Socialdemokrater mot truppökning - Afghanistan.nu
17.07.2013 • Views
Share Embed Flag

Socialdemokrater mot truppökning - Afghanistan.nu

Socialdemokrater mot truppökning - Afghanistan.nu

Socialdemokrater mot truppökning - Afghanistan.nu

SHOW MORE
SHOW LESS
ePAPER READ
DOWNLOAD ePAPER
afghanistan.nu

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

START NOW

<strong>Socialdemokrater</strong><br />

<strong>mot</strong> <strong>truppökning</strong><br />

Allt fler socialdemokratiska politiker fronderar <strong>mot</strong> partilinjen att stödja Nato:s<br />

krig i <strong>Afghanistan</strong>. S-riksdagsmannen Jan Ema<strong>nu</strong>el Johansson från Norrtelje,<br />

känd från dokusåpan "Robinsson" 2001, röstade nej i riksdagen till att öka<br />

den svenska truppen i <strong>Afghanistan</strong>.<br />

I partiets verkställande utskott har Bosse Ringholm gått e<strong>mot</strong> krigslinjen,<br />

men Mona Sahlin har gjort det till en förtroendefråga. Hennes egen partiorganisation<br />

kräver att trupperna ska tas hem. Läs mera sid 2-3.<br />

www.afghanistan.<strong>nu</strong> # 4 2008 15 kr<br />

USA och Nato/<br />

Isaf fortsätter<br />

sitt dagliga<br />

bombardemang<br />

över<br />

<strong>Afghanistan</strong>.<br />

Här en<br />

pojke från<br />

Khost som<br />

skadats av en<br />

bomb. Sverige<br />

går <strong>nu</strong> med i<br />

kriget i stor<br />

skala.<br />

<strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong> 1

Grov retorik i riksdagsd<br />

19 december beslutade en bred riksdagsmajoritet<br />

att Sverige ska öka antalet<br />

soldater från dagens 350 man<br />

till 500 man. Dessutom ska regeringen<br />

få fria händer att trappa upp<br />

styrkan upp till 855 man.<br />

Vänsterpartiet är e<strong>mot</strong> hela truppinsatsen,<br />

miljöpartiet gick e<strong>mot</strong> ökningen.<br />

Riksdagsdebatten om den nya<br />

<strong>Afghanistan</strong>styrkan präglades inte på<br />

något sätt av frågans allvar. Sverige<br />

befi nner sig i krig och ett krig som för<br />

varje timme går alltmer överstyr.<br />

Försvarsminister Sven Tolgfors var<br />

inte ens närvarande under debatten.<br />

Med sömngångaraktig säkerhet<br />

stod alliansens och socialdemokratins<br />

ledamöter upp och talade om att<br />

Sverige <strong>nu</strong> endast uppfyller FN:s begäran,<br />

och det var många som likt Åsa<br />

Lindenstam (s) tog tillfället att försöka<br />

skapa julstämning med att framföra<br />

sitt "tack till våra killar och tjejer<br />

därnere".<br />

Ingen beställning av FN<br />

Genomgående präglades argumentationen<br />

för <strong>truppökning</strong>en av fi ffel och<br />

båg.<br />

Den falskaste argumenten kom från<br />

Urban Ahlin (s). Dels serverade han<br />

det lögnaktiga påståendet att de fl esta<br />

civila krigsoffren beror på afghanerna<br />

själva - på "terroristerna" som bränner<br />

ner skolor och kastar syra på skolfl ickor.<br />

Dels påstod han att <strong>truppökning</strong>en<br />

var ett "åläggande" från FN:s säkerhetsråd,<br />

som Sverige mer eller mindre<br />

är tvingat att åtlyda.<br />

Hur kan det då komma sig att av<br />

FN:s 191 medlemmar endast 47 länder<br />

har skickat trupper? De är alla,<br />

med fyra neutrala undantag, militära<br />

bundsförvanter till USA.<br />

Det påstods lögnaktigt från talarstolen<br />

att Sverige inte har full valfrihet<br />

att avstå från detta krig. Men de kan<br />

faktiskt inte skylla på FN.<br />

Vad FN:s säkerhetsråd sade i resolution<br />

1833 i september var bara det<br />

gamla vanliga att rådet "uppmanar"<br />

(calls upon) medlemmarna att fylla<br />

2 <strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong><br />

luckorna i Isaf. Sånt har man struntat<br />

i förr..Det nya i årets resolution<br />

var att rådet manade Isaf och andra<br />

internationella styrkor att "minimera<br />

risken för civila dödsoffer", ett indirekt<br />

erkännande av att de utländska trupperna<br />

blodat ner sig rejält. Här fanns<br />

inga intiativ från majoriteten.<br />

Inte heller vill man tala om den<br />

sats som stått i varje FN-resolution<br />

om <strong>Afghanistan</strong> sedan 2001 att rådet<br />

"bekräftar sin starka förpliktelse<br />

(commitment) <strong>mot</strong> <strong>Afghanistan</strong>s suveränitet,<br />

oberoende, territoriella integritet<br />

och nationella enhet". Denna<br />

sats kränks varje dag av de utländska<br />

trupperna som styr och ställer som om<br />

<strong>Afghanistan</strong> vore deras koloni.<br />

I den falska retoriken spelade Göran<br />

Lennmarker (m) an-<br />

dra fi olen. Han påstod<br />

helt fräckt "att<br />

alla de parlament som<br />

har diskuterat det här<br />

trots allt har kommit<br />

till insikten att det<br />

är viktigt <strong>nu</strong> att inte<br />

överge <strong>Afghanistan</strong>".<br />

"Jag tycker att det<br />

har blivit en märklig<br />

bild i Sverige", replikerade<br />

Hans Linde<br />

(v), "där man säger<br />

att det enda sättet att<br />

stödja ett folk är att skicka väpnad<br />

trupp, som om det vore det enda utrikespolitiska<br />

verktyg som vi har i vår<br />

verktygslåda för att stödja ett folk."<br />

Sanningen är att till följd av hårda<br />

parlamentariska bataljer har en<br />

rad länder under 2008 minskat sina<br />

truppkontingenter i <strong>Afghanistan</strong>:<br />

Estland, Tyskland, Grekland, Island,<br />

Luxemburg, Norge, Portugal,<br />

Österrike. Finland, FYR Makedonien,<br />

Irland medan Singapore, Schweiz och<br />

Sydkorea helt har avvecklat sin truppnärvaro.<br />

Tjeckiens parlament har just<br />

avslagit en <strong>truppökning</strong> och Kanada<br />

har frågan på dagordningen.<br />

Sedan undrade man verkligen om<br />

man hörde rätt när Lennmarker (m)<br />

sa att det var fel av Sovjetunionen att<br />

lämna <strong>Afghanistan</strong> 1989. Enligt honom<br />

var det oöverlagt av Sovjet att<br />

"överge" <strong>Afghanistan</strong> som skedde den<br />

144 länder har inga trupper<br />

i <strong>Afghanistan</strong>.<br />

47 länder har det, men<br />

av dem har 14 minskat<br />

antalet.<br />

Tre har dragit tillbaka<br />

dem helt under 2008.<br />

Sverige är det enda<br />

neutrala land som trappar<br />

upp krigsinsatsen.<br />

gången. Man häpnar!<br />

Han sällade sig också till de värsta<br />

amerikanska hökarna genom att avvisa<br />

dialog med "krafter som inte är intresserade<br />

av vare sig mänskliga rätttigheter<br />

eller demokrati", vilket är nidbilden<br />

av den afghanska <strong>mot</strong>ståndsrörelsen.<br />

Inte ett enda förslag<br />

Hans Linde redogjorde för fakta om<br />

hur kriget skördar allt fl er människoliv.<br />

Han påpekade också riksdagens<br />

svek <strong>mot</strong> sitt eget beslut 2006 att Isaf<br />

och USA-koalitionen måste vara "två<br />

distinkt skilda insatser som verkar<br />

under separata mandat och befälskedjor".<br />

I och med att det-<br />

ta villkor inte längre<br />

uppfylls har grunden<br />

för det svenska riksdagsbeslutet<br />

fallit.<br />

Att allianspartierna<br />

som inte ens 2005<br />

stödde detta villkor <strong>nu</strong><br />

bara viftade undan saken<br />

kan man förstå.<br />

Men att de socialdemokratiskariksdagsmännen<br />

nöjde sig med att<br />

påpeka att operationerna<br />

vuxit samman<br />

men inte drog några praktiska slutsatser<br />

av detta är mer anmärkningsvärt.<br />

"Jag hör kritiken, Urban Ahlin, men<br />

jag har inte sett ett enda förslag och<br />

inga reservationer och särskilda yttranden<br />

om hur du vill förändra situationen<br />

på marken", kommenterade<br />

Linde.<br />

Han påpekade att den socialdemokratiska<br />

riksdagsgruppen även övergett<br />

den ståndpunkt man intog i proposition<br />

2003/04:71 att det inte fanns<br />

"tillräcklig folkrättslig grund" för USAkoalitionen<br />

att stanna i <strong>Afghanistan</strong>.<br />

Riksdagsmajoriteten sviker väljarna,<br />

fortsatte Linde. Mer än dubbelt<br />

så många svenskar vill ta hem soldaterna<br />

än de som stöder trupputvidgningen.<br />

Allt fl er av Urban Ahlins partikamrater<br />

- Lotta Gröning, Pierre<br />

Schori, Bosse Ringholm och många<br />

andra - har uttryckt sitt avståndsta-

ebatten<br />

gande. Nedan publiceras ett uttalande<br />

antaget av Mona Sahlins egen s-förening.<br />

Tyvärr tar hon till storsläggan<br />

<strong>mot</strong> sina <strong>mot</strong>ståndare och hotar avgå<br />

om partiet ändrar sig.<br />

Miljöpartiet backade<br />

Ett sorgligt kapitel i sammanhanget<br />

är miljöpartiet. I februari 2007 antog<br />

miljöpartiets styrelse ett beslut som<br />

stödde kravet på att dra bort Sveriges<br />

trupper från <strong>Afghanistan</strong>.<br />

Nu har man backat på detta och<br />

nöjer sig med att gå e<strong>mot</strong> ökningen.<br />

För denna "ansvarsfulla" reträtt fi ck<br />

miljöpartiet särskilt beröm av Göran<br />

Lennmarker, som naturligtvis struntade<br />

i all den bitvis skarpa kritik <strong>mot</strong><br />

krigsinsatsen som Peter Rådberg (mp)<br />

ändå levererade. Liksom v redan gjort<br />

lär mp snart inse att krigsinsatsen är<br />

helt fel från början.<br />

Helt riktigt konstaterade han att<br />

<strong>truppökning</strong>en leder till att Sveriges<br />

civila bistånd får proportionellt allt<br />

mindre pengar. Kostnaden för den<br />

svenska truppinsatsen 2009 blir 1 095<br />

miljarder kr, upp från 785 miljoner.<br />

Den utlovade ökningen av den civila<br />

hjälpen till 500 miljoner kr om året<br />

dröjer till 2011.<br />

Stefan Lindgren<br />

Enhälligt antaget uttalande vid<br />

allmänt medlemsmöte med Skuru<br />

Socialdemokratiska förening i<br />

Nacka söndagen den 23/11 2008.<br />

Det är sju år sedan USA invaderade<br />

<strong>Afghanistan</strong>. Tiotusentals människor<br />

har fått sätta livet till i ett utsiktslöst<br />

krig. USA och Nato har utfört tusentals<br />

bombuppdrag över <strong>Afghanistan</strong><br />

utan att freden har kommit ett enda<br />

steg närmare. Kriget, som Sverige aktivt<br />

deltar i och vill öka engagemanget<br />

i, är en katastrof. Nato:s fl ygattacker<br />

har skördat tusentals civila offer.<br />

Bombräderna och dödandet har drivit<br />

än<strong>nu</strong> fl er i talibanernas händer.<br />

Det är ett stort misslyckande om<br />

man först måste bomba civila afghaners<br />

byar, hus och hem och döda, också<br />

kvinnor och barn, för att kunna genomföra<br />

civila reformer. Det går inte<br />

Protest på Mynttorget<br />

Hans Söderling, ordförande <strong>Afghanistan</strong>solidaritet, ledde ett protestmöte utanför<br />

riksdagen 18 december:<br />

– Då jag gick i min första Vietnamdemonstration, strax innan julen 1971,<br />

sa Hans, hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att jag nästan<br />

40 år senare skulle demonstrera <strong>mot</strong> att Sverige deltar på samma sida<br />

som USA i en ockupation av ett främmande land. För det är precis vad som<br />

sker i <strong>Afghanistan</strong> där Sverige bidrar med ca 300 soldater och mer lär det bli<br />

om regeringen får som den vill. Därtill kommer storsatsningen på jättetransportplanet<br />

C-17 Globemaster, som den svenska regeringen blivit delägare i<br />

till en kostnad av ca 1, 5 miljarder kronor de första fyra åren.<br />

– Sverige har en lång tradition av en neutralitetspolitik som är väl värd att<br />

försvara, men <strong>nu</strong> börjar denna neutralitetspolitik rejält att naggas i kanten av<br />

den undfallenhet som en hel del politiker visar när den store grannen långt<br />

borta i väster kallar.<br />

– I morgon kommer antagligen regeringens proposition att klubbas<br />

igenom. Men så länge svenska politiker envisas med att stödja Nato i<br />

<strong>Afghanistan</strong> kommer vi att inte vika från kravet: Inga svenska trupper till<br />

Nato:s krig.<br />

att bomba fram fred och vänskap.<br />

Bomber dödar och lemlästar och förstör<br />

byggnader och infrastruktur. Men<br />

bomber dödar också för generationer<br />

människors känslor och förhoppningar<br />

om fred och samförstånd. I dess<br />

ställe föds hat och revanschlust, som<br />

omöjliggör att fredliga broar kan byggas<br />

mellan länder och folk.<br />

I många länder världen över ökar<br />

<strong>mot</strong>ståndet <strong>mot</strong> kriget. I allt fl er länder<br />

stiger oron över misslyckandena<br />

och man tror inte att kriget kan vinnas.<br />

Man menar att utländska trupper<br />

inte kan bringa fred och stabilitet<br />

i <strong>Afghanistan</strong>.<br />

Men i Sverige är tonen en annan.<br />

Vårt lands regering vill sända än<strong>nu</strong><br />

fl er stridsutrustade soldater och mer<br />

krigsmateriel till <strong>Afghanistan</strong>. Sverige<br />

är på fel väg i <strong>Afghanistan</strong>. Efter 200<br />

år av fred är Sverige de facto i krig!<br />

Sverige dras vid USA:s och Nato:s sida<br />

allt längre in i kriget i <strong>Afghanistan</strong>.<br />

Med konsekvenser som idag är oförutsägbara.<br />

En nyligen publicerad opinionsundersökning<br />

visar att de militära<br />

insatserna i <strong>Afghanistan</strong> har ett klent<br />

stöd hos Sveriges folk.<br />

Med våra svenska fredstraditioner<br />

borde vi kunna ha en egen linje - en<br />

fredens väg - i <strong>Afghanistan</strong>.<br />

- Vi vill att socialdemokratin planerar<br />

för en sådan väg.<br />

- Vi vill att socialdemokratin avvisar<br />

den borgerliga regeringens förslag<br />

att öka Sveriges militära insatser i<br />

<strong>Afghanistan</strong> och tar hem de stridsutrustade<br />

svenska soldaterna.<br />

- Vi vill att socialdemokratin aktivt<br />

verkar för att Sverige kraftfullt<br />

ökar de civila och humanitära insatserna<br />

för <strong>Afghanistan</strong> och dess lidande<br />

folk.<br />

<strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong> 3<br />

FOTO : MURAT KUSEYRI

Talibanernas fredsplan<br />

Talibanernas ledare Mullah Omar varnar<br />

för att en ökning av de utländska<br />

trupperna i <strong>Afghanistan</strong> kommer att<br />

leda till en ökning av våldet och de<br />

direkta angreppen på Nato-Isaf. Som<br />

ett alternativ erbjuder han en fredsplan.<br />

Enligt Press TV, en nyhetskanal baserad<br />

i Teheran, har Mullah Omar framfört<br />

sin plan genom Saudiarabiens<br />

kung Abdullah. Kung Abdullah informerade<br />

president Bush och<br />

<strong>Afghanistan</strong>s president Hamid Karzai<br />

under en konferens i FN:s högkvarter<br />

i november.<br />

Tidigare insisterade talibanerna på<br />

att inga förhandlingar skulle öppnas<br />

innan alla Natos och USA: s styrkor<br />

lämnar landet. Nu är talibanerna är<br />

villiga att godta en tidtabell för tillbakadragandet<br />

och föreslår att utländska<br />

muslimska fredsbevarande styrkor<br />

ska säkerställa en smidig övergång<br />

tills afghanerna själva nått samförstånd<br />

om en ny regering.<br />

Den kvinnliga afghanska parlamentsleda<strong>mot</strong>en<br />

Shuria Barakzai<br />

uppmanar USA att ompröva sin politik.<br />

Hon säger till Press TV: "Jag anser<br />

att fl er trupper inte fungerar för<br />

<strong>Afghanistan</strong> ... så länge som USA ökar<br />

antalet trupper har de för avsikt att<br />

fortsätta kriget i regionen".<br />

Ett annat krav från Mullah Omar<br />

handlar om att dela makten med<br />

den <strong>nu</strong>varande afghanska regimen.<br />

Talibanerna är villiga att kompromissa<br />

för att nå ett samförstånd med regeringen,<br />

men de kräver också stora<br />

förändringar i den <strong>nu</strong>varande politiska<br />

strukturen - som bygger på den så<br />

kallade Bonnkonferensen för sju år sedan.<br />

Kabul kräver att talibanerna ska<br />

lova godta Bonnkonferensen, men talibanerna<br />

svarar att de aldrig var inbjudna<br />

till Bonn och aldrig konsulterades<br />

när den nya författningen skrevs.<br />

Mullah Omar kräver också att talibanernas<br />

stridande förband ska in-<br />

Amnesti för fångna<br />

talibaner är ett av Mullah Omars<br />

fredskrav.<br />

4 <strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong><br />

lemmas i den afghanska armén och beviljas<br />

amnesti.<br />

Mullah Omar föreslår också att<br />

Nato-styrkorna ska ersättas med<br />

fredsbevarande trupp från muslimska<br />

länder, men inte heller detta är oproblematiskt,<br />

enligt talibanerna.<br />

Iran oroas<br />

Press TV:s reporter Ahmed Qurishi<br />

tror att USA kan gå med på att ha<br />

muslimska fredsbevarande styrkor<br />

om de kom från USA-allierade muslimska<br />

länder, men det skulle i sin<br />

tur kunna innebära problem för något<br />

av <strong>Afghanistan</strong>s grannländer –<br />

Kina, Pakistan, Iran, Uzbekistan,<br />

Tadzjikistan och Turkmenistan. Till<br />

exempel kan Iran <strong>mot</strong>sätta sig förekomsten<br />

av styrkor från Pakistan, och<br />

vice versa. Ett faktum är att Iran redan<br />

uttryckt djup <strong>mot</strong>stånd <strong>mot</strong> fredssamtalen<br />

med talibanerna.<br />

Utgången av dessa samtal är dock<br />

ytterst oviss. Det främsta hindret är<br />

naturligtvis USA:s geopolitiska ambitioner,<br />

men även om Vita huset skulle<br />

vänja sig vid tanken att "släppa"<br />

<strong>Afghanistan</strong> kräver de ett resultat att<br />

visa upp för hemmaopinionen, t ex att<br />

talibanerna lämnar ut någon eller några<br />

av al-Qaidas toppledare.<br />

Den 31 oktober citerade Press TV biträdande<br />

utrikesministern Patrick S.<br />

Moon som sa att USA avser att ta bort<br />

Mullah Omar från den svarta listan i<br />

ett försök att bana väg för kontakter<br />

med talibanerna.<br />

Från USA:s sida är talet om förhandlingar<br />

ett taktiskt spel för att<br />

stilla missnöjet bland afghanerna och<br />

visa att talibanerna inte går att förhandla<br />

med. I en månads tid har det<br />

pågått en intensiv propagandakampanj<br />

<strong>mot</strong> talibanerna som anklagas för<br />

att stå bakom terrordåd <strong>mot</strong> skolfl ickor<br />

i Kandahar.<br />

Men föräldrarna till de fl ickor i<br />

Mirwais-skolan i Kandahar som fi ck<br />

batterisyra kastade på sig av <strong>mot</strong>orcykelburna<br />

pojkar är inte alls nöjda med<br />

myndigheternas utredning. Tio män<br />

har gripits och fl era har erkänt att de<br />

skulle ha fått stora summor pengar av<br />

talibaner i Pakistan för att utföra dådet,<br />

men föräldrarna är inte säkra på<br />

att de verkligt skyldiga är gripna.<br />

"Denna kriminella handling utfördes<br />

inte av talibanerna. Vi fördömer den…<br />

Regeringen påstår vad som helst och<br />

straffar personer som inte alls är skyldiga",<br />

sa Qari Yusuf Ahmadi, talesman<br />

för talibanerna i söder till IWPR s<br />

reporter i Helmand.<br />

Källor: Jalal Ghazi i New America<br />

Media 19/12, Mohammad Ilyas<br />

Dayee på www.ipwr.net 12/12

Kärlekens protokoll Studera<br />

Av C-J Charpentier<br />

Bismillah!<br />

LÅT OSS tala om kärlek, låt oss tala<br />

om <strong>Afghanistan</strong>!<br />

− Varför blir alla så förtjusta<br />

i <strong>Afghanistan</strong>? Du själv, Tomas<br />

Löfström, Jan Myrdal... Vad är det<br />

som är så speciellt med detta land? frågade<br />

mig Bo Persson för några månader<br />

sedan när jag ombads medverka i<br />

den här studiebilagan.<br />

Det är inte helt lätt att svara på dylika<br />

spörsmål, och svaret måste i stora<br />

stycken bli subjektivt. För det handlar<br />

om kärlek. Om ett förhållande som intog<br />

mig redan när jag för första gången<br />

trampade på Kabuls gator och körde<br />

över stäppen för snart fyrtio år sedan.<br />

Och det är ett förhållande som varar,<br />

som ett slitstarkt äktenskap − om än<br />

laserat av sorg och vanmakt inför de<br />

tragedier som drabbat landet mellan<br />

Amu Darya och Registans sand.<br />

Jag tänker <strong>nu</strong> inte älta min egen<br />

bakgrund, nöjer mig med att säga att<br />

jag vistats åravis i <strong>Afghanistan</strong>, forskat,<br />

skrivit artiklar och en handfull<br />

böcker; senast Samovarernas sång<br />

(2003). Den fi nns också på den kostnadsfria<br />

litteratursajten www.las-enbok.com<br />

Låt oss alltså tala om kärlek,<br />

och om det unika <strong>Afghanistan</strong>.<br />

Förälskelsen kom blixtsnabbt. Den<br />

bara drabbade mig som förälskelser<br />

brukar göra. Utan att man riktigt vet<br />

varför. Men det går, åtminstone bitvis,<br />

att protokollärt bena upp de ingående<br />

− och samverkande − delarna.<br />

Året var 1348 S.H; enligt afghansk<br />

tideräkning. Kungatid rådde, och även<br />

om det förvisso fanns <strong>mot</strong>sättningar/<br />

klassklyftor/orättvisor/fattigdom/korruption<br />

så var det ändå ett land med<br />

god prognos − fram till den sovjetiska<br />

våldtäkt som förändrade allt.<br />

1.<br />

Bilden av <strong>Afghanistan</strong> styrs av betraktarens<br />

referensramar. Den västerlänning<br />

som anlände till Kabul från, exempelvis,<br />

Calcutta mötte närmast välstånd<br />

och ordning, medan den som fl ög<br />

in utan tidigare asiatiska erfarenheter<br />

förfasades över smuts och armod.<br />

Någon kulturkrock upplevde jag för<br />

egen del aldrig. Nej, det var snarare<br />

<strong>mot</strong>satsen - parat med en växande fas-<br />

cination för landet på världens tak.<br />

Här fanns − och fi nns − rika naturresurser<br />

på en skala mellan gas och<br />

marmor. Ett bevattnat jordbruk gav<br />

fl era skördar om året, fåraveln täckte<br />

folkets behov av kött, och det viktiga<br />

brödet var noga prisreglerat. Och den<br />

exploatering som skedde kom aldrig<br />

utifrån, inte från multinationella<br />

storbolag.<br />

Delar av infrastrukturen var i och<br />

för sig bristfällig men de mest nödvändiga<br />

samhällsfunktionerna fanns.<br />

Dessutom var landet varken över- eller<br />

tätbefolkat, vilket sammantaget<br />

gav ett fundament för fortsatt samhällsbygge.<br />

2.<br />

Det som framförallt slog mig − redan<br />

från dag ett − var den storslagna generositet<br />

och vänlighet man mötte.<br />

Visst hade jag längre fram och under<br />

årens lopp våldsamma dispyter med<br />

obehagliga mutkolvar på inrikesministeriet<br />

men det var ändå undantag.<br />

Ty även i Sverige och Frankrike slåss<br />

man ibland med makthavare, om än<br />

av andra orsaker.<br />

Folk hade det knappt men detta<br />

till trots skulle besökaren alltid trakteras,<br />

om så blott med ett glas te och<br />

några sockeröverdragna valnötter.<br />

Medan samtalen spann över samovarer<br />

och vattenpipor. Om vardagligheter,<br />

framtid, Vietnamkriget och<br />

Palestina.<br />

Så var det i lerhus och tält, i små<br />

salubodar & verkstäder, och inte<br />

minst i fl yktinglägren efter den sovjetiska<br />

inmarschen.<br />

1980 reste jag länge bland fl yktade<br />

afghaner i västra Pakistan och mötte<br />

människor som bokstavligen förlorat<br />

allt men som ändå lät tevattnet<br />

sjuda på eld av mödosamt<br />

hopsamlade pinnar. För<br />

att undfägna gästen från<br />

det avlägsna land<br />

varifrån farfars<br />

Primuskök<br />

kom.<br />

Där fanns<br />

en inre resning<br />

utan <strong>mot</strong>stycke<br />

bland vanligt<br />

folk, och det blev<br />

− mitt i all tragik −<br />

<strong>Afghanistan</strong>!<br />

På sidorna 5-15 följer ett antal<br />

artiklar som kan användas i studiecirklar<br />

tillsammans med någon<br />

grundbok.<br />

En litteraturlista hittar du på vår<br />

hemsida: http://www.afghanistan.<br />

<strong>nu</strong>/arkiv/litteratur.htm.<br />

Redaktör för materialet har varit<br />

Bo Persson i Piteå.<br />

också en ikon: en bild av ett folk som<br />

inte tänkte acceptera en framtid under<br />

moskovitisk ledstjärna.<br />

Denna ständiga gästfrihet gav mig<br />

varma minnen för livet. Liksom också<br />

mötet med en svensk hjälpare, som<br />

faktiskt är den ende otrogne jag hört<br />

uttala sig negativt om sina afghanska<br />

värdar.<br />

- Den här veckan har jag bara gjort<br />

av med elva öre, berättade han stolt,<br />

eftersom afghanerna är så jävla dumma<br />

att dom bjuder på allt.<br />

Han tjänade hundra gånger mer<br />

än en skollärare eller en smed, hade<br />

just köpt ett paket milky bisqcuits<br />

i Jalalabad, och byggde upp ett<br />

fett bankkonto inför återresan till<br />

Sverige.<br />

3.<br />

Fattigdomen var, innan torrkatastrofen,<br />

aldrig skriande som i Indien. Det<br />

var en knapphet men ingen eller få<br />

svalt, och när de hårda åren kom till<br />

följd av uteblivna regn hjälpte de som<br />

kunde sina sämre bemedlade bröder<br />

och systrar.<br />

Saqis fru delade ut heta bakpotatisar<br />

i gränderna under köldvintern<br />

1972, och farbror Gholam köpte skor<br />

till kvarterets barn för lejonparten av<br />

sin statspension − månad efter månad.<br />

− Hur ska jag kunna sova<br />

gott om nätterna när jag vet<br />

att mina grannar är hungriga?<br />

sa puckelryggen Aziz<br />

och lagade köttstuvning<br />

för alla pengar<br />

han hade över.<br />

Själv tiggde jag<br />

varuprover från<br />

läkemedelsindustrin<br />

av hyggliga<br />

svenska läkare<br />

och lämnade<br />

tusentals penicillin-<br />

<strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong> 5

tabletter och sterilförpackade sprutor<br />

till doktor Fazel, som öppnat gratis<strong>mot</strong>tagning<br />

i sitt hus.<br />

4.<br />

Att <strong>Afghanistan</strong> aldrig varit en koloni<br />

har sannolikt bidragit till att forma<br />

mentaliteten i landet.<br />

Den dåtida stormakten England<br />

lyckades aldrig erövra <strong>Afghanistan</strong> −<br />

och fi ck således ej heller några ”undersåtar”<br />

att kuva-exploatera-förslavadöda.<br />

Samtidigt som de afghanska folken<br />

undgick de nästintill oläkbara sår<br />

som kolonial överhöghet och krig skapar.<br />

Detta är en viktig parameter när<br />

man betraktar gårdagen. Liksom<br />

att de verkliga såren kom i modern<br />

tid; med ryssar, interna maktstrider,<br />

taliban, Natotrupp...<br />

Sår som deformerat,<br />

och fortsätter<br />

att deformeramänniskor<br />

för generationer<br />

framåt.<br />

5.<br />

Ur viljan till oberoende<br />

växte en<br />

mänsklig värdighet,<br />

som jag inte<br />

tvekar att kalla unik. Eller som<br />

Arminius Vambery skrev om folken<br />

i regionen på 1860-talet, ungefär<br />

och plockat ur minnet: Här fi nns<br />

inget huvud, här är alla huvuden.<br />

Underförstått: Vi låter oss inte kuvas,<br />

vi kryper inte.<br />

6.<br />

Att afghaner älskar sitt land är närmast<br />

ett axiom.<br />

Före kriget mötte man nästan aldrig<br />

en afghan som emigrerat till väst.<br />

Förvisso skaffade sig många högre<br />

utbildning i andra länder (Sovjet,<br />

USA, Tyskland, Frankrike). Men de<br />

återvände hem med sina examina.<br />

Återvände till ett land med skäligen<br />

låga löner − stannade inte i väst som<br />

välbetalda ingenjörer och läkare.<br />

Majid for också tillbaka, och det var<br />

under Ama<strong>nu</strong>llahs tid.<br />

− Talar herren svenska? frågade<br />

den gamle mannen när han hörde mig<br />

undra om portot till Sverige på Stora<br />

Posten i Kabul 1976.<br />

Han hade gått på kurs på televerket<br />

i Malmö.<br />

Femtio år tidigare.<br />

6 <strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong><br />

7.<br />

Innan jag kom till <strong>Afghanistan</strong> emigrerade<br />

åtskilliga afghanska judar −<br />

en grupp som litet slarvigt brukar kallas<br />

Bukharajudar − till Israel. De fl esta<br />

återvände dock hem efter kort tid,<br />

fann sig illa behandlade i det förlovade<br />

landet; fann <strong>Afghanistan</strong> väsentligt<br />

bättre.<br />

8.<br />

När jag bodde i Tashqurghan fanns<br />

där en illiterat poet. Han lärde sig<br />

sina dikter utantill, reciterade dem<br />

när så önskades.<br />

Jag minns särskilt ett fl era sidor<br />

långt poem, nedtecknat med<br />

grönt bläck av underguvernören<br />

i en skrivbok med svarta<br />

vaxdukspärmar.<br />

Tyvärr kommer<br />

jag inte<br />

ihåg dikten<br />

i detalj, min<br />

egen avskrift<br />

på dari försvanndessvärre<br />

i samband<br />

med<br />

en av många<br />

kupper.<br />

Det var ett<br />

kärleksfullt<br />

ode till hembygden<br />

och handlade − utan<br />

att vara patetiskt − om det land som<br />

öppnade sig när man passerat Tangi,<br />

den stora klyftan mellan bergen, och<br />

såg fruktträden resa sig <strong>mot</strong> Allahs<br />

himmel.<br />

Måhända var det inte världens<br />

största lyrik. Men det var uppriktigt<br />

och besjälat.<br />

9.<br />

Kabul under kungatiden och ett par år<br />

framåt var en lugn och sympatisk stad<br />

med nedskruvat tempo. Här fanns ingen<br />

fl ärd, ingen porr, inga lyxbutiker,<br />

inga McDonald’s och Coca-Cola började<br />

först licenstillverkas 1972. Men<br />

den som ville kunde se Modern Fransk<br />

Film på stadens biografer, och lyssna<br />

till jazzens stora namn. När de mellanlandade<br />

och gav hastiga konserter<br />

på väg mellan öst och väst. I bokhandeln<br />

såldes allt. Utom Micheners<br />

Karavan.<br />

10.<br />

En annan detalj som etsade sig fast<br />

var att man gick fredad i stad som by,<br />

att inte ens tiggeriet var särskilt utbrett.<br />

Min framlidna fru påpekade ofta<br />

att hon kunde promenera oantastad<br />

genom Kabuls nätter, blond och med<br />

knäkort kjol. Inga spottande män som<br />

på gatorna i kejsarens utvecklade<br />

Teheran, inga trevande fi ngrar som i<br />

romerska bussar.<br />

Ty det var ett anständigt och hederligt<br />

samhälle, och för egen del blev jag<br />

aldrig av med så mycket som ett mynt<br />

under dessa år. Inte ens under hungersnöden,<br />

trots att såväl sedelbuntar<br />

som dyra kameror borde ha utgjort en<br />

frestelse för hungrande människor.<br />

Om våldsbrott hörde jag sällan.<br />

Minns egentligen bara när polisen arresterade<br />

den då trettiosexårige mullah<br />

Gul Mohammad 1971, för att han<br />

skjutit på en afghansk kjolfl icka nere<br />

vid Char Chatta.<br />

11.<br />

Ett fl ertal apotek i Kabul, och enkannerligen<br />

det vid Pashtoonestanplatsen,<br />

hade öppet dygnet runt. Apotekarna<br />

hade formell farmakologisk utbildning<br />

och dessutom baskunskaper i praktisk<br />

medicin. Alltså kunde de avlasta sjukvården,<br />

ge injektioner och utföra vissa<br />

läkaruppgifter. För att vara i ett tredje-världen-land<br />

var det en vettig policy,<br />

inte utan pragmatisk framsynthet.<br />

12.<br />

I Tashqurghan umgicks jag med småhandlare<br />

och hantverkare − av vilka<br />

de fl esta var djupt religiösa. Men<br />

knappast doktrinära.<br />

Jag gjorde aldrig någon hemlighet<br />

av att jag avslutade mina kvällar med<br />

en skvätt inhemsk brandy i teet − vilket<br />

i och för sig, och till skillnad från<br />

vad många tror, inte är förbjudet i<br />

Koranen. Men något illvilligt ögonbryn<br />

höjdes aldrig, och ingen knotade heller<br />

över att jag ibland bröt fastan, eller<br />

underlät att dagligen gå i moskén.<br />

− Folk har olika vanor, brukade<br />

smeden Yaqub säga.<br />

En sådan tolerans upplevde jag aldrig<br />

i Mashad eller Rawalpindi.<br />

13.<br />

Kärleken till blommor, lusten att<br />

smycka. Man eller kvinna spelade ingen<br />

roll, ty att låta ögat fröjdas var något<br />

som delades av alla.<br />

Det var broderade bröststycken på<br />

männens perhantombaner, exploderande<br />

färger i nomadkvinnornas dräkter,<br />

glaspärlor och polerat pottebleck<br />

eller silver, ringar och kedjor<br />

kring armar och halsar, och skimrande<br />

slöjor som återskapade regnbågar.<br />

Transistorapparaterna bar egensinnigt

dekorerade höljen, och på kamelernas<br />

huvudprydnader blänkte hundratals<br />

ditsydda vita knappar vars funktion<br />

endast var estetisk. Kopparslagarna<br />

drev arabesker över förtennade fat,<br />

kaklet från fordom bar färg av himmel<br />

och lapis, och genom landskapet<br />

kryssade lastbilar som rullande konstverk.<br />

Värnpliktiga soldater i grå eller<br />

blå vadmal kunde ha rosor instuckna i<br />

uniformen eller i gevärspipan.<br />

Möjligtvis handlade det också om<br />

att kompensera terrängens bruna toner,<br />

att skapa fägring i vardagen.<br />

13.<br />

Jag fann en sorts för<strong>nu</strong>ft i konstitutionen<br />

från 1964. Den innehöll fl era lån<br />

från den franska, och kallades av min<br />

gamle vän Louis Dupree ungefär ”en<br />

av de fi naste som någonsin avfattats i<br />

ett muslimskt land”. Och jag fann något<br />

<strong>mot</strong>svarande i de sista kungliga<br />

regeringarna: med -såvitt jag kunde<br />

bedöma - dugliga och kunniga ministrar<br />

som strävade för landets bästa.<br />

Att det sedan fanns mörkmän är<br />

en annan sak, då som <strong>nu</strong>. Minns<br />

Ama<strong>nu</strong>llah Khans öde! Men dagens<br />

fundamentalister är en produkt av senare<br />

tiders händelser. Endemiska är<br />

de inte.<br />

Den som då siat om kommande<br />

sprängningar och självmordsbombare<br />

hade avfärdats.<br />

14.<br />

Persongalleriet.<br />

Jag kände åtskilliga av aktörerna,<br />

och höll kungen för en klok karl; även<br />

om en del bedömare i väst beskrev honom<br />

som <strong>mot</strong>satsen − i enlighet med<br />

dåtida vänsterretorik.<br />

Den kungliga politiken, balanserande<br />

mellan USA och Sovjet, byggde på<br />

doktrinen om skynda-långsamt i en<br />

sorts liberal anda som jag alltjämt tillskyndar.<br />

Vi samtalade fl era gånger om<br />

<strong>Afghanistan</strong>s utveckling, och jag är<br />

fullt förvissad om att situationen blivit<br />

annorlunda om inte torkan kört landet<br />

i botten.<br />

Om Daoud tyckte jag aldrig men<br />

den ståndpunkten var inte opportun i<br />

Sverige när landet blev kunglig republik.<br />

För Taraki känner jag fortfarande<br />

viss respekt. Vi umgicks under Daouds<br />

tid vid makten, och Taraki hade en enkel<br />

och säkert uppriktig vision om ”en<br />

by, en traktor, en skola, en poliklinik”.<br />

Saqi, västorienterad granne och tidigare<br />

högre tjänsteman, kallade honom<br />

däre<strong>mot</strong> ”en jäkla pladderjocke”.<br />

Hafi zullah Amin var en dogmatisk<br />

hardliner redan under sin tid som rektor,<br />

och Karmal blev jag aldrig riktigt<br />

klok på; möjligtvis berodde det på att<br />

han mest var packad. Och hans älskarinna,<br />

doktor-minister Anahita var redan<br />

från scratch en riktig pest.<br />

− Här fi nns inga fl yktingar, sa hon<br />

till mig en gång. Det borde väl du som<br />

antropolog veta att det handlar om nomader.<br />

Inte ens Amin ljög så grovt, erkände<br />

att det åtminstone fanns en opposition<br />

− vars fl erhövdade ledning av och till<br />

fyllde mig med skepsis.<br />

Visst, jag trodde en gång på Saurrevolutionen<br />

och dess efterbörd. Men jag<br />

gjorde också avbön, erkände min felsyn.<br />

Inte minst i den starkt kritiska<br />

boken Våldtaget<br />

land (1986).<br />

15.<br />

Efter allt elände,<br />

förödelse och<br />

umbäranden<br />

fi nns åter utländsk<br />

trupp på<br />

afghansk mark<br />

− käcka pojkar<br />

och fl ickor underställda<br />

Nato<br />

och tills nyligen<br />

Bushadministrationen.<br />

Ungdomar som likt fänrik<br />

Lotta tror sig göra en insats - för mellan<br />

femtiotusen och hundratusen skattefria<br />

kronor i månaden. Och som dessutom −<br />

för något år sedan − hade ambitionen<br />

att lära bönderna kring Mazar och Sare<br />

Pul HBT-beteende! Alhamdulillah!<br />

− Jag visste inte att så många kvinnor<br />

bar slöja, hörde jag från en pressansvarig<br />

svensk uniform.<br />

Själv tänkte jag efter den repliken<br />

på bakgrundskunskaper och landkännedom,<br />

på att många sade sig åka till<br />

<strong>Afghanistan</strong> för att det var spännande.<br />

Och framförallt bra betalt.<br />

Det störde mig också svårt när de<br />

danska knektarna häromåret prydde<br />

sin camp med hakkors.<br />

16.<br />

Möjligtvis kommer en och annan läsare<br />

att tycka att jag idylliserar ett svunnet<br />

<strong>Afghanistan</strong>. Men jag vet vad jag såg<br />

och upplevde; redovisar ärligt. Fast genom<br />

kärlekens fi lter.<br />

17.<br />

Minnesbild.<br />

En fl od som rinnande silver skar den<br />

intensivgröna grässlätten någon mil<br />

norr om Hindu Kush. Hästar betade,<br />

berg blixtrade i toner av rödtegel,<br />

och den fi nkorniga sanden från Kara<br />

Kum blästrade våra ansikten när vi<br />

körde <strong>mot</strong> Shibargan. Stad med djur<br />

och hudar, och med meloner lovprisade<br />

av Marco Polo. Vävramar slog<br />

när de tömda kokongernas innehåll<br />

blev till tyg, och i byarnas veckobazaarer<br />

avhandlades stort som smått.<br />

Det fanns skratt, te och musik varvat<br />

med nyheter från offentliga radiohögtalare.<br />

Idag är landet ett annat. Yaqub<br />

smider inte längre sina skäror, och<br />

hedervärda människor dog när de<br />

försvarade rätten att vara afghaner.<br />

Möjligtvis fi nns melonodlingarna<br />

kvar, möjligtvis ligger de härliga<br />

frukterna fortfarande<br />

i jättehögar invid vägen i<br />

väntan på uppköpare.<br />

En ensam fl öjt i natten.<br />

Hörde den kväll<br />

efter kväll i det mjuka<br />

sammetsmörkret.<br />

Kommer alltid att<br />

minnas de framviskade<br />

bönerna i Pul-e<br />

Khisti under åren av<br />

ockupation; med en blick<br />

över axeln eftersom där också<br />

fanns Sovjetbetalda mullor.<br />

− Skydda <strong>Afghanistan</strong>, skydda islam.<br />

Folket i <strong>Afghanistan</strong> har alltid skytt<br />

utländsk soldatesk, hävdat sitt oberoende,<br />

följt den hanafi tiska rättsskola<br />

som mer än någon annan står för öppenhet.<br />

Däri ligger också framtiden.<br />

C J Charpentier är författare och kulturjournalist.<br />

De grafi ska bilderna till artiklarna<br />

på sid 5-14 är tecknade av Helga<br />

Paditz i Leipzig efter foton från utgrävningar<br />

i norra <strong>Afghanistan</strong>.<br />

På sid 5 ett lerkärl från 2 000-talet<br />

f Kr, sid 6 en kvinna av sten, sid 7<br />

en stenamulett, sid 8 en amulett med<br />

en örn får 1 000-talet f Kr och på sid<br />

9 en bronsfi gur av ett hästhuvud, som<br />

kanske krönt en spatserkäpp.<br />

På sid 10-11 bilder av vardagsliv i<br />

antiken på ett guldkärl. Sid 12 ett sigill<br />

med en skorpionbild. Sid 14 en<br />

fl akong med "nålhuvud" i form av<br />

en k<strong>nu</strong>ten näve. Ur V Sarianidi: Die<br />

Kunst des alten <strong>Afghanistan</strong>, 1986.<br />

<strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong> 7

Från Alexander den store till<br />

Av Tom Heyman<br />

”Ett land har alltid en armé - sin<br />

egen eller någon annans!”<br />

Detta gamla Mao-citat var populärt i<br />

politiska kretsar i Sverige under 70talet.<br />

Idag, när den svenska krigsmakten<br />

främst skall ägna sig åt stormakternas<br />

koloniala krig, är det mindre<br />

gångbart. <strong>Afghanistan</strong> är annars ett<br />

bra exempel på Maos tes. Främmande<br />

arméer har alltför ofta, allt sedan<br />

Alexander den stores dagar, invaderat<br />

landet.<br />

Under 1800-talet blev <strong>Afghanistan</strong><br />

centrum för ”The Great Game” den<br />

långa konfl ikten mellan Storbritannien<br />

och Ryssland om infl ytandet<br />

i Centralasien. Att kontrollera<br />

<strong>Afghanistan</strong> var viktigt - där skulle<br />

den ryska utvidgningen <strong>mot</strong> söder<br />

hejdas. Persien, och i än högre grad<br />

Indien - imperiets viktigaste koloni –<br />

fi ck inte komma under ryskt infl ytande.<br />

Ryssland, å sin sida, ville ha pålitliga<br />

grannar längs sin södra gräns<br />

och under nästan 100 år pågick kampen<br />

om infl ytande i Kabul med växlande<br />

resultat. ”Det stora spelet” går idag<br />

vidare, men <strong>nu</strong> med delvis andra aktörer.<br />

Den forna afghanska gränsen<br />

<strong>mot</strong> Indien går idag <strong>mot</strong> Pakistan och<br />

Storbritanniens intressen i området<br />

har övertagits av USA.<br />

När Sovjetunionen 1979 invaderade<br />

<strong>Afghanistan</strong>, för att rädda en kommunistisk<br />

regim kvar vid makten, såg<br />

Washington en möjlighet att varaktigt<br />

försvaga Sovjetstaten. Man ville<br />

förhindra ett sovjetiskt framträngande<br />

till Indiska Oceanen och skapa<br />

ett ”vietnamkrig” för Sovjetunionen<br />

i <strong>Afghanistan</strong>. Man valde att stödja<br />

den afganska <strong>mot</strong>ståndsrörelsen, mujaheddin,<br />

som proklamerade ”jihad” -<br />

heligt krig – <strong>mot</strong> inkräktarna och rörelsen<br />

växte snabbt. Med fredade basområden<br />

i Pakistan, med instruktörer<br />

från dess säkerhetstjänst, med pengar<br />

från Saudi-Arabien och vapen från<br />

USA blev <strong>mot</strong>ståndskriget efterhand<br />

alltmer framgångsrikt.<br />

Sovjetarmén var varken tränad eller<br />

utrustad för gerillakrig. Den blev alltmer<br />

hänvisad till sina befästa baser<br />

samtidigt som den omgivande landsbygden<br />

kom under <strong>mot</strong>ståndsrörel-<br />

8 <strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong><br />

sens kontroll. Efter nästan ett decennium<br />

av tröstlöst krig drog sig sovjetstaten<br />

tillbaka, men för <strong>Afghanistan</strong><br />

hade kriget blivit en katastrof - 1 miljon<br />

döda, 4 miljoner skadade, 7 miljoner<br />

fl yktingar och en sönderslagen<br />

ekonomi blev en dryg börda för ett fattigt<br />

land.<br />

Talibaner väl sedda<br />

Merparten av fl yktingarna kom till<br />

Pakistan, också ett fattigt land, redan<br />

tidigare fullt av interna konfl ikter.<br />

Flyktingarna hänvisades till ett<br />

tröstlöst lägerliv där hoppet om en<br />

bättre tillvaro kom att förmedlas av<br />

de koranskolor (madrasas) som skapades<br />

med hjälp av pengar från bl.a.<br />

Saudiarabien. Skolorna förmedlade en<br />

extrem islamsk lära, Wahhabism, som<br />

också är statsreligion i Saudiarabien.<br />

Eleverna från koranskolorna rekryterades<br />

till <strong>mot</strong>ståndskampen och bildade<br />

där Talibanrörelsen.<br />

Efter det sovjetiska uttåget slocknade<br />

intresset för <strong>Afghanistan</strong><br />

tvärt i Washington. Den utlovade<br />

hjälpen till återuppbyggnad<br />

uteblev. Istället började ett inbördeskrig<br />

mellan regeringen<br />

och de olika grupperna i <strong>mot</strong>ståndsrörelsen.<br />

Detta blev<br />

för afghanerna en än värre<br />

prövning än kriget <strong>mot</strong><br />

Sovjet. Landet lades i ruiner<br />

och all form av nationell<br />

administration upphörde.<br />

Under åren 1992 och 93<br />

var <strong>Afghanistan</strong> i praktiken<br />

helt laglöst och styrt av olika<br />

beväpnade grupper. Pakistan<br />

såg med oro på denna utveckling.<br />

1994 drog man in stödet till<br />

krigsherrarna i den Norra Alliansen<br />

och stödde istället Talibanerna. Dessa<br />

kunde därmed lägga under sig allt<br />

större områden och 1996 intog de<br />

Kabul.<br />

Trots sin glödande fanatism, sin<br />

fi entlighet <strong>mot</strong> allt västerlänskt och<br />

sitt kvinnoförtryck, var Talibanerna<br />

i början väl ansedda i Washington.<br />

Ända fram till juli 2001 sågs talibanregimen<br />

som en garant för stabilitet i<br />

<strong>Afghanistan</strong>, den skulle göra det möjligt<br />

att genomföra projektet ”Trans-<br />

Afghan Pipeline”, en rörledning från<br />

Turkmenistan till Pakistan. Ett amerikanskt<br />

bolag – UNOCAL – förhandlade<br />

länge med Talibanerna men<br />

dessa vägrade till slut att acceptera de<br />

erbjudna villkoren. Talibanerna blev<br />

<strong>nu</strong> de nya skurkarna och USA slöt istället<br />

ett nytt förbund med krigsherrarna<br />

i Norra Alliansen. Redan den<br />

18 september – bara några dagar efter<br />

attentatet i New York informerades<br />

Pakistan om ett kommande anfall <strong>mot</strong><br />

Talibanerna i oktober och det föreståeende<br />

regimskiftet.<br />

Fördrevs från makten<br />

Efter ett kort men blodigt krig fördrevs<br />

Talibanerna och en ny, USA-vänlig regering<br />

kunde installeras i Kabul under<br />

ledning av Hamid Karzai. Regeringen<br />

i Kabul har dock aldrig lyckats hävda<br />

sin myndighet utanför huvudstaden<br />

- ute i landet härskar de lokala le<br />

darna oinskränkt. Opiumodlingen, som<br />

Talibanerna förbjöd, har återupptagits<br />

och landet svarar <strong>nu</strong> för över 90%<br />

av världsproduktionen. Merparten<br />

smugglas som heroin via Ryssland och<br />

Iran till Europa.<br />

Talibanerna har under de gånga<br />

åren utbildat nya årsklasser och har<br />

åter kontroll över stora delar av landet.<br />

Deras mål är att avsätta regeringen<br />

i Kabul och befria <strong>Afghanistan</strong> från<br />

allt utländskt infl ytande. Rörelsen<br />

har expanderat och har <strong>nu</strong>mera även

Centcom<br />

en självständig gren i Pakistan som<br />

hotar stabiliteten i detta osäkra och<br />

kärnvapenförsedda land. Den brittiska<br />

armén, som mer eller mindre<br />

konti<strong>nu</strong>erligt har funnits i Afghanstan<br />

i snart 200 år, har insett att någon militär<br />

lösning inte är möjlig att uppnå.<br />

Fred i <strong>Afghanistan</strong> förutsätter en politisk<br />

överenskommelse som även innefattar<br />

Talibanerna, i annat fall kommer<br />

kriget aldrig att ta slut.<br />

Idéer i ruiner<br />

Den amerikanska utrikespolitik som<br />

vi upplevt under de senaste åtta åren<br />

formades redan 1997 av en grupp ”nykonservativa”<br />

som då bildade tankesmedjan<br />

”Project for the New American<br />

Century”. De fl esta i gruppen hade<br />

haft ledande befattningar under Bush<br />

d.ä. men fi ck ägna sig åt andra uppgifter<br />

under Clintons presidentperiod.<br />

Redan 1998 publicerade man ett öppet<br />

brev till presidenten och krävde att<br />

USA borde avlägsna Saddam Hussien<br />

från makten i Irak. Merparten av undertecknarna<br />

fi ck åter viktiga poster<br />

när George Bush blev president, antingen<br />

i Vita Huset eller i departementen,<br />

och kunde då genomföra många<br />

av sina idéer.<br />

I september 2000, två månader<br />

före presidentvalet, publicerade man<br />

en rapport: "Rebuilding America's<br />

Defenses" där man argumenterade för<br />

en kraftig upprustning av krigsmakten<br />

och en säkrad kärnvapendominans.<br />

Med överlägsen militär slagkraft skulle<br />

USA framträda som en ohotad ledare<br />

av världspolitiken. I ett stort antal<br />

länder – huvudsakligen muslimska –<br />

skulle nya, mer USA-vänliga, regimer<br />

tillsättas. Övriga industriländer skulle<br />

avhållas från att utmana Amerikas ledande<br />

roll. Omstöpningen av Nato var<br />

en viktig del av denna politik. En fortsatt<br />

defensiv allians var inte av intresse.<br />

Nato skulle istället få nya operativa<br />

mål, kunna genomföra anfallskrig<br />

och sättas in var som helst i världen.<br />

Europa skulle därmed knytas närmare<br />

som stöd för den amerikanska dominansen.<br />

Den än<strong>nu</strong> gällande ”Carterdoktrinen”<br />

defi nierar området runt Persiska viken<br />

som ett ”vitalt amerikanskt intresseområde”<br />

vars tillgänglighet skall<br />

säkras med alla till buds stående<br />

medel – även militära. Med USA<br />

som ledande nation i världen skulle<br />

”Pax Americana” vara allenarådande<br />

för det kommande århundradet och<br />

USAs oljebehov skulle därmed vara<br />

tryggat för överskådlig tid.<br />

Det mesta av de nykonservativa<br />

idéerna ligger idag i ruiner.<br />

Finanskrisen har påskyndat den utveckligen<br />

och det verkar inte längre<br />

sannolikt att USA har fi nansiella<br />

möjligheter att dominera världen på<br />

det sätt som var tänkt.<br />

Strateger i Washington börjar istället<br />

inrikta sig på en utveckling där<br />

USAs infl ytande i världen gradvis<br />

kommer att minska, samtidigt som<br />

andra länder, främst Kina, Indien<br />

och Ryssland, kommer att få ett ökat<br />

infl ytande. Hur detta omtänkande<br />

kommer att påverka den framtida politiken<br />

vet vi idag inte.<br />

En ny president tillträder snart i<br />

Washington. Han har tydligt uttalat<br />

en ambition att dra tillbaka de amerikanska<br />

trupperna från Irak, men<br />

samtidigt sagt sig vilja öka insatsen i<br />

<strong>Afghanistan</strong>. Möjligen vill han kunna<br />

utnyttja <strong>Afghanistan</strong> för att ha kontroll<br />

över gränsen till Ryssland och/eller<br />

som ett basområde för ett framtida<br />

angrepp <strong>mot</strong> Iran, en plan som fortfarande<br />

verkar leva i den amerikanska<br />

politiken.<br />

Oklart Isaf-mandat<br />

Till denna häxkittel av stormaktskonfl<br />

ikter, energipolitik, främlingsfi entlighet,<br />

svikna löften, brutna allianser,<br />

opiumsmuggling, fattigdom och nöd<br />

skickas <strong>nu</strong> svenska värnpliktiga på<br />

ett oklart FN-mandat och utan någon<br />

klar målsättning om vad Sverige vill<br />

uppnå med insatsen.<br />

Den svenska styrkan har än så<br />

länge klarat sig väl. Talibanerna har<br />

inte nått till Mazar-e Sharif, men ingen<br />

vet hur länge det förhållandet kommer<br />

att vara. Om den lokala ledarens<br />

makt<br />

på allvarutmanas<br />

kan den<br />

svenska styrkan<br />

mycket snabbt befi nna<br />

sig mitt i skottlinjen.<br />

En ny överenskommelse<br />

mellan Natoländerna innebär också<br />

att ISAF-styrkan <strong>nu</strong> skall börja kontrollera<br />

opiumhanteringen. Därmed utmanar<br />

man starka ekonomiska krafter<br />

och det är inte troligt att de som<br />

idag lever gott på hanteringen frivilligt<br />

ger upp sin verksamhet. En väsentligt<br />

mycket tuffare tillvaro kan bli följden<br />

för svenskarna.<br />

Under USA-kommando<br />

I Washington fi nns också ett förslag om<br />

att slå samman den amerikanska operationen<br />

”Enduring Freedom” med den<br />

Nato-ledda ISAF-styrkan och ställa<br />

allt under det amerikanska kommandot<br />

Cemtcom. Om detta blir verklighet<br />

eller ej vet vi än<strong>nu</strong> inte, men blir det<br />

så fi nns inte längre någon FN-styrka -<br />

den svenska truppen kommer att deltaga<br />

som stridande förband, direkt under<br />

amerikanskt kommando, i ett inbördeskrig<br />

i <strong>Afghanistan</strong>. En sådan utveckling<br />

ligger inte i Sveriges intresse.<br />

Vi bör deltaga i återuppbyggnaden<br />

av landet – när och om detta blir möjligt,<br />

men vi bör inte medverka i en pågående<br />

stormaktskonfl ikt. Sverige bör<br />

avveckla sitt deltagande i det afghanska<br />

kriget och återkalla de svenska soldaterna<br />

snarast möjligt.<br />

Tom Heyman är speditör och var riksdagsleda<strong>mot</strong><br />

för Moderata samlingspartiet<br />

1988-2002.<br />

Just <strong>nu</strong> engagerad i den aktuella<br />

kampanjen ”Stoppa smyganslutningen<br />

till Nato”.<br />

<strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong> 9

Folkstyret i fara när försvar<br />

Av Anders Björnsson<br />

Under mindre än ett hundra år var<br />

svenska riket, innefattande större delen<br />

av <strong>nu</strong>varande Finland, i krig med det<br />

ryska inte mindre än fyra gånger. Stora<br />

nordiska kriget, Karl XII:s krig, förminskade<br />

Sveriges status, territorium och<br />

yta i väsentlig grad. Nyen, som hade<br />

varit den östra riksdelens tredje största<br />

stad, uppgick genom tsar Peter den<br />

stores erövringar till den nyanlagda imperiella<br />

metropolen Sankt Petersburg<br />

– uppkallad inte efter kejsaren utan efter<br />

helgonet med samma namn – och när<br />

kraftmätningen mellan de bägge nordiska<br />

makterna var över, hade den svenska<br />

sidan gått miste om en stor del av det<br />

karelska omlandet, vad som skulle bli<br />

det Viborgska guvernementet eller ur en<br />

senare rysk synvinkel: Gamla Finland,<br />

den första permanenta ackvisitionen på<br />

svensk mark.<br />

Sedan följde år 1742 hattarnas oprovocerade<br />

krig, som var de fransksinnade<br />

aristokraternas och storborgarnas fram-<br />

10 <strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong><br />

stöt för att återta vad som hade förlorats.<br />

Det visade sig vara totalt förgäves,<br />

och den ryska västgränsen försköts därefter<br />

ytterligare västerut till Kymmene<br />

älv, genom fredsslutet i Nystad. Gustav<br />

III:s likaledes oprovocerade (eller mest<br />

troligt från svenska sidan framprovocerade)<br />

ryska krig slutade – lyckligtvis?<br />

– oavgjort, genom den svenska segern<br />

vid Svensksund 1789 i vattnen utanför<br />

Kotkas hamnbassäng, men det förstärkte<br />

samtidigt oron inom den fi nska eliten<br />

för att svenska härskare i fortsättningen<br />

skulle använda inte bara fi nska soldater<br />

utan även fi nsk civilbefolkning som<br />

harnesk <strong>mot</strong> en främmande övermakt.<br />

Detta skulle gå ut också över dem, överheten.<br />

Anjala-förbundet uttryckte dessas<br />

bekymmer.<br />

Stormaktstidens krig hade i allt väsentligt<br />

utkämpats utanför rikets gränser:<br />

där kunde svensk trupp ta för sig och<br />

ödelägga som de ville och förmådde. Men<br />

när stormakten föll och deklinerade, drog<br />

den på sig angrepp som måste mötas<br />

nära centrum och i bygder som var eko-<br />

nomiskt eftersatta. Finska kriget 1808–<br />

1809 mellan Sverige och Ryssland (eller<br />

rättare sagt mellan en makt på nedgång<br />

och en koalition av makter som sinsemellan<br />

bekämpade varandra för att nå europeiskt<br />

herravälde) ställde lojaliteten<br />

mellan en egensinnig furste, Gustav IV<br />

Adolf, som stod tidens Hitler e<strong>mot</strong>, på sin<br />

spets. Den svenska – eller med en senare<br />

tids terminologi: ”rikssvenska” – eliten<br />

kunde vara närmast Hitler-sinnad,<br />

det vill säga Napoleon-vänlig. Efter förlusten<br />

av den fi nska riksdelen, förlitade<br />

de sig på någon form av fransk assistans.<br />

Denna uteblev.<br />

Nödd och tvungen neutralitet<br />

Frankrikes katastrof genom angreppet<br />

<strong>mot</strong> Ryssland reducerade för alltid<br />

Sverige, det bernadotteska rumplandet,<br />

till en småstat. Detta var rikets lycka och<br />

grundlade varaktiga framsteg genom förestående<br />

åsiktsklimats- och regimväxlingar.<br />

Efter fyra nesliga kraftmätningar<br />

<strong>mot</strong> den expansiva ryska makten – och<br />

ett alldeles o<strong>mot</strong>iverat ingripande i norra<br />

Tyskland under pommerska kriget<br />

1756–1763 – bestämde sig befattningshavare<br />

i riket för att undanröja militärstaten<br />

och skapa ett samhälle under<br />

en civil byråkratis beskydd. De lyssnade<br />

till dödsrosslingarna. Historiens ironi<br />

är att Ryssland, Sveriges besegrare,<br />

inte slog in på en sådan kurs utan istället<br />

kom att slösa offentliga medel på<br />

ett allt mindre effektivt krigsmaskineri<br />

som inte var i närheten av att stå de andra<br />

europeiska imperialistiska makterna<br />

e<strong>mot</strong>. Krimkriget (1853–1856) utspelades<br />

i Sveriges omedelbara närhet, med<br />

brittisk-franska inskridanden <strong>mot</strong> Åland<br />

och fästningen Sveaborg, och rikets styresmän<br />

var då ytterst nära, genom den<br />

så kallade novembertraktaten 1855, att<br />

överge en sedan länge hävdad neutralitet<br />

i storpolitiken.<br />

Denna var nödd och tvungen och den<br />

förblev så. Svensk revanschism efter förlusten<br />

av Finland 1809 var inte att tänka<br />

på, annat än i ytterligt nationella<br />

kretsar. Tronföljaren, utsedd på riksdagen<br />

i Örebro 1810, tänkte också i alldeles<br />

andra banor. Bernadotte var en av<br />

Bonapartes betrodda befälhavare som<br />

vunnits för en pragmatisk politik. Hade<br />

avtalet på fl otten utanför Tilsit 1807 mellan<br />

Alexander och Napoleon varit sin

et drar till främmande land<br />

tids Molotov-Ribbentrop-pakt, så blev<br />

kronprins Karl Johans och Alexander I:s<br />

möte i Åbo 1812 en VSB-, en vänskaps-,<br />

samarbets- och biståndspakt, mellan en<br />

besegrad och en besegrare. Men denna<br />

i det längsta hemlighållna överenskommelse<br />

mellan två suveräner, en potentiell<br />

och en reell, hade större räckvidd än<br />

stridernas inställande. Den krävde av<br />

den svenske fursten att han utrustade<br />

en armé för att besegra tyrannen, vilket<br />

han gjorde och demonstrerade vid det<br />

stora slaget i Leipzig 1813, och denna triumf<br />

gav honom rätt att straffa Danmark,<br />

som hade varit Napoleons lydpojke, och<br />

införliva Norge, dansk vasall, i en union<br />

med det försvagade svenska riket.<br />

Ansvarslösa folk<br />

Detta är ”1812 års politik”. Den var dynastisk,<br />

inte medborgerlig. Liberalerna<br />

– tidens radikaler – hatade den. Karl<br />

Johan införde inskränkningar i tryckfriheten,<br />

indragningsmakten, för att värna<br />

den. De radikala kunde inte tänka<br />

sig en allians, eller ett samförstånd, med<br />

Europas mest reaktionära stat. (Detta<br />

var också liberalernas invändning <strong>mot</strong><br />

fi nlandiseringen, den fi nska eftergiftspolitiken<br />

gente<strong>mot</strong> Sovjetunionen, efter<br />

andra världskriget; men ”fi nlandisering”<br />

var något som andra östeuropéer, mindre<br />

lyckligt lottade, åtrådde.) När kuvade<br />

folk som polackerna reste sig <strong>mot</strong> rysk<br />

övermakt, yrkade liberaler på ”humanitär<br />

intervention”, och det förekom även<br />

att svenska aktivister anslöt sig till upprorsarméer,<br />

som den svenske demokraten,<br />

löjtnant Julius Mankell i 1863 års<br />

polska resning. Johan Vilhelm Snellman,<br />

fi nsk nationsbyggare, född och uppvuxen<br />

på Södermalm i Stockholm, betraktade<br />

däre<strong>mot</strong> polackerna som ett ansvarslöst<br />

folk. De väckte den björn som hade kunnat<br />

sova än<strong>nu</strong> en tid. Den tiden kunde<br />

och borde utnyttjas för nationsbygge.<br />

Finnar och svenskar byggde sina respektive<br />

nationer. De gjorde det på olika<br />

sätt. Finnarna skapade en stat där någon<br />

sådan inte hade funnits; svenskarna<br />

avvecklade en krigarstat som hade varit<br />

tung och kostsam för alla invånare. Båda<br />

slog in på en fredspolitik. I Norden – en<br />

geopolitisk entitet som Ryssland, mer<br />

och mer en slavisk stat, uteslöts från –<br />

spreds det en föreställning om att rikedom<br />

och välstånd kunde uppnås endast<br />

i de militära konfrontationernas frånvaro.<br />

Norges bönder var instinktivt fredssinnade;<br />

de hade svultit när den danske<br />

kungen anslöt sig till kontinentalblockaden<br />

<strong>mot</strong> England under alliansen med<br />

Napoleon. Allmogen i Finland var också<br />

krigstrött och behövde under sin ryske<br />

storfurste inte mera frukta militära utskrivningar.<br />

I Sverige gick överheten in<br />

för agrara skiftesreformer; överstelöjtnanter<br />

befordrades till landshövdingar,<br />

indelningsverket – böndernas försörjning<br />

av stridsodugliga torparsoldater – måste<br />

förr eller senare avskaffas. Danmark slog<br />

tidigt in på en agrarkapitalistisk väg.<br />

I Baltikum krävdes jordreform, en sak<br />

som den tyska godsägande överklassen<br />

<strong>mot</strong>satte sig.<br />

Ingen garanterad säkerhet<br />

Detta är situationen när första världskriget<br />

utbryter. De nordiska länderna, mi<strong>nu</strong>s<br />

Baltikum, ställs utanför. Ryssland,<br />

områdets härskarmakt, bryter samman.<br />

I Sverige har ledande krafter inom armén<br />

och statsapparaten eftersträvat en<br />

anknytning till Tyskland, krigets skuldnation.<br />

Den blir inte av. Varför? Jag tror<br />

att det i allt väsentligt beror på den långa<br />

linjen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik,<br />

den som tar form när Napoleons<br />

franska arméer – efter att ha upphävt<br />

Molotov-Ribbentrop-pakten – tågar <strong>mot</strong><br />

Moskva, förbi Smolensk, året 1812, och<br />

hotar att lägga hela det europeiska statssystemet<br />

i spillror. Kanske ligger det redan<br />

i spillror. Hotet är att tillståndet ska<br />

bli permanent. Alla stater står <strong>nu</strong> inför<br />

sin undergång. Det är då, precis i det<br />

ögonblicket, som tanken på nationens<br />

överlevnad och statens – också den lilla<br />

statens suveränitet – tar form. Sverige<br />

har, genom Bernadotte, försäkrat sig:<br />

hans erövring av Norge är godkänd inte<br />

bara i Petersburg utan också i London.<br />

Vad han gör i sitt eget land, det kommer<br />

ingen att lägga sig i.<br />

Men Karl Johan har fått betala ett<br />

pris, också om det inte är särskilt högt.<br />

Han har gått med på att Sverige, denna<br />

nyvordna småstatsnation, inte ska<br />

garantera någon annan stats säkerhet.<br />

<strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong> 11

Hur skulle det också kunna? När någon<br />

granne – en stat, ett folk – angrips eller<br />

anfäktas, då blundar vi. Vad vi vinner är<br />

säkerhet, en förutsättning för att vi ska<br />

kunna ägna oss åt de borgerliga näringarna,<br />

att bygga upp landet efter sekler<br />

av förhärjande martialiska bataljer. Vad<br />

Sverige stod inför efter 1809 och den då<br />

inträffade rikssprängningen var ungefärligen<br />

detsamma som Ryssland efter<br />

kalla krigets slut och sovjetväldets sammanbrott.<br />

Det var en katastrof men också<br />

en skinnömsning. Krig i sig utgjorde<br />

hotbilden. Investera i näringarna skulle,<br />

som bonapartisten Esaias Tegnér tvangs<br />

konstatera, ”inom Sveriges gräns erövra<br />

Finland åter” (Svea).<br />

Den nya gränsen<br />

Denna gräns blev det en statskonst att<br />

säkra. Det krävde initialt kompromisser<br />

men med tiden också ett stycke principfasthet.<br />

Sverige har visat sig berett att<br />

avstå från full suveränitet och neutralitet,<br />

till exempel genom anslutningen till<br />

den kollektiva säkerhetens politik under<br />

1900-talets mellankrigstid. Om den<br />

fallit ut, hade Sverige inte kunnat ställa<br />

sig åt sidan. Också FN-systemet innebar<br />

för Sverige ett klart uppgivande av<br />

den totala självständigheten i utrikespolitiskt<br />

agerande; men med stormakternas<br />

vetorätt i säkerhetsrådet, Förenta<br />

nationernas styrande organ, ansåg neutralitetspolitiska<br />

doktrinärer som Östen<br />

Undén att en garanti för icke-aktivism<br />

trots allt hade uppnåtts. Sverige kunde<br />

övervaka fred men inte tvingas till att<br />

frambringa den. Detta var en grundbult<br />

i den militära alliansfriheten. Endast<br />

i doldom kunde landet delta i operationer<br />

<strong>mot</strong> någon av tidens supermakter,<br />

som när svenska säkerhetsorgan utrustade<br />

agenter för subversiv verksamhet<br />

i det av Sovjetunionen kontrollerade<br />

Baltikum. Men det var en omöjlighet att<br />

denna trafi k hade kunnat bli offi ciell politik.<br />

Svenska kalla krigare balanserade<br />

på gränsen till vad som var lämpligt och<br />

anständigt. Ibland överskreds den.<br />

När så kalla kriget var över, förlorade<br />

dessa inoffi ciella ställningskrig sitt faktiska<br />

rasion d’être. I verkligheten trappades<br />

de upp. Nato hade varit, ur grundarnas<br />

perspektiv, världshistoriens<br />

framgångsrikaste försvarsallians. Den<br />

hade, med sovjetsystemets kollaps, uppnått<br />

sitt förnämsta mål. Den hade kunnat<br />

läggas ned, till stor båtnad för skattebetalare<br />

i alliansländerna och för invånare<br />

i de av alliansen patronerade länderna,<br />

som tenderade att vara buffertstater<br />

till huvud<strong>mot</strong>ståndaren. Istället<br />

12 <strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong><br />

expanderade alliansen sina ambitioner<br />

och införde en regel som säger att dess<br />

militära stridskrafter ska kunna sättas<br />

in även utanför alliansens eget länderområde,<br />

det vill säga offensivt, i aggression.<br />

Detta var ett paradigmskifte. Alliansen<br />

skulle med andra ord försäkra inte blott<br />

sina egna medlemmar utan också andra<br />

stater, klienter. Den skulle ge inte bara<br />

självförsvar utan också beskydd. Därmed<br />

hamnade alliansen och dess utanförstående<br />

stödtrupper, får man lov att säga,<br />

i en typisk gangstersituation. Och<br />

Sverige, i den mån detta land alltfort<br />

hade och har en förankring<br />

i ”1812 års politik”, råkade in<br />

i en identitetskris. Ty också<br />

staten Sverige åtog sig<br />

<strong>nu</strong> att ge beskydd, ett brott<br />

<strong>mot</strong> den bernadotteska politiken,<br />

men den kraft som skulle<br />

skydda staten Sverige – dess<br />

armé, dess krigsmakt, dess soldater<br />

– rustades ned i en så drastisk manöver<br />

att den alldeles försvann och inte längre<br />

kunde uppdagas på rikets karta.<br />

Den blev en <strong>nu</strong>llitet.<br />

Kungen hejdas<br />

Således: Nato är inte mera en defensiv<br />

pakt utan en offensiv allians. Och Sverige,<br />

dess sedan länge icke-betalande medlem,<br />

har övergått från att försvara sitt eget<br />

territorium till att angripa andras. Det<br />

skulle vara svårt att hävda någon precedens.<br />

När kung Karl XV ville inskrida till<br />

danskarnas försvar <strong>mot</strong> preussiskt vapenskrammel<br />

1864, hejdades han av J<br />

A Gripenstedt, den store reformatorn på<br />

inrikespolitikens område. Och när dåvarande<br />

utrikesministern Rickard Sandler,<br />

en socialdemokrat på den intellektuella<br />

kanten, önskade se en svensk intervention<br />

på fi nsk sida inför ett befarat sovjetiskt<br />

påhopp (som också blev verklighet) i<br />

ett tidigt skede av andra världskriget, fi ck<br />

han skyndsamt lämna den svenska regeringen,<br />

därför att ingen annan person<br />

i ledande ställning i Sverige hade intresse<br />

av att landet skulle delta i ett krig som<br />

det inte hade några utsikter att påverka<br />

utgången av. Den inställningen är 1812<br />

års politik i modern tappning. Man drabbar<br />

inte andra därför att man inte själv<br />

ska drabbas. Kalla det självförsvar; det är<br />

också ett ansvarstagande för den som har<br />

små utsikter att svara för sig själv. En sådan<br />

stat har ingen grundad anledning att<br />

umgälla någon annans dåliga omdöme.<br />

Detta är emellertid vad som <strong>nu</strong> sker.<br />

Man återvänder till 1700-talets kabinettspolitik,<br />

den som föregick det svenska<br />

sammanbrottet under Napoleoneran.<br />

Inte stater utan moderna dynastier – ibland<br />

kallas de NGO:er, non-governmetal<br />

organizations, ibland är de rena mercenaries,<br />

vapenindustrier – styr våldsanvändningen.<br />

Irak-kriget är tydligt profi tinriktat.<br />

I <strong>Afghanistan</strong> påverkas krigsinsatsen<br />

ävenledes av välgörenhet, fi lantropi.<br />

Få om någon ställer frågan om, och<br />

i vilken utsträckning, Sveriges säkerhet<br />

påverkas av den svenska regeringens engagemang<br />

i detta berglandskap som alltid<br />

skytt intränglingar. Detta är inte ett<br />

nationalistiskt ställningstagande. I<br />

Sverige bor fl er än blott svenskar.<br />

Vi måste sörja för dem liksom<br />

för alla övriga. Men vi borde<br />

göra det på vår egen<br />

mark och inte på någon<br />

annans. Det svenska<br />

kriget i <strong>Afghanistan</strong> är<br />

en osäkerhetsfaktor av gigantiska<br />

mått. Att den skulle<br />

kunna tämjas genom medlemskap<br />

i en anfallssammanslutning<br />

som Nato är blott en befängd illusion.<br />

Tillhåll för patrask<br />

Kommer den svenska folkbeväpningens<br />

– alltså värnpliktsarméns – undanröjande<br />

att framtvinga en sådan modell trots<br />

allt? Ja, det är ingalunda uteslutet. Och<br />

just däri ligger hotbilden som är en dubbel<br />

sådan. Landet dras med i krig som<br />

det ej önskar – krig för goda ändamål tvivelsutan,<br />

demokrati och kvinnofrigörelse<br />

och sekularism och mat på bordet, men<br />

med konsekvenser som vi inte kan styra<br />

över. Genom övergången från utskriven<br />

till värvad trupp får vi också en yrkeskår<br />

som vill kriget. Soldatesk har gillat<br />

att ligga i barack; den vill visa vad den<br />

går för. En folkarmé drar, rent defi nitoriskt,<br />

till sig de bästa; yrkesarmén blir<br />

tillhåll för patrasket – de överblivna, de<br />

som inte har någon annan plats i vårt<br />

samhälle. En sådan krigsmakt kan inte<br />

vara att lita på när det gäller värnet av<br />

vår demokratiska samhällsordning. Den<br />

skapar en hamn för dem som önskar sig<br />

äventyret.<br />

Ur det perspektivet blir Sveriges professionella<br />

insatsstyrkor i fjärran land<br />

sist och slutligen också en utmaning <strong>mot</strong><br />

den långsamt erövrade demokratin, det<br />

myndiga folkstyret och det som svensken<br />

– född i riket eller annorstädes – borde<br />

värdesätta mer än något annat: en samhällsutveckling<br />

som går att påverka genom<br />

oberoende överläggning och beslut.<br />

Anders Björnsson är publicist och historiker.

Referenser:<br />

Anders Björnsson: Mot det inre och yttre<br />

Ryssland. Om folkbeväpningskampen<br />

i Sverige under 1800-talet (Ordfront)<br />

1980.<br />

Anders Björnsson:, ”Osäkerhetens tidevarv.<br />

Om vänsterpolitik och militärt<br />

självförsvar”. Socialistisk Debatt<br />

2:2006.<br />

Max Engman, ”A Triangular Drama at<br />

the Periphery of a World War”. Baltic<br />

Worlds. Vol I:1. Nov 2008.” En kortversion<br />

fi nns på nätet om man söker på<br />

"Max Engman Märkesåret".<br />

Hendriette Kliemann: Koordinaten<br />

des Nordens. Wissenschaftliche<br />

Konstruktionen einer europäischen<br />

Region 1770–1850. Berlin: Berliner<br />

Wissenschafts-Verlag 2005. En 20-sidig<br />

sammanfattning fi nns i Lychnos 2005.<br />

Tapani Suominen (red): Sverige i fred.<br />

Statsmannakonst eller opportunism. En<br />

antologi om 1812 års politik. Stockholm:<br />

Frågor om folkrätt<br />

<strong>Afghanistan</strong>.Nu:s Bo Persson har<br />

ställt ett antal frågor till Ove Bring,<br />

professor i internationell rätt vid<br />

Försvarshögskolan i Stockholm, Said<br />

Mahmoudi, professor i internationell<br />

rätt vid Stockholm universitet och<br />

Katinka Svanberg lärare och forskare<br />

i folkrätt vid samma universitet. Här<br />

följer frågorna och deras svar.<br />

Fråga: Efter 11/9 och några dagar<br />

före USA med hänvisning till sin<br />

självförsvarsrätt gick till angrepp <strong>mot</strong><br />

<strong>Afghanistan</strong> uttalade Sveriges regering<br />

i FN:s generalförsamling genom<br />

sin dåvarande ambassadör Pierre<br />

Schori sitt stöd för en sådan extensiv<br />

användning av FN-stadgans självförsvarsrätt.<br />

Hade Sverige i denna situation istället<br />

för att som man <strong>nu</strong> gjorde stödja denna<br />

extensiva användning kunnat ta<br />

avstånd från den?<br />

Ove Bring: Vi hade den handlingsfriheten<br />

men ville inte utnyttja den eftersom<br />

Schoris tal överensstämde med<br />

UD:s rättsövertygelse.<br />

Said Mahmoudi: Vi hade självfallet<br />

den handlingsfriheten. Att acceptera<br />

en extensiv tolkning av självförsvarsrätten<br />

i FN-stadgans artikel 51 var<br />

ett politiskt beslut som fattades i samstämmighet<br />

med majoriteten av världens<br />

stater. Det var en utveckling som<br />

ingen stat förmådde att sätta sig <strong>mot</strong><br />

med tanke på stämningen direkt efter<br />

11 september.<br />

Katinka Svanberg: Ja, Sverige är<br />

inte bundet av EU:s ställningstagande<br />

utan kan ha en egen linje. Men<br />

Sveriges uttalande förklarades av<br />

världens reaktioner efter 11/9 och låg i<br />

linje med västvärldens reaktion i stort.<br />

Även Qatar-deklarationen från mellanösternstater<br />

och andra muslimska<br />

stater höll samma linje med rätten till<br />

självförsvar.<br />

Fråga: FN-stadgan erkänner ju två<br />

undantag från sitt allmänna våldsförbud.<br />

Det ena är just självförsvarsrätten.<br />

Och det andra säkerhetsrådets<br />

våldsauktorisationsrätt under<br />

stadgans kapitel VII. Som många uppmärksammat<br />

har säkerhetsrådet från<br />

tiden efter första gulfkriget och fram<br />

till idag kommit att använda denna<br />

rätt på ett alltmer extensivt sätt. Och<br />

när det gäller just <strong>Afghanistan</strong> har vi i<br />

det ”nationsbyggande” ISAF ett verkligt<br />

paradexempel på en sådan väldigt<br />

extensiv användning av denna rätt.<br />

Om det bland FN:s medlemsstater<br />

fanns ett utbrett missnöje med denna<br />

utveckling, hur skulle denna då kunna<br />

artikuleras? Finns det någon mekanism?<br />

Skulle t.ex. domstolen kunna göra<br />

något? Eller generalförsamlingen?<br />

Hur är det t.ex. med den så kallade<br />

”The uniting for peace”-resolutionen<br />

(”Samfälld handling för fred”)?<br />

Skulle den kunna användas i ett sådant<br />

sammanhang. Och skulle Sverige<br />

kanske i så fall till och med kunna ta<br />

ett initiativ?<br />

Ove Bring: ISAF-resolutionerna är<br />

inte baserade på självförsvarsrätten,<br />

inte heller är de baserade på säkerhetsrådets<br />

rätt att ge mandat till<br />

våld i strid med en territorialstats önskan.<br />

ISAF-resolutionerna är baserade<br />

på samtycke från territorialstaten<br />

<strong>Afghanistan</strong>, "in assisting the Afghan<br />

Government to improve the security situation"<br />

( Res. 1833 (2008)). Den bästa<br />

mekanismen för att få ISAF-resolutionerna<br />

att upphöra är att <strong>Afghanistan</strong>s<br />

regering begär så.<br />

Said Mahmoudi: Den enda möjligheten<br />

att stoppa säkerhetsrådet att<br />

fatta ett beslut är vetot. Så länge det<br />

fi nns en enighet mellan de fem permanenta<br />

medlemsstaterna, spelar<br />

det i princip inte någon roll vad resten<br />

av världen tycker. Varken generalförsamlingen<br />

eller domstolen kan<br />

kontrollera säkerhetsrådets beslut.<br />

Rådet är inte okänsligt för vad generalförsamlingen<br />

eller domstolen säger,<br />

men formellt sett är dessa organ helt<br />

självständiga i förhållande till varandra.<br />

Uniting for Peace-resolutioner<br />

har antagits vid två tillfällen hittills<br />

och kan troligen inte upprepas. I båda<br />

fallen var anledningen att rådet inte<br />

hade möjlighet att fatta beslut.<br />

<strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong> 13

Katinka Svanberg: Sverige kan<br />

medverka till att få till stånd en deklaration<br />

från FN:s generalförsamling<br />

som slår fast gränserna för självförsvarsrätten.<br />

En sådan kan bli sedvanerättsligt<br />

etablerad om den får ett<br />

stort antal underskrifter av staterna<br />

som MR deklarationen från 1948.<br />

Sverige kan driva på för resolutioner<br />

i FN:s generalförsamling som kan fördöma<br />

USA:s agerande i specifi ka fall<br />

av utvidgat självförsvar. Dessa är<br />

inte bindande men skapar opinion och<br />

tryck på USA.<br />

Gå förbi veto<br />

”Uniting for peace” är dock olämplig.<br />

Vetorätten för USA är inbyggd i säkerhetsrådets<br />

funktion. ”Uniting for peace”<br />

avser att gå förbi ett veto vid ett<br />

hot <strong>mot</strong> freden, brott <strong>mot</strong> freden etc.<br />

(art. 39 i FN-stadgan). Om USA:s<br />

agerande anses vara ett sådant hot<br />

kan förfarandet teoretiskt aktiveras.<br />

Då krävs 2/3 majoritet i generalförsamlingen<br />

för att denna<br />

ska kunna besluta om sanktioner<br />

<strong>mot</strong> USA, t.ex. våldsanvändning.<br />

Men USA är världens<br />

enda supermakt, inga<br />

andra FN-stater kan utmana<br />

det militärt och FN-stadgans<br />

vetorätt avser att just hindra<br />

den farliga situationen med ett<br />

FN i krig med en stormakt. Ett<br />

tredje världskrig skulle då kunna<br />

hota. Jämför med Koreakriget<br />

där detta var farligt nära.<br />

Fråga: Från den första ISAF-resolutionen<br />

2001 till den senaste årliga<br />

förlängningen för några månader sedan<br />

har ISAF i en mening varit precis<br />

samma ISAF. Uppgiften har hela<br />

tiden varit densamma liksom de tilllåtna<br />

medlen, våldsmandatet inkluderat.<br />

I en annan mening är det stor<br />

skillnad mellan då och <strong>nu</strong>. Då, i början,<br />

fanns ISAF bara i Kabul och något<br />

väpnat <strong>mot</strong>stånd att tala om <strong>mot</strong><br />

den stat som ISAF är till för att försvara<br />

fanns inte. Idag fi nns ISAF i<br />

hela <strong>Afghanistan</strong> och är i allt större<br />

delar av landet indraget i ett fullskaligt<br />

krig <strong>mot</strong> just ett sådant hela tiden<br />

växande <strong>mot</strong>stånd.<br />

Vilka slutsatser skall vi dra av detta?<br />

Att nationsbygge kanske inte är<br />

någonting för FN? Det är liksom för<br />

stort?<br />

Ove Bring: Nationsbygge kan fungera<br />

i andra fall och bör fortsättningsvis<br />

vara en uppgift för FN.<br />

14 <strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong><br />

Said Mahmoudi: Jag har inte något<br />

konkret svar på denna fråga. FN:s nationsbyggande<br />

insatser på andra ställen<br />

har varit framgångsrika. Det är<br />

inte något fel med FN:s intention. Men<br />

förutsättningarna varierar inom olika<br />

geografi ska områden.<br />

Katinka Svanberg: Frågan är, som<br />

du säger, om det går att skapa demokrati<br />

med väpnade medel och via FN.<br />

Den tidigare folkrättsliga linjen var<br />

att statens styre är en intern angelägenhet<br />

och att självbestämmanderätten<br />

ger folket rätt att utan inblandning<br />

välja sitt eget styre.<br />

Idag är en<br />

norm på<br />

frammarsch om<br />

en rätt till demokrati där<br />

<strong>Afghanistan</strong> är ett exempel på hur säkerhetsrådet<br />

genom ISAF ställer sig<br />

bakom denna framväxande norm. I<br />

media och debatter fi nns idag samtidigt<br />

krav på en omprövning av denna<br />

FN:s väpnade linje.<br />

Veto inte troligt<br />

Fråga: Den senaste årliga förlängningen<br />

av ISAF-mandatet ägde alltså<br />

rum för bara några månader sedan.<br />

Vad skulle det innebära om någon av<br />

de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet<br />

– USA, Storbritannien,<br />

Frankrike, Ryssland eller Kina – i<br />

morgon meddelade att denna den senaste<br />

förlängningen för deras del också<br />

är den sista. Någon mer förlängning<br />

kommer man inte att ställa upp på.<br />

Ove Bring: Det skulle innebära att<br />

den staten har stöd av <strong>Afghanistan</strong>s<br />

regering. Att Kina eller Ryssland skulle<br />

gå e<strong>mot</strong> <strong>Afghanistan</strong>s önskan är<br />

inte troligt.<br />

Said Mahmoudi: Säkerhetsrådets<br />

beslut måste fattas med positiva röster<br />

av permanenta medlemmar. Om<br />

någon medlem eller till och med två<br />

medlemmar lägger ner sin röst, kan<br />

beslutet ändå antas. Det är bara om<br />

Kina eller Ryssland röstar <strong>mot</strong> ett förlängningsförslag<br />

som förslaget underkänns.<br />

Inte legalt bjuda in<br />

Katinka Svanberg: Då skulle det<br />

vara slutet på säkerhetsrådets<br />

engagemang i frågan.<br />

Däre<strong>mot</strong> kan terroristjakten<br />

pågå eftersom USA låter<br />

denna ske genom hänvisning<br />

till sin självförsvarsrätt.<br />

USA samarbetar<br />

också med Karzais<br />

regering och kan närvara<br />

på dennas inbjudan.<br />

Detsamma<br />

kan andra stater.<br />

Såväl i kollektivt<br />

självförsvar<br />

<strong>mot</strong> internationell<br />

terrorism.<br />

Som på inbjudan<br />

Ett problem<br />

med inbjudan<br />

är om<br />

Karzai endast<br />

kan upprätthålla<br />

makten<br />

med hjälp av<br />

de inbjudna,<br />

d.v.s. saknar<br />

faktisk kontroll<br />

över territoriet. Då<br />

är det enligt gängse folkrätt inte legalt<br />

att bjuda in.<br />

Fråga: Om vi är överens om att det<br />

går att hålla på en restriktiv användning<br />

av självförsvarsrätten men att<br />

det också går att hålla på en extensiv<br />

användning av samma rätt. Och att<br />

sakförhållandet är detsamma när det<br />

gäller säkerhetsrådets våldsauktorisationsrätt.<br />

Vad är då egentligen poängen<br />

med dessa två FN-stadganden och<br />

därmed också med hela denna del av<br />

den internationella rätten? Vad är ditt<br />

svar på den frågan?<br />

Ove Bring: Självförsvarsrätten kan<br />

fortsättningsvis tolkas restriktivt,<br />

även om just säkerhetsrådets bedöm-

Stoppa smyganslutning<br />

till Nato!<br />

Bakom folkets rygg har det länge pågått<br />

en smyganslutning till Nato. För<br />

att försöka stoppa den har det åstadkommits<br />

ett medborgarupprop, som<br />

publicerades på Brännpunkt i Svenska<br />

dagbladet den 1 december. Själv råkar<br />

jag stå som första namn och genom<br />

mitt engagemang för <strong>Afghanistan</strong><br />

upplever jag denna smyganslutning<br />

mycket tydligt i Sveriges militära insats<br />

i ISAF, som är av FN:s säkerhetsråd<br />

beslutad att utföras av Nato. Där<br />

har det gått så långt att de svenska<br />

soldaterna har Natos emblem på uniformerna!<br />

Uppropet riktar sig till alla , även<br />

till dem som anser att vi ska gå med<br />

i Nato, men som vill ha en öppen offentlig<br />

debatt i frågan före riksdags-<br />

Forts från föreg. sida<br />

ning i oktober 2001 inte går att backa<br />

ifrån. Legitimiteten begränsades där<br />

till försvar <strong>mot</strong> "large scale international<br />

terrorism".<br />

Ville ha fria händer<br />

Said Mahmoudi: Jag anser att självförsvarsrätten<br />

i artikel 51 måste tolkas<br />

restriktivt. Anledningen är historien<br />

bakom våldsförbudet i FN-stadgan<br />

och skälen till att undantaget<br />

i artikel 51 fi nns. Jag tycker att utvidgningen<br />

av möjligheten att använda<br />

våld i självförsvar är mycket olycklig.<br />

Dessutom anser jag att när säkerhetsrådet<br />

är berett att ge tillstånd<br />

till våldsanvändning upphör rätten<br />

till självförsvar. När USA attackerade<br />

<strong>Afghanistan</strong> och åberopade självförsvar<br />

<strong>mot</strong> internationell terrorism<br />

hade rådet redan förklarat sig redo att<br />

ge tillstånd för militära operationer.<br />

Ändå valde USA att inte begära tillstånd<br />

för att inte skapa prejudikat.<br />

USA ville ha fria händer i all framtid<br />

att slå till <strong>mot</strong> terrorism när som helst<br />

utan att behöva begära tillstånd från<br />

rådet. Som sagt var det en olycklig utveckling.<br />

Men när det gäller samspelet<br />

mellan juridik och internationell<br />

politik, måste juridiken tyvärr ibland<br />

ge vika.<br />

Katinka Svanberg: Jag anser att en<br />

beslut. De är hjärtligt välkomna!<br />

Som alla andra till www.nato.smyg.<br />

se. <strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong> återgav redan 2003<br />

i två <strong>nu</strong>mmer argument från den tyske<br />

fokrättsexperten professor Norman<br />

Paech som ifrågasatte USAs självförsvarsrätt<br />

att anfalla <strong>Afghanistan</strong> i oktober<br />

2001. Rätten kunde bara gälla<br />

relativt kort tid efter händelsen (11/9).<br />

Nu sju år senare måste den vara helt<br />

obsolet!<br />

FN:s säkerhetsråds beslut – fl era<br />

gånger förnyat – att inrätta ISAF men<br />

överlämna det till Nato att sköta, måste<br />

också fördömas som folkrättsvidrigt<br />

ur afghanernas synpunkt. Speciellt <strong>nu</strong><br />

sedan ISAF och OEF står under befäl<br />

av samma amerikanska general.<br />

Den smyganslutning till Nato som pågår<br />

i <strong>Afghanistan</strong> bör brytas genom<br />

att trupperna tas hem!<br />

Sixten Andréasson<br />

restriktiv tolkning av självförsvarsrätten<br />

är den riktiga och ett extensivt<br />

våldsförbud (art. 2:4 i FN-stadgan).<br />

Jag anser att internationell terrorism<br />

medger ett undantag och tilllåter<br />

våldsanvändning i förebyggande<br />

syfte - anteciperat självförsvar - vid<br />

storskaliga terrorattacker och att det<br />

alltsåhär blivit en förändring av folkrätten<br />

genom 11/9 2001.<br />

Men en allmänt extensiv tolkning<br />

av självförsvarsrätten som rymmer<br />

förebyggande självförsvar anser jag<br />

inte vara lege lata, alltså inte gällande<br />

folkrätt. USA och stormakter kan inte<br />

ensamma skapa folkrätten utan statssamfundets<br />

ställningstagande väger<br />

tungt. FN-stadgans folkrätt står sig<br />

därför oförändrad med extensivt våldsförbud<br />

och restriktiv självförsvarsrätt.<br />

En annan uppfattning är i minoritet<br />

inom doktrinen och därför ser jag<br />

ingen anledning att betrakta folkrätten<br />

som svag på denna punkt. Men all<br />

folkrätt har – i avsaknad av världspolis<br />

och överstatligt rättsväsende som<br />

tvingande för alla – problem med enhetlig<br />

sanktionering.<br />

Referenser<br />

Katinka Svanberg: En introduktion<br />

till traktaträtten, 4. uppl 2008,<br />

Norstedts juridik<br />

Said Mahmoudi: Folkrättsliga texter,<br />

2. uppl. 2008, Norstedts juridik<br />

Ove Bring och Said Mahmoudi:<br />

Internationell våldsanvändning och<br />

folkrätt, 2006,. Norstedts juridik<br />

Välkommen till<br />

årsmöte!<br />

Alla medlemmar i Föreningen<br />

<strong>Afghanistan</strong>solidaritet kallas härmed<br />

till årsmöte lördagen 21 mars kl 14,<br />

ABF-huset, Sveavägen 41.<br />

Mötet beräknas pågå två timmar.<br />

Därefter äter vi middag på persisk<br />

restaurang.<br />

Motioner ska vara föreningsstyrelsen<br />

tillhanda senast 6 februari.<br />

hans.soderling@comhem.se<br />

<strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong><br />

ISSN 1652-3679, utges av Föreningen<br />

<strong>Afghanistan</strong>solidaritet,Fraktfl ygarg 5<br />

128 30 Skarpnäck<br />

Ansv. utgivare: Stefan Lindgren<br />

I redaktionen även: Kristoffer<br />

Larsson, Anders Davidson<br />

Hemsida: www.afghanistan.<strong>nu</strong><br />

Epost: afghanistansolidaritet@gmx.<br />

net Tel: 0736 151 999<br />

Presstopp: 1 februari 2009.<br />

Pre<strong>nu</strong>meration: ingår i medlemsavgiften<br />

150 kr som inbetalas på plusgiro<br />

33 13 24-4. Icke-medlemmar: betalar<br />

100 kr. för minst fyra <strong>nu</strong>mmer/år.<br />

För betalning från utlandet använd<br />

IBAN: SE21 9500 0099 6042<br />

0331 3244 och BIC: NDEASESS.<br />

Lägg till 80 kr för utlandsporto.<br />

Bankgiro<strong>nu</strong>mret är<br />

9960 420 33 13 24 4.<br />

Tryck: Nytorgstryckeriet,<br />

Kontaktpersoner:<br />

Karlskrona: Ulf Bjerén 0455-17595<br />

ulf@bjeren.se<br />

Lund: Mag<strong>nu</strong>s Göransson 046-260 04<br />

61 mag<strong>nu</strong>s.goransson@bredband.net<br />

Malmö: Love Flygren 070 305 6281<br />

love_fl ygren@hotmail.com<br />

Visby: Klas Hallberg 0448-219702<br />

kojhallberg@hotmail.com<br />

Göteborg: Gunnar Olofsson gunnar_<br />

fam@hotmail.com<br />

Norrköping: Ulf Karlström ulf.<br />

karlstrom@wnet.se<br />

Gnesta: Sixten Thuresson 0158-<br />

20168 sixtenthuresson@telia.com<br />

Mariefred: Peter Hjukström 0159-<br />

230 41 peter.hjukstrom@bredband.net<br />

Södertälje: Jörgen Wide 08-550 199<br />

21 cederbladwide@telia.com<br />

Stockholm: Hans Söderling 08-<br />

6493473 hans.soderling@chello.se<br />

Haninge: Dan Kotka 08-50025417<br />

dan.kotka@spray.se<br />

Uppsala: Kristoffer Larsson 0736-<br />

747974 krislarsson@gmail.com<br />

Arvika: Veino Wallin 0570-775988<br />

Falun: P-O Tellander 023-21230<br />

perolof.tellander@telia.com<br />

Umeå: Camilla Ingman-Fulton<br />

camingfult01@fastmail.fm<br />

Piteå: Bo Persson 0911-16433<br />

boklar@spray.se<br />

<strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong> 15

Fler<br />

trupper<br />

Obamas<br />

'change'<br />

USA:s tillträdande president Barack<br />

Obama har i princip gått med på att<br />

skicka ytterligare 20 000 amerikanska<br />

soldater till <strong>Afghanistan</strong> under<br />

2009. Det kan bara betyda mer<br />

blodsspillan.<br />

Obama vanna valet till stor del på<br />

grund av missnöjet med Bushs krigspolitik<br />

i Irak.<br />

I Irak är det för sent för Obama att<br />

göra någon skillnad. Och <strong>Afghanistan</strong>kriget,<br />

har han klargjort, är det<br />

goda kriget som ska utkämpas till seger.<br />

20 000 färska trupper ska genomföra<br />

en ”surge” (våg) som i offi ciell mytologi<br />

skänkt USA segern i Irak (i själva<br />

verket ett resultat av en tyst överenskommelse<br />

med Teheran).<br />

Clinton, angriparen<br />

Och se vilka människor Obama har<br />

samlat kring sig! Utrikesminister<br />

blir Hillary Clinton, vars make Bill<br />

i augusti 1998, långt före 11 september,<br />

olagligt angrep <strong>Afghanistan</strong> med<br />

kryssningsmissiler och såg till att talibanernas<br />

regim aldrig fi ck en chans att<br />

få in en fot i det s k världssamfundet.<br />

Allt utländskt bistånd till <strong>Afghanistan</strong><br />

stoppades med förödande verkningar<br />

på skola och sjukvård. All fl ygtrafi<br />

k stoppades. <strong>Afghanistan</strong> berövades<br />

olagligt sin plats i FN.<br />

Försvarsminister blir Robert<br />

Gates, dvs. samma som styrt krigsmakten<br />

under George W Bush sedan<br />

2006.<br />

Nationell säkerhetsrådgivare blir f<br />

d Nato-ÖB:n James Jones. ”Senior<br />

Working Group on National Security”<br />

ledd av "Mad-Eleine" Albright som<br />

är ansvarig för krigsförbytelser på<br />

Balkan.<br />

Men vad kan ens detta gäng av gamla<br />

krigshundar göra som inte George<br />

16 <strong>Afghanistan</strong>.<strong>nu</strong><br />

ÖB Syrén: ”Vi är här för att stanna mycket länge!” En bild av Jan Frykholm.<br />

W. Bush har gjort i <strong>Afghanistan</strong>?<br />

De kan förstås trappa upp kriget så<br />

att amerikansk krigsindustri räddas<br />

från svackor i orderingången. 42 cent<br />

på varje skattedollar går till den amerikanska<br />

krigsmaskinen och krigsindustrin<br />

är i stort sett den enda bransch<br />

som rullar i den svåraste ekonomiska<br />

krisen sedan 30-talet.<br />

Enligt AP:s preliminära sammanställning<br />

har 5 500 människor fått sätta<br />

livet till i striderna i <strong>Afghanistan</strong><br />

2008. Man får räkna med en betydande<br />

upptrappning <strong>nu</strong> när den afghanska<br />

armén byggts ut till 80 000 man och<br />

Nato-Isaf till 51 000 man. Dessutom<br />

har USA kvar en kontingent på c:a<br />

18 000 man som står utanför Isaf men<br />

leds av samma USA-general, David<br />

McKiernan.<br />

Men <strong>nu</strong>merär och materiel räcker<br />

inte för att vinna krig. Det mest korkade<br />

USA har gjort är att bomba gränstrakter<br />

i Pakistan, USA:s formellt<br />

enda allierade i regionen. Följden har<br />

blivit att de amerikanska lastbilarna<br />

bränns och deras containrar plundras<br />

i Pakistan, så att USA <strong>nu</strong> tvingas<br />

se sig om efter annan logistik i området.<br />

Men baser i <strong>Afghanistan</strong>s norra<br />

grannländer är dålig ersättning eftersom<br />

de i bästa fall bara kan nås med<br />

fl yg. Azerbajdjan är heller inget bra<br />

alternativ (se på kartan!).<br />

Alla som vet något om historien<br />

förstår att än<strong>nu</strong> allvarligare än bristen<br />

på invägar till <strong>Afghanistan</strong> kan<br />

bli bristen på utvägar. Om talibanerna<br />

idag enligt västliga uppgifter kontrollerar<br />

73 procent av <strong>Afghanistan</strong>s<br />

yta kan dramatiska evakueringscener<br />

vara nära.<br />

I november krävde president Karzai<br />

att USA ska ange en tidsplan för tillbakadragandet<br />

från <strong>Afghanistan</strong>.<br />

Obama gör klokt i att ge ett snart datum,<br />

annars är risken att afghanerna<br />

själv sätter datum.<br />

Och som någon av militaristerna i<br />

Sveriges riksdag påpekade. Den svenska<br />

”kolonin” på fyra afghanska provinser<br />

är större än Götaland. När vågen<br />

kommer - den afghanska, alltså – är<br />

500 man ingenting.<br />

De svenska legoknektarna kan vara<br />

en välriktad granat från sanningens<br />

mi<strong>nu</strong>t.<br />

Stefan Lindgren

logo

products

Resources

Company

Terms of service
Privacy policy
Cookie policy
Cookie settings
Imprint
Change language
Made with love in Switzerland
© 2024 Yumpu.com all rights reserved

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!