Socialdemokrater mot truppökning - Afghanistan.nu

More documents

Recommendations

Info

tabletter och sterilförpackade sprutor till doktor Fazel, som öppnat gratismottagning i sitt hus. 4. Att Afghanistan aldrig varit en koloni har sannolikt bidragit till att forma mentaliteten i landet. Den dåtida stormakten England lyckades aldrig erövra Afghanistan − och fi ck således ej heller några ”undersåtar” att kuva-exploatera-förslavadöda. Samtidigt som de afghanska folken undgick de nästintill oläkbara sår som kolonial överhöghet och krig skapar. Detta är en viktig parameter när man betraktar gårdagen. Liksom att de verkliga såren kom i modern tid; med ryssar, interna maktstrider, taliban, Natotrupp... Sår som deformerat, och fortsätter att deformeramänniskor för generationer framåt. 5. Ur viljan till oberoende växte en mänsklig värdighet, som jag inte tvekar att kalla unik. Eller som Arminius Vambery skrev om folken i regionen på 1860-talet, ungefär och plockat ur minnet: Här fi nns inget huvud, här är alla huvuden. Underförstått: Vi låter oss inte kuvas, vi kryper inte. 6. Att afghaner älskar sitt land är närmast ett axiom. Före kriget mötte man nästan aldrig en afghan som emigrerat till väst. Förvisso skaffade sig många högre utbildning i andra länder (Sovjet, USA, Tyskland, Frankrike). Men de återvände hem med sina examina. Återvände till ett land med skäligen låga löner − stannade inte i väst som välbetalda ingenjörer och läkare. Majid for också tillbaka, och det var under Amanullahs tid. − Talar herren svenska? frågade den gamle mannen när han hörde mig undra om portot till Sverige på Stora Posten i Kabul 1976. Han hade gått på kurs på televerket i Malmö. Femtio år tidigare. 6 Afghanistan.nu 7. Innan jag kom till Afghanistan emigrerade åtskilliga afghanska judar − en grupp som litet slarvigt brukar kallas Bukharajudar − till Israel. De fl esta återvände dock hem efter kort tid, fann sig illa behandlade i det förlovade landet; fann Afghanistan väsentligt bättre. 8. När jag bodde i Tashqurghan fanns där en illiterat poet. Han lärde sig sina dikter utantill, reciterade dem när så önskades. Jag minns särskilt ett fl era sidor långt poem, nedtecknat med grönt bläck av underguvernören i en skrivbok med svarta vaxdukspärmar. Tyvärr kommer jag inte ihåg dikten i detalj, min egen avskrift på dari försvanndessvärre i samband med en av många kupper. Det var ett kärleksfullt ode till hembygden och handlade − utan att vara patetiskt − om det land som öppnade sig när man passerat Tangi, den stora klyftan mellan bergen, och såg fruktträden resa sig mot Allahs himmel. Måhända var det inte världens största lyrik. Men det var uppriktigt och besjälat. 9. Kabul under kungatiden och ett par år framåt var en lugn och sympatisk stad med nedskruvat tempo. Här fanns ingen fl ärd, ingen porr, inga lyxbutiker, inga McDonald’s och Coca-Cola började först licenstillverkas 1972. Men den som ville kunde se Modern Fransk Film på stadens biografer, och lyssna till jazzens stora namn. När de mellanlandade och gav hastiga konserter på väg mellan öst och väst. I bokhandeln såldes allt. Utom Micheners Karavan. 10. En annan detalj som etsade sig fast var att man gick fredad i stad som by, att inte ens tiggeriet var särskilt utbrett. Min framlidna fru påpekade ofta att hon kunde promenera oantastad genom Kabuls nätter, blond och med knäkort kjol. Inga spottande män som på gatorna i kejsarens utvecklade Teheran, inga trevande fi ngrar som i romerska bussar. Ty det var ett anständigt och hederligt samhälle, och för egen del blev jag aldrig av med så mycket som ett mynt under dessa år. Inte ens under hungersnöden, trots att såväl sedelbuntar som dyra kameror borde ha utgjort en frestelse för hungrande människor. Om våldsbrott hörde jag sällan. Minns egentligen bara när polisen arresterade den då trettiosexårige mullah Gul Mohammad 1971, för att han skjutit på en afghansk kjolfl icka nere vid Char Chatta. 11. Ett fl ertal apotek i Kabul, och enkannerligen det vid Pashtoonestanplatsen, hade öppet dygnet runt. Apotekarna hade formell farmakologisk utbildning och dessutom baskunskaper i praktisk medicin. Alltså kunde de avlasta sjukvården, ge injektioner och utföra vissa läkaruppgifter. För att vara i ett tredje-världen-land var det en vettig policy, inte utan pragmatisk framsynthet. 12. I Tashqurghan umgicks jag med småhandlare och hantverkare − av vilka de fl esta var djupt religiösa. Men knappast doktrinära. Jag gjorde aldrig någon hemlighet av att jag avslutade mina kvällar med en skvätt inhemsk brandy i teet − vilket i och för sig, och till skillnad från vad många tror, inte är förbjudet i Koranen. Men något illvilligt ögonbryn höjdes aldrig, och ingen knotade heller över att jag ibland bröt fastan, eller underlät att dagligen gå i moskén. − Folk har olika vanor, brukade smeden Yaqub säga. En sådan tolerans upplevde jag aldrig i Mashad eller Rawalpindi. 13. Kärleken till blommor, lusten att smycka. Man eller kvinna spelade ingen roll, ty att låta ögat fröjdas var något som delades av alla. Det var broderade bröststycken på männens perhantombaner, exploderande färger i nomadkvinnornas dräkter, glaspärlor och polerat pottebleck eller silver, ringar och kedjor kring armar och halsar, och skimrande slöjor som återskapade regnbågar. Transistorapparaterna bar egensinnigt
dekorerade höljen, och på kamelernas huvudprydnader blänkte hundratals ditsydda vita knappar vars funktion endast var estetisk. Kopparslagarna drev arabesker över förtennade fat, kaklet från fordom bar färg av himmel och lapis, och genom landskapet kryssade lastbilar som rullande konstverk. Värnpliktiga soldater i grå eller blå vadmal kunde ha rosor instuckna i uniformen eller i gevärspipan. Möjligtvis handlade det också om att kompensera terrängens bruna toner, att skapa fägring i vardagen. 13. Jag fann en sorts förnuft i konstitutionen från 1964. Den innehöll fl era lån från den franska, och kallades av min gamle vän Louis Dupree ungefär ”en av de fi naste som någonsin avfattats i ett muslimskt land”. Och jag fann något motsvarande i de sista kungliga regeringarna: med -såvitt jag kunde bedöma - dugliga och kunniga ministrar som strävade för landets bästa. Att det sedan fanns mörkmän är en annan sak, då som nu. Minns Amanullah Khans öde! Men dagens fundamentalister är en produkt av senare tiders händelser. Endemiska är de inte. Den som då siat om kommande sprängningar och självmordsbombare hade avfärdats. 14. Persongalleriet. Jag kände åtskilliga av aktörerna, och höll kungen för en klok karl; även om en del bedömare i väst beskrev honom som motsatsen − i enlighet med dåtida vänsterretorik. Den kungliga politiken, balanserande mellan USA och Sovjet, byggde på doktrinen om skynda-långsamt i en sorts liberal anda som jag alltjämt tillskyndar. Vi samtalade fl era gånger om Afghanistans utveckling, och jag är fullt förvissad om att situationen blivit annorlunda om inte torkan kört landet i botten. Om Daoud tyckte jag aldrig men den ståndpunkten var inte opportun i Sverige när landet blev kunglig republik. För Taraki känner jag fortfarande viss respekt. Vi umgicks under Daouds tid vid makten, och Taraki hade en enkel och säkert uppriktig vision om ”en by, en traktor, en skola, en poliklinik”. Saqi, västorienterad granne och tidigare högre tjänsteman, kallade honom däremot ”en jäkla pladderjocke”. Hafi zullah Amin var en dogmatisk hardliner redan under sin tid som rektor, och Karmal blev jag aldrig riktigt klok på; möjligtvis berodde det på att han mest var packad. Och hans älskarinna, doktor-minister Anahita var redan från scratch en riktig pest. − Här fi nns inga fl yktingar, sa hon till mig en gång. Det borde väl du som antropolog veta att det handlar om nomader. Inte ens Amin ljög så grovt, erkände att det åtminstone fanns en opposition − vars fl erhövdade ledning av och till fyllde mig med skepsis. Visst, jag trodde en gång på Saurrevolutionen och dess efterbörd. Men jag gjorde också avbön, erkände min felsyn. Inte minst i den starkt kritiska boken Våldtaget land (1986). 15. Efter allt elände, förödelse och umbäranden fi nns åter utländsk trupp på afghansk mark − käcka pojkar och fl ickor underställda Nato och tills nyligen Bushadministrationen. Ungdomar som likt fänrik Lotta tror sig göra en insats - för mellan femtiotusen och hundratusen skattefria kronor i månaden. Och som dessutom − för något år sedan − hade ambitionen att lära bönderna kring Mazar och Sare Pul HBT-beteende! Alhamdulillah! − Jag visste inte att så många kvinnor bar slöja, hörde jag från en pressansvarig svensk uniform. Själv tänkte jag efter den repliken på bakgrundskunskaper och landkännedom, på att många sade sig åka till Afghanistan för att det var spännande. Och framförallt bra betalt. Det störde mig också svårt när de danska knektarna häromåret prydde sin camp med hakkors. 16. Möjligtvis kommer en och annan läsare att tycka att jag idylliserar ett svunnet Afghanistan. Men jag vet vad jag såg och upplevde; redovisar ärligt. Fast genom kärlekens fi lter. 17. Minnesbild. En fl od som rinnande silver skar den intensivgröna grässlätten någon mil norr om Hindu Kush. Hästar betade, berg blixtrade i toner av rödtegel, och den fi nkorniga sanden från Kara Kum blästrade våra ansikten när vi körde mot Shibargan. Stad med djur och hudar, och med meloner lovprisade av Marco Polo. Vävramar slog när de tömda kokongernas innehåll blev till tyg, och i byarnas veckobazaarer avhandlades stort som smått. Det fanns skratt, te och musik varvat med nyheter från offentliga radiohögtalare. Idag är landet ett annat. Yaqub smider inte längre sina skäror, och hedervärda människor dog när de försvarade rätten att vara afghaner. Möjligtvis fi nns melonodlingarna kvar, möjligtvis ligger de härliga frukterna fortfarande i jättehögar invid vägen i väntan på uppköpare. En ensam fl öjt i natten. Hörde den kväll efter kväll i det mjuka sammetsmörkret. Kommer alltid att minnas de framviskade bönerna i Pul-e Khisti under åren av ockupation; med en blick över axeln eftersom där också fanns Sovjetbetalda mullor. − Skydda Afghanistan, skydda islam. Folket i Afghanistan har alltid skytt utländsk soldatesk, hävdat sitt oberoende, följt den hanafi tiska rättsskola som mer än någon annan står för öppenhet. Däri ligger också framtiden. C J Charpentier är författare och kulturjournalist. De grafi ska bilderna till artiklarna på sid 5-14 är tecknade av Helga Paditz i Leipzig efter foton från utgrävningar i norra Afghanistan. På sid 5 ett lerkärl från 2 000-talet f Kr, sid 6 en kvinna av sten, sid 7 en stenamulett, sid 8 en amulett med en örn får 1 000-talet f Kr och på sid 9 en bronsfi gur av ett hästhuvud, som kanske krönt en spatserkäpp. På sid 10-11 bilder av vardagsliv i antiken på ett guldkärl. Sid 12 ett sigill med en skorpionbild. Sid 14 en fl akong med "nålhuvud" i form av en knuten näve. Ur V Sarianidi: Die Kunst des alten Afghanistan, 1986. Afghanistan.nu 7
Page 1 and 2: Socialdemokrater mot truppökning A
Page 3 and 4: ebatten gande. Nedan publiceras ett
Page 5: Kärlekens protokoll Studera Av C-J
Page 9 and 10: Centcom en självständig gren i Pa
Page 11 and 12: et drar till främmande land tids M
Page 13 and 14: Referenser: Anders Björnsson: Mot
Page 15 and 16: Stoppa smyganslutning till Nato! Ba

Socialdemokrater mot truppökning - Afghanistan.nu

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?