Socialdemokrater mot truppökning - Afghanistan.nu

More documents

Recommendations

Info

Från Alexander den store till Av Tom Heyman ”Ett land har alltid en armé - sin egen eller någon annans!” Detta gamla Mao-citat var populärt i politiska kretsar i Sverige under 70talet. Idag, när den svenska krigsmakten främst skall ägna sig åt stormakternas koloniala krig, är det mindre gångbart. Afghanistan är annars ett bra exempel på Maos tes. Främmande arméer har alltför ofta, allt sedan Alexander den stores dagar, invaderat landet. Under 1800-talet blev Afghanistan centrum för ”The Great Game” den långa konfl ikten mellan Storbritannien och Ryssland om infl ytandet i Centralasien. Att kontrollera Afghanistan var viktigt - där skulle den ryska utvidgningen mot söder hejdas. Persien, och i än högre grad Indien - imperiets viktigaste koloni – fi ck inte komma under ryskt infl ytande. Ryssland, å sin sida, ville ha pålitliga grannar längs sin södra gräns och under nästan 100 år pågick kampen om infl ytande i Kabul med växlande resultat. ”Det stora spelet” går idag vidare, men nu med delvis andra aktörer. Den forna afghanska gränsen mot Indien går idag mot Pakistan och Storbritanniens intressen i området har övertagits av USA. När Sovjetunionen 1979 invaderade Afghanistan, för att rädda en kommunistisk regim kvar vid makten, såg Washington en möjlighet att varaktigt försvaga Sovjetstaten. Man ville förhindra ett sovjetiskt framträngande till Indiska Oceanen och skapa ett ”vietnamkrig” för Sovjetunionen i Afghanistan. Man valde att stödja den afganska motståndsrörelsen, mujaheddin, som proklamerade ”jihad” - heligt krig – mot inkräktarna och rörelsen växte snabbt. Med fredade basområden i Pakistan, med instruktörer från dess säkerhetstjänst, med pengar från Saudi-Arabien och vapen från USA blev motståndskriget efterhand alltmer framgångsrikt. Sovjetarmén var varken tränad eller utrustad för gerillakrig. Den blev alltmer hänvisad till sina befästa baser samtidigt som den omgivande landsbygden kom under motståndsrörel- 8 Afghanistan.nu sens kontroll. Efter nästan ett decennium av tröstlöst krig drog sig sovjetstaten tillbaka, men för Afghanistan hade kriget blivit en katastrof - 1 miljon döda, 4 miljoner skadade, 7 miljoner fl yktingar och en sönderslagen ekonomi blev en dryg börda för ett fattigt land. Talibaner väl sedda Merparten av fl yktingarna kom till Pakistan, också ett fattigt land, redan tidigare fullt av interna konfl ikter. Flyktingarna hänvisades till ett tröstlöst lägerliv där hoppet om en bättre tillvaro kom att förmedlas av de koranskolor (madrasas) som skapades med hjälp av pengar från bl.a. Saudiarabien. Skolorna förmedlade en extrem islamsk lära, Wahhabism, som också är statsreligion i Saudiarabien. Eleverna från koranskolorna rekryterades till motståndskampen och bildade där Talibanrörelsen. Efter det sovjetiska uttåget slocknade intresset för Afghanistan tvärt i Washington. Den utlovade hjälpen till återuppbyggnad uteblev. Istället började ett inbördeskrig mellan regeringen och de olika grupperna i motståndsrörelsen. Detta blev för afghanerna en än värre prövning än kriget mot Sovjet. Landet lades i ruiner och all form av nationell administration upphörde. Under åren 1992 och 93 var Afghanistan i praktiken helt laglöst och styrt av olika beväpnade grupper. Pakistan såg med oro på denna utveckling. 1994 drog man in stödet till krigsherrarna i den Norra Alliansen och stödde istället Talibanerna. Dessa kunde därmed lägga under sig allt större områden och 1996 intog de Kabul. Trots sin glödande fanatism, sin fi entlighet mot allt västerlänskt och sitt kvinnoförtryck, var Talibanerna i början väl ansedda i Washington. Ända fram till juli 2001 sågs talibanregimen som en garant för stabilitet i Afghanistan, den skulle göra det möjligt att genomföra projektet ”Trans- Afghan Pipeline”, en rörledning från Turkmenistan till Pakistan. Ett amerikanskt bolag – UNOCAL – förhandlade länge med Talibanerna men dessa vägrade till slut att acceptera de erbjudna villkoren. Talibanerna blev nu de nya skurkarna och USA slöt istället ett nytt förbund med krigsherrarna i Norra Alliansen. Redan den 18 september – bara några dagar efter attentatet i New York informerades Pakistan om ett kommande anfall mot Talibanerna i oktober och det föreståeende regimskiftet. Fördrevs från makten Efter ett kort men blodigt krig fördrevs Talibanerna och en ny, USA-vänlig regering kunde installeras i Kabul under ledning av Hamid Karzai. Regeringen i Kabul har dock aldrig lyckats hävda sin myndighet utanför huvudstaden - ute i landet härskar de lokala le darna oinskränkt. Opiumodlingen, som Talibanerna förbjöd, har återupptagits och landet svarar nu för över 90% av världsproduktionen. Merparten smugglas som heroin via Ryssland och Iran till Europa. Talibanerna har under de gånga åren utbildat nya årsklasser och har åter kontroll över stora delar av landet. Deras mål är att avsätta regeringen i Kabul och befria Afghanistan från allt utländskt infl ytande. Rörelsen har expanderat och har numera även
Centcom en självständig gren i Pakistan som hotar stabiliteten i detta osäkra och kärnvapenförsedda land. Den brittiska armén, som mer eller mindre kontinuerligt har funnits i Afghanstan i snart 200 år, har insett att någon militär lösning inte är möjlig att uppnå. Fred i Afghanistan förutsätter en politisk överenskommelse som även innefattar Talibanerna, i annat fall kommer kriget aldrig att ta slut. Idéer i ruiner Den amerikanska utrikespolitik som vi upplevt under de senaste åtta åren formades redan 1997 av en grupp ”nykonservativa” som då bildade tankesmedjan ”Project for the New American Century”. De fl esta i gruppen hade haft ledande befattningar under Bush d.ä. men fi ck ägna sig åt andra uppgifter under Clintons presidentperiod. Redan 1998 publicerade man ett öppet brev till presidenten och krävde att USA borde avlägsna Saddam Hussien från makten i Irak. Merparten av undertecknarna fi ck åter viktiga poster när George Bush blev president, antingen i Vita Huset eller i departementen, och kunde då genomföra många av sina idéer. I september 2000, två månader före presidentvalet, publicerade man en rapport: "Rebuilding America's Defenses" där man argumenterade för en kraftig upprustning av krigsmakten och en säkrad kärnvapendominans. Med överlägsen militär slagkraft skulle USA framträda som en ohotad ledare av världspolitiken. I ett stort antal länder – huvudsakligen muslimska – skulle nya, mer USA-vänliga, regimer tillsättas. Övriga industriländer skulle avhållas från att utmana Amerikas ledande roll. Omstöpningen av Nato var en viktig del av denna politik. En fortsatt defensiv allians var inte av intresse. Nato skulle istället få nya operativa mål, kunna genomföra anfallskrig och sättas in var som helst i världen. Europa skulle därmed knytas närmare som stöd för den amerikanska dominansen. Den ännu gällande ”Carterdoktrinen” defi nierar området runt Persiska viken som ett ”vitalt amerikanskt intresseområde” vars tillgänglighet skall säkras med alla till buds stående medel – även militära. Med USA som ledande nation i världen skulle ”Pax Americana” vara allenarådande för det kommande århundradet och USAs oljebehov skulle därmed vara tryggat för överskådlig tid. Det mesta av de nykonservativa idéerna ligger idag i ruiner. Finanskrisen har påskyndat den utveckligen och det verkar inte längre sannolikt att USA har fi nansiella möjligheter att dominera världen på det sätt som var tänkt. Strateger i Washington börjar istället inrikta sig på en utveckling där USAs infl ytande i världen gradvis kommer att minska, samtidigt som andra länder, främst Kina, Indien och Ryssland, kommer att få ett ökat infl ytande. Hur detta omtänkande kommer att påverka den framtida politiken vet vi idag inte. En ny president tillträder snart i Washington. Han har tydligt uttalat en ambition att dra tillbaka de amerikanska trupperna från Irak, men samtidigt sagt sig vilja öka insatsen i Afghanistan. Möjligen vill han kunna utnyttja Afghanistan för att ha kontroll över gränsen till Ryssland och/eller som ett basområde för ett framtida angrepp mot Iran, en plan som fortfarande verkar leva i den amerikanska politiken. Oklart Isaf-mandat Till denna häxkittel av stormaktskonfl ikter, energipolitik, främlingsfi entlighet, svikna löften, brutna allianser, opiumsmuggling, fattigdom och nöd skickas nu svenska värnpliktiga på ett oklart FN-mandat och utan någon klar målsättning om vad Sverige vill uppnå med insatsen. Den svenska styrkan har än så länge klarat sig väl. Talibanerna har inte nått till Mazar-e Sharif, men ingen vet hur länge det förhållandet kommer att vara. Om den lokala ledarens makt på allvarutmanas kan den svenska styrkan mycket snabbt befi nna sig mitt i skottlinjen. En ny överenskommelse mellan Natoländerna innebär också att ISAF-styrkan nu skall börja kontrollera opiumhanteringen. Därmed utmanar man starka ekonomiska krafter och det är inte troligt att de som idag lever gott på hanteringen frivilligt ger upp sin verksamhet. En väsentligt mycket tuffare tillvaro kan bli följden för svenskarna. Under USA-kommando I Washington fi nns också ett förslag om att slå samman den amerikanska operationen ”Enduring Freedom” med den Nato-ledda ISAF-styrkan och ställa allt under det amerikanska kommandot Cemtcom. Om detta blir verklighet eller ej vet vi ännu inte, men blir det så fi nns inte längre någon FN-styrka - den svenska truppen kommer att deltaga som stridande förband, direkt under amerikanskt kommando, i ett inbördeskrig i Afghanistan. En sådan utveckling ligger inte i Sveriges intresse. Vi bör deltaga i återuppbyggnaden av landet – när och om detta blir möjligt, men vi bör inte medverka i en pågående stormaktskonfl ikt. Sverige bör avveckla sitt deltagande i det afghanska kriget och återkalla de svenska soldaterna snarast möjligt. Tom Heyman är speditör och var riksdagsledamot för Moderata samlingspartiet 1988-2002. Just nu engagerad i den aktuella kampanjen ”Stoppa smyganslutningen till Nato”. Afghanistan.nu 9
Page 1 and 2: Socialdemokrater mot truppökning A
Page 3 and 4: ebatten gande. Nedan publiceras ett
Page 5 and 6: Kärlekens protokoll Studera Av C-J
Page 7: dekorerade höljen, och på kameler
Page 11 and 12: et drar till främmande land tids M
Page 13 and 14: Referenser: Anders Björnsson: Mot
Page 15 and 16: Stoppa smyganslutning till Nato! Ba

Socialdemokrater mot truppökning - Afghanistan.nu

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?