Lite om Grevagårdens barockträdgård - Blekinge museum

Lite om Grevagårdens barockträdgård
Utdrag ur Blekingeboken 2005 Grevagården – stenhuset i staden.
Trädgården
”Trägårdzskötzel ähr dän ädlaste och lustigaste hantering som en adelsman uppå landet
kan förlusta sig mäd…”
Om man i kassaboken ganska väl kan följa uppförandet av huvudbyggnaden blir man i
stället betydligt sämre underrättad om trädgårdens funktion och utseende, den trädgård
som i rekonstruerad form i dag kallas Barockträdgården, och som av tradition ansetts
vara samtida med huset. Där kunskapen om trädgårdarna på Skunkenberg och Tromtö
är någorlunda god och delvis detaljerad, är den enda kända avbildningen av barockträdgården
från äldre tid en akvarell av Johan Törnström från år 1814. Mindre till ytan har
den har knappast haft samma nyttoaspekt som Tromtö och Skunkenbergträdgårdarna,
utan planerats som en del palatsanläggningen. Av den ursprungliga trädgården finns i
dag få eller inga spår.
Indelningen av trädgården i en övre och nedre trädgård med en avgränsande terrassering
kan utläsas av 1708 års karta över tomten. Terrasseringen förmedlar övergången
mellan arkitekturverket; palatset, och den omgivande terrängen; trädgården, men om
vem som har ritat och planerat trädgården framgår intet. Terasseringen bör vid denna
tidpunkt ha varit avslutad, då grevinnan noterar i sin kassabok för den 11 maj 1706:
”betalt för steen ballistraderna medh alt dess förferdigande och til behör, på stora trap-

pan för steen Huset, som mester Rudolf Bints hafwer på stenhugarens wegnar quiterat
och är acorderat för 120 dsmt”, vilket sannolikt refererar till terrasseringen, och är också
det sista kända arbete som mäster Rudolf Bientz utför eller låter utföra på Grevagården.
Enligt gammal sägen och tradition skall den kallmurade stödmuren av tuktade stenblock
ha uppförts av ryska krigsfångar, något som synes bekräftas av en notis i kassaboken i
december 1706: ”min herre förährade til 32 stycken ryska gemena fångar 20 dsmt”, alltså
meniga ryska soldater som kommenderats som arbetsmanskap till amiralgeneralens
tomt, och för sin möda får dela på 20 daler silvermynt ur amiralgeneralens hand.
Under året 1709 upphör successivt den annars regelbundet återkommande noteringen
til tomptens dagliga utgift medan der byges. Det förefaller alltså som om det långa och
mödosamma arbetet med att planera och terassera tomt och trädgård nu är färdigt. Den
21 augusti 1709 sker en sista utbetalning; ”til tomptens dagliga utgiftt medan der byges
100 dsmt”, och sannolikt är trädgårdsanläggningen därmed färdigställd omkring 1710.
I oktober 1704 noterar grevinnan: ”betalt Lars Wasser för 60 stycken små frugtbara
trän 15 dsmt”, men säger dessvärre ingenting om var dessa träd skulle planteras. Kanske
var de små träden åtminstone delvis avsedda för trädgården i staden? I mars 1711 köper
emellertid grevinnan för första gången frö till sin nyanlagda trädgård: ”betalt kiöpmannen
ebert graf rekning för trägålsfrö til schunkenberg och tromptöö, sambt til trägården
i staden …”, och detsamma sker i mars 1715: ”betalt swen wijt för trägålsfrö til tromptöö
trägård för 4 dl 16 öre sambt för frö ott trägården i staden a 1 dl 24 öre giör tilsammans
6. 8 dsmt”. Även våren 1716 köps frö till trädgården i staden : ”kiöpt trägålsfrö til
tromptöö trägårdh för 6 dl 19 öre smt, sambt för min trägårdh i staden för 2 dl 31 öre
smt, giör til sammans 9.18 dsmt”.
Fröer köptes annars in både när och fjärran; hösten 1698 fick löjtnant Dalkarl ”medh
sig ott lübeck att kiöpa trägålsfrö 10 dsmt”, och våren 1706 köptes frö från en mera
näraliggande ort; ”betalt een trägålsmästare uthur Carlshamn för allehanda trägålsfrö til
tromptöö trägård 9 dsmt”. Fröerna förvarades sedan i en kista: ”En liten Kista at hafwa
Trägårds Frö uti”.
I bouppteckningen 1720 uppfattas trädgården helt klart som som en del av stadspalatset,
och det noteras att det i trädgården fanns: ”4 Pojkar guttne i Bly och ett stort fruentimber
af dito” samt ”4 Pojkar af trä uthugne”, vilket väl får ses som en symmetrisk
utformad dekoration av statyetter. Dessa fanns för övrigt kvar ännu 1736.
Den 20 oktober 1718 gör Sophia Lovisa den sista noteringen om sin trädgård i kassaboken:
”betalt en trägårdsmästare som i sommar ansat op min trägård i staden 12 dsmt”.
Stefan Flöög
Hur kan trädgården ha sett ut?
Ser man hur Nicodemus Tessin dy planerade sin trädgård vid Tessinska palatset i Stockholm
kanske man kan få en aning om hur Grevagårdens trädgård en gång sett ut. Tessin
har ”bunte Blumen” alltså färgglada blommor, buxbom i snirkliga mönster och fontäner.
Här finns också lindar som är hårt tuktade, liksom statyer. Att Sophia Lovisa också
hade statyer i trädgården vet vi genom hennes bouppteckning, det fanns fyra stycken,
gjutna i bly, och fyra stycken, snidade i trä. Sophia Lovisas trädgård, liksom Tessins, var
antagligen inte avsedd att vistas i utan gjorde sig bäst på håll, sedd lite ovanifrån genom
paradvåningens fönster.

Trädgården restaureras
Samtidigt som Grevagården återställs restaureras också trädgården. Uppdraget går till
arkitekt Sven A Hermelin. Arkivmaterialet är knapphändigt och det viktigaste underlaget
blir Törnströms akvarell från 1814. Sven A Hermelin skissar ett antal förslag till
rekonstruktion av barockträdgården.1972 skriver Hermelin till Atterman i ett brev som
bifogas en ritning: Idén är utarbetad i samråd med antikvarie Nisbeth och godkänd av
honom i föreliggande skick. Antikvarie Nisbeth är helt med på att man använder vatten
för att berika gårdsbilden liksom vi är överens om att det långa mittperspektivet, som nu
får avslutas med en port som leder till ingenting, ändras så att en dubbeltrappa ledande
till en gröninramad sittplats får avsluta mittaxeln... 1975 anläggs trädgården slutligen
efter denna ritning. I ”Utblick landskap” 1985:1 skriver landskapsarkitekt Peter Hermansson
att: Uppgiften att rekonstruera barockträdgården med utgångspunkt från detta
underlag kan inte ha varit enkelt. Hermelin måste förlita sig till egna kunskaper inom
den historiska trädgårdskonsten för att skapa en tidstypisk bild av hur Grevagården kan
ha sett ut.
Idegranarna
De två stora idegranarna som står på terrassen är naturskyddade. Om de är samtida med
byggnationen i början av 1700-talet vet vi inte men de bör vara planterade i samband
med att huset uppförs. Den ena räknas som Sveriges näst största idegran och bägges
höjd överstiger betydligt de 6–8 meter som är det normala för denna art i Sverige. I ett
protokoll fört vid överläggningar om projekteringen av det nya museet och restaureringen
av Grevagården kan man läsa att hembygds- och museiföreningen ville ta bort
idegranarna, trots att de var fridlysta men varken länsstyrelsen eller arkitektkontor gick
med på förslaget. På en av förslagsritningarna från Hermelins arkitektkontor står särskilt
att de båda träden otvivelaktigt har ett högt arkitektoniskt och miljömässigt värde och
att de utgör en förbindelselänk med Grevagårdens tidigaste tillkomsthistoria och därför
bör behållas vid trädgårdens restaurering.
Susanne Ström, Torgny Landin