Foto på helsida

Mamma skrev ner ett och annat om mig i en gul anteckningsbok, som jag
i fortsättningen kallar Gula boken. Hon skrev den under senare år. Utan
stöd av den anteckningsboken skulle mitt berättande av egna minnen ha
blivit magert. Mamma gjorde motsvarande anteckningar om mina
systrar, Wasti och Nita ävensom om storebror Billy som avled när han
var 14 år. Även i dom anteckningarna finns ett och annat om mig.
Mamma erinrade mig då och då även muntligen om de putslustigheter
och bravader jag gjorde i barnaåren.
Jag har varit mån om att inte fabulera fram anekdoter eller andra
historier. Det skulle vara en oförlåtlig överträdelse av mina döttrars
förväntningar. Däremot kan jag inte garantera att mina känslor och
personvärderingar alltid blivit så objektivt återgivna. Dom är många
gånger mycket självutlämnande. I mer än ett fall avser värderingarna nu
levande personer. Men dessa och andra omdömen får ursäktas med min
strävan att vara osminkat uppriktig. För övrigt så är ju mitt berättande
inte avsett att spridas utanför min egen familjekrets eller mina övriga
släktingar.
Det som jag berättat om Mamma och Pappa har tillkommit under en
mycket nära samarbete med mina systrar. Jag har dessutom stämt av med
dom om andra förhållanden och händelser i vår gemensamma uppväxt.
Wasti och Nita har varit mycket tålmodiga. Det gläder mig att de säger
sig själva ha haft ett gott utbyte av mina många och enerverande frågor.
Ett varmt tack till dom båda.
Mitt arbete har tekniskt sett möjliggjorts tack vare dator. Utan datorn
hade jag inte orkat. Nitas söner Mattias och Tobias med sina goda
datainsikter har väglett mig vid problemlösningar och får därför ta till sig
en del av äran. För inhämtande av foton och faktauppgifter har jag haft
ovärderlig hjälp av många privatpersoner, såväl barndomsvänner som
bekanta från senare tid. Jag har också fått hjälp av många medarbetare
vid olika institutioner, inte minst offentliga arkiv. Det skulle föra för
långt att här räkna upp alla uppgiftslämnare. Jag är skyldig dom ett stort
tack. Ett särskilt erkännande vill jag ge arkivarie Iréne Wretemo på
Stadsarkivet i Gävle, som under hela förloppet kunnigt och oförtröttligt
letat fram svårtillgänglig och viktig dokumentation och vid behov lotsat
mig till alternativa sökvägar.
Min historiska resa stiger jag av, när jag når de övre tonåren. Mitt liv
började bli mera varligt och städat då, om än hormonrörigt. Den
förändringen skapade nya livsinriktningar, bland annat i förhållandet till
det motsatta könet. På ett känsligt sätt. Den författarstil som jag anser bör