mot Iran som kan 

få regeringen där att verkligen uppleva 

sig vara i behov av kärnvapen”, sa 

hon. 

Metallförbundets representant menade 

att eskaleringen av konfl ikten i 

Mellanöstern är ett hot mot hela världen, 

och hans förening har uttalat att 

krig inte är en acceptabel metod i utrikespolitiken. 

De kräver en ny riktning 

för NATO och den tyska armén, och 

stödjer lokalt arbete för att omvandla 

krigsproduktion till civil produktion. 

Även om konferensen fokuserade på 

kriget i Afghanistan, talades det också 

om USA:s och EU:s/NATO:s internationella 

roll och krigföring över huvud 

taget. Elaheh Rostami som talade 

vid fl era tillfällen, berättade om en 


Joseph Gerson, USA, manade till samarbete 

mellan antikrigsrörelserna. 

brittisk kartläggning av planerna på 

en invasion av Iran. Om planerna sätts 

i verket skulle, säger undersökningen, 

två miljoner iranier dö under de första 

5 timmarna av anfall, som skulle omfatta 

attacker med kärnvapen. En 

deltagande EU-parlamentariker bekräftar 

att nya strategier också innefattar 

kärnvapen, något bl.a. Hillary 

Clinton tidigare erkänt. 

John McCain sjunger skrockande 

”bomb bomb bomb Iran” och Barak 

Obamas inställning till Iran går inte 

att ta miste på. 

Bara en vecka efter konferensen i 

Hannover höll George W. Bush och 

Gordon Brown en gemensam presskonferens, 

där Brown med mycket hotfull 

ton talade om vidare sanktioner 

mot Iran, medan Bush smålog i den 

andra talarstolen. Och i dagarna sa 

sig Afghanistans president Karzai ha 

rätt att gå över gränsen till Pakistan. 

Hög tid för massaktion 

Det är uppenbarligen hög tid för folklig 

massaktion. Att den allmänna opinionen 

i Europa är klart kritisk till de 

pågående krigen, och till en spridning 

av dessa, har tydliggjorts i fl era opinionsundersökningar 

som nämndes under 

helgen i Hannover. 

Men dessa opinionsundersökningar 

får liten uppmärksamhet, och motståndet 

materialiserar sig inte i protester. 

Under Afghanistanockupationens 

första år hölls stora demonstrationer 

och manifestationer, men under senare 

år har deltagarantalet minskat. Det 

tyska metallfackets representant sa 

att fackföreningarna upplever samma 

problem med att mobilisera som fredsrörelsen 

”fl er och fl er resignerar, de 

upplever att regeringen ändå gör som 

den vill”. 

Under konferensen talades det fl era 

gånger om gapet mellan människors 

inställning och handling, och om vikten 

av att fredsrörelsen lyckas utveckla 

ett internationellt samarbete och en 

gemensam och omfattande mobilisering. 

Joseph Gerson rapporterade från 

USA, där fredsrörelsen främst fokuserar 

på kriget i Irak, vilket dels uppfattas 

som mindre rättfärdigt, och dels 

kostar fl er amerikanska soldaters liv. 

Strävan efter enighet 

Joseph sa sig uppleva de europeiska 

fredsrörelserna som inspirerande och 

viktiga, liksom de europeiska trupperna 

är viktiga för USA:s regering då de 

hjälper till att legitimera den amerikanska 

insatsen. 

En annan deltagare menade att ett 

av Nato:s främsta mål är att säkra energin, 

och att fredsrörelsen därför borde 

samarbeta med miljörörelsen och 

presentera en alternativ energipolitik. 

Under hela konferensen var strävan 

mot konsensus tydlig, kanske undveks 

politiska konfl ikter medvetet. En deltagare 

från publiken kritiserade konferensens 

talare för att bara tala om 

krigets omedelbara orsaker, och om 

brotten mot internationell rätt, istället 

för att vara tydliga med att det är 

den imperialistiska kapitalismen som 

är orsakat också det här kriget, och att 

denna, om inte utmanad, kommer att 

fortsätta kriga. 

Kanske kan stora folkliga aktioner 

visa vilken styrka som ligger i att vara 

många, och på möjligheterna för folket 

att omkullkasta det system som gång 

efter annan föder nya krig och nytt lidande 

i världen. Med tvåtusentalets 

kunskap och teknik, borde det vara 

möjligt att bygga ett fredligt samhälle 

där resursfördelningen omöjliggör 

mördande av miljoner människor för 

ett fåtals vinnings skull. 

Lina Karlsson

Rice, go home! 

Ett 70-tal personer hade mött upp 

i Infra City i Upplands Väsby norr 

om Stockholm 29 maj för att protestera 

mot att utrikesminister Carl 

Bildt släpat hit USA:s utrikesminister 

Condoleezza Rice till en internationell 

konferens om hur det ockuperade 

Irak ska administreras. 

På mötet talade Jan Myrdal för 

Föreningen Afghanistansolidaritet. 

”Den nuvarande svenska regeringen 

har förändrat Sveriges utrikespolitik”, 

sa han och fortsatte: 

- Under nästan tvåhundra fredsår 

var den en försiktigt pragmatisk alliansfrihet 

- sällan spektakulär och alls 

inte heroisk eller aktivistisk (formulerad 

av Karl Johan Bernadotte 4 januari 

1834). Den nuvarande regeringen 

har ändrat inriktning. Nu är Sveriges 

utrikespolitik alltmer subsidiärt EUpräglad 

och därmed även alltmer underordnad 

Förenta staternas hegemoniska 

anspråk; i realiteten uppbunden 

av Nato. Språkbruket från talarstolar 

och i ledarspalter är medvetet vilseledande 

och därtill motbjudande mystifi 

erat och idealiskt. 

- Det är inte märkligt. Utrikesministern, 

Carl Bildt, stödde Förenta 

staternas folkrättsstridiga angreppskrig 

mot Irak redan innan dess president 

fullbordade brottet att inleda kri- 

get. Andra den så kallade Alliansens 

politiker söker medvetet omvandla 

Sveriges försvar till att bli en soldenärsstyrka 

som kan sättas in när de 

så kallat västliga intressena har behov 

av dem. I Afrika eller vid Hindu Kush. 

Nu deltar i Afghanistan svenska soldater 

i Nato:s krig för att skaffa överhöghet 

över Innerasien. Regeringen söker 

öka de militära insatserna. Det försöket 

måste hejdas; de svenska soldaterna 

måste ut ur Afghanistan. Det borde 

vara möjligt. Genom ett massivt folkligt 

motstånd omintetgjordes försöken 

att - som den nuvarande folkpartiledaren 

en gång ville - sända svensk trupp 

till att kriga för Washington i Irak. 

Hot mot Sverige 

- Detta gör Condoleezza Rices besök i 

Sverige till ett direkt hot mot Sveriges 

nationella intressen. Den nuvarande 

regeringspolitiken är landsförrädisk 

så som den gamla högerns aktivister 

när de år 1914 sökte en modig svensk 

uppslutning på Kaiserns sida. Den är 

mot landets intressen lika stridande 

som den, av Per Albin Hansson näpsta, 

generalers och aktivisters vilka år 

1941 sökte få med svensk trupp i marschen 

mot Moskva. 

Martin Schibbye från Iraksolidaritet 

sa i sin appell bl.a.: 

- Fyra procent av den irakiska befolkningen 

är död. De lever inte längre. 

De fi nns inte längre bland oss. Det 

T h om Jan Myrdal Jan Viklund från 

www.gandhitoday.org som gjorde ett 

bejublat framträdande med en parodisk 

sång om Condoleezza Rice på 

melodin Caro mio ben. 

är en miljon själar, en miljon människor, 

liv, med drömmar, barn, planer, 

bröder systrar, familjer. Det är ett elfte 

september, varje vecka, 52 gånger 

om året i fem år. 

Stefan Lindgren från Afghanistansolidaritet, 

som höll i mötet, sammanfattade 

skälen till demonstrationen, som 

genomfördes i närvaro av 1 400 poliser 

(!): 

- Rice var och planerade invasionerna 

av Afghanistan (2001) och Irak 

(2003). Sedan dess har Afghanistan, 

världens tredje fattigaste land bombats 

varje dag av USA-fl yg. I Irak utförs 

550 stridsfl ygningar om dagen. 

- Närmare en miljon irakier har 

fått sätta livet till, i Afghanistan troligen 

hundra tusen. Rice är medskyldig 

till en rad grova brott mot folkrätten. 

I USA-fängelser i Afghanistan 

och Irak torteras människor regelmässigt 

och många har dött under tortyr. 

Över båda Irak och Afghanistan har 

stora mängder bomber med urlakat 

uran’spritts vilket ger svårskådliga 

följder för miljö och hälsa. 

Omvärlden ska betala 

I praktiken handlar konferensen om 

hur USA ska komma över landets 

enorma oljetillgångar och omvärlden 

ska betala kostnaderna för ockupationen.” 

Protesterna 29 maj, i Infra City och 

på kvällen på Sergels torg, där c:a 

1 500 demonstranter samlats, stöddes 

av en bred opinion. 

”Konferensens politiska innebörd är 

att Sverige legaliserar den amerikanska 

politiken i Irak. Den riskerar att 

väcka omvärldens förakt.”, skrev f d 

kabinettsekreteraren Sverker Åström 

i ”Riksdag & Departement”. Och socialdemokraternas 

utrikespolitiske talesman 

Urban Ahlin varnade i en debattartikel 

för att Sverige blir städgumma 

åt USA. 

”Condoleezza Rice go home!”, 

”USA ut ur Irak, ut ur Afghanistan”, 

”Skicka’na till Haag, hon som bombar 

varje dag” skanderade demonstranterna 

innan de gick in och åt lunch och 

beblandade sig med de tillresta landsortspoliserna. 

red 


Den stora flykten 

Talibanernas kraftfulla fritagning från 

fängelset i Kandahar, som befriade 

1 200 fångar inklusive hundratals av 

talibanernas gerillasoldater, är bara 

den senaste tecknet på de akuta 

svårigheter västmakterna står inför i 

Afghanistan, skriver Patrick Seale för 

Al Jazeera 18 juni. 

Genom att en självmordsbombare 

sprängde en tankbil precis utanför 

fängelseportarna till provinsfängelset 

Sarpoza på kvällen den 13 juni kunde 

alla fångarna ta sig ut och ge sig 

av i en konvoj av minibussar som kördes 

fram, på motorcyklar och springande 

in i närbelägna odlingar av granatäpplen. 

Sedan minibussarna satt en grupp 

fångar i säkerhet i grannbyn Malajat 

återvände de i skytteltrafi k för att 

hämta nästa. Allting tycktes minutiöst 

organiserat. Ett antal fängelse 

vakter dödades av en grupp fångar 

som suttit och ätit melon på fängelsegården 

samtidigt som andra upprorsmän 

gick runt med AK-4:or och sköt 

Ovan och bilden på s 13 från 

Sarpozafängelset efter flykten. T h 

undersöker tre pashtuner kvarlevorna 

av ett offer för USA:s bombningar 


upp låsen till alla celler, som var och 

en rymde 15-20 fångar, innan natten 

lägrade sig. 

Mobilsamtal till mulla 

Enligt Newsweek 21 juni var det ett 

samtal mellan en fånge och talibanernas 

påstådde andreman, Mulla Khan 

Muhammad Akhund, 36 år, som startade 

hela operationen. 

När kanadensiska och afghanska 

trupper anlände till platsen några 

timmar senare "för att återställa ordningen" 

var det enda som mötte dem 

en ruinhög. 

Att fångarna var beredda att riskera 

livet för att fl y är inte att undra på. 

Så sent som 3 maj gick 50-60 fångar i 

Kandahar i hungerstrejk för rätten till 

justa rättegångar. 

Sedan en grupp domare från Högsta 

domstolen hade kommit till Kandahar 

och undersökt 20 politiska fångars fall 

- av totalt 400 fängslade "talibaner" 

och "terrorister" – beordrade de att 

15 av dessa omedelbart skulle friges i 

brist på bevis. 

När provinsmyndigheterna vägrade 

underkasta sig Högsta domstolens utsända 

utbröt hungerstrejken som merparten 

av de påstådda "talibaner" anslöt 

sig till. 

Omöjlig ockupation 

Detta är en perfekt illustration till det 

omöjliga i projektet att kontrollera 

ett land som Afghanistan med 60 000 

Nato-soldater. Avgående Isaf-chefen 

Dan McNeill säger visserligen att det 

skulle behövas 400 000 man, men inte 

heller det skulle på ett avgörande sätt 

ändra den strategiska balansen. 

Flera händelser på sistone har enligt 

Patrick Seale belyst storleksordningen 

av det afghanska "problemet" 

för ockupanterna. 

Den första var givarkonferensen i 

Paris den 12 juni, där 20 miljarder dollar 

motvilligt utlovades från de 85 delegationerna 

(Sverige lovade inga nya 

pengar). Det klena - och osäkra - resul-

tatet var ett bevis på att många länder 

är medvetna om att svinnet är 

enormt. Merparten av hjälpen stannar 

hos krigsherrar, västliga konsulter 

eller förslösas på annat sätt. 

Flygattack mot Pakistan 

En annan händelse som obestridligt 

kommer att egga antivästliga terrorister 

är den fl ygattack som USA den 

10 juni riktade mot pakistanskt territorium 

och som dödade 12 pakistanska 

soldater. Sådant väcker raseri i 

Pakistan och underminerar förhållandet 

till USA. Det kommer knappast 

att uppmuntra Pakistans nyvalda regering 

under premiärminister Syed 

Yousaf Raza Gillani, som tillträdde 

den 25 mars, att slå till mot de pashtunska 

stammarna och talibanerna 

med militära medel. 

Ytterligare en händelse som drar 

ner byxorna på den amerikanska militären 

är att talibanerna i Pakistans 

stamområden nyligen lyckats komma 

över tre amerikanska helikoptrar – 

av typerna Chinook, Black Hawk och 

Cobra - som transporterades i delar 

landvägen till Kabul. 

Talibanerna lät sedan göra en CD 

med videoinspelningar på bytet för 

att sprida bland hugade spekulanter 

på amerikanska helikoptrar i byggsats! 

Stefan Lindgren 

Tusentals flyr i 

Afghanistan 

Nato-styrkor inledde 18 juni en offensiv 

för att driva bort talibaner från utkanterna 

av staden Kandahar i södra 

Afghanistan. 

Efter den stora fl ykten från fängelset 

intog talibanerna Arghandabdistriktet 

några kilometer norr om Kandhar. 

Tusentals människor har fl ytt inför de 

hårda strider som väntas. Hittills har 

de utländska trupperna bara kunnat 

infånga en handfull rymlingar. 

Talibanernas prestige har på sistone 

ökat sedan bl a veteranen från kriget 

mot Sovjet Jalaluddin Haqqani anslutit 

sig till dem. 

Brittiska offi cerare jämför enligt 

Daily Telegraph talibanernas offensiv 

med FNL:s tet-offensiv i Vietnam 

1968. Den slogs visserligen tillbaka 

men undergrävde för resten av kriget 

amerikanernas militära auktoritet i 

landet, skriver tidningen. 

Invånarna i Arghandab är enligt The 

Guardian rädda att markstrider och 

bombfl yg ska förstöra deras fruktträdgårdar 

och andra odlingar. Striderna 

väntas bli hårda - och talibanerna är 

på hemmaplan. Under tio års ockupation 

lyckades Sovjetunionen aldrig ta 

kontroll över Arghandab. 

GP 18/6 

Två Guernica om 

dagen 

Jörg Friedrichs "Branden" (Fischer & 

Co) är tankeväckande läsning. De allierades 

bombningar av Tyskland, 

skildrade från marken och inte von 

oben. 

Man kommer osökt att tänka på vad 

som utspelar sig i Irak och Afghanistan, 

som utsätts för dagliga amerikanska 

bombningar. 

Antalet fl ygräder över Afghanistan 

var 2004 86, 2005 blev de 176, 2006 

1 770 och 2007 2 926. 

Nu vet man inte hur stor bomblast 

som fälldes vid varje uppdrag. En enda 

siffra på bomblasten har jag hittat. 

2001 släppte USA enligt den uppgiften 

totalt 9 000 ton bomber över 

Afghanistan under 84 dagars bombkrig. 

Här fi nns naturligtvis en massa 

teknikaliteter. Bombens vikt och 

sprängladdningen är olika saker. Med 

reservation för det vi inte vet skulle 

man kunna säga att bomblasten över 

Afghanistan hösten 2001 motsvarade 

180 Guernica, där förödelsen orsakades 

av 50 ton tyska bomber. 

Mer än två Guernica om dagen.... 

Och då sägs dagens bomber vara effektivare. 

USA skryter med att man 

slog ut Iraks hela oljeproduktion 2003 

med bara halva den bombmängd som 

under andra världskriget krävdes för 

att slå ut ETT tyskt raffi naderi. 

Det kan i efterhand komma att visa 

sig att bombningarna av Irak och 

Afghanistan har samma dimensioner 

som de under andra världskriget, fast 

siffrorna ännu mörkas. 

Långt senare har vi ju fått fram sanningen 

om Vietnam och Kambodja 

- de bombkrigen var var för sig värre 

än andra världskriget. Enbart över 

Kambodja fällde amerikanerna 2,7 

miljoner ton bomber på 1970-talet, ett 

massmord som inga andra än offren 

rannsakats för. 


Källor: 

http://www.fas.org/irp/imint/docs/ 

cpgw6/cpgw_ch6_results.htm#Issues 

http://www.walrusmagazine.com/articles/2006.10-history-bombing-cambodia/ 

Pluton till 

Condoleezza 

Dagarna innan krisförbrytaren 

Condoleezza Rice anlände till Sverige 

beslutade regeringen att som en tribut 

till världens enda supermakt förstärka 

de svenska legoknektarna i 

Afghanistan med en pluton, 27 personer. 

Soldaterna ska stärka den svenska 

Isaf-styrkan och hjälpa till med bevakning 

och olika eskortuppdrag. 

I dag har Sverige 348 personer i Isafstyrkan. 

Riksdagen har tidigare beslutat 

att den svenska truppen maximalt 

får ha 600 personer. 

Ungefär samtidigt gick författaren 

Gunnar Ohrlander ut med en debattartikel 

i Aftonbladet mot att Sverige ska 

ha trupper i Afghanistan. 

Artikeln följdes av en webomröstning 

där 63,7 procent sa sig hålla med 

Ohrlander, medan 36,3 procent sa ja 

till trupperna. Totalt deltog 7 998 personer 

i omröstningen. red 


FAS fick ny ordförande 

På sitt årsmöte den 19 april beslutade 

Föreningen Afghanistansolidaritet 

att utse Hans Söderling till ny ordförande. 

Namninsamlingen kommer att 

fortsätta fram till ett nytt riksdagsbeslut 

om trupperna. 

Verksamhetsåret 2007 gick i namninsamlingens 

tecken. Den startade i februari 

2007. På mindre än fyra veckor 

strömmade över 1 000 namn in. 

Enskilda personer skickade in 155 000 

kr för uppropets publicering. De första 

500 namnen publicerades i en halvsidesannons 

(DN 27/2). På Aftonbladets 

kultursida återgavs uppropet 26/2 och 

undertecknarna fanns på AB:s web. 

Men underskrifterna fortsatte att 

strömma in. En ny helsida med 1 000 

namn publicerades i DN två gånger 

(DN 11/3 och 18/3). 

Idag överstiger antalet undertecknare 

10 000. Några dagar före riksdagsbeslutet 

i maj 2007 uppvaktade 

Gösta Hultén, Lena Sonne och Stefan 

Lindgren, tre av initiativtagarna till 

uppropet, två socialdemokratiska ledamöter 

i försvarsutskottet, Peter 

Jonsson och Åsa Lindenstam. 

Fart på debatten 

Uppropet satte bra fart på debatten. 

Miljöpartiet ändrade sin linje 

och krävde i ett styrelseuttalande 

ett svenskt trupptillbakadragande. 

Flera opinionsmätningar under året 

har visat att en folkmajoritet tycker 

likadant, även om det också fi nns ett 

skrämmande stort stöd för det svenska 

krigsdeltagandet, underblåst av 

militärens propaganda och militaristiska 

strömningar i media. 

Socialdemokratiska partiledningen 

stöder fortfarande krigslinjen, även 

om ett uttalande i riksdagen antyder 

att man skulle kunna säga nej till fl er 

soldater. V:s och mp:s linje vacklar och 

de kunde inte ena sig om ett avslagsyrkande 

när riksdagen i maj beslutade 

om att höja taket till 600 soldater. 

Debatten hade också den positiva 

effekten att Svenska Afgha 

nistankommittén den 12 maj beslutade 

”att SAK som organisation avstår 

från att ta ställning till frågan om 

svensk trupp i Afghanistan”. 

Afghanistansolidaritet och Kvinnor 


Hans Söderling, Stockholm, tar över 

ordförandeskapet i Föreningen 

Afghanistansolidaritet. Här busvisslande 

mot riksdagens truppbeslut. 

för fred har tillsammans gjort en broschyr 

för att dokumentera namninsamlingen, 

”Svenska soldater har inte 

i Afghanistan att göra”. Tryckningen 

bekostades av Kvinnor för fred. Tjugo 

undertecknare skriver där och motiverar 

varför de skrivit på. Den trycktes i 

5 000 exemplar, varav c:a 4 000 gått ut 

under året. 

Appellmöten 

Under sju lördagar i april och 

maj 2007 genomförde Föreningen 

Afghanistansolidaritet namninsamling 

på Drottninggatan i Stockholm. 

Totalt samlades över 1 500 namn in. 

6, 13 och 27 oktober genomfördes appellmöten 

vid Slussen i samverkan med 

FiB/K, Kvinnor för fred och Nätverket 

mot krig (NMK), där Hans Söderling 

under året varit förbindelselänk. 

Talare som medverakade var bl a f d 

riksdagens talman Thage G Peterson, 

riksdagsman Gunnar Andrén (fp), 

riksdagsman Mehmet Kaplan (mp), 

Ali Esbati (v), Jan Myrdal, Maj Britt 

Theorin, Eva Myrdal, Gösta Hultén, 

Göran Drougge (NMK) samt trubadu- 

ren Pierre Ström. 

8 December ordnade vi en debatt 

på Drottninggatan mellan riksdagsmännen 

Hans Lindhe (v) och Gunnar 

Andrén (fp). Den fi nns också att se 

på youtube. 15 december hade vi ”julmarknad” 

vid Slussen. 

Flyktingfrågan 

Flyktingfrågan har varit aktuell under 

året och föreningen har efter förmåga 

stött Afghanska föreningen i försvar 

av de asylsökandes rättigheter. 

I samband med fl yktingarnas marsch 

27-30/7 Norrköping - Stockholm ingrep 

Sixten Thuresson (Gnesta) rådigt 

med övernattning och utspisning. 

Stefan Lindgren har medverkat i tre 

möten om fl yktingfrågan. 

Övriga arrangemang 

19 juli - 30 september 2007 (förlängt 

till oktober) gick Jan Myrdals och Gun 

Kessles utställning ”Afghanistan i mitt 

hjärta” på Karlshamns museum. 

I samband med det trycktes en katalog 

med samma namn upp på grundval 

av ”Bortom berg och öknar” (1962). 

Den trycktes i 2 000 ex och kostnaderna 

delades lika mellan FAS och muséet. 

Skriften som är särskilt bra som introduktion 

för unga läsare fi nns fortfarande 

att köpa för 30 kr. 

11 september 2007 medverkade föreningen 

i den demonstration mot USAimperialismen 

som Nätverket mot krig 

m fl ordnat på Sergels torg . 

På temat ”Vet hut, Bush” deltog 

föreningen i en konstutställning i 

Skarpnäcks kulturhus 8-20/9 tillsammans 

med FiB/K Stockholm, V- 

Hammarby Skarpnäck, Nätverket mot 

krig. "En utställning i konst mot USA: 

s krig i Irak och Afghanistan." 

Medlemmar, upplaga mm 

Antalet medlemmar 2007-12-31 var 

249 (i mars 08 259) och vid förra årsskiftet 

150, det blir 66 procents ökning! 

Därtill kommer de som bara prenumererar 

på tidskriften. I december 

2007 var de 18 och i december 2006 

15. 

I februari 2008 trycktes Pia 

Jämtvalls affi sch ”Svenska soldater ut 

ur Afghanistan” i 3 000 exemplar, a2 

fyrfärg. 1 600 affi scher återstår i lager

(självkostnad 3 kr/ex). 

I Stockholm har en affi scheringsaktion 

med 200 affi scher på kartong 

gjorts till en kostnad av c:a 1 000 kronor 

förutom affi scherna. 

Konstpris instiftades 

Gun Kessle, en av föreningens grundare 

och bästa aktivister gick hastigt 

bort 23 oktober. Många av hennes 

släktingar och vänner har lytt uppmaningen 

att skicka ett bidrag till föreningen 

istället för blommor. Totalt har 

det kommit in 47 000 kronor. En fi n 

hyllning till Gun, som var ett exempel 

för oss alla. 

Årsmötet beslutade att anta en motion 

om att dela ut ett årligt pris på 

5 000 kr till en konstnär som på ett 

förtjänstfullt sätt protesterat mot kriget 

i Afghanistan och att detta pris i år 

2008 går till konstnären Pia Jämtvall 

som med sin bild ”svenska soldater ut 

ur Afghanistan” på ett kraftfullt och 

färgstarkt sätt protesterar mot kriget 

i Afghanistan. 

Till ny styrelse valdes: 

Hans Söderling, ordförande, 

Skarpnäck 

Stefan Lindgren, vice ordförande, 

Skarpnäck 

Sixten Andréasson, kassör, Everöd 

Bjerén Ulf, Karlskrona 

Anders Davidson, Höör 

Lisa Forsberg, Stockholm 

Peter Hjukström, Mariefred 

Dan Kotka, Haninge 

Jan Myrdal, Skinnskatteberg, 

hedersordförande 

Bo Persson, Piteå 

Sixten Thuresson, Gnesta 

Maj Wechselmann, Stockholm 

Staffan Ekblom, Nacka 

Beställ T-shirts! 

Ställ Bush och 

Blair till svars i 

Russeltribunal 

20 juni föreslog den socialdemokratiske 

läkaren Sven Britton på 

Svenska Dagbladets debattsida en ny 

Russeltribunal. 

"Det är nu dags för en ny Russeltribunal 

där de kvarvarande huvudansvariga 

för detta krig, president 

Bush och före detta premiärminister 

Blair, ställs till ansvar. 

Inte för att tribunalen kan väcka 

döda utan för att den kan väcka tankar 

om hur ett krigsföretag av det här 

slaget kan få fäste, vilka motiv som 

befrämjar det och hur framtida ledarskap 

ska kunna undvika respektive 

befrämja det; om motiv för det senare 

övertygar tribunalen... 

I Staffan Lamms prisbelönta kortfi 

lm Russeltribunalen, en upptagning 

från Folkets Hus 1972, får man en 

uppfattning om hur en så svår och omfattande 

operation som Vietnamkriget 

kunde diskuteras ur en moralisk och 

fi losofi sk synvinkel, med hjälp av autentiska 

vittnen och sakkunskap från 

olika områden av det civila och militära 

livet. 

Den engelske fi losofen och matematikern 

Bertrand Russel fi nan sierade 

själv tribunalen 1972. Det är väl osannolikt 

att det fi nns fi lantroper av den 

resningen idag – men vem vet? 

Att Sverige vid den tiden kunde stå 

som värd för ett sådant initiativ berod- 

Nu är den här! Föreningens T-shirt 

med Pia Jämtvalls brutalt sanna sammanfattning 

av svensk Afghanistanpolitik. 

Tröjan finns i S, M, L, XL och XXL. 

Alla kostar 100 kr och portot 20 kr 

per tröja. 

Beställ genom att sätta in beloppet 

på postgiro 33 13 24-4, Föreningen 

Afghanistansolidaritet. Glöm inte skriva 

adress och storlek. 

de på att vårt lilla land då förde en aktiv 

utrikespolitik, som vi i stora delar 

av världen – utanför stormaktssfären 

åtminstone – var respekterade och beundrade 

för. 

Med en ny Russeltribunal om 

Irakkriget kan vi återupprätta något 

av denna stolta tradition." 

Sven Brittons insändare borde tas 

under seriöst övervägande av alla delar 

av fredsrörelsen som vill bidra till 

att de ansvariga för kriget i Irak och 

Afghanistan ställs till svars. Vad kan 

vi göra? 


Afghanistan.nu 

ISSN 1652-3679, utges av Föreningen 

Afghanistansolidaritet, Fraktfl ygarg 5 

128 30 Skarpnäck 

Ansvarig utgivare: Stefan Lindgren 

I redaktionen även: Kristoffer 

Larsson, Anders Davidson 

Hemsida: www.afghanistan.nu 

Epost: afghanistansolidaritet@gmx. 

net Tel: 0736 151 999 

Presstopp: 1 september 2008. 

Prenumeration: ingår i medlemsavgiften 

150 kr som inbetalas på plusgiro 

33 13 24-4. Icke-medlemmar: betalar 

100 kr. för minst fyra nummer/år. 

För betalning från utlandet använd 

IBAN: SE21 9500 0099 6042 

0331 3244 och BIC: NDEASESS. 

Lägg till 80 kr för utlandsporto. 

Bankgironumret är 

9960 420 33 13 24 4. 

Tryck: Nytorgstryckeriet, 

Kontaktpersoner: 

Karlskrona: Ulf Bjerén 0455-17595 

ulf@bjeren.se 

Lund: Magnus Göransson 046-260 04 

61 magnus.goransson@bredband.net 

Malmö: Love Flygren 070 305 6281 

love_fl ygren@hotmail.com 

Visby: Klas Hallberg 0448-219702 

kojhallberg@hotmail.com 

Göteborg: Gunnar Olofsson gunnar_ 

fam@hotmail.com 

Norrköping: Ulf Karlström ulf. 

karlstrom@wnet.se 

Gnesta: Sixten Thuresson 0158- 

20168 sixtenthuresson@telia.com 

Mariefred: Peter Hjukström 0159- 

230 41 peter.hjukstrom@bredband.net 

Södertälje: Jörgen Wide 08-550 199 

21 cederbladwide@telia.com 

Stockholm: Hans Söderling 08- 

6493473 hans.soderling@chello.se 

Haninge: Dan Kotka 08-50025417 

dan.kotka@spray.se 

Uppsala: Kristoffer Larsson 0736- 

747974 krislarsson@gmail.com 

Arvika: Veino Wallin 0570-775988 

Falun: P-O Tellander 023-21230 

perolof.tellander@telia.com 

Umeå: Camilla Ingman-Fulton 

camingfult01@fastmail.fm 

Piteå: Bo Persson 0911-16433 

boklar@spray.se 


Mördarna går fria! 

Chefsåklagare Krister Petersson vid 

Internationella åklagarkammaren i 

Stockholm beslutade 17 juni att lägga 

ner förundersökningen rörande ett 

av svensk militär beordrat mord på 

en byledare i Afghanistan i december 

2006. 

“Det saknas numera anledning att 

anta att brott som hör under allmänt 

åtal har förövats”, skriver chefsåklagaren. 

Det betyder att mördarna går fria. 

Inte för att det saknas bevis. Inte för 

att mördaren är okänd (insatschefen 

överste Bengt Sandström vet namnet). 

Utan för att den mördade var afghan. 

En afghan som nyss släppts ut 

ur USA:s tortyrkamrar och som USA 

- med svensk militär hjälp - ville undanröja. 

Som Afghanistan.Nu redovisade utförligt 

i nummer 2/07 (http://www.afghanistan.nu/arkiv/anu207.pdf) 

var 

det 46 svenska soldater, ett fi nskt 

team, en mindre amerikansk styrka 

och medlemmar från afghanska armén 

som åkte i ett tjugotal fordon till byn 

Boka med 400 invånare för att mörda 

vad som på stods vara en ”talibanledare” 

eller ”lo kal klanledare”, Matou 

Nematullah. 

Enligt handlingar som TV4:s Kalla 

Fakta tagit del av beskriver militären 

händelsen som en ”anfallsoperation”. 

Svenskarna hade med sig ett foto av 

honom. En eldstrid uppstod och Matou 

Nematullah sköts till döds. 

"Main target down" 

”Main target down” (huvudmålet 

oskadliggjort) rapporterade Bengt 

Sandström till Stockholm, vilket visar 

att opera tionen var planerad. 

Den svenska styrkan uppsökte av 

allt att döma medvetet Boka på ett sådant 

sätt att man visste att det skulle bli 

skottlossning, vilket i sin tur skulle ge 

carte blanche enligt då gällande ”rules 

of engagement” att mörda ”måltavlan” 

Nematullah. 


Mördad på order av en svensk överste 

i december 2006. Byledaren Matou 

Nematullah, nyss utsläppt från USA:s 

tortyrkammare. 

Genom att Sandström gav instruktioner 

om mordet blev styrkan del aktig 

i krigsförbrytelse även om Sandström 

senare hävdat att det dödande skottet 

avlossats av en icke-svensk soldat. 

Den 10 mars 2007 gjorde Föreningen 

Afghanistansoldidaritet en anmälan 

för brott mot krigslagarna och den 

mottogs av myndigheten och fi ck diarienummer 

0201-K63808-07. Sedan 

dess har föreningen gjort upprepade 

hänvändelser till myndigheten och levererat 

ett omfattande material om 

mordet. 

Inga kontakter 

Inga av dessa skrivelser har besvarats. 

Inga kontakter har tagits från 

åklagarkammaren. Det är oklart om 

kammaren vidtagit några som helst 

åtgärder, utan tycks bara ha rullat 

tummarna. 

Antagligen har höga vederbörande 

tagit dåvarande försvarsminister 

Mikael Odenbergs utlåtande att 

svenskarnas agerande varit “berömvärt” 

till intäkt för att behandla ärendet 

som icke-existerande. 

Samtidigt som svenska myndigheter 

på detta grova sätt neglige- 

rar krigförbrytelser har FN:s särskilde 

rapportör om mänskliga rättigheter 

i Afghanistan, Philip Alston riktat 

strålkastarljuset mot “summariska 

och godtyckliga avrättningar” begångna 

av främmande länders underrättelsetjänster. 

Enligt AP:s rapport 15 maj 

syftade detta direkt på amerikansk 

underrättelsetjänst. Amerikanska specialsoldater 

var närvarande vid den 

svenska raiden mot byn Boka. Mordet 

ska enligt den svenska insatschefen 

ha utförts av en icke svensk soldat. 

Fallet Boka kan alltså passa in i 

samma mönster som de huvudsakligen 

nattliga raider FN-rapportören talar 

om. I januari mördades två bröder 

i Kandahar på liknande sätt av amerikanska 

specialsoldater ledsagade av 

afghansk polis. 

“Det är absolut oacceptabelt för 

tungt beväpnade utlänningar ledsagade 

av tungt beväpnade afghanska styrkor 

att vandra omkring och utföra farliga 

raider som alltför ofta resulterar i 

mord utan att ta ansvar för detta”, sa 

Alston efter 12 dagars rundresa. 

Han sa också att utkländska underrättelsetjänster 

uppenbart opererar 

“utan att kunna straffas” i vissa provinser 

där upprorsmän är aktiva. Han 

sa att de hemliga operationerna var 

“absolut oacceptabla”. 

För svenska myndigheter är sådana 

svinerier uppenbarligen helt acceptabla. 

Mord begås ostraffat på order av 

svenska befattningshavare. Varefter 

svenska ämbetsmän sopar brottet under 

mattan. Tror verkligen chefsåklagare 

Krister Petersson att sådan 

rättsröta ska kunna fortsätta utan allvarliga 

följder såväl för den svenska 

rättvisan och rättssäkerheten som för 

hans eget goda namn och rykte? 

Stefan Lindgren

Den ökända hästen från Troja - Afghanistan.nu

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?