som pdf, 27 Mb

Om bin, särskilt svenska arter
Sammanställning av Bengt Nihlgård 2013
Mycket hämtat från N. Erik Sjödins hemsida (Knusnatur.se), Alingsåstraktens Biodlarförenings och Wikipedias
samt några andra hemsidor och några egna bilder
Bin (Apiodea) ingår i gruppen ”håriga gaddsteklar” (Aculeata) som lever av vegetarisk kost.
Som vuxna lever de på nektar, medan larver föds upp av honorna på pollen, nektar och vatten.
Medan hanarna lever enbart för parningen så lever honorna främst för att paras, lägga ägg
samt samla mat till larverna och föda upp dessa.
Det äldsta kända biet är ca 100 miljoner år gammalt och har hittats som fossil i kåda (bärn-­‐
sten) från den tidens dominerande barrträd. Det biet anses ha utvecklats från geting-­‐liknande
förfäder i samband med att blomväxter som krävde insektspollinering utvecklades.
100 miljoner år gammalt bi bevarat i bärnsten, funnet 2006. (Wikipedia)
I Europa är bin de viktigaste pollinatörerna av vilda blomväxter och de pollinerar dessutom ca
70% av all världens odlade grödor. I Sverige har registrerats ca 290 arter av bin, men ett tiotal
arter har inte observerats under 2000-­‐talet.
En typisk biblomma erbjuder både nektar och pollen (den är melittofil) och den har sällan röd
färg. Många bi-­‐arter besöker emellertid enbart några få växtarter, de är s.k. oligolektiska, med-­‐
an andra, särskilt honungsbin och humlor, använder många olika växtslag. Pollenresursen för
oligolektiska bin begränsas alltså till ett fåtal närbesläktade växtarter. Oligolektiska bin kan
därför fungera som ekologiska bioindikatorer avseende förekomsten av värdväxter, liksom
tvärtom, finns dessa värdväxter så finns kanske också de oligolektiska bina i biotopen.
Binas bon
Bin bygger bon i sandiga jordar eller i ihåliga utrymmen i stubbar, stammar, ört-­‐ eller gräs-­‐
stjälkar. De flesta lever solitärt, men en del är sociala (honungsbin) eller halvsociala (humlor).
En del solitärbin lever aggregerat, dvs. med många bon mycket nära varandra, så att man kan
få uppfattningen att de är sociala fast de är solitära.
Tre typer av bon kan urskiljas bland bina:
1. Schakt i sandig jord (främst solitära bin).
2. Bin som använder cylindrar eller springor i ved eller växter (solitära bin).
3. Större hålrum under markytan, i ved eller vegetation eller i tropikerna under klippblock
(sociala honungsbin och humlor).
Av svenska bo-­‐byggande bin lever 135 arter i sand (”grävbin”). Sandig jord är lättgrävd,
snabbt vattengenomsläppande och med kraftig erosion blir vegetationen sparsam. Bin i sand
skyddar sig mot vatten genom att konstruera horisontella gångar vari drottningen lägger ägg,
oftast hon-­‐ägg innerst och han-­‐ägg ytterst.
Omkring 50 svenska bi-­‐arter bygger bon i cylindrar, där bl.a. citronbin (Hylaeus), använder
gamla fjolårsståndare av t.ex. bladvass (Phragmites australis) eller av märgrika, kraftiga örter
1

som till exempel hallon, björnbär och malört. Andra Hylaeus-­‐arter, väggbin (Heriades) eller
blomsovarbin (Chelostoma) nyttjar gnaghål från små vedinsekter, såsom trägnagare
(Anobium) eller t ex granbarkborre (Ips typographus). Större arter tapetserarbin (Megachile)
och murarbin (Osmia) använder gnaghål efter långhorningar (Cerambycidae), praktbaggar
(Buprestidae) eller fjärilslarver (Cossus). Det traditionella odlingslandskapet skapade för-­‐
modligen fler möjligheter i och med att det var småskaligt, med fält som avgränsades med
trägärdesgårdar och där timrade hus och vasstak var vanliga i landskapet.
Cirka 35 sociala eller andra stora arter i Sverige utnyttjar större hålrum mellan stenar, under
bark, i jord, i trädstammar eller i annan vegetation. De flesta av våra humlor bor i jordhål intill
trädstammar eller i gamla sork-­‐ och mushålor. Vissa arter kan även använda gamla fågelbon,
t.ex. efter hackspett, eller artificiella holkar, t.ex. hushumla och stenhumla.
Arterna använder olika material för att avgränsa bocellerna. Korttungebin (Colletidae) gör
”cellofan” av torkat spott. Sandbyggande grupper gör sandväggar, medan t ex många murar-­‐
bin gjuter ”cement” av sekret blandat med sand eller lera. Murarbin och tapetserar-­‐
bin använder tuggat växtmaterial eller hela bladbitar (Megachile).
Man kan hjälpa de bin som bor ovanför
marken genom att bygga bi-­‐holkar åt dem.
Utrymmet inuti avsågade bambupinnar är
en utmärkt boplats för solitära bin. Arterna
är olika stora och därför krävs olika
håldiameter på pinnarna för att utrymmet
skall bli så optimalt som möjligt. Generellt
sett bör håldiametern vara 3-­‐13 millimeter.
Tabell efter Naturhist. Riksmuseet.
2
Bi Håldiameter
(mm)
Citronbin (Hylaeus) 3–6
Ullbin (Anthidium) 8–12
Väggbin (Heriades) 6–10
Blomsovarbin (Chelostoma) 4–11
Murarbin (Osmia) 5–12
Murarbin (Hoplitis) 5–10
Tapetserarbin (Megachile) 8–13
Pälsbin (Anthophora) 8–12
Mindre träbi (Ceratina) 5–10
För pollinering av äppelträd är en borrstorlek av 11 millimeter bra för de bin som besöker
äppelblommorna.
Pollen och nektarkrav
Ca 10% av svenska bi-­‐arter är oligolektiska, dvs. de samlar pollen från endast en eller några
närbesläktade värdväxter. Sådana bin är givetvis känsligare för förändringar i vegetationen än
bin som kan välja växtslag. Några växtslag som används av bin med snävt växtsortiment är:
vide (Salix sp), några ärtväxter (Leguminosae), blåklockor (Campanula sp), åkervädd (Knautia
arvensis), ängsvädd (Succisa pratensis), gula korgblommiga växter (Asteracae), fackelblomster
(Lythrum salicaria), rödtoppa (Odontites rubra) och ljung (Calluna vulgaris).
Arter i Sverige som övervintrar som vuxna (humlor, vägbin och honungsbiet) är beroende av
blomrikedom under hela sommaren. Viktiga miljöer för dessa är ängar, trädgårdar, vallar,
kantzoner av allehanda slag som gärden, dikeskanter och skogsbryn.
Till skillnad från vindpollinerade växter, som oftast har små blommor som antingen är han-­‐
eller honblommor, så är de flesta blomväxter melittofila, dvs. de producerar både pollen och
nektar och är beroende av bin eller anda insekter som bärare av pollen för befruktning av
pistillen. De flesta blomväxter är samkönade och har såväl ståndare som pistill i samma
blomma. En rad system har utvecklats för att optimera effektiviteten vid pollineringen. De
flesta blommor producerar ett överskott av pollen för att försäkra sig om att något pollen ska
nå fram till märket på stiftet. För att minska spridningen försöker en blomma locka till sig en

viss slags besökare, vilket kan ske med hjälp av olika kombination av struktur, form, färg, lukt
och mängd nektar.
Socialitet
Bland gaddsteklarna har socialitet utvecklats hos helt olika arter, förutom hos en del bin även
hos getingar (Vespidae) och myror (Formicidae). Steklarnas genetiska (haploida -­‐ diploida)
system anses vara gynnsamt. Parade drottningar kan nämligen välja att befrukta äggen, vilket
ger honor som är diploida arbetare eller drottningar, eller att inte befrukta vilket ger haploida
hanar (= enkel kromosomuppsättning). Arbetarbin parar sig inte med några hanar utan
hjälper sin mamma att producera nya drottningar.
Många vilda bin bygger bon i aggregerade samlingar och vissa vägbin delar ingångshål vilket
tros ge förbättrade försvarsmöjligheter. Inom Apinae har socialiteten nått sitt maximum;
humlor är halvsociala, dvs drottningen anlägger samhället på våren, vilket dör till hösten,
medan honungsbiet (Apis mellifera) är helt socialt (eusocialt), dvs hela kolonin övervintrar.
Denna kontinuitet möjliggör och kräver ett välutvecklat samarbete i bisamhället.
Bo-­‐parasiterande bin
En fjärdedel av alla svenska bin är parasiter på bo-­‐byggande bin. Dessa bin utnyttjar ett
värdbis samlade pollenförråd till sina egna larver. Ungefär 78 arter (26%) av de svenska
bina samlar alltså inte pollen själva, utan utnyttjar pollenförrådet i boet från något annat bi.
T.ex. boparasiterar blodbin (Sphecodes) vanligen på vägbin (Halictidae), kägelbin (Coelioxys)
på tapetserarbin (Megachile), pansarbin (Stelis) på murbin (Osmia), många gökbin (Nomada)
på sandbin (Andrena), vissa filtbin (Epeolus) på sidenbin (Colletes) och snylthumlor på andra
humlor (Bombus).
Vad gäller övriga parasiter och rovdjur på bin hänvisas till sid 22-­‐23.
Systematik
Binas närmaste släktingar anses vara grävsteklarna (Sphecoidea), som till skillnad från bina är
rovdjur. Bin (Apoidea) kan delas in i kort-­‐ och långtungade, där kort tunga anses "primitivt",
medan lång tunga har utvecklats inom bi-­‐gruppen. Dessutom är bo-­‐parasitism, växtspeciali-­‐
sering och socialt beteende karaktärer som utvecklats inom gruppen bin. De flesta bin har
gadd och kan stickas, men i varmare områden finns även gaddlösa bin av t ex släktena Trigona
och Melipona.
Trigona sp. Australien (aussiebee.com) Trigona carbonaria (brisbaneinsects.com)
Medan ca 150 Trigona-­‐arter finns i såväl Australien-­‐Indonesien som Sydamerika, så finns ett
40-­‐tal Melipona-­‐arter endast i Sydamerika och Mexiko där de även odlas som husdjur.
3

Melipona-­‐odling i stockar i Mexiko. (thehoneygatherers.com).
Melipona-­‐honung är uppskattad och känd i t ex Brasilien. Pga sin ringa storlek och att de inte
sticker så används Melipona-­‐bin också som pollinatörer av pepparbuskar i växthus och som
som värdefulla pollinatörer av vaniljorkidéen.
Melipona subnitida. (treknature.com)
Kort-­‐ och långtungade bin
Tunglängden är en anpassning till att nå ner i olika djupa blommor. Arter med kort tunga kan
bättre hantera grunda blommor än långtungade arter, men de utestängs från djupa och trånga
blommor. Många humlor har dock kraftiga käkar och kan bita hål i riktigt djupa blommor för
att nå nektarierna, varefter även korttungade bin kan utnyttja blommorna.
Tabell efter N. Erik Sjödin. (knusnatur.se)
Familj Tunga Sandbyggare Parasiter Sociala
Colletidae (Korttungebin) Kort 35% 0% 0%
Andrenidae (Sandbin) Kort 100% 0% 0%
Halictidae (Vägbin) Kort 100% 26% 5%
Melittidae (Sommarbin) Mellan 100% 0% 0%
Megachilidae (Buksamlarbin) Mellan 16% 25% 0%
Apidae: Anthophorinae (Långtungebin) Lång 75% 84% 0%
-­‐ ” -­‐ : Apinae (Sociala bin) Lång 0% 21% 100%
Evolutionsmässigt är de korttungade familjerna äldst. Under årmiljonernas gång har andelen
arter med komplicerad bo-­‐konstruktion och med övervintring som vuxna ökat. Därefter har
tillkommit arter som är bo-­‐parasitiska och/eller sociala.
4

1. Svenska bin -­‐ korttungebin (Colletidae)
Familjen utgörs av två släkten; citronbin (Hylaeus) och sidenbin (Colletes). De är korttungade
bin som avgränsar sina bon med sekret (cellofan-­‐artat) som stelnar till halvgenomskinliga
väggar. En systematisk karaktär är den kluvna tungan.
Hylaeus -­‐ citronbin el. stinkbin
Släktet är binas (Apoidea) mest primitiva grupp. De kan ses som grävsteklar som blivit pollen-­‐
och nektarätare. De 15 svenska arterna avgränsar bo-­‐cellerna med hjälp av ett sekret som
stelnar till sidenliknande mellanväggar i cylinderformade hål i växtstjälkar av t.ex. vass
(Phragmites), eller i gnaghål i ved av t.ex. barkborrar eller trägnagare. Sekretet har en
svamphämmande effekt. Citronbina är små bin med en längd på mellan 4 och 8 millimeter.
Kroppen saknar långa hår och den är tecknad i svart och gult eller vitt, vilket gör att de
påminner om getingar. De saknar pollenkorg på benen; istället samlar de pollen och nektar
invärtes i magen. Vissa arter har en citronliknande doft, varav det svenska namnet.
Småcitronbi (Hylaeus brevicornis). (N. E. Sjödin) Larv av citronbi. (N. E. Sjödin)
Smalcitronbi (Hylaeus angustatus). (flickr.com)
Colletes – sidenbin (slembin)
Släktet består i Sverige av 8 arter, vanligen flygande på sensommaren. Arterna avgränsar
celler med sekret som stelnar till en sidenlik vägg i änden på en självgrävd gång i fin sol-­‐
exponerad sandmiljö. Många arter är oligolektiska och är värdar för boparasiter som blodbin
eller filtbin.
Vårsidenbi (Colletes cunicularius). Det är 12-­‐14 mm, flyger tidigt på våren och lever bara på
videarter (Salix). (B.Nihlgård). T.h. larver av bibagge (Apalus bimaculatus) i en kokong. Dessa
s k triangulid-­‐larver kläcks efter några veckor, beredda att ta sig ner i vårsidenbiets bon. (N. E.
Sjödin)
5

Vårsidenbi (Colletes cunicularius) är betydligt större än släktingarna, det flyger på våren
(april-­‐maj) och är oligolektiskt på Salix-­‐arter (sälg, gråvide, krypvide, jolster, svartvide m fl).
Parningen är ett exempel på ”scramble competition”. Hanarna kläcks ofta 2-­‐3 dagar före
honorna som signalerar sin ankomst ur sanden med små läten. När hon till sist grävt sig upp
ur marken övermannas hon av flera parningsbenägna hanar som tycks ha dragits dit av ljudet.
Man tror att den hane som först kommer till har störst sannolikhet att befrukta henne. Efter
parning, som för varje hona sker en gång, gräver hon en gång ner i sanden till några dm djup
och avslutar med boceller i vilka hon lägger ägg. Hon lägger sedan upp ett förråd av pollen i
varje bocell som larven får livnära sig på. Dess parasiter har behandlats ovan (sid 3).
Väggsidenbi (Colletes daviesanus) som plockar pollen. (wikimedia.org)
2. Svenska bin – sandbin (grävbin) (Andrenidae)
Familjen utgörs av ett stort släkte sandbin (Andrena) och två små hallonbin (Panurginus) och
fibblebin (Panurgus). Bina anlägger bona som schakt i sand. De räknas till gruppen ”grävbin”.
Andrena -­‐ sandbin
Sandbin finns i hela världen utom i Australien och Sydamerika och är ett mycket stort släkte
solitära bin inom insektsordningen steklar med totalt cirka 1500 arter. Storleken liggger
mellan 8 och 17 mm. Sandbina är Sveriges artrikaste bisläkte med 63 arter, varav 23 är
rödlistade. Här finns arter som flyger hela sommarsäsongen. Arterna avgränsar celler
med sand längst ut i schakten i vilka en pollenklump placeras för larverna. Honan gräver en
huvudgång med ett antal sidokamrar, en för varje larv, och gångarna putsas med saliv för att
få stadga och inte rasa samman. Många arter är oligolektiska och är värdar för boparasiter
såsom gökbin (Nomada).
Glödsandbi (Andrena fulva) är ca 10 mm. Det lever på många olika växtarter. (Wikipedia)
Bland sandbina är många arter knutna till vissa specifika växtarter från vilka nektar och
pollen samlas. Denna specialisering har i vissa fall visat sig ske på pollineringens bekostnad t.
ex. för väddsandbiets (Andrena hattorfiana) näringsväxt åkervädd (Knautia arvensis).
Arten sälgsandbi (Andrena vaga) är stor och vårflygande. Den flyger tidigt på våren (april-­‐
maj) och är oligolektisk på Salix. En viktig boparasit är sälggökbi (Nomada lathburiana).
6

Sälgsandbi, (Andrena vaga) (ag-­‐burgwald.de och wikimedia.org)
Ett gökbi vaktar ingången till ett sandbi, där redan ett annat gökbi är på väg ut. (B. Nihlgård)
Vårsandbiet (Andrena praecox) är likaså inskränkt till Salix-­‐arter. (wikimedia)
Fibblesandbiet (Andrena fulvago) är inskränkt till fibblor av släktet Crepis.
Silversandbiet (Andrena argentata) är ca 10 mm och har en silverfärgad behåring på mellan-­‐
kroppen. Den kan leva på ljung, bockrot, men även på flera flockblomstriga växtarter och sälg.
(wikimedia)
Guldsandbiet (Andrena marginata) lever främst på olika vädd-­‐arter (ex Scabiosa, Knautia,
Succisa). (bwars.com)
7

Nyponsandbiet (Andrena nitidia) lever på olika växtarter. Rödlistad. (bwars.com)
Väpplingsandbiet (Andrena gelriae) är knuten till ärtväxter, främst getväppling och är därför
starkt hotat. Rödlistad.
3. Svenska bin – vägbin (Halictidae)
Vägbin är en grupp små till medelstora, korttungade bi-­‐arter, som ofta har bandbehåring på
bakkroppen. De karaktäriseras av den hos solitära bin ovanliga livscykeln (likt humlornas)
där parningen sker på hösten och de parade honorna övervintrar. Under sommaren samlar
honorna pollen från flera olika växtslag, som lagras i celler i änden på hålor som grävts i
sandig, solbelyst jord.
Halictus -­‐ bandbin
Släktet består av 7 svenska arter varav 5 finns med på rödlistan. Känns igen på bakkroppens
bandbehåring som pryder bakkroppsledernas randzon (till skillnad från smalbina). Inom
gruppen har semi-­‐socialitet utvecklats i Mellaneuropa (ej känt från Sverige). Socialiteten
bottnar i den fördel honor har av att samarbeta för att bevaka schaktingången, men även i
produktion av en andra generation honor som hjälper grundarhonan att försvar boet och
utvidga det kan spela in. Likt andra vägbin gynnas de av tillgången till kort vegetation och
intensivt bete i sandiga betesmarker.
T.v. Skogsbandbi Halictus rubicundus som solar i på marken. T.h. Storblodbi Sphecodes
albilabris i kanadensiskt gullris Solidago canadensis, en vanlig växt i grustäkter. (N. E. Sjödin)
Sphecodes -­‐ blodbin
Släktet som har fått sitt namn från bakkroppens illröda färg, utgörs av 16 svenska arter. De
lever som boparasiter hos pollensamlande smal-­‐ eller bandbin (Halictidae), men ibland även
hos sidenbin (Colletidae). Se bild och information ovan.
Lasioglossum -­‐ smalbin
Ett stort släkte med 31 svenska arter. Likt bandbina har många arter vit tilltryckt band-­‐
behåring, men denna sitter enbart långt fram på bakkroppssegmenten. Uppgifter om svenska
fynd är dåliga, vilket gör att en god bedömning av arterna är svår. Gruppen är typisk för öppna
gräsmarker där de besöker många olika öppna, ljusa (generalistiska) blommor med exponerat
pollen.
8

Två hanar av ängssmalbin (Lasioglossum albipes) som käkar sig mätta på nektar från
åkervädd (Knautia arvensis). (N. E. Sjödin)
Dufourea solbin och Rophites blomdyrkarbin
Solbin utgörs i Sverige av fyra arter små bin (7-­‐8 mm) som flyger under högsommaren i södra
Sverige. Alla är rödlistade. Den mest utbredda arten, ängssolbi (Dufourea dentiventris) nyttjar
blåklockor (Campanula). Gruppen parasiteras av pärlbin Biastes truncatus.
Ett annat litet släkte med den enda svenska arten blomdyrkarbi (Rophites quinquespinosus)
kan ses tillbedja blommor -­‐ dvs. vibrerar loss pollen med den fårade pannan.
4. Svenska bin -­‐ sommarbin (Melittidae)
Familjen är systematiskt svårplacerad, i Sverige med tre släkten, alla med relativt kort tunga
och tydligt pollenspecialiserade på någon specifik växt.
Melitta -­‐ blomsterbin
Hanarnas antenner är böjda. De fyra svenska arterna är oligolektiska vilket gett dem deras
svenska namn. Blåklocksbi (M. haemorrhoidalis) är svart till gråsvart med rödhårig bak-­‐
kroppsspets. Lucernbiet (M. leporina) i vägkanter eller sandiga f.d. åkrar. Rödtoppebi (M.
tricincta) är sydligt och samlar pollen från rödtoppa. Slutligen är fackelblomsterbi (M.
melanura) begränsad till ett par öst-­‐Gotländska lokaler.
Blåklocksbi (Melitta haemorrhoidalis). (natureconsverationimagining.com och biolib.cz)
Lusernbi (Melitta leporina) (natureconservationimagining.com)
Macropis -­‐ lysingbin
Det finns endast en art av Macropis i Sverige, M. europaeus, lysingbi el oljebi. Dess bakkropp är
kulformad med svart glans (längst bak med gulvit behåring). Andra tarsleden fäster längst bak
på den första, som är kort och tjock. Släktet har två kubitalceller och radialcellen avsmalnar
till framvingens framkant. Arten har fått sitt namn efter vana att samla olja. Oljebiet håvar upp
9

oljan med de ovanligt ludna bakbenen från växtens oljebehållare. Bon anläggs som schakt i
sandig jord (t.ex. i gammalt myrbo) där oljan lär täta bocellernas väggar.
Videört eller strandlysing (Lysimachia vulgare) lockar med olja och pollen till sig oljebiet
(Macropis europaea) för att bli pollinerad. (natureconservationimagining.com)
Dasypoda -­‐ byxbin
Dessa kännetecknas av lång behåring på bakbenen. Radialcellen är avsmalnande mot
vingframkanten men avskärmad från denna. Kubitalcell 1 är lika stor eller större än 2. Från
Sverige finns tre arter angivna, alla knutna till sandig mark och intimt förknippade med sina
värdväxter. Två arter är rödlistade i Sverige, och knutna till vädd, Dipsacaceae. Guldbyxbi (D.
suripes) sågs senast på 1970-­‐talet på Öland medan silverbyxbi (D. argentata) senast sågs i
Skåne (1930-­‐talet).
Praktbyxbi (Dasypoda hirtipes) är vår vanligaste art i släktet, finns på större sandfält med fin
sand. Arten samlar pollen på gula Asteraceer. (Google.se)
5. Svenska bin -­‐ buksamlarbin (Megachilidae)
Som det svenska namnet antyder samlar famijens bobildande medlemmar pollen med den
styva bukbehåringen. Familjen har 11 släkten varav 8 är bobildande (Megachile, Osmia,
Anthidium, Heriades, Chelostoma, Hoplitis, Hoplosmia och Trachusa) och 3 boparasiter på
andra buksamlarbin (Dioxys, Coelioxys och Stelis). De flesta buksamlarbina bygger bo i gamla
hål i död ved, i murar och mer sällan i marken.
Megachile (tapetserarbin) och Coelioxys (kägelbin)
Båda dessa släkten utgörs av robusta bin, där tapetserarbin är värdar till kägelbin. Bägge
arterna flyger sent på säsongen. Vissa tapetserarbin bor i insektsgnaggångar i död ved, andra i
murken stubbved och ytterligare en annan grupp i sandgångar. De avgränsar bo-­‐cellerna
genom att tapetsera väggarna med blad som skurits i lagom bitar. Viktiga blomväxter som
utnyttjas som pollenresurs är klintar och tistlar.
10

Trätapetserarbi (Megachile ligniseca) är det största av några snarlika bin som boar i vildbi-­‐
holkar. Det besöker klintar (t.v.) (bwars.com). Det parasiteras ofta av smalkägelbi (Coelioxys
inermis). Tapetserarbin, liksom murarbin, använder tuggat växtmateral eller hela bladbitar i
sitt bobygge (t.h.). (N. E. Sjödin)
Chelostoma -­‐ blomsovarbin
Blomsovarbin är en grupp om tre långsträckta små buksamlarbin som gärna bygger bon i
gamla insektsgnaggångar. Den vårliga arten smörblomsbi lever på smörblommor, medan två
senflygande arter utnyttjar blåklockor. De snarlika Hoplitis-­‐arterna är ofta något mer robusta,
och väggbi (Heriades) är mindre och utnyttjar enbart korgblommiga växter, gärna renfana.
Smörblomsbi (Chelostoma florisomne) (bwars.com) är ett av många buksamlarbin som gärna
använder skalbaggsgnagda hål, t.h. efter en Anobium art. Cellerna avgränsas med växttugg. (N.
E. Sjödin)
Anthidium (ullbin) och Trachusa (hartsbi)
Ullbin har den säregna bokonstruktionsbeteendet att vaddera boet med gamla korgblommiga
växters frövingar. Hartsbiet (Trachusa byssina) är ett typiskt grustäktsbi som boar i marken
där den gärna aggregerar. Boväggarna tätas med kåda.
Ett av våra största bin är storullbi (Anthidium manicatum) (t.v.). Hanen kan ofta ses para sig
med honor (och honungsbin) vid lamiacéer i stadsparker. T.h. hartsbiet (Trachusa byssina) på
blomma av käringtand (Lotus corniculatus). Biet bor i gångschakt i sandslänter. (N.E. Sjödin
samt Wikipedia).
Osmia – murarbin
Murarbin lever solitärt och bygger bon i hålrum i murket trä eller i murar. Ofta också i gnaghål
av vedlevande insekter eller i ihåliga växtstjälkar. De murar en larvkammare av lera eller
tuggade växtdelar. De kan lätt fås att bygga bo i konstgjorda hålor, till exempel borrade hål i
träbitar eller i "batteri" av bamburör. På vissa ställen odlas de på detta sätt för sin förmåga att
pollinera blommande växter tidigt på våren.
11

Rödmurarbi (Osmia bicornis) (bwars.com) Hona och hane av rödmurarbi (wikimedia.org)
Rödmurarbiet (Osmia bicornis, förr O. rufa) bygger gärna i husfasader, men även i artificiella
bo-­‐holkar. Det tillverkar celler med ”murbruk” gjord av tuggade växtdelar eller avbitna blad.
Snäckmurarbi (Osmia bicolor) bygger bon med fem celler i små snäckskal. (wikipedia t.v. och
natureconservationimaging t.h.).
6. Svenska bin -­‐ Långtungebin (Apidae:Anthophorinae)
Underfamiljen Anthophorineae innehåller en spretig skara bin som å ena sidan är högt specia-­‐
liserade med avseende på bo-­‐parasitering, å andra sidan stora arter med utvecklad pollen-­‐
specialisering. De bo-­‐parasiterande släktena utnyttjar andra, fylogenetiskt avlägsna, bi-­‐
släkten som värdar.
Pälsbin (Anthophora)
Pälsbin utgörs i Sverige av fem solitära arter, relativt stora, pälsförsedda bin med lång tunga.
Arterna är ofta blomspecialister. Svartpälsbiet (Anthophora retusa) har kraftigt minskat.
Gruppen har en släktes-­‐specialiserad bo-­‐parasit i den i Sverige numera utdöda Melecta, som
på 1970-­‐talet levde på Öland.
Dånpälsbi (Anthophora furcata). (Wikipedia)
Gökbin (Nomada)
Gökbin är ett släkte om 34 arter som specialiserat sig på att utnyttja sandbin som värdar. De
känns igen på den sparsamma behåringen samt de ofta i svart och gult och/eller rött bjärt
färgade "hud"ytan. Gökbinshonor smiter ner i sandbiets boschakt och lägger ägg på värdens
pollenklump avsedd för dennes larv. Gökbilarven som sedan föds snor sen maten.
12

Gyllengökbi (Nomada goodeniana) utnyttjar gyllensandbi (Andrena nigroaenea) som värd för
sina larver, just här solar honan sig och samlar kraft att invadera ett bo. (N. E. Sjödin)
Tre små bo-­‐bildande släkten
Snickarbiet (Xylocopa violacea) påträffades första gången i Uppsala 2005, men fyndet är udda
och det är mindre troligt att arten kan överleva i Sverige.
Långhornsbiet (Eucera longicornis) är kanske vårt mest spektakulära bi i och med hanens
jättelånga antenner. Honan anlägger bon i sandig mark och samlar mest pollen från
ärtväxter. Som nektarkälla används gärna tjärblomster eller lingon.
Långhornsbi (Eucera longicornis) som tar pollen från häckvicker De långa antennerna är
främst luktorgan. (N. E. Sjödin)
Märgbiet (Ceratina cyanea) är ett litet bi som boar i gamla rosstjälkar i solbelysta bryn. Arten
skimrar i blått och har en päronformad stjärt. (Wikipedia).
Små boparasitiska släkten (Epeolous och Biastes)
Filtbin (Epeolous) är ett släkte med fem arter som boparasiterar hos sidenbin. Pärlbi (Biastes
truncatus) utnyttjar istället solbin (Dufourea) som värd. Båda grupperna har spektakulära
filtfläckar på bakkroppen.
Ett ängsfiltbi (Epeolus variegatus) (Wikipedia).
13

7. Svenska bin – Långtungebin:sociala bin (Apidae:Apinae)
Sociala bin kan delas in i semi-­‐sociala humlor (Bombus) och eu-­‐sociala honungsbin (Apis).
Humlornas samhällen bildas av en ensam övervintrande och befruktad drottning, medan hela
samhället övervintrar hos honungsbiet. Social samlevnad innebär samspel, samverkan och en
ökad potential till försvar, insamling av föda och pollineringskapacitet.
Humlor (Bombus)
I Sverige finns det ca 40 humlearter, varav 10 är bo-­‐parasiter och 30 arter är bo-­‐bildande och
semi-­‐sociala, dvs. enbart drottningen övervintrar som vuxen. På våren startar hon samhället i
något gammalt mus-­‐ eller sorkbo under jord eller strax ovanför i vegetation/förna. Hon
konstruerar en nektarkopp och lägger de första två äggen som ruvas; hon bildar värme genom
att göra "åkarbrasa” med vingarna. De humlor som utvecklas i dessa är arbetare, dvs. icke fullt
utvecklade honor som inte kan para sig. De övertar ansvaret för bo-­‐byggande, skötsel av
yngel, insamling av föda, försvar av samhället o.s.v.
Under sommarens gång blir cellerna successivt större liksom de utkrupna humlorna. Under
sensommaren föds fullgångna honor och hanar och parning kan ske. Före parning flyger
hanarna ut och sätter doftmakeringar på träd och buskar. Olika arter väljer då olika höjd.
Hushumlan lågt ner, jordhumlan längs trädstammarna och stenhumlan i trädtopparna.
Arbetare och hanar dör under hösten. De befruktade honorna söker upp ett lämpligt
vinterkvarter där de kan övervintra. Det kan vara nere i marken, i lövhögar, komposthögar
eller andra ställen där temperaturen är jämn och sval.
Några arter har en mycket lång tunga, som t ex stormhattshumla (Bombus consobrinus) och
trädgårdshumla (Bombus hortorum). Trädgårdshumlan har nästan lika lång tunga som hon är
lång själv. Humlor med lång tunga klarar att pollinera blommor som har en lång blompip, t.ex.
riddarsporre och stormhatt.
Nu är det inte alla humlor som har lång tunga men kan lära sig utnyttja långpipiga blommor
ändå. Framför allt jordhumla (Bombus terrestris) och lundhumla (Bombus lucorum) kan bita
hål vid blommans botten för att komma åt nektarn. Bin utnyttjar sedan denna genväg.
Framåt sensommaren börjar hanar och nya drottningar att produceras.
Den numera sällsynta klöverhumlan (Bombus distinguendus) suger nektar från blåeld (Echium
vulgare) (t.v. N. Erik Sjödin.) och från brudborste (t.h. Wikipedia).
Ljus jordhumla (B. lucorum) samlar ståndarmjöl på sälg. Den ljusa jordhumlan är en viktig
pollinerare av bl.a. klöver och är betydelsefull inom jordbruket. Det är framför allt humlorna
vi kan tacka om blåbärsskörden blir god.
Humlor med lång tunga, som flyger sent på säsongen och som bygger bon i vegetation är de
mest känsliga för påverkan.
14

Stenhumla (Bombus lapidarius), hane som suger nektar från renfana (Tanacetum vulgare).
(N.E Sjödin)
Mörk jordhumla (B. terrestris) (N.E. Sjödin)
Snylthumlor, 10 arter av släktet Bombus (tidigare Psithyrus sp)
Tio av våra humle-­‐arter lever som boparasiter, de kallas ofta snylthumlor, dvs. drottningen
sticker oftast ihjäl värd-­‐drottningen och utnyttjar sedan hennes arbetare som slavar till sina
egna barn. De liknar vanliga humlor, men de saknar pollenkam och pollenkorgar på bakbenen
eftersom de inte samlar pollen. De kan inte heller producera vax och producerar inga
arbetare. De kan därför inte bilda egna samhällen utan låter andra humlor föda upp deras
avkomma.
Två stensnylthumle-­‐hanar (Bombus rupestris) i Succisa-­‐blomma. (N.E. Sjödin)
Drottningens utseende är alltid väldigt lik värddrottningens, dvs den humleart man specia-­‐
liserat sig på. Snyltdrottningen väntar tills hennes värd byggt ett bo och fött upp ett antal
arbetare. Sedan smiter hon in. Vanligtvis upptäcks hon av arbetarna och attackeras. Hon har
dock ett kraftigt kitinskal och klarar angreppen. Om arbetarna inte lyckas driva bort henne
söker hon upp drottningen och dödar denna. Därefter brukar arbetarna acceptera henne som
samhällets nya drottning och sköta om hennes ägg och yngel. Avkomman utgörs endast av
sexuellt fullvärdiga individer, inga arbetare. Detta medför att humlesamhället successivt blir
svagare. Honorna parar sig och övervintrar medan hanarna dör under hösten.
Humlorna och landskapet
Humlorna kan flyga upp mot 1-­‐2 km för att hitta pollen och nektarblommor. Det verkar till
och med som om humlor undviker de blommor som växer närmast boet och att humlor
tillämpar en riskspridningsstrategi mellan bon genom att sprida sig i landskapet. Ofta
används alltså en plats för bo och en annan för födosök. De har stor betydelse för pollinering
eftersom de är ganska blomtrogna. Betydelsen kanske inte är så stor för tidigt blommande
växter, som för sådana som blommar senare under säsongen, eftersom humlorna måste bygga
upp sin numerär varje år. Humlorna har längre tunga än honungsbiet; 6-­‐13 mm mot
15

honungsbiets 5-­‐7 mm. Humlorna lämnar en doftmarkering i varje blomma som gör att
dubbelsökning undviks.
Humlor kan liksom bin drabbas av virus, bakterier, kvalster mm. Bland fåglar som uppskattar
humlor kan nämnas törnskata, varfågel och bivråk. Törnskatan kan spetsa humlan på en vass
gren och på så sätt spara maten till senare. Bland de däggdjur som uppskattar humlor kan
nämnas grävling som gärna äter hela humlebon. Det största hotet under de senaste 50 åren
har varit den omstrukturering som svenskt jordbruk genomgått. Målet har målet varit att få
stora sammanhängande åkrar. Diken har lagts igen, stenrösen har försvunnit och andra
refuger har försvunnit. Kemisk bekämpning av skadeinsekter har även drabbat humlorna.
Monokulturer har medfört att det inte funnits föda. Samtidigt har odlingslandskapet också
förändrats så att mindre åkrar och ängsmark och betesmark minskat till förmån för
skogsplanteringar. Sammantaget har detta inneburit att humlorna minskat i stora områden.
Det sägs ibland att en humla ”borde inte kunna flyga”. Sanningen är närmast att humlan inte
kan glidflyga, en egenskap den delar med många andra insekter. Jämfört med vanliga
honungsbin samlar humlorna nektar under längre tid av dygnet. De kan också flyga vid
starkare vind, genom att de kan komma upp i en hastighet av 15 m/s, medan honungsbin
fortare får problem med vinden, eftersom deras flyghastighet ligger på max 7-­‐8 m/s. Antalet
vingslag per sekund ligger på 130-­‐240 st hos båda grupperna. Humlor flyger som längst 2 km
(honungsbin längst 3 km), men den mesta nektarinsamlingen sker inom ett avstånd på 500-­‐
700 m (honungsbin ca 1200 m).
Honungsbin (Apis) i världen
Honungsbina bildar stora samhällen som bygger på social samverkan. De har fr a en säregen
förmåga att förmedla kunskap om landskapets nektarresurser till bisamhället. Det europeiska
honungsbiet (Apis mellifera) har spritts över Jorden och är idag troligen den mest betydelse-­‐
fulla pollineraren i människans odlingar, pga samhällenas storlek. Kunskapen om honungsbiet
är därför enormt mycket större än om andra bi-­‐arter. Här behandlas kortfattat främst andra
honungsbin kända på Jorden.
Det äldsta fyndet av ett honungsbi (Apis) kommer från Västra Tyskland och är mellan 22 och
25 miljoner år gammalt. Under årmiljonernas gång har ett antal arter och underarter utveck-­‐
lats på olika ställen. Hur många som ska vara art resp. underart kan vara lite oklart.
Följande sju huvudarter brukar urskiljas:
Apis mellifera, europeiskt honungsbi
Apis cerana, asiatiskt honungsbi
Apis dorsata, asiatiskt jättehonungsbi
Apis florea, dvärghonungsbi (asiatiskt)
Apis andreniformis, buskhonungsbi (asiatiskt)
Apis koschevnikovi, rött honungsbi (asiatiskt, Borneo)
Apis nigrocincta, (Smith.) (asiatiskt bergshonungsbi)
En evolutionsteori går ut på att en linje utvecklade A. cerana och en annan A. mellifera för
något mellan 25.000 och 1 miljon år sedan, genom att raserna skiljdes åt av bergskedjor, öken
och ökenliknande områden. A. cerana har idag ett utbredningsområde från Indien/Afganistan
till Japan (utom ön Hokkaido). A. mellifera hade ursprungligen ett spridningsområde från Iran
16

till Afrika och Europa. Honungsbin fanns således ursprungligt spridda utom i Nord-­‐ och
Sydamerika, Australien och Antarktis.
Främst är det A. mellifera och A. cerana som utnyttjas som ”husdjur”, övriga arter utnyttjas
endast i samband med honungsjakt. A. mellifera är numera införd till Australien och Amerika.
Olika raser (underarter) har utvecklats inom huvudarterna:
Apis mellifera, Europeiskt honungsbi
SV Europa och Medelhavsområdet
§ A. m. carnica (krainer-­‐bi)
§ A. m. cecropia (grekiskt bi)
§ A. m. ligustica (italienskt bi)
§ A. m. macedonia (Makedonien-­‐bi)
§ A. m. sicula (sicilianskt bi)
NV Europa och V. Medelhavsområdet
• A. m. iberica
• A. m. intermissa
• A. m. mellifera (nordiskt bi)
• A. m. sahariensis
Främre Asien
• A. m. adami
• A. m. antolica
• A. m. armenica
• A. m. caucasia
• A. m. cypria
• A. m. media
Afrikanska raser
• A. m. capensis
• A. m. intermissa
• A. m. lamarkii
• A. m. litorea
• A. m. major
• A. m. monticola
• A. m. sahariensis
• A. m. scutellata
• A. m. unicolor
• A. m. yementica
• A. m..adonsonii
Broder Adam har i sina böcker skrivit mer om dessa olika raser. De bin som ibland före-­‐
kommer under beteckningen ”mördarbin” var en korsning mellan europeiska bin (A. m.
ligustica) och afrikanska bin (A. m. adonsonii). De spred sig från Sydamerika via Mellan-­‐
amerika till södra Nordamerika. De hade likartat temperament som A. m. adonsonii. Aggress-­‐
17

iviteten har dock avtagit med tiden. I Afrika har man dock utvecklat en vanlig teknik vid skatt-­‐
ningen av A. m. adonsonii. Kuporna är upphissade långt upp i träden och firas ner när sam-­‐
hället skall skattas. De aggressiva flygbina blir då i huvudsak kvar långt upp där kupan
normalt finns och besvärar inte så mycket vid skattningen. Genomsnittlig årsproduktion av
honung: 25-­‐40 kg.
Apis cerana, Asiatiskt honungsbi
Följande underarter finns:
• A. c. cerana
• A. c. indica
• A. c. japonica
• A. c. Himalaya
• A. c. javana (Enderlein 1906)
• A. c. nuluensis (Tingek, Koeniger & Koeniger 1996)
Åtskilliga underraser finns dessutom. De omnämns i litteraturen ofta som Apis indica. Apis
cerana-­‐biet är mycket likt A. mellifera, men är något mindre och har tydligare svarta tvärband
på den gula bakkroppen. Det skiljer sig från det europeiska biet genom att svärmning även
kan ske av hela samhället till en boplats/område med bättre tillgång till nektar och pollen. Det
samlar inga stora mängder honung och kan därför råka ut för svält om det skulle bli lång torr-­‐
eller regnperiod.
Apis cerana har utvecklat resistens gentemot varroa (Varroa Jacobsonii) genom att de plockar
bort kvalstren från såväl yngel som vuxna, varför varroa och dess virus inte tycks orsaka
några stora skador på bisamhället.
I Asien baseras biodlingen på A. cerana-­‐bin. I motsats till A. mellifera flyger detta bi dock
endast ca 700 m. Eftersom flygområdet är begränsat användes vandringsbiodling till olika
grödor. Litteraturuppgifter uppger att floderna i Kina utnyttjas som transportleder i detta
sammanhang. Vandringsbiodling på liknande sätt har för övrigt också förekommit på pråmar
på Nilen med A. mellifera.
I Indien produceras årligen 2.750 ton honung, baserat på det indiska biet, Apis cerana indica L.
En yngelsjukdom, Thai sac brood viral disease, slog 1992 ut över 90 % av de indiska
bisamhällena. Resistenta samhällen har dock identifierats. Ca 40 % av skörden kommer från
odlingar av gummiträd. Problemet är att gummiträdet under april – december inte ger någon
nektar. Genom att plantera en del andra växter skulle honungsskörden i planteringarna kunna
ökas avsevärt. Den genomsnittliga årsproduktionen av honung från ett bisamhälle är bara 6-­‐8
kg.
Asiatiskt honungsbi (Apis cerana). (wikipedia.org t.v. samt farm2.staticflickr.com t.h.)
18

Apis dorsata, Jättehonungsbi
Ursprunglig förekomst: Indien – Bortre Indien
Jättebiet bygger en vaxkaka i det fria, ofta högt upp i ett träd eller under en klipphylla. Kakan
kan bli upp till en m 2 stor och rymma mycket honung. Det har därför betydelse vid
honungsjakt. Jättebiet är dock mycket försvarsinriktat, så skattningen kan ställa till med
problem. Forskning pågår när det gäller bl.a. metoder för skattning av detta bi.
Genomsnittlig årsproduktion av honung: 50-­‐80 kg.
Asiatiskt jättehonungsbi (Apis dorsata) i blomma samt på vaxkaka under gren. (Wikipedia)
Apis dorsata laboriosa, Himalajas jättehonungsbi
Ursprunglig spridning: Himalaja. Finns upp till höjder mellan 3000 och 5000 möh.
Efter 1999 ses den som en underart till Apis dorsata. Det är världens största bi, upp till 30 mm.
Bona byggs under klipphyllor exponerade mot SV. Ett enda bo kan rymma 60 kg honung. Man
skiljer på tre olika sorters honung; röd vårhonung, som är mycket dyr och som har hämtats av
bina från hög höjd, vårhonung från lägre höjder, samt hösthonung.
Himalajas jättehonungsbi (Apis dorsata laboriosa) i blomma samt på vaxkaka under
klipphylla. (strathconabeekeepers)
Apis dorsata binghami (Cockerell 1906), Filippinskt jättehonungsbi
Ursprunglig spridning: Filippinerna. Anses sedan 1999 som en underart av A. dorsata.
Filippinskt jättehonungsbi. (discoverlife.org)
19

Apis florea, Dvärghonungsbi
Ursprunglig spridning: Indien – Bortre Indien
Dessa bygger en enda fritt hängande vaxkaka. Dock är denna betydligt mindre än jättebiets.
Kakans överdel är plan (vågrätt) och där utförs bidanserna (både A. mellifera och A. cerana
utför danserna på en lodrätt yta).
Dvärghonungsbi (Apis florea) (blogspot com.)
Genomsnittlig årsproduktion av honung 200-­‐900 g.
Apis andreniformis, Buskhonungsbi, eller Svart dvärghonungsbi
Ursprunglig spridning: Bortre Asien
Detta är ett litet men relativt aggressivt bi, som liksom A. florea bygger en vaxkaka med plan
överdel där bidansen äger rum. Det har mörkare färgton än A. florea och har svarta strimmor
på bakbenen. Bygger helst i lite mörkare omgivning några meter upp i bananer, bambu, kaffe-­‐
eller te-­‐buskar. Boet blir en knapp dm stort. Förekommer bl.a. i syd-­‐östra Thailand, Sichuan
och Hunan i Kina samt på Filippinerna.
Buskhonungsbi (Apis andreniformis). (gotoknow.org)
Apis koschevnikovi, Rött honungsbi
Ursprunglig spridning: Tropiska bältet i Asien, främst Borneo (Kalimantan) och Sumatra.
Sparsamt med uppgifter i litteraturen.
Rött honungsbi (Apis koschevnikovi).(flixya.com)
Genomsnittlig årsproduktion av honung: uppgift saknas.
20

Apis nigrocincta, Asiatiskt bergshonungsbi
Arten är mycket lik Apis cerana, men är större och ljusare, lite mer gulaktig i färgen. Man har
konstaterat mycket hög drönarförekomst hos arten.
Asiatiskt bergshonungsbi (Apis nigrocincta). (discoverlife.org)
Sju olika bi-­‐arter för storleksjämförelse.
Efter U. Kotthoff, T. Wappler and M. S. Engel 2011. Miocene honey bees from the Randeck
Maar of southwestern Germany (Hymenoptera, Apidae). ZooKeys 96: 11–37.
A. Europeiskt honungsbi (Apis mellifera, Linnaeus)
B. Rött honungsbi (Apis koschevnikovi, Enderlein)
C. Asiatiskt bergshonungsbi (Apis nigrocincta Smith)
D. Asiatiskt honungsbi (Apis cerana Fabricius)
E. Asiatiskt jättehonungsbi (Apis dorsata Fabricius)
F. Asiatiskt dvärghonungsbi (Apis florea Fabricius)
G. Asiatiskt buskhonungsbi (Apis andreniformis Smith)
21

Parasiter och rovdjur på bin
Skalbaggar och flugor
Parasiter förtär normalt allt som finns i binas bon, dvs. både pollen, larver och puppor. Som
exempel kan tas vårsidenbiet (Colletes cunicularius) som har minst två viktiga parasiter. Den
ena är boparasiten storblodbi (Halictidae: Sphecodes albiabris), som verkar ha ökat de senaste
årtiondena (se sid 6). Den andra viktiga men sällsynta parasiten är en skalbagge, bibaggen
(Apalus bimaculatus) – som kryper upp i mars, parar sig, lägger en äggkokong, som kläcks
efter ett par veckor. De mycket små larverna tar sig på något sätt ner i vårsidenbinas bon och
förtär där allt som går att äta (ägg, larver, pollen och nektar). De kryper ut som färdiga
skalbaggar nästa vår.
En teori för hur larverna kommer till bona är att de "liftar" med vårsidenbina till boet. Denna
teori stöds av att bibaggehonans undersida påminner om ett vårsidenbis färger. Så när
bibaggen dör och hamnar på rygg kan vårsidenbina av misstag försöka para sig med den, och
då fastnar larverna på vårsidenbiet. Bibaggen trivs i varma solbelysta miljöer med fin sand.
Förr fanns den i naturliga sandblottor som uppkommit av tramp, vatten, vind eller brand samt
vid sandstränder, men nuförtiden påträffas den mest i människoskapade miljöer som
grustäkter, vägkanter och skjutbanor.
Bibagge (Apalus bimaculatus) är en rödlistad skalbagge i Sverige. (Wikipedia)
Majbaggarna (Meloe) med tre svenska arter har en liknande strategi. Honorna ses på våren
och försommaren då de långsamt kryper omkring på marken för att här och där gräva hålor i
vilka de lägger ägg i stort antal. När äggen kläckts kryper larverna upp i blommor och väntar
på nektarsökande bin. De hakar fast på biet och följer det till boet där de lever på det solitära
biets förråd av nektar och pollen.
Bland flugparasiterna märks parasitflugor (Tachiniidae) och svävflugor (Bombyliidae), där en
vanlig art är stor svävfluga (Bombylius major), en annan är bifluga (Anthrax anthrax).
Stor svävfluga (Bombylius major) (t.v.) kan stå still i luften och suga nektar eller identifiera
lämpliga bohål av fr a bin som lever i jordbon. Rörelserna i luften är mycket snabba. Biflugan
(Anthrax anthrax) (t.h.) har larver som parasiterar på bin. (Wikipedia)
Parasitiska steklar och fjärilar
Vissa parasitsteklar är ungefär lika stora som sina värdar. En viktig grupp är guldsteklarna
(Chrysididae) som invaderar bon alltefter som värden fyller dem, t.ex. Chrysis fulgida.
22

Guldstekeln Chrysis fulgida är ganska ovanlig. Lägger ägg i bon av solitära bin. (bwars.com)
En annan strategi är att invadera redan förslutna boceller, så gör bland annat Gasteruption
assectator (Gasterupidae) och några brokparasitsteklar (Ichneumonidae). Andra arter är så
små att många individer kan utvecklas i en bocell, t.ex. Melitobia acasta.
Några parasitsteklar penetrerar bi-­‐bon i efterhand, här med hjälp av en lång sågande
äggläggare. (N. E. Sjödin)
Honungsbiets gamla yngelceller kan angripas av larver av fjärilen stort vaxmott (Galleria
mellonella) men dessa klarar inte att ge sig på celler med yngel, eftersom arbetsbina drar ut
dem. Humlors bon kan däremot angripas av humlemott (Aphomia sociella) och dess larver
äter så småningom upp allt i boet.
Rovdjur
Förutom många fåglar och däggdjur tar flera insektsgrupper och spindlar (bl.a. Thomicidae)
bin som byte. Vägstekeln (Cerceris rhybyensis) har specialiserat sig på vägbin (Halictidae),
bivargen (Philantus triangulum) tar honungsbin (Apis mellifera) och ibland specialiserar sig
bålgeting (Vespa crabro) på humlor och honungsbin.
Krabbspindel (Thomicidae) som genom att lura i en mjölkörtblomma (Epilobium
angustifolium), överrumplat ett honungsbi (Apis mellifera). (N. E. Sjödin)
Bivargen (Philanthus triangulum) här på väg in i boet med bytet som oftast är ett honungsbi
(Apis mellifera). Biet sticks i nervknutarna och transporteras levande (men orörlig) hem, så att
larven får färsk föda. (N.E. Sjödin)
23